Bibeln, Gamla och Nya Testamentet (part 7 of 8)

Bibeln, Gamla och Nya Testamentet (part 7 of 8)

009:016 Och HERREN, deras Gud, skall på den tiden giva dem seger, ty de äro ju det folk som han har till sin hjord. Ja, ädelstenar äro de i en krona, strålande över hans land. 009:017 Huru stor bliver icke deras lycka, huru stor deras härlighet! Av deras säd skola ynglingar blomstra upp, och jungfrur av deras vin.

010:001 HERREN mån I bedja om regn, när vårregnets tid är inne; HERREN är det som sänder ljungeldarna. Regn skall han då giva människorna i ymnigt mått, gröda på marken åt var och en. 010:002 Men husgudarnas tal är fåfänglighet, spåmännens syner äro lögn, tomma drömmar är vad de tala, och den tröst de giva är ett intet. Därför måste folket draga hädan såsom en fårhjord och fara illa, där det går utan herde.

010:003 Mot herdarna är min vrede upptänd och bockarna skall jag hemsöka. Ja, HERREN Sebaot skall vårda sig om sin hjord, Juda hus, och skall så göra den till en stolt stridshäst åt sig. 010:004 Från den hjorden skall en hörnsten komma, från den en stödjepelare, från den en båge till striden, från den allt vad styresman heter. 010:005 Och de skola vara lika hjältar, som gå fram i striden, likasom trampade de i orenlighet på gatan. Ja, strida skola de, ty HERREN är med dem, och ryttarna på sina hästar skola då komma på skam. 010:006 Jag skall giva styrka åt Juda hus, och åt Josefs hus skall jag giva seger. Jag skall i min barmhärtighet låta dem komma tillbaka, och det skall bliva såsom hade jag aldrig förkastat dem. Ty jag är HERREN, deras Gud, och skall bönhöra dem.

010:007 Och Efraims män skola bliva lika hjältar, och deras hjärtan skola glädja sig såsom av vin. Deras barn skola ock se det och bliva glada; deras hjärtan skola fröjda sig i HERREN.

010:008 Jag skall locka på dem och samla dem tillhopa, ty jag förlossar dem; och de skola bliva lika talrika som de fordom voro. 010:009 Och när jag planterar ut dem bland folken, skola de tänka på mig i fjärran land; och med sina barn skola de få leva och komma tillbaka. 010:010 Ja, från Egyptens land skall jag låta dem komma tillbaka och från Assur skall jag församla dem. Sedan skall jag föra dem till Gileads land och till Libanon; och där skall icke finnas rum nog för dem.

010:011 Han skall draga fram genom havet på en trång väg, böljorna i havet skall han slå ned, och alla Nilflodens djup skola torka ut. Så skall Assurs stolthet bliva nedbruten och spiran tagen ifrån Egypten. 010:012 Men dem skall jag göra starka i HERREN, och i hans namn skola de gå fram, säger HERREN.

011:001 Öppna dina dörrar, Libanon, ty eld skall nu förtära dina cedrar. 011:002 Jämra dig, du cypress, ty cedern måste falla, de härliga träden skola förödas. Jämren eder, I Basans ekar, ty skogen, den ogenomträngliga, varder fälld. 011:003 Hör huru herdarna jämra sig, när deras härlighet bliver förödd! Hör huru de unga lejonen ryta, när Jordanbygdens snår varda förödda!

011:004 Så sade HERREN, min Gud: »Bliv en herde för slaktfåren, 011:005 ty deras köpare slakta dem utan all försyn, och deras säljare säga: 'Lovad vare HERREN att jag bliver allt rikare.' Ej heller skonas de av sina egna herdar.»

011:006 »Se, jag vill nu icke mer skona landets inbyggare», säger HERREN, »utan låta människorna falla i varandras hand och i sina konungars hand, och dessa skola fördärva landet, och jag skall icke rädda någon ur deras hand.»

011:007 Så blev jag en herde för slaktfåren, de arma fåren. Och jag tog mig två stavar, den ena kallade jag Ljuvlig ro, den andra kallade jag Endräkt; och jag vaktade så fåren 011:008 Men sedan jag inom en månad hade förgjort de tre herdarna, blev jag led vid fåren, likasom ock deras sinne var avogt mot mig.

011:009 Då sade jag: »Jag vill icke mer vara eder herde. Vad som vill dö, det må dö, och vad som vill förgås, det må förgås; och de som sedan bliva kvar må äta varandras kött.» 011:010 Så tog jag min stav Ljuvlig ro och bröt sönder den, till att upplösa det förbund som jag hade slutit med alla folk. 011:011 Och när detta nu på den dagen blev upplöst, förnummo de arma fåren, som aktade på mig, att det var HERRENS ord. 011:012 Därefter sade jag till dem: »Om I så finnen för gott, så given mig min lön; varom icke, må det så vara.» Och de vägde upp trettio siklar silver såsom lön åt mig. 011:013 Då sade HERREN till mig: »Kasta det åt krukmakaren»--det härliga pris vartill jag hade blivit värderad av dem! Och jag tog de trettio silversiklarna och kastade dem i HERRENS hus åt krukmakaren. 011:014 Därefter bröt jag sönder min andra stav, Endräkt, till att upplösa broderskapet mellan Juda och Israel.

011:015 Och HERREN sade till mig: »Tag dig nu redskap såsom en oförnuftig herde; 011:016 ty se, jag vill låta en herde uppstå i landet, som icke vårdar sig om de får som hålla på att förgås, icke uppsöker det förskingrade, icke helar det sargade, icke sörjer för det som är helbrägda, utan allenast äter köttet av de feta och river sönder klövarna på dem.»

011:017 Ve över denne ovärdige herde, som övergiver sin hjord! Må ett svärd träffa hans arm och hans högra öga! Må hans arm alldeles förtvina och hans högra öga förmörkas i grund!

012:001 Detta är en utsaga som innehåller HERRENS ord över Israel.

Så säger HERREN, han som har utspänt himmelen och grundat jorden och danat människans ande i henne: 012:002 Se, jag skall göra Jerusalem till an berusningens kalk för alla folk runt omkring; jämväl över Juda skall det komma, när Jerusalem bliver belägrat. 012:003 Och det skall ske på den tiden att jag skall göra Jerusalem till en lyftesten för alla folk; var och en som försöker lyfta den skall illa sarga sig därpå. Och alla jordens folk skola församla sig mot det.

012:004 På den tiden, säger HERREN, skall jag slå alla hästar med förvirring och deras ryttare med vanvett. Men över Juda hus skall jag upplåta mina ögon, när jag bland hednafolken slår alla hästar med blindhet. 012:005 Då skola Juda stamfurstar säga i sina hjärtan: »Jerusalems invånare äro vår styrka, genom HERREN Sebaot, sin Gud.»

012:006 På den tiden skall jag låta Juda stamfurstar bliva såsom brinnande fyrfat bland ved, och såsom eldbloss bland halmkärvar, så att de förbränna alla folk runt omkring, både åt höger och åt vänster; men Jerusalem skall framgent trona på sin plats, där Jerusalem nu är. 012:007 Och först skall HERREN giva seger åt Juda hyddor, för att icke Davids hus och Jerusalems invånare skola tillräkna sig större ära än Juda.

012:008 På den tiden skall HERREN beskärma Jerusalems invånare; den skröpligaste bland dem skall på den tiden vara såsom David, och Davids hus skall vara såsom ett gudaväsen, såsom HERRENS ängel framför dem. 012:009 Och jag skall på den tiden sätta mig i sinnet att förgöra alla folk som komma mot Jerusalem.

012:010 Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta en nådens och bönens ande, så att de se upp till mig, och se vem de hava stungit. Och de skola hålla dödsklagan efter honom, såsom man håller dödsklagan efter ende sonen, och skola bittert sörja honom, såsom man sörjer sin förstfödde.

012:011 Ja, på den tiden skall i Jerusalem hållas stor dödsklagan, sådan den var, som hölls i Hadadrimmon på Megiddons slätt. 012:012 Och släkterna i landet skola hålla dödsklagan var för sig: Davids hus släkt för sig, och dess kvinnor för sig, Natans hus' släkt för sig, och dess kvinnor för sig, 012:013 Levi hus' släkt för sig, och dess kvinnor för sig, Simeis släkt för sig, och dess kvinnor för sig; 012:014 så ock alla övriga släkter var för sig, och deras kvinnor för sig.

013:001 På den tiden skola Davids hus och Jerusalems invånare få en öppen brunn, till att avtvå sin synd och orenhet. 013:002 Och det skall ske på den tiden, säger HERREN Sebaot, att jag skall utrota avgudarnas namn ur landet, så att de icke mer skola nämnas; profeterna och orenhetens ande skall jag ock skaffa bort ur landet.

013:003 Och det skall ske, att om någon därefter uppträder såsom profet, så skola hans egna föräldrar, hans fader och moder, säga till honom: »Du kan icke få leva, du som talar lögn i HERRENS namn.» Och hans egna föräldrar, hans fader och moder, skola stinga ihjäl honom, när han vill profetera.

013:004 Och det skall ske på den tiden att alla profeter skola blygas för sina syner, när de vilja profetera; och för att icke bliva röjda skola de icke mer kläda sig i mantel av hår. 013:005 Och var och en av dem skall säga: »Jag är ingen profet, en åkerman är jag; redan i min ungdom blev jag köpt till träl.» 013:006 Och om man då frågar honom: »Vad är det för sår du har på din kropp?» så skall han svara: »Dem har jag fått därhemma, hos mina närmaste.»

013:007 Svärd, upp mot min herde, mot den man som fick stå mig nära! säger HERREN Sebaot. Må herden bliva slagen, så att fåren förskingras; ty jag vill nu vända min hand mot de svaga. 013:008 Och det skall ske i hela landet, säger HERREN, att två tredjedelar där skola utrotas och förgås; allenast en tredjedel skall där lämnas kvar. 013:009 Och den tredjedelen skall jag låta gå genom eld; jag skall luttra dem, såsom man luttrar silver, och pröva dem, såsom man prövar guld. Så skola de åkalla mitt namn, och jag skall bönhöra dem. Jag skall säga: »Detta är mitt folk.» Och det skall svara: »HERREN är min Gud.»

014:001 Se, en dag skall komma, en HERRENS dag, då man i dig skall utskifta byte. 014:002 Ty jag skall församla alla folk till strid mot Jerusalem; och staden skall intagas, och husen skola plundras och kvinnorna skändas. Och hälften av folket i staden skall föras bort i fångenskap. Men återstoden därav skall icke bliva utrotad ur staden; 014:003 ty HERREN skall draga ut och strida mot de folken, såsom han stridde förr på drabbningens dag.

014:004 Och han skall den dagen stå med sina fötter på Oljeberget, gent emot Jerusalem, österut; och Oljeberget skall rämna mitt itu, mot öster och väster, till en mycket stor dal, i det att ena hälften av berget viker undan mot norr, och andra hälften därav mot söder. 014:005 Och I skolen fly ned i dalen mellan mina berg, ty dalen mellan bergen skall räcka ända till Asel; I skolen fly, såsom I flydden för jordbävningen i Ussias, Juda konungs, tid. Då skall HERREN, min Gud, komma, ja, du själv och alla heliga med dig.

014:006 Och det skall ske på den dagen att ljuset skall bliva borta, ty himlaljusen skola förmörkas. 014:007 Och det bliver en dag som är ensam i sitt slag, och som är känd av HERREN, en dag då det varken är dag eller natt, en dag då det bliver ljust, när aftonen kommer.

014:008 Och det skall ske på den tiden att rinnande vatten skola utgå från Jerusalem, ena hälften mot Östra havet och andra hälften mot Västra havet; både sommar och vinter skall det vara så. 014:009 Och HERREN skall då vara konung över hela jorden; ja, på den tiden skall HERREN vara en, och hans namn ett.

014:010 Hela landet från Geba till Rimmon, söder om Jerusalem, skall då förvandlas till en slättmark; men själva staden skall trona på sin höjd, och sträcka sig från Benjaminsporten ända till den plats där den förra porten stod, till Hörnporten och Hananeltornet och till de kungliga vinpressarna; 014:011 och folket skall bo där i ro och icke mer givas till spillo, ty Jerusalem skall trona i trygghet.

014:012 Men denna hemsökelse skall HERREN låta drabba alla de folk som drogo ut för att strida mot Jerusalem: han skall låta deras kött ruttna, medan de ännu stå på sina fötter; deras ögon skola ruttna i sina hålor och deras tunga skall ruttna i deras mun. 014:013 Och det skall ske på den tiden att HERREN skall sända en stor förvirring bland dem; de skola bära hand på varandra, och den enes hand skall lyftas mot den andres. 014:014 Också Juda skall strida mot Jerusalem. Och skatter skola samlas tillhopa från alla folk runt omkring: guld, silver och kläder i stor myckenhet.

014:015 En likadan hemsökelse skall ock drabba hästar, mulåsnor, kameler, åsnor och alla andra djur som finnas där i lägren.

014:016 Och det skall ske att alla överblivna ur alla de folk som kommo mot Jerusalem skola år efter år draga ditupp, för att tillbedja konungen HERREN Sebaot, och för att fira lövhyddohögtiden. 014:017 Men om någon av jordens folkstammar icke drager upp till Jerusalem, för att tillbedja konungen HERREN Sebaot, då skall över den icke komma något regn. 014:018 Om Egyptens folkstam icke drager åstad och kommer ditupp, så skall ej heller över den komma regn. Detta bliver den hemsökelse som HERREN skall låta drabba de folk som icke draga upp för att fira lövhyddohögtiden. 014:019 Ja, så skall Egypten drabbas av sin synd, så skola ock alla andra folk drabbas av sin synd, om de icke draga upp för att fira lövhyddohögtiden.

014:020 På den tiden skall på hästarnas bjällror stå att läsa: »Helgad åt HERREN», och grytorna i HERRENS hus skola vara såsom offerskålarna framför altaret. 014:021 Och var gryta i Jerusalem och Juda skall vara helgad åt HERREN Sebaot, så att var och en som vill offra kan komma och taga en sådan och koka i den. Och ingen kanané skall mer finnas i HERREN Sebaots hus, på den tiden.

Malaki

001:001 Detta är en utsaga som innehåller HERRENS ord till Israel genom Malaki. 001:002 Jag har bevisat eder kärlek, säger HERREN. Nu frågen I: »Varmed har du då bevisat oss kärlek?»

Esau var ju en broder till Jakob, säger HERREN, och jag älskade Jakob, 001:003 men Esau hatade jag; därför gjorde jag hans berg till en ödemark och hans arvedel till ett hemvist för öknens schakaler.

001:004 Om nu Edom säger: »Ja, vi äro förstörda, men vi skola åter bygga upp det ödelagda», så svarar HERREN Sebaot:

»Väl må de bygga upp, men jag skall åter riva det ned, och så skall man få kalla det 'ogudaktighetens land' och 'det folk på vilket HERREN evinnerligen vredgas'. 001:005 I skolen få se det med egna ögon, och då skolen I säga: 'HERREN är stor utöver Israels gränser.'»

001:006 En son skall hedra sin fader och en tjänare sin herre. Om nu jag är fader, var är då den heder, som skulle visas mig? Och om jag är en herre, var är då den fruktan som man skulle hava för mig?--så säger HERREN Sebaot till eder, I präster, som förakten mitt namn. Nu frågen I: »Varmed hava vi då visat förakt för ditt namn?» 001:007 Jo, därmed att I bären fram ovärdig spis på mitt altare. Åter frågen I: »På vad sätt hava vi betett oss ovärdigt mot dig?» Jo, i det att I tänken: »HERRENS bord behöver man icke mycket akta.» 001:008 När i fören fram ett offerdjur som är blint, då räknen I sådant icke för ont; när I fören fram ett som är lytt eller svagt, då räknen I ej heller sådant för ont. Kom med något sådant till din ståthållare, så får du se om han tager gunstigt emot dig och bliver dig bevågen, säger HERREN Sebaot.

001:009 Bönfallen alltså nu inför Gud att han må bliva oss nådig. Kan han väl vara eder bevågen, då I haven begått sådant? säger HERREN Sebaot. 001:010 Ack att bland eder funnes någon som ville stänga tempeldörrarna, så att I icke längre förgäves upptänden eder eld på mitt altare! Jag har icke behag till eder, säger HERREN Sebaot, och till offergåvor av eder hand har jag icke lust. 001:011 Från solens uppgång ända till dess nedgång är ju mitt namn stort bland folken, och överallt frambäras rökoffer och rena offergåvor åt mitt namn; ja, mitt namn är stort bland folken, säger HERREN Sebaot. 001:012 Men I ohelgen det, i det att I sägen: »Herrens bord kan man gärna försumma, och den spis som gives därtill behöver man icke mycket akta.» 001:013 Ja, I sägen: »Icke är det mödan värt!», och så handhaven I det vanvördigt, säger HERREN Sebaot.

När I alltså frambären eder offergåva, då fören I fram vad som är rövat, och vad som är lytt och svagt. Skulle jag hava behag till sådana gåvor av eder hand? säger HERREN. 001:014 Nej, förbannad vare den bedragare, som i sin hjord har ett djur av hankön, men ändå, när han har gjort ett löfte, offrar åt Herren ett djur som icke duger. Ty jag är en stor konung, säger HERREN Sebaot, och mitt namn är fruktansvärt bland folken.

002:001 Därför kommer nu följande bud till eder, I präster. 002:002 Om I icke hörsammen det och akten därpå, så att I given mitt namn ära, säger HERREN Sebaot, så skall jag sända förbannelse över eder och förbanna edra välsignelser; ja, jag har redan förbannat dem, eftersom I icke akten därpå. 002:003 Se, jag skall låta min näpst drabba eder avkomma, och jag skall kasta orenlighet i ansiktet på eder, orenligheten efter edra högtidsoffer; ja, I skolen själva bliva kastade i denna.

002:004 Då skolen I förstå att jag har sänt till eder detta bud, för att mitt förbund med Levi skall bestå, säger HERREN Sebaot. 002:005 Jag hade ett förbund med honom, och däri var liv och frid. Sådant gav jag åt honom, för att han skulle frukta mig; och han fruktade mig och bävade för mitt namn. 002:006 Rätt undervisning var i hans mun, och ingen orätt fanns på hans läppar; fridsamt och redligt vandrade han i min umgängelse och omvände många från missgärning. 002:007 Ty prästens läppar skola förvara kunskap, och undervisning skall man hämta ur hans mun; han är ju HERREN Sebaots sändebud. 002:008 Men I haven vikit av ifrån vägen; genom eder undervisning haven I kommit många på fall. I haven fördärvat förbundet med Levi, säger HERREN Sebaot. 002:009 Därför har ock jag gjort eder föraktade och låga i allt folkets ögon, eftersom I icke hållen mina vägar, utan haven anseende till personen, när I handhaven undervisningen.

002:010 Hava vi icke alla en och samma fader? Har icke en och samma Gud skapat oss? Varför handla vi då trolöst mot varandra och bryta våra fäders förbund? 002:011 Juda har handlat trolöst, och styggelse är bedriven i Israel och i Jerusalem; ty Juda har oskärat HERRENS helgedom, den som han älskar, och de hava tagit till äkta kvinnor som dyrka främmande gudar. 002:012 Hos den man som så gör må HERREN utrota var levande själ ur Jakobs hyddor, jämväl den som frambär offergåvor till HERREN Sebaot.

002:013 Och ännu något annat gören I: I vållen, att HERRENS altare höljes med tårar, med gråt och klagan, så att han icke mer vill se till offergåvorna, ej heller med välbehag kan taga emot något ur eder hand. 002:014 Nu frågen I: »Huru så?» Jo, HERREN var ju vittne mellan dig och din ungdoms hustru, henne som du nu har varit trolös emot, fastän hon är din maka, din äkta hustru. 002:015 Hava vi då icke en och samma skapare, den i vilkens hand det står att vår ande bevaras? Och vad vill nu denne ene? Han vill ju hava ett gudaktigt släkte. Tagen eder därför väl till vara, så att ingen bliver trolös mot sin ungdoms hustru. 002:016 Ty jag hatar äktenskapsskillnad, säger HERREN, Israels Gud, och att man höljer sig i våld såsom i en överklädnad, säger HERREN Sebaot. Tagen eder därför väl till vara, så att I icke bliven trolösa.

003:017 I trötten ut HERREN med edert tal. Nu frågen I: »Varmed trötta vi då ut honom?» Jo, därmed att I sägen: »Den som gör ont är ändå god i HERRENS ögon, och till sådana har han behag. Ty varför kommer icke eljest domens Gud?»

003:001 Se, jag skall sända ut min ängel, och han skall bereda väg för mig. Och med hast skall han komma till sitt tempel, den Herre, som I åstunden, ja, förbundets ängel som I begären, se, han kommer, säger HERREN Sebaot. 003:002 Men vem kan uthärda hans tillkommelses dag, och vem kan bestå, när han uppenbarar sig? Ty han skall vara såsom en guldsmeds eld och såsom valkares såpa.

003:003 Och han skall sätta sig ned och smälta silvret och rena det; han skall rena Levi söner och luttra dem såsom guld och silver; och sedan skola de frambära åt HERREN offergåvor i rättfärdighet. 003:004 Och Juda offergåvor och Jerusalems skola då behaga HERREN väl, likasom i forna dagar och i förgångna år.

003:005 Ja, jag skall komma till eder för att hålla dom, och jag skall vara ett snarfärdigt vittne mot trollkarlar, äktenskapsbrytare och menedare, så ock mot dem som förhålla dagakarlen hans lön, eller förtrycka änkan och den faderlöse eller vränga rätten för främlingen, men icke frukta mig, säger HERREN Sebaot. 003:006 Ty jag, HERREN, har icke förändrats, och I, Jakobs barn, haven icke heller hört upp: 003:007 allt ifrån edra fäders dagar haven I vikit av ifrån mina stadgar och icke hållit dem.

Vänden om till mig, så vill jag vända om till eder, säger HERREN Sebaot. Nu frågen I: »Varutinnan skola vi vända om?» 003:008 Menen I då att en människa får röva från Gud? Ty I röven ju från mig. Åter frågen I: »På vad sätt hava vi rövat från dig?» Jo, i fråga om tionden och offergärden. 003:009 Förbannelse har drabbat eder, men ändå röven I från mig, så många I ären. 003:010 Fören full tionde till förrådshuset, så att i mitt hus finnes mat, och pröven så hurudan jag sedan bliver, säger HERREN Sebaot. Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över eder och utgjuta över eder riklig välsignelse. 003:011 Och jag skall näpsa gräshopporna för eder, så att de icke mer fördärva eder frukt på marken; ej heller skola edra vinträd mer slå fel på fältet, säger HERREN Sebaot. 003:012 Och alla folk skola prisa eder sälla, ty edert land skall då vara ljuvligt, säger HERREN Sebaot.

003:013 I haven talat hårda ord mot mig, säger HERREN. Nu frågen I: »Vad hava vi då med varandra talat mot dig?» 003:014 I haven sagt: »Det är fåfängt att tjäna Gud. Eller vad vinning hava vi därav att vi hålla vad han har bjudit oss hålla, och därav att vi gå i sorgdräkt inför HERREN Sebaot? 003:015 Nej, de fräcka vilja vi nu prisa sälla; ty de som göra vad ogudaktigt är bliva upprättade, de gå fria, huru de än fresta Gud.»

003:016 Men därunder hava också de som frukta HERREN talat med varandra; och HERREN har aktat på dem och hört dem, och en minnesbok har blivit skriven inför hans ansikte, till åminnelse av dessa som frukta HERREN och tänka på hans namn. 003:017 Och dessa, säger HERREN Sebaot, skall jag hava såsom min egendom på den dag då jag utför mitt verk; och jag skall skona dem, såsom en fader skonar sin son som tjänar honom. 003:018 Och I skolen då åter få se vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar honom.

004:001 Ty se, dagen kommer, och den skall brinna såsom en ugn. Då skola alla fräcka människor och alla som göra vad ogudaktigt är bliva lika strå, och dagen, den som kommer, skall förbränna dem, säger HERREN Sebaot, så att varken rot eller krona lämnas kvar av dem. 004:002 Men för eder, I som frukten mitt namn, skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar. Då skolen I slippa ut och hoppa såsom kalvar, som hava varit instängda i stallet. 004:003 Och de ogudaktiga skolen I trampa ned, ty de skola bliva såsom aska under edra fötter, på den dag då jag utför mitt verk, säger HERREN Sebaot.

004:004 Tänken på Moses lag, min tjänares, åt vilken jag på Horeb gav stadgar och rätter för hela Israel.

004:005 Se, jag skall sända till eder profeten Elia, förrän HERRENS stora och fruktansvärda dag kommer. 004:006 Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen, och barnens hjärtan till deras fäder, för att jag icke, när jag kommer, skall slå landet med tillspillogivning.

Evangelium enligt Matteus

001:001 Detta är Jesu Kristi, Davids sons, Abrahams sons, släkttavla.

001:002 Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas och hans bröder; 001:003 Judas födde Fares och Sara med Tamar, Fares födde Esrom, Esrom födde Aram; 001:004 Aram födde Aminadab, Aminadab födde Naasson, Naasson födde Salmon; 001:005 Salmon födde Boes med Rakab, Boes födde Jobed med Rut, Jobed födde Jessai; 001:006 Jessai födde David, konungen, David födde Salomo med Urias' hustru; 001:007 Salomo födde Roboam, Roboam födde Abia. Abia födde Asaf; 001:008 Asaf födde Josafat, Josafat födde Joram, Joram födde Osias; 001:009 Osias födde Joatam, Joatam födde Akas, Akas födde Esekias; 001:010 Esekias födde Manasses, Manasses födde Amos, Amos födde Josias; 001:011 Josias födde Jekonias och hans bröder, vid den tid då folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien. 001:012 Sedan folket hade blivit bortfört i fångenskap till Babylonien, födde Jekonias Salatiel, Salatiel födde Sorobabel; 001:013 Sorobabel födde Abiud, Abiud födde Eljakim, Eljakim födde Asor; 001:014 Asor födde Sadok, Sadok födde Akim, Akim födde Eliud; 001:015 Eliud födde Eleasar, Eleasar födde Mattan, Mattan födde Jakob; 001:016 Jakob födde Josef, Marias man, och av henne föddes Jesus, som kallas Kristus. 001:017 Så utgöra släktlederna från Abraham intill David tillsammans fjorton leder, och från David intill dess att folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien fjorton leder, och från det att folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien intill Kristus fjorton leder.

001:018 Med Jesu Kristi födelse gick det så till.

Sedan Maria, hans moder, hade blivit trolovad med Josef, befanns hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande. 001:019 Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke utsätta henne for vanära; därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne. 001:020 Men när han hade fått detta i sinnet, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för honom och sade: »Josef, Davids son, frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är avlat i henne är av helig ande. 001:021 Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.»

001:022 Allt detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade: 001:023 »Se, jungfrun skall bliva havande och föda en son, och man skall giva honom namnet Emmanuel» (det betyder Gud med oss).

001:024 När Josef hade vaknat upp ur sömnen, gjorde han som Herrens ängel hade befallt honom och tog sin hustru till sig. 001:025 Och han kände henne icke, förrän hon hade fött en son; och honom gav han namnet Jesus.

002:001 När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes' tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem 002:002 och sade: »Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.» 002:003 När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom. 002:004 Och han församlade alla överstepräster och skriftlärde bland folket och frågade dem var Messias skulle födas. 002:005 De svarade honom: »I Betlehem i Judeen; ty så är skrivet genom profeten: 002:006 'Och du Betlehem, du judiska bygd, ingalunda är du minst bland Juda furstar, ty av dig skall utgå en furste som skall vara en herde för mitt folk Israel.'»

002:007 Då kallade Herodes hemligen till sig de vise männen och utfrågade dem noga om tiden då stjärnan hade visat sig. 002:008 Sedan lät han dem fara till Betlehem och sade: »Faren åstad och forsken noga efter barnet; och när I haven funnit det, så låten mig veta detta, för att också jag må komma och giva det min hyllning.» 002:009 När de hade hört konungens ord, foro de åstad; och se, stjärnan som de hade sett i östern gick framför dem, till dess att den kom över det ställe där barnet var. Där stannade den. 002:010 Och när de sågo stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje. 002:011 Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria, dess moder. Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning; och de togo fram sina skatter och framburo åt det skänker: guld, rökelse och myrra. 002:012 Sedan fingo de, genom en uppenbarelse i drömmen, befallning att icke återvända till Herodes; och de drogo så en annan väg tillbaka till sitt land.

002:013 Men när de hade dragit åstad, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för Josef och sade: »Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där, till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter barnet för att förgöra det.» 002:014 Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig om natten, och drog bort till Egypten. 002:015 Där blev han kvar intill Herodes' död, för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade: »Ut ur Egypten kallade jag min son.»

002:016 När Herodes nu såg att han hade blivit gäckad av de vise männen, blev han mycket vred. Och han sände åstad och lät döda alla de gossebarn i Betlehem och hela området däromkring, som voro två år gamla och därunder, detta enligt den uppgift om tiden, som han hade fått genom att utfråga de vise männen. 002:017 Då fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sade: 002:018 »Ett rop hördes i Rama, gråt och mycken jämmer; det var Rakel som begrät sina barn, och hon ville icke låta trösta sig, eftersom de icke mer voro till.»

002:019 Men när Herodes var död, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel for Josef, i Egypten, 002:020 och sade: »Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och begiv dig till Israels land; ty de som traktade efter barnets liv äro nu döda.» 002:021 Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig, och kom så till Israels land. 002:022 Men när han hörde att Arkelaus regerade över Judeen; efter sin fader Herodes, fruktade han att begiva sig dit; och på grund av en uppenbarelse i drömmen drog han bort till Galileens bygder. 002:023 Och när han hade kommit dit, bosatte han sig i en stad som hette Nasaret, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeterna, att han skulle kallas nasaré.

003:001 Vid den tiden uppträdde Johannes döparen och predikade i Judeens öken 003:002 och sade: »Gören bättring, ty himmelriket är nära.» 003:003 Det var om denne som profeten Esaias talade, när han sade: »Hör rösten av en som ropar i öknen: 'Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom.'»

003:004 Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om sina länder, och hans mat var gräshoppor och vildhonung. 003:005 Och från Jerusalem och hela Judeen och hela trakten omkring Jordan gick då folket ut till honom 003:006 och lät döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid sina synder.

003:007 Men när han såg många fariséer och sadducéer komma för att låta döpa sig, sade han till dem: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen? 003:008 Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. 003:009 Och menen icke att I kunnen säga vid eder själva: 'Vi hava ju Abraham till fader'; ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham. 003:010 Och redan är yxan satt till roten på träden; så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat i elden. 003:011 Jag döper eder i vatten till bättring, men den som kommer efter mig, han är starkare än jag, och jag är icke ens värdig att bära hans skor; han skall döpa eder i helig ande och eld. 003:012 Han har sin kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin loge och samla in sitt vete i ladan; men agnarna skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes.»

003:013 Därefter kom Jesus från Galileen till Johannes, vid Jordan, för att låta döpa sig av honom; 003:014 men denne ville hindra honom och sade: »Jag behövde döpas av dig, och du kommer till mig?» 003:015 Då svarade Jesus och sade till honom: »Låt det nu så ske; ty det höves oss att så uppfylla all rättfärdighet. Då tillstadde han honom det. 003:016 Och när Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet; och se, då öppnades himmelen, och han såg Guds Ande sänka sig ned såsom en duva och komma över honom. 003:017 Och från himmelen kom en röst, som sade: »Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.»

004:001 Därefter blev Jesus av Anden förd upp i öknen, för att han skulle frestas av djävulen. 004:002 Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev han omsider hungrig. 004:003 Då trädde frestaren fram och sade till honom: »Är du Guds Son, så bjud att dessa stenar bliva bröd.» 004:004 Men han svarade och sade: »Det är skrivet: 'Människan skall leva icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår av Guds mun.'» 004:005 Därefter tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom uppe på helgedomens mur 004:006 och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta dig ned; det är ju skrivet: 'Han skall giva sina änglar befallning om dig, och de skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten.'» 004:007 Jesus sade till honom: »Det är ock skrivet: 'Du skall icke fresta Herren, din Gud.'» 004:008 Åter tog djävulen honom med sig, upp på ett mycket högt berg, och visade honom alla riken i världen och deras härlighet 004:009 och sade till honom: »Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig.» 004:010 Då sade Jesus till honom: »Gå bort, Satan; ty det är skrivet: 'Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.'» 004:011 Då lämnade djävulen honom; och se, änglar trädde fram och betjänade honom.

004:012 Men när han hörde att Johannes hade blivit satt i fängelse, drog han sig tillbaka till Galileen. 004:013 Och han lämnade Nasaret och begav sig till Kapernaum, som ligger vid sjön, på Sabulons och Neftalims område, och bosatte sig där, 004:014 för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade:

004:015 »Sabulons land och Neftalims land, trakten åt havet till, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen-- 004:016 det folk som där satt i mörker fick se ett stort ljus; ja, de som sutto i dödens ängd och skugga, för dem gick upp ett ljus.»

004:017 Från den tiden begynte Jesus predika och säga: »Gören bättring, ty himmelriket är nära.»

004:018 Då han nu vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder, kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare. 004:019 Och han sade till dem: »Följen mig så skall jag göra eder till människofiskare.» 004:020 Strax lämnade de näten och följde honom. 004:021 När han hade gått därifrån ett stycke längre fram, fick han se två andra bröder, Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder, där de jämte sin fader Sebedeus sutto i båten och ordnade sina nät; och han kallade dem till sig. 004:022 Och strax lämnade de båten och sin fader och följde honom.

004:023 Och han gick omkring i hela Galileen och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet bland folket. 004:024 Och ryktet om honom gick ut över hela Syrien, och man förde till honom alla sjuka som voro hemsökta av olika slags lidanden och plågor, alla som voro besatta eller månadsrasande eller lama; och han botade dem. 004:025 Och honom följde mycket folk ifrån Galileen och Dekapolis och Jerusalem och Judeen och från landet på andra sidan Jordan.

005:001 När han nu såg folket, gick han upp på berget; och sedan han hade satt sig ned, trädde hans lärjungar fram till honom. 005:002 Då öppnade han sin mun och undervisade dem och sade: 005:003 »Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till. 005:004 Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade. 005:005 Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden. 005:006 Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade. 005:007 Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet. 005:008 Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud. 005:009 Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn. 005:010 Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till. 005:011 Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder. 005:012 Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder.

005:013 I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna. 005:014 I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg? 005:015 Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som äro i huset. 005:016 På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.

005:017 I skolen icke mena att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda. 005:018 Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats. 005:019 Därför, den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i himmelriket; men den som håller dem och lär människorna så, han skall räknas för stor i himmelriket. 005:020 Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket.

005:021 I haven hört att det är sagt till de gamle: 'Du skall icke dräpa; och den som dräper, han är hemfallen åt Domstolens dom.' 005:022 Men jag säger eder: Var och en som vredgas på sin broder, han är hemfallen åt Domstolens dom; men den som säger till sin broder: 'Du odåga', han är hemfallen åt Stora rådets dom; och den som säger: 'Du dåre', han är hemfallen åt det brinnande Gehenna. 005:023 Därför, om du kommer med din gåva till altaret, och där drager dig till minnes att din broder har något emot dig, 005:024 så lägg ned din gåva där framför altaret, och gå först bort och förlik dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva. 005:025 Var villig till snar förlikning med din motpart, medan du ännu är med honom på vägen, så att din motpart icke drager dig inför domaren, och domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och du bliver kastad i fängelse. 005:026 Sannerligen säger jag dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har betalt den yttersta skärven.

005:027 I haven hört att det är sagt: 'Du skall icke begå äktenskapsbrott.' 005:028 Men jag säger eder: Var och en som med begärelse ser på en annans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. 005:029 Om nu ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina lemmar fördärvas, än att hela din kropp kastas i Gehenna. 005:030 Och om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina lemmar fördärvas, än att hela din kropp kommer till Gehenna.

005:031 Det är ock sagt: 'Den som vill skilja sig från sin hustru han skall giva henne skiljebrev.' 005:032 Men jag säger eder: Var och en som skiljer sig från sin hustru för någon annan saks skull än för otukt, han bliver orsak till att äktenskapsbrott begås med henne. Och den som tager en frånskild kvinna till hustru, han begår äktenskapsbrott.

005:033 Ytterligare haven I hört att det är sagt till de gamle: 'Du skall icke svärja falskt' och 'Du skall hålla din ed inför Herren.' 005:034 Men jag säger eder att I alls icke skolen svärja, varken vid himmelen, ty den är 'Guds tron', 005:035 ej heller vid jorden, ty den är 'hans fotapall', ej heller vid Jerusalem, ty det är 'den store Konungens stad'; 005:036 ej heller må du svärja vid ditt huvud, ty du kan icke göra ett enda hår vare sig vitt eller svart; 005:037 utan sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.

005:038 I haven hört att det är sagt: 'Öga för öga och tand för tand.' 005:039 Men jag säger eder att I icke skolen stå emot en oförrätt; utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom; 005:040 och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din livklädnad, så låt honom få manteln med; 005:041 och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom. 005:042 Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som vill låna av dig.

005:043 I haven hört att det är sagt: 'Du skall älska din nästa och hata din ovän.' 005:044 Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som förfölja eder, 005:045 och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. 005:046 Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför? Göra icke publikanerna detsamma? 005:047 Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad synnerligt gören I därmed? Göra icke hedningarna detsamma? 005:048 Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.»

006:001 »Tagen eder till vara för att öva eder rättfärdighet inför människorna, för att bliva sedda av dem; annars haven I ingen lön hos eder Fader, som är i himmelen. 006:002 Därför, när du giver en allmosa, så låt icke stöta i basun för dig, såsom skrymtarna göra i synagogorna och på gatorna, för att de skola bliva prisade av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön. 006:003 Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta vad den högra gör, 006:004 så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.

006:005 Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja, för att bliva sedda av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön. 006:006 Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare, och stäng igen din dörr, och bed till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.

006:007 Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna, vilka mena att de skola bliva bönhörda för sina många ords skull. 006:008 Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju vad I behöven, förrän I bedjen honom. 006:009 I skolen alltså bedja sålunda:

'Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; 006:010 tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden; 006:011 vårt dagliga bröd giv oss i dag; 006:012 och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro; 006:013 och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.'

006:014 Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder; 006:015 men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser.

006:016 Och när I fasten, skolen I icke visa en bedrövad uppsyn såsom skrymtarna, vilka vanställa sina ansikten för att bliva sedda av människorna med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön. 006:017 Nej, när du fastar, smörj då ditt huvud och två ditt ansikte, 006:018 för att du icke må bliva sedd av människorna med din fasta, utan allenast av din Fader, som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.

006:019 Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla, 006:020 utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla. 006:021 Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.

006:022 Ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så får hela din kropp ljus. 006:023 Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i mörker. Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då icke mörkret!

006:024 Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon.

006:025 Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna? 006:026 Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de? 006:027 Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd? 006:028 Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; 006:029 och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. 006:030 Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne? 006:031 Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: 'Vad skola vi äta?' eller: 'Vad skola vi dricka?' eller: 'Vad skola vi kläda oss med?' 006:032 Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader vet att I behöven allt detta. 006:033 Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder. 006:034 Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.»

007:001 »Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda; 007:002 ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder. 007:003 Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? 007:004 Eller huru kan du säga till din broder: 'Låt mig taga ut grandet ur ditt öga', du som har en bjälke i ditt eget öga? 007:005 Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.

007:006 Given icke åt hundarna vad heligt är, och kasten icke edra pärlor för svinen, på det att dessa icke må trampa dem under fötterna och sedan vända sig om och sarga eder.

007:007 Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet. 007:008 Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet. 007:009 Eller vilken är den man bland eder, som räcker sin son en sten, när han beder honom om bröd, 007:010 eller som räcker honom en orm, när han beder om fisk? 007:011 Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt dem som bedja honom!

007:012 Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.

007:013 Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; 007:014 och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den.

007:015 Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar. 007:016 Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl vindruvor från törnen, eller fikon från tistlar? 007:017 Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt. 007:018 Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd bära god frukt. 007:019 Vart träd som icke bär god frukt bliver avhugget och kastat i elden. 007:020 Alltså skolen I känna dem av deras frukt.-- 007:021 Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: 'Herre, Herre', utan den som gör min himmelske Faders vilja. 007:022 Många skola på 'den dagen' säga till mig: 'Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?' 007:023 Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.'

007:024 Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på hälleberget. 007:025 Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget. 007:026 Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på sanden. 007:027 Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var stort.»

007:028 När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans förkunnelse; 007:029 ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom deras skriftlärde.

008:001 Sedan han hade kommit ned från berget, följde honom mycket folk. 008:002 Då trädde en spetälsk man fram och föll ned för honom och sade: »Herre, vill du, så kan du göra mig ren.» 008:003 Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill; bliv ren.» Och strax blev han ren från sin spetälska. 008:004 Och Jesus sade till honom: »Se till, att du icke säger detta för någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär den offergåva som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.»

008:005 När han därefter kom in i Kapernaum, trädde en hövitsman fram till honom och bad honom 008:006 och sade: »Herre, min tjänare ligger därhemma lam och lider svårt.» 008:007 Han sade till honom: »Skall då jag komma och bota honom?» 008:008 Hövitsmannen svarade och sade: »Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak. Men säg allenast ett ord, så bliver min tjänare frisk. 008:009 Jag är ju själv en man som står under andras befäl: jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han; och om jag säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.» 008:010 När Jesus hörde detta, förundrade han sig och sade till dem som följde honom: »Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro. 008:011 Och jag säger eder: Många skola komma från öster och väster och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket, 008:012 men rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där skall vara gråt och tandagnisslan.» 008:013 Och Jesus sade till hövitsmannen: »Gå; såsom du tror, så må det ske dig.» Och i samma stund blev tjänaren frisk.

008:014 När Jesus sedan kom in i Petrus' hus, fick han se hans svärmoder ligga sjuk i feber. 008:015 Då rörde han vid hennes hand, och febern lämnade henne; och hon stod upp och betjänade honom.

008:016 Men när det hade blivit afton, förde man till honom många som voro besatta; och han drev ut andarna med sitt blotta ord, och alla som voro sjuka botade han, 008:017 för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade: »Han tog på sig våra krankheter, och våra sjukdomar bar han.»

008:018 Då nu Jesus såg mycket folk omkring sig, bjöd han att man skulle fara över till andra stranden. 008:019 Och en skriftlärd kom fram och sade till honom: »Mästare, jag vill följa dig varthelst du går.» 008:020 Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.» 008:021 Och en annan av hans lärjungar sade till honom: »Herre, tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.» 008:022 Då svarade Jesus honom: »Följ du mig, och låt de döda begrava sina döda.»

008:023 Och han steg i båten, och hans lärjungar följde honom. 008:024 Och se, då uppstod en häftig storm på sjön, så att vågorna slogo över båten; men han låg och sov. 008:025 Då gingo de fram och väckte honom och sade: »Herre, hjälp oss; vi förgås.» 008:026 Han sade till dem: »I klentrogne, varför rädens I?» Därefter stod han upp och näpste vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt. 008:027 Och människorna förundrade sig och sade: »Vad är denne för en, eftersom både vindarna och sjön äro honom lydiga?»

008:028 När han så hade kommit över till gadarenernas land på andra stranden, kommo två besatta emot honom, ut från gravarna där. Och de voro mycket våldsamma, så att ingen kunde färdas den vägen fram. 008:029 Dessa ropade då och sade: »Vad har du med oss att göra, du Guds Son? Har du kommit hit för att plåga oss, förrän tid är?» 008:030 Nu gick där långt ifrån dem en stor svinhjord i bet. 008:031 Och de onda andarna bådo honom och sade: »Om du vill driva ut oss så låt oss fara in i svinhjorden.» 008:032 Då sade han till dem: »Faren åstad.» Och de gåvo sig åstad och foro in i svinen. Och se, då störtade sig hela hjorden utför branten ned i sjön och omkom i vattnet. 008:033 Men herdarna flydde; och när de hade kommit in i staden, omtalade de alltsammans, och särskilt vad som hade skett med de besatta. 008:034 Då gick hela staden ut för att möta Jesus; och när de fingo se honom, bådo de att han skulle begiva sig bort ifrån deras område.

009:001 Och han steg i en båt och for över och kom till sin egen stad. 009:002 Då förde de till honom en lam man, som låg på en säng. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Var vid gott mod, min son; dina synder förlåtas dig.» 009:003 Då sade några av de skriftlärde vid sig själva: »Denne hädar.» 009:004 Men Jesus förstod deras tankar och sade: »Varför tänken I i edra hjärtan vad ont är? 009:005 Vilket är lättare, att säga: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga: 'Stå upp och gå'? 009:006 Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så stå upp»--sade han nu till den lame--»och tag din säng och gå hem.» 009:007 Då stod han upp och gick hem. 009:008 När folket såg detta, blevo de häpna och prisade Gud, som hade givit sådan makt åt människor.

009:009 När Jesus därifrån gick vidare fram, fick han se en man, som hette Matteus, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då stod han upp och följde honom.

009:010 När han därefter låg till bords i hans hus, kommo många publikaner och syndare dit och voro bordsgäster där, jämte Jesus och hans lärjungar. 009:011 Men då fariséerna sågo detta, sade de till hans lärjungar: »Huru kan eder mästare äta med publikaner och syndare?» 009:012 När han hörde detta, sade han: »Det är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka. 009:013 Men gån I åstad och lären eder vad de orden betyda: 'Jag har behag till barmhärtighet, och icke till offer.' Ty jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»

009:014 Därefter kommo Johannes' lärjungar till honom och sade: »Varför fasta icke dina lärjungar då vi och fariséerna ofta fasta?» 009:015 Jesus svarade dem: »Icke kunna väl bröllopsgästerna sörja, så länge brudgummen är hos dem? Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då skola de fasta.-- 009:016 Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel, ty det isatta stycket skulle riva bort ännu mer av manteln, och hålet skulle bliva värre. 009:017 Ej heller slår man nytt vin I gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle läglarna sprängas sönder och vinet spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades. Nej, man slår nytt vin i nya läglar, så bliva båda delarna bevarade.»

009:018 Medan han talade detta till dem, trädde en synagogföreståndare fram och föll ned för honom och sade: »Min dotter har just nu dött, men kom och lägg din hand på henne, så bliver hon åter levande.» 009:019 Då stod Jesus upp och följde honom med sina lärjungar.

009:020 Men en kvinna, som i tolv år hade lidit av blodgång, närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel. 009:021 Ty hon sade vid sig själv: »Om jag allenast får röra vid hans mantel, så bliver jag hulpen.» 009:022 Då vände Jesus sig om, och när han fick se henne, sade han: »Var vid gott mod, min dotter; din tro har hjälpt dig.» Och kvinnan var hulpen från den stunden.

009:023 När Jesus sedan kom in i föreståndarens hus och fick se flöjtblåsarna och folket som höjde klagolåt, 009:024 sade han: »Gån bort härifrån; ty flickan är icke död, hon sover.» Då hånlogo de åt honom. 009:025 Men sedan folket hade blivit utvisat, gick han in och tog flickan vid handen. Då stod hon upp. 009:026 Och ryktet härom gick ut över hela det landet.

009:027 När Jesus gick därifrån, följde honom två blinda som ropade och sade: »Davids son, förbarma dig över oss.» 009:028 Och då han kom hem, trädde de blinda fram till honom; och Jesus frågade dem: »Tron I att jag kan göra detta?» De svarade honom: »Ja, Herre.» 009:029 Då rörde han vid deras ögon och sade: »Ske eder efter eder tro.» 009:030 Och deras ögon öppnades. Och Jesus tillsade dem strängeligen att se till, att ingen finge veta detta. 009:031 Men de gingo åstad och utspridde ryktet om honom över hela det landet.

009:032 När dessa voro på väg ut, förde man till honom en dövstum som var besatt. 009:033 Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme. Och folket förundrade sig och sade: »Sådant har aldrig förut varit sett i Israel.» 009:034 Men fariséerna sade: »Det är med de onda andarnas furste som han driver ut de onda andarna.»

009:035 Och Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet. 009:036 Och när han såg folkskarorna, ömkade han sig över dem, eftersom de voro så illa medfarna och uppgivna, »lika får som icke hava någon herde.» 009:037 Därför sade han till sina lärjungar: »Skörden är mycken, men arbetarna äro få. 009:038 Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.»

010:001 Och han kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt över orena andar, till att driva ut dem, så ock makt att bota alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet. 010:002 Och dessa äro de tolv apostlarnas namn: först Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder; 010:003 Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob, Alfeus' son, och Lebbeus; 010:004 Simon ivraren och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom. 010:005 Dessa tolv sände Jesus ut; och han bjöd dem och sade:

»Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i någon samaritisk stad, 010:006 utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus. 010:007 Och där I gån fram skolen I predika och säga: 'Himmelriket är nära.' 010:008 Boten sjuka, uppväcken döda, gören spetälska rena, driven ut onda andar. I haven fått för intet; så given ock för intet. 010:009 Skaffen eder icke guld eller silver eller koppar i edra bälten, 010:010 icke någon ränsel för eder färd, ej heller dubbla livklädnader, ej heller skor eller stav; ty arbetaren är värd sin mat. 010:011 Men när I haven kommit in i någon stad eller by, så utforsken vilken därinne som är värdig, och stannen hos honom, till dess I lämnen den orten. 010:012 Och när I kommen in i ett hus, så hälsen det. 010:013 Om då det huset är värdigt, så må den frid I tillönsken det komma däröver; men om det icke är värdigt, då må den frid I tillönsken det vända tillbaka till eder. 010:014 Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden, och skudden stoftet av edra fötter. 010:015 Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bliva drägligare än för den staden.

010:016 Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar. Varen fördenskull kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor. 010:017 Tagen eder till vara för människorna; ty de skola draga eder inför domstolar, och i sina synagogor skola de gissla eder; 010:018 och I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett vittnesbörd för dem och för hedningarna.

010:019 Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer för huru eller vad I skolen tala; ty vad I skolen tala skall bliva eder givet i den stunden. 010:020 Det är icke I som skolen tala, utan det är eder Faders Ande som skall tala i eder.

010:021 Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas, ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina föräldrar och skola döda dem. 010:022 Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.-- 010:023 När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan; och om de också där förfölja eder, så flyn till ännu en annan. Ty sannerligen säger jag eder: I skolen icke hava hunnit igenom alla Israels städer, förrän Människosonen kommer.

010:024 Lärjungen är icke förmer än sin mästare, ej heller är tjänaren förmer än sin herre. 010:025 Det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans mästare, och tjänaren, om det går honom såsom hans herre. Om de hava kallat husbonden för Beelsebul, huru mycket mer skola de icke så kalla hans husfolk! 010:026 Frukten alltså icke för dem; ty intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt. 010:027 Vad jag säger eder i mörkret, det skolen säga i ljuset, och vad I hören viskas i edert öra, det skolen I predika på taken. 010:028 Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna.-- 010:029 Säljas icke två sparvar för en skärv? Och icke en av dem faller till jorden utan eder Faders vilja. 010:030 Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade. 010:031 Frukten alltså icke; I ären mer värda än många sparvar. 010:032 Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. 010:033 Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.

010:034 I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. 010:035 Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att 'sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder, 010:036 och envar får sitt eget husfolk till fiender'.

010:037 Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig; 010:038 och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig. 010:039 Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det.-- 010:040 Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig. 010:041 Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets lön; och den som tager emot en rättfärdig man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en rättfärdig mans lön. 010:042 Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge--sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.»

011:001 När Jesus hade givit sina tolv lärjungar alla dessa bud, gick han därifrån vidare, för att undervisa och predika i deras städer.

011:002 Men när Johannes i sitt fängelse fick höra om Kristi gärningar, sände han bud med sina lärjungar 011:003 och lät fråga honom: »Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?» 011:004 Då svarade Jesus och sade till dem: »Gån tillbaka och omtalen för Johannes vad I hören och sen: 011:005 blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, och 'för fattiga förkunnas glädjens budskap'. 011:006 Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»

011:007 När dessa sedan gingo bort, begynte Jesus tala till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden? 011:008 Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i fina kläder? De som bära fina kläder, dem finnen I ju i konungapalatsen. 011:009 Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag säger eder: Ännu mer än en profet är han. 011:010 Han är den om vilken det är skrivet: 'Se, jag sänder ut min ängel framför dig, och han skall bereda vägen för dig.' 011:011 Sannerligen säger jag eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen uppstått, som har varit större än Johannes döparen; men den som är minst i himmelriket är likväl större än han. 011:012 Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig. 011:013 Ty alla profeterna och lagen hava profeterat intill Johannes; 011:014 och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma. 011:015 Den som har öron, han höre.

011:016 Men vad skall jag likna detta släkte vid? Det är likt barn som sitta på torgen och ropa till andra barn 011:017 och säga: 'Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat; vi hava sjungit sorgesång, och I haven icke jämrat eder.' 011:018 Ty Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och så säger man: 'Han är besatt av en ond ande.' 011:019 Människosonen kom, och han både äter och dricker, och nu säger man: 'Se vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!' Men Visheten har fått rätt av sina barn.»

011:020 Därefter begynte han tala bestraffande ord till de städer i vilka han hade utfört så många av sina kraftgärningar, och förehålla dem att de icke hade gjort bättring: 011:021 »Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så skulle de för länge sedan hava gjort bättring i säck och aska. 011:022 Men jag säger eder: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bliva drägligare än för eder.

011:023 Och du, Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen? Nej, ned till dödsriket måste du fara. Ty om de kraftgärningar som äro gjorda i dig hade blivit gjorda i Sodom, så skulle det hava stått ännu i dag. 011:024 Men jag säger eder att det för Sodoms land skall på domens dag bliva drägligare än för dig.»

011:025 Vid den tiden talade Jesus och sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga. 011:026 Ja, Fader; så har ju varit ditt behag. 011:027 Allt har av min Fader blivit förtrott åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd.-- 011:028 Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro. 011:029 Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; 'så skolen I finna ro för edra själar'. 011:030 Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.»

012:001 Vid den tiden tog Jesus på sabbaten vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar blevo hungriga och begynte rycka av ax och äta. 012:002 När fariséerna sågo detta, sade de till honom: »Se, dina lärjungar göra vad som icke är lovligt att göra på en sabbat.» 012:003 Han svarade dem: »Haven I icke läst vad David gjorde, när han och de som följde honom blevo hungriga: 012:004 huru han då gick in i Guds hus, och huru de åto skådebröden, fastän det ju varken för honom eller för dem som följde honom var lovligt att äta sådant bröd, utan allenast för prästerna? 012:005 Eller haven I icke läst i lagen att prästerna på sabbaten bryta sabbaten i helgedomen, och likväl äro utan skuld? 012:006 Men jag säger eder: Här är vad som är förmer än helgedomen. 012:007 Och haden I förstått vad det är: 'Jag har behag till barmhärtighet, och icke till offer', så skullen I icke hava dömt dem skyldiga, som äro utan skuld. 012:008 Ty Människosonen är herre över sabbaten.»

012:009 Och han gick därifrån vidare och kom in i deras synagoga. 012:010 Och se, där var en man som hade en förvissnad hand. Då frågade de honom och sade: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten?» De ville nämligen få något att anklaga honom för. 012:011 Men han sade till dem: »Om någon bland eder har ett får, och detta på sabbaten faller i en grop, fattar han icke då i det och drager upp det? 012:012 Huru mycket mer värd är nu icke en människa än ett får! Alltså är det lovligt att på sabbaten göra vad gott är.» 012:013 Därefter sade han till mannen: »Räck ut din hand.» Och han räckte ut den, och den blev frisk igen och färdig såsom den andra.-- 012:014 Då gingo fariséerna bort och fattade det beslutet om honom, att de skulle förgöra honom.

012:015 Men när Jesus fick veta detta, gick han bort därifrån; och många följde honom, och han botade dem alla, 012:016 men förbjöd dem strängeligen att utbreda ryktet om honom. 012:017 Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade:

012:018 »Se, över min tjänare, som jag har utvalt, min älskade, i vilken min själ har funnit behag, över honom skall jag låta min Ande komma, och han skall förkunna rätten bland folken. 012:019 Han skall icke kiva eller skria, och hans röst skall man icke höra på gatorna, 012:020 Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en rykande veke skall han icke utsläcka, intill dess att han har fört rätten fram till seger. 012:021 Och till hans namn skola folken sätta sitt hopp.»

012:022 Då förde man till honom en besatt, som var blind och dövstum. Och han botade honom, så att den dövstumme talade och såg. 012:023 Och allt folket uppfylldes av häpnad och sade: »Månne icke denne är Davids son?» 012:024 Men när fariséerna hörde detta, sade de: »Det är allenast med Beelsebul, de onda andarnas furste, som denne driver ut de onda andarna.» 012:025 Men han förstod deras tankar och sade till dem:

»Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött, och intet samhälle eller hus som har kommit i strid med sig självt kan hava bestånd. 012:026 Om nu Satan driver ut Satan, så har han kommit i strid med sig själv. Huru kan då hans rike hava bestånd? 012:027 Och om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare. 012:028 Om det åter är med Guds Ande som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder.-- 012:029 Eller huru kan någon gå in i en stark mans hus och beröva honom hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke? Först därefter kan han plundra hans hus. 012:030 Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.

012:031 Därför säger jag eder: All annan synd och hädelse skall bliva människorna förlåten, men hädelse mot Anden skall icke bliva förlåten. 012:032 Ja, om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men om någon säger något mot den helige Ande, så skall det icke bliva honom förlåtet, varken i denna tidsåldern eller i den tillkommande. 012:033 I måsten döma så: antingen är trädet gott, och då måste dess frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt vara dålig. Ty av frukten känner man trädet. 012:034 I huggormars avföda, huru skullen I kunna tala något gott, då I själva ären onda? Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen. 012:035 En god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är. 012:036 Men jag säger eder, att för vart fåfängligt ord som människorna tala skola de göra räkenskap på domens dag. 012:037 Ty efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig.»

012:038 Då togo några av de skriftlärde och fariséerna till orda och sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja se något tecken av dig.» 012:039 Men han svarade och sade till dem:

»Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas' tecken. 012:040 Ty likasom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk, så skall ock Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte. 012:041 Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas' predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas. 012:042 Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, här är vad som är mer än Salomo.

012:043 När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro, men finner ingen. 012:044 Då säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.' Och när han kommer dit och finner det stå ledigt och vara fejat och prytt, 012:045 då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver för den människan det sista värre än det första. Så skall det ock gå med detta onda släkte.»

012:046 Medan han ännu talade till folket, kommo hans moder och hans bröder och stannade därutanför och ville tala med honom. 012:047 Då sade någon till honom: »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och vilja tala med dig.» 012:048 Men han svarade och sade till den som omtalade detta för honom: »Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?» 012:049 Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder! 012:050 Ty var och en som gör min himmelske Faders vilja, den är min broder och min syster och min moder.»

013:001 Samma dag gick Jesus ut från huset där han bodde och satte sig vid sjön. 013:002 Då församlade sig mycket folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den, medan allt folket stod på stranden. 013:003 Och han talade till dem mycket i liknelser; han sade:

»En såningsman gick ut för att så. 013:004 Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det. 013:005 Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; 013:006 men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort. 013:007 Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det. 013:008 Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt. 013:009 Den som har öron, han höre.»

013:010 Då trädde lärjungarna fram och sade till honom: »Varför talar du till dem i liknelser?» 013:011 Han svarade och sade:

»Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem är det icke givet. 013:012 Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. 013:013 Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå. 013:014 Så fullbordas på dem Esaias' profetia, den som säger:

'Med hörande öron skolen I höra, och dock alls intet förstå, och med seende ögon skolen I se, och dock alls intet förnimma. 013:015 Ty detta folks hjärta har blivit förstockat, och med öronen höra de illa, och sina ögon hava de tillslutit, så att de icke se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sina hjärtan, och omvända sig och bliva helade av mig.

013:016 Men saliga äro edra ögon, som se, och edra öron, som höra. 013:017 Ty sannerligen säger jag eder: Många profeter och rättfärdiga män åstundade att se det som I sen, men fingo dock icke se det, och att höra det som I hören, men fingo dock icke höra det.

013:018 Hören alltså I vad som menas med liknelsen om såningsmannen. 013:019 När någon hör ordet om riket, men icke förstår det, då kommer den onde och river bort det som såddes i hans hjärta. Om en sådan människa kan det sägas att säden såddes vid vägen. 013:020 Och att den såddes på stengrunden, det är sagt om den som väl hör ordet och strax tager emot det med glädje, 013:021 men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande allenast till en tid, och när bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall. 013:022 Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt. 013:023 Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.»

013:024 En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Med himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker; 013:025 men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. 013:026 När nu säden sköt upp och satte frukt, så visade sig ock ogräset.

013:027 Då trädde husbondens tjänare fram och sade till honom: 'Herre, du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs? 013:028 Han svarade dem: 'En ovän har gjort detta.' Tjänarna sade till honom: 'Vill du alltså att vi skola gå åstad och samla det tillhopa?' 013:029 Men han svarade: 'Nej; ty då kunden I rycka upp vetet jämte ogräset, när I samlen detta tillhopa. 013:030 Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: 'Samlen först tillhopa ogräset, och binden det i knippor till att brännas upp, och samlen sedan in vetet i min lada.'»

013:031 En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Himmelriket är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin åker. 013:032 Det är minst av alla frön, men när det har växt upp, är det störst bland kryddväxter; ja, det bliver ett träd, så att himmelens fåglar komma och bygga sina nästen på dess grenar.»

013:033 En annan liknelse framställde han för dem: »Himmelriket är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»

013:034 Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, och utan liknelser talade han intet till dem. 013:035 Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade: »Jag vill öppna min mun till liknelser, uppenbara vad förborgat har varit från världens begynnelse.»

013:036 Därefter lät han folket gå och gick själv hem. Och hans lärjungar trädde fram till honom och sade: »Uttyd för oss liknelsen om ogräset i åkern.» 013:037 Han svarade och sade:

»Den som sår den goda säden är Människosonen. 013:038 Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn. 013:039 Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens ände. Skördemännen är änglar. 013:040 Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände. 013:041 Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall, och dem som göra vad orätt är, 013:042 och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan. 013:043 Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen, i sin Faders rike. Den som har öron, han höre.

013:044 Himmelriket är likt en skatt som har blivit gömd i en åker. Och en man finner den, men håller det hemligt; och i sin glädje går han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern.

013:045 Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker efter goda pärlor; 013:046 och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer vad han äger och köper den.

013:047 Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en not kastas i havet och samlar tillhopa fiskar av alla slag. 013:048 När den så bliver full, drager man upp den på stranden och sätter sig ned och samlar de goda i kärl, men de dåliga kastar man bort.-- 013:049 Så skall det ock ske vid tidens ände: änglarna skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga 013:050 och kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan.

013:051 Haven I förstått allt detta?» De svarade honom: »Ja.» 013:052 Då sade han till dem: »Så är nu var skriftlärd, som har blivit en lärjunge för himmelriket, lik en husbonde som ur sitt förråd bär fram nytt och gammalt.»

013:053 När Jesus hade framställt alla dessa liknelser, drog han bort därifrån. 013:054 Och han kom till sin fädernestad, och där undervisade han folket i deras synagoga, så att de häpnade och sade: »Varifrån har han fått denna vishet? Och hans kraftgärningar, varifrån komma de? 013:055 Är då denne icke timmermannens son? Heter icke hans moder Maria, och heta icke hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? 013:056 Och hans systrar, bo de icke alla hos oss? Varifrån har han då fått allt detta?» 013:057 Så blev han för dem en stötesten. Men Jesus sade till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och i sitt eget hus.» 013:058 Och för deras otros skull gjorde han där icke många kraftgärningar.

014:001 Vid den tiden fick Herodes, landsfursten, höra ryktet om Jesus. 014:002 Då sade han till sina tjänare: »Det är Johannes döparen. Han har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»

014:003 Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. 014:004 Ty Johannes hade sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava henne.» 014:005 Och han hade velat döda honom, men han fruktade för folket, eftersom de höllo honom för en profet. 014:006 Men så kom Herodes' födelsedag. Då dansade Herodias' dotter inför dem; och hon behagade Herodes så mycket, 014:007 att han med en ed lovade att giva henne vad helst hon begärde. 014:008 Hon sade då, såsom hennes moder ingav henne: »Giv mig här på ett fat Johannes döparens huvud.» 014:009 Då blev konungen bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull bjöd han att man skulle giva henne det, 014:010 och sände åstad och lät halshugga Johannes i fängelset. 014:011 Och hans huvud blev framburet på ett fat och givet åt flickan; och hon bar det till sin moder. 014:012 Men hans lärjungar kommo och togo hans döda kropp och begrovo honom. Sedan gingo de och omtalade det för Jesus.

014:013 Då Jesus hörde detta, for han i en båt därifrån bort till en öde trakt, där de kunde vara allena. Men när folket fick höra härom, kommo de landvägen efter honom från städerna. 014:014 Och då han steg i land, fick han se att där var mycket folk; och han ömkade sig över dem och botade deras sjuka.

014:015 Men när det led mot aftonen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och tiden är redan framskriden. Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och köpa sig mat.» 014:016 Men Jesus sade till dem: »De behöva icke gå bort; given I dem att äta.» 014:017 De svarade honom: »Vi hava här icke mer än fem bröd och två fiskar.» 014:018 Då sade han: »Bären dem hit till mig.» 014:019 Därefter tillsade han folket att lägga sig ned i gräset. Och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket.

014:020 Och de åto alla och blevo mätta Sedan samlade man upp de överblivna styckena, tolv korgar fulla. 014:021 Men de som hade ätit voro vid pass fem tusen män, förutom kvinnor och barn.

014:022 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att folket skildes åt. 014:023 Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara allena och bedja. När det så hade blivit afton, var han där ensam. 014:024 Båten var då redan många stadier från land och hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot. 014:025 Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över sjön. 014:026 När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse. 014:027 Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.» 014:028 Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig att komma till dig på vattnet.» 014:029 Han sade: »Kom.» Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på vattnet och kom till Jesus. 014:030 Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp mig.» 014:031 Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?» 014:032 När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden. 014:033 Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso är du Guds Son.»

014:034 När de hade farit över, kommo de till Gennesarets land. 014:035 Då nu folket där på orten kände igen honom, sände de ut bud i hela trakten däromkring, och man förde till honom alla som voro sjuka. 014:036 Och de bådo honom att allenast få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.

015:001 Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till Jesus och sade: 015:002 »Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju icke sina händer, när de skola äta.» 015:003 Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva Guds bud, för edra stadgars skull? 015:004 Gud har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och: 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.' 015:005 Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom offergåva', då behöver han alls icke hedra sin fader eller sin moder. 015:006 I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull. 015:007 I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade:

015:008 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig; 015:009 och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'»

015:010 Och han kallade folket till sig och sade till dem: »Hören och förstån. 015:011 Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går ut ifrån munnen, det orenar människan.» 015:012 Då trädde hans lärjungar fram och sade till honom: »Vet du, att när fariséerna hörde det du nu sade, var det för dem en stötesten?» 015:013 Men han svarade och sade: »Var planta som min himmelske Fader icke har planterat skall ryckas upp med rötterna. 015:014 Frågen icke efter dem. De äro blinda ledare; och om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen.»

015:015 Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Uttyd för oss detta bildliga tal.» 015:016 Han sade: »Ären då också I ännu utan förstånd? 015:017 Insen I icke att allt som går in i munnen, det går ned i buken och har sin naturliga utgång? 015:018 Men vad som går ut ifrån munnen, det kommer från hjärtat, och det är detta som orenar människan. 015:019 Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse. 015:020 Det är detta som orenar människan; men att äta med otvagna händer, det orenar icke människan.»

015:021 Och Jesus begav sig bort därifrån och drog sig undan till trakten av Tyrus och Sidon. 015:022 Då kom en kananeisk kvinna från det området och ropade och sade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig. Min dotter plågas svårt av en ond ande.» 015:023 Men han svarade henne icke ett ord. Då trädde hans lärjungar fram och bådo honom och sade: »Giv henne besked; hon förföljer oss ju med sitt ropande.» 015:024 Han svarade och sade: »Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.» 015:025 Men hon kom fram och föll ned för honom och sade: »Herre, hjälp mig.» 015:026 Då svarade han och sade: »Det är otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.» 015:027 Hon sade: »Ja, Herre. Också äta ju hundarna allenast av de smulor som falla ifrån deras herrars bord.» 015:028 Då svarade Jesus och sade till henne: »O kvinna, din tro är stor. Ske dig såsom du vill.» Och hennes dotter var frisk ifrån den stunden.

015:029 Men Jesus gick därifrån vidare och kom till Galileiska sjön. Och han gick upp på berget och satte sig där. 015:030 Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig halta, blinda, dövstumma, lytta och många andra; dem lade de ned för hans fötter, och han botade dem, 015:031 så att folket förundrade sig, när de funno dövstumma tala, lytta vara friska och färdiga, halta gå och blinda se. Och man prisade Israels Gud.

015:032 Och Jesus kallade sina lärjungar till sig och sade: »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta; och jag vill icke låta dem gå ifrån mig fastande, för att de icke skola uppgivas på vägen.» 015:033 Då sade lärjungarna till honom: »Varifrån skola vi här, i en öken, få så mycket bröd, att vi kunna mätta så mycket folk?» 015:034 Jesus frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju, och därtill några få småfiskar.» 015:035 Då tillsade han folket att lägra sig på marken. 015:036 Och han tog de sju bröden, så ock fiskarna, och tackade Gud och bröt bröden och gav åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket. 015:037 Så åto de alla och blevo mätta. Och de överblivna styckena samlade man sedan upp, sju korgar fulla. 015:038 Men de som hade ätit voro fyra tusen män, förutom kvinnor och barn. 015:039 Sedan lät han folket skiljas åt och steg i båten och for till Magadans område.

016:001 Och fariséerna och sadducéerna kommo dit och ville sätta honom på prov; de begärde att han skulle låta dem se något tecken från himmelen. 016:002 Men han svarade och sade till dem: »Om aftonen sägen I: 'Det bliver klart väder, ty himmelen är röd', 016:003 och om morgonen: 'Det bliver oväder i dag, ty himmelen är mulen och röd.' Ja, om himmelens utseende förstån I att döma, men om tidernas tecken kunnen I icke döma. 016:004 Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken.» Och så lämnade han dem och gick sin väg.

016:005 När sedan lärjungarna foro åstad, över till andra stranden, hade de förgätit att taga med sig bröd. 016:006 Och Jesus sade till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas och sadducéernas surdeg.» 016:007 Då talade de med varandra och sade: »Det är därför att vi icke hava tagit med oss bröd.» 016:008 Men när Jesus märkte detta, sade han: »I klentrogne, varför talen I eder emellan om att I icke haven bröd med eder? 016:009 Förstån I ännu ingenting? Och kommen I icke ihåg de fem bröden åt de fem tusen, och huru många korgar I då togen upp? 016:010 Ej heller de sju bröden åt de fyra tusen, och huru många korgar I då togen upp? 016:011 Huru kommer det då till, att I icke förstån att det ej var om bröd som jag talade till eder? Tagen eder till vara för fariséernas och sadducéernas surdeg.» 016:012 Då förstodo de att det icke var för surdeg i bröd som han hade bjudit dem att taga sig till vara, utan för fariséernas och sadducéernas lära.

016:013 Men när Jesus kom till trakten av Cesarea Filippi, frågade han sina lärjungar och sade: »Vem säger folket Människosonen vara?» 016:014 De svarade: »Somliga säga Johannes döparen, andra Elias, andra åter Jeremias eller en annan av profeterna.» 016:015 Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» 016:016 Simon Petrus svarade och sade: »Du är Messias, den levande Gudens Son.» 016:017 Då svarade Jesus och sade till honom: »Salig är du, Simon, Jonas' son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader, som är i himmelen. 016:018 Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga. 016:019 Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.» 016:020 Därefter förbjöd han lärjungarna att för någon säga att han var Messias.

016:021 Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar, att han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han på tredje dagen skulle uppstå igen. 016:022 Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom och sade: »Bevare dig Gud, Herre! Ingalunda får detta vederfaras dig.» 016:023 Men han vände sig om och sade till Petrus: »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.»

016:024 Därefter sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig: så följe han mig. 016:025 Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det. 016:026 Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ? 016:027 Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans gärningar. 016:028 Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma i sitt rike.»

017:001 Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där de voro allena. 017:002 Och hans utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset. 017:003 Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med honom. 017:004 Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, här är oss gott att vara; vill du, så skall jag här göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en.» 017:005 Och se, medan han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hören honom.» 017:006 När lärjungarna hörde detta, föllo de ned på sina ansikten i stor förskräckelse. 017:007 Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stån upp, och varen icke förskräckta.» 017:008 När de då lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena.

017:009 Då de sedan gingo ned från berget, bjöd Jesus dem och sade: »Omtalen icke för någon denna syn, förrän Människosonen har uppstått från de döda.» 017:010 Men lärjungarna frågade honom och sade: »Huru kunna då de skriftlärde säga att Elias först måste komma?» 017:011 Han svarade och sade: »Elias måste visserligen komma och upprätta allt igen; 017:012 men jag säger eder att Elias redan har kommit. Men de ville icke veta av honom, utan förforo mot honom alldeles såsom de ville. Sammalunda skall ock Människosonen få lida genom dem.» 017:013 Då förstodo lärjungarna att det var om Johannes döparen som han talade till dem.

017:014 När de därefter kommo till folket, trädde en man fram till honom och föll på knä för honom 017:015 och sade: »Herre, förbarma dig över min son ty han är månadsrasande och plågas svårt; ofta faller han i elden och ofta i vattnet. 017:016 Och jag förde honom till dina lärjungar, men de kunde icke bota honom.» 017:017 Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru länge måste jag vara bland eder? Huru länge måste jag härda ut med eder? Fören honom hit till mig.» 017:018 Och Jesus tilltalade honom strängt, och den onde anden for ut ur honom; och gossen var botad från den stunden. 017:019 Sedan, när de voro allena, trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Varför kunde icke vi driva ut honom?» 017:020 Han svarade dem: »För eder otros skull. Ty sannerligen säger jag eder: Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: 'Flytta dig härifrån dit bort', och det skall flytta sig; ja, intet skall då vara omöjligt för eder.» 017:021

017:022 Medan de nu tillsammans vandrade omkring i Galileen, sade Jesus till dem: »Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer, 017:023 och man skall döda honom, men på tredje dagen skall han uppstå igen.» Då blevo de mycket bedrövade.

017:024 Och när de hade kommit till Kapernaum, trädde de som uppburo tempelskatten fram till Petrus och sade: »Plägar icke eder mästare betala tempelskatt?» 017:025 Han svarade: »Jo.» När han sedan hade kommit hem, förekom honom Jesus med frågan: »Vad synes dig, Simon? Av vilka taga jordens konungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra människor?» 017:026 Han svarade: »Av andra människor.» Då sade Jesus till honom: »Alltså äro då sönerna fria. 017:027 Men för att vi icke skola bliva dem till en stötesten, så gå ned till sjön och kasta ut en krok. Tag så den första fisk som du drager upp, och när du öppnar munnen på den skall du där finna en silverpenning. Tag den, och giv den åt dem for mig och dig.»

018:001 I samma stund trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Vilken är den störste i himmelriket?» 018:002 Då kallade han fram ett barn och ställde det mitt ibland dem 018:003 och sade: »Sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket. 018:004 Den som nu så ödmjukar sig, att han bliver såsom detta barn, han är den störste i himmelriket. 018:005 Och den som tager emot ett sådant barn I mitt namn, han tager emot mig. 018:006 Men den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup. 018:007 Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma; men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!

018:008 Om nu din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt eller halt, än att hava båda händerna eller båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden. 018:009 Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna. 018:010 Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders ansikte. 018:011 018:012 Vad synes eder? Om en man har hundra får, och ett av dem har kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går åstad och söker efter det som har kommit vilse? 018:013 Och händer det då att han finner det--sannerligen säger jag eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio som icke hade kommit vilse. 018:014 Så är det ej heller eder himmelske Faders vilja att någon av dessa små skall gå förlorad.

018:015 Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. 018:016 Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att 'var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago'. 018:017 Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan. 018:018 Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen.

018:019 Ytterligare säger jag eder, att om två av eder här på jorden komma överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det beskäras dem av min Fader, som är i himmelen. 018:020 Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.»

018:021 Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?» 018:022 Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.

018:023 Alltså är det med himmelriket, såsom när en konung ville hålla räkenskap med sina tjänare. 018:024 Och när han begynte hålla räkenskap, förde man fram till honom en som var skyldig honom tio tusen pund. 018:025 Men då denna icke kunde betala, bjöd hans herre att han skulle säljas, så ock hans hustru och barn och allt vad han ägde, för att skulden måtte bliva betald. 018:026 Då föll tjänaren ned för hans fötter och sade: 'Hav tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans.' 018:027 Och tjänarens herre ömkade sig över honom och gav honom fri och efterskänkte honom hans skuld. 018:028 Men när samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar; och han tog fast denne och grep honom vid strupen och sade: 'Betala vad du är skyldig.' 018:029 Då föll hans medtjänare ned och bad honom och sade: 'Hav tålamod med mig, så skall jag betala dig.' 018:030 Men han ville icke, utan gick åstad och lät sätta honom i fängelse, till dess han hade betalt vad han var skyldig. 018:031 Då nu hans medtjänare sågo det som skedde, togo de mycket illa vid sig och gingo och berättade för sin herre allt som hade skett. 018:032 Då kallade hans herre honom till sig och sade till honom: 'Du onde tjänare, allt vad du var skyldig efterskänkte jag dig, eftersom du bad mig därom. 018:033 Borde då icke också du hava förbarmat dig över din medtjänare, såsom jag förbarmade mig över dig?' 018:034 Och i sin vrede överlämnade hans herre honom i fångknektarnas våld, intill dess han hade betalt allt vad han var skyldig. 018:035 Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av hjärtat förlåten var och en sin broder.»

019:001 När Jesus hade slutat detta tal, drog han bort ifrån Galileen och begav sig, genom landet på andra sidan Jordan, till Judeens område. 019:002 Och mycket folk följde honom, och han botade där de sjuka.

019:003 Då ville några fariséer snärja honom och trädde fram till honom och sade: »Är det lovligt att skilja sig från sin hustru av vilken orsak som helst?» 019:004 Men han svarade och sade: »Haven I icke läst att Skaparen redan i begynnelsen 'gjorde dem till man och kvinna' 019:005 och sade: 'Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött'? 019:006 Så äro de icke mer två, utan ett kött. Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.» 019:007 Då sade de till honom: »Huru kunde då Moses bjuda att man skulle giva hustrun skiljebrev och så skilja sig från henne?» 019:008 Han svarade dem: »För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen har det icke varit så. 019:009 Och jag säger eder: Den som för någon annan orsaks skull än för otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott.» 019:010 Då sade lärjungarna till honom: »Är det så med mannens ställning till hustrun, då är det icke rådligt att gifta sig.» 019:011 Men han svarade dem: »Icke alla kunna taga emot det ordet, utan allenast de åt vilka sådant är givet. 019:012 Ty visserligen finnas somliga som genom födelsen, allt ifrån moderlivet, äro oskickliga till äktenskap, andra åter som av människor hava gjorts oskickliga därtill, men somliga finnas ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig oskickliga därtill. Den som kan taga emot detta, han tage emot det.»

019:013 Därefter buros barn fram till honom, för att han skulle lägga händerna på dem och bedja; men lärjungarna visade bort dem. 019:014 Då sade Jesus: »Låten barnen vara, och förmenen dem icke att komma till mig; ty himmelriket hör sådana till.» 019:015 Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån.

019:016 Då trädde en man fram till honom och sade: »Mästare, vad gott skall jag göra för att få evigt liv?» 019:017 Han sade till honom: »Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes som är god. Men vill du ingå i livet, så håll buden.» 019:018 Han frågade: »Vilka?» Jesus svarade: »'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt vittnesbörd', 019:019 'Hedra din fader och din moder' och 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.'» 019:020 Då sade den unge mannen till honom: »Allt detta har jag hållit. Vad fattas mig ännu?» 019:021 Jesus svarade honom: »Vill du vara fullkomlig, så gå bort och sälj vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.» 019:022 Men när den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad bort, ty han hade många ägodelar. 019:023 Då sade Jesus till sina lärjungar: »Sannerligen säger jag eder: För den som är rik är det svårt att komma in i himmelriket. 019:024 Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.» 019:025 När lärjungarna hörde detta, blevo de mycket häpna och sade: »Vem kan då bliva frälst?» 019:026 Men Jesus såg på dem och sade till dem: »För människor är detta omöjligt, men för Gud är allting möjligt.»

019:027 Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava övergivit allt och följt dig; vad skola vi få därför?» 019:028 Jesus svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: När världen födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skolen också I, som haven efterföljt mig, få sitta på tolv troner såsom domare över Israels tolv stammar. 019:029 Och var och en som har övergivit hus, eller bröder eller systrar, eller fader eller moder, eller barn, eller jordagods, för mitt namns skull, han skall få mångfaldigt igen, och skall få evigt liv till arvedel. 019:030 Men många som äro de första skola bliva de sista, och många som äro de sista skola bliva de första.»

020:001 »Ty med himmelriket är det, såsom när en husbonde bittida om morgonen gick ut för att leja åt sig arbetare till sin vingård. 020:002 Och när han hade kommit överens med arbetarna om en viss dagspenning, sände han dem till sin vingård. 020:003 När han sedan gick ut vid tredje timmen, fick han se några andra stå sysslolösa på torget; 020:004 och han sade till dem: 'Gån ock I till min vingård, så skall jag giva eder vad skäligt är.' 020:005 Och de gingo. Åter gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde sammalunda. 020:006 Också vid elfte timmen gick han ut och fann då några andra stå där; och han sade till dem: 'Varför stån I här hela dagen sysslolösa?' 020:007 De svarade honom: 'Därför att ingen har lejt oss.' Då sade han till dem: 'Gån ock I till min vingård.' 020:008 När det så hade blivit afton, sade vingårdens herre till sin förvaltare: 'Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.' 020:009 Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var och en av dem full dagspenning. 020:010 När sedan de första kommo, trodde de att de skulle få mer, men också var och en av dem fick samma dagspenning. 020:011 När de så fingo, knorrade de mot husbonden. 020:012 och sade: 'Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga och solens hetta?' 020:013 Då svarade han en av dem och sade: 'Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen? 020:014 Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva lika mycket som åt dig. 020:015 Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?'-- 020:016 Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista.»

020:017 Då nu Jesus ville gå upp till Jerusalem, tog han till sig de tolv, så att de voro allena; och under vägen sade han till dem: 020:018 »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola döma honom till döden 020:019 och överlämna honom åt hedningarna till att begabbas och gisslas och korsfästas; men på tredje dagen skall han uppstå igen.»

020:020 Då trädde Sebedeus' söners moder fram till honom med sina söner och föll ned för honom och ville begära något av honom. 020:021 Han frågade henne: »Vad vill du?» Hon svarade honom: »Säg att i ditt rike den ene av dessa mina två söner skall få sitta på din högra sida, och den andre på din vänstra.» 020:022 Men Jesus svarade och sade: »I veten icke vad I begären. Kunnen I dricka den kalk som jag skall dricka?» De svarade honom: »Det kunna vi.» 020:023 Då sade han till dem: »Ja, väl skolen I få dricka min kalk, men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla dem för vilka så är bestämt av min Fader.»

020:024 När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på de två bröderna. 020:025 Då kallade Jesus dem till sig och sade: »I veten att furstarna uppträda mot sina folk såsom herrar, och att de mäktige låta folken känna sin myndighet. 020:026 Så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, 020:027 och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng, 020:028 likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.» 020:029 När de sedan gingo ut ifrån Jeriko, följde honom mycket folk. 020:030 Och se, två blinda sutto där vid vägen. När dessa hörde att det var Jesus som gick där fram, ropade de och sade: »Herre, förbarma dig över oss, du Davids son.» 020:031 Och folket tillsade dem strängeligen att de skulle tiga; men de ropade dess mer och sade: »Herre, förbarma dig över oss, du Davids son.» 020:032 Då stannade Jesus och kallade dem till sig och sade: »Vad viljen I att jag skall göra eder?» 020:033 De svarade honom: »Herre, låt våra ögon bliva öppnade.» 020:034 Då förbarmade sig Jesus över dem och rörde vid deras ögon, och strax fingo de sin syn och följde honom.

021:001 När de nu nalkades Jerusalem och kommo till Betfage vid Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar 021:002 och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder, så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig. 021:003 Och om någon säger något till eder, så skolen I svara: 'Herren behöver dem'; då skall han strax släppa dem.» 021:004 Detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade:

021:005 »Sägen till dottern Sion: 'Se, din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.'»

021:006 Och lärjungarna gingo åstad och gjorde såsom Jesus hade befallt dem 021:007 och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina mantlar på denne, och han satte sig därovanpå. 021:008 Och folkskaran, som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på vägen; men somliga skuro kvistar av träden och strödde på vägen. 021:009 Och folket, både de som gingo före honom och de som följde efter, ropade och sade: »Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn. Hosianna i höjden!»

021:010 När han så drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och man frågade: »Vem är denne?» 021:011 Och folket sade: »Det är Jesus, profeten, från Nasaret i Galileen.»

021:012 Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten. 021:013 Och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Mitt hus skall kallas ett bönehus.' Men I gören det till en rövarkula.»

021:014 Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han botade dem. 021:015 Men när översteprästerna och de skriftlärde sågo de under som han gjorde, och sågo barnen som ropade i helgedomen och sade: »Hosianna Davids son!», då förtröt detta dem; 021:016 och de sade till honom: »Hör du vad dessa säga?» Då svarade Jesus dem: »Ja; haven I aldrig läst: 'Av barns och spenabarns mun har du berett dig lov'?» 021:017 Därefter lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.

021:018 När han sedan på morgonen gick in till staden igen, blev han hungrig. 021:019 Och då han fick se ett fikonträd vid vägen, gick han fram till det, men fann intet därpå, utom allenast löv. Då sade han till det: »Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig.» Och strax förtorkades fikonträdet. 021:020 När lärjungarna sågo detta, förundrade de sig och sade: »Huru kunde fikonträdet så i hast förtorkas?» 021:021 Då svarade Jesus och sade till dem: »Sannerligen säger jag eder: Om I haven tro och icke tvivlen, så skolen I icke allenast kunna göra sådant som skedde med fikonträdet, utan I skolen till och med kunna säga till detta berg: 'Häv dig upp och kasta dig i havet', och det skall ske. 021:022 Och allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skolen I få.»

021:023 När han därefter hade kommit in i helgedomen, trädde översteprästerna och folkets äldste fram till honom, där han undervisade; och de sade: »Med vad myndighet gör du detta? Och vem har givit dig sådan myndighet?» 021:024 Jesus svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga till eder; om I svaren mig på den, så skall ock jag säga eder med vad myndighet jag gör detta». 021:025 Johannes' döpelse, varifrån var den: från himmelen eller från människor?» Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen', så frågar han oss: 'Varför trodden I honom då icke?' 021:026 Men om vi svara: 'Från människor', då måste vi frukta för folket, ty alla hålla de Johannes för en profet.» 021:027 De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade ock han till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.

021:028 Men vad synes eder? En man hade två söner. Och han kom till den förste och sade: 'Min son, gå i dag och arbeta i vingården.' 021:029 Han svarade och sade: 'Jag vill icke'; men efteråt ångrade han sig och gick. 021:030 Och han kom till den andre och sade sammalunda. Då svarade denne och sade: 'Ja, herre'; men han gick icke, 021:031 Vilken av de två gjorde vad fadern ville?» De svarade: »Den förste.» Jesus sade till dem: »Ja, sannerligen säger jag eder: Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I. 021:032 Ty Johannes kom och lärde eder rättfärdighetens väg, och I trodden honom icke, men publikaner och skökor trodde honom. Och fastän I sågen detta, ångraden I eder icke heller efteråt, så att I trodden honom.

021:033 Hören nu en annan liknelse: En husbonde planterade en vingård, och han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar därinne och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt vingårdsmän och for utrikes. 021:034 När sedan frukttiden nalkades, sände han sina tjänare till vingårdsmännen för att uppbära frukten åt honom. 021:035 Men vingårdsmännen togo fatt på hans tjänare, och en misshandlade de, en annan dräpte de, en tredje stenade de. 021:036 Åter sände han åstad andra tjänare, flera än de förra, men de gjorde med dem sammalunda. 021:037 Slutligen sände han till dem sin son, ty han tänkte: 'De skola väl hava försyn för min son.' 021:038 Men när vingårdsmännen fingo se hans son, sade de till varandra: 'Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så få vi hans arv.' 021:039 Och de togo fatt på honom och förde honom ut ur vingården och dräpte honom. 021:040 När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med de vingårdsmännen?» 021:041 De svarade honom: »Eftersom de hava illa gjort, skall han illa förgöra dem, och vingården skall han lämna åt andra vingårdsmän, som giva honom frukten, när tiden därtill är inne.» 021:042 Jesus sade till dem: »Ja, haven I aldrig läst i skrifterna: 'Den sten som byggningsmännen förkastade. den har blivit en hörnsten; av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon'? 021:043 Därför säger jag eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och givas åt ett folk som bär dess frukt.» 021:044

021:045 Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser, förstodo de att det var om dem som han talade. 021:046 Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket, eftersom man höll honom för en profet.

022:001 Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:

022:002 »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son. 022:003 Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma. 022:004 Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.' 022:005 Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap. 022:006 Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem. 022:007 Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad. 022:008 Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga. 022:009 Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.' 022:010 Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster. 022:011 Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder. 022:012 Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara. 022:013 Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan. 022:014 Ty många äro kallade, men få utvalda.»

022:015 Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord. 022:016 Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen. 022:017 Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?» 022:018 Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare? 022:019 Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning. 022:020 Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?» 022:021 De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» 022:022 När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.

022:023 Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom 022:024 och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.' 022:025 Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder. 022:026 Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde. 022:027 Sist av alla dog hustrun. 022:028 Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.» 022:029 Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft. 022:030 Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. 022:031 Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud: 022:032 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.» 022:033 När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

022:034 Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa; 022:035 och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade: 022:036 »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?» 022:037 Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.' 022:038 Detta är det yppersta och förnämsta budet. 022:039 Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.' 022:040 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»

022:041 Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem 022:042 och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De svarade honom: »Davids.» 022:043 Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju: 022:044 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.' 022:045 Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son?» 022:046 Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.

023:001 Därefter talade Jesus till folket och till sina lärjungar 023:002 och sade:

»På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig. 023:003 Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra icke. 023:004 De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem. 023:005 Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på sina mantlar stora. 023:006 De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och sitta främst i synagogorna 023:007 och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna kallas 'rabbi'. 023:008 Men I skolen icke låta kalla eder 'rabbi', ty en är eder Mästare, och I ären alla bröder. 023:009 Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder 'fader', ty en är eder Fader, han som är i himmelen. 023:010 Ej heller skolen I låta kalla eder 'läromästare', ty en är eder läromästare, Kristus. 023:011 Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare. 023:012 Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.

023:013 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten himmelriket för människorna! Själva kommen I icke ditin, och dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in. 023:014

023:015 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som faren omkring över vatten och land för att göra en proselyt, och när någon har blivit det, gören I honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än I själva ären!

023:016 Ve eder, I blinde ledare, som sägen: 'Om någon svär vid templet, så betyder det intet; men om någon svär vid guldet i templet, då är han bunden av sin ed'! 023:017 I dåraktige och blinde, vilket är då förmer, guldet eller templet, som har helgat guldet? 023:018 Så ock: 'Om någon svär vid altaret, så betyder det intet; men om någon svär vid offergåvan som ligger därpå, då är han bunden av sin ed.' 023:019 I blinde, vilket är då förmer, offergåvan eller altaret, som helgar offergåvan? 023:020 Den som svär vid altaret, han svär alltså både vid detta och vid allt som ligger därpå. 023:021 Och den som svär vid templet, han svär både vid detta och vid honom som bor däri. 023:022 Och den som svär vid himmelen, han svär både vid Guds tron och vid honom som sitter därpå.

023:023 Ve eder, I skriftlärde och fariséer. I skrymtare, som given tionde av mynta och dill och kummin, men underlåten det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra. 023:024 I blinde ledare, som silen bort myggan och sväljen kamelen!

023:025 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som gören det yttre av bägaren och fatet rent, medan de inuti äro fulla av vad I haven förvärvat genom rofferi och omättlig ondska! 023:026 Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, för att sedan också dess utsida må bliva ren.

023:027 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet! 023:028 Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet.

023:029 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som byggen upp profeternas gravar och pryden de rättfärdigas grifter 023:030 och sägen: 'Om vi hade levat på våra fäders tid, så skulle vi icke hava varit delaktiga med dem i profeternas blod'! 023:031 Så vittnen I då om eder själva, att I ären barn av dem som dräpte profeterna. 023:032 Nåväl, uppfyllen då I edra fäders mått. 023:033 I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå att dömas till Gehenna? 023:034 Se, därför sänder jag till eder profeter och vise och skriftlärde. Somliga av dem skolen I dräpa och korsfästa, och somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja ifrån den ena staden till den andra. 023:035 Och så skall över eder komma allt rättfärdigt blod som är utgjutet på jorden, ända ifrån den rättfärdige Abels blod intill Sakarias', Barakias' sons blod, hans som I dräpten mellan templet och altaret. 023:036 Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma över detta släkte.

023:037 Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. 023:038 Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde. 023:039 Ty jag säger eder: Härefter skolen I icke få se mig, intill den tid då I sägen: 'Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.'»

024:001 Och Jesus gick därifrån, ut ur helgedomen. Hans lärjungar trädde då fram och bådo honom giva akt på helgedomens byggnader. 024:002 Då svarade han och sade till dem: »Ja, I sen nu allt detta; men sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.» 024:003 När han sedan satt på Oljeberget, trädde hans lärjungar fram till honom, medan de voro allena, och sade: »Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och tidens ände.» 024:004 Då svarade Jesus och sade till dem:

»Sen till, att ingen förvillar eder. 024:005 Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och skola förvilla många. 024:006 Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne. 024:007 Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra; 024:008 men allt detta är allenast begynnelsen till 'födslovåndorna'. 024:009 Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull. 024:010 Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den andre, och den ene skall hata den andre. 024:011 Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många. 024:012 Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. 024:013 Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. 024:014 Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma.

024:015 När I nu fån se 'förödelsens styggelse', om vilken är talat genom profeten Daniel, stå på helig plats--den som läser detta, han give akt därpå-- 024:016 då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, 024:017 och den som är på taket må icke stiga ned för att hämta vad som finnes i hans hus, 024:018 och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att hämta sin mantel. 024:019 Och ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden! 024:020 Men bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på sabbaten. 024:021 Ty då skall det bliva 'en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu', ej heller någonsin skall förekomma. 024:022 Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad.

024:023 Om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Där är han', så tron det icke. 024:024 Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och under, för att, om möjligt förvilla jämväl de utvalda. 024:025 Jag har nu sagt eder det förut. 024:026 Därför, om man säger till eder: 'Se, han är i öknen', så gån icke ditut, eller: 'Se, han är inne i huset', så tron det icke. 024:027 Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara.-- 024:028 Där åteln är, dit skola rovfåglarna församla sig.

024:029 Men strax efter den tidens vedermöda skall solen förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken, och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och himmelens makter skola bäva. 024:030 Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och alla släkter på jorden skola då jämra sig. Och man skall få se 'Människosonen komma på himmelens skyar' med stor makt och härlighet. 024:031 Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra. 024:032 Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att sommaren är nära. 024:033 Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta att han är nära och står för dörren. 024:034 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker. 024:035 Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås. 024:036 Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena.

024:037 Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. 024:038 Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; 024:039 och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort--så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. 024:040 Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. 024:041 Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. 024:042 Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag vår Herre kommer. 024:043 Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus. 024:044 Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.

024:045 Finnes nu någon trogen och förståndig tjänare, som av sin herre har blivit satt över hans husfolk för att giva dem mat i rätt tid-- 024:046 salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom göra så. 024:047 Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger. 024:048 Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt hjärta: 'Min herre kommer icke så snart', 024:049 och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med dem som äro druckna, 024:050 då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar det, och i en stund då han icke tänker sig det, 024:051 och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med skrymtare. Där skall vara gråt och tandagnisslan.»

025:001 »Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen. 025:002 Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga. 025:003 De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig. 025:004 De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna. 025:005 Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade. 025:006 Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: 'Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.' 025:007 Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor. 025:008 Och de oförståndiga sade till de förståndiga: 'Given oss av eder olja, ty våra lampor slockna.' 025:009 Men de förståndiga svarade och sade: 'Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja, och köpen åt eder.' 025:010 Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen. 025:011 Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: 'Herre, herre, låt upp för oss.' 025:012 Men han svarade och sade: 'Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke.' 025:013 Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.

025:014 Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina ägodelar; 025:015 åt en gav han fem pund, åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes. 025:016 Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund. 025:017 Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två. 025:018 Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin herres penningar. 025:019 En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap med dem. 025:020 Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram andra fem pund och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig fem pund; se, andra fem pund har jag vunnit.' 025:021 Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' 025:022 Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har jag vunnit.' 025:023 Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' 025:024 Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: 'Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har utstrött; 025:025 och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i jorden. Se här har du vad dig tillhör.' 025:026 Då svarade hans herre och sade till honom: 'Du onde och late tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått, och inbärga, där jag icke har utstrött? 025:027 Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem. 025:028 Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden. 025:029 Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. 025:030 Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.

025:031 Men när Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. 025:032 Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna. 025:033 Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på den vänstra. 025:034 Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra sida: 'Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse. 025:035 Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, 025:036 naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig.' 025:037 Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att dricka? 025:038 Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken och klädde dig? 025:039 Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?' 025:040 Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.'

025:041 Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar. 025:042 Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka; 025:043 jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.' 025:044 Då skola också de svara och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig icke?' 025:045 Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig.' 025:046 Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.»

026:001 När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina lärjungar: 026:002 »I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.»

026:003 Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus, 026:004 och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom. 026:005 Men de sade: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola uppstå bland folket.»

026:006 Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus, 026:007 framträdde till honom en kvinna som hade med sig en alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans huvud, där han låg till bords. 026:008 Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: »Varför skulle detta förspillas? 026:009 Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa åt de fattiga.» 026:010 När Jesus märkte detta, sade han till dem: »Varför oroen I kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig. 026:011 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid. 026:012 När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det såsom en tillredelse till min begravning. 026:013 Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»

026:014 Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort till översteprästerna 026:015 och sade: »Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna honom åt eder?» Då vägde de upp åt honom trettio silverpenningar. 026:016 Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att förråda honom.

026:017 Men på första dagen i det osyrade brödets högtid trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Var vill du att vi skola reda till åt dig att äta påskalammet?» 026:018 Han svarade: »Gån in i staden till den och den och sägen till honom: 'Mästaren låter säga: Min tid är nära; hos dig vill jag hålla påskhögtid med mina lärjungar.'» 026:019 Och lärjungarna gjorde såsom Jesus hade befallt dem och redde till påskalammet.

026:020 När det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de tolv. 026:021 Och medan de åto, sade han: »Sannerligen säger jag eder: En av eder skall förråda mig.» 026:022 Då blevo de mycket bedrövade och begynte fråga honom, var efter annan: »Icke är det väl jag, Herre?» 026:023 Då svarade han och sade: »Den som jämte mig nu doppade handen i fatet, han skall förråda mig. 026:024 Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född.» 026:025 Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade: »Rabbi, icke är det väl jag?» Han svarade honom: »Du har själv sagt det.»

026:026 Medan de nu åto, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt det och gav åt lärjungarna och sade: »Tagen och äten; detta är min lekamen.» 026:027 Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade: »Dricken härav alla; 026:028 ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse. 026:029 Och jag säger eder: Härefter skall jag icke mer dricka av det som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt med eder i min Faders rike.»

026:030 När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till Oljeberget. 026:031 Då sade Jesus till dem: »I denna natt skolen I alla komma på fall för min skull, ty det är skrivet: 'Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skola förskingras.' 026:032 Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till Galileen.» 026:033 Då svarade Petrus och sade till honom: »Om än alla andra komma på fall för din skull, så skall dock jag aldrig komma på fall.» 026:034 Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: I denna natt, förrän hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig.» 026:035 Petrus svarade honom: »Om jag än måste dö med dig, så skall jag dock förvisso icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de andra lärjungarna.

026:036 Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som hette Getsemane. Och han sade till lärjungarna: »Bliven kvar här, medan jag går dit bort och beder.» 026:037 Och han tog med sig Petrus och Sebedeus' två söner; och han begynte bedrövas och ängslas. 026:038 Då sade han till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig.» 026:039 Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: »Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!» 026:040 Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: »Så litet förmådden I då vaka en kort stund med mig! 026:041 Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.» 026:042 Åter gick han bort, för andra gången, och bad och sade: »Min Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja.» 026:043 När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras ögon voro förtyngda. 026:044 Då lät han dem vara och gick åter bort och bad, för tredje gången, och sade återigen samma ord. 026:045 Därefter kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: »Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Se, stunden är nära då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer. 026:046 Stån upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.»

026:047 Och se, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och jämte honom en stor folkskara, med svärd och stavar, utsänd från översteprästerna och folkets äldste. 026:048 Men förrädaren hade givit dem ett tecken; han hade sagt: »Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa.» 026:049 Och han trädde nu strax fram till Jesus och sade: »Hell dig, rabbi!» och kysste honom häftigt. 026:050 Jesus sade till honom: »Min vän, gör vad du är här för att göra.» Då stego de fram och grepo Jesus och togo honom fången.

026:051 Men en av dem som voro med Jesus förde handen till sitt svärd och drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom örat. 026:052 Då sade Jesus till honom: »Stick ditt svärd tillbaka i skidan: ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd. 026:053 Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar? 026:054 Men huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga att så måste ske?»

026:055 I samma stund sade Jesus till folkskaran: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig. Var dag har jag suttit i helgedomen och undervisat, utan att I haven gripit mig. 026:056 Men allt detta har skett, för att profeternas skrifter skola fullbordas.»

Då övergåvo alla lärjungarna honom och flydde.

026:057 Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till översteprästen Kaifas, hos vilken de skriftlärde och de äldste hade församlat sig. 026:058 Och Petrus följde honom på avstånd ända till översteprästens gård; där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att se vad slutet skulle bliva.

026:059 Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något falskt vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom; 026:060 men fastän många falska vittnen trädde fram, funno de likväl intet. Slutligen trädde dock två män fram 026:061 och sade: »Denne har sagt: 'Jag kan bryta ned Guds tempel och på tre dagar bygga upp det igen.'» 026:062 Då stod översteprästen upp och sade till honom: »Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?» 026:063 Men Jesus teg. Då sade översteprästen till honom: »Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son.» 026:064 Jesus svarade honom: »Du har själv sagt det. Men jag säger eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himmelens skyar.» 026:065 Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Han har hädat. Vad behöva vi mer några vittnen? I haven nu hört hädelsen. 026:066 Vad synes eder?» De svarade och sade: »Han är skyldig till döden.» 026:067 Därefter spottade man honom i ansiktet och slog honom på kinderna, den ene med knytnäven, den andre med flata handen, 026:068 och sade: »Profetera för oss, Messias: vem var det som slog dig?»

026:069 Men Petrus satt utanför på gården. Då kom en tjänstekvinna fram till honom och sade: »Också du var med Jesus från Galileen.» 026:070 Men han nekade inför alla och sade: »Jag förstår icke vad du menar.» 026:071 När han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se honom och sade till dem som voro där: »Denne var med Jesus från Nasaret.» 026:072 Åter nekade han med en ed och sade: »Jag känner icke den mannen.» 026:073 Litet därefter kommo de kringstående fram och sade till Petrus: »Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju.» 026:074 Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den mannen.» Och i detsamma gol hanen. 026:075 Då kom Petrus ihåg Jesu ord, huru han hade sagt: »Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.» Och han gick ut och grät bitterligen.

027:001 Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle döda honom. 027:002 Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus, landshövdingen.

027:003 När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd, ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna tillbaka till översteprästerna och de äldste 027:004 och sade: »Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.» Men de svarade: »Vad kommer det oss vid? Du får själv svara därför.» 027:005 Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg. Sedan gick han bort och hängde sig.

027:006 Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: »Det är icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspenningar.» 027:007 Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. 027:008 Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern. 027:009 Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sade: »Och jag tog de trettio silverpenningarna--priset för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som israelitiska män hade värderat-- 027:010 och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet med Herrens befallning till mig.»

027:011 Men Jesus ställdes fram inför landshövdingen. Och landshövdingen frågade honom och sade: »Är du judarnas konung?» Jesus svarade honom: »Du säger det själv.» 027:012 Men när översteprästerna och de äldste framställde sina anklagelser mot honom, svarade han intet. 027:013 Då sade Pilatus till honom: »Hör du icke huru mycket de hava att vittna mot dig?» 027:014 Men han svarade honom icke på en enda fråga, så att landshövdingen mycket förundrade sig.

027:015 Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav folket en fånge lös, vilken de ville. 027:016 Och man hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas. 027:017 När de nu voro församlade, frågade Pilatus dem: »Vilken viljen I att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus, som kallas Messias?» 027:018 Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit Jesus inför rätta. 027:019 Och medan han satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till honom och låtit säga: »Befatta dig icke med denne rättfärdige man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.» 027:020 Men översteprästerna och de äldste hade övertalat folket att begära Barabbas och låta förgöra Jesus. 027:021 När alltså landshövdingen nu frågade dem och sade: »Vilken av de två viljen I att jag skall giva eder lös?», så svarade de: »Barabbas.» 027:022 Då frågade Pilatus dem: »Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?» De svarade alla: »Låt korsfästa honom.» 027:023 Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu ivrigare: »Låt korsfästa honom.» 027:024 När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod. I fån själva svara därför.» 027:025 Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och över våra barn.» 027:026 Då gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.

027:027 Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet och församlade hela den romerska vakten omkring honom. 027:028 Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd mantel 027:029 och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä inför honom och begabbade honom och sade: »Hell dig, judarnas konung!» 027:030 Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i huvudet. 027:031 Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till att korsfästas.

027:032 Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene, som hette Simon. Honom tvingade de att gå med och bära hans kors.

027:033 Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det betyder huvudskalleplats), 027:034 räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han hade smakat därpå, ville han icke dricka det. 027:035 Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. 027:036 Sedan sutto de där och höllo vakt om honom. 027:037 Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus, judarnas konung.»

027:038 Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. 027:039 Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet 027:040 och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig ned från korset.» 027:041 Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och de äldste, begabbande ord och sade: 027:042 »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom. 027:043 Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om han har behag till honom, han har ju sagt: 'Jag är Guds Son.'» 027:044 På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med honom.

027:045 Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. 027:046 Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli, Eli, lema sabaktani?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?» 027:047 Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han kallar på Elias.» 027:048 Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka. 027:049 Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper honom.» 027:050 Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan.

027:051 Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade, 027:052 och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo upp. 027:053 De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in i den heliga staden och uppenbarade sig för många. 027:054 Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.»

027:055 Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde. 027:056 Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs och Joses' moder, så ock Sebedeus' söners moder.

027:057 Men när det hade blivit afton, kom en rik man från Arimatea, vid namn Josef, som ock hade blivit en Jesu lärjunge; 027:058 denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då bjöd Pilatus att man skulle lämna ut den åt honom. 027:059 Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk 027:060 och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i klippan; och sedan han hade vältrat en stor sten för ingången till graven, gick han därifrån. 027:061 Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de sutto gent emot graven.

027:062 Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus 027:063 och sade: »Herre, vi hava dragit oss till minnes att den villoläraren sade, medan han ännu levde: 'Efter tre dagar skall jag uppstå.' 027:064 Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom, och sedan säga till folket att han har uppstått från de döda. Då bliver den sista villan värre än den första.» 027:065 Pilatus svarade dem: »Där haven I vakt; gån åstad och skydden graven så gott I kunnen.» 027:066 Och de gingo åstad och skyddade graven, i det att de icke allenast satte ut vakten, utan ock förseglade stenen.

028:001 När sabbaten hade gått till ända, i gryningen till första veckodagen, kommo Maria från Magdala och den andra Maria för att se graven. 028:002 Då blev det en stor jordbävning; ty en Herrens ängel steg ned från himmelen och gick fram och vältrade bort stenen och satte sig på den. 028:003 Och han var att skåda såsom en ljungeld, och hans kläder voro vita såsom snö. 028:004 Och väktarna skälvde av förskräckelse för honom och blevo såsom döda.

028:005 Men ängeln talade och sade till kvinnorna: »Varen I icke förskräckta; jag vet att I söken Jesus, den korsfäste. 028:006 Han är icke här, ty han är uppstånden, såsom han hade förutsagt. Kommen hit, och sen platsen där han har legat. 028:007 Och gån så åstad med hast, och sägen till hans lärjungar att han är uppstånden från de döda. Och han skall före eder gå till Galileen; där skolen I få se honom. Jag har nu sagt eder det.» 028:008 Och de gingo med hast bort ifrån graven, under fruktan och med stor glädje, och skyndade åstad för att omtala det för hans lärjungar. 028:009 Men se, då kom Jesus emot dem och sade: »Hell eder!» Och de gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom. 028:010 Då sade Jesus till dem: »Frukten icke; gån åstad och omtalen detta för mina bröder, på det att de må gå till Galileen; där skola de få se mig.»

028:011 Men under det att de voro på vägen, kommo några av väktarna till staden och underrättade översteprästerna om allt det som hade hänt. 028:012 Då församlade sig dessa jämte de äldste; och sedan de hade fattat sitt beslut, gåvo de en ganska stor summa penningar åt krigsmännen 028:013 och sade: »Så skolen I säga: 'Hans lärjungar kommo om natten och stulo bort honom, medan vi sovo.' 028:014 Och om saken kommer för landshövdingens öron, så skola vi ställa honom till freds och sörja för, att I kunnen vara utan bekymmer.» 028:015 Och de togo emot penningarna och gjorde såsom man hade lärt dem. Och det talet utspriddes bland judarna och är gängse bland dem ännu i denna dag.

028:016 Men de elva lärjungarna begåvo sig till det berg i Galileen, dit Jesus hade bjudit dem att gå. 028:017 Och när de fingo se honom, tillbådo de honom. Dock funnos några som tvivlade. 028:018 Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: »Mig är given all makt i himmelen och på jorden. 028:019 Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, 028:020 lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.»

Evangelium enligt Markus

001:001 Detta är begynnelsen av evangelium om Jesus Kristus, Guds Son.

001:002 Så är skrivet hos profeten Esaias: »Se, jag sänder ut min ängel framför dig, och han skall bereda vägen för dig. 001:003 Hör rösten av en som ropar i öknen: 'Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom.'» 001:004 I enlighet härmed uppträdde Johannes döparen i öknen och predikade bättringens döpelse till syndernas förlåtelse. 001:005 Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid sina synder. 001:006 Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om sina länder och levde av gräshoppor och vildhonung. 001:007 Och han predikade och sade: »Efter mig kommer den som är starkare än jag; jag är icke ens värdig att böja mig ned för att upplösa hans skorem. 001:008 Jag döper eder med vatten, men han skall döpa eder med helig ande.»

001:009 Och det hände sig vid den tiden att Jesus kom från Nasaret i Galileen. Och han lät döpa sig i Jordan av Johannes. 001:010 Och strax då han steg upp ur vattnet, såg han himmelen dela sig och Anden såsom en duva sänka sig ned över honom. 001:011 Och en röst kom från himmelen: »Du är min älskade Son; i dig har jag funnit behag.»

001:012 Strax därefter förde Anden honom ut i öknen. 001:013 Och han var i öknen i fyrtio dagar och frestades av Satan och levde bland vilddjuren; och änglarna betjänade honom.

001:014 Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium 001:015 och sade: »Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören bättring, och tron evangelium.»

001:016 När han nu gick fram utmed Galileiska sjön, fick han se Simon och Simons broder Andreas kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare. 001:017 Och Jesus sade till dem: »Följen mig, så skall jag göra eder till människofiskare.» 001:018 Strax lämnade de näten och följde honom. 001:019 När han hade gått litet längre fram, fick han se Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder, där de sutto i båten, också de, och ordnade sina nät. 001:020 Och strax kallade han dem till sig; och de lämnade sin fader Sebedeus med legodrängarna kvar i båten och följde honom.

001:021 Sedan begåvo de sig in i Kapernaum; och strax, på sabbaten, gick han in i synagogan och undervisade. 001:022 Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom de skriftlärde.

001:023 Strax härefter befann sig i deras synagoga en man som var besatt av en oren ande. Denne ropade 001:024 och sade: »Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.» 001:025 Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig, och far ut ur honom.» 001:026 Då slet och ryckte den orene anden honom och ropade med hög röst och for ut ur honom. 001:027 Och alla häpnade, så att de begynte fråga varandra och säga: »Vad är detta? Det är ju en ny lära, med makt och myndighet. Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom.» 001:028 Och ryktet om honom gick strax ut överallt i hela den kringliggande trakten av Galileen.

001:029 Och strax då de hade kommit ut ur synagogan, begåvo de sig med Jakob och Johannes till Simons och Andreas' hus. 001:030 Men Simons svärmoder låg sjuk i feber, och de talade strax med honom om henne. 001:031 Då gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne; och febern lämnade henne, och hon betjänade dem.

001:032 Men när solen hade gått ned och det hade blivit afton, förde man till honom alla som voro sjuka eller besatta; 001:033 och hela staden var församlad utanför dörren. 001:034 Och han botade många som ledo av olika slags sjukdomar; och han drev ut många onda andar, men tillstadde icke de onda andarna att tala, eftersom de kände honom.

001:035 Och bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp och gick åstad bort till en öde trakt, och bad där. 001:036 Men Simon och de som voro med honom skyndade efter honom. 001:037 Och när de funno honom, sade de till honom: »Alla fråga efter dig.» 001:038 Då sade han till dem: »Låt oss draga bort åt annat håll, till de närmaste småstäderna, för att jag också där må predika; ty därför har jag begivit mig ut.» 001:039 Och han gick åstad och predikade i hela Galileen, i deras synagogor, och drev ut de onda andarna.

001:040 Och en spetälsk man kom fram till honom och föll på knä och bad honom och sade till honom: »Vill du, så kan du göra mig ren.» 001:041 Då förbarmade han sig och räckte ut handen och rörde vid honom och sade till honom: »Jag vill; bliv ren.» 001:042 Och strax vek spetälskan ifrån honom, och han blev ren. 001:043 Sedan vände Jesus strax bort honom med stränga ord 001:044 och sade till honom: »Se till, att du icke säger något härom för någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär för din rening det offer som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.» 001:045 Men när han kom ut, begynte han ivrigt förkunna och utsprida vad som hade skett, så att Jesus icke mer kunde öppet gå in i någon stad, utan måste hålla sig ute i öde trakter; och dit kom man till honom från alla håll.

002:001 Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det spordes att han var hemma, 002:002 församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem. 002:003 Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män. 002:004 Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame låg på. 002:005 När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina synder förlåtas dig.» 002:006 Nu sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan: 002:007 »Huru kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder, utom Gud allena?» 002:008 Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i edra hjärtan? 002:009 Vilket är lättare, att säga till den lame: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga: 'Stå upp, tag din säng och gå'? 002:010 Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, 002:011 så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå hem.» 002:012 Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn, så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade: »Sådant hava vi aldrig sett.»

002:013 Åter begav han sig ut och gick längs med sjön. Och allt folket kom till honom, och han undervisade dem. 002:014 När han nu gick där fram, fick han se Levi, Alfeus' son, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då steg han upp och följde honom.

002:015 När Jesus därefter låg till bords i hans hus, voro där såsom bordsgäster, jämte Jesus och hans lärjungar, också många publikaner och syndare; ty många sådana funnos bland dem som följde honom. 002:016 Men när de skriftlärde bland fariséerna sågo att han åt med publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: »Huru kan han äta med publikaner och syndare?» 002:017 När Jesus hörde detta, sade han till dem: »Det är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»

002:018 Och Johannes' lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom och sade till honom: »Varför fasta icke dina lärjungar, då Johannes' lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?» 002:019 Jesus svarade dem: »Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan brudgummen ännu är hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen hos sig, kunna de icke fasta. 002:020 Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då, på den tiden, skola de fasta.-- 002:021 Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre. 002:022 Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar.»

002:023 Och det hände sig på sabbaten att han tog vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar begynte rycka av axen, medan de gingo. 002:024 Då sade fariséerna till honom: »Se! Huru kunna de på sabbaten göra vad som icke är lovligt?» 002:025 Han svarade dem: »Haven I aldrig läst vad David gjorde, när han själv och de som följde honom kommo i nöd och blevo hungriga: 002:026 huru han då, på den tid Abjatar var överstepräst, gick in i Guds hus och åt skådebröden--fastän det ju icke är lovligt för andra än för prästerna att äta sådant bröd--och huru han jämväl gav åt dem som följde honom?» 002:027 Därefter sade han till dem: »Sabbaten blev gjord för människans skull, och icke människan för sabbatens skull. 002:028 Så år då Människosonen herre också över sabbaten.»

003:001 Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade en förvissnad hand. 003:002 Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för. 003:003 Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå upp, och kom fram.» 003:004 Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att döda?» Men de tego. 003:005 Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.» Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen.-- 003:006 Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.

003:007 Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en stor hop folk följde honom från Galileen. 003:008 Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora ting han gjorde. 003:009 Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle tränga sig inpå honom. 003:010 Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade någon plåga och fördenskull ville röra vid honom. 003:011 Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och och ropade och sade: »Du är Guds Son.» 003:012 Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.

003:013 Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han själv utsåg; och de kommo till honom. 003:014 Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville sända ut till att predika, 003:015 och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar. 003:016 Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav tillnamnet Petrus; 003:017 vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän); 003:018 vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren 003:019 och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

003:020 Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke ens fingo tillfälle att äta. 003:021 Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen. 003:022 Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda andarnas furste som han drev ut de onda andarna. 003:023 Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser:

»Huru skulle Satan kunna driva ut Satan? 003:024 Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket ju icke hava bestånd; 003:025 och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke heller det huset kunna äga bestånd. 003:026 Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då ute med honom.-- 003:027 Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först därefter kan han plundra hans hus.

003:028 Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru hädiskt de än må tala; 003:029 men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»

003:030 De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.

003:031 Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut. 003:032 Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom: »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter dig.» 003:033 Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?» 003:034 Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom, och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder! 003:035 Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min moder.»

004:001 Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på land utmed sjön. 004:002 Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning:

004:003 »Hören! En såningsman gick ut för att så. 004:004 Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det. 004:005 Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; 004:006 men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort. 004:007 Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt. 004:008 Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.» 004:009 Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»

004:010 När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna. 004:011 Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser, 004:012 för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse'.»

004:013 Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna?-- 004:014 Vad såningsmannen sår är ordet. 004:015 Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som såddes i dem. 004:016 Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot det med glädje, 004:017 men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då komma de strax på fall. 004:018 Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det är sagt om dem som väl höra ordet, 004:019 men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt. 004:020 Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

004:021 Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken. 004:022 Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen. 004:023 Om någon har öron till att höra, så höre han.»

004:024 Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat. 004:025 Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.»

004:026 Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden; 004:027 och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru. 004:028 Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet. 004:029 När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.»

004:030 Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det? 004:031 Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden; 004:032 men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»

004:033 I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det; 004:034 och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

004:035 Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.» 004:036 Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom. 004:037 Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas. 004:038 Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?» 004:039 När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. 004:040 Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?» 004:041 Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»

005:001 Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön. 005:002 Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där; 005:003 han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom; 005:004 ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom. 005:005 Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar. 005:006 När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom 005:007 och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.» 005:008 Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.» 005:009 Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.» 005:010 Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten. 005:011 Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet. 005:012 Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.» 005:013 Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön. 005:014 Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett. 005:015 När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad. 005:016 Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen. 005:017 Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område. 005:018 När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom. 005:019 Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.» 005:020 Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.

005:021 Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön. 005:022 Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter 005:023 och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.» 005:024 Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom.

005:025 Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år, 005:026 och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne. 005:027 Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel. 005:028 Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.» 005:029 Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga. 005:030 Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?» 005:031 Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'» 005:032 Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta. 005:033 Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen. 005:034 Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.»

005:035 Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.» 005:036 Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.» 005:037 Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder. 005:038 Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt. 005:039 Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.» 005:040 Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg. 005:041 Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»). 005:042 Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad. 005:043 Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.

006:001 Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad; och hans lärjungar följde honom. 006:002 Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, varifrån komma de? 006:003 Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten. 006:004 Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.» 006:005 Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem. 006:006 Och han förundrade sig över deras otro.

Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade.

006:007 Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna. 006:008 Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet. 006:009 Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader. 006:010 Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten. 006:011 Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»

006:012 Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring; 006:013 och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.

006:014 Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.» 006:015 Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en profet, lik de andra profeterna.» 006:016 Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»

006:017 Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta, 006:018 och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.» 006:019 Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill. 006:020 Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna. 006:021 Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen. 006:022 Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.» 006:023 Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.» 006:024 Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.» 006:025 Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud.» 006:026 Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne. 006:027 Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset 006:028 och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder. 006:029 Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav.

006:030 Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket. 006:031 Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo. 006:032 De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena. 006:033 Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och kommo fram före dem. 006:034 När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken.

006:035 Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är redan långt lidet på dagen. 006:036 Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta.» 006:037 Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar och giva dem att äta?» 006:038 Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill två fiskar.» 006:039 Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned i gröna gräset. 006:040 Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i var. 006:041 Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla. 006:042 Och de åto alla och blevo mätta. 006:043 Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna. 006:044 Och det var fem tusen män som hade ätit.

006:045 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt. 006:046 Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja. 006:047 När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land. 006:048 Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem. 006:049 Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt; 006:050 ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.» 006:051 Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad; 006:052 ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.

006:053 När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där. 006:054 Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom; 006:055 och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var. 006:056 Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.

007:001 Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från Jerusalem, församlade sig omkring honom; 007:002 och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det är otvagna, händer. 007:003 Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar, noga hava tvagit sina händer, 007:004 likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor och kopparskålar. 007:005 Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta med orena händer?» 007:006 Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I skrymtare, såsom det är skrivet: 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig; 007:007 och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.' 007:008 I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.» 007:009 Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för att hålla edra egna stadgar! 007:010 Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.' 007:011 Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom korban' (det betyder offergåva), 007:012 då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin fader eller sin moder. 007:013 På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.»

007:014 Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem: »Hören mig alla och förstån. 007:015 Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.» 007:016

007:017 När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom om detta bildliga tal. 007:018 Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd? Insen I icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne, 007:019 eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och har sin naturliga utgång?» Härmed förklarade han all mat för ren. 007:020 Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar människan. 007:021 Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord, 007:022 äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende. 007:023 Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»

007:024 Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område. Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt, 007:025 utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom, strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans fötter; 007:026 det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter. 007:027 Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.» 007:028 Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna under bordet allenast av barnens smulor.» 007:029 Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå; den onde anden har farit ut ur din dotter.» 007:030 Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg att den onde anden hade farit ut.

007:031 Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska sjön. 007:032 Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad honom att lägga handen på denne. 007:033 Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga 007:034 och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata» (det betyder: »Upplåt dig»). 007:035 Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han talade redigt och klart. 007:036 Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han förbjöd dem, dess mer förkunnade de det. 007:037 Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.»

008:001 Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: 008:002 »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta. 008:003 Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.» 008:004 Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en öken kunna få bröd till att mätta dessa med?» 008:005 Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.» 008:006 Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar, för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket. 008:007 De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem. 008:008 Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar med överblivna stycken. 008:009 Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen. Sedan lät han dem skiljas åt. 008:010 Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for till trakten av Dalmanuta.

008:011 Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från himmelen. 008:012 Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte skall intet tecken givas.» 008:013 Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra stranden.

008:014 Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda bröd hade de med sig i båten. 008:015 Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas surdeg och för Herodes' surdeg.» 008:016 Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig. 008:017 Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade?

008:018 I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då icke? 008:019 Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De svarade honom: »Tolv.» 008:020 »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.» 008:021 Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?»

008:022 Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne. 008:023 Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn; sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och frågade honom: »Ser du något?» 008:024 Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de likna träd.» 008:025 Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting klart. 008:026 Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.»

008:027 Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till dem: »Vem säger folket mig vara?» 008:028 De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias, andra åter säga: 'Det är en av profeterna.'» 008:029 Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade till honom: »Du är Messias.» 008:030 Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om honom.

008:031 Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen. 008:032 Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom. 008:033 Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.»

008:034 Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig. 008:035 Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall bevara det. 008:036 Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? 008:037 Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ? 008:038 Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.»

009:001 Ytterligare sade han till dem: »Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike vara kommet i sin kraft.»

009:002 Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes och förde dem ensamma upp på ett högt berg, där de voro allena. Och hans utseende förvandlades inför dem; 009:003 och hans kläder blevo glänsande och mycket vita, så att ingen valkare på jorden kan göra kläder så vita. 009:004 Och för dem visade sig Elias jämte Moses, och dessa samtalade med Jesus. 009:005 Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Rabbi, här är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en.» 009:006 Han visste nämligen icke vad han skulle säga; så stor var deras förskräckelse. 009:007 Då kom en sky som överskyggde dem, och ur skyn kom en röst: »Denne är min älskade Son; hören honom.» 009:008 Och plötsligt märkte de, när de sågo sig omkring, att där icke mer fanns någon hos dem utom Jesus allena.

009:009 Då de sedan gingo ned från berget, bjöd han dem att de icke, förrän Människosonen hade uppstått från de döda, skulle för någon omtala vad de hade sett. 009:010 Och de lade märke till det ordet och begynte tala med varandra om vad som kunde menas med att han skulle uppstå från de döda. 009:011 Och de frågade honom och sade: »De skriftlärde säga ju att Elias först måste komma?» 009:012 Han svarade dem: »Elias måste visserligen först komma och upprätta allt igen. Men huru kan det då vara skrivet om Människosonen att han skall lida mycket och bliva föraktad? 009:013 Dock, jag säger eder att Elias redan har kommit; och de förforo mot honom alldeles såsom de ville, och såsom det var skrivet att det skulle gå honom.»

009:014 När de därefter kommo till lärjungarna, sågo de att mycket folk var samlat omkring dem, och att några skriftlärde disputerade med dem. 009:015 Och strax då allt folket fick se honom, blevo de mycket häpna och skyndade fram och hälsade honom. 009:016 Då frågade han dem: »Varom disputeren I med dem?» 009:017 Och en man i folkhopen svarade honom: »Mästare, jag har fört till dig min son, som är besatt av en stum ande. 009:018 Och varhelst denne får fatt i honom kastar han omkull honom, och fradgan står gossen om munnen, och han gnisslar med tänderna och bliver såsom livlös. Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de förmådde det icke.» 009:019 Då svarade han dem och sade: »O du otrogna släkte, huru länge måste jag vara hos eder? Huru länge måste jag härda ut med eder? Fören honom till mig.» 009:020 Och de förde honom till Jesus. Och strax då han fick se Jesus, slet och ryckte anden honom, och han föll ned på jorden och vältrade sig, under det att fradgan stod honom om munnen. 009:021 Jesus frågade då hans fader: »Huru länge har det varit så med honom?» Han svarade: »Alltsedan han var ett litet barn; 009:022 och det har ofta hänt att han har kastat honom än i elden, än i vattnet, för att förgöra honom. Men om du förmår något, så förbarma dig över oss och hjälp oss.» 009:023 Då sade Jesus till honom: »Om jag förmår, säger du. Allt förmår den som tror.» 009:024 Strax ropade gossens fader och sade: »Jag tror! Hjälp min otro.» 009:025 Men när Jesus såg att folk strömmade tillsammans dit, tilltalade han den orene anden strängt och sade till honom: »Du stumme och döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom, och kom icke mer in i honom.» 009:026 Då skriade han och slet och ryckte gossen svårt och for ut; och gossen blev såsom död, så att folket menade att han verkligen var död. 009:027 Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom; och han stod då upp.

009:028 När Jesus därefter hade kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom, då de nu voro allena: »Varför kunde icke vi driva ut honom?» 009:029 Han svarade dem: »Detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta.»

009:030 Och de gingo därifrån och vandrade genom Galileen; men han ville icke att någon skulle få veta det. 009:031 Han undervisade nämligen sina lärjungar och sade till dem: »Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer, och man skall döda honom; men tre dagar efter det att han har blivit dödad skall han uppstå igen.» 009:032 Och de förstodo icke vad han sade, men de fruktade att fråga honom.

009:033 Och de kommo till Kapernaum. Och när han hade kommit dit där han bodde, frågade han dem: »Vad var det I samtaladen om på vägen?» 009:034 Men de tego, ty de hade på vägen talat med varandra om vilken som vore störst. 009:035 Då satte han sig ned och kallade till sig de tolv och sade till dem: »Om någon vill vara den förste, så vare han den siste av alla och allas tjänare.» 009:036 Och han tog ett barn och ställde det mitt ibland dem; sedan tog han det upp i famnen och sade till dem: 009:037 »Den som tager emot ett sådant barn i mitt namn, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager icke emot mig, utan honom som har sänt mig.»

009:038 Johannes sade till honom: »Mästare, vi sågo huru en man som icke följer oss drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville hindra honom, eftersom han icke följde oss.» 009:039 Men Jesus sade: »Hindren honom icke; ty ingen som genom mitt namn har gjort en kraftgärning kan strax därefter tala illa om mig. 009:040 Ty den som icke är emot oss, han är för oss. 009:041 Ja, den som giver eder en bägare vatten att dricka, därför att I hören Kristus till--sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön. 009:042 Och den som förför en av dessa små som tro, för honom vore det bättre, om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet.

009:043 Om nu din hand är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt, än att hava båda händerna i behåll och komma till Gehenna, till den eld som icke utsläckes. 009:044 009:045 Och om din fot är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet halt, än att hava båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna. 009:046 009:047 Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Det är bättre för dig att ingå i Guds rike enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i Gehenna, 009:048 där 'deras mask icke dör och elden icke utsläckes'. 009:049 Ty var människa måste saltas med eld. 009:050 Saltet är en god sak; men om saltet mister sin sälta, varmed skolen I då återställa dess kraft?--Haven salt i eder och hållen frid inbördes.»

010:001 Och han stod upp och begav sig därifrån, genom landet på andra sidan Jordan, till Judeens område. Och mycket folk församlades åter omkring honom, och åter undervisade han dem, såsom hans sed var.

010:002 Då ville några fariséer snärja honom, och de trädde fram och frågade honom om det vore lovligt för en man att skilja sig från sin hustru. 010:003 Men han svarade och sade till dem: »Vad har Moses bjudit eder?» 010:004 De sade: »Moses tillstadde att en man fick skriva skiljebrev åt sin hustru och så skilja sig från henne.» 010:005 Då sade Jesus till dem: »För edra hjärtans hårdhets skull skrev han åt eder detta bud. 010:006 Men redan vid världens begynnelse 'gjorde Gud dem till man och kvinna'. 010:007 'Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder. 010:008 Och de tu skola varda ett kött.' Så äro de icke mer två, utan ett kött. 010:009 Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.» 010:010 När de sedan hade kommit hem, frågade hans lärjungar honom åter om detsamma. 010:011 Och han svarade dem: »Den som skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott mot henne. 010:012 Och om en hustru skiljer sig från sin man och tager sig en annan man, då begår hon äktenskapsbrott.

010:013 Och man bar fram barn till honom, för att han skulle röra vid dem; men lärjungarna visade bort dem. 010:014 När Jesus såg detta, blev han misslynt och sade till dem: »Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. 010:015 Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.» 010:016 Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem.

010:017 När han sedan begav sig åstad för att fortsätta sin väg, skyndade en man fram och föll på knä för honom och frågade honom: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?» 010:018 Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena. 010:019 Buden känner du: 'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt vittnesbörd', 'Du skall icke undanhålla någon vad honom tillkommer', Hedra din fader och din moder.'» 010:020 Då svarade han honom: »Mästare, allt detta har jag hållit från min ungdom.» 010:021 Då såg Jesus på honom och fick kärlek till honom och sade till honom: »Ett fattas dig: gå bort och sälj allt vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.» 010:022 Men han blev illa till mods vid det talet och gick bedrövad bort, ty han hade många ägodelar. 010:023 Då såg Jesus sig omkring och sade till sina lärjungar: »Huru svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike!» 010:024 Men lärjungarna häpnade vid hans ord. Då tog Jesus åter till orda och sade till dem: »Ja, mina barn, huru svårt är det icke att komma in i Guds rike! 010:025 Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.» 010:026 Då blevo de ännu mer häpna och sade till varandra: »Vem kan då bliva frälst?» 010:027 Jesus såg på dem och sade: »För människor är det omöjligt, men icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt.»

010:028 Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava övergivit allt och följt dig.» 010:029 Jesus svarade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för min och evangelii skull har övergivit hus, eller bröder eller systrar, eller moder eller fader, eller barn, eller jordagods, 010:030 ingen sådan finnes, som icke skall få hundrafalt igen: redan här i tiden hus, och bröder och systrar, och mödrar och barn, och jordagods, mitt under förföljelser, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv. 010:031 Men många som äro de första skola bliva de sista, medan de sista bliva de första.»

010:032 Och de voro på vägen upp till Jerusalem. Och Jesus gick före dem, och de gingo där bävande; och de som följde med dem voro uppfyllda av fruktan. Då tog han åter till sig de tolv och begynte tala till dem om vad som skulle övergå honom: 010:033 »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna, 010:034 och dessa skola begabba honom och bespotta honom och gissla honom och döda honom; men tre dagar därefter skall han uppstå igen.»

010:035 Då trädde Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, fram till honom och sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja att du läte oss få vad vi nu tänka begära av dig.» 010:036 Han frågade dem: »Vad viljen I då att jag skall låta eder få?» 010:037 De svarade honom: »Låt den ene av oss i din härlighet få sitta på din högra sida, och den andre på din vänstra.» 010:038 Men Jesus sade till dem: »I veten icke vad I begären. Kunnen I dricka den kalk som jag dricker, eller genomgå det dop som jag genomgår?» 010:039 De svarade honom: »Det kunna vi.» Då sade Jesus till dem: »Ja, den kalk jag dricker skolen I få dricka, och det dop jag genomgår skolen I genomgå, 010:040 men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla dem för vilka så är bestämt.»

010:041 När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på Jakob och Johannes. 010:042 Då kallade Jesus dem till sig och sade till dem: »I veten att de som räknas för folkens furstar uppträda mot dem såsom herrar, och att deras mäktige låta dem känna sin myndighet. 010:043 Men så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, 010:044 och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng. 010:045 Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.»

010:046 Och de kommo till Jeriko. Men när han åter gick ut ifrån Jeriko, följd av sina lärjungar och en ganska stor hop folk, satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimeus, Timeus' son. 010:047 När denne hörde att det var Jesus från Nasaret, begynte han ropa och säga: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.» 010:048 Och många tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.» 010:049 Då stannade Jesus och sade: »Kallen honom hit.» Och de kallade på den blinde och sade till honom: »Var vid gott mod, stå upp; han kallar dig till sig.» 010:050 Då kastade han av sig sin mantel och stod upp med hast och kom fram till Jesus. 010:051 Och Jesus talade till honom och sade: »Vad vill du att jag skall göra dig?» Den blinde svarade honom: »Rabbuni, låt mig få min syn.» 010:052 Jesus sade till honom: »Gå; din tro har hjälpt dig.» Och strax fick han sin syn och följde honom på vägen.

011:001 När de nu nalkades Jerusalem och voro nära Betfage och Betania vid Oljeberget, sände han åstad två av sina lärjungar 011:002 och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder, så skolen I, strax då I kommen ditin, finna en åsnefåle stå där bunden, som ännu ingen människa har suttit på; lösen den och fören den hit. 011:003 Och om någon frågar eder varför I gören detta, så skolen I svara: 'Herren behöver den, men han skall strax sända den tillbaka hit.»

011:004 Då gingo de åstad och funno en åsnefåle stå där bunden utanför en port vid vägen, och de löste den. 011:005 Och några som stodo där bredvid sade till dem: »Vad gören I? Varför lösen I fålen?» 011:006 Men de svarade dem såsom Jesus hade bjudit. Då lät man dem vara. 011:007 Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. 011:008 Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra åter skuro av kvistar och löv på fälten och strödde på vägen. 011:009 Och de som gingo före och de som följde efter ropade:

»Hosianna! Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn. 011:010 Välsignat vare vår fader Davids rike, som nu kommer. Hosianna i höjden!»

011:011 Så drog han in i Jerusalem och kom in i helgedomen; och när han hade sett sig omkring överallt och det redan var sent på dagen, gick han med de tolv ut till Betania.

011:012 När de dagen därefter voro på väg tillbaka från Betania, blev han hungrig. 011:013 Och då han på avstånd fick se ett fikonträd som hade löv, gick han dit för att se om han till äventyrs skulle finna något därpå; men när han kom fram till det, fann han intet annat än löv, det var icke då fikonens tid. 011:014 Då talade han och sade till trädet: »Aldrig någonsin mer äte någon frukt av dig.» Och hans lärjungar hörde detta.

011:015 När de sedan kommo fram till Jerusalem, gick han in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde och köpte i helgedomen. Och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten; 011:016 han tillstadde icke heller att man bar någonting genom helgedomen. 011:017 Och han undervisade dem och sade: »Det är ju skrivet: 'Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk.' Men I haven gjort det till en rövarkula.»

011:018 Då översteprästerna och de skriftlärde fingo höra härom, sökte de efter tillfälle att förgöra honom; ty de fruktade för honom, eftersom allt folket häpnade över hans undervisning.

011:019 När det blev afton, begåvo de sig ut ur staden. 011:020 Men då de nu på morgonen åter gingo där fram, fingo de se fikonträdet vara förtorkat ända från roten. 011:021 Då kom Petrus ihåg vad som hade skett och sade till honom: »Rabbi, se, fikonträdet som du förbannade är förtorkat.» 011:022 Jesus svarade och sade till dem: »Haven tro på Gud. 011:023 Sannerligen säger jag eder: Om någon säger till detta berg: 'Häv dig upp, och kasta dig i havet' och därvid icke tvivlar i sitt hjärta, utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske honom så. 011:024 Därför säger jag eder: Allt vad I bedjen om och begären, tron att det är eder givet; och det skall ske eder så. 011:025 Och när I stån och bedjen, så förlåten, om I haven något emot någon, för att också eder Fader, som är i himmelen, må förlåta eder edra försyndelser.» 011:026

011:027 Så kommo de åter till Jerusalem. Och medan han gick omkring i helgedomen, kommo översteprästerna och de skriftlärde och de äldste fram till honom; 011:028 och de sade till honom: »Med vad myndighet gör du detta? Och vem har givit dig myndighet att göra detta?» 011:029 Jesus svarade dem: »Jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den, så skall ock jag säga eder med vad myndighet jag gör detta. 011:030 Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor? Svaren mig härpå.» 011:031 Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen', så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?' 011:032 Eller skola vi svara: 'Från människor'?»--det vågade de icke av fruktan för folket, ty alla höllo före att Johannes verkligen var en profet. 011:033 De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.»

012:001 Och han begynte tala till dem i liknelser: »En man planterade en vingård och satte stängsel däromkring och högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt vingårdsmän och for utrikes. 012:002 När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att denne av vingårdsmännen skulle uppbära någon del av vingårdens frukt. 012:003 Men de togo fatt på honom och misshandlade honom och läto honom gå tomhänt tillbaka. 012:004 Åter sände han till dem en annan tjänare. Honom slogo de i huvudet och skymfade. 012:005 Sedan sände han åstad ännu en annan, men denne dräpte de. Likaså gjorde de med många andra: somliga misshandlade de, och andra dräpte de. 012:006 Nu hade han ock en enda son, vilken han älskade. Honom sände han slutligen åstad till dem, ty han tänkte: 'De skola väl hava försyn för min son.' 012:007 Men vingårdsmännen sade till varandra: 'Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så bliver arvet vårt.' 012:008 Och de togo fatt på honom och dräpte honom och kastade honom ut ur vingården.-- 012:009 Vad skall nu vingårdens herre göra? Jo, han skall komma och förgöra vingårdsmännen och lämna vingården åt andra. 012:010 Haven I icke läst detta skriftens ord: 'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten; 012:011 av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon'?»

012:012 De hade nu gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket; ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse. Så läto de honom vara och gingo sin väg. 012:013 Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord. 012:014 Dessa kommo nu och sade till honom: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt? Skola vi giva skatt, eller icke giva?» 012:015 Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken I att snärja mig? Tagen hit en penning, så att jag får se den.» 012:016 Då lämnade de fram en sådan. Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?» De svarade honom: »Kejsarens.» 012:017 Då sade Jesus till dem: »Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» Och de förundrade sig högeligen över honom.

012:018 Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom och sade: 012:019 »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta och skaffa avkomma åt sin broder. 012:020 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog utan att lämna någon avkomma efter sig. 012:021 Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje. 012:022 Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter sig. Sist av alla dog ock hustrun. 012:023 Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.» 012:024 Jesus svarade dem: »Visar icke eder fråga att I faren vilse och varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft? 012:025 Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. 012:026 Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i Moses' bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud sade till honom så: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? 012:027 Han är en Gud icke för döda, utan för levande. I faren mycket vilse.»

012:028 Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras ordskifte och förstått att han hade svarat dem väl. Denne frågade honom: »Vilket är det förnämsta av alla buden?» 012:029 Jesus svarade: »Det förnämsta är detta: 'Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. 012:030 Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.' 012:031 Därnäst kommer detta: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.' Intet annat bud är större än dessa.» 012:032 Då svarade den skriftlärde honom: »Mästare, du har i sanning rätt i vad du säger, att han är en, och att ingen annan är än han. 012:033 Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig själv, det är 'förmer än alla brännoffer och slaktoffer'.» 012:034 Då nu Jesus märkte att han hade svarat förståndigt, sade han till honom: »Du är icke långt ifrån Guds rike.» Sedan dristade sig ingen att vidare ställa någon fråga på honom.

012:035 Medan Jesus undervisade i helgedomen, framställde han denna fråga: »Huru kunna de skriftlärde säga att Messias är Davids son? 012:036 David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse: 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.' 012:037 Så kallar nu David själv honom 'herre'; huru kan han då vara hans son?»

Och folkskarorna hörde honom gärna.

012:038 Och han undervisade dem och sade till dem: »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen 012:039 och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden-- 012:040 detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom.»

012:041 Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket lade ned penningar i offerkistorna. Och många rika lade dit mycket. 012:042 Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar, det är ett öre. 012:043 Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistorna. 012:044 Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.»

013:001 Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: »Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!» 013:002 Jesus svarade honom: »Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.»

013:003 När han sedan satt på Oljeberget, mitt emot helgedomen, frågade honom Petrus och Jakob och Johannes och Andreas, då de voro allena: 013:004 »Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till att tiden är inne, då allt detta skall gå i fullbordan.» 013:005 Då begynte Jesus tala till dem och sade:

»Sen till, att ingen förvillar eder. 013:006 Många skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och skola förvilla många. 013:007 Men när I fån höra krigslarm och rykten om krig, så förloren icke besinningen; sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne. 013:008 Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva jordbävningar på den ena orten efter den andra, och hungersnöd skall uppstå; detta är begynnelsen till 'födslovåndorna'. 013:009 Men tagen I eder till vara. Man skall då draga eder inför domstolar, och I skolen bliva gisslade i synagogor och ställas fram inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett vittnesbörd för dem. 013:010 Men evangelium måste först bliva predikat för alla folk.

013:011 När man nu för eder åstad och drager eder inför rätta, så gören eder icke förut bekymmer om vad I skolen tala; utan vad som bliver eder givet i den stunden, det mån I tala. Ty det är icke I som skolen tala, utan den helige Ande.

013:012 Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas, ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina föräldrar och skola döda dem. 013:013 Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.

013:014 Men när I fån se 'förödelsens styggelse' stå där han icke borde stå--den som läser detta, han give akt därpå--då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, 013:015 och den som är på taket må icke stiga ned och gå in för att hämta något ur sitt hus, 013:016 och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att hämta sin mantel. 013:017 Och ve de som äro havande, eller som giva di på den tiden! 013:018 Men bedjen att det icke må ske om vintern. 013:019 Ty den tiden skall bliva 'en tid av vedermöda, så svår att dess like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse, från den tid då Gud skapade världen, intill nu', ej heller någonsin skall förekomma. 013:020 Och om Herren icke förkortade den tiden, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull, för de människors skull, som han har utvalt, har han förkortat den tiden.

013:021 Och om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Se där är han', så tron det icke. 013:022 Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra tecken och under, för att, om möjligt, förvilla de utvalda. 013:023 Men tagen I eder till vara. Jag har nu sagt eder allt förut.

013:024 Men på den tiden, efter den vedermödan, skall solen förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken, 013:025 och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och makterna i himmelen skola bäva. 013:026 Och då skall man få se 'Människosonen komma i skyarna' med stor makt och härlighet. 013:027 Och han skall då sända ut sina änglar och församla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens ända till himmelens ända. 013:028 Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att sommaren är nära. 013:029 Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att han är nära och står för dörren. 013:030 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker. 013:031 Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola icke förgås. 013:032 Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke änglarna i himmelen, icke ens Sonen--ingen utom Fadern.

013:033 Tagen eder till vara, vaken; ty I veten icke när tiden är inne. 013:034 Såsom när en man reser utrikes och lämnar sitt hus och giver sina tjänare makt och myndighet däröver, åt var och en hans särskilda syssla, och därvid ock bjuder portvaktaren att vaka. 013:035 likaså bjuder jag eder: Vaken; ty I veten icke när husets herre kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i hanegället eller på morgonen; 013:036 vaken, så att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt kommer. 013:037 Men vad jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!»

014:001 Två dagar därefter var det påsk och det osyrade brödets högtid. Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att gripa honom med list och döda honom. 014:002 De sade nämligen: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola uppstå bland folket.»

014:003 Men när han var i Betania, i Simon den spetälskes hus, och där låg till bords, kom en kvinna som hade med sig en alabasterflaska med smörjelse av dyrbar äkta nardus. Och hon bröt sönder flaskan och göt ut smörjelsen över hans huvud. 014:004 Några som voro där blevo då misslynta och sade till varandra: »Varför skulle denna smörjelse förspillas? 014:005 Man hade ju kunnat sälja den för mer än tre hundra silverpenningar och giva dessa åt de fattiga.» Och de talade hårda ord till henne. 014:006 Men Jesus sade: »Låten henne vara. Varför oroen I henne? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig. 014:007 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, och närhelst I viljen kunnen I göra dem gott, men mig haven I icke alltid. 014:008 Vad hon kunde, det gjorde hon. Hon har i förväg smort min kropp såsom en tillredelse till min begravning. 014:009 Och sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»

014:010 Och Judas Iskariot, han som var en av de tolv, gick bort till översteprästerna och ville förråda honom åt dem. 014:011 När de hörde detta, blevo de glada och lovade att giva honom en summa penningar. Sedan sökte han efter tillfälle att förråda honom, då lägligt var.

014:012 På första dagen i det osyrade brödets högtid, när man slaktade påskalammet, sade hans lärjungar till honom: »Vart vill du att vi skola gå och reda till, så att du kan äta påskalammet?» 014:013 Då sände han åstad två av sina lärjungar och sade till dem: »Gån in i staden; där skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom. 014:014 Och sägen till husbonden i det hus där han går in: 'Mästaren frågar: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?' 014:015 Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, tillredd och ordnad för måltid; reden till åt oss där.» 014:016 Och lärjungarna begåvo sig i väg och kommo in i staden och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.

014:017 När det sedan hade blivit afton, kom han dit med de tolv. 014:018 Och medan de lågo till bords och åto, sade Jesus: »Sannerligen säger jag eder: En av eder skall förråda mig, 'den som äter med mig'.» 014:019 Då begynte de bedrövas och fråga honom, den ene efter den andre: »Icke är det väl jag?» 014:020 Och han sade till dem: »Det är en av de tolv, den som jämte mig doppar i fatet. 014:021 Ja, Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född.»

014:022 Medan de nu åto, tog han ett bröd och välsignade det och bröt det och gav åt dem och sade: »Tagen detta; detta är min lekamen.» 014:023 Och han tog en kalk och tackade Gud ock gav åt dem; och de drucko alla därav. 014:024 Och han sade till dem: »Detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många. 014:025 Sannerligen säger jag eder: Jag skall icke mer dricka av det som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt i Guds rike.»

014:026 När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till Oljeberget. 014:027 Då sade Jesus till dem: »I skolen alla komma på fall; ty det är skrivet: 'Jag skall slå herden, och fåren skola förskingras.' 014:028 Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till Galileen.» 014:029 Då svarade Petrus honom: »Om än alla andra komma på fall, så skall dock jag det icke.» 014:030 Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: Redan i denna natt, förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger förneka mig.» 014:031 Då försäkrade han ännu ivrigare: »Om jag än måste dö med dig, så skall jag dock icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de andra. Och de kommo till ett ställe som kallades Getsemane.

014:032 Då sade han till sina lärjungar: »Bliven kvar här, medan jag beder.» 014:033 Och han tog med sig Petrus och Jakob och Johannes; och han begynte bäva och ängslas. 014:034 Och han sade till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken.» 014:035 Därefter gick han litet längre bort och föll ned på jorden och bad, att om möjligt vore, den stunden skulle bliva honom besparad. 014:036 Och han sade: »Abba, Fader, allt är möjligt för dig. Tag denna kalk ifrån mig. Dock icke vad jag vill, utan vad du vill!» 014:037 Sedan kom han tillbaka och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: »Simon, sover du? Förmådde du då icke vaka en kort stund? 014:038 Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.» 014:039 Och han gick åter bort och bad och sade samma ord. 014:040 När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras ögon voro förtyngda. Och de visste icke vad de skulle svara honom. 014:041 För tredje gången kom han tillbaka och sade då till dem: »Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Det är nog. Stunden är kommen. Människosonen skall nu bliva överlämnad i syndarnas händer. 014:042 Stån upp, låt oss gå; se, den som förråder mig är nära.»

014:043 Och i detsamma, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och jämte honom en folkskara med svärd och stavar, utsänd från översteprästerna och de skriftlärde och de äldste. 014:044 Men förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: »Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa och föra bort under säker bevakning.» 014:045 Och när han nu kom dit, trädde han strax fram till honom och sade: »Rabbi!» och kysste honom häftigt. 014:046 Då grepo de Jesus och togo honom fången.

014:047 Men en av dem som stodo där bredvid drog sitt svärd och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom örat.

014:048 Och Jesus talade till dem och sade: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig. 014:049 Var dag har jag varit ibland eder i helgedomen och undervisat, utan att I haven gripit mig. Men skrifterna skulle ju fullbordas.»

014:050 Då övergåvo de honom alla och flydde. 014:051 Och bland dem som hade följt med honom var en ung man, höljd i ett linnekläde, som var kastat över blotta kroppen; honom grepo de. 014:052 Men han lämnade linneklädet kvar och flydde undan naken.

014:053 Så förde de nu Jesus bort till översteprästen, och där församlade sig alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärde. 014:054 Och Petrus följde honom på avstånd ända in på översteprästens gård; där satt han sedan tillsammans med tjänarna och värmde sig vid elden.

014:055 Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom; men de funno intet. 014:056 Ty väl vittnade många falskt mot honom, men vittnesbörden stämde icke överens. 014:057 Och några stodo upp och vittnade falskt mot honom och sade: 014:058 »Vi hava själva hört honom säga: 'Jag skall bryta ned detta tempel, som är gjort med händer, och skall sedan på tre dagar bygga upp ett annat, som icke är gjort med händer.'» 014:059 Men icke ens i det stycket stämde deras vittnesbörd överens. 014:060 Då stod översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus och sade: »Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?» 014:061 Men han teg och svarade intet. Åter frågade översteprästen honom och sade till honom: »Är du Messias, den Högtlovades Son?» 014:062 Jesus svarade: »Jag är det. Och I skolen få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma med himmelens skyar.» 014:063 Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad behöva vi mer några vittnen? 014:064 I hörden hädelsen. Vad synes eder?» Då dömde de alla honom skyldig till döden. 014:065 Och några begynte spotta på honom; och sedan de hade höljt över hans ansikte, slogo de honom på kinderna med knytnävarna och sade till honom: »Profetera.» Också rättstjänarna slogo honom på kinderna.

014:066 Medan nu Petrus befann sig därnere på gården, kom en av översteprästens tjänstekvinnor dit. 014:067 Och när hon fick se Petrus, där han satt och värmde sig, såg hon på honom och sade: »Också du var med nasaréen, denne Jesus.» 014:068 Men han nekade och sade: »Jag varken vet eller förstår vad du menar.» Sedan gick han ut på den yttre gården. 014:069 När tjänstekvinnan då fick se honom där, begynte hon åter säga till dem som stodo bredvid: »Denne är en av dem.» 014:070 Då nekade han åter. Litet därefter sade återigen de som stodo där bredvid till Petrus: »Förvisso är du en av dem; du är ju också en galilé.» 014:071 Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den man som I talen om.» 014:072 Och i detsamma gol hanen för andra gången. Då kom Petrus ihåg Jesu ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger förneka mig.» Och han brast ut i gråt.

015:001 Sedan nu översteprästerna, tillsammans med de äldste och de skriftlärde, hela Stora rådet, på morgonen hade fattat sitt beslut, läto de strax binda Jesus och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus. 015:002 Då frågade Pilatus honom: »Är du judarnas konung?» Han svarade honom och sade: »Du säger det själv.» 015:003 Och översteprästerna framställde många anklagelser mot honom. 015:004 Pilatus frågade honom då åter och sade: »Svarar du intet? Du hör ju huru mycket det är som de anklaga dig för.» 015:005 Men Jesus svarade intet mer, så att Pilatus förundrade sig.

015:006 Nu plägade han vid högtiden giva dem en fånge lös, den som de begärde. 015:007 Och där fanns då en man, han som kallades Barabbas, vilken satt fängslad jämte de andra som hade gjort upplopp och under upploppet begått dråp. 015:008 Folket kom ditupp och begynte begära att han skulle göra åt dem såsom han plägade göra. 015:009 Pilatus svarade dem och sade: »Viljen I att jag skall giva eder 'judarnas konung' lös?» 015:010 Han förstod nämligen att det var av avund som översteprästerna hade dragit Jesus inför rätta. 015:011 Men översteprästerna uppeggade folket till att begära att han hellre skulle giva dem Barabbas lös. 015:012 När alltså Pilatus åter tog till orda och frågade dem: »Vad skall jag då göra med den som I kallen 'judarnas konung'?», 015:013 så skriade de åter: »Korsfäst honom!» 015:014 Men Pilatus frågade dem: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu ivrigare: »Korsfäst honom!» 015:015 Och eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.

015:016 Och krigsmännen förde honom in i palatset, eller pretoriet, och kallade tillhopa hela den romerska vakten. 015:017 Och de klädde på honom en purpurfärgad mantel och vredo samman en krona av törnen och satte den på honom. 015:018 Sedan begynte de hälsa honom: »Hell dig, judarnas konung!» 015:019 Och de slogo honom i huvudet med ett rör och spottade på honom; därvid böjde de knä och gåvo honom sin hyllning. 015:020 Och när de hade begabbat honom, klädde de av honom den purpurfärgade manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom ut för att korsfästa honom.

015:021 Och en man som kom utifrån marken gick där fram, Simon från Cyrene, Alexanders och Rufus' fader; honom tvingade de att gå med och bära hans kors.

015:022 Och de förde honom till Golgataplatsen (det betyder huvudskalleplatsen). 015:023 Och de räckte honom vin, blandat med myrra, men han tog icke emot det. 015:024 Och de korsfäste honom och delade sedan hans kläder mellan sig, genom att kasta lott om vad var och en skulle få. 015:025 Och det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. 015:026 Och den överskrift som man hade satt upp över honom, för att angiva vad han var anklagad för, hade denna lydelse: »Judarnas konung.»

015:027 Och de korsfäste med honom två rövare, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra. 015:028 015:029 Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet och sade: »Tvi dig, du som 'bryter ned templet och bygger upp det igen inom tre dagar'! 015:030 Hjälp dig nu själv, och stig ned från korset.» 015:031 Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde, begabbande ord med varandra och sade: »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. 015:032 Han som är Messias, Israels konung, han stige nu ned från korset, så att vi få se det och tro.» Också de män som voro korsfästa med honom smädade honom.

015:033 Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. 015:034 Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi, lema sabaktani?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?» 015:035 Då några av dem som stodo där bredvid hörde detta, sade de: »Hör, han kallar på Elias.» 015:036 Men en av dem skyndade fram och fyllde en svamp med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka, i det han sade: »Låt oss se om Elias kommer och tager honom ned.» 015:037 Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan.

015:038 Då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned. 015:039 Men när hövitsmannen, som stod där mitt emot honom, såg att han på sådant sätt gav upp andan, sade han: »Förvisso var denne man Guds Son.»

015:040 Också några kvinnor stodo där på avstånd och sågo vad som skedde. Bland dessa voro jämväl Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses' moder, så ock Salome 015:041--vilka hade följt honom och tjänat honom, medan han var i Galileen--därtill många andra kvinnor, de som med honom hade vandrat upp till Jerusalem.

015:042 Det var nu tillredelsedag (det är dagen före sabbaten), och det hade blivit afton. 015:043 Josef från Arimatea, en ansedd rådsherre och en av dem som väntade på Guds rike, tog därför nu mod till sig och gick in till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. 015:044 Då förundrade sig Pilatus över att Jesus redan skulle vara död, och han kallade till sig hövitsmannen och frågade honom om det var länge sedan han hade dött. 015:045 Och när han av hövitsmannen hade fått veta huru det var, skänkte han åt Josef hans döda kropp. 015:046 Denne köpte då en linneduk och tog honom ned och svepte honom i linneduken och lade honom i en grav som var uthuggen i en klippa; sedan vältrade han en sten för ingången till graven. 015:047 Men Maria från Magdala och den Maria som var Joses' moder sågo var han lades.

016:001 Och när sabbaten var förliden, köpte Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs moder och Salome välluktande kryddor, för att sedan gå åstad och smörja honom. 016:002 Och bittida om morgonen på första veckodagen kommo de till graven, redan vid soluppgången. 016:003 Och de sade till varandra: »Vem skall åt oss vältra bort stenen från ingången till graven?» 016:004 Men när de sågo upp, fingo de se att stenen redan var bortvältrad. Den var nämligen mycket stor. 016:005 Och när de hade kommit in i graven, fingo de se en ung man sitta där på högra sidan, klädd i en vit fotsid klädnad; och de blevo förskräckta. 016:006 Men han sade till dem: »Varen icke förskräckta. I söken Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är icke här. Se där är platsen där de lade honom. 016:007 Men gån bort och sägen till hans lärjungar, och särskilt till Petrus: 'Han skall före eder gå till Galileen; där skolen I få se honom, såsom han bar sagt eder.'» 016:008 Då gingo de ut och flydde bort ifrån graven, ty bävan och bestörtning hade kommit över dem. Och i sin fruktan sade de intet till någon.

016:009 [1] Men efter sin uppståndelse visade han sig på första veckodagens morgon först för Maria från Magdala, ur vilken han hade drivit ut sju onda andar. 016:010 Hon gick då och omtalade det för dem som hade följt med honom, och som nu sörjde och gräto. 016:011 Men när dessa hörde sägas att han levde och hade blivit sedd av henne, trodde de det icke.

016:012 Därefter uppenbarade han sig i en annan skepnad för två av dem, medan de voro stadda på vandring utåt landsbygden. 016:013 Också dessa gingo bort och omtalade det för de andra; men icke heller dem trodde man.

016:014 Sedan uppenbarade han sig också för de elva, när de lågo till bords; och han förebrådde dem då deras otro och deras hjärtans hårdhet, i det att de icke hade trott dem som hade sett honom vara uppstånden.

016:015 Och han sade till dem: »Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat. 016:016 Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den som icke tror, han skall bliva fördömd. 016:017 Och dessa tecken skola åtfölja dem som tro: genom mitt namn skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål, 016:018 ormar skola de taga i händerna, och om de dricka något dödande gift, så skall det alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga händerna, och de skola då bliva friska.»

016:019 Därefter, sedan Herren Jesus hade talat med dem, blev han upptagen i himmelen och satte sig på Guds högra sida. 016:020 Men de gingo ut och predikade allestädes. Och Herren verkade med dem och stadfäste ordet genom de tecken som åtföljde det.

[1] V. 9-20 se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.

Evangelium enligt Lukas

001:001 Alldenstund många andra hava företagit sig att om de händelser, som bland oss hava timat, avfatta berättelser, 001:002 i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva voro åsyna vittnen och ordets tjänare, 001:003 så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning skriva därom till dig, ädle Teofilus, 001:004 så att du kan inse huru tillförlitliga de stycken äro, i vilka du har blivit undervisad. 001:005 På den tid då Herodes var konung över Judeen levde en präst vid namn Sakarias, av Abias' »dagsavdelning». Denne hade till hustru en av Arons döttrar som hette Elisabet. 001:006 De voro båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt efter alla Herrens bud och stadgar. 001:007 Men de hade inga barn, ty Elisabet var ofruktsam; och båda voro de komna till hög ålder. 001:008 Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning, gjorde prästerlig tjänst inför Gud, 001:009 hände det sig, vid den övliga lottningen om de prästerliga sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen. 001:010 Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret förrättades. 001:011 Då visade sig för honom en Herrens ängel, stående på högra sidan om rökelsealtaret. 001:012 Och när Sakarias såg honom, blev han förskräckt, och fruktan föll över honom. 001:013 Men ängeln sade till honom: »Frukta icke, Sakarias; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och honom skall du giva namnet Johannes. 001:014 Och han skall bliva dig till glädje och fröjd, och många skola glädja sig över hans födelse. 001:015 Ty han skall bliva stor inför Herren. Vin och starka drycker skall han icke dricka, och redan i sin moders liv skall han bliva uppfylld av helig ande. 001:016 Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud. 001:017 Han skall gå framför honom i Elias' ande och kraft, för att 'vända fädernas hjärtan till barnen' och omvända de ohörsamma till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett välberett folk.» 001:018 Då sade Sakarias till ängeln: »Varav skall jag veta detta? Jag är ju själv gammal, och min hustru är kommen till hög ålder.» 001:019 Ängeln svarade och sade till honom: »Jag är Gabriel, som står inför Gud, och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna dig detta glada budskap. 001:020 Och se, ända till den dag då detta sker skall du vara mållös och icke kunna tala, därför att du icke trodde mina ord, vilka dock i sin tid skola fullbordas.» 001:021 Och folket stod och väntade på Sakarias och förundrade sig över att han så länge dröjde i templet; 001:022 och när han kom ut, kunde han icke tala till dem. Då förstodo de att han hade sett någon syn i templet. Och han tecknade åt dem och förblev stum. 001:023 Och när tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav han sig hem. 001:024 Men efter den tiden blev hans hustru Elisabet havande och höll sig dold i fem månader; 001:025 och hon sade: »Så har Herren gjort med mig nu, då han har sett till min smälek bland människorna, för att borttaga den.» 001:026 I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i Galileen som hette Nasaret, 001:027 till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria. 001:028 Och ängeln kom in till henne och sade: »Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig.» 001:029 Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära. 001:030 Då sade ängeln till henne: »Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud. 001:031 Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus. 001:032 Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. 001:033 Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.» 001:034 Då sade Maria till ängeln: »Huru skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.» 001:035 Ängeln svarade och sade till henne: »Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son. 001:036 Och se, jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för henne, som säges vara ofruktsam. 001:037 Ty för Gud kan intet vara omöjligt.» 001:038 Då sade Maria: »Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.» Och ängeln lämnade henne.

001:039 En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden. 001:040 Och hon trädde in i Sakarias' hus och hälsade Elisabet. 001:041 När då Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes liv; och Elisabet blev fylld av helig ande 001:042 och brast ut och ropade högt och sade: »Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt! 001:043 Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig? 001:044 Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till av fröjd i mitt liv. 001:045 Och salig är du, som trodde att det skulle fullbordas, som blev dig sagt från Herren.» 001:046 Då sade Maria: »Min själ prisar storligen Herren, 001:047 och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare. 001:048 Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet; och se, härefter skola alla släkten prisa mig salig. 001:049 Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig, och heligt är hans namn. 001:050 Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som frukta honom. 001:051 Han har utfört väldiga gärningar med sin arm, han har förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan. 001:052 Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt; 001:053 hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer. 001:054 Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att bevisa barmhärtighet 001:055 mot Abraham och mot hans säd till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.» 001:056 Och Maria stannade hos henne vid pass tre månader och vände därefter hem igen. 001:057 Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon födde en son. 001:058 Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne. 001:059 Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de ville kalla honom Sakarias, efter hans fader. 001:060 Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall heta Johannes.» 001:061 Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det namnet.» 001:062 Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet skulle heta. 001:063 Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans namn.» Och alla förundrade sig. 001:064 Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han talade och lovade Gud. 001:065 Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt detta gick ut över Judeens hela bergsbygd. 001:066 Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: »Vad månde väl varda av detta barn?» Också var ju Herrens hand med honom. 001:067 Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och profeterade och sade: 001:068 »Lovad vare Herren, Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning, 001:069 och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids hus, 001:070 såsom han hade lovat genom sin forntida heliga profeters mun. 001:071 Ty han ville frälsa oss från våra ovänner och ur alla våra motståndares hand, 001:072 och så göra barmhärtighet med våra fäder och tänka på sitt heliga förbund, 001:073 vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham, 001:074 Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand, 001:075 ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar. 001:076 Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet, ty du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom, 001:077 till att giva hans folk kunskap om frälsning, i det att deras synder bliva dem förlåtna. 001:078 Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden, 001:079 för att 'skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga' och så styra våra fötter in på fridens väg.» 001:080 Och barnet växte upp och blev allt starkare i anden. Och han vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram för Israel.

002:001 Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. 002:002 Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien. 002:003 Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. 002:004 Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, 002:005 för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande. 002:006 Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda. 002:007 Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget. 002:008 I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord. 002:009 Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta. 002:010 Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. 002:011 Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren. 002:012 Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.» 002:013 I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade: 002:014 »Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!» 002:015 När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.» 002:016 Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet som låg i krubban. 002:017 Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn. 002:018 Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. 002:019 Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. 002:020 Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt. 002:021 När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv. 002:022 Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro föreskrivna i Moses' lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära honom fram inför Herren, 002:023 enligt den föreskriften i Herrens lag, att »allt mankön som öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren», 002:024 så ock för att offra »ett par duvor eller två unga turturduvor», såsom stadgat var i Herrens lag. 002:025 I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över honom. 002:026 Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde. 002:027 Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen. Och när föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som sed var efter lagen, 002:028 då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade: 002:029 »Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord, 002:030 ty mina ögon hava sett din frälsning, 002:031 vilken du har berett till att skådas av alla folk: 002:032 ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.» 002:033 Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om honom. 002:034 Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: »Se, denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som skall bliva motsagt. 002:035 Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många hjärtans tankar bliva uppenbara.» 002:036 Där fanns ock en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat med sin man, från den tid då hon var jungfru, 002:037 och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Och hon lämnade aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner, natt och dag. 002:038 Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för Jerusalem. 002:039 Och när de hade fullgjort allt som var stadgat i Herrens lag, vände de tillbaka till sin stad, Nasaret i Galileen. 002:040 Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom. 002:041 Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig till Jerusalem. 002:042 När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed var vid högtiden. 002:043 Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar lade märke därtill. 002:044 De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner. 002:045 När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och sökte efter honom. 002:046 Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem; 002:047 och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans förstånd och hans svar. 002:048 När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och hans moder sade till honom: »Min son, varför gjorde du oss detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.» 002:049 Då sade han till dem: »Varför behövden I söka efter mig? Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?» 002:050 Men de förstodo icke det som han talade till dem. 002:051 Så följde han med dem och kom ned till Nasaret; och han var dem underdånig. Och hans moder gömde allt detta i sitt hjärta. 002:052 Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor.

003:001 I femtonde året av kejsar Tiberius' regering, när Pontius Pilatus var landshövding i Judeen, och Herodes var landsfurste i Galileen, och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och Trakonitis-landet, och Lysanias landsfurste i Abilene, 003:002 på den tid då Hannas var överstepräst jämte Kaifas--då kom Guds befallning till Johannes, Sakarias' son, i öknen; 003:003 och han gick åstad och predikade i hela trakten omkring Jordan bättringens döpelse till syndernas förlåtelse. 003:004 Så uppfylldes vad som var skrivet i profeten Esaias' utsagors bok: »Hör rösten av en som ropar i öknen: Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom. 003:005 Alla dalar skola fyllas och alla berg och höjder sänkas; vad krokigt är skall bliva rak väg, och vad oländigt är skall bliva släta stigar; 003:006 och allt kött skall se Guds frälsning.'» 003:007 Han sade nu till folket som kom ut för att låta döpa sig av honom: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen? 003:008 Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. Och sägen icke vid eder själva: 'Vi hava ju Abraham till fader'; Ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham. 003:009 Redan är också yxan satt till roten på träden; så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat på elden. 003:010 Och folket frågade honom och sade: »Vad skola vi då göra?» 003:011 Han svarade och sade till dem: »Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon; och en som har matförråd, han göre sammalunda.» 003:012 Så kommo ock publikaner för att låta döpa sig, och de sade till honom: »Mästare, vad skola vi göra?» 003:013 Han svarade dem: »Kräven icke ut mer än vad som är eder föreskrivet.» 003:014 Också krigsmän frågade honom och sade: »Vad skola då vi göra? Han svarade dem: »Tilltvingen eder icke penningar av någon, genom hot eller på annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold.» 003:015 Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina hjärtan om Johannes icke till äventyrs vore Messias. 003:016 Men Johannes tog till orda och sade: till dem alla: »Jag döper eder med vatten, men den som kommer, som är starkare än jag, den vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa; han skall döpa eder i helig ande och eld. 003:017 Han har sin kastskovel i handen, ty han vill noga rensa sin loge och samla in vetet i sin lada; men agnarna skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes.» 003:018 Så förmanade han folket också i många andra stycken och förkunnade evangelium för dem. 003:019 Men när han hade förehållit Herodes, landsfursten, hans synd i fråga om hans broders hustru Herodias och förehållit honom allt det onda som han eljest hade gjort, 003:020 lade Herodes till allt annat också det att han inspärrade Johannes i fängelse. 003:021 När nu allt folket lät döpa sig och jämväl Jesus blev döpt, så skedde därvid, medan han bad, att himmelen öppnades, 003:022 och den helige Ande sänkte sig ned över honom I lekamlig skepnad såsom en duva; och från himmelen kom en röst: »Du är min älskade Son; i dig har jag funnit behag.» 003:023 Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt verk. Och man menade att han var son av Josef, som var son av Eli, 003:024 som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av Melki, som var son av Jannai, som var son av Josef, 003:025 som var son av Mattatias, som var son av Amos, som var son av Naum, som var son av Esli, som var son av Naggai, 003:026 som var son av Maat, som var son av Mattatias, som var son av Semein, som var son av Josek, som var son av Joda, 003:027 som var son av Joanan, som var son av Resa, som var son av Sorobabel, som var son av Salatiel, som var son av Neri, 003:028 som var son av Melki, som var son av Addi, som var son av Kosam, som var son av Elmadam, som var son av Er, 003:029 som var son av Jesus, som var son av Elieser, som var son av Jorim, som var son av Mattat, som var son av Levi, 003:030 som var son av Simeon, som var son av Judas, som var son av Josef, som var son av Jonam, som var son av Eljakim, 003:031 som var son av Melea, som var son av Menna, som var son av Mattata, som var son av Natam, som var son av David, 003:032 som var son av Jessai, som var son av Jobed, som var son av Boos, som var son av Sala, som var son av Naasson, 003:033 som var son av Aminadab, som var son av Admin, som var son av Arni, som var son av Esrom, som var son av Fares, som var son av Judas, 003:034 som var son av Jakob, som var son av Isak, som var son av Abraham, som var son av Tara, som var son av Nakor, 003:035 som var son av Seruk, som var son av Ragau, som var son av Falek, som var son av Eber, som var son av Sala, 003:036 som var son av Kainam, som var son av Arfaksad, som var son av Sem, som var son av Noa, som var son av Lamek, 003:037 som var son av Matusala, som var son av Enok, som var son av Jaret som var son av Maleleel, som var son av Kainan, 003:038 som var son av Enos, som var son av Set, som var son av Adam, som var son av Gud.

004:001 Sedan vände Jesus tillbaka från Jordan, full av helig ande, och fördes genom Anden omkring i öknen 004:002 och frestades av djävulen under fyrtio dagar. Och under de dagarna åt han intet; men när de hade gått till ända, blev han hungrig. 004:003 Då sade djävulen till honom: »Är du Guds Son, så bjud denna sten att bliva bröd.» 004:004 Jesus svarade honom: »Det är skrivet: 'Människan skall leva icke allenast av bröd.'» 004:005 Och djävulen förde honom upp på en höjd och visade honom i ett ögonblick alla riken i världen 004:006 och sade till honom: »Åt dig vill jag giva makten över allt detta med dess härlighet; ty åt mig har den blivit överlämnad, och åt vem jag vill kan jag giva den. 004:007 Om du alltså tillbeder inför mig, så skall den hel och hållen höra dig till.» 004:008 Jesus svarade och sade till honom: »Det är skrivet: 'Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.'» 004:009 Och han förde honom till Jerusalem och ställde honom uppe på helgedomens mur och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta dig ned härifrån; 004:010 det är ju skrivet: 'Han skall giva sina änglar befallning om dig, att de skola väl bevara dig'; 004:011 så ock: 'De skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten.'» 004:012 Då svarade Jesus och sade till honom: »Det är sagt: 'Du skall icke fresta Herren, din Gud.'» 004:013 När djävulen så hade slutat med alla sina frestelser, vek han ifrån honom, intill läglig tid. 004:014 Och Jesus vände i Andens kraft tillbaka till Galileen; och ryktet om honom gick ut i hela den kringliggande trakten. 004:015 Och han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla. 004:016 Så kom han till Nasaret, där han var uppfödd. Och på sabbatsdagen gick han, såsom hans sed var, in i synagogan: och där stod han upp till att föreläsa. 004:017 Då räckte man åt honom profeten Esaias' bok; och när han öppnade boken, fick han se det ställe där det stod skrivet: 004:018 »Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet 004:019 och till att predika ett nådens år från Herren.» 004:020 Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren och satte sig ned. Och alla som voro i synagogan hade sina ögon fästa på honom. 004:021 Då begynte han tala och sade till dem: »I dag är detta skriftens ord fullbordat inför edra öron.» 004:022 Och de gåvo honom alla sitt vittnesbörd och förundrade sig över de nådens ord som utgingo från hans mun, och sade: »Är då denne icke Josefs son?» 004:023 Då sade han till dem: »Helt visst skolen I nu vända mot mig det ordet: 'Läkare, bota dig själv' och säga: 'Sådana stora ting som vi hava hört vara gjorda i Kapernaum, sådana må du göra också här i din fädernestad.'» 004:024 Och han tillade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen profet bliver i sitt fädernesland väl mottagen. 004:025 Men jag säger eder, såsom sant är: I Israel funnos många änkor på Elias' tid då himmelen var tillsluten i tre år och sex månader, och stor hungersnöd kom över hela landet-- 004:026 och likväl blev Elias icke sänd till någon av dessa, utan allenast till en änka i Sarepta i Sidons land. 004:027 Och många spetälska funnos i Israel på profeten Elisas tid; och likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från Syrien.» 004:028 När de som voro i synagogan hörde detta, uppfylldes de alla av vrede 004:029 och stodo upp och drevo honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg som deras stad var byggd på, och ville störta honom därutför. 004:030 Men han gick sin väg mitt igenom hopen och vandrade vidare. 004:031 Och han kom ned till Kapernaum, en stad i Galileen, och undervisade folket på sabbaten. 004:032 Och de häpnade över hans undervisning, ty han talade med makt och myndighet. 004:033 Och i synagogan var en man som var besatt av en oren ond ande. Denne ropade med hög röst: 004:034 »Bort härifrån! Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.» 004:035 Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig och far ut ur honom.» Då kastade den onde anden omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom, utan att hava gjort honom någon skada. 004:036 Och häpnad kom över dem alla, och de talade med varandra och sade: »Vad är det med dennes ord? Med myndighet och makt befaller han ju de orena andarna, och de fara ut.» 004:037 Och ryktet om honom spriddes åt alla håll i den kringliggande trakten. 004:038 Men han stod upp och gick ut ur synagogan och kom in i Simons hus. Och Simons svärmoder var ansatt av en svår feber, och de bådo honom för henne. 004:039 Då trädde han fram och lutade sig över henne och näpste febern, och den lämnade henne; och strax stod hon upp och betjänade dem. 004:040 Men när solen gick ned, förde alla till honom sina sjuka, sådana som ledo av olika slags sjukdomar. Och han lade händerna på var och en av dem och botade dem. 004:041 Onda andar blevo ock utdrivna ur många, och de ropade därvid och sade: »Du är Guds Son.» Men han tilltalade dem strängt och tillsade dem att icke säga något, eftersom de visste att han var Messias. 004:042 Och när det åter hade blivit dag, gick han åstad bort till en öde trakt. Men folket sökte efter honom; och när de kommo fram till honom, ville de hålla honom kvar och hindra honom att gå sin väg. 004:043 Men han sade till dem: »Också för de andra städerna måste jag förkunna evangelium om Guds rike, ty därtill har jag blivit utsänd.» 004:044 Och han predikade i synagogorna i Judeen.

005:001 Då nu en gång folket, för att höra Guds ord, trängde sig inpå honom där han stod vid Gennesarets sjö, 005:002 fick han se två båtar ligga vid sjöstranden; men de som fiskade hade gått i land och höllo på att skölja sina nät. 005:003 Då steg han i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad honom lägga ut något litet från land. Sedan satte han sig ned och undervisade folket från båten. 005:004 Och när han hade slutat att tala, sade han till Simon: »Lägg ut på djupet; och kasten där ut edra nät till fångst.» 005:005 Då svarade Simon och sade: »Mästare, vi hava arbetat hela natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut näten.» 005:006 Och när de hade gjort så, fingo de en stor hop fiskar i sina nät; och näten gingo sönder. 005:007 Då vinkade de åt sina kamrater i den andra båten, att dessa skulle komma och hjälpa dem. Och de kommo och fyllde upp båda båtarna, så att de begynte sjunka. 005:008 När Simon Petrus såg detta, föll han ned för Jesu knän och sade: »Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa.» 005:009 Ty för detta fiskafänges skull hade han och alla som voro med honom betagits av häpnad, 005:010 jämväl Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, som deltogo med Simon i fisket. Men Jesus sade till Simon: »Frukta icke; härefter skall du fånga människor.» 005:011 Och de förde båtarna i land och lämnade alltsammans och följde honom.

005:012 Och medan han var i en av städerna, hände sig, att där kom en man som var full av spetälska. När denne fick se Jesus, föll han ned på sitt ansikte och bad honom och sade: »Herre, vill du, så kan du göra mig ren.» 005:013 Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill; bliv ren.» Och strax vek spetälskan ifrån honom. 005:014 Och han förbjöd honom att omtala detta för någon, men tillade: »Gå åstad och visa dig för prästen och frambär för din rening ett offer, såsom Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.» 005:015 Men ryktet om honom spridde sig dess mer; och mycket folk samlade sig för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar. 005:016 Men han drog sig undan till öde trakter och bad.

005:017 Nu hände sig en dag, då han undervisade folket, att där sutto några fariséer och laglärare--sådana hade nämligen kommit dit från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem--och Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom. 005:018 Då kommo några män dit med en lam man, som de buro på en säng; och de försökte komma in med honom för att lägga honom ned framför Jesus. 005:019 Men då de för folkets skull icke kunde finna något annat sätt att komma in med honom stego de upp på taket och släppte honom tillika med sängen ned genom tegelbeläggningen, mitt ibland dem, framför Jesus. 005:020 När han såg deras tro, sade han: »Min vän, dina synder äro dig förlåtna.» 005:021 Då begynte de skriftlärde och fariséerna tänka så: »Vad är denne för en, som talar så hädiska ord? Vem kan förlåta synder utom Gud allena?» 005:022 Men Jesus förnam deras tankar och svarade och sade till dem: »Vad är det I tänken i edra hjärtan? 005:023 Vilket är lättare att säga: 'Dina synder äro dig förlåtna' eller att säga: 'Stå upp och gå'? 005:024 Men för att I skolen veta, att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå hem.» 005:025 Då stod han strax upp i deras åsyn och tog sängen, som han hade legat på, och gick hem, prisande Gud. 005:026 Och de grepos alla av bestörtning och prisade Gud; och de sade, fulla av häpnad: »Vi hava i dag sett förunderliga ting.»

005:027 Sedan begav han sig därifrån. Och han fick se en publikan, vid namn Levi, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» 005:028 Då lämnade han allt och stod upp och följde honom. 005:029 Och Levi gjorde i sitt hus ett stort gästabud för honom; och en stor hop publikaner och andra voro bordsgäster där jämte dem. 005:030 Men fariséerna--särskilt de skriftlärde bland dem--knorrade mot hans lärjungar och sade: »Huru kunnen I äta och dricka med publikaner och syndare?» 005:031 Då svarade Jesus och sade till dem: »De är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka. 005:032 Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare, till bättring. 005:033 Och de sade till honom: »Johannes' lärjungar fasta ofta och hålla böner, sammalunda ock fariséernas; men dina lärjungar äta och dricka.» 005:034 Jesus svarade dem: »Icke kunnen I väl ålägga bröllopsgästerna att fasta, medan brudgummen ännu är hos dem? 005:035 Men en annan tid skall komma, och då, när brudgummen tages ifrån dem, då, på den tiden, skola de fasta.»-- 005:036 Han framställde ock för dem denna liknelse: »Ingen river av en lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle han icke allenast riva sönder den nya manteln, utan därtill komme, att lappen från den nya manteln icke skulle passa den gamla. 005:037 Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle det nya vinet spränga sönder läglarna, och vinet skulle spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades. 005:038 Nej, nytt vin bör man slå i nya läglar.-- 005:039 Och ingen som har druckit gammalt vin vill sedan gärna hava nytt; ty han tycker, att det gamla är bättre.»

006:001 Och det hände sig på en sabbat att han tog vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar ryckte av axen och gnuggade sönder dem med händerna och åto. 006:002 Då sade några av fariséerna; »Huru kunnen I göra vad som icke är lovligt att göra på sabbaten? 006:003 Jesus svarade och sade till dem: »Haven I icke läst om det som David gjorde, när han själv och de som följde honom blevo hungriga: 006:004 huru han då gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt, och jämväl gav åt dem som följde honom, fastän det ju icke är lovligt för andra än allenast för prästerna att äta sådant bröd?» 006:005 Därefter sade han till dem: »Människosonen är herre över sabbaten.»

006:006 På en annan sabbat hände sig att han gick in i synagogan och undervisade. Där var då en man vilkens högra hand var förvissnad. 006:007 Och de skriftlärde och fariséerna vaktade på honom, för att se om han botade någon på sabbaten; de ville nämligen finna något att anklaga honom för. 006:008 Men han förstod deras tankar och sade till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå upp, och träd fram.» Då stod han upp och trädde fram. 006:009 Sedan sade Jesus till dem: »Jag vill göra eder en fråga. Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att förgöra det?» 006:010 Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: »Räck ut din hand.» Och han gjorde så; och hans hand blev frisk igen. 006:011 Men de blevo såsom ursinniga och talade med varandra om vad de skulle kunna företaga sig mot Jesus.

006:012 Så hände sig på den tiden att han gick åstad upp på berget för att bedja; och han blev kvar där över natten i bön till Gud. 006:013 Men när det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och utvalde bland dem tolv, som han ock benämnde apostlar: 006:014 Simon, vilken han ock gav namnet Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob och Johannes och Filippus och Bartolomeus 006:015 och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Simon, som kallades ivraren; 006:016 vidare Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, den som blev en förrädare.

006:017 Dessa tog han nu med sig och steg åter ned och stannade på en jämn plats; och en stor skara av hans lärjungar var där församlad, så ock en stor hop folk ifrån hela Judeen och Jerusalem, och från kuststräckan vid Tyrus och Sidon. 006:018 Dessa hade kommit för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar. Och jämväl de som voro kvalda av orena andar blevo botade. 006:019 Och allt folket sökte att få röra vid honom, ty kraft gick ut ifrån honom och botade alla. 006:020 Och han lyfte upp sina ögon och säg på sina lärjungar och sade: »Saliga ären I, som ären fattiga, ty eder hör Guds rike till. 006:021 Saliga ären I, som nu hungren, ty I skolen bliva mättade. Saliga ären I, som nu gråten, ty I skolen le. 006:022 Saliga ären I, när människorna för Människosonens skull hata eder och förskjuta och smäda eder och kasta bort edert namn såsom något ont. 006:023 Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder lön är stor i himmelen. På samma satt gjorde ju deras fäder med profeterna. 006:024 Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad! 006:025 Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder, som nu len, ty I skolen sörja och gråta! 006:026 Ve eder, när alla människor tala väl om eder! På samma sätt gjorde ju deras fader i fråga om de falska profeterna.

006:027 Men till eder, som hören mig, säger jag: Älsken edra ovänner, gören gott mot dem som hata eder, 006:028 välsignen dem som förbanna eder, bedjen för dem som förorätta eder. 006:029 Om någon slår dig på den ena kinden, så håll ock fram den andra åt honom; och om någon tager manteln ifrån dig, så förvägra honom icke heller livklädnaden. 006:030 Giv åt var och en som beder dig; och om någon tager ifrån dig vad som är ditt, så kräv det icke igen. 006:031 Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder, så skolen I ock göra mot dem. 006:032 Om I älsken dem som älska eder, vad tack kunnen I få därför? Också syndare älska ju dem av vilka de bliva älskade. 006:033 Och om I gören gott mot dem som göra eder gott, vad tack kunnen I få därför? Också syndare göra ju detsamma. 006:034 Och om I lånen åt dem av vilka I kunnen hoppas att själva få något, vad tack kunnen I få därför? Också syndare låna ju åt syndare för att få lika igen. 006:035 Nej, älsken edra ovänner, och gören gott och given lån utan att hoppas på någon gengäld. Då skall eder lön bliva stor, och då skolen I vara den Högstes barn; ty han är mild mot de otacksamma och onda.

006:036 Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig. 006:037 Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda; fördömen icke, så skolen I icke bliva fördömda. Förlåten, och eder skall bliva förlåtet. 006:038 Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat, skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder igen.»

006:039 Han framställde ock för dem denna liknelse: »Kan väl en blind leda en blind? Falla de icke då båda i gropen? 006:040 Lärjungen är icke förmer än sin mästare; när någon bliver fullärd, så bliver han allenast sin mästare lik. 006:041 Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? 006:042 Huru kan du säga till din broder: 'Broder, låt mig taga ut grandet i ditt öga', du som icke ser bjälken i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan tala ut grandet i din broders öga.

006:043 Ty intet gott träd finnes, som bär dålig frukt, och lika litet finnes något dåligt träd som bär god frukt; 006:044 vart och ett träd kännes ju igen på sin frukt. Icke hämtar man väl fikon ifrån törnen, ej heller skördar man vindruvor av törnbuskar. 006:045 En god människa bär ur sitt hjärtas goda förråd fram vad gott är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är; ty vad hennes hjärta är fullt av, det talar hennes mun.-- 006:046 Men varför ropen I till mig: 'Herre, Herre', och gören dock icke vad jag säger?

006:047 Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter dem, vem han är lik, det skall jag visa eder. 006:048 Han är lik en man som ville bygga ett hus och som då grävde djupt och lade dess grund på hälleberget. När sedan översvämning kom, störtade sig vattenströmmen mot det huset, men den förmådde dock icke skaka det, eftersom det var så byggt. 006:049 Men den som hör och icke gör, han är lik en man som byggde ett hus på blotta jorden, utan att lägga någon grund. Och vattenströmmen störtade sig emot det, och strax föll det samman, och det husets fall blev stort.»

007:001 När han nu hade talat allt detta till slut inför folket, gick han in i Kapernaum.

007:002 Men där var en hövitsman som hade en tjänare, vilken låg sjuk och var nära döden; och denne var högt skattad av honom. 007:003 Då han nu fick höra om Jesus, sände han till honom några av judarnas äldste och bad honom komma och bota hans tjänare. 007:004 När dessa kommo till Jesus, bådo de honom enträget och sade: »Han är värd att du gör honom detta, 007:005 ty han har vårt folk kärt, och det är han som har byggt synagogan åt oss.» 007:006 Då gick Jesus med dem. Men när han icke var långt ifrån hövitsmannens hus, sände denne några av sina vänner och lät säga till honom: »Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig att du går in under mitt tak. 007:007 Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till dig Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk. 007:008 Jag är ju själv en man som står under andras befäl; jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han, och om jag säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.» 007:009 När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände sig om och sade till folket som följde honom: »Jag säger eder: Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.» 007:010 Och de som hade blivit utsända gingo hem igen och funno tjänaren vara frisk.

007:011 Därefter begav han sig till en stad som hette Nain; och med honom gingo hans lärjungar och mycket folk. 007:012 Och se, då han kom nära stadsporten, bars där ut en död, och han var sin moders ende son, och hon var änka; och en ganska stor hop folk ifrån staden gick med henne.

007:013 När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne och sade till henne: »Gråt icke.» 007:014 Och han gick fram och rörde vid båren, och de som buro stannade. Och han sade: »Unge man, jag säger dig: Stå upp.» 007:015 Då satte sig den döde upp och begynte tala. Och han gav honom åt hans moder. 007:016 Och alla betogos av häpnad och prisade Gud och sade: Den stor profet har uppstått ibland oss» och: »Gud har sett till sitt folk.» 007:017 Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och i hela landet däromkring.

007:018 Och allt detta fick Johannes höra berättas av sina lärjungar. 007:019 Då kallade Johannes till sig två av sina lärjungar och sände dem till Herren med denna fråga: »Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?» 007:020 När mannen kommo fram till honom, sade de: »Johannes döparen har sänt oss till dig och låter fråga: 'Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?'» 007:021 Just då höll Jesus på med att bota många som ledo av sjukdomar och plågor, eller som voro besatta av onda andar, och åt många blinda gav han deras syn. 007:022 Och han svarade och sade till männen: »Gån tillbaka och omtalen för Johannes vad I haven sett och hört: blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, 'för fattiga förkunnas glädjens budskap'. 007:023 Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»

007:024 När sedan Johannes' sändebud hade gått sin väg, begynte han tala till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden? 007:025 Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i fina kläder? De som bära präktiga kläder och leva i kräslighet, dem finnen I ju i konungapalatsen. 007:026 Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag säger eder: Ännu mer än en profet är han. 007:027 Han är den om vilken det är skrivet: 'Se, jag sänder ut min ängel framför dig, och han skall bereda vägen för dig.' 007:028 Jag säger eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen varit större än Johannes; men den som är minst i Guds rike är likväl större än han. 007:029 Så gav ock allt folket som hörde honom Gud rätt, jämväl publikanerna, och läto döpa sig med Johannes' dop. 007:030 Men fariséerna och de lagkloke föraktade Guds rådslut i fråga om dem själva och läto icke döpa sig av honom.

007:031 Vad skall jag då likna detta släktes människor vid? Ja, vad äro de lika? 007:032 De äro lika barn som sitta på torget och ropa till varandra och säga: 'Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat; vi hava sjungit sorgesång, och I haven icke gråtit.' 007:033 Ty Johannes döparen har kommit, och han äter icke bröd och dricker ej heller vin, och så sägen I: 'Han är besatt av en ond ande.' 007:034 Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och nu sägen I: 'Se, vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!' 007:035 Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.»

007:036 Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick in i fariséens hus och lade sig till bords. 007:037 Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en alabasterflaska med smörjelse 007:038 och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen. 007:039 Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid sig själv: »Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta att hon är en synderska.»

007:040 Då tog Jesus till orda och sade till honom: »Simon, jag har något att säga dig.» Han svarade: »Mästare, säg det. 007:041 »En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio. 007:042 Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?» 007:043 Simon svarade och sade: »Jag menar den åt vilken han efterskänkte mest.» Då sade han till honom: »Rätt dömde du» 007:044 Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: »Ser du denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. 007:045 Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter. 007:046 Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med smörjelse. 007:047 Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får litet förlåtet, han älskar ock litet.» 007:048 Sedan sade han till henne: »Dina synder äro dig förlåtna.» 007:049 Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig själva: »Vem är denne, som till och med förlåter synder?» 007:050 Men han sade till kvinnan: »Din tro har frälst dig. Gå i frid.»

008:001 Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds rike. Och med honom följde de tolv, 008:002 så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur vilken sju onda andar hade blivit utdrivna, 008:003 och Johanna, hustru till Herodes' fogde Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med sina ägodelar. 008:004 Då nu mycket folk kom tillhopa, i det att inbyggarna i de särskilda städerna begåvo sig ut till honom, sade han i en liknelse:

008:005 »En såningsman gick ut för att så sin säd. Och när han sådde, föll somt vid vägen och blev nedtrampat, och himmelens fåglar åto upp det. 008:006 Och somt föll på stengrund, och när det hade vuxit upp, torkade det bort, eftersom det icke där hade någon fuktighet. 008:007 Och somt föll bland törnen, och törnena växte upp tillsammans därmed och förkvävde det. 008:008 Men somt föll i god jord, och när det hade vuxit upp, bar det hundrafaldig frukt.» Sedan han hade talat detta, sade han med hög röst: »Den som har öron till att höra, han höre.»

008:009 Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde. 008:010 Han sade: »Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter, men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå'. 008:011 Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord. 008:012 Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem som hava hört ordet, men sedan kommer djävulen och tager bort det ur deras hjärtan, för att de icke skola komma till tro och bliva frälsta. 008:013 Och att den såddes på stengrunden det är sagt om dem, som när de få höra ordet, taga emot det med glädje, men icke hava någon rot; de tro allenast till en tid, och i frestelsens stund avfalla de. 008:014 Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, gå bort och låta sig förkvävas av rikedomens omsorger och njutandet av livets goda och så icke föra något fram till mognad. 008:015 Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, behålla det i rättsinniga och goda hjärtan och bära frukt i ståndaktighet.

008:016 Ingen tänder ett ljus och gömmer det sedan under ett kärl eller sätter det under en bänk, utan man sätter det på en ljusstake, för att de som komma in skola se skenet. 008:017 Ty intet är fördolt, som icke skall bliva uppenbart, ej heller är något undangömt, som icke skall bliva känt och komma i dagen. 008:018 Akten fördenskull på huru I hören. Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.»

008:019 Och hans moder och hans bröder kommo och sökte honom, men för folkets skull kunde de icke komma in till honom. 008:020 Då sade man till honom: »Din moder och dina broder stå härutanför och vilja träffa dig.» 008:021 Men han svarade och sade till dem: »Min moder och mina bröder äro dessa, som höra Guds ord och göra det.»

008:022 En dag steg han med sina lärjungar i en båt och sade till dem: »Låt oss fara över sjön till andra sidan.» Och de lade ut. 008:023 Och medan de seglade fram, somnade han. Men en stormvind for ned över sjön, och deras båt begynte fyllas med vatten, så att de voro i fara. 008:024 Då gingo de fram och väckte upp honom och sade: »Mästare, Mästare, vi förgås.» När han så hade vaknat, näpste han vinden och vattnets vågor, och de stillades, och det blev lugnt. 008:025 Därefter sade han till dem: »Var är eder tro?» Men de hade blivit häpna och förundrade sig och sade till varandra: »Vem är då denne? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de lyda honom.»

008:026 Så foro de över till gerasenernas land, som ligger mitt emot Galileen. 008:027 Och när han hade stigit i land, kom en man från staden emot honom, en som var besatt av onda andar, och som under ganska lång tid icke hade haft kläder på sig och icke bodde i hus, utan bland gravarna. 008:028 Då nu denne fick se Jesus, skriade han och föll ned för honom och sade med hög röst: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, son? Jag beder dig, plåga mig icke.» 008:029 Jesus skulle nämligen just bjuda den orene anden att fara ut ur mannen. Ty i lång tid hade han farit svårt fram med mannen; och väl hade denne varit fängslad med kedjor och fotbojor och hållits i förvar, men han hade slitit sönder bojorna och hade av den onde anden blivit driven ut i öknarna. 008:030 Jesus frågade honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade: »Legion.» Ty det var många onda andar som hade farit in i honom. 008:031 Och dessa bådo Jesus att han icke skulle befalla dem att fara ned i avgrunden. 008:032 Nu gick där en ganska stor svinhjord i bet på berget. Och de bådo honom att han ville tillstädja dem att fara in i svinen. Och han tillstadde dem det. 008:033 Då gåvo sig de onda andarna åstad ut ur mannen och foro in i svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade. 008:034 Men när herdarna sågo vad som hade skett, flydde de och berättade härom i staden och på landsbygden. 008:035 Och folket gick ut för att se vad som hade skett. När de då kommo till Jesus, funno de mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, sitta invid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad. 008:036 Och de som hade sett händelsen omtalade för dem huru den besatte hade blivit botad. 008:037 Allt folket ifrån den kringliggande trakten av gerasenernas land bad då Jesus att han skulle gå bort ifrån dem, ty de voro gripna av stor förskräckelse. Så steg han då i en båt för att vända tillbaka. 008:038 Och mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, bad honom att få följa honom. Men Jesus tillsade honom att gå, med de orden: 008:039 »Vänd tillbaka hem, och förtälj huru stora ting Gud har gjort med dig.» Då gick han bort och förkunnade i hela staden huru stora ting Jesus hade gjort med honom.

008:040 När Jesus kom tillbaka, mottogs han av folket; ty alla väntade de på honom. 008:041 Då kom där en man, vid namn Jairus, som var föreståndare för synagogan. Denne föll ned för Jesu fötter och bad honom att han skulle komma till hans hus; 008:042 ty han hade ett enda barn, en dotter, vid pass tolv år gammal, som låg för döden. Men under det att han var på väg dit, trängde folket hårt på honom. 008:043 Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år och icke hade kunnat botas av någon. 008:044 Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel, och strax stannade hennes blodgång 008:045 Men Jesus frågade: »Vem var det som rörde vid mig?» Då alla nekade till att hava gjort det, sade Petrus: »Mästare, hela folkhopen trycker och tränger dig ju.» 008:046 Men Jesus sade: »Det var någon som rörde vid mig; ty jag kände att kraft gick ut ifrån mig.» 008:047 Då nu kvinnan såg att hon icke hade blivit obemärkt, kom hon fram bävande och föll ned för honom och omtalade inför allt folket varför hon hade rört vid honom, och huru hon strax hade blivit frisk. 008:048 Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.»

008:049 Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.» 008:050 Men när Jesus hörde detta, sade han till honom: »Frukta icke; tro allenast, så får hon liv igen.» 008:051 Och när han hade kommit fram till hans hus, tillstadde han ingen att gå med ditin, utom Petrus och Johannes och Jakob och därtill flickans fader och moder. 008:052 Och alla gräto och jämrade sig över henne. Men han sade: »Gråten icke; hon är icke död, hon sover.» 008:053 Då hånlogo de åt honom, ty de visste ju att hon var död. 008:054 Men han tog henne vid handen och sade med hög röst: »Flicka, stå upp.» 008:055 Då kom hennes ande igen, och hon stod strax upp. Och han tillsade att man skulle giva henne något att äta. 008:056 Och hennes föräldrar blevo uppfyllda av häpnad; men han förbjöd dem att för någon omtala vad som hade skett.

009:001 Och han kallade tillhopa de tolv och gav dem makt och myndighet över alla onda andar, så ock makt att bota sjukdomar. 009:002 Och han sände ut dem till att predika Guds rike och till att bota sjuka. 009:003 Och han sade till dem: »Tagen intet med eder på vägen, varken stav eller ränsel eller bröd eller penningar, och haven icke heller dubbla livklädnader. 009:004 Och när I haven kommit in något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten. 009:005 Och om man någonstädes icke tager emot eder, så gån bort ifrån den staden, och skudden stoftet av edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.» 009:006 Och de gingo ut och vandrade igenom landet, från by till by, och förkunnade evangelium och botade sjuka allestädes.

009:007 Men när Herodes, landsfursten, fick höra om allt detta som skedde visste han icke vad han skulle tro. Ty somliga sade: »Det är Johannes, som har uppstått från de döda.»

009:008 Men andra sade: »Det är Elias, som har visat sig.» Andra åter sade: »Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.» 009:009 Men Herodes själv sade: »Johannes har jag låtit halshugga. Vem är då denne, som jag hör sådant om?» Och han sökte efter tillfälle att få se honom.

009:010 Och apostlarna kommo tillbaka och förtäljde för Jesus huru stora ting de hade gjort. De tog han dem med sig och drog sig undan till en stad som hette Betsaida, där de kunde vara allena. 009:011 Men när folket fick veta detta, gingo de efter honom. Och han lät dem komma till sig och talade till dem om Guds rike; och dem som behövde botas gjorde han friska.

009:012 Men dagen begynte nalkas sitt slut. Då trädde de tolv fram och sade till honom: »Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få mat; vi äro ju här i en öde trakt.» 009:013 Men han sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade: »Vi hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola gå bort och köpa mat åt allt detta folk.» 009:014 Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina lärjungar: »Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så omkring i vart.» 009:015 Och de gjorde så och läto dem alla lägga sig ned. 009:016 Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och säg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket. 009:017 Och de åto alla och blevo mätta. Sedan samlade man upp de stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar.

009:018 När han en gång hade dragit sig undan och var stadd i byn, voro hans lärjungar hos honom. Och han frågade dem och sade: »Vem säger folket mig vara?» 009:019 De svarade och sade: »Johannes döparen; dock säga andra Elias; andra åter säga: 'Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.'» 009:020 Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade: »Guds Smorde.» 009:021 Då förbjöd han dem strängeligen att säga detta till någon. 009:022 Och han sade: »Människosonen måste lida mycket, och han skall bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och skall bliva dödad, men på tredje dagen skall han uppstå igen.»

009:023 Och han sade till alla: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig. 009:024 Ty den som vill bevara sitt liv han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall bevara det. 009:025 Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men mister sig själv eller själv går förlorad? 009:026 Den som blyges för mig och för mina ord, för honom skall Människosonen blygas, när han kom mer i sin och min Faders och de heliga änglarnas härlighet. 009:027 Men sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike.» 009:028 Vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta tog han Petrus och Johannes och Jakob med sig och gick upp på berget för att bedja. 009:029 Och under det att han bad, blev hans ansikte förvandlat, och hans kläder blevo skinande vita. 009:030 Och de, två män stodo där och samtalade med honom, och dessa voro Moses och Elias. 009:031 De visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken han skulle fullborda i Jerusalem. 009:032 Men Petrus och de som voro med honom voro förtyngda av sömn; då de sedan vaknade, sågo de hans härlighet och de båda männen, som stodo hos honom. 009:033 När så dessa skulle skiljas ifrån honom, sade Petrus till Jesus: »Mästare, har är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, en åt dig och en åt Moses och en åt Elias.» Han visste nämligen icke vad han sade. 009:034 Medan han så talade, kom en sky och överskyggde dem; och de blevo förskräckta, när de trädde in i skyn. 009:035 Och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min Son, den utvalde; hören honom.» 009:036 Och i detsamma som rösten kom, funno de Jesus vara där allena.--Och de förtego detta och omtalade icke för någon på den tiden något av vad de hade sett.

009:037 När de dagen därefter gingo ned från berget, hände sig att mycket folk kom honom till mötes. 009:038 Då ropade en man ur folkhopen och sade: »Mästare, jag beder dig, se till min son, ty han är mitt enda barn. 009:039 Det är så, att en ande plägar gripa fatt i honom, och strax skriar han då, och anden sliter och rycker honom, och fradgan står honom om munnen. Och det är med knapp nöd han släpper honom, sedan han har sönderbråkat honom. 009:040 Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de kunde det icke.» 009:041 Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru länge måste jag vara hos eder och härda ut med eder? För hit din son.» 009:042 Men ännu medan denne var på väg fram, kastade den onde anden omkull honom och slet och ryckte honom. Då tilltalade Jesus den orene anden strängt och gjorde gossen frisk och gav honom tillbaka åt hans fader. 009:043 Och alla häpnade över Guds stora makt.

Då nu alla förundrade sig över alla de gärningar som han gjorde, sade han till sina lärjungar: 009:044 »Tagen emot dessa ord med öppna öron: Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer. 009:045 Men de förstodo icke detta som han sade, och det var förborgat för dem, så att de icke kunde fatta det; dock fruktade de att fråga honom om det som han hade sagt.

009:046 Och bland dem uppstod tanken på vilken av dem som vore störst. 009:047 Men Jesus förstod deras hjärtans tankar och tog ett barn och ställde det bredvid sig 009:048 och sade till dem: »Den som tager emot detta barn i mitt namn, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst bland eder alla, han är störst.

009:049 Och Johannes tog till orda och sade: »Mästare, sågo huru en man drev ut onda andar genom ditt namn; och du ville hindra honom, eftersom han icke följde med oss.» 009:050 Men Jesus sade till honom: »Hindren honom icke; ty den som icke är emot eder, han är för eder.»

009:051 Då nu tiden var inne att han skulle bliva upptagen, beslöt han att ställa sin färd till Jerusalem. 009:052 Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom. 009:053 Men folket där tog icke emot honom, eftersom han var stadd på färd till Jerusalem. 009:054 När de båda lärjungarna Jakob i och Johannes förnummo detta, sade de: »Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned från himmelen och förtär dem?» 009:055 Då vände han sig om och tillrättavisade dem. 009:056 Och de gingo till en annan by.

009:057 Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon till honom: »Jag vill följa dig, varthelst du går. 009:058 Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.» 009:059 Och till en annan sade han: »Föl; mig.» Men denne svarade: »Tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.» 009:060 Då sade han till honom: »Låt de döda begrava sina döda; men gå du åstad och förkunna Guds rike.» 009:061 Åter en annan sade: »Jag vill följa dig, Herre, men tillstäd mig att först taga avsked av dem som höra till mitt hus.» 009:062 Då svarade Jesus honom: »Ingen som ser sig tillbaka, sedan han har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.»

010:001 Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför sig, två och två, till var stad och ort dit han själv tänkte komma 010:002 »Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. 010:003 Gån åstad. Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar. 010:004 Bären ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och hälsen icke på någon under vägen. 010:005 Men när I kommen in i något hus, så sägen först: 'Frid vare över detta hus.' 010:006 Om då någon finnes därinne, som är frid värd, så skall den frid I tillönsken vila över honom; varom icke, så skall den vända tillbaka över eder själva. 010:007 Och stannen kvar i det huset, och äten och dricken vad de hava att giva, ty arbetaren är värd sin lön. Gån icke ur hus i hus. 010:008 Och när I kommen in i någon stad där man tager emot eder, så äten vad som sättes fram åt eder, 010:009 och boten de sjuka som finnas där, och sägen till dem: 'Guds rike är eder nära.' 010:010 Men när I kommen in i någon stad där man icke tager emot eder, så gån ut på dess gator och sägen: 010:011 'Till och med det stoft som låder vid våra fötter ifrån eder stad skaka vi av oss åt eder. Men det mån I veta, att Guds rike är nära.' 010:012 Jag säger eder att det för Sodom skall på 'den dagen' bliva drägligare än för den staden.

010:013 Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så skulle de för länge sedan hava suttit i säck och aska och gjort bättring. 010:014 Men också skall det vid domen bliva drägligare för Tyrus och Sidon än för eder. 010:015 Och du. Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen? Nej, ned till dödsriket måste du fara.-- 010:016 Den som hör eder, han hör mig, och den som förkastar eder, han förkastar mig; men den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig.»

010:017 Och de sjuttiotvå kommo tillbaka, uppfyllda av glädje, och sade: »Herre, också de onda andarna äro oss underdåniga genom ditt namn.» 010:018 Då sade han till dem: »Jag såg Satan falla ned från himmelen såsom en ljungeld. 010:019 Se, jag har givit eder makt att trampa på ormar och skorpioner och att förtrampa all ovännens härsmakt, och han skall icke kunna göra eder någon skada. 010:020 Dock, glädjens icke över att änglarna äro eder underdåniga, utan glädjens över att edra namn äro skrivna i himmelen.»

010:021 I samma stund uppfylldes han av fröjd genom den helige Ande och sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader; så har ju varit ditt behag. 010:022 Allt har av min Fader blivit för trott åt mig. Och ingen känner vem Sonen är utom Fadern, ej heller vem Fadern är, utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd.»

010:023 Sedan vände han sig till lärjungarna, när han var allena med dem och sade: »Saliga äro de ögon som se det I sen. 010:024 Ty jag säger eder: Många profeter och konungar ville se det som I sen men fingo dock icke se det, och höra det som I hören, men fingo dock icke höra det.»

010:025 Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?» 010:026 Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?» 010:027 Han svarade och sade: »'Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.'» 010:028 Han sade till honom: »Rätt svarade du. Gör det, så får du leva, 010:029 Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då min nästa?» 010:030 Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd. 010:031 Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi. 010:032 Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi. 010:033 Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom 010:034 och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom. 010:035 Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.'-- 010:036 Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?» 010:037 Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»

010:038 När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna, vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus. 010:039 Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord. 010:040 Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom. Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig.» 010:041 Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda, 010:042 men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne.»

011:001 När han en gång uppehöll sig på ett ställe för att bedja och hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom: »Herre, lär oss att bedja, såsom ock Johannes lärde sina lärjungar.» 011:002 Då sade han till dem: »När I bedjen, skolen I säga så: 'Fader, helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; 011:003 vårt dagliga bröd giv oss var dag; 011:004 och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var och en som är oss något skyldig; och inled oss icke i frestelse.'»

011:005 Ytterligare sade han till dem: »Om någon av eder har en vän och mitt i natten kommer till denne och säger till honom: 'Käre vän, låna mig tre bröd; 011:006 ty en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har intet att sätta fram åt honom' 011:007 så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: 'Gör mig icke omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn hava gått till sängs; jag kan icke stå upp och göra dig något.' 011:008 Men jag säger eder: Om han än icke, av det skälet att han är hans vän, vill stå upp och giva honom något, så kommer han likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och giva honom så mycket han behöver. 011:009 Likaså säger jag till eder: Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet. 011:010 Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet. 011:011 Finnes bland eder någon fader, som när hans son beder honom om en fisk, i stallet för en fisk räcker honom en orm, 011:012 eller som räcker honom en skorpion, när han beder om ett ägg? 011:013 Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadern giva helig ande åt dem som bedja honom!»

011:014 Och han drev ut en ond ande som var dövstum. Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme; och folket förundrade sig. 011:015 Men några av dem sade: »Det är med Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.» 011:016 Och några andra ville sätta honom på prov och begärde av honom ett tecken från himmelen. 011:017 Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött, så att hus faller på hus. 011:018 Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, huru kan då hans rike hava bestånd? I sägen ju att det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna. 011:019 Men om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare. 011:020 Om det åter är med Guds finger som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder.-- 011:021 När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans ägodelar fredade. 011:022 Men om någon som är starkare än han angriper honom och övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom. 011:023 Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.

011:024 När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro. Men då han icke finner någon, säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.' 011:025 Och när han kommer dit och finner det fejat och prytt, 011:026 då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver för den människan det sista värre än det första.»

011:027 När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och ropade till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig, och de bröst som du har diat.» 011:028 Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma det.»

011:029 Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken. 011:030 Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock Människosonen vara ett tecken för detta släkte. 011:031 Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, har är vad som är mer än Salomo. 011:032 Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas' predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.

011:033 Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som komma in skola se skenet.

011:034 Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din kropp höljd i mörker. 011:035 Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker. 011:036 Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser dig med sitt klara sken.»

011:037 Under det att han så talade, inbjöd en farisé honom till måltid hos sig; och han gick ditin och tog plats vid bordet. 011:038 Men när fariséen såg att han icke tvådde sig före måltiden, förundrade han sig. 011:039 Då sade Herren till honom: »I fariséer, I gören nu det yttre av bägaren och fatet rent, medan edert inre är fullt av rofferi och ondska. 011:040 I dårar, har icke han som har gjort det yttre också gjort det inre? 011:041 Given fastmer såsom allmosa vad inuti kärlet är; först då bliver allt hos eder rent.

011:042 Men ve eder, I fariséer, som given tionde av mynta och ruta och alla slags kryddväxter, men icke akten på rätten och på kärleken till Gud! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra. 011:043 Ve eder, I fariséer, som gärna viljen sitta främst i synagogorna och gärna viljen bliva hälsade på torgen! 011:044 Ve eder, I som ären lika gravar som ingen kan märka, och över vilka människorna gå fram utan att veta det!»

011:045 Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom: »Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.» 011:046 Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett enda finger röra vid de bördorna! 011:047 Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra fäder dräpte! 011:048 Så bären I då vittnesbörd om edra fäders gärningar och gillen dem; ty om de dräpte profeterna, så byggen I upp deras gravar. 011:049 Därför har ock Guds vishet sagt: 'Jag skall sända till dem profeter och apostlar, och somliga av dem skola de dräpa, och andra skola de förfölja. 011:050 Och så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, allt det som är utgjutet från världens begynnelse, 011:051 ända ifrån Abels blod intill Sakarias' blod, hans som förgjordes mellan altaret och templet.' Ja, jag säger eder: Det skall utkrävas av detta släkte. 011:052 Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som ville komma dit haven I lagt hinder.»

011:053 När han inför allt folket sade detta till dem, blevo fariséerna och de lagkloke mycket förbittrade och gåvo sig i strid med honom om många stycken; 011:054 de sökte nämligen efter tillfälle att kunna anklaga honom.

012:001 Då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom, så att de trampade på varandra, tog han till orda och sade, närmast till sina lärjungar: »Tagen eder till vara för fariséernas surdeg, det är för skrymteri. 012:002 Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt. 012:003 Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret bliva hört i ljuset, och vad I haven viskat i någons öra i kammaren, det skall bliva utropat på taken.

012:004 Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något mer. 012:005 Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag säger eder: Honom skolen I frukta.-- 012:006 Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är förgäten hos Gud. 012:007 Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade. Frukten icke; I ären mer värda än många sparvar. 012:008 Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock Människosonen kännas vid inför Guds änglar. 012:009 Men den som förnekar mig inför människorna, han skall ock bliva förnekad inför Guds änglar. 012:010 Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men den som hädar den helige Ande, honom skall det icke bliva förlåtet.

012:011 Men när man drager eder fram inför synagogor och överheter och myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I skolen försvara eder, eller vad I skolen säga; 012:012 ty den helige Ande skall i samma stund lära eder vad I skolen säga.»

012:013 Och en man i folkhopen sade till honom: »Mästare, säg till min broder att han skiftar arvet med mig.» 012:014 Men han svarade honom: »Min vän, vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder?» 012:015 Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.»

012:016 Och han framställde för dem en liknelse; han sade: »Det var en rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar. 012:017 Och han tänkte vid sig själv och sade: 'Vad skall jag göra? Jag har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.' 012:018 Därefter sade han: 'Så vill jag göra: jag vill riva ned mina lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min gröda och allt mitt goda. 012:019 Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott förvarat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad. 012:020 Men Gud sade till honom: 'Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?'-- 012:021 Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik inför Gud.»

012:022 Och han sade till sina lärjungar: »Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. 012:023 Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna. 012:024 Given akt på korparna: de så icke, ej heller skörda de, och de hava varken visthus eller lada; och likväl föder Gud dem. Huru mycket mer ären icke I än fåglarna! 012:025 Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en aln till sin livslängd? 012:026 Förmån I nu icke ens det som minst är, varför gören I eder då bekymmer för det övriga? 012:027 Given akt på liljorna, huru de varken spinna eller väva; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. 012:028 Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han då icke kläda eder, I klentrogne! 012:029 Söken därför icke heller I efter vad I skolen äta, eller vad I skolen dricka, och begären icke vad som är för högt. 012:030 Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader vet att I behöven detta. 012:031 Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla eder. 012:032 Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket. 012:033 Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv når, och där man icke fördärvar. 012:034 Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.

012:035 Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande. 012:036 Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom, när han kommer och klappar. 012:037 Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och betjäna dem. 012:038 Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under den tredje och finner dem så göra--saliga äro de då. 012:039 Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund tjuven skulle komma, så tillstadde han icke att någon bröt sig in i hans hus. 012:040 Så varen ock I redo ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.»

012:041 Då sade Petrus: »Herre, är det om oss som du talar i denna liknelse, eller är det om alla?» 012:042 Herren svarade: »Finnes någon trogen och förståndig förvaltare, som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt tid giva dem deras bestämda kost-- 012:043 salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom göra så. 012:044 Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger. 012:045 Men om så är, att tjänaren säger i sitt hjärta: 'Min herre kommer icke så snart', och han begynner att slå de andra tjänarna och tjänarinnorna och att äta och dricka så att han bliver drucken, 012:046 då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med de otrogna.-- 012:047 Och den tjänare som hade fått veta sin herres vilja, men icke redde till eller gjorde efter hans vilja, han skall bliva straffad med många slag. 012:048 Men den som, utan att hava fått veta hans vilja, gjorde vad som val slag värt, han skall bliva straffad med allenast få slag. Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera. 012:049 Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna ville jag icke att den redan brunne! 012:050 Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till dess att det är fullbordat! 012:051 Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden? Nej, säger jag eder, fastmer söndring. 012:052 Ty om fem finnas i samma hus, skola de härefter vara söndrade från varandra, så att tre stå mot två Och två mot tre: 012:053 fadern mot sin son och sonen mot sin fader, modern mot sin dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru och sonhustrun mot sin svärmoder.

012:054 Han hade också till folket: »När I sen ett moln stiga upp i väster, sägen I strax: 'Nu kommer regn'; och det sker så. 012:055 Och när I sen sunnanvind blåsa, sägen I: 'Nu kommer stark hetta'; och detta sker. 012:056 I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att tyda; huru kommer det då till, att I icke kunnen tyda denna tiden? 012:057 Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är? 012:058 När du går till en överhetsperson med din motpart, så gör dig under vägen all möda att bliva förlikt med denne, så att han icke drager dig fram inför domaren; då händer att domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och att rättstjänaren kastar dig i fängelse. 012:059 Jag säger dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har betalt ända till den yttersta skärven.»

013:001 Vid samma tid kommo några och berättade för honom om de galiléer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer. 013:002 Då svarade han och sade till dem: »Menen I att dessa galiléer voro större syndare än alla andra galiléer, eftersom de fingo lida sådant? 013:003 Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås. 013:004 Eller de aderton som dödades, när tornet i Siloam föll på dem, menen I att de voro mer brottsliga än alla andra människor som bo i Jerusalem? 013:005 Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås.»

013:006 Och han framställde denna liknelse: »En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård; och han kom och sökte frukt därpå, men fann ingen. 013:007 Då sade han till vingårdsmannen: 'Se, nu i tre år har jag kommit och sökt frukt på detta fikonträd, utan att finna någon. Hugg bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden?' 013:008 Men vingårdsmannen svarade och sade till honom: 'Herre, låt det stå kvar också detta år, för att jag under tiden må gräva omkring det och göda det; 013:009 kanhända skall det så till nästa å bära frukt. Varom icke, så må du då hugga bort det.'»

013:010 När han en gång på sabbaten undervisade i en synagoga, 013:011 var där en kvinna som i aderton år hade varit besatt av en sjukdomsande, och hon var så hopkrumpen, att hon alls icke kunde räta upp sin kropp. 013:012 Då nu Jesus fick se henne, kallade han henne till sig och sade till henne »Kvinna, du är fri ifrån din sjuk dom», 013:013 och han lade därvid händerna på henne. Och strax rätade hon upp sig och prisade Gud.

013:014 Men det förtröt synagogföreståndaren att Jesus på sabbaten botade sjuka; och han tog till orda och sade till folket: »Sex dagar finnas, på vilka man bör arbeta. På dem mån I alltså komma och låta bota eder, men icke på sabbatsdagen. 013:015 Då svarade Herren honom och sade: »I skrymtare, löser icke var och en av eder på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och leder den bort för att vattna den? 013:016 Och denna kvinna, en Abrahams dotter, som Satan har hållit bunden nu i aderton år, skulle då icke hon på sabbatsdagen få lösas från sin boja?» 013:017 När han sade detta, blygdes alla hans motståndare; och allt folket gladde sig över alla de härliga gärningar som gjordes av honom.

013:018 Så sade han då: »Vad är Guds rike likt, ja, vad skall jag likna det vid? 013:019 Det är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin trädgård, och det växer och bliver ett träd, och himmelens fåglar bygga sina nästen på dess grenar.»

013:020 Ytterligare sade han: »Vad skall jag likna Guds rike vid? 013:021 Det är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»

013:022 Och han vandrade från stad till stad och från by till by och undervisade folket, under det att han fortsatte sin färd till Jerusalem. 013:023 Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som bliva frälsta?» Då svarade han dem: 013:024 »Kämpen för att komma in genom den trånga dörren; ty många, säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke förmå det. 013:025 Om husbonden har stått upp och tillslutit dörren, och I sedan kommen och ställen eder därutanför och klappen på dörren och sägen: 'Herre, låt upp för oss', så skall han svara och säga till eder: 'Jag vet icke varifrån I ären.' 013:026 Och I skolen då säga: 'Vi hava ju ätit och druckit med dig, och du har undervisat på våra gator.' 013:027 Men han skall svara: 'Jag säger eder: Jag vet icke varifrån I ären; gån bort ifrån mig, alla I ogärningsmän.' 013:028 Där skall då bliva gråt och tandagnisslan, när I fån se Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finnen eder själva utkastade. 013:029 Ja, människor skola komma från öster och väster, från norr och söder och bliva bordsgäster i Guds rike. 013:030 Och se, då skola somliga som äro de sista bliva de första, och somliga som äro de första bliva de sista.

013:031 I samma stund kommo några fariséer fram och sade till honom: »Begiv dig åstad bort härifrån; ty Herodes vill dräpa dig.» 013:032 Då svarade han dem: »Gån och sägen den räven, att jag i dag och i morgon driver ut onda andar och botar sjuka, och att jag först på tredje dagen är färdig. 013:033 Men jag måste vandra i dag och i morgon och i övermorgon, ty det är icke i sin ordning att en profet förgöres annorstädes än i Jerusalem.-- 013:034 Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men haven icke velat. 013:035 Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommen, då I sägen: 'Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.'

014:001 När han på en sabbat hade kommit in till en av de förnämligaste fariséerna för att intaga en måltid, hände sig, medan man där vaktade på honom, 014:002 att en vattusiktig man kom dit och stod framför honom. 014:003 Då tog Jesus till orda och sade till de lagkloke och fariséerna: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten, eller är det icke lovligt?» 014:004 Men de tego. Då tog han mannen vid handen och gjorde honom frisk och lät honom gå. 014:005 Sedan sade han till dem: »Om någon av eder har en åsna eller en oxe som faller i en brunn, går han icke då strax och drager upp den, jämväl på sabbatsdagen?» 014:006 Och de förmådde icke svara något härpå.

014:007 Då han nu märkte huru gästerna utvalde åt sig de främsta platserna, framställde han för dem en liknelse; han sade till dem: 014:008 »När du av någon har blivit bjuden till bröllop, så tag icke den främsta platsen vid bordet. Ty kanhända finnes bland gästerna någon som är mer ansedd än du, 014:009 och då kommer till äventyrs den som har bjudit både dig och honom och säger till dig: 'Giv plats åt denne'; och så måste du med skam intaga den nedersta platsen. 014:010 Nej, när du har blivit bjuden, så gå och tag den nedersta platsen vid bordet. Ty det kan då hända att den som har bjudit dig säger till dig, när han kommer: 'Min vän, stig högre upp.' Då vederfares dig heder inför alla de andra bordsgästerna. 014:011 Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»

014:012 Han sade ock till den som hade bjudit honom: »När du gör ett gästabud, på middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika grannar, så att de bjuda dig igen och du därigenom får vedergällning. 014:013 Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda. 014:014 Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse.» 014:015 Då nu en av de andra vid bordet hörde detta, sade denne till honom: »Salig är den som får bliva bordsgäst i Guds rike!» 014:016 Då sade han till honom: »En man tillredde ett stort gästabud och bjöd många. 014:017 Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och lät säga till dem som voro bjudna: 'Kommen, ty nu är allt redo.' 014:018 Men de begynte alla strax ursäkta sig. Den förste sade till honom: 'Jag har köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese det. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.' 014:019 En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gå åstad och försöka dem. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.' 014:020 Åter en annan sade: 'Jag har tagit mig hustru, och därför kan jag icke komma.' 014:021 Och tjänaren kom igen och omtalade detta för sin herre. Då blev husbonden vred och sade till sin tjänare: 'Gå strax ut på gator och gränder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och blinda och halta.' 014:022 Sedan sade tjänaren: 'Herre, vad du befallde har blivit gjort, men har är ännu rum.' 014:023 Då sade herren till tjänaren: 'Gå ut på vägar och stigar, och nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt. 014:024 Ty jag säger eder att ingen av de män som voro bjudna skall smaka sin måltid.'»

014:025 Och mycket folk gick med honom; och han vände sig om och sade till dem: 014:026 »Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge. 014:027 Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke vara min lärjunge.

014:028 Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ned och beräknar kostnaden och mer till, om han äger vad som behöves för att bygga det färdigt? 014:029 Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket skulle ju alla som finge se det begynna att begabba honom 014:030 och säga: 'Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda sitt verk.'

014:031 Eller om en konung vill draga ut i krig för att drabba samman med en annan konung, sätter han sig icke då först ned och tänker efter, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot honom med tjugu tusen? 014:032 Om så icke är, måste han ju, medan den andre ännu är långt borta, skicka sändebud och underhandla om fred.

014:033 Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar allt vad han äger.-- 014:034 Så är väl saltet en god sak, men om till och med saltet mister sin sälta, varmed skall man då återställa dess kraft? 014:035 Varken för jorden eller för gödselhögen är det tjänligt; man kastar ut det. Den som har öron till att höra, han höre.»

015:001 Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att höra honom. 015:002 Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: »Denne tager emot syndare och äter med dem.» 015:003 Då framställde han för dem denna liknelse; han sade:

015:004 »Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade, till dess han finner det? 015:005 Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje. 015:006 Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och grannar och säger till dem: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit mitt får, som var förlorat.' 015:007 Jag säger eder att likaså bliver mer glädje i himmelen över en enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som ingen bättring behöva.

015:008 Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker noga, till dess hon finner den? 015:009 Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit den penning som jag hade tappat bort.' 015:010 Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en enda syndare som gör bättring.

015:011 Ytterligare sade han: »En man hade två söner. 015:012 Och den yngre av dem sade till fadern: 'Fader, giv mig den del av förmögenheten, som faller på min lott.' Då skiftade han sina ägodelar mellan dem. 015:013 Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde han i utsvävningar och förfor så sin förmögenhet. 015:014 Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svär hungersnöd över det landet, och han begynte lida nöd. 015:015 Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin. 015:016 Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som svinen åto; men ingen gav honom något. 015:017 Då kom han till besinning och sade: 'Huru många legodrängar hos min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag har förgås av hunger! 015:018 Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom: Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; 015:019 jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en av dina legodrängar.'

015:020 Så stod han upp och gick till sin fader. Och medan han ännu var långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste honom innerligt. 015:021 Men sonen sade till honom: 'Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.' 015:022 Då sade fadern till sina tjänare 'Skynden eder att taga fram den yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på hans hand och skor på hans fötter. 015:023 Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och gör oss glada. 015:024 Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var förlorad men är återfunnen.' Och de begynte göra sig glada.

015:025 Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände tillbaka och hade kommit nära huset fick han höra spel och dans. 015:026 Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda. 015:027 Denne svarade honom: 'Din broder har kommit hem; och då nu din fader har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta den gödda kalven.' 015:028 Då blev han vred och ville icke gå in. Hans fader gick då ut och talade vanligt med honom. 015:029 Men han svarade och sade till sin fader: 'Se, i så många år har jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud; och lik väl har du åt mig aldrig givit ens en killing, för att jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner. 015:030 Men när denne din son, som har förtärt dina ägodelar tillsammans med skökor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit slakta den gödda kalven.' 015:031 Då sade han till honom: 'Min son, du är alltid hos mig, och all mitt är ditt. 015:032 Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är återfunnen.'»

016:001 Han sade också till sina lärjungar: »En rik man hade en förvaltare som hos honom blev angiven för förskingring av hans ägodelar. 016:002 Då kallade han honom till sig och sade till honom: 'Vad är det jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning; ty du kan icke längre få vara förvaltare.' 016:003 Men förvaltaren sade vid sig själv: 'Vad skall jag göra, då min herre nu tager ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag icke; att tigga blyges jag för. 016:004 Dock, nu vet jag vad jag skall göra, för att man må upptaga mig i sina hus, när jag bliver avsatt ifrån förvaltningen.' 016:005 Och han kallade till sig sin herres gäldenärer, var och en särskilt. Och han frågade den förste: 'Huru mycket är du skyldig min herre?' 016:006 Han svarade: 'Hundra fat olja.' Då sade han till honom: 'Tag här ditt skuldebrev, och sätt dig nu strax ned och skriv femtio.' 016:007 Sedan frågade han en annan: 'och du, huru mycket är du skyldig?' Denne svarade: 'hundra tunnor vete.' Då sade han till honom: 'Tag här ditt skuldebrev och skriv åttio.' 016:008 Och husbonden prisade den orättrådige förvaltaren för det att han hade handlat klokt. Ty denna tidsålders barn skicka sig klokare mot sitt släkte än ljusets barn. 016:009 Och jag säger eder: Skaffen eder vänner medelst den orättrådige Mamons goda, för att de, när detta har tagit slut, må taga emot eder i de eviga hyddorna.

016:010 Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är. 016:011 Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda? 016:012 Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till?

016:013 Ingen som tjänar kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon.»

016:014 Allt detta hörde nu fariséerna, som voro penningkära, och de drevo då gäck med honom. 016:015 Men han sade till dem: »I hören till dem som göra sig rättfärdiga inför människorna. Men Gud känner edra hjärtan; ty det som bland människor är högt är en styggelse inför Gud.

016:016 Lagen och profeterna hava haft sin tid intill Johannes. Sedan dess förkunnas evangelium om Guds rike, och var man vill storma ditin. 016:017 Men snarare kunna himmel och jord förgås, än en enda prick av lagen kan falla bort.

016:018 Var och en som skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott. Och den som tager till hustru en kvinna som är skild från sin man, han begår äktenskapsbrott.

016:019 Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och prakt. 016:020 Men en fattig man, vid namn Lasarus, låg vid hans port, full av sår, 016:021 och åstundade att få stilla sin hunger med vad som kunde falla ifrån den rike mannens bord. Ja, det gick så långt att hundarna kommo och slickade hans sår. 016:022 Så hände sig att den fattige dog och blev förd av änglarna till Abrahams sköte. Också den rike dog och blev begraven. 016:023 När han nu låg i dödsriket och plågades, lyfte han upp sina ögon och fick se Abraham långt borta och Lasarus i hans sköte. 016:024 Då ropade han och sade: 'Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.' 016:025 Men Abraham svarade: 'Min son kom ihåg att du, medan du levde, fick ut ditt goda och Lasarus däremot vad ont var; nu åter får han här hugnad, under det att du pinas. 016:026 Och till allt detta kommer, att ett stort svalg är satt mellan oss och eder, för att de som vilja begiva sig över härifrån till eder icke skola kunna det, och för att ej heller någon därifrån skall kunna komma över till oss.» 016:027 Då sade han: 'Så beder jag dig då, fader, att du sänder honom till min faders hus, 016:028 där jag har fem bröder, och låter honom varna dem, så att icke också de komma till detta pinorum.' 016:029 Men Abraham sade: 'De hava Moses och profeterna; dem må de lyssna till.' 016:030 Han svarade: 'Nej, fader Abraham; men om någon kommer till dem från de döda, så skola de göra bättring.' 016:031 Då sade han till honom: 'Lyssna de icke till Moses och profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda.'»

017:001 Och han sade till sina lärjungar: »Det är icke annat möjligt än att förförelser måste komma, men ve den genom vilken de komma! 017:002 För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa små. 017:003 Tagen eder till vara!

Om din broder försyndat sig, så tillrättavisa honom; och om han då ångrar sig, så förlåt honom. 017:004 Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju gånger kommer tillbaka till dig och säger: 'Jag ångrar mig' så skall du förlåta honom.» 017:005 Och apostlarna sade till Herren: »Föröka vår tro.» 017:006 Då sade Herren: »Om I haden tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skullen I kunna säga till detta mullbärsfikonträd: 'Ryck dig upp med rötterna, och plantera dig i havet', och det skulle lyda eder.

017:007 Om någon bland eder har en tjänare som kör plogen eller vaktar boskap, icke säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem från marken: 'Gå du nu strax till bords'? 017:008 Säger han icke fastmer till honom: 'Red till min måltid, och fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och dricker; sedan må du själv äta och dricka'? 017:009 Icke tackar han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev honom befallt? 017:010 Sammalunda, när I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: 'Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att göra.'» 017:011 Då han nu var stadd på sin färd till Jerusalem, tog han vägen mellan Samarien och Galileen. 017:012 Och när han kom in i en by, möttes han av tio spetälska män. Dessa stannade på avstånd 017:013 och ropade och sade: »Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.» 017:014 När han fick se dem, sade han till dem: »Gån och visen eder för prästerna.» Och medan de voro på väg dit, blevo de rena. 017:015 Och en av dem vände tillbaka, när han såg att han hade blivit botad, och prisade Gud med hög röst 017:016 och föll ned på mitt ansikte för Jesu fötter och tackade honom. Och denne var en samarit. 017:017 Då svarade Jesus och sade: »Blevo icke alla tio gjorda rena? Var äro de nio? 017:018 Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud, utom denne främling?» 017:019 Och han sade till honom: »Stå upp och gå dina färde. Din tro har frälst dig.»

017:020 Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, 017:021 ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.' Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»

017:022 Och han sade till lärjungarna: »Den tid skall komma, då I gärna skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få det. 017:023 Väl skall man då säga till eder: 'Se där är han', eller: 'Se här är han'; men gån icke dit, och löpen icke därefter. 017:024 Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på hand dag. 017:025 Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta släkte. 017:026 Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i Människosonens dagar: 017:027 människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom floden och förgjorde dem allasammans. 017:028 Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och drucko, köpte och sålde, planterade och byggde, 017:029 men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel ned från himmelen och förgjorde dem allasammans, 017:030 alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen uppenbaras. 017:031 Den som den dagen är på taket och har sitt bohag inne i huset, han må icke stiga ned för att hämta det; ej heller må den som är ute på marken vända tillbaka. 017:032 Kommen ihåg Lots hustru. 017:033 Den som står efter att vinna sitt liv, han skall mista det; men den som mister det, han skall rädda det. 017:034 Jag säger eder: Den natten skola två ligga i samma säng; den ene skall bliva upptagen, den andre skall lämnas kvar. 017:035 Två kvinnor skola mala tillhopa; den ena skall bliva upptagen, den andra skall lämnas kvar.» 017:036 Då frågade de honom: »Var då, Herre?» Han svarade dem: »Där den döda kroppen är, dit skola ock rovfåglarna församla sig.»

018:001 Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de alltid borde bedja, utan att förtröttas. 018:002 Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och ej heller hade försyn för någon människa. 018:003 I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom och sade: 'Skaffa mig rätt av min motpart.' 018:004 Till en tid ville han icke. Men omsider sade han vid sig själv: 'Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har försyn för någon människa; 018:005 likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall alldeles pina ut mig.'» 018:006 Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här säger. 018:007 Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem? 018:008 Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?»

018:009 Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra: 018:010 »Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en farisé och den andre en publikan. 018:011 Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: 'Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan. 018:012 Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag förvärvar.' 018:013 Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade: 'Gud, misskunda dig över mig syndare.'-- 018:014 Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer an den andre. Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.» 018:015 Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort dem. 018:016 Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: »Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. 018:017 Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»

018:018 Och en överhetsperson frågade honom och sade: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?» 018:019 Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena. 018:020 Buden känner du: 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt vittnesbörd', 'Hedra din fader och din moder.'» 018:021 Då svarade han: »Allt detta har jag hållit från min ungdom.» 018:022 När Jesus hörde detta, sade han till honom: »Ett återstår dig ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.» 018:023 Men när han hörde detta, blev han djupt bedrövad, ty han var mycket rik. 018:024 Då nu Jesus såg huru det var med honom, sade han: »Huru svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike! 018:025 Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.» 018:026 Då sade de som hörde detta: »Vem kan då bliva frälst?» 018:027 Men han svarade: »Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud.»

018:028 Då sade Petrus: »Se, vi hava övergivit allt som var vårt och hava följt dig.» 018:029 Han svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för Guds rikes skull har övergivit hus, eller hustru, eller bröder, eller föräldrar eller barn, 018:030 ingen sådan finnes, som icke skall mångfaldigt igen redan här i tiden, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.»

018:031 Och han tog till sig de tolv och sade till dem: »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom profeterna är skrivet om Människosonen. 018:032 Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad och skymfad och bespottad, 018:033 och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen skall han uppstå igen.» 018:034 Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så fördolt, att de icke fattade vad som sades.

018:035 Då han nu nalkades Jeriko, hände sig att en blind man satt vid vägen och tiggde. 018:036 När denne hörde en hop människor gå där fram, frågade han vad det var. 018:037 Och man omtalade för honom att det var Jesus från Nasaret som kom på vägen. 018:038 Då ropade han och sade: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.» 018:039 Och de som gingo framför tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.» 018:040 Då stannade Jesus och bjöd att mannen skulle ledas fram till honom. Och när han hade kommit fram, frågade han honom: 018:041 »Vad vill du att jag skall göra dig?» Han svarade: »Herre, låt mig få min syn.» 018:042 Jesus sade till honom: »Hav din syn; din tro har hjälpt dig.» 018:043 Och strax fick han sin syn och följde honom och prisade Gud. Och allt folket som såg detta lovade Gud.

019:001 Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden. 019:002 Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för publikanerna och en rik man. 019:003 Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se honom, men han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till växten. 019:004 Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram. 019:005 När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till honom: »Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt hus.» 019:006 Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje. 019:007 Men alla som sågo det knorrade och sade: »Han har gått in för att gästa hos en syndare.» 019:008 Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: »Herre, hälften av mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen. 019:009 Och Jesus sade om honom: »I dag har frälsning vederfarits detta hus, eftersom också han är en Abrahams son. 019:010 Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.»

019:011 Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse, eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike strax skulle uppenbaras. 019:012 Han sade alltså: »En man av förnämlig släkt tänkte fara bort till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig värdighet; sedan skulle han komma tillbaka. 019:013 Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund och sade till dem: 'Förvalten dessa, till dess jag kommer tillbaka.' 019:014 Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd, åstad en beskickning och läto säga: 'Vi vilja icke att denne skall bliva konung över oss.» 019:015 När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och en genom sin förvaltning hade förvärvat. 019:016 Då kom den förste fram och sade: 'Herre, ditt pund har givit i vinst tio pund.' 019:017 Han svarade honom: 'Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och myndighet över tio städer.' 019:018 Därefter kom den andre i ordningen och sade: 'Herre, ditt pund har avkastat fem pund.' 019:019 Då sade han jämväl till denne: 'Så vare ock du satt över fem städer.' 019:020 Och den siste kom fram och sade: 'Herre, se här är ditt pund; jag har haft det förvarat i en duk. 019:021 Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har sått.' 019:022 Han sade till honom: 'Efter dina egna ord vill jag döma dig, du onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke har sått? 019:023 Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då hade jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.' 019:024 Och han sade till dem som stodo vid hans sida: 'Tagen ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.' 019:025 De sade till honom: 'Herre, han har ju redan tio pund.' 019:026 Han svarade: 'Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. 019:027 Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig.»

019:028 Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot Jerusalem. 019:029 När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna 019:030 och sade: »Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den hit. 019:031 Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så: 'Herren behöver den.'»

019:032 Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem. 019:033 Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: »Varför lösen I fålen?» 019:034 De svarade: »Herren behöver den.» 019:035 Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och läto Jesus sätta sig därovanpå. 019:036 Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom på vägen. 019:037 Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla de kraftgärningar som de hade sett; 019:038 och de sade:

»Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid vare i himmelen och ära i höjden!» 019:039 Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom: »Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.» 019:040 Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.»

019:041 Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den 019:042 och sade: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. 019:043 Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. 019:044 Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt.» 019:045 Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde därinne; 019:046 och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Och mitt hus skall vara ett bönehus.' Men I haven gjort det till en rövarkula.» 019:047 Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter tillfälle att förgöra honom; 019:048 men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll sig till honom och hörde honom.

020:001 Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de skriftlärde, tillika med de äldste, fram 020:002 och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?» 020:003 Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den. 020:004 Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?» 020:005 Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen' så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?' 020:006 Men om vi svara: 'Från människor', då kommer allt folket att stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.» 020:007 De svarade alltså att de icke visste varifrån den var. 020:008 Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.» 020:009 Och han framställde för folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för utrikes för lång tid. 020:010 När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto honom gå tomhänt bort. 020:011 Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort. 020:012 Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de blodig och drevo bort honom. 020:013 Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.' 020:014 Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet må bliva vårt.' 020:015 Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? 020:016 Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!» 020:017 Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord:

'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten'?

020:018 Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.» 020:019 Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse. 020:020 Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld. 020:021 Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. 020:023 Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?» 020:023 Men han märkte deras illfundighet och sade till dem: 020:024 »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De svarade: »Kejsarens.» 020:025 Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» 020:026 Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.

020:027 Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom 020:028 och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin broder. 020:029 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog barnlös. 020:030 Då tog den andre i ordningen henne 020:031 och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla, utan att någon av dem lämnade barn efter sig. 020:032 Slutligen dog ock hustrun. 020:033 Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.» 020:034 Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män; 020:035 men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken män tag sig hustrur, eller hustrur givas män. 020:036 De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro, Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen. 020:037 Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren 'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'; 020:038 Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom leva alla.» 020:039 Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har talat rätt.» 020:040 De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på honom.

020:041 Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids son? 020:042 David själv säger ju i Psalmernas bok:

Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, 020:043 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.' 020:044 David kallar honom alltså 'herre'; huru kan han då vara hans son?» 020:045 Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det: 020:046 »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden-- 020:047 detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»

021:001 Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina gåvor i offerkistorna. 021:002 Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar. 021:003 Då sade han: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra. 021:004 Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin ägo.»

021:005 Och då några talade om helgedomen, huru den var uppförd av härliga stenar och prydd med helgedomsskänker, sade han: 021:006 »Dagar skola komma, då av allt detta som I nu sen icke skall lämnas sten på sten, utan allt skall bliva nedbrutet.» 021:007 Då frågade de honom och sade: »Mästare, när skall detta ske? Och vad bliver tecknet till att tiden är inne, då detta kommer att ske?» 021:008 Han svarade: »Sen till, att I icke bliven förvillade. Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och: 'Tiden är nära'. Men följen dem icke. 021:009 Och när I fån höra krigslarm och upprorslarm, så bliven icke förfärade; ty sådant måste först komma, men därmed är icke strax änden inne.»

021:010 Därefter sade han till dem: »Folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike; 021:011 och det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola visa sig och stora tecken på himmelen. 021:012 Men före allt detta skall man gripa eder, man skall förfölja eder och draga eder inför synagogorna och sätta eder i fängelse och föra eder fram inför konungar och landshövdingar, för mitt namns skull. 021:013 Så skolen I få tillfälle att frambära vittnesbörd. 021:014 Märken därför noga att I icke förut mån göra eder bekymmer för huru I skolen försvara eder. 021:015 Ty jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av edra vedersakare skall kunna stå emot eller säga något emot. 021:016 I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda. 021:017 Och I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull. 021:018 Men icke ett hår på edra huvuden skall gå förlorat. 021:019 Genom att vara ståndaktiga skolen I vinna edra själar.

021:020 Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I veta att dess ödeläggelse är nära. 021:021 Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och de som äro inne i staden må draga ut därifrån och de som äro ute på landsbygden må icke gå ditin. 021:022 Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall uppfyllas. 021:023 Ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden! Ty stor nöd skall då komma i landet, och en vredesdom över detta folk. 021:024 Och de skola falla för svärdsegg och bliva bortförda i fångenskap till allahanda hednafolk; och Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro fullbordade.

021:025 Och tecken skola ske i solen och månen och i stjärnorna, och på jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa vid havets och vågornas dån, 021:026 då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för det som skall övergå världen; ty himmelens makter skola bäva. 021:027 Och då skall man få se 'Människosonen komma i en sky', med stor makt och härlighet. 021:028 Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.» 021:029 Och han framställde för dem en liknelse: »Sen på fikonträdet och på alla andra träd. 021:030 När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att sommaren redan är nära. 021:031 Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike är nära. 021:032 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker. 021:033 Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås. 021:034 Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den dagen kommer på eder oförtänkt; 021:035 ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla inbyggare. 021:036 Men vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen.»

021:037 Och han undervisade om dagarna i helgedomen, men om aftnarna gick han ut till det berg som kallas Oljeberget och stannade där över natten. 021:038 Och allt folket kom bittida om morgonen till honom i helgedomen för att höra honom.

022:001 Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära. 022:002 Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.

022:003 Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv. 022:004 Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem. 022:005 Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar. 022:006 Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod.

022:007 Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet. 022:008 Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.» 022:009 De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?» 022:010 Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in. 022:011 Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?' 022:012 Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.» 022:013 Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.

022:014 Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom. 022:015 Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner; 022:016 ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.» 022:017 Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen detta och delen eder emellan; 022:018 ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.» 022:019 Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.» 022:020 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder. 022:021 Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet. 022:022 Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve den människa genom vilken han bliver förrådd!» 022:023 Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde vara som skulle göra detta.

022:024 En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste. 022:025 Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig 'nådige herrar'. 022:026 Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare. 022:027 Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare.-- 022:028 Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; 022:029 och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder, 022:030 så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.

022:031 Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete; 022:032 men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»

022:033 Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.» 022:034 Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig.»

022:035 Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?» De svarade: »Intet.» 022:036 Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant. 022:037 Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: 'Han blev räknad bland ogärningsmän'. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan» 022:038 Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det är nog.»

022:039 Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed var; och hans lärjungar följde honom. 022:040 Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen att I icke mån komma i frestelse.» 022:041 Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll ned på sina knän och bad 022:042 och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.» 022:043 Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom. 022:044 Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden. 022:045 När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse. 022:046 Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.» 022:047 Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom. 022:048 Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?» 022:049 Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?» 022:050 Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat. 022:051 Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han rörde vid hans öra och helade honom. 022:052 Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar. 022:053 Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.» 022:054 Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd. 022:055 Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.

022:056 Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom. 022:057 Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.» 022:058 Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag icke.» 022:059 Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.» 022:060 Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen. 022:061 Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.» 022:062 Och han gick ut och grät bitterligen.

022:063 Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom. 022:064 De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem var det som slog dig?» 022:065 Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.

022:066 Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd 022:067 och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem: »Om jag säger eder det, så tron I det icke. 022:068 Och om jag frågar, så svaren I icke. 022:069 Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.» 022:070 Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I sägen det själva, att jag är det.» 022:071 Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.»

023:001 Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus. 023:002 Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.» 023:003 Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?» Han svarade honom och sade: »Du säger det själv.»

023:004 Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag finner intet brottsligt hos denne man.» 023:005 Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.» 023:006 När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från Galileen. 023:007 Och då han fick veta att han var från det land som lydde under Herodes' välde, sände han honom bort till Herodes, som under dessa dalar också var i Jerusalem.

023:008 När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken. 023:009 Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade denne honom intet. 023:010 Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade honom häftigt. 023:011 Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus. 023:012 Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra; Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.

023:013 Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna och folket 023:014 och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något av det som I anklagen honom för. 023:015 Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort något som förtjänar döden. 023:016 Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.» 023:018 Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss Barabbas lös.» 023:019 (Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.) 023:020 Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva Jesus lös. 023:021 Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!» 023:022 Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag har tuktat honom.» 023:023 Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga. 023:024 Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde. 023:025 Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i fängelse för upplopp och dråp; men Jesus utlämnade han, för att med honom skulle ske efter deras vilja.

023:026 När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att han skulle bära det efter Jesus.

023:027 Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor som jämrade sig och gräto över honom. 023:028 Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn. 023:029 Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: 'Saliga äro de ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst som icke hava givit di.' 023:030 Då skall man begynna säga till: bergen: 'Fallen över oss', och till höjderna: 'Skylen oss.' 023:031 Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra!»

023:032 Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas tillika med honom. 023:033 Och när de hade kommit till den plats som kallades »Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. 023:034 Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra. Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem.-- 023:035 Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.» 023:036 Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte honom ättikvin 023:037 och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.» 023:038 Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är judarnas konung.»

023:039 Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.» 023:040 Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade: »Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom? 023:041 Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.» 023:042 Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.» 023:043 Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.»

023:044 Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen, 023:045 i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade mitt itu. 023:046 Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp andan. 023:047 Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!» 023:048 Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen. 023:049 Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen.

023:050 Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig man, 023:051 som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike. 023:052 Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. 023:053 Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen hade varit lagd. 023:054 Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå. 023:055 Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri. 023:056 Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.

024:001 Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett. 024:002 Och de funno stenen vara bortvältrad från graven. 024:003 Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp. 024:004 När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder. 024:005 Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda? 024:006 Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade: 024:007 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'» 024:008 Då kommo de ihåg hans ord. 024:009 Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra.-- 024:010 Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna. 024:011 Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke. 024:012 Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett. 024:013 Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem. 024:014 Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett. 024:015 Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem. 024:016 Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom. 024:017 Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut. 024:018 Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?» 024:019 Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket: 024:020 huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom. 024:021 Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde. 024:022 Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven 024:023 och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde. 024:024 Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»

024:025 Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat! 024:026 Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?» 024:027 Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom. 024:028 När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare. 024:029 Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem. 024:030 Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem. 024:031 Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.

024:032 Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?» 024:033 Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem. 024:034 Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.» 024:035 Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.

024:036 Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder. 024:037 Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo. 024:038 Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan? 024:039 Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.» 024:040 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter. 024:041 Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?» 024:042 Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka; 024:043 och han tog det och åt därav i deras åsyn.

024:044 Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.» 024:045 Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna. 024:046 Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda, 024:047 och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem. 024:048 I kunnen vittna härom. 024:049 Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»

024:050 Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem. 024:051 Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen. 024:052 Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje. 024:053 Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.

Evangelium enligt Johannes

001:001 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 001:002 Detta var i begynnelsen hos Gud. 001:003 Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till. 001:004 I det var liv, och livet var människornas ljus. 001:005 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.

001:006 En man uppträdde, sänd av Gud; hans namn var Johannes. 001:007 Han kom såsom ett vittne, för att vittna om ljuset, på det att alla skulle komma till tro genom honom. 001:008 Icke var han ljuset, men han skulle vittna om ljuset. 001:009 Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen. 001:010 I världen var han, och genom honom hade världen blivit till, men världen ville icke veta av honom. 001:011 Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom. 001:012 Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn; 001:013 och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.

001:014 Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning. 001:015 Johannes vittnar om honom, han ropar och säger: »Det var om denne jag sade: 'Den som kommer efter mig, han är före mig; ty han var förr än jag.'» 001:016 Av hans fullhet hava vi ju alla fått, ja, nåd utöver nåd; 001:017 ty genom Moses blev lagen given, men nåden och sanningen hava kommit genom Jesus Kristus. 001:018 Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är.

001:019 Och detta är vad Johannes vittnade, när judarna hade sänt till honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. 001:020 Han svarade öppet och förnekade icke; han sade öppet: »Jag är icke Messias.» 001:021 Åter frågade de honom: »Vad är du då? Är du Elias?» Han svarade: »Det är jag icke.»--»Är du Profeten?» Han svarade: »Nej.» 001:022 Då sade de till honom: »Vem är du då? Säg oss det, så att vi kunna giva dem svar, som hava sänt oss. Vad säger du om dig själv?» 001:023 Han svarade: »Jag är rösten av en som ropar i öknen: 'Jämnen vägen för Herren', såsom profeten Esaias sade.» 001:024 Och männen voro utsända ifrån fariséerna. 001:025 Och de frågade honom och sade till honom: »Varför döper du då, om du icke är Messias, ej heller Elias, ej heller Profeten?» 001:026 Johannes svarade dem och sade: »Jag döper i vatten; men mitt ibland eder står en som I icke kännen: 001:027 han som kommer efter mig, vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa.»

001:028 Detta skedde i Betania, på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.

001:029 Dagen därefter såg han Jesus nalkas; då sade han: »Se, Guds Lamm, som borttager världens synd! 001:030 Om denne var det som jag sade: 'Efter mig kommer en man som är före mig; ty han var förr än jag.' 001:031 Och jag kände honom icke; men för att han skall bliva uppenbar för Israel, därför är jag kommen och döper i vatten.» 001:032 Och Johannes vittnade och sade: »Jag såg Anden såsom en duva sänka sig ned från himmelen; och han förblev över honom. 001:033 Och jag kände honom icke; men den som sände mig till att döpa i vatten, han sade till mig: 'Den över vilken du får se Anden sänka sig ned och förbliva, han är den som döper i helig ande.' 001:034 Och jag har sett det, och jag har vittnat att denne är Guds Son.»

001:035 Dagen därefter stod Johannes åter där med två av sina lärjungar. 001:036 När då Jesus kom gående, såg Johannes på honom och sade: »Se, Guds Lamm!» 001:037 Och de två lärjungarna hörde hans ord och följde Jesus. 001:038 Då vände sig Jesus om, och när han såg att de följde honom, frågade han dem: »Vad viljen I?» De svarade honom: »Rabbi» (det betyder mästare) »var bor du?» 001:039 Han sade till dem: »Kommen och sen.» Då gingo de med honom och sågo var han bodde; och de stannade den dagen hos honom.-- Detta skedde vid den tionde timmen. 001:040 En av de två som hade hört var Johannes sade, och som hade följt Jesus, var Andreas, Simon Petrus' broder. 001:041 Denne träffade först sin broder Simon och sade till honom: »Vi hava funnit Messias» (det betyder detsamma som Kristus). 001:042 Och han förde honom till Jesus. Då såg Jesus på honom och sade: »Du är Simon, Johannes' son; du skall heta Cefas» (det betyder detsamma som Petrus).

001:043 Dagen därefter ville Jesus gå därifrån till Galileen, och han träffade då Filippus. Och Jesus sade till honom: »Följ mig.» 001:044 Och Filippus var från Betsaida, Andreas' och Petrus' stad.

001:045 Filippus träffade Natanael och sade till honom: »Den som Moses har skrivit om i lagen och som profeterna hava skrivit om, honom hava vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.» 001:046 Natanael sade till honom: »Kan något gott komma från Nasaret?» Filippus svarade honom: »Kom och se.» 001:047 När nu Jesus såg Natanael nalkas, sade han om honom: »Se, denne är en rätt israelit, i vilken icke finnes något svek.» 001:048 Natanael frågade honom: »Huru kunna du känna mig?» Jesus svarade och sade till honom: »Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig, där du var under fikonträdet.» 001:049 Natanael svarade honom: »Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung.» 001:050 Jesus svarade och sade till honom: »Eftersom jag sade dig att jag såg dig under fikonträdet, tror du? Större ting än vad detta är skall du få se.» 001:051 Därefter sade han till honom: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen få se himmelen öppen och Guds änglar fara upp och fara ned över Människosonen.»

002:001 På tredje dagen var ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu moder var där. 002:002 Också Jesus och hans lärjungar blevo bjudna till bröllopet. 002:003 Och vinet begynte taga slut. Då sade Jesu moder till honom: »De hava intet vin.» 002:004 Jesus svarade henne: »Låt mig vara, moder; min stund är ännu icke kommen.» 002:005 Hans moder sade då till tjänarna: »Vadhelst han säger till eder, det skolen I göra.» 002:006 Nu stodo där sex stenkrukor, sådana som judarna hade för sina reningar; de rymde två eller tre bat-mått var. 002:007 Jesus sade till dem: »Fyllen krukorna med vatten.» Och de fyllde dem ända till brädden. 002:008 Sedan sade han till dem: »Ösen nu upp och bären till övertjänaren.» Och de gjorde så. 002:009 Och övertjänaren smakade på vattnet, som nu hade blivit vin; och han visste icke varifrån det hade kommit, vilket däremot tjänarna visste, de som hade öst upp vattnet. Då kallade övertjänaren på brudgummen. 002:010 och sade till honom: »Man brukar eljest alltid sätta fram det goda vinet, och sedan, när gästerna hava fått för mycket, det som är sämre. Du har gömt det goda vinet ända tills nu.» 002:011 Detta var det första tecknet som Jesus gjorde. Han gjorde det i Kana i Galileen och uppenbarade så sin härlighet; och hans lärjungar trodde på honom.

002:012 Därefter begav han sig ned till Kapernaum med sin moder och sina bröder och sina lärjungar; och där stannade de några få dagar. 002:013 Judarnas påsk var nu nära, och Jesus begav sig då upp till Jerusalem. 002:014 Och när han fick i helgedomen se huru där sutto män som sålde fäkreatur och får och duvor, och huru växlare sutto där. 002:015 Då gjorde han sig ett gissel av tåg och drev dem alla ut ur helgedomen, med får och fäkreatur, och slog ut växlarnas penningar och stötte omkull deras bord. 002:016 Och till duvomånglarna sade han: »Tagen bort detta härifrån; gören icke min Faders hus till ett marknadshus.» 002:017 Hans lärjungar kommo då ihåg att det var skrivet: »Nitälskan för ditt hus skall förtära mig.» 002:018 Då togo judarna till orda och sade till honom: »Vad för tecken låter du oss se, eftersom du gör på detta sätt?» 002:019 Jesus svarade och sade till dem: »Bryten ned detta tempel, så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.» 002:020 Då sade judarna: »I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du skulle låta det uppstå igen inom tre dagar?» 002:021 Men det var om sin kropps tempel han talade. 002:022 Sedan, när han hade uppstått från de döda, kommo hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta; och de trodde då skriften och det ord som Jesus hade sagt. 002:023 Medan han nu var i Jerusalem, under påsken, vid högtiden, kommo många till tro på hans namn, när de sågo de tecken som han gjorde. 002:024 Men själv betrodde sig Jesus icke åt dem, eftersom han kände alla 002:025 och icke behövde någon annans vittnesbörd om människorna; ty av sig själv visste han vad i människan var.

003:001 Men bland fariséerna var en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. 003:002 Denne kom till Jesus om natten och sade till honom: »Rabbi, vi veta att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om icke Gud är med honom.» 003:003 Jesus svarade och sade till honom: »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon icke få se Guds rike.» 003:004 Nikodemus sade till honom: »Huru kan en människa födas, när hon är gammal? Icke kan hon väl åter gå in i sin moders liv och födas?» 003:005 Jesus svarade: »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike. 003:006 Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande. 003:007 Förundra dig icke över att jag sade dig att I måsten födas på nytt. 003:008 Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.» 003:009 Nikodemus svarade och sade till honom: »Huru kan detta ske?» 003:010 Jesus svarade och sade till honom: »Är du Israels lärare och förstår icke detta? 003:011 Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vad vi veta, det tala vi, och vad vi hava sett, det vittna vi om, men vårt vittnesbörd tagen I icke emot. 003:012 Tron i icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru skolen I då kunna tro, när jag talar till eder om himmelska ting? 003:013 Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom den som steg ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen. 003:014 Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, 003:015 så att var och en som tror skall i honom hava evigt liv. 003:016 Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv. 003:017 Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom. 003:018 Den som tror på honom, han bliver icke dömd, men den som icke tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde Sons namn. 003:019 Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen, människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar voro onda, 003:020 Ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva blottade. 003:021 Men den som gör sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bliva uppenbart att hans gärningar äro gjorda i Gud.»

003:022 Därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till den judiska landsbygden, och där vistades han med dem och döpte. 003:023 Men också Johannes döpte, i Enon, nära Salim, ty där fanns mycket vatten; och folket kom dit och lät döpa sig. 003:024 Johannes hade nämligen ännu icke blivit kastad i fängelse. 003:025 Då uppstod mellan Johannes' lärjungar och en jude en tvist om reningen. 003:026 Och de kommo till Johannes och sade till honom: »Rabbi, se, den som var hos dig på andra sidan Jordan, den som du har vittnat om, han döper, och alla komma till honom.» 003:027 Johannes svarade och sade: »En människa kan intet taga, om det icke bliver henne givet från himmelen.» 003:028 I kunnen själva giva mig det vittnesbördet att jag sade: 'Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom.' 003:029 Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått. 003:030 Det är såsom sig bör att han växer till, och att jag förminskas.-- 003:031 Den som kommer ovanifrån, han är över alla; den som är från jorden, han är av jorden, och av jorden talar han. Ja, den som kommer från himmelen, han är över alla, 003:032 och vad han har sett och hört, det vittnar han om; och likväl tager ingen emot hans vittnesbörd. 003:033 Men om någon tager emot hans vittnesbörd, så bekräftar han därmed att Gud är sannfärdig. 003:034 Ty den som Gud har sänt, han talar Guds ord; Gud giver nämligen icke Anden efter mått. 003:035 Fadern älskar Sonen, och allt har han givit i hans hand. 003:036 Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede förbliver över honom.»

004:001 Men Herren fick nu veta att fariséerna hade hört hurusom Jesus vann flera lärjungar och döpte flera än Johannes; 004:002 dock var det icke Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar. 004:003 Då lämnade han Judeen och begav sig åter till Galileen. 004:004 Därvid måste han taga vägen genom Samarien. 004:005 Så kom han till en stad i Samarien som hette Sykar, nära det jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef. 004:006 Och där var Jakobs brunn. Eftersom nu Jesus var trött av vandringen, satte han sig strax ned vid brunnen. Det var vid den sjätte timmen. 004:007 Då kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: »Giv mig att dricka.» 004:008 Hans lärjungar hade nämligen gått in i staden för att köpa mat. 004:009 Då sade den samaritiska kvinnan till honom: »Huru kan du, som är jude, bedja mig, som är en samaritisk kvinna, om något att dricka?» Judarna hava nämligen ingen umgängelse med samariterna. 004:010 Jesus svarade och sade till henne: »Förstode du Guds gåva, och vem den är som säger till dig: 'Giv mig att dricka', så skulle i stället du hava bett honom, och han skulle då hava givit dig levande vatten.» 004:011 Kvinnan sade till honom: »Herre, du har ju intet att hämta upp vatten med, och brunnen är djup. Varifrån får du då det friska vattnet?» 004:012 Icke är du väl förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv med sina barn och sin boskap drack ur den?» 004:013 Jesus svarade och sade till henne: »Var och en som dricker av detta vatten, han bliver törstig igen; 004:014 men den som dricker av det vatten som jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall bliva i honom en källa vars vatten springer upp med evigt liv.» 004:015 Kvinnan sade till honom: »Herre, giv mig det vattnet, så att jag icke mer behöver törsta och komma hit för att hämta vatten.» 004:016 Han sade till henne: »Gå och hämta din man, och kom sedan tillbaka.» 004:017 Kvinnan svarade och sade: »Jag har ingen man.» Jesus sade till henne: »Du har rätt i vad du säger, att du icke har någon man.» 004:018 Ty fem män har du haft, och den du nu har är icke din man; däri sade du sant. 004:019 Då sade kvinnan till honom: »Herre, jag ser att du är en profet. 004:020 Våra fäder hava tillbett på detta berg, men I sägen att i Jerusalem den plats finnes, där man bör tillbedja.» 004:021 Jesus sade till henne: »Tro mig, kvinna: den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som I skolen tillbedja Fadern. 004:022 I tillbedjen vad I icke kännen, vi tillbedja vad vi känna--ty frälsningen kommer från judarna-- 004:023 men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana tillbedjare vill Fadern hava. 004:024 Gud är ande, och de som tillbedja måste tillbedja i ande och sanning.» 004:025 Kvinnan sade till honom: »Jag vet att Messias skall komma, han som ock kallas Kristus; när han kommer, skall han förkunna oss allt.» 004:026 Jesus svarade henne: »Jag, som talar med dig, är den du nu nämnde.» 004:027 I detsamma kommo hans lärjungar; och de förundrade sig över att han talade med en kvinna. Dock frågade ingen vad han ville henne, eller varför han talade med henne. 004:028 Men kvinnan lät sin kruka stå och gick in i staden och sade till folket: 004:029 »Kommen och sen en man som har sagt mig allt vad jag har gjort. Månne icke han är Messias?» 004:030 Då gingo de ut ur staden och kommo till honom. 004:031 Under tiden bådo lärjungarna honom och sade: »Rabbi, tag och ät.» 004:032 Men han svarade dem: »Jag har mat att äta som I icke veten om.» 004:033 Då sade lärjungarna till varandra: »Kan väl någon hava burit mat till honom?» 004:034 Jesus sade till dem: »Min mat är att göra dens vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk.» 004:035 I sägen ju att det ännu är fyra månader innan skördetiden kommer. Men se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon, och sen på fälten, huru de hava vitnat till skörd. 004:036 Redan nu får den som skördar uppbära sin lön och samla in frukt till evigt liv; så kunna den som sår och den som skördar tillsammans glädja sig. 004:037 Ty här sannas det ordet, att en är den som sår och en annan den som skördar. 004:038 Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat. Andra hava arbetat, och I haven fått gå in i deras arbete.»

004:039 Och många samariter från den staden kommo till tro på honom för kvinnans ords skull, då hon vittnade att han hade sagt henne allt vad hon hade gjort. 004:040 När sedan samariterna kommo till honom, både de honom att stanna kvar hos dem. Så stannade han där i två dagar. 004:041 Och långt flera kommo då till tro för hans egna ords skull. 004:042 Och de sade till kvinnan: »Nu är det icke mer för dina ords skull som vi tro, ty vi hava nu själva hört honom, och vi veta nu att han i sanning är världens Frälsare.»

004:043 Men efter de två dagarna gick han därifrån till Galileen. 004:044 Ty Jesus vittnade själv att en profet icke är aktad i sitt eget fädernesland. 004:045 När han nu kom till Galileen, togo galiléerna vänligt emot honom, eftersom de hade sett allt vad han hade gjort i Jerusalem vid högtiden. Också de hade nämligen varit där vid högtiden. 004:046 Så kom han åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. I Kapernaum fanns då en man i konungens tjänst, vilkens son låg sjuk. 004:047 När han nu hörde att Jesus hade kommit från Judeen till Galileen, begav han sig åstad till honom och bad att han skulle komma ned och bota hans son; ty denne låg för döden. 004:048 Då sade Jesus till honom: »Om I icke sen tecken och under, så tron I icke.» 004:049 Mannen sade till honom: »Herre, kom ned, förrän mitt barn dör.» 004:050 Jesus svarade honom: »Gå, din son får leva.» Då trodde mannen det ord som Jesus sade till honom, och gick. 004:051 Och medan han ännu var på vägen hem, mötte honom hans tjänare och sade: »Din son kommer att leva.» 004:052 Då frågade han dem vid vilken timme det hade blivit bättre med honom. De svarade honom: »I går vid den sjunde timmen lämnade febern honom.» 004:053 Då märkte fadern att det hade skett just den timme då Jesus sade till honom: »Din son får leva.» Och han kom till tro, så ock hela hans hus. 004:054 Detta var nu åter ett tecken, det andra i ordningen som Jesus gjorde, sedan han hade kommit från Judeen till Galileen.

005:001 Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till Jerusalem. 005:002 Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad Betesda, och invid den finnas fem pelargångar. 005:003 I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade. 005:004 005:005 Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. 005:006 Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva frisk?» 005:007 Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.» 005:008 Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.» 005:009 Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick. Men det var sabbat den dagen. 005:010 Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.» 005:011 Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till mig: 'Tag din säng och gå.'» 005:012 Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att du skulle taga sin säng och gå?» 005:013 Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på platsen.-- 005:014 Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom: »Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke något värre må vederfaras dig.» 005:015 Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus som hade gjort honom frisk. 005:016 Därför förföljde nu judarna Jesus, eftersom han gjorde sådant på sabbaten. 005:017 Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag.» 005:018 Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud.

005:019 Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen. 005:020 Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom se, så att I skolen förundra eder. 005:021 Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock Sonen levande vilka han vill. 005:022 Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen, 005:023 för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns. Den som icke ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom. 005:024 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet. 005:025 Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, jag, den är redan inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande. 005:026 Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv. 005:027 Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. 005:028 Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst 005:029 och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till dom. 005:030 Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig. 005:031 Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd. 005:032 Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant. 005:033 I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen, 005:034 Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva frälsta. 005:035 Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund villen I fröjdas i dess ljus. 005:036 Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes' vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att Fadern har sänt mig. 005:037 Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt, 005:038 och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har sänt, honom tron I icke. 005:039 I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig. 005:040 Men I viljen icke komma till mig för att få liv. 005:041 Jag tager icke emot pris av människor; 005:042 men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder. 005:043 Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga. 005:044 Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud? 005:045 Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern. Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert hopp. 005:046 Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit. 005:047 Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?»

006:001 Därefter for Jesus över Galileiska sjön, »Tiberias' sjö». 006:002 Och mycket folk följde efter honom, därför att de sågo de tecken som han gjorde med de sjuka. 006:003 Men Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. 006:004 Och påsken, judarnas högtid, var nära. 006:005 Då nu Jesus lyfte upp sina ögon och såg att mycket folk kom till honom, sade han till Filippus: »Varifrån skola vi köpa bröd, så att dessa få äta?» 006:006 Men detta sade han för att sätta honom på prov, ty själv visste han vad han skulle göra. 006:007 Filippus svarade honom: »Bröd för två hundra silverpenningar vore icke nog för att var och en skulle få ett litet stycke.» 006:008 Då sade till honom en annan av hans lärjungar, Andreas, Simon Petrus' broder: 006:009 »Här är en gosse som har fem kornbröd och två fiskar; men vad förslår det för så många?» 006:010 Jesus sade: »Låten folket lägga sig här.» Och på det stället var mycket gräs. Då lägrade sig männen där, och deras antal var vid pass fem tusen. 006:011 Därefter tog Jesus bröden och tackade Gud och delade ut åt dem som hade lagt sig ned där, likaledes ock av fiskarna, så mycket de ville hava. 006:012 Och när de voro mätta, sade han till sina lärjungar: »Samlen tillhopa de överblivna styckena, så att intet förfares.» 006:013 Då samlade de dem tillhopa och fyllde tolv korgar med stycken, som av de fem kornbröden hade blivit över efter dem som hade ätit. 006:014 Då nu människorna hade det tecken som han hade gjort, sade de: »Denne är förvisso Profeten som skulle komma i världen.» 006:015 När då Jesus märkte att de tänkte komma och med våld föra honom med sig och göra honom till konung, drog han sig åter undan till berget, helt allena.

006:016 Men när det blev afton, gingo hans lärjungar ned till sjön 006:017 och stego i en båt för att fara över sjön till Kapernaum. Det hade då redan blivit mörkt, och Jesus hade ännu icke kommit till dem; 006:018 och sjön gick hög, ty det blåste hårt. 006:019 När de så hade rott vid pass tjugufem eller trettio stadier, fingo de se Jesus komma gående på sjön och nalkas båten. Då blevo de förskräckta. 006:020 Men han sade till dem: »Det är jag; varen icke förskräckta.» 006:021 De ville då taga honom upp i båten; och strax var båten framme vid landet dit de foro.

006:022 Dagen därefter hände sig detta. Folket som stod kvar på andra sidan sjön hade lagt märke till att där icke fanns mer än en enda båt, och att Jesus icke hade stigit i den båten med sina lärjungar, utan att lärjungarna hade farit bort allena. 006:023 Andra båtar hade likväl kommit från Tiberias och lagt till nära det ställe där folket bespisades efter det att Herren hade uttalat tacksägelsen. 006:024 När alltså folket nu såg att Jesus icke var där, ej heller hans lärjungar, stego de själva i båtarna och foro till Kapernaum för att söka efter Jesus. 006:025 Och då de funno honom där på andra sidan sjön, frågade de honom: »Rabbi, när kom du hit?» 006:026 Jesus svarade dem och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I söken mig icke därför att I haven sett tecken, utan därför att I fingen äta av bröden och bleven mätta. 006:027 Verken icke för att få den mat som förgås, utan för att få den mat som förbliver och har med sig evigt liv, den som Människosonen skall giva eder; ty honom har Fadern, Gud själv, låtit undfå sitt insegel.» 006:028 Då sade de till honom: »Vad skola vi göra för att utföra Guds gärningar?» 006:029 Jesus svarade och sade till dem: »Detta är Guds gärning, att I tron på den han har sänt.» 006:030 De sade till honom: »Vad för tecken gör du då? Låt oss se något tecken, så att vi kunna tro dig. Vilken gärning utför du? 006:031 Våra fäder fingo äta manna i öknen, såsom det är skrivet: 'Han gav dem bröd från himmelen att äta.'» 006:032 Då svarade Jesus dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Det är icke Moses som har givit eder brödet från himmelen, men det är min Fader som giver eder det rätta brödet från himmelen. 006:033 Ty Guds bröd är det bröd som kommer ned från himmelen och giver världen liv.» 006:034 Då sade de till honom: »Herre, giv oss alltid det brödet.» 006:035 Jesus svarade: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig, han skall aldrig hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig törsta. 006:036 Men det är såsom jag har sagt eder: fastän I haven sett mig, tron I dock icke. 006:037 Allt vad min Fader giver mig, det kommer till mig; och den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut. 006:038 Ty jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig. 006:039 Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. 006:040 Ja, detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom, han skall hava evigt liv, och att jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.» 006:041 Då knorrade judarna över honom, därför att han hade sagt: »Jag är det bröd som har kommit ned från himmelen.» 006:042 Och de sade: »Är denne icke Jesus, Josefs son, vilkens fader och moder vi känna? Huru kan han då säga: 'Jag har kommit ned från himmelen'?» 006:043 Jesus svarade och sade till dem: »Knorren icke eder emellan. 006:044 Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig, drager honom; och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. 006:045 Det är skrivet hos profeterna: 'De skola alla hava fått lärdom av Gud.' Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom, han kommer till mig. 006:046 Icke som om någon skulle hava sett Fadern, utom den som är från Gud; han har sett Fadern. 006:047 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror, han har evigt liv. 006:048 Jag är livets bröd. 006:049 Edra fäder åto manna i öknen, och de dogo. 006:050 Men med det bröd som kommer ned från himmelen är det så, att om någon äter därav, så skall han icke dö. 006:051 Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid. Och det bröd som jag skall giva är mitt kött; och jag giver det, för att världen skall leva.» 006:052 Då tvistade judarna med varandra och sade: »Huru skulle denne kunna giva oss sitt kött att äta?» 006:053 Jesus sade då till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om I icke äten Människosonens kött och dricken hans blod, så haven I icke liv i eder. 006:054 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. 006:055 Ty mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig dryck. 006:056 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i mig, och jag förbliver i honom. 006:057 Såsom Fadern, han som är den levande, har sänt mig, och såsom jag lever genom Fadern, så skall ock den som äter mig leva genom mig. 006:058 Så är det med det bröd som har kommit ned från himmelen. Det är icke såsom det fäderna fingo äta, vilka sedan dogo; den som äter detta bröd, han skall leva till evig tid.» 006:059 Detta sade han, när han undervisade i synagogan i Kapernaum. 006:060 Många av hans lärjungar, som hörde detta, sade då: »Detta är ett hårt tal; vem står ut med att höra på honom?» 006:061 Men Jesus visste inom sig att hans lärjungar knorrade över detta; och han sade till dem: »Är detta för eder en stötesten? 006:062 Vad skolen I då säga, om I fån se Människosonen uppstiga dit där han förut var?-- 006:063 Det är anden som gör levande; köttet är till intet gagneligt. De ord som jag har talat till eder äro ande och äro liv. 006:064 Men bland eder finnas några som icke tro.» Jesus visste nämligen från begynnelsen vilka de voro som icke trodde, så ock vilken den var som skulle förråda honom. 006:065 Och han tillade: »Fördenskull har jag sagt eder att ingen kan komma till mig, om det icke bliver honom givet av Fadern.» 006:066 För detta tals skull drogo sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de icke längre vandrade med honom. 006:067 Då sade Jesus till de tolv: »Icke viljen väl också I gå bort?» 006:068 Simon Petrus svarade honom: »Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, 006:069 och vi tro och förstå att du är Guds helige.» 006:070 Jesus svarade dem: »Har icke jag själv utvalt eder, I tolv? Och likväl är en av eder en djävul.» 006:071 Detta sade han om Judas, Simon Iskariots son; ty det var denne som skulle förråda honom, och han var en av de tolv.

007:001 Därefter vandrade Jesus omkring i Galileen, ty i Judeen ville han icke vandra omkring, då nu judarna stodo efter att döda honom. 007:002 Men judarnas lövhyddohögtid var nu nära. 007:003 Då sade hans bröder till honom: »Begiv dig härifrån och gå till Judeen, så att också dina lärjungar få se de gärningar som du gör. 007:004 Ty ingen som vill vara känd bland människor utför sitt verk i hemlighet. Då du nu gör sådana gärningar, så träd öppet fram för världen.» 007:005 Det var nämligen så, att icke ens hans bröder trodde på honom. 007:006 Då sade Jesus till dem: »Min tid är ännu icke kommen, men för eder är tiden alltid läglig. 007:007 Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda. 007:008 Gån I upp till högtiden; jag är icke stadd på väg upp till denna högtid, ty min tid är ännu icke fullbordad.» 007:009 Detta sade han till dem och stannade så kvar i Galileen. 007:010 Men när hans bröder hade gått upp till högtiden, då gick också han ditupp, dock icke öppet, utan likasom i hemlighet. 007:011 Och judarna sökte efter honom under högtiden och sade: »Var är han?» 007:012 Och bland folket talades i tysthet mycket om honom. Somliga sade: »Han är en rättsinnig man», men andra sade: »Nej, han förvillar folket.» 007:013 Dock talade ingen öppet om honom, av fruktan för judarna.

007:014 Men när redan halva högtiden var förliden, gick Jesus upp i helgedomen och undervisade. 007:015 Då förundrade sig judarna och sade: »Varifrån har denne sin lärdom, han som icke har fått undervisning?» 007:016 Jesus svarade dem och sade: »Min lära är icke min, utan hans som har sänt mig. 007:017 Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära är från Gud, eller om jag talar av mig själv. 007:018 Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och orättfärdighet finnes icke i honom.-- 007:019 Har icke Moses givit eder lagen? Och likväl fullgör ingen av eder lagen. Varför stån I efter att döda mig?» 007:020 Folket svarade: »Du är besatt av en ond ande. Vem står efter att döda dig?» 007:021 Jesus svarade och sade till dem: »En gärning allenast gjorde jag, och alla förundren I eder över den. 007:022 Moses har givit eder omskärelsen--icke som om den vore ifrån Moses, ty den är ifrån fäderna--och så omskären I människor också på en sabbat. 007:023 Om nu en människa undfår omskärelsen på en sabbat, för att Moses' lag icke skall göras om intet, huru kunnen I då vredgas på mig, därför att jag på en sabbat gjorde en människa hel och frisk? 007:024 Dömen icke efter skenet, utan dömen en rätt dom.»

007:025 Då sade några av folket i Jerusalem: »Är det icke denne som de stå efter att döda? 007:026 Och ändå får han tala fritt, utan att de säga något till honom. Hava då rådsherrarna verkligen blivit förvissade om att denne är Messias? 007:027 Dock, denne känna vi, och vi veta varifrån han är; men när Messias kommer, känner ingen varifrån han är.» 007:028 Då sade Jesus med hög röst, där han undervisade i helgedomen: »Javäl, I kännen mig, och I veten varifrån jag är. Likväl har jag icke kommit av mig själv, men han som har sänt mig är en som verkligen har myndighet att sända, han som I icke kännen. 007:029 Men jag känner honom, ty från honom är jag kommen, och han har sänt mig.» 007:030 Då ville de gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom, ty hans stund var ännu icke kommen. 007:031 Men många av folket trodde på honom, och de sade: »Icke skall väl Messias, när han kommer, göra flera tecken än denne har gjort?»

007:032 Sådant fingo fariséerna höra folket i tysthet tala om honom. Då sände översteprästerna och fariséerna ut rättstjänare för att gripa honom. 007:033 Men Jesus sade: »Ännu en liten tid är jag hos eder; sedan går jag bort till honom som har sänt mig. 007:034 I skolen då söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke komma.» 007:035 Då sade judarna till varandra: »Vart tänker denne gå, eftersom vi icke skola kunna finna honom? Månne han tänker gå till dem som bo kringspridda bland grekerna? Tänker han då undervisa grekerna? 007:036 Vad betyder det ord som han sade: 'I skolen söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke komma'?»

007:037 På den sista dagen i högtiden, som ock var den förnämsta, stod Jesus där och ropade och sade: »Om någon törstar, så komme han till mig och dricke. 007:038 Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande vatten flyta fram, såsom skriften säger.» 007:039 Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle undfå; ty ande var då ännu icke given, eftersom Jesus ännu icke hade blivit förhärligad. 007:040 Några av folket, som hörde dessa ord, sade då: »Denne är förvisso Profeten.» 007:041 Andra sade: »Han är Messias.» Andra åter sade: »Icke kommer väl Messias från Galileen? 007:042 Säger icke skriften att Messias skall komma av Davids säd och från den lilla staden Betlehem, där David bodde? 007:043 Så uppstodo för hans skull stridiga meningar bland folket, 007:044 och somliga av dem ville gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom.

007:045 När sedan rättstjänarna kommo tillbaka till översteprästerna och fariséerna, frågade dessa dem: »Varför haven I icke fört honom hit?» 007:046 Tjänarna svarade: »Aldrig har någon människa talat, som den mannen talar.» 007:047 Då svarade fariséerna dem: »Haven nu också I blivit förvillade? 007:048 Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av fariséerna? 007:049 Nej; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat. 007:050 Då sade Nikodemus till dem, han som förut hade besökt honom, och som själv var en av dem: 007:051 »Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört honom och utrönt vad han förehar?» 007:052 De svarade och sade till honom: »Kanske också du är från Galileen? Rannsaka, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.»

007:053 [2] Och de gingo hem, var och en till sitt.

008:001 Och Jesus gick ut till Oljeberget.

008:002 Men i dagbräckningen kom han åter till helgedomen. 008:003 Då förde översteprästerna och fariséerna dit en kvinna som hade blivit beträdd med äktenskapsbrott; och när de hade lett henne fram, 008:004 sade de till honom: »Mästare, denna kvinna har på bar gärning blivit beträdd med äktenskapsbrott. 008:005 Nu bjuder Moses i lagen att sådana skola stenas. Vad säger då du?» 008:006 Detta sade de för att snärja honom, på det att de skulle få något att anklaga honom för. Då böjde Jesus sig ned och skrev med fingret på jorden. 008:007 Men när de stodo fast vid sin fråga, reste han sig upp och sade till dem: »Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen på henne.» 008:008 Sedan böjde han sig åter ned och skrev på jorden. 008:009 När de hörde detta, gingo de ut, den ene efter den andre, först de äldsta, och Jesus blev lämnad allena med kvinnan, som stod där kvar. 008:010 Då såg Jesus upp och sade till kvinnan: »Var äro de andra? Har ingen dömt dig?» 008:011 Hon svarade: »Herre, ingen.» Då sade han till henne: »Icke heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter.»

[2] 7:53-8:11. Se Nya testamentets text i Ordförkl.

008:012 Åter talade Jesus till dem och sade: »Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus.» 008:013 Då sade fariséerna till honom: »Du vittnar om dig själv; ditt vittnesbörd gäller icke.» 008:014 Jesus svarade och sade till dem: »Om jag än vittnar om mig själv, så gäller dock mitt vittnesbörd, ty jag vet varifrån jag har kommit, och vart jag går; men I veten icke varifrån jag kommer, eller vart jag går. 008:015 I dömen efter köttet; jag dömer ingen. 008:016 Och om jag än dömer, så är min dom en rätt dom, ty jag är därvid icke ensam, utan med mig är han som har sänt mig. 008:017 I eder lag är ju ock skrivet att vad två människor vittna, det gäller såsom sant. 008:018 Här är nu jag som vittnar om mig; om mig vittnar också Fadern, som har sänt mig. 008:019 Då sade de till honom: »Var är då din Fader?» Jesus svarade: »I kännen varken mig eller min Fader. Om I känden mig, så känden I ock min Fader.» 008:020 Det var på det ställe där offerkistorna stodo som han talade dessa ord, medan han undervisade i helgedomen; men ingen bar hand på honom, ty hans stund var ännu icke kommen.

008:021 Åter sade han till dem: »Jag går bort, och I skolen då söka efter mig; men I skolen dö i eder synd. Dig jag går, dit kunnen I icke komma.» 008:022 Då sade judarna: »Icke vill han väl dräpa sig själv, eftersom han säger: 'Dit jag går, dit kunnen I icke komma'?» 008:023 Men han svarade dem: »I ären härnedifrån, jag är ovanifrån; I ären av denna världen, jag är icke av denna världen. 008:024 Därför sade jag till eder att I skullen dö i edra synder; ty om I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra synder.» 008:025 Då frågade de honom: »Vem är du då?» Jesus svarade dem: »Det som jag redan från begynnelsen har uttalat för eder. 008:026 Mycket har jag ännu att tala och att döma i fråga om eder. Men han som har sänt mig är sannfärdig, och vad jag har hört av honom, det talar jag ut inför världen.» 008:027 Men de förstodo icke att det var om Fadern som han talade till dem.

008:028 Då sade Jesus: »När I haven upphöjt Människosonen, då skolen I första att jag är den jag är, och att jag icke gör något av mig själv, utan talar detta såsom Fadern har lärt mig. 008:029 Och han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar.» 008:030 När han talade detta, kommo många till tro på honom. 008:031 Då sade Jesus till de judar som hade satt tro till honom: »Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar; 008:032 Och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.» 008:033 De svarade honom: »Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit trälar under någon. Huru kan du då säga: 'I skolen bliva fria'?» 008:034 Jesus svarade dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Var och en som gör synd, han är syndens träl. 008:035 Men trälen får icke förbliva i huset för alltid; sonen får förbliva där för alltid. 008:036 Om nu Sonen gör eder fria, så bliven i verkligen fria. 008:037 Jag vet att I ären Abrahams säd; men I stån efter att döda mig, eftersom mitt ord icke får någon ingång i eder. 008:038 Jag talar vad jag har sett hos min Fader; så gören ock I vad I haven hört av eder fader.» 008:039 De svarade och sade till honom: »Vår fader är ju Abraham.» Jesus svarade till dem: »Ären I Abrahams barn, så gören ock Abrahams gärningar. 008:040 Men nu stån I efter att döda mig, en man som har sagt eder sanningen, såsom jag har hört den av Gud. Så handlade icke Abraham. 008:041 Nej, I gören eder faders gärningar.» De sade till honom: »Vi äro icke födda i äktenskapsbrott. Vi hava Gud till fader och ingen annan.» 008:042 Jesus svarade dem: »Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja, jag har icke kommit av mig själv, utan det är han som har sänt mig. 008:043 Varför fatten I då icke vad jag talar? Jo, därför att I icke 'stån ut med' att höra på mitt ord. 008:044 I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader. 008:045 Men mig tron I icke, just därför att jag talar sanning. 008:046 Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd? Om jag alltså talar sanning, varför tron I mig då icke? 008:047 Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill. 008:048 Judarna svarade och sade till honom: »Hava vi icke rätt, då vi säga att du är en samarit och är besatt av en ond ande?» 008:049 Jesus svarade: »Jag är icke besatt av någon ond ande; fastmer hedrar jag min Fader. I åter skymfen mig. 008:050 Men jag söker icke min egen ära; en finnes dock som söker den och som dömer. 008:051 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin se döden.» 008:052 Judarna sade till honom: »Nu förstå vi att du är besatt av en ond ande. Abraham har dött, så ock profeterna, och likväl säger du: 'Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin smaka döden.' 008:053 Icke är väl du förmer än vår Fader Abraham? Och han har ju dött. Profeterna hava också dött. Till vem gör du då dig själv?» 008:054 Jesus svarade: »Om jag själv ville skaffa mig ära, så vore min ära intet; men det är min Fader som förlänar mig ära, han som I säger vara eder Gud. 008:055 Dock, I haven icke lärt känna honom, men jag känner honom; och om jag sade att jag icke kände honom, så bleve jag en lögnare likasom I; men jag känner honom och håller hans ord. 008:056 Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min dag. Han fick se den och blev glad.» 008:057 Då sade judarna till honom: »Femtio år gammal är du icke ännu, och Abraham har du sett!» 008:058 Jesus sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham blev till, är jag.» 008:059 Då togo de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus gömde sig undan och gick sedan ut ur helgedomen.

009:001 När han nu gick vägen fram, fick han se en man som var född blind. 009:002 Då frågade hans lärjungar honom och sade: »Rabbi, vilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född blind?» 009:003 Jesus svarade: »Det är varken denne som har syndat eller hans föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. 009:004 Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som har sänt mig; natten kommer, då ingen kan verka. 009:005 Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.» 009:006 När han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en deg av spotten och lade degen på mannens ögon 009:007 och sade till honom: »Gå bort och två dig i dammen Siloam» (det betyder utsänd). Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han kom igen, kunde han se. 009:008 Då sade grannarna och andra som förut hade sett honom såsom tiggare: »Är detta icke den man som att och tiggde?» 009:009 Somliga svarade: »Det är han.» Andra sade: »Nej, men han är lik honom.» Själv sade han: »Jag är den mannen.» 009:010 Och de frågade honom: »Huru blevo då dina ögon öppnade?» 009:011 Han svarade: »Den man som heter Jesus gjorde en deg och smorde därmed mina ögon och sade till mig: 'Gå bort till Siloam och två dig.' Jag gick då dit och tvådde mig, och så fick jag min syn.» 009:012 De frågade honom: »Var är den mannen?» Han svarade: »Det vet jag icke.» 009:013 Då förde de honom, mannen som förut hade varit blind, bort till fariséerna. 009:014 Och det var sabbat den dag då Jesus gjorde degen och öppnade hans ögon. 009:015 När nu jämväl fariséerna i sin ordning frågade honom huru han hade fått sin syn, svarade han dem: »Han lade en deg på mina ögon, och jag fick två mig, och nu kan jag se.» 009:016 Då sade några av fariséerna: »Den mannen är icke från Gud, eftersom han icke håller sabbaten.» Andra sade: »Huru skulle någon som är en syndare kunna göra sådana tecken?» Så funnos bland dem stridiga meningar. 009:017 Då frågade de åter den blinde: »Vad säger du själv om honom, då det ju var dina ögon han öppnade?» Han svarade: »En profet är han.» 009:018 Men judarna trodde icke att han hade varit blind och fått sin syn, förrän de hade kallat till sig mannen föräldrar, hans som hade fått sin syn. 009:019 Dem frågade de och sade: »Är detta eder son, den som I sägen vara född blind? Huru kommer det då till, att han nu kan se?» 009:020 Då svarade han föräldrar och sade: »Att denne är vår son, och att han föddes blind, det veta vi. 009:021 Men huru han nu kan se, det veta vi icke, ej heller veta vi vem som har öppnat hans ögon. Frågen honom själv; han är gammal nog, han må själv tala för sig.» 009:022 Detta sade hans föräldrar, därför att de fruktade judarna; ty judarna hade redan kommit överens om att den som bekände Jesus vara Messias, han skulle utstötas ur synagogan. 009:023 Därför var det som hans föräldrar sade: »Han är gammal nog; frågen honom själv.» 009:024 Då kallade de för andra gången till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: »Säg nu sanningen, Gud till pris. Vi veta att denne man är en syndare.» 009:025 Han svarade: »Om han är en syndare vet jag icke; ett vet jag: att jag, som var blind, nu kan se.» 009:026 Då frågade de honom: »Vad gjorde han med dig? På vad sätt öppnade han dina ögon?» 009:027 Han svarade dem: »Jag har ju redan sagt eder det, men I hörden icke på mig. Varför viljen I då åter höra det? Kanske viljen också I bliva hans lärjungar?» 009:028 Då bannade de honom och sade: »Du är själv hans lärjunge; vi äro Moses' lärjungar. 009:029 Till Moses har Gud talat, det veta vi; men varifrån denne är, det veta vi icke.» 009:030 Mannen svarade och sade till dem: »Ja, däri ligger det förunderliga, att I icke veten varifrån han är, och ändå har han öppnat mina ögon. 009:031 Vi veta ju att Gud icke hör syndare, men också att om någon är gudfruktig och gör hans vilja, då hör han honom. 009:032 Aldrig förut har man hört att någon har öppnat ögonen på en som föddes blind. 009:033 Vore denne icke från Gud, så kunde han intet göra.» 009:034 De svarade och sade till honom: »Du är hel och hållen född i synd, och du vill undervisa oss!» Och så drevo de ut honom. 009:035 Jesus fick sedan höra att de hade drivit ut honom, och när han så träffade honom, sade han: »Tror du på Människosonen?» 009:036 Han svarade och sade: »Herre, vem är han då? Säg mig det, så att jag kan tro på honom.» 009:037 Jesus sade till honom: »Du har sett honom; det är han som talar med dig.» 009:038 Då sade han: »Herre, jag tror.» Och han föll ned för honom. 009:039 Och Jesus sade: »Till en dom har jag kommit hit i världen, för att de som icke se skola varda seende, och för att de som se skola varda blinda.» 009:040 När några fariséer som voro i hans närhet hörde detta, sade de till honom: »Äro då kanske också vi blinda?» 009:041 Jesus svarade dem: »Voren I blinda, så haden I icke synd. Men nu sägen I: 'Vi se', därför står eder synd kvar.»

010:001 »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går in i fårahuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är en tjuv och en rövare. 010:002 Men den som går in genom dörren, han är fårens herde. 010:003 För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst, och han kallar sina får vid namn och för dem ut. 010:004 Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem, och fåren följa honom, ty de känna hans röst. 010:005 Men en främmande följa de alls icke, utan fly bort ifrån honom, ty de känna icke de främmandes röst.» 010:006 Så talade Jesus till dem i förtäckta ord; men de förstodo icke vad det var som han talade till dem. 010:007 Åter sade Jesus till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag är dörren in till fåren. 010:008 Alla de som hava kommit före mig äro tjuvar och rövare, men fåren hava icke lyssnat till dem. 010:009 Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst, och han skall få gå ut och in och skall finna bete. 010:010 Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog. 010:011 Jag är den gode herden. En god herde giver sitt liv för fåren. 010:012 Men den som är lejd och icke är herden själv, när han, den som fåren icke tillhöra, ser ulven komma, då övergiver han fåren och flyr, och ulven rövar bort dem och förskingrar dem. 010:013 Han är ju lejd och frågar icke efter fåren. 010:014 Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känna mig, 010:015 såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern; och jag giver mitt liv för fåren. 010:016 Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde. 010:017 Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv--för att sedan taga igen det. 010:018 Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja. Jag har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det. Det budet har jag fått av min Fader.» 010:019 För dessa ords skull uppstodo åter stridiga meningar bland judarna. 010:020 Många av dem sade: »Han är besatt av en ond ande och är från sina sinnen. Varför hören I på honom?» 010:021 Andra åter sade: »Sådana ord talar icke den som är besatt. Icke kan väl en ond ande öppna blindas ögon?»

010:022 Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var nu vinter, 010:023 och Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen. 010:024 Då samlade sig judarna omkring honom och sade till honom: »Huru länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg oss det öppet.» 010:025 Jesus svarade dem: »Jag har sagt eder det, men I tron mig icke. De gärningar som jag gör i min Faders namn, de vittna om mig. 010:026 Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får. 010:027 Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig. 010:028 Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand. 010:029 Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. 010:030 Jag och Fadern äro ett.»

010:031 Då togo judarna åter upp stenar för att stena honom. 010:032 Men Jesus sade till dem: »Många goda gärningar, som komma från min Fader, har jag låtit eder se. För vilken av dessa gärningar är det som I viljen stena mig?» 010:033 Judarna svarade honom: »Det är icke för någon god gärnings skull som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.» 010:034 Jesus svarade dem: »Det är ju så skrivet i eder lag: 'Jag har sagt att I ären gudar'. 010:035 Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till--och skriften kan ju icke bliva om intet-- 010:036 huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt i världen? 010:037 Gör jag icke min Faders gärningar, så tron mig icke. 010:038 Men gör jag dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig; då skolen I fatta och förstå att Fadern är i mig, och att jag är i Fadern.» 010:039 Då ville de åter gripa honom, men han gick sin väg, undan deras händer. 010:040 Sedan begav han sig åter bort till det ställe på andra sidan Jordan, där Johannes först hade döpt, och stannade kvar där. 010:041 Och många kommo till honom. Och de sade: »Väl gjorde Johannes intet tecken, men allt vad Johannes sade om denne var sant.» 010:042 Och många kommo där till tro på honom.

011:001 Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde. 011:002 Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus sjuk. 011:003 Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk.» 011:004 När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad.» 011:005 Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära. 011:006 När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två dagar där han var; 011:007 men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.» 011:008 Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena dig, och åter går du dit?» 011:009 Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus. 011:010 Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då intet som lyser honom.» 011:011 Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: »Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.» 011:012 Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver han frisk igen.» 011:013 Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade om vanlig sömn. 011:014 Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död. 011:015 Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.» 011:016 Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna: »Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.» 011:017 När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat fyra dagar i graven. 011:018 Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån, 011:019 och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras broder. 011:020 Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes; men Maria satt kvar hemma. 011:021 Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död. 011:022 Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud giva dig.» 011:023 Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.» 011:024 Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen.» 011:025 Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör; 011:026 och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?» 011:027 Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.» 011:028 När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och kallar dig till sig.» 011:029 När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till honom. 011:030 Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom. 011:031 Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där. 011:032 När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre, hade du varit där, så vore min broder icke död.» 011:033 Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd 011:034 och frågade: »Var haven I lagt honom?» De svarade honom: »Herre, kom och se.» Och Jesus grät. 011:035 Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!» 011:036 Men somliga av dem sade: 011:037 »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort att denne icke hade dött?» 011:038 Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför ingången. 011:039 Jesus sade: »Tagen bort stenen.» Då sade den dödes syster Marta till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn.» 011:040 Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?» 011:041 Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. 011:042 Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig.» 011:043 När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom ut.» 011:044 Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.»

011:045 Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus hade gjort, trodde då på honom. 011:046 Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem vad Jesus hade gjort. 011:047 Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken. 011:048 Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.» 011:049 Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade till dem: »I förstån intet, 011:050 och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket, än att hela folket förgås.» 011:051 Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket. 011:052 Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn. 011:053 Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.

011:054 Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar. 011:055 Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig. 011:056 Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?» 011:057 Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för att de måtte kunna gripa honom.

012:001 Sex dagar före påsk kom nu Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som av Jesus hade blivit uppväckt från de döda. 012:002 Där gjorde man då för honom ett gästabud, och Marta betjänade dem, men Lasarus var en av dem som lågo till bords jämte honom. 012:003 Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med sitt hår. Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen. 012:004 Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, sade då: 012:005 »Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra silverpenningar och gav dessa åt de fattiga?» 012:006 Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga, utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades i penningpungen, vilken han hade om hand. 012:007 Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för min begravningsdag. 012:008 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.» 012:009 Nu hade det blivit känt för den stora hopen av judarna att Jesus var där, och de kommo dit, icke allenast för hans skull, utan ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda. 012:010 Då beslöto översteprästerna att döda också Lasarus. 012:011 Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.

012:012 När dagen därefter det myckna folk som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, 012:013 togo de palmkvistar och gingo ut för att möta honom och ropade: »Hosianna! Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn, han som är Israels konung.» 012:014 Och Jesus fick sig en åsnefåle och satte sig upp på den, såsom det är skrivet: 012:015 »Frukta icke, du dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en åsninnas fåle.» 012:016 Detta förstodo hans lärjungar icke då strax, men när Jesus hade blivit förhärligad, då kommo de ihåg att detta var skrivet om honom, och att man hade gjort detta med honom. 012:017 Så gav nu folket honom sitt vittnesbörd, de som hade varit med honom, när han kallade Lasarus ut ur graven och uppväckte honom från de döda. 012:018 Därför kom också det övriga folket emot honom, eftersom de hörde att han hade gjort det tecknet. 012:019 Då sade fariséerna till varandra: »I sen att I alls intet kunnen uträtta; hela världen löper ju efter honom.»

012:020 Nu voro där ock några greker, av dem som plägade fara upp för att tillbedja under högtiden. 012:021 Dessa kommo till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och bådo honom och sade: »Herre, vi skulle vilja se Jesus.» 012:022 Filippus gick och sade detta till Andreas; Andreas och Filippus gingo och sade det till Jesus. 012:023 Jesus svarade dem och sade: »Stunden är kommen att Människosonen skall förhärligas. 012:024 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt. 012:025 Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt liv. 012:026 Om någon vill tjäna mig, så följe han mig; och där jag är, där skall också min tjänare få vara. Om någon tjänar mig, så skall min Fader ära honom. 012:027 Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls mig undan denna stund. Dock, just därför har jag kommit till denna stund. 012:028 Fader, förhärliga ditt namn.» Då kom en röst från himmelen: »Jag har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga det.» 012:029 Folket, som stod där och hörde detta, sade då: »Det var ett tordön.» Andra sade: »Det var en ängel som talade med honom.» 012:030 Då svarade Jesus och sade: »Denna röst kom icke för min skull, utan för eder skull.» 012:031 Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas. 012:032 Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.» 012:033 Med dessa ord gav han till känna på vad sätt han skulle dö. 012:034 Då svarade folket honom: »Vi hava hört av lagen att Messias skall stanna kvar för alltid. Huru kan du då säga att Människosonen måste bliva upphöjd? Vad är väl detta för en Människoson?» 012:035 Jesus sade till dem: »Ännu en liten tid är ljuset ibland eder. Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må få makt med eder; den som vandrar i mörkret, han vet ju icke var han går. 012:036 Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets barn.» Detta talade Jesus och gick sedan bort och dolde sig för dem. 012:037 Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de icke på honom. 012:038 Ty det ordet skulle fullbordas, som profeten Esaias säger: »Herre, vem trodde, vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbar?» 012:039 Alltså kunde de icke tro; Esaias säger ju ytterligare: 012:040 »Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de icke kunna se med sina ögon eller förstå med sina hjärtan och omvända sig och bliva helade av mig.» 012:041 Detta kunde Esaias säga, eftersom han hade sett hans härlighet, när han talade med honom.-- 012:042 Dock funnos jämväl bland rådsherrarna många som trodde på honom; men för fariséernas skulle ville de icke bekänna det, för att de icke skulle bliva utstötta ur synagogan. 012:043 Ty de skattade högre att bliva ärade av människor än att bliva ärade av Gud.

012:044 Men Jesus sade med hög röst: »Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på honom som har sänt mig. 012:045 Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. 012:046 Såsom ett ljus har jag kommit i världen, för att ingen av dem som tro på mig skall förbliva i mörkret. 012:047 Om någon hör mina ord, men icke håller dem, så dömer icke jag honom; ty jag har icke kommit för att döma världen, utan för att frälsa världen. 012:048 Den som förkastar mig och icke tager emot mina ord, han har dock en domare över sig; det ord som jag har talat, det skall döma honom på den yttersta dagen. 012:049 Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt mig, han har bjudit mig vad jag skall säga, och vad jag skall tala. 012:050 Och jag vet att hans bud är evigt liv; därför, vad jag talar, det talar jag såsom Fadern har sagt mig.»

013:001 Före påskhögtiden hände sig detta. Jesus visste att stunden var kommen för honom att gå bort ifrån denna världen till Fadern; och såsom han allt hittills hade älskat sina egna här i världen, så gav han dem nu ett yttersta bevis på sin kärlek. 013:002 De höllo nu aftonmåltid, och djävulen hade redan ingivit Judas Iskariot, Simons son, i hjärtat att förråda Jesus. 013:003 Och Jesus visste att Fadern hade givit allt i hans händer, och att han hade gått ut från Gud och skulle gå till Gud. 013:004 Men han stod upp från måltiden och lade av sig överklädnaden och tog en linneduk och band den om sig. 013:005 Sedan slog han vatten i ett bäcken och begynte två lärjungarnas fötter och torkade dem med linneduken som han hade bundit om sig. 013:006 Så kom han till Simon Petrus. Denne sade då till honom: »Herre, skulle du två mina fötter?» 013:007 Jesus svarade och sade till honom: »Vad jag gör förstår du icke nu, men framdeles skall du fatta det.» 013:008 Petrus sade till honom: »Aldrig någonsin skall du två mina fötter!» Jesus svarade honom: »Om jag icke tvår dig, så har du ingen del med mig.» 013:009 Då sade Simon Petrus till honom: »Herre, icke allenast mina fötter, utan ock händer och huvud!» 013:010 Jesus svarade honom: »Den som är helt tvagen, han behöver allenast två fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren. Så ären ock I rena--dock icke alla.» 013:011 Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför sade han att de icke alla voro rena.

013:012 Sedan han nu hade tvagit deras fötter och tagit på sig överklädnaden och åter lagt sig ned vid bordet, sade han till dem: »Förstån I vad jag har gjort med eder? 013:013 I kallen mig 'Mästare' och 'Herre', och I säger rätt, ty jag är så. 013:014 Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären ock I pliktiga att två varandras fötter. 013:015 Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom jag har gjort mot eder. 013:016 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är icke förmer än sin herre, ej heller sändebudet förmer än den som har sänt honom. 013:017 Då I veten detta, saliga ären I, om I ock gören det. 013:018 Jag talar icke om eder alla; jag vet vilka jag har utvalt. Men detta skriftens ord skulle ju fullbordas: 'Den som åt mitt bröd, han lyfte mot mig sin häl.' 013:019 Redan nu, förrän det sker, säger jag eder det, för att I, när det har skett, skolen tro att jag är den jag är. 013:020 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tager emot den jag sänder, han tager emot mig; och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig.»

013:021 När Jesus hade sagt detta, blev han upprörd i sin ande och betygade och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En av eder skall förråda mig.» 013:022 Då sågo lärjungarna på varandra och undrade vilken han talade om. 013:023 Nu var där bland lärjungarna en som låg till bords invid Jesu bröst, den lärjunge som Jesus älskade. 013:024 Åt denne gav då Simon Petrus ett tecken och sade till honom: »Säg vilken det är som han talar om.» 013:025 Han lutade sig då mot Jesu bröst och frågade honom: »Herre, vilken är det?» 013:026 Då svarade Jesus: »Det är den åt vilken jag räcker brödstycket som jag nu doppar.» Därvid doppade han brödstycket och räckte det åt Judas, Simon Iskariots son. 013:027 Då, när denne hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Och Jesus sade till honom: »Gör snart vad du gör.» 013:028 Men ingen av dem som lågo där till bords förstod varför han sade detta till honom. 013:029 Ty eftersom Judas hade penningpungen om hand, menade några att Jesus hade velat säga till honom: »Köp vad vi behöva till högtiden», eller ock att han hade tillsagt honom att giva något åt de fattiga. 013:030 Då han nu hade tagit emot brödstycket, gick han strax ut; och det var natt.

013:031 Och när han hade gått ut, sade Jesus: »Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. 013:032 Är nu Gud förhärligad i honom, så skall ock Gud förhärliga honom i sig själv, och han skall snart förhärliga honom. 013:033 Kära barn, allenast en liten tid är jag ännu hos eder; I skolen sedan söka efter mig, men det som jag sade till judarna: 'Dit jag går, dit kunnen I icke komma', detsamma säger jag nu ock till eder. 013:034 Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra. 013:035 Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå att I ären mina lärjungar.» 013:036 Då frågade Simon Petrus honom: »Herre, vart går du?» Jesus svarade: »Dit jag går, dit kan du icke nu följa mig; men framdeles skall du följa mig.» 013:037 Petrus sade till honom: »Herre, varför kan jag icke följa dig nu? Mitt liv vill jag giva för dig.» 013:038 Jesus svarade: »Ditt liv vill du giva för mig? Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Hanen skall icke gala, förrän du tre gånger har förnekat mig.»

014:001 »Edra hjärtan vare icke oroliga. Tron på Gud; tron ock på mig. 014:002 I min Faders hus äro många boningar; om så icke voro, skulle jag nu säga eder att jag går bort för att bereda eder rum. 014:003 Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag är, där skolen I ock vara. 014:004 Och vägen som leder dit jag går, den veten I.» 014:005 Tomas sade till honom: »Herre, vi veta icke vart du går; huru kunna vi då veta vägen?» 014:006 Jesus svarade honom: »Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig. 014:007 Haden I känt mig, så haden I ock känt min Fader; nu kännen I honom och haven sett honom.» 014:008 Filippus sade till honom: »Herre, låt oss se Fadern, så hava vi nog.» 014:009 Jesus svarade honom: »Så lång tid har jag varit hos eder, och du har icke lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har sett Fadern. Huru kan du då säga: 'Låt oss se Fadern'? 014:010 Tror du icke att jag är i Fadern, och att Fadern är i mig? De ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk. 014:011 Tron mig; jag är i Fadern, och Fadern i mig. Varom icke, så tron för själva gärningarnas skull. 014:012 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, han skall ock själv göra de gärningar som jag gör; och ännu större än dessa skall han göra. Ty jag går till Fadern, 014:013 och vadhelst I bedjen om i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadern må bliva förhärligad i Sonen. 014:014 Ja, om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det.

014:015 Älsken I mig, så hållen I mina bud, 014:016 och jag skall bedja Fadern, och han skall giva eder en annan Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder: 014:017 sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor hos eder och skall vara i eder. 014:018 Jag skall icke lämna eder faderlösa; jag skall komma till eder. 014:019 Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer, men I sen mig. Ty jag lever; I skolen ock leva. 014:020 På den dagen skolen I förstå att jag är i min Fader, och att I ären i mig, och att jag är i eder. 014:021 Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig; och den som älskar mig, han skall bliva älskad av min Fader, och jag skall älska honom och jag skall uppenbara mig för honom.» 014:022 Judas--icke han som kallades Iskariot--sade då till honom: »Herre, varav kommer det att du tänker uppenbara dig för oss, men icke för världen?» 014:023 Jesus svarade och sade till honom: »Om någon älskar mig, så håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och taga vår boning hos honom. 014:024 Den som icke älskar mig, han håller icke mina ord; och likväl är det ord som I hören icke mitt, utan Faderns, som har sänt mig. 014:025 Detta har jag talat till eder, medan jag ännu är kvar hos eder. 014:026 Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära eder allt och påminna eder om allt vad jag har sagt eder. 014:027 Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder; icke giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda. 014:028 I hörden att jag sade till eder: 'Jag går bort, men jag kommer åter till eder.' Om I älskaden mig, så skullen I ju glädjas över att jag går bort till Fadern, ty Fadern är större än jag. 014:029 Och nu har jag sagt eder det, förrän det sker, på det att I mån tro, när det har skett. 014:030 Härefter talar jag icke mycket med eder, ty denna världens furste kommer. I mig finnes intet som hör honom till; 014:031 men detta sker, för att världen skall förstå att jag älskar Fadern och gör såsom Fadern har bjudit mig. Stån upp, låt oss gå härifrån.»

015:001 »Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen. 015:002 Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer frukt. 015:003 I ären redan nu rena, i kraft av det ord som jag har talat till eder. 015:004 Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig. 015:005 Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig, och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra. 015:006 Om någon icke förbliver i mig, så kastas han ut såsom en avbruten gren och förtorkas; och man samlar tillhopa sådana grenar och kastar dem i elden, och de brännas upp. 015:007 Om I förbliven i mig, och mina ord förbliva i eder, så mån I bedja om vadhelst I viljen, och det skall vederfaras eder. 015:008 Därigenom bliver min Fader förhärligad, att i bären mycken frukt och bliven mina lärjungar. 015:009 Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder; förbliven i min kärlek. 015:010 Om I hållen mina bud, så förbliven I i min kärlek, likasom jag har hållit min Faders bud och förbliver i hans kärlek. 015:011 Detta har jag talat till eder, för att min glädje skall bo i eder, och för att eder glädje skall bliva fullkomlig.

015:012 Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra, såsom jag har älskat eder. 015:013 Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner. 015:014 I ären mina vänner, om I gören vad jag bjuder eder. 015:015 Jag kallar eder nu icke längre tjänare, ty tjänaren får icke veta vad hans herre gör; vänner kallar jag eder, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag kungjort för eder. 015:016 I haven icke utvalt mig, utan jag har utvalt eder; och jag har bestämt om eder att I skolen gå åstad och bära frukt, sådan frukt som bliver beståndande, på det att Fadern må giva eder vadhelst I bedjen honom om i mitt namn. 015:017 Ja, det bjuder jag eder, att I skolen älska varandra.

015:018 Om världen hatar eder, så betänken att hon har hatat mig förr än eder. 015:019 Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde; men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder. 015:020 Kommen ihåg det ord som jag sade till eder: 'Tjänaren är icke förmer än sin herre.' Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla edert. 015:021 Men allt detta skola de göra mot eder för mitt namns skull, eftersom de icke känna honom som har sänt mig. 015:022 Hade jag icke kommit och talat till dem, så skulle de icke hava haft synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd. 015:023 Den som hatar mig, han hatar ock min Fader. 015:024 Hade jag icke bland dem gjort sådana gärningar, som ingen annan har gjort, så skulle de icke hava haft synd; men nu hava de sett dem, och hava likväl hatat både mig och min Fader. 015:025 Men det ordet skulle ju fullbordas, som är skrivet i deras lag: 'De hava hatat mig utan sak.'

015:026 Dock, när Hjälparen kommer, som jag skall sända eder ifrån Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, då skall han vittna om mig. 015:027 Också I kunnen vittna, eftersom I haven varit med mig från begynnelsen.»

016:001 »Detta har jag talat till eder, för att I icke skolen komma på fall. 016:002 Man skall utstöta eder ur synagogorna; ja, den tid kommer, då vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta offertjänst åt Gud. 016:003 Och så skola de göra, därför att de icke hava lärt känna Fadern, ej heller mig. 016:004 Men detta har jag talat till eder, för att I, när den tiden är inne, skolen komma ihåg att jag har sagt eder det. Jag sade eder det icke från begynnelsen, ty jag var ju hos eder.

016:005 Och nu går jag bort till honom som har sänt mig; och ingen av eder frågar mig vart jag går. 016:006 Men edra hjärtan äro uppfyllda av bedrövelse, därför att jag har sagt eder detta. 016:007 Dock säger jag eder sanningen: Det är nyttigt för eder att jag går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till eder. 016:008 Och när han kommer, skall han låta världen få veta sanningen i fråga om synd och rättfärdighet och dom: 016:009 i fråga om synd, ty de tro icke på mig; 016:010 i fråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern, och I sen mig icke mer; 016:011 i fråga om dom, ty denna världens furste är nu dömd. 016:012 Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det. 016:013 Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall förkunna för eder vad komma skall. 016:014 Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall förkunna det för eder. 016:015 Allt vad Fadern har, det är mitt; därför sade jag att han skall taga av mitt och förkunna det för eder.

016:016 En liten tid, och I sen mig icke mer; och åter en liten tid, och I fån se mig.» 016:017 Då sade några av hans lärjungar till varandra: »Vad är detta som han säger till oss: 'En liten tid, och I sen mig icke; och åter en liten tid, och I fån se mig', så ock: 'Jag går till Fadern'?» 016:018 De sade alltså: »Vad är detta som han säger: 'En liten tid'? Vi förstå icke vad han talar.» 016:019 Då märkte Jesus att de ville fråga honom, och han sade till dem: »I talen med varandra om detta som jag sade: 'En liten tid, och I sen mig icke; och åter en liten tid, och I fån se mig.' 016:020 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen bliva bedrövade, men eder bedrövelse skall vändas i glädje. 016:021 När en kvinna föder barn, har hon bedrövelse, ty hennes stund är kommen; men när hon har fött barnet, kommer hon icke mer ihåg sin vedermöda, ty hon gläder sig över att en människa är född till världen. 016:022 Så haven ock I nu bedrövelse; men jag skall se eder åter, och då skola edra hjärtan glädja sig, och ingen skall taga eder glädje ifrån eder. 016:023 Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Vad I bedjen Fadern om, det skall han giva eder i mitt namn. 016:024 Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig. 016:025 Detta har jag talat till eder i förtäckta ord; den tid kommer, då jag icke mer skall tala till eder i förtäckta ord, utan öppet förkunna för eder om Fadern. 016:026 På den dagen skolen I bedja i mitt namn. Och jag säger eder icke att jag skall bedja Fadern för eder, 016:027 ty Fadern själv älskar eder, eftersom I haven älskat mig och haven trott att jag är utgången från Gud. 016:028 Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen; åter lämnar jag världen och går till Fadern.»

016:029 Då sade hans lärjungar: »Se, nu talar du öppet och brukar inga förtäckta ord. 016:030 Nu veta vi att du vet allt, och att det icke är behövligt för dig att man frågar dig; därför tro vi att du är utgången från Gud.» 016:031 Jesus svarade dem: »Nu tron I? 016:032 Se, den stund kommer, ja, den är redan kommen, så I skolen förskingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig allena. Dock, jag är icke allena, ty Fadern är med mig. 016:033 Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i mig. I världen liden i betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.»

017:001 Sedan Jesus hade talat detta, lyfte han upp sina ögon mot himmelen och sade: »Fader, stunden är kommen; förhärliga din Son, på det att din Son må förhärliga dig, 017:002 eftersom du har givit honom makt över allt kött, för att han skall giva evigt liv åt alla dem som du har givit åt honom. 017:003 Och detta är evigt liv, att de känna dig, den enda sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. 017:004 Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra. 017:005 Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv, med den härlighet som jag hade hos dig, förrän världen var till. 017:006 Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och givit åt mig. De voro dina, och du har givit dem åt mig, och de hava hållit ditt ord. 017:007 Nu hava de förstått att allt vad du har givit åt mig, det kommer från dig. 017:008 Ty de ord som du har givit åt mig har jag givit åt dem: och de hava tagit emot dem och hava i sanning förstått att jag är utgången från dig, och de tro att du har sänt mig.

017:009 Jag beder för dem; det är icke för världen jag beder, utan för dem som du har givit åt mig, ty de äro dina 017:010--såsom allt mitt är ditt, och ditt är mitt--och jag är förhärligad i dem. 017:011 Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen, när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn-- det som du har förtrott åt mig--för att de må vara ett, likasom vi äro ett. 017:012 Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du har förtrott åt mig; jag vakade över dem, och ingen av dem gick i fördärvet, ingen utom fördärvets man, ty skriften skulle ju fullbordas. 017:013 Nu går jag till tid; dock talar jag detta, medan jag ännu är här i världen, för att de skola hava min glädje fullkomlig i sig. 017:014 Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom de icke äro av världen, likasom icke heller jag är av världen. 017:015 Jag beder icke att du skall taga dem bort ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda. 017:016 De äro icke av världen, likasom icke heller jag är av världen. 017:017 Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning. 017:018 Såsom du har sänt mig i världen, så har ock jag sänt dem i världen. 017:019 Och jag helgar mig till ett offer för dem, på det att ock de må vara i sanning helgade.

017:020 Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig; 017:021 jag beder att de alla må vara ett, och att, såsom du, Fader, är i mig, och jag i dig, också de må vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. 017:022 Och den härlighet som du har givit mig, den har jag givit åt dem, för att de skola vara ett, såsom vi äro ett 017:023--jag i dem, och du i mig--ja, för att de skola vara fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem, såsom du har älskat mig. 017:024 Fader, jag vill att där jag är, där skola ock de som du har givit mig vara med mig, så att de få se min härlighet, som du har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse. 017:025 Rättfärdige Fader, världen har icke lärt känna dig, men jag känner dig, och dessa hava förstått att du har sänt mig. 017:026 Och jag har kungjort för dem ditt namn och skall kungöra det, på det att den kärlek, som du har älskat mig med, må vara i dem, och jag i dem.»

018:001 När Jesus hade sagt detta, begav han sig med sina lärjungar därifrån och gick över bäcken Kidron till andra sidan. Där var en örtagård, och i den gick han in med sina lärjungar. 018:002 Men också Judas, han som förrådde honom, kände till det stället, ty där hade Jesus och hans lärjungar ofta kommit tillsammans. 018:003 Och Judas tog nu med sig den romerska vakten, så ock några av översteprästernas och fariséernas tjänare, och kom dit med bloss och lyktor och vapen. 018:004 Och Jesus, som visste allt vad som skulle övergå honom, gick fram och sade till dem: »Vem söken I?» 018:005 De svarade honom: »Jesus från Nasaret.» Jesus sade till dem: »Det är jag.» Och Judas, förrädaren, stod också där ibland dem. 018:006 När Jesus nu sade till dem: »Det är jag», veko de tillbaka och föllo till marken. 018:007 Åter frågade han dem då: »Vem söken I?» De svarade: »Jesus från Nasaret.» 018:008 Jesus sade: »Jag har sagt eder att det är jag; om det alltså är mig I söken, så låten dessa gå.» 018:009 Ty det ordet skulle fullbordas, som han hade sagt: »Av dem som du har givit mig har jag icke förlorat någon.» 018:010 Och Simon Petrus, som hade ett svärd, drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat; och tjänarens namn var Malkus. 018:011 Då sade Jesus till Petrus: »Stick ditt svärd i skidan. Skulle jag icke dricka den kalk som min Fader har givit mig?»

018:012 Den romerska vakten med sin överste och de judiska rättstjänarna grepo då Jesus och bundo honom 018:013 och förde honom bort, först till Hannas; denne var nämligen svärfader till Kaifas, som var överstepräst det året. 018:014 Och det var Kaifas som under rådplägningen hade sagt till judarna, att det vore bäst om en man finge dö för folket. 018:015 Och Simon Petrus jämte en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen och gick med Jesus in på översteprästens gård; 018:016 men Petrus stod utanför vid porten. Den andre lärjungen, den som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med portvakterskan och fick så föra Petrus ditin. 018:017 Tjänstekvinnan som vaktade porten sade därvid till Petrus: »Är icke också du en av den mannens lärjungar?» Han svarade: »Nej, det är jag icke.»

018:018 Men tjänarna och rättsbetjänterna hade gjort upp en koleld, ty det var kallt, och de stodo där och värmde sig; bland dem stod också Petrus och värmde sig. 018:019 Översteprästen frågade nu Jesus om hans lärjungar och om hans lära. 018:020 Jesus svarade honom: »Jag har öppet talat för världen, jag har alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen där alla judar komma tillsammans; hemligen har jag intet talat. 018:021 Varför frågar du då mig? Dem som hava hört mig må du fråga om vad jag har talat till dem. De veta ju vad jag har sagt.» 018:022 När Jesus sade detta, gav honom en av rättstjänarna, som stod där bredvid, ett slag på kinden och sade: »Skall du så svara översteprästen?» 018:023 Jesus svarade honom: »Har jag talat orätt, så bevisa att det var orätt; men har jag talat rätt, varför slår du mig då?» 018:024 Och Hannas sände honom bunden till översteprästen Kaifas.

018:025 Men Simon Petrus stod och värmde sig. Då sade de till honom: »Är icke också du en av hans lärjungar?» Han nekade och sade: »Det är jag icke.» 018:026 Då sade en av översteprästens tjänare, en frände till den som Petrus hade huggit örat av: »Såg jag icke själv att du var med honom i örtagården?» 018:027 Då nekade Petrus åter. Och i detsamma gol hanen.

018:028 Sedan förde de Jesus från Kaifas till pretoriet; och det var nu morgon. Men själva gingo de icke in i pretoriet, för att de icke skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet. 018:029 Då gick Pilatus ut till dem och sade: »Vad haven I för anklagelse att frambära mot denne man?» 018:030 De svarade och sade till honom: »Vore han icke en illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.» 018:031 Då sade Pilatus till dem: »Tagen I honom, och dömen honom efter eder lag.» Judarna svarade honom: »För oss är det icke lovligt att avliva någon.» 018:032 Ty Jesu ord skulle fullbordas, det som han hade sagt för att giva till känna på vad sätt han skulle dö. 018:033 Pilatus gick åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och sade till honom: »Är du judarnas konung?» 018:034 Jesus svarade: »Säger du detta av dig själv, eller hava andra sagt dig det om mig?» 018:035 Pilatus svarade: »Jag är väl icke en jude! Ditt eget folk och översteprästerna hava överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?» 018:036 Jesus svarade: »Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen.» 018:037 Så sade Pilatus till honom: »Så är du dock en konung?» Jesus svarade: »Du säger det själv, att jag är en konung. Ja, därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör min röst.» 018:038 Pilatus sade till honom: »Vad är sanning?» När han hade sagt detta, gick han åter ut till judarna och sade till dem: »Jag finner honom icke skyldig till något brott. 018:039 Nu är det en sedvänja hos eder, att jag vid påsken skall giva eder en fånge lös. Viljen I då att jag skall giva eder 'judarnas konung' lös?» 018:040 Då skriade de åter och sade: »Icke honom, utan Barabbas.» Men Barabbas var en rövare.

019:001 Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom. 019:002 Och krigsmännen vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud och klädde på honom en purpurfärgad mantel. 019:003 Sedan trädde de fram till honom och sade: »Hell dig, du judarnas konung!» och slogo honom på kinden. 019:004 Åter gick Pilatus ut och sade till folket: »Se, jag vill föra honom ut till eder, på det att I mån förstå att jag icke finner honom skyldig till något brott.» 019:005 Och Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade manteln. Och han sade till dem: »Se mannen!» 019:006 Då nu översteprästerna och rättstjänarna fingo se honom, skriade de: »Korsfäst! Korsfäst!» Pilatus sade till dem: »Tagen I honom, och korsfästen honom; jag finner honom icke skyldig till något brott.» 019:007 Judarna svarade honom: »Vi hava själva en lag, och efter den lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son.» 019:008 När Pilatus hörde dem tala så, blev hans fruktan ännu större. 019:009 Och han gick åter in i pretoriet och frågade Jesus: »Varifrån är du?» Men Jesus gav honom intet svar. 019:010 Då sade Pilatus till honom: »Svarar du mig icke? Vet du då icke att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?» 019:011 Jesus svarade honom: »Du hade alls ingen makt över mig, om den icke vore dig given ovanifrån. Därför har den större synd, som har överlämnat mig åt dig.» 019:012 Från den stunden sökte Pilatus efter någon utväg att giva honom lös. Men judarna ropade och sade: »Giver du honom lös, så är du icke kejsarens vän. Vemhelst som gör sig till konung, han sätter sig upp mot kejsaren.» 019:013 När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig på domarsätet, på en plats som kallades Litostroton, på hebreiska Gabbata. 019:014 Och det var tillredelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Och han sade till judarna: »Se här är eder konung!» 019:015 Då skriade de: »Bort med honom! Bort med honom! Korsfäst honom!» Pilatus sade till dem: »Skall jag korsfästa eder konung?» Översteprästerna svarade: »Vi hava ingen annan konung än kejsaren.» 019:016 Då gjorde han dem till viljes och bjöd att han skulle korsfästas.

Och de togo Jesus med sig. 019:017 Och han bar själv sitt kors och kom så ut till det ställe som kallades Huvudskalleplatsen, på hebreiska Golgata. 019:018 Där korsfäste de honom, och med honom två andra, en på vardera sidan, och Jesus i mitten. 019:019 Men Pilatus lät ock göra en överskrift och sätta upp den på korset; och den lydde så: »Jesus från Nasaret, judarnas konung.» 019:020 Den överskriften läste många av judarna, ty det ställe där Jesus var korsfäst låg nära staden: och den var avfattad på hebreiska, på latin och på grekiska. 019:021 Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: »Skriv icke: 'Judarnas konung', utan skriv att han har sagt sig vara judarnas konung.» 019:022 Pilatus svarade: »Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.» 019:023 Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och delade dem i fyra delar, en del åt var krigsman. Också livklädnaden togo de. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan var vävd i ett stycke, uppifrån och alltigenom. 019:024 Därför sade de till varandra: »Låt oss icke skära sönder den, utan kasta lott om vilken den skall tillhöra.» Ty skriftens ord skulle fullbordas: »De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.» Så gjorde nu krigsmännen.

019:025 Men vid Jesu kors stodo hans moder och hans moders syster, Maria, Klopas' hustru, och Maria från Magdala. 019:026 När Jesus nu fick se sin moder och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin moder: »Moder, se din son.» 019:027 Sedan sade han till lärjungen: »Se din moder.» Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig. 019:028 Eftersom nu Jesus visste att allt annat redan var fullbordat, sade han därefter, då ju skriften skulle i allt uppfyllas: »Jag törstar.» 019:029 Där stod då en kärl som var fullt av ättikvin. Med det vinet fyllde de en svamp, som de satte på en isopsstängel och förde till hans mun. 019:030 Och när Jesus hade tagit emot vinet, sade han: »Det är fullbordat.» Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan.

019:031 Men eftersom det var tillredelsedag och judarna icke ville att kropparna skulle bliva kvar på korset över sabbaten (det var nämligen en stor sabbatsdag), bådo de Pilatus att han skulle låta sönderslå de korsfästas ben och taga bort kropparna. 019:032 Så kommo då krigsmännen och slogo sönder den förstes ben och sedan den andres som var korsfäst med honom. 019:033 När de därefter kommo till Jesus och sågo honom redan vara död, slogo de icke sönder hans ben; 019:034 men en av krigsmännen stack upp han sida med ett spjut, och strax kom därifrån ut blod och vatten. 019:035 Och den som har sett detta, han har vittnat därom, för att ock I skolen tro; och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. 019:036 Ty detta skedde, för att skriftens ord skulle fullbordas: »Intet ben skall sönderslås på honom.» 019:037 Och åter ett annat skriftens ord lyder så: »De skola se upp till honom som de hava stungit.»

019:038 Men Josef från Arimatea, som var en Jesu lärjunge--fastän i hemlighet, av fruktan för judarna--kom därefter och bad Pilatus att få taga Jesu kropp; och Pilatus tillstadde honom det. Då gick han åstad och tog hans kropp. 019:039 Och jämväl Nikodemus kom dit, han som första gången hade besökt honom om natten; denne förde med sig en blandning av myrra och aloe, vid pass hundra skålpund. 019:040 Och de togo Jesu kropp och omlindade den med linnebindlar och lade dit de välluktande kryddorna, såsom judarna hava för sed vid tillredelse till begravning. 019:041 Men invid det ställe där han hade blivit korsfäst var en örtagård, och i örtagården fanns en ny grav, som ännu ingen hade varit lagd i. 019:042 Där lade de nu Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag och graven låg nära.

020:001 Men på första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala dit till graven och fick se stenen vara borttagen från graven. 020:002 Då skyndade hon därifrån och kom till Simon Petrus och till den andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: »De hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava lagt honom.» 020:003 Då begåvo sig Petrus och den andre lärjungen åstad på väg till graven. 020:004 Och de sprungo båda på samma gång; men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. 020:005 Och när han lutade sig ditin, så han linnebindlarna ligga där; dock gick han icke in. 020:006 Sedan, efter honom, kom ock Simon Petrus dit. Han gick in i graven och fick så se huru bindlarna lågo där, 020:007 och huru duken som hade varit höljd över hans huvud icke låg tillsammans med bindlarna, utan för sig själv på ett särskilt ställe, hopvecklad. 020:008 Då gick ock den andre lärjungen ditin, han som först hade kommit till graven; och han såg och trodde. 020:009 De hade nämligen ännu icke förstått skriftens ord, att han skulle uppstå från de döda. 020:010 Och lärjungarna gingo så hem till sitt igen. 020:011 Men Maria stod och grät utanför graven. Och under det hon grät, lutade hon sig in i graven 020:012 och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas. 020:013 Och de sade till henne: »Kvinna, varför gråter du?» Hon svarade dem: »De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava lagt honom.» 020:014 Vid det hon sade detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå där; men hon visste icke att det var Jesus. 020:015 Jesus sade till henne: »Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?» Hon trodde att det var örtagårdsmästaren och svarade honom: »Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.» 020:016 Jesus sade till henne: »Maria!» Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: »Rabbuni!» (det betyder mästare). 020:017 Jesus sade till henne: »Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder, och säg till dem att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud.» 020:018 Maria från Magdala gick då och omtalade för lärjungarna att hon hade sett Herren, och att han hade sagt detta till henne.

020:019 På aftonen samma dag, den första veckodagen, medan lärjungarna av fruktan för judarna voro samlade inom stängda dörrar, kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder!» 020:020 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blevo glada, när de sågo Herren. 020:021 Åter sade Jesus till dem: »Frid vare med eder! Såsom Fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder.» 020:022 Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till dem: »Tagen emot helig ande! 020:023 Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem.» 020:024 Men Tomas, en av de tolv, han som kallades Didymus, var icke med dem, när Jesus kom. 020:025 Då nu de andra lärjungarna sade till honom att de hade sett Herren, svarade han dem: »Om jag icke ser hålen efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det.»

020:026 Åtta dagar därefter voro hans lärjungar åter därinne, och Tomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna voro stängda, och stod mitt ibland de, och sade: »Frid vare med eder!» 020:027 Sedan sade han till Tomas: »Räck hit dit finger, se här äro mina händer; och räck hit din hand, och stick den i min sida. Och tvivla icke, utan tro.» 020:028 Tomas svarade och sade till honom: »Min Herre och min Gud!» 020:029 Jesus sade till honom: »Eftersom du har sett mig, tror du? Saliga äro de som icke se och dock tro.»

020:030 Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. 020:031 Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att I genom tron skolen hava liv i hans namn.

021:001 Därefter uppenbarade sig Jesus åter för lärjungarna, vid Tiberias' sjö; och vid den uppenbarelsen gick så till: 021:002 Simon Petrus och Tomas, som kallades Didymus, och Natanael, han som var från Kana i Galileen, och Sebedeus' söner voro tillsammans, och med dem två andra av hans lärjungar. 021:003 Simon Petrus sade då till dem: »Jag vill gå åstad och fiska.» De sade till honom: »Vi gå också med dig.» Så begåvo de sig åstad och stego i båten. Men den natten fingo de intet. 021:004 När det sedan hade blivit morgon, stod Jesus där på stranden; dock visste lärjungarna icke att det var Jesus. 021:005 Och Jesus sade till dem: »Mina barn, haven I något att äta?» De svarade honom: »Nej.» 021:006 Han sade till dem: »Kasten ut nätet på högra sidan om båten, så skolen I få.» Då kastade de ut; och nu fingo de en så stor hop fiskar, att de icke förmådde draga upp nätet. 021:007 Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: »Det är Herren.» När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på sig sin överklädnad--ty han var oklädd--och gav sig i sjön. 021:008 Men de andra lärjungarna kommo med båten och drogo efter sig nätet med fiskarna; de voro nämligen icke längre från land än vid pass två hundra alnar. 021:009 När de sedan hade stigit i land, sågo de glöd ligga där och fisk, som låg därpå, och bröd. 021:010 Jesus sade till dem: »Tagen hit av de fiskar som I nu fingen.» 021:011 Då steg Simon Petrus i båten och drog nätet upp på land, och det var fullt av stora fiskar, ett hundra femtiotre stycken. Och fastän de voro så många, hade nätet icke gått sönder. 021:012 Därefter sade Jesus till dem: »Kommen hit och äten.» Och ingen av lärjungarna dristade sig att fråga honom vem han var, ty de förstodo att det var Herren. 021:013 Jesus gick då fram och tog brödet och gav dem, likaledes ock av fiskarna. 021:014 Detta var nu tredje gången som Jesus uppenbarade sig för sina lärjungar, sedan han hade uppstått från de döda. 021:015 När de hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: »Simon, Johannes' son, älskar du mig mer än dessa göra?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till honom: »Föd mina lamm.» 021:016 Åter frågade han honom, för andra gången: »Simon, Johannes' son, älskar du mig?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till honom: »Var en herde för mina får.» 021:017 För tredje gången frågade han honom: »Simon, Johannes' son, har du mig kär?» Petrus blev bedrövad över att han för tredje gången frågade honom: »Har du mig kär?» Och han svarade honom: »Herre, du vet allting; du vet att jag har dig kär.» Då sade Jesus till honom: »Föd mina får. 021:018 Sannerligen, sannerligen säger jag dig: När du var yngre, omgjordade du dig själv och gick vart du ville; men när du bliver gammal, skall du nödgas sträcka ut dina händer, och en annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke vill.» 021:019 Detta sade han för att giva till känna med hurudan död Petrus skulle förhärliga Gud. Och sedan han hade sagt detta, sade han till honom: »Följ mig.» 021:020 När Petrus vände sig om, fick han se att den lärjunge som Jesus älskade följde med, densamme som under aftonmåltiden hade lutat sig mot hans bröst och frågat honom: »Herre, vilken är det som skall förråda dig?» 021:021 Då nu Petrus såg den lärjungen, frågade han Jesus: »Herre, huru bliver det då med denne?» 021:022 Jesus svarade honom: »Om jag vill att han skall leva kvar, till dess jag kommer, vad kommer det dig vid? Följ du mig.» 021:023 Så kom det talet ut ibland bröderna, att den lärjungen icke skulle dö. Men Jesus hade icke sagt till honom att han icke skulle dö, utan allenast: »Om jag vill att han skall leva kvar, till dess jag kommer, vad kommer det dig vid?» 021:024 Det är den lärjungen som vittnar om detta, och som har skrivit detta; och vi veta att hans vittnesbörd är sant.

021:025 Ännu mycket annat var det som Jesus gjorde; och om allt detta skulle uppskrivas, det ena med det andra, så tror jag att icke ens hela världen skulle kunna rymma de böcker som då bleve skrivna.

Apostlagärningarna

001:001 I min förra skrift, gode Teofilus, har jag berättat om allt vad Jesus gjorde och lärde, 001:002 ända till den dag då han blev upptagen, sedan han genom helig ande hade givit sina befallningar åt apostlarna som han hade utvalt. 001:003 För dem hade han ock genom många säkra bevis tett sig såsom levande, efter utståndet lidande; ty under fyrtio dagar lät han sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.

001:004 När han då var tillsammans med dem, bjöd han dem och sade: »Lämnen icke Jerusalem, utan förbiden där vad Fadern har utlovat, det varom I haven hört av mig. 001:005 Ty Johannes döpte med vatten, men få dagar härefter skolen I bliva döpta i helig ande.»

001:006 Då de nu hade kommit tillhopa, frågade de honom och sade: »Herre, skall du nu i denna tid upprätta igen riket åt Israel?» 001:007 Han svarade dem: »Det tillkommer icke eder att få veta tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. 001:008 Men när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien, och sedan intill jordens ända.»

001:009 När han hade sagt detta, lyftes han inför deras ögon upp i höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn. 001:010 Och medan de skådade mot himmelen, under det han for upp, se, då stodo hos dem två män i vita kläder. 001:011 Och dessa sade: »I galileiske män, varför stån I och sen mot himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen.»

001:012 Sedan vände de tillbaka till Jerusalem från det berg som kallas Oljeberget, vilket ligger nära Jerusalem, icke längre därifrån, än man får färdas på en sabbat. 001:013 Och när de hade kommit dit, gingo de upp i den sal i övre våningen, där de plägade vara tillsammans: Petrus och Johannes och Jakob och Andreas, Filippus och Tomas, Bartolomeus och Matteus, Jakob, Alfeus' son, och Simon ivraren och Judas, Jakobs son. 001:014 Alla dessa höllo endräktigt ut i bön tillika med Maria, Jesu moder, och några andra kvinnor samt Jesu bröder.

001:015 En av de dagarna stod Petrus upp och talade bland bröderna, som då voro församlade till ett antal av omkring etthundratjugu; han sade: 001:016 »Mina bröder, det skriftens ord skulle fullbordas, som den helige Ande genom Davids mun hade profetiskt talat om Judas, vilken blev vägvisare åt de män som grepo Jesus. 001:017 Han var ju räknad bland oss och hade också fått detta ämbete på sin lott. 001:018 Och med de penningar han hade fått såsom lön för sin ogärning förvärvade han sig en åker. Men han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gåvo sig ut. 001:019 Detta blev bekant för alla Jerusalems invånare, och så blev den åkern på deras tungomål kallad Akeldamak (det betyder Blodsåkern). 001:020 Så är ju skrivet i Psalmernas bok: 'Hans gård blive öde, och ingen må finnas, som bor däri'; och vidare: 'Hans ämbete tage en annan.'

001:021 Därför bör nu någon av de män som följde oss under hela den tid då Herren Jesus gick ut och in bland oss, 001:022 allt ifrån den dag då han döptes av Johannes ända till den dag då han blev upptagen och skildes ifrån oss--någon av dessa män bör insättas till att jämte oss vittna om hans uppståndelse.»

001:023 Därefter ställde de fram två: Josef (som kallades Barsabbas och hade tillnamnet Justus) och Mattias. 001:024 Och de bådo och sade: »Herre, du som känner allas hjärtan, visa oss vilken av dessa två du har utvalt 001:025 till att få den plats såsom tjänare och apostel, vilken Judas övergav, för att gå till den plats som var hans.» 001:026 Och de drogo lott om dem, och lotten föll på Mattias. Och så blev denne, jämte de elva, räknad såsom apostel.

002:001 När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med varandra. 002:002 Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade dragit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto. 002:003 Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem. 002:004 Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.

002:005 Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen. 002:006 Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av dem. 002:007 Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: »Äro de icke galiléer, alla dessa som här tala? 002:008 Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget modersmål talas? 002:009 Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må hava vårt hem i Mesopotamien eller Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller provinsen Asien, 002:010 i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller i Libyens bygder, åt Cyrene till, eller vara hitflyttade främlingar från Rom, 002:011 vi må vara judar eller proselyter, kretenser eller araber, alla höra vi dem på våra egna tungomål tala om Guds väldiga gärningar.» 002:012 Så uppfylldes de alla av häpnad och visste icke vad de skulle tänka. Och de sade, den ene till den andre: »Vad kan detta betyda?» 002:013 Men somliga drevo gäck med dem och sade: »De äro fulla av sött vin.»

002:014 Då trädde Petrus fram, jämte de elva, och hov upp sin röst och talade till dem:

»I judiske män och I alla Jerusalems invånare, detta mån I veta, och lyssnen nu till mina ord: 002:015 Det är icke så som I menen, att dessa äro druckna; det är ju blott tredje timmen på dagen. 002:016 Nej, här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel:

002:017 'Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra gamla män skola hava drömmar; 002:018 ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de skola profetera. 002:019 Och jag skall låta undertecken synas uppe på himmelen och tecken nere på jorden: blod och eld och rökmoln. 002:020 Solen skall vändas i mörker och månen i blod, förrän Herrens dag kommer, den stora och härliga. 002:021 Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst.'

002:022 I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I själva veten, 002:023 denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda. 002:024 Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av döden. 002:025 Ty David säger med tanke på honom: 'Jag har haft Herren för mina ögon alltid, ja, han är på min högra sida, för att jag icke skall vackla. 002:026 Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min tunga fröjdar sig, och jämväl min kropp får vila med en förhoppning: 002:027 den, att du icke skall lämna min själ åt dödsriket och icke låta din Helige se förgängelse. 002:028 Du har kungjort mig livets vägar; du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte.'

002:029 Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju ibland oss ännu i dag. 002:030 Men eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade lovat honom att 'av hans livs frukt sätta en konung på hans tron', 002:031 därför förutsåg han att Messias skulle uppstå, och talade därom och sade att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att hans kropp icke skulle se förgängelse.

002:032 Denne--Jesus--har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla vittna. 002:033 Och sedan han genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern undfått den utlovade helige Anden, har han utgjutit vad I här sen och hören. 002:034 Ty icke har David farit upp till himmelen; fastmer säger han själv: 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, 002:035 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.

002:036 Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre och till Messias.»

002:037 När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skola vi göra?» 002:038 Petrus svarade dem: »Gören bättring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande. 002:039 Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.»

002:040 Också med många andra ord bad och förmanade han dem, i det han sade: »Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.» 002:041 De som då togo emot hans ort läto döpa sig; och så ökades församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer. 002:042 Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.

002:043 Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken gjordes genom apostlarna. 002:044 Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt; 002:045 de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla, eftersom var och en behövde. 002:046 Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud. 002:047 Och allt folket vad dem väl bevåget. Och Herren ökade församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.

003:001 Och Petrus och Johannes gingo upp till helgedomen, till den bön som hölls vid nionde timmen. 003:002 Och där bars fram en man som hade varit ofärdig allt ifrån moderlivet, och som man var dag plägade sätta vid den port i helgedomen, som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna begära allmosor av dem som gingo in i helgedomen. 003:003 När denne nu fick se Petrus och Johannes, då de skulle gå in i helgedomen, bad han dem om en allmosa. 003:004 Då fäste Petrus och Johannes sina ögon på honom, och Petrus sade: »Se på oss.» 003:005 När han då gav akt på dem, i förväntan att få något av dem, 003:006 sade Petrus: »Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det giver jag dig. I Jesu Kristi, nasaréens namn: stå upp och gå.» 003:007 Och så fattade han honom vid högra handen och reste upp honom. Och strax fingo hans fötter och fotleder styrka, 003:008 och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det att han lovade Gud. 003:009 Och allt folket såg honom, där han gick omkring och lovade Gud. 003:010 Och när de kände igen honom och sågo att det var samme man som plägade sitta och begära allmosor vid Sköna porten i helgedomen, blevo de uppfyllda av häpnad och bestörtning över det som hade vederfarits honom.

003:011 Då han nu höll sig till Petrus och Johannes, strömmade allt folket, utom sig av häpnad, tillsammans till dem på den plats som kallades Salomos pelargång. 003:012 När Petrus såg detta, tog han till orda och talade till folket så:

»I män av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet åstadkommit att han kan gå? 003:013 Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden, och som I förnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva honom lös. 003:014 Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden att en dråpare skulle givas åt eder. 003:015 Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de döda; därom kunna vi själva vittna. 003:016 Och det är på grund av tron på hans namn som denne man, vilken I sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro som verkas genom Jesus har, i allas eder åsyn, gjort att han nu kan bruka alla lemmar.

003:017 Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre. 003:018 Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att hans Smorde skulle lida.

003:019 Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder bliva utplånade, 003:020 på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen Jesus, 003:021 vilken dock himmelen måste behålla intill de tider nå allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun. 003:022 Moses har ju sagt: 'En profet skall Herren Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna till i allt vad han talar till eder. 003:023 Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den profeten, han skall utrotas ur folket.' 003:024 Och sedan hava alla profeterna, både Samuel och de som följde efter honom, så många som hava talat, också bebådat dessa tider. 003:025 I ären själva barn av profeterna och delaktiga i det förbund som Gud slöt med edra fäder, när han sade till Abraham: 'Och i din säd skola alla släkter på jorden varda välsignade.' 003:026 För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var, omvänden eder från eder ondska.»

004:001 Medan de ännu talade till folket, kommo prästerna och tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem. 004:002 Ty det förtröt dem att de undervisade folket och i Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. 004:003 Därför grepo de dem nu och satte dem i fängsligt förvar till följande dag, eftersom det redan var afton. 004:004 Men många av dem som hade hört vad som hade talats kommo till tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen.

004:005 Dagen därefter församlade sig deras rådsherrar och äldste och skriftlärde i Jerusalem; 004:006 där voro då ock Hannas, översteprästen, och Kaifas och Johannes och Alexander och alla som voro av översteprästerlig släkt. 004:007 Och de läto föra fram dem inför sig och frågade dem: »Av vilken makt eller i genom vilket namn haven I gjort detta?» 004:008 Då sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande:

»I folkets rådsherrar och äldste, 004:009 eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivit botad, 004:010 så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som Gud har uppväckt från de döda--att det är genom det namnet som denne man står inför eder frisk och färdig. 004:011 Han är 'den stenen som av byggningsmännen'--av eder själva-- 'aktades för intet, men som har blivit en hörnsten'. 004:012 Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.»

004:013 När de sågo Petrus och Johannes vara så frimodiga och förnummo att de voro olärda män ur folket, förundrade de sig. Men så kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus. 004:014 Och när de sågo mannen som hade blivit botad stå där bredvid dem, kunde de icke säga något däremot. 004:015 De befallde dem alltså att gå ut från rådsförsamlingen. Sedan överlade de med varandra 004:016 och sade: »Vad skola vi göra med dessa män? Att ett märkligt tecken har blivit gjort av dem, det är ju uppenbart för alla Jerusalems invånare, och vi kunna icke förneka det. 004:017 Men för att detta icke ännu mer skall komma ut bland folket, må vi strängeligen förbjuda dem att hädanefter i det namnet tala för någon människa.»

004:018 Därefter kallade de in dem och förbjödo dem helt och hållet att tala eller undervisa i Jesu namn. 004:019 Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: »Om det är rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer är Gud, därom mån I själva döma; 004:020 vi för vår del kunna icke underlåta att tala vad vi hava sett och hört.» 004:021 Då förbjödo de dem detsamma ännu strängare, men läto dem sedan gå. Ty eftersom alla prisade Gud för det som hade skett, kunde de, för folkets skull, icke finna någon utväg genom att straffa dem. 004:022 Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var nämligen över fyrtio år gammal.

004:023 När de alltså hade blivit lösgivna, kommo de till sina egna och omtalade för dem allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt dem. 004:024 Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade:

»Herre, det är du som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är. 004:025 Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom helig ande: 'Varför larmade hedningarna och tänkte folken fåfänglighet? 004:026 Jordens konungar trädde fram, och furstarna samlade sig tillhopa mot Herren och hans Smorde.'

004:027 Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar; 004:028 de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt rådslut förut hade bestämt skola ske. 004:029 Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tjänare att de med all frimodighet må förkunna ditt ord, 004:030 i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.»

004:031 När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och de förkunnade Guds ord med frimodighet.

004:032 Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade allting gemensamt. 004:033 Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla. 004:034 Bland dem fanns ingen som led nöd; ty alla som ägde något jordstycke eller något hus sålde detta och buro fram betalningen för det sålda 004:035 och lade den för apostlarnas fötter, och man delade ut därav, så att var och en fick efter som han behövde.

004:036 Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder förmanaren), en levit som var bördig från Cypern, 004:037 också han sålde en åker som han ägde och bar fram penningarna och lade dem för apostlarnas fötter.

005:001 Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett jordagods, 005:002 och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för apostlarnas fötter. 005:003 Då sade Petrus: »Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga undan något av betalningen för jordstycket? 005:004 Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan för Gud.» 005:005 När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan. Och stor fruktan kom över alla som hörde detta. 005:006 Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut honom och begrovo honom.

005:007 Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta om, vad som hade skett. 005:008 Petrus sade då till henne: »Säg mig, var det för den summan I sålden jordstycket?» Hon svarade: »Ja, för den summan.» 005:009 Då sade Petrus till henne: »Huru kunden I vilja komma överens om att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära ut också dig.» 005:010 Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut henne och begrovo henne bredvid hennes man. 005:011 Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.

005:012 Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos pelargång. 005:013 Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket höll dem i ära. 005:014 Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av både män och kvinnor. 005:015 Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte falla på någon av dem. 005:016 Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av orena andar; och alla blevo botade.

005:017 Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom--de som hörde till sadducéernas parti--och de uppfylldes av nitälskan 005:018 och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte. 005:019 Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och förde ut dem och sade: 005:020 »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket alla det sanna livets ord.» 005:021 När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i helgedomen och undervisade.

Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter sände de åstad till fängelset för att hämta dem. 005:022 Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset. De vände då tillbaka och omtalade detta 005:023 och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen därinne.» 005:024 När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta, visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle bliva av detta. 005:025 Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»

005:026 Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av folket. 005:027 Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem 005:028 och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över oss.» 005:029 Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste lyda Gud mer än människor. 005:030 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä och dödat. 005:031 Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse. 005:032 Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande, vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.»

005:033 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda dem. 005:034 Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort stund skulle föra ut männen. 005:035 Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad I tänken göra med dessa män. 005:036 För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet. 005:037 Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade. 005:038 Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; 005:039 men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.»

005:040 Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och läto dem därefter gå.

005:041 Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull. 005:042 Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.

006:001 Vid denna tid, då nu lärjungarnas antal förökades, begynte de grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna över att deras änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen. 006:002 Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst vid borden. 006:003 Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla. 006:004 Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.»

006:005 Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia. 006:006 Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade händerna på dem.

006:007 Och Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga och trodde.

006:008 Och Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket. 006:009 Men av dem som hörde till den synagoga som kallades »De frigivnes och cyrenéernas och alexandrinernas synagoga», så ock av dem som voro från Cilicien och provinsen Asien, stodo några upp för att disputera med Stefanus. 006:010 Dock förmådde de icke stå emot den vishet och den ande som här talade. 006:011 Då skaffade de några män som föregåvo att de hade hört honom tala hädiska ord mot Moses och mot Gud. 006:012 De uppeggade så folket och de äldste och de skriftlärde och överföllo honom och grepo honom och förde honom inför Stora rådet. 006:013 Där läto de falska vittnen träda fram, vilka sade: »Denne man upphör icke att tala mot vår heliga plats och mot lagen. 006:014 Ty vi hava hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall bryta ned denna byggnad och förändra de stadgar som Moses har givit oss.» 006:015 Då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte.

007:001 Och översteprästen frågade: »Förhåller detta sig så?» 007:002 Då sade han:

»Bröder och fäder, hören mig. Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och förrän han bosatte sig i Karran, 007:003 och sade till honom: 'Gå ut ur ditt land och från din släkt, och drag till det land som jag skall visa dig.' 007:004 Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i Karran. Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta därifrån till detta land, där I nu bon. 007:005 Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke hade någon son. 007:006 Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år. 007:007 'Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma', sade Gud; 'sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna plats.'

007:008 Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom. Och så födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder.

007:009 Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom 007:010 och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus. 007:011 Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta. 007:012 Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra fäder åstad dit, en första gång. 007:013 Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt. 007:014 Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. 007:015 Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som våra fäder. 007:016 Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i Sikem.

007:017 Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas, som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i Egypten, 007:018 till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste av Josef. 007:019 Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för att dessa icke skulle bliva vid liv.

007:020 Vid den tiden föddes Moses, och han 'var ett vackert barn' inför Gud. Under tre månader fostrades han i sin faders hus; 007:021 sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom till sig och uppfostra honom såsom sin egen son. 007:022 Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var mäktig i ord och gärningar. 007:023 Men när han blev fyrtio år gammal, fick han i sinnet att besöka sina bröder, Israels barn. 007:024 När han då såg att en av dem led orätt, tog han den misshandlade i försvar och hämnades honom, i det att han slog ihjäl egyptiern. 007:025 Nu menade han att hans bröder skulle förstå att Gud genom honom ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke. 007:026 Dagen därefter kom han åter fram till dem, där de tvistade, och ville förlika dem och sade: 'I män, I ären ju bröder; varför gören I då varandra orätt?' 007:027 Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare över oss? 007:028 Kanske du vill döda mig, såsom du i går dödade egyptiern?' 007:029 Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i Madiams land och födde där två söner.

007:030 Och när fyrtio är äter voro förlidna, uppenbarade sig för honom, i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske. 007:031 När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst: 007:032 'Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Då greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit. 007:033 Och Herren sade till honom: 'Lös dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark. 007:034 Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem. Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten.

007:035 Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare?', honom sände Gud att vara både en hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. 007:036 Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år.

007:037 Det var samme Moses som sade till Israels barn: 'En profet skall Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.' 007:038 Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen, både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva dem åt eder. 007:039 Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten 007:040 och sade till Aron: 'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss ut ur Egyptens land.' 007:041 Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk. 007:042 Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok: 'Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer under de fyrtio åren i öknen, I av Israels hus? 007:043 Nej, I buren Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som I hade gjort för att tillbedja. Därför skall jag låta eder föras åstad ända bortom Babylon.'

007:044 Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat, som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se. 007:045 Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid. 007:046 Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum till boning' åt Jakobs Gud. 007:047 Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom. 007:048 Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty det är såsom profeten säger: 007:049 'Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall; vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren, och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad? 007:050 Min hand har ju gjort allt detta.'

007:051 I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder. 007:052 Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt, 007:053 I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.»

007:054 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom. 007:055 Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida. 007:056 Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.» 007:057 Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom 007:058 och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus. 007:059 Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: »Herre Jesus, tag emot min ande.» 007:060 Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre, tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta, avsomnade han.

008:001 Och jämväl Saulus hade gillat att man dödade honom.

008:002 Några fromma män begrovo dock Stefanus och höllo en stor dödsklagan efter honom. 008:003 Saulus åter for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.

008:004 Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade evangelii ord. 008:005 Och Filippus kom så ned till huvudstaden i Samarien och predikade Kristus för folket där. 008:006 Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde, aktade de endräktigt på det som han talade. 008:007 Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut under höga rop, och många lama och ofärdiga blevo botade. 008:008 Och det blev stor glädje i den staden.

008:009 Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med häpnad, och som sade sig vara något stort. 008:010 Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: »Denne är vad man kallar 'Guds stora kraft.'» 008:011 Och de höllo sig till honom, därför att han genom sina trollkonster under ganska lång tid hade slagit dem med häpnad. 008:012 Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och kvinnor. 008:013 Ja, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt, höll han sig ständigt till Filippus. Och när han såg de stora tecken och kraftgärningar som denne gjorde, betogs han av häpnad.

008:014 Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. 008:015 Och när dessa kommo ditned, bådo de för dem, att de måtte undfå helig ande; 008:016 ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de voro allenast döpta i Herren Jesu namn. 008:017 De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande. 008:018 När då Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning som Anden blev given, bjöd han dem penningar 008:019 och sade: »Given ock mig den makten, så att var och en som jag lägger händerna på undfår helig ande.» 008:020 Då sade Petrus till honom: »Må dina penningar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för penningar. 008:021 Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt hjärta är icke rättsinnigt inför Gud. 008:022 Gör fördenskull bättring och upphör med denna din ondska, och bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må, om möjligt är, bliva dig förlåten. 008:023 Ty jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i orättfärdighetens bojor.» 008:024 Då svarade Simon och sade: »Bedjen I till Herren för mig, att intet av det som I haven sagt må komma över mig.»

008:025 Och sedan de hade framburit sitt vittnesbörd och talat Herrens ord, begåvo de sig tillbaka till Jerusalem och förkunnade därvid evangelium i många samaritiska byar.

008:026 Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: »Stå upp och begiv dig vid middagstiden ut på den väg som leder ned från Jerusalem till Gasa; den är tom på folk.» 008:027 Då stod han upp och begav sig åstad. Och se, en etiopisk man for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace, drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där tillbedja, 008:028 men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste profeten Esaias. 008:029 Då sade Anden till Filippus: »Gå fram och närma dig till denna vagn.» 008:030 Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias. Då frågade han: »Förstår du vad du läser?» 008:031 Han svarade: »Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?» Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.

008:032 Men det ställe i skriften som han läste var detta: »Såsom ett får fördes han bort till att slaktas; och såsom ett lamm som är tyst inför den som klipper det, så öppnade han icke sin mun. 008:033 Genom hans förnedring blev hans dom borttagen. Vem kan räkna hans släkte? Ty hans liv ryckes undan från jorden.»

008:034 Och hovmannen frågade Filippus och sade: »Jag beder dig, säg mig om vilken profeten talar detta, om sig själv eller om någon annan?» 008:035 Då öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord och förkunnade för honom evangelium om Jesus. 008:036 Och medan de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten. Då sade hovmannen: »Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?» 008:037 008:038 Och han lät vagnen stanna; och de stego båda ned i vattnet, Filippus och hovmannen, och han döpte honom. 008:039 Men när de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom icke mer, då han nu glad fortsatte sin färd. 008:040 Men Filippus blev efteråt sedd i Asdod. Därefter vandrade han omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han kom till Cesarea.

009:001 Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen 009:002 och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för att, om han funne några som voro på »den vägen», vare sig män eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.

009:003 Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom. 009:004 Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?» 009:005 Då sade han: »Vem är du, Herre?» Han svarade: »Jag är Jesus, den som du förföljer. 009:006 Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt vad du har att göra.» 009:007 Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck, ty de hörde väl rösten, men sågo ingen. 009:008 Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina ögon, kunde han icke mer se något. De togo honom därför vid handen och ledde honom in i Damaskus. 009:009 Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller drack.

009:010 Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Till honom sade Herren i en syn: »Ananias!» Han svarade: »Här är jag, Herre.» 009:011 Och Herren sade till honom: »Stå upp och gå till den gata som kallas Raka gatan och fråga i Judas' hus efter en man vid namn Saulus, från Tarsus. Ty se, han beder. 009:012 Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen.» 009:013 Då svarade Ananias: »Herre, jag har av många hört huru mycket ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem. 009:014 Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att fängsla alla dem som åkalla ditt namn.» 009:015 Men Herren sade till honom: »Gå åstad; ty denne man är mig ett utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och konungar och inför Israels barn; 009:016 och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt namns skull.»

009:017 Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina händer på honom och sade: »Saul, min broder, Herren har sänt mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva uppfylld av helig ande.» 009:018 Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han fick sin syn igen. Och han stod upp och lät döpa sig. 009:019 Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt.

Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i Damaskus. 009:020 Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han var Guds Son. 009:021 Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade: »Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle föra sådana människor bundna till översteprästerna?»

009:022 Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var Messias.

009:023 När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja honom ur vägen; 009:024 men deras anslag blev bekant för Saulus. Och då de nu, för att kunna röja honom ur vägen, till och med höllo vakt vid stadsportarna både dag och natt, 009:025 togo hans lärjungar honom en natt och släppte honom ut genom muren, i det att de sänkte ned honom i en korg.

009:026 När han sedan kom till Jerusalem, försökte han att närma sig lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att han verkligen var en lärjunge. 009:027 Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt predikat i Jesu namn. 009:028 Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn; 009:029 och han talade och disputerade med de grekiska judarna. Men de gjorde försök att röja honom ur vägen. 009:030 När bröderna förnummo detta, förde de honom ned till Cesarea och sände honom därifrån vidare till Tarsus.

009:031 Så hade nu församlingen frid i hela Judeen och Galileen och Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.

009:032 Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, hände sig att han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda. 009:033 Där träffade han på en man vid namn Eneas, som i åtta år hade legat till sängs; han var nämligen lam. 009:034 Och Petrus sade till honom: »Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stå upp och lägg ihop din bädd.» Då stod han strax upp. 009:035 Och alla som bodde i Lydda och i Saron sågo honom; och de omvände sig till Herren.

009:036 I Joppe bodde då en lärjunginna vid namn Tabita (det betyder detsamma som Dorkas). Hon överflödade i goda gärningar och gav allmosor rikligen. 009:037 Men just i de dagarna hände sig att hon blev sjuk och dog. Och man tvådde henne och lade henne i en sal i övre våningen. 009:038 Då nu Lydda låg nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, sände de två män till honom och bådo honom att utan dröjsmål komma till dem. 009:039 Petrus stod då upp och följde med dem. Och när han kom dit, förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar som Dorkas hade gjord, medan hon ännu levde ibland dem. 009:040 Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade: »Tabita, stå upp.» Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp. 009:041 Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade sedan in de heliga, jämte änkorna, och ställde henne levande framför den. 009:042 Detta blev bekant i hela Joppe, och många kommo till tro på Herren. 009:043 Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en garvare vid namn Simon.

010:001 I Cesarea bodde en man vid namn Kornelius, en hövitsman vid den så kallade italiska krigsskaran. 010:002 Han var en from man, som »fruktade Gud» tillika med hela sitt hus; han utdelade rikligen allmosor åt folket och bad alltid till Gud.

010:003 En dag omkring nionde timmen såg denne tydligt i en syn en Guds ängel, som kom in till honom och sade till honom: »Kornelius!» 010:004 Han betraktade honom förskräckt och frågade: »Vad är det, herre?» Då sade ängeln till honom: »Dina böner och dina allmosor hava uppstigit till Gud och äro i åminnelse hos honom. 010:005 Så sänd nu några män till Joppe och låt hämta en viss Simon, som ock kallas Petrus. 010:006 Han gästar hos en garvare vid namn Simon, som har ett hus vid havet.»

010:007 När ängeln som hade talat med honom var borta, kallade han till sig två av sina tjänare och en from krigsman, en av dem som hörde till hans närmaste följe, 010:008 och förtäljde alltsammans för dem och sände dem åstad till Joppe.

010:009 Men dagen därefter, medan dessa voro på vägen och nalkades staden, gick Petrus vid sjätte timmen upp på taket för att bedja. 010:010 Och han blev hungrig och ville hava något att äta. Medan man nu tillredde maten, föll han i hänryckning. 010:011 Han såg himmelen öppen och någonting komma ned som liknade en stor linneduk, och som fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned till jorden. 010:012 Och däri funnos alla slags fyrfota och krälande djur som leva på jorden, och alla slags himmelens fåglar. 010:013 Och en röst kom till honom: »Stå upp, Petrus, slakta och ät.» 010:014 Men Petrus svarade: »Bort det, Herre! Jag har aldrig ätit något oheligt och orent.» 010:015 Åter, för andra gången, kom en röst till honom: »Vad Gud har förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.» 010:016 Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan blev duken strax åter upptagen till Himmelen.

010:017 Medan Petrus i sitt sinne undrade över vad den syn han hade sett skulle betyda, hade de män som voro utsända av Kornelius redan frågat sig fram till Simons hus; och de stannade nu vid porten 010:018 och ropade på någon för att få veta om Simon, som ock kallades Petrus, gästade där. 010:019 Men under det Petrus alltjämt begrundade synen, sade Anden till honom: »Här äro ett par män som fråga efter dig. 010:020 Stå upp, och gå ditned och följ med dem, utan att tveka; ty det är jag som har sänt dem.»

010:021 Då steg Petrus ned till männen och sade: »Se här är jag, den som I frågen efter. Av vilken orsak haven I kommit hit?» 010:022 De svarade: »Hövitsmannen Kornelius, en rättfärdig och gudfruktig man, som har gott vittnesbörd om sig av hela det judiska folket, har i en uppenbarelse fått befallning av en helig ängel att hämta dig till sig och höra vad du har att säga.» 010:023 Då bjöd han dem komma in och beredde dem härbärge.

Dagen därefter stod han upp och begav sig åstad med dem; och några av bröderna i Joppe följde med honom. 010:024 Följande dag kommo de fram till Cesarea. Och Kornelius väntade på dem och hade kallat tillhopa sina fränder och närmaste vänner. 010:025 Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans fötter. 010:026 Men Petrus reste upp honom och sade: »Stå upp; också jag är en människa.» 010:027 Och under samtal med honom trädde Petrus in och fann många vara där församlade. 010:028 Och han sade till dem: »I veten själva att det är en judisk man förbjudet att hava något umgänge med en utlänning eller att besöka en sådan; men mig har Gud lärt att icke räkna någon människa för ohelig eller oren. 010:029 Därför kom jag ock utan invändning hit, när jag blev hämtad. Och nu frågar jag eder av vilket skäl I haven låtit hämta mig.» 010:030 Då svarade Kornelius: »Det är nu fjärde dagen sedan jag, just vid denna timme, förrättade i mitt hus den bön som man beder vid nionde timmen. Då fick jag se en man i skinande klädnad stå framför mig, 010:031 och han sade: 'Kornelius, din bön är hörd, och dina allmosor hava kommit i åminnelse inför Gud. 010:032 Så sänd nu bud till Joppe och kalla till dig Simon, som ock kallas Petrus: han gästar i garvaren Simons hus vid havet.' 010:033 Då sände jag strax bud till dig, och du gjorde väl i att du kom. Och nu äro vi alla här tillstädes inför Gud för att höra allt som har blivit dig befallt av Herren.»

010:034 Då öppnade Petrus sin mun och sade:

»Nu förnimmer jag i sanning att 'Gud icke har anseende till personen', 010:035 utan att den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages emot av honom, vilket folk han än må tillhöra. 010:036 Det ord som han har sänt till Israels barn för att genom Jesus Kristus, som är allas Herre, förkunna det glada budskapet om frid, det ordet kännen I, 010:037 den förkunnelse som gick ut över hela Judeen, sedan den hade begynt i Galileen efter den döpelse Johannes predikade-- 010:038 förkunnelsen om Jesus från Nasaret och om huru Gud hade smort honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld; ty Gud var med honom. 010:039 Vi kunna själva vittna om allt vad han gjorde både på den judiska landsbygden och i Jerusalem; likväl upphängde man honom på trä och dödade honom. 010:040 Men honom har Gud uppväckt på tredje dagen och låtit honom bliva uppenbar, 010:041 väl icke för allt folket, men för oss, som redan förut av Gud hade blivit utvalda till vittnen, och som åto och drucko med honom, sedan han hade uppstått från de döda. 010:042 Och han bjöd oss predika för folket och betyga att han är den som av Gud har blivit bestämd till att vara domare över levande och döda. 010:043 Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn.»

010:044 Medan Petrus ännu så talade, föll den helige Ande på alla dem som hörde hans tal. 010:045 Och alla de omskurna troende män som hade kommit dit med Petrus blevo uppfyllda av häpnad över att den helige Ande hade blivit utgjuten jämväl över hedningarna, såsom en gåva åt dem. 010:046 De hörde dem nämligen tala tungomål och storligen prisa Gud. 010:047 Då tog Petrus till orda och sade: »Icke kan väl någon hindra att dessa döpas med vatten, då de hava undfått den helige Ande, de likaväl som vi?» 010:048 Och så bjöd han att man skulle döpa dem i Jesu Kristi namn.

Därefter bådo de honom att han skulle stanna hos dem några dagar.

011:001 Men apostlarna och de bröder som voro i Judeen fingo höra att också hedningarna hade tagit emot Guds ord. 011:002 När så Petrus kom upp till Jerusalem, begynte de som voro omskurna gå till rätta med honom; 011:003 de sade: »Du har ju besökt oomskurna män och ätit med dem.» 011:004 Då begynte Petrus från början och omtalade för dem allt i följd och ordning; han sade:

011:005 »Jag var i staden Joppe, stadd i bön; då såg jag under hänryckning i en syn någonting komma ned, som liknade en stor linneduk, vilken fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned från himmelen; och det kom ända ned till mig. 011:006 Och jag betraktade det och gav akt därpå; då fick jag däri se fyrfota djur, sådana som leva på jorden, tama och vilda, så ock krälande djur och himmelens fåglar. 011:007 Jag hörde ock en röst säga till mig: 'Stå upp, Petrus, slakta och ät.' 011:008 Men jag svarade: 'Bort det, Herre! Aldrig har något oheligt eller orent kommit i min mun.' 011:009 För andra gången talade en röst från himmelen: 'Vad Gud har förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.' 011:010 Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan drogs alltsammans åter upp till himmelen. 011:011 Och i detsamma kommo tre män, som hade blivit sända till mig från Cesarea, och stannade framför huset där vi voro. 011:012 Och Anden sade till mig att jag skulle följa med dem, utan att göra någon åtskillnad mellan folk och folk. Också de sex bröder som äro här kommo med mig; och vi gingo in i mannens hus. 011:013 Och han berättade för oss huru han hade sett ängeln träda in i hans hus, och att denne hade sagt: 'Sänd åstad till Joppe och låt hämta Simon, som ock kallas Petrus. 011:014 Han skall tala till dig ord genom vilka du skall bliva frälst, du själv och hela ditt hus.' 011:015 Och när jag hade begynt tala, föll den helige Ande på dem, alldeles såsom det under den första tiden skedde med oss. 011:016 Då kom jag ihåg Herrens ord, huru han hade sagt: 'Johannes döpte med vatten, men I skolen bliva döpta i helig ande.' 011:017 Då alltså Gud åt dem hade givit samma gåva som åt oss, som hava kommit till tro på Herren Jesus Kristus, huru skulle då jag hava kunnat sätta mig emot Gud?»

011:018 När de hade hört detta, gåvo de sig till freds och prisade Gud och sade: »Så har då Gud också åt hedningarna förlänat den bättring som för till liv.»

011:019 De som hade blivit kringspridda genom den förföljelse som utbröt för Stefanus' skull drogo emellertid omkring ända till Fenicien och Cypern och Antiokia, men förkunnade icke ordet för andra än för judar. 011:020 Dock funnos bland dem några män från Cypern och Cyrene, som när de kommo till Antiokia, också talade till grekerna och för dem förkunnade evangelium om Herren Jesus. 011:021 Och Herrens hand var med dem, och en stor skara kom till tro och omvände sig till Herren.

011:022 Ryktet härom nådde församlingen i Jerusalem; och de sände då Barnabas till Antiokia. 011:023 När han kom dit och fick se vad Guds nåd hade verkat, blev han glad och förmanade dem alla att med hjärtats fasta föresats stadigt hålla sig till Herren. 011:024 Ty han var en god man och full av helig ande och tro. Och ganska mycket folk blev ytterligare fört till Herren. 011:025 Sedan begav han sig åstad till Tarsus för att uppsöka Saulus. 011:026 Och när han hade träffat honom, tog han honom med sig till Antiokia. Ett helt år hade de sedan sin umgängelse inom församlingen och undervisade ganska mycket folk. Och det var i Antiokia som lärjungarna först begynte kallas »kristna».

011:027 Vid den tiden kommo några profeter från Jerusalem ned till Antiokia. 011:028 Och en av dem, vid namn Agabus, trädde upp och gav genom Andens ingivelse till känna att en stor hungersnöd skulle komma över hela världen; den kom också på Klaudius' tid. 011:029 Då bestämde lärjungarna att de, var och en efter sin förmåga, skulle sända något till understöd åt de bröder som bodde i Judeen. 011:030 Detta gjorde de också, och genom Barnabas och Saulus översände de det till de äldste.

012:001 Vid den tiden lät konung Herodes gripa och misshandla några av dem som hörde till församlingen. 012:002 Och Jakob, Johannes' broder, lät han avrätta med svärd. 012:003 När han såg att detta behagade judarna, fortsatte han och lät fasttaga också Petrus. Detta skedde under det osyrade brödets högtid. 012:004 Och sedan han hade gripit honom, satte han honom i fängelse och uppdrog åt fyra vaktavdelningar krigsmän, vardera på fyra man, att bevaka honom; och hans avsikt var att efter påsken ställa honom fram inför folket. 012:005 Under tiden förvarades Petrus i fängelset, men församlingen bad enträget till Gud för honom.

012:006 Natten före den dag då Herodes tänkte draga honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två krigsmän, fängslad med två kedjor; och utanför dörren voro väktare utsatta till att bevaka fängelset. 012:007 Då stod plötsligt en Herrens ängel där, och ett sken lyste i rummet. Och han stötte Petrus i sidan och väckte honom och sade: »Stå nu strax upp»; och kedjorna föllo ifrån hans händer. 012:008 Ängeln sade ytterligare till honom: »Omgjorda dig, och tag på dig dina sandaler.» Och han gjorde så. därefter sade ängeln till honom: »Tag din mantel på dig och följ mig.» 012:009 Och Petrus gick ut och följde honom; men han förstod icke att det som skedde genom ängeln var något verkligt, utan trodde att det var en syn han såg. 012:010 När de så hade gått genom första och andra vakten, kommo de till järnporten som ledde ut till staden. Den öppnade sig för dem av sig själv, och de trädde ut och gingo en gata fram; och i detsamma försvann ängeln ifrån honom. 012:011 När sedan Petrus kom till sig igen, sade han: »Nu vet jag och är förvissad om att Herren har utsänt sin ängel och räddat mig ur Herodes' hand och undan allt det som det judiska folket hade väntat sig.»

012:012 När han alltså hade förstått huru det var, gick han till det hus där Maria bodde, hon som var moder till den Johannes som ock kallades Markus; där voro ganska många församlade och bådo. 012:013 Då han nu klappade på portdörren, kom en tjänsteflicka, vid namn Rode, för att höra vem det var. 012:014 Och när hon kände igen Petrus' röst, öppnade hon i sin glädje icke porten, utan skyndade in och berättade att Petrus stod utanför porten. 012:015 Då sade de till henne: »Du är från dina sinnen.» Men hon bedyrade att det var såsom hon hade sagt. Då sade de: »Det är väl hans ängel.» 012:016 Men Petrus fortfor att klappa; och när de öppnade, sågo de med häpnad att det var han. 012:017 Och han gav tecken åt dem med handen att de skulle tiga, och förtäljde för dem huru Herren hade fört honom ut ur fängelset. Och han tillade: »Låten Jakob och de andra bröderna få veta detta.» Sedan gick han därifrån och begav sig till en annan ort.

012:018 Men när det hade blivit dag, uppstod bland krigsmännen en ganska stor oro och undran över vad som hade blivit av Petrus. 012:019 När så Herodes ville hämta honom, men icke fann honom, anställde han rannsakning med väktarna och bjöd att de skulle föras bort till bestraffning. Därefter for han ned från Judeen till Cesarea och vistades sedan där.

012:020 Men han hade fattat stor ovilja mot tyrierna och sidonierna. Dessa infunno sig nu gemensamt hos honom; och sedan de hade fått Blastus, konungens kammarherre, på sin sida, bådo de om fred, ty deras land hade sin näring av konungens. 012:021 På utsatt dag klädde sig då Herodes i konungslig skrud och satte sig på tronen och höll ett tal till dem. 012:022 Då ropade folket: »En guds röst är detta, och icke en människas.» 012:023 Men i detsamma slog honom en Herrens ängel, därför att han icke gav Gud äran. Och han föll i en sjukdom som bestod däri att han uppfrättes av maskar, och så gav han upp andan.

012:024 Men Guds ord hade framgång och utbredde sig. 012:025 Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem och avlämnat understödet, vände de tillbaka och togo då med sig Johannes, som ock kallades Markus.

013:001 I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius från Cyrene, så ock Manaen, landsfursten Herodes' fosterbroder, och Saulus. 013:002 När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: »Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.» 013:003 Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem begiva sig åstad.

013:004 Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern. 013:005 Och när de hade kommit till Salamis, förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes såsom tjänare. 013:006 Och sedan de hade färdats över hela ön ända till Pafos, träffade de där på en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn Barjesus, 013:007 som vistades hos landshövdingen Sergius Paulus. Denne var en förståndig man. Han kallade till sig Barnabas och Saulus och begärde att få höra Guds ord.

013:008 Men Elymas (eller trollkarlen, ty namnet har den betydelsen) stod emot dem och ville hindra landshövdingen från att komma till tro. 013:009 Saulus, som ock kallades Paulus, uppfylldes då av helig ande och fäste ögonen på honom 013:010 och sade: »O du djävulens barn, du som är full av allt slags svek och arglistighet och en fiende till allt vad rätt är, skall du då icke upphöra att förvrida Herrens raka vägar? 013:011 Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall till en tid bliva blind och icke kunna se solen.» Och strax föll töcken och mörker över honom; och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom. 013:012 När då landshövdingen såg vad som hade skett, häpnade han över Herrens lära och kom till tro.

013:013 Paulus och hans följeslagare lade sedan ut ifrån Pafos och foro till Perge i Pamfylien. Där skilde sig Johannes ifrån dem och vände tillbaka till Jerusalem. 013:014 Men själva foro de vidare från Perge och kommo till Antiokia i Pisidien. Och på sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte sig där. 013:015 Och sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände synagogföreståndarna till dem och läto säga: »Bröder, haven I något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det.» 013:016 Då stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade:

»I män av Israels hus och I som 'frukten Gud', hören mig. 013:017 Detta folks, Israels, Gud utvalde våra fäder, och han upphöjde detta folk, medan de ännu bodde såsom främlingar i Egyptens land, och förde dem sedan ut därifrån 'med upplyft arm'. 013:018 Och under en tid av vid pass fyrtio år hade han fördrag med dem i öknen. 013:019 Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade han dessas land till arvedelar åt dem. 013:020 Därunder förgick en tid av vid pass fyra hundra femtio år. Sedan gav han dem domare, ända till profeten Samuels tid. 013:021 Därefter begärde de en konung; och Gud gav dem Saul, Kis' son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.

013:022 Men denne avsatte han och gjorde David till konung över dem. Honom gav han ock sitt vittnesbörd, i det han sade: 'Jag har funnit David, Jessais son, en man efter mitt hjärta. Han skall i alla stycken göra min vilja.' 013:023 Av dennes säd har Gud efter sitt löfte låtit Jesus komma, såsom Frälsare åt Israel. 013:024 Men redan innan han uppträdde, hade Johannes predikat bättringens döpelse för hela Israels folk. 013:025 Och när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: 'Vad I menen mig vara, det är jag icke. Men se, efter mig kommer den vilkens skor jag icke är värdig att lösa av han fötter.'

Spotted a typo or a problem in this chapter? Tell us