Bibeln, Gamla och Nya Testamentet (part 4 of 8)

Bibeln, Gamla och Nya Testamentet (part 4 of 8)

019:001 Men Josafat, Juda konung, vände välbehållen hem igen till Jerusalem. 019:002 Då gick siaren Jehu, Hananis son, ut mot konung Josafat och sade till honom: »Skall man då hjälpa den ogudaktige? Skall du då älska dem som hata HERREN? För vad du har gjort vilar nu HERRENS förtörnelse över dig. 019:003 Dock har något gott blivit funnet hos dig, ty du har utrotat Aserorna ur landet och har vänt ditt hjärta till att söka Gud.» 019:004 Och Josafat stannade nu i Jerusalem, men sedan drog han åter ut bland folket, ifrån Beer-Seba ända till Efraims bergsbygd, och förde dem tillbaka till HERREN, deras fäders Gud. 019:005 Och han anställde domare i landet, i alla Juda befästa städer, särskilda för var stad. 019:006 Och han sade till dessa domare: »Sen till, vad I gören; ty I dömen icke människodom, utan HERRENS dom, och han är närvarande, så ofta I dömen. 019:007 Låten alltså nu fruktan för HERREN vara över eder. Given akt på vad I gören; ty hos HERREN, vår Gud, finnes ingen orätt, och han har icke anseende till personen, ej heller tager han mutor.» 019:008 Också i Jerusalem hade Josafat anställt några av leviterna och prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att döma HERRENS dom och avgöra rättstvister. När de sedan vände tillbaka till Jerusalem, 019:009 bjöd han dem och sade: »Så skolen I göra i HERRENS fruktan, redligt och med hängivet hjärta. 019:010 Och så ofta någon rättssak drages inför eder av edra bröder, som bo i sina städer, det må gälla dom i en blodssak eller eljest tillämpning av lag och bud, stadgar och rätter, då skolen I varna dem, så att de icke ådraga sig skuld inför HERREN, varigenom förtörnelse kommer över eder och edra bröder. Så skolen I göra, för att I icke mån ådraga eder skuld. 019:011 Och se, översteprästen Amarja skall vara eder förman i alla HERRENS saker, och Sebadja, Ismaels son, fursten för Juda hus, i alla konungens saker; och leviterna skola vara tillsyningsmän under eder. Varen nu ståndaktiga i vad I gören, och HERREN skall vara med den som är god.»

020:001 Därefter kommo Moabs barn och Ammons barn och med dem en del av ammoniterna för att strida mot Josafat. 020:002 Och man kom och berättade detta för Josafat och sade: »En stor hop kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram, och de äro redan i Hasason-Tamar (det är En-Gedi).» 020:003 Då blev Josafat förskräckt och vände sin håg till att söka HERREN; och han lät lysa ut en fasta över hela Juda. 020:004 Och Juda församlade sig för att söka hjälp hos HERREN; ja, från alla Juda städer kom man för att söka HERREN. 020:005 Och Josafat trädde upp i Juda mäns och Jerusalems församling i HERRENS hus, framför den nya förgården, 020:006 och sade:

»HERRE, våra fäders Gud, är icke du Gud i himmelen och den som råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och makt; och ingen finnes, som kan stå dig emot. 020:007 Var det icke du, vår Gud, som fördrev detta lands inbyggare för ditt folk Israel och gav det åt Abrahams, din väns, säd för evig tid? 020:008 De fingo bo där, och de byggde dig där en helgedom åt ditt namn, i det de sade: 020:009 'Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller hungersnöd, så vilja vi träda upp inför detta hus och inför dig, ty ditt namn är i detta hus; och vi vilja ropa till dig i vår nöd, och du skall då höra och hjälpa.' 020:010 Se därför nu huru Ammons barn och Moab och folket i Seirs bergsbygd--genom vilkas område du icke tillstadde Israel att gå, när de kommo från Egyptens land, varför de ock togo en omväg bort ifrån dem och icke förgjorde dem-- 020:011 se huru dessa nu vedergälla oss, i det att de komma för att förjaga oss ur det land som är din besittning, och som du har givit oss till besittning. 020:012 Du, vår Gud, skall du icke hålla dom över dem? Ty vi förmå intet mot denna stora hop som kommer emot oss, och själva veta vi icke vad vi skola göra, utan till dig se våra ögon.»

020:013 Och hela Juda stod där inför HERREN med sina späda barn, sina hustrur och söner. 020:014 Då kom HERRENS Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja, en levit, av Asafs söner, 020:015 och han sade: »Akten härpå, alla I av Juda, och I Jerusalems invånare, och du konung Josafat. Så säger HERREN till eder: Frukten icke och varen icke förfärade för denna stora hop, ty striden är icke eder, utan Guds. 020:016 Dragen i morgon ned mot dem. De draga då upp på Hassishöjden, och I skolen träffa dem vid andan av dalen, framför Jeruels öken. 020:017 Men därvid bliver det icke eder sak att strida. I skolen allenast träda fram och stå stilla och se på, huru HERREN frälsar eder, I av Juda och Jerusalem. Frukten icke och varen icke förfärade. Dragen i morgon ut mot dem, och HERREN skall vara med eder.» 020:018 Då böjde Josafat sig ned med ansiktet mot jorden, och alla Juda män och Jerusalems invånare föllo ned för HERREN och tillbådo HERREN. 020:019 Och de av leviterna, som tillhörde kehatiternas och koraiternas barn, stodo upp och lovade HERREN, Israels Gud, med hög och stark röst.

020:020 Men bittida följande morgon drogo de ut till Tekoas öken. Och när de drogo ut, trädde Josafat fram och sade: »Hören mig, I av Juda och I Jerusalems invånare. Haven tro på HERREN, eder Gud, så skolen I hava ro. Och tron på hans profeter, så skolen I bliva lyckosamma.» 020:021 Och sedan han hade rådfört sig med folket, ställde han upp män som skulle sjunga till HERRENS ära och lova honom i helig skrud, under det att de drogo ut framför den väpnade hären; de skulle sjunga: »Tacken HERREN, ty hans nåd varar evinnerligen.» 020:022 Och just som de begynte med sången och lovet, lät HERREN ett angrepp ske bakifrån på Ammons barn och Moab och folket ifrån Seirs bergsbygd, dem som hade kommit mot Juda; och de blevo slagna. 020:023 Och Ammons barn och Moab reste sig mot folket ifrån Seirs bergsbygd och gåvo dem till spillo och förgjorde dem; och när de hade gjort ände på folket ifrån Seir, hjälptes de åt att nedgöra varandra.

020:024 När sedan Juda män kommo upp på höjden, varifrån man kunde se ut över öknen, och vände sig mot fiendernas hop, fingo de se dessa ligga döda på jorden, och ingen hade undkommit. 020:025 Och när Josafat begav sig dit med sitt folk för att plundra och taga byte från dem, funno de där en myckenhet av gods och av döda kroppar och av dyrbara ting; och de togo for sig så mycket att de icke kunde bära det. Och de fortsatte plundringen i tre dagar; så stort var bytet. 020:026 Men på fjärde dagen församlade de sig i Berakadalen; där lovade de HERREN, och därav fick det stället namnet Berakadalen, såsom det heter ännu i dag.

020:027 Därefter vände alla Judas och Jerusalems män, med Josafat i spetsen, glada tillbaka igen till Jerusalem; ty HERREN hade berett dem glädje genom vad som hade skett med deras fiender. 020:028 Och de drogo in i Jerusalem med psaltare, harpor och trumpeter och tågade till HERRENS hus. 020:029 Och en förskräckelse ifrån Gud kom över alla de främmande rikena, när de hörde att HERREN hade stritt mot Israels fiender. 020:030 Och Josafats rike hade nu ro, ty hans Gud lät honom få lugn på alla sidor.

020:031 Så regerade Josafat över Juda. han var trettiofem år gammal, när han blev konung, och han regerade tjugufem år i Jerusalem. Hans moder hette Asuba, Silhis dotter. 020:032 Och han vandrade på sin fader Asas väg, utan att vika av ifrån den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon. 020:033 Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, och ännu hade folket icke vänt sina hjärtan till sina fäders Gud.

020:034 Vad nu mer är att säga om Josafat, om hans första tid såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i Jehus, Hananis sons, krönika, som är upptagen i boken om Israels konungar.

020:035 Men sedan förband sig Josafat, Juda konung, med Ahasja, Israels konung, fastän denne var ogudaktig i sina gärningar; 020:036 han förband sig med honom för att bygga skepp som skulle gå till Tarsis. Och de byggde skepp i Esjon-Geber. 020:037 Då profeterade Elieser, Dodavahus son, från Maresa, mot Josafat; han sade: »Därför att du har förbundit dig med Ahasja, skall HERREN låta ditt företag bliva om intet.» Och somliga av skeppen ledo skeppsbrott, så att de icke kunde gå till Tarsis.

021:001 Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos sina fäder i Davids stad. Och hans son Joram blev konung efter honom. 021:002 Denne hade bröder, söner till Josafat: Asarja, Jehiel, Sakarja, Asarjahu, Mikael och Sefatja; alla dessa voro söner till Josafat, Israels konung. 021:003 Och deras fader gav dem stora skänker i silver och guld och dyrbarheter, därtill ock fasta städer i Juda; men konungadömet hade han givit åt Joram, ty denne var den förstfödde. 021:004 När Joram nu hade övertagit sin faders konungadöme och befäst sig däri, dräpte han alla sina bröder med svärd, så ock några av Israels furstar,

021:005 Joram var trettiotvå år gammal, är han blev konung, och han regerade åtta år i Jerusalem. 021:006 Men han vandrade på Israels konungars väg, såsom Ahabs hus hade gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad ont var i HERRENS ögon. 021:007 Dock ville HERREN icke fördärva Davids hus, för det förbunds skull som han hade slutit med David, och enligt sitt löfte, att han skulle låta honom och hans söner hava en lampa för alltid.

021:008 I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen konung över sig. 021:009 Då drog Joram dit med sina hövitsmän och med alla sina stridsvagnar. Och om natten gjorde han ett anfall på edoméerna, som hade omringat honom, och slog dem och hövitsmännen över deras vagnar. 021:010 Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån ända till denna dag. Vid samma tid avföll ock Libna från hans välde, därför att han hade övergivit HERREN, sina fäders Gud. 021:011 Också han uppförde offerhöjder på bergen i Juda och förledde så Jerusalems invånare till trolös avfällighet och förförde Juda.

021:012 Men en skrivelse kom honom till handa från profeten Elia, så lydande: »Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Se, du har icke vandrat på din fader Josafats vägar eller på Asas, Juda konungs, vägar, 021:013 utan du har vandrat på Israels konungars väg och förlett Juda och Jerusalems invånare till trolös avfällighet, på samma sätt som Ahabs hus förledde till avfällighet; du har också dräpt dina bröder, dem som hörde till din faders hus, och som voro bättre än du. 021:014 Därför skall HERREN låta en stor hemsökelse drabba ditt folk, så ock dina barn och dina hustrur och allt vad du äger; 021:015 och själv skall du träffas av svår sjukdom, en sjukdom i dina inälvor, så svår att dina inälvor, efter år och dagar, skola falla ut i följd av sjukdomen.»

021:016 Och HERREN uppväckte mot Joram filistéernas ande och de arabers som bodde närmast etiopierna; 021:017 och de drogo upp mot Juda och bröto in där och förde bort allt gods som fanns i konungens hus, därtill ock hans söner och hustrur, så att han icke hade kvar någon av sina söner förutom Joahas, sin yngste son. 021:018 Och efter allt detta hemsökte HERREN honom med en obotlig sjukdom i inälvorna. 021:019 Och efter år och dagar, när två år voro förlidna, föllo hans inälvor ut i följd av sjukdomen, och han dog i svåra plågor; men hans folk anställde ingen förbränning till hans ära, såsom de hade gjort efter hans fäder. 021:020 Han var trettiotvå år gammal, när han blev konung, och han regerade åtta år i Jerusalem. Och han gick bort utan att bliva saknad, och man begrov honom i Davids stad, men icke i konungagravarna.

022:001 Och Jerusalems invånare gjorde Ahasja, hans yngste son, till konung efter honom; ty alla de äldre hade blivit dräpta av den rövarskara som med araberna hade kommit till lägret. Så blev då Ahasja, Jorams son, konung i Juda. 022:002 Fyrtiotvå år gammal var Ahasja, är han blev konung, ock han regerade ett år i Jerusalem. Hans moder hette Atalja, Omris dotter. 022:003 Också han vandrade på Ahabs hus' vägar, ty hans moder var hans rådgiverska i ogudaktighet. 022:004 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon likasom Ahabs hus; ty därifrån tog han, efter sin faders död, sina rådgivare, till sitt eget fördärv. 022:005 Det var ock deras råd han följde, när han drog åstad med Joram, Ahabs son, Israels konung, och stridde mot Hasael, konungen i Aram, vid Ramot i Gilead. Men Joram blev sårad av araméerna. 022:006 Då vände han tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig från de sår som han hade fått vid Rama, i striden mot Hasael, konungen i Aram. Och Asarja, Jorams son, Juda konung, for ned för att besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel, eftersom denne låg sjuk. 022:007 Men till Ahasjas fördärv var det av Gud bestämt att han skulle komma till Joram. Ty när han hade kommit dit, for han med Joram för att möta Jehu, Nimsis son, som HERREN hade smort till att utrota Ahabs hus. 022:008 Så hände sig att Jehu, när han utförde straffdomen över Ahabs hus, träffade på de Juda furstar och de brorsöner till Ahasja, som voro i Ahasjas tjänst, och dräpte dem. 022:009 Sedan sökte han efter Ahasja; och man grep denne, där han höll sig gömd i Samaria, och förde honom till Jehu och dödade honom. Men därefter begrovo de honom, ty de sade: »Han var dock son till Josafat, som sökte HERREN av allt sitt hjärta.» Och av Ahasjas hus fanns sedan ingen dom förmådde övertaga konungadömet.

022:010 När nu Atalja, Ahasjas moder, förnam att hennes son var död, stod hon upp och förgjorde hela konungasläkten i Juda hus. 022:011 Men just när konungabarnen skulle dödas, tog konungadottern Josabeat Joas, Ahasjas son, och skaffade honom hemligen undan, i det att han förde honom jämte hans amma in i sovkammaren; där höll Josabeat, konung Jorams dotter, prästen Jojadas hustru-- som ju ock var Ahasjas syster--honom dold för Atalja, så att denna icke fick döda honom. 022:012 Sedan var han hos dem i Guds hus, där han förblev gömd i sex år, medan Atalja regerade i landet.

023:001 Men i det sjunde året tog Jojada mod till sig och förband sig med underhövitsmännen Asarja, Jerohams son, Ismael, Johanans son, Asarja, Obeds son, Maaseja, Adajas son, och Elisafat, Sikris son. 023:002 Dessa foro därefter omkring i Juda och församlade leviterna ur alla Juda städer, så ock huvudmännen för Israels familjer. Och när de kommo till Jerusalem, 023:003 Slöt hela församlingen i Guds hus ett förbund med konungen. Och Jojada sade till dem: »Konungens son skall nu vara konung, såsom HERREN har talat angående Davids söner. 023:004 Detta är alltså vad I skolen göra: en tredjedel av eder, nämligen de präster och leviter som hava att inträda i vakthållningen på sabbaten, skall stå på vakt vid trösklarna 023:005 och en tredjedel vid konungshuset och en tredjedel vid Jesodporten; och allt folket skall vara på förgårdarna till HERRENS hus. 023:006 Dock må ingen annan än prästerna och de tjänstgörande leviterna gå in i HERRENS hus; dessa må gå in, ty de äro heliga. Men allt det övriga folket skall iakttaga vad HERREN har bjudit dem iakttaga. 023:007 Och leviterna skola ställa sig runt omkring konungen, var och en med sina vapen i handen; och om någon vill tränga sig in i huset, skall han dödas. Och I skolen följa konungen, vare sig han går in eller ut.»

023:008 Leviterna och hela Juda gjorde allt vad prästen Jojada hade bjudit dem, var och en av dem tog sina män, både de som skulle inträda i vakthållningen på sabbaten och de som skulle avgå därifrån på sabbaten, ty prästen Jojada lät ingen avdelning vara fri ifrån tjänstgöring. 023:009 Och prästen Jojada gav åt underhövitsmännen de spjut och de sköldar av olika slag, som hade tillhört konung David, och som funnos i Guds hus. 023:010 Och han ställde upp allt folket, var och en med sitt vapen i handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot altaret och mot huset, runt omkring konungen. 023:011 Därefter förde de ut konungasonen och satte på honom kronan och gåvo honom vittnesbördet och gjorde honom till konung; och Jojada och hans söner smorde honom och ropade: »Leve konungen!»

023:012 När Atalja nu hörde folkets rop, då de skyndade fram och hyllade konungen, gick hon in i HERRENS hus till folket. 023:013 Där fick hon då se konungen stå vid sin pelare, nära ingången, och hövitsmännen och trumpetblåsarna bredvid konungen, och fick höra huru hela folkmängden jublade och stötte i trumpeterna, och huru sångarna med sina instrumenter ledde hyllningssången. Då rev Atalja sönder sina kläder och ropade: »Sammansvärjning! Sammansvärjning!» 023:014 Men prästen Jojada lät underhövitsmännen som anförde skaran träda fram, och han sade till dem: »Fören henne ut mellan leden, och om någon följer henne, så må han dödas med svärd.» Prästen förbjöd dem nämligen att döda henne i HERRENS hus. 023:015 Alltså grepo de henne, och när hon hade kommit fram dit där Hästporten för in i konungshuset, dödade de henne där.

023:016 Och Jojada slöt ett förbund mellan sig och allt folket och konungen, att de skulle vara ett HERRENS folk. 023:017 Och allt folket begav sig till Baals tempel och rev ned det och slog sönder dess altaren och bilder; och Mattan, Baals präst, dräpte de framför altarna. 023:018 Därefter ställde Jojada ut vakter vid HERRENS hus och betrodde detta värv åt de levitiska prästerna, dem som David hade indelat i klasser för tjänstgöringen i HERRENS hus, till att offra brännoffer åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses lag, med jubel och sång, efter Davids anordning. 023:019 Och han ställde dörrvaktarna vid portarna till HERRENS hus, för att ingen skulle komma in, som på något sätt var oren. 023:020 Och han tog med sig underhövitsmännen och de förnämsta och mäktigaste bland folket och hela folkmängden och förde konungen ned från HERRENS hus, och de gingo in i konungshuset genom Övre porten; och de satte konungen på konungatronen. 023:021 Och hela folkmängden gladde sig, och staden förblev lugn. Men Atalja hade de dödat med svärd.

024:001 Joas var sju år gammal, när han blev konung, och han regerade fyrtio år i Jerusalem. Hans moder hette Sibja, från Beer-Seba. 024:002 Och Joas gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, så länge prästen Jojada levde. 024:003 Och Jojada tog åt honom två hustrur, och han födde söner och döttrar.

024:004 Därefter blev Joas betänkt på att upphjälpa HERRENS hus. 024:005 Och han församlade prästerna och leviterna och sade till dem: »Faren vart år ut till Juda städer, och samlen från hela Israel in penningar till att sätta eder Guds hus i stånd; och I skolen bedriva denna sak med skyndsamhet.» Men leviterna skyndade sig icke. 024:006 Då kallade konungen till sig översteprästen Jojada och sade till honom: »Varför har du icke tillhållit leviterna att från Juda och Jerusalem indriva den skatt som HERRENS tjänare Mose pålade, och som Israels församling skulle erlägga till vittnesbördets tabernakel? 024:007 Ty Ataljas, den ogudaktiga kvinnans, söner hava fördärvat Gud hus; ja, allt som var helgat till HERRENS hus hava de använt till Baalerna.»

024:008 På konungens befallning gjorde man därefter en kista och ställde den utanför porten till HERREN hus. 024:009 Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds tjänare Mose hade pålagt Israel i öknen skulle erläggas åt HERREN. 024:010 Och alla furstarna och allt folket buro fram penningar med glädje och kastade dem i kistan, till dess att allt var insamlat. 024:011 Och när tid blev att genom leviternas försorg föra kistan till de granskningsmän som konungen hade förordnat, och dessa då märkte att mycket penningar fanns i den, då kommo konungens sekreterare och översteprästens tillsyningsman och tömde kistan och buro den sedan tillbaka till dess plats. Så gjorde de gång efter annan och samlade in penningar i myckenhet. 024:012 Därefter lämnade konungen och Jojada dessa åt den som skulle utföra arbetet på HERRENS hus, och lejde stenhuggare och timmermän till att upphjälpa HERRENS hus, så ock järn- och kopparsmeder till att sätta HERRENS hus i stånd. 024:013 Och de som utförde arbetet bedrevo det så, att arbetet gick framåt under deras händer, Och de återställde Guds hus i dess förra skick och satte det i gott stånd. 024:014 Och när de hade slutat, buro de återstoden av penningarna till konungen och Jojada; och man gjorde därav kärl till HERRENS hus, kärl till gudstjänsten och offren, skålar och andra kärl av guld och silver Och man offrade brännoffer i HERRENS hus beständigt, så länge Jojada levde.

024:015 Men Jojada blev gammal och mätt på att leva och dog så; ett hundra trettio år gammal var han vid sin död. 024:016 Och man begrov honom i Davids stad bland konungarna, därför att han hade gjort vad gott var mot Israel och mot Gud och hans hus.

024:017 Men efter Jojadas död kommo Juda furstar och föllo ned för konungen; då lyssnade konungen till dem. 024:018 Och de övergåvo HERRENS, sina fäders Guds, hus och tjänade Aserorna och avgudarna. Då kom förtörnelse över Juda och Jerusalem genom den skuld de så ådrogo sig. 024:019 Och profeter sändes ibland dem för att omvända dem till HERREN; och dessa varnade dem, men de lyssnade icke därtill.

024:020 Men Sakarja, prästen Jojadas son, hade blivit beklädd med Guds Andes kraft, och han trädde fram inför folket och sade till dem: »Så säger Gud: Varför överträden I HERRENS bud, eder själva till ingen fromma? Eftersom I haven övergivit HERREN, har han ock övergivit eder.» 024:021 Då sammansvuro de sig mot honom och stenade honom, enligt konungens befallning, på förgården till HERRENS hus. 024:022 Ty konung Joas tänkte icke på den kärlek som Jojada, dennes fader, hade bevisat honom, utan dräpte hans son. Men denne sade i sin dödsstund: »Må HERREN se detta och utkräva det.»

024:023 Och när året hade gått till ända, drog araméernas här upp mot honom, och de kommo till Juda och Jerusalem och utrotade ur folket alla folkets furstar. Och allt byte som de togo sände de till konungen i Damaskus. 024:024 Ty fastän araméernas här som då ryckte an utgjorde allenast en ringa skara, gav HERREN likväl i deras hand en mycket talrik här, därför att folket hade övergivit HERREN, sina fäders Gud. Så fingo de utföra straffdomen över Joas.

024:025 Och när dessa drogo bort ifrån honom--ty de lämnade honom kvar illa sjuk--sammansvuro sig hans tjänare mot honom, därför att han hade utgjutit prästen Jojadas söners blod, och dräpte honom på hans säng; detta blev hans död. Och man begrov honom i Davids stad; dock begrov man honom icke i konungagravarna. 024:026 Och de som sammansvuro sig mot honom voro Sabad, son till ammonitiskan Simeat, och Josabad, son till moabitiskan Simrit. 024:027 Men om hans söner, och om de många profetior som förkunnades mot honom, och om huru Guds hus åter upprättades, härom är skrivet i »Utläggning av Konungaboken». Och hans son Amasja blev konung efter honom.

025:001 Amasja var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Joaddan, från Jerusalem. 025:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke av fullt hängivet hjärta. 025:003 Och sedan hans konungadöme hade blivit befäst, lät han dräpa dem av sina tjänare, som hade dödat hans fader, konungen. 025:004 Men deras barn dödade han icke, utan handlade i enlighet med vad föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt: »Föräldrarna skola icke dö för sina barns skull, och barnen skola icke dö för sina föräldrars skull, utan var och en skall dö genom sin egen synd.»

025:005 Och Amasja församlade Juda barn och lät dem ställa upp sig efter sina familjer, efter sina över- och under- hövitsmän, hela Juda och Benjamin. Därefter inmönstrade han dem som voro tjugu år gamla eller därutöver, och fann dem utgöra tre hundra tusen utvalda stridbara män, som kunde föra spjut och sköld. 025:006 Därtill lejde han för hundra talenter silver ett hundra tusen tappra stridsmän ur Israel. 025:007 Men en gudsman kom till honom och sade: »O konung, låt icke Israels här draga åstad med dig, ty HERREN är icke med Israel, icke med hela hopen av Efraims barn; 025:008 utan du själv må allena draga åstad. Grip verket an, gå frimodigt ut i striden. Gud skall eljest låta dig komma på fall genom fienden; ty Gud förmår både att hjälpa och att stjälpa.» 025:009 Amasja sade till gudsmannen: »Men huru skall det då gå med de hundra talenterna som jag har givit åt skaran från Israel?» Gudsmannen svarade: »HERREN kan väl giva dig mer än det.» 025:010 Då avskilde Amasja den skara som hade kommit till honom från Efraim och lät dem gå hem igen. Häröver blevo dessa högeligen förgrymmade på Juda och vände tillbaka hem i vredesmod.

025:011 Men Amasja tog mod till sig och tågade ut med sitt folk och drog till Saltdalen och nedgjorde där av Seirs barn tio tusen. 025:012 Och Juda barn togo andra tio tusen till fånga levande; dem förde de upp på spetsen av en klippa och störtade dem ned från klippspetsen, så att de alla krossades. 025:013 Men de som tillhörde den skara som Amasja hade sänt tillbaka, och som icke hade fått gå med honom ut i striden, företogo plundringståg i Juda städer, från Samaria ända till Bet-Horon; och de nedgjorde tre tusen av invånarna och togo stort byte.

025:014 När sedan Amasja kom tillbaka från sin seger över edoméerna, förde han med sig Seirs barns gudar och ställde upp dem till gudar åt sig; och han tillbad inför dem och tände offereld åt dem. 025:015 Då upptändes HERRENS vrede mot Amasja, och han sände till honom en profet; denne sade till honom: »Varför söker du detta folks gudar, som ju icke hava kunnat rädda sitt eget folk ur din hand?» 025:016 När denne så talade till honom, svarade han honom: »Hava vi satt dig till konungens rådgivare? Håll upp, om du icke vill att man skall dräpa dig.» Då höll profeten upp och sade: »Jag förstår nu att Gud har beslutit att fördärva dig, eftersom du gör på detta sätt och icke vill höra på mitt råd.»

025:017 Och sedan Amasja, Juda konung, hade hållit rådplägning, sände han till Joas, son till Joahas, son till Jehu, Israels konung, och lät säga: »Kom, låt oss drabba samman med varandra.» 025:018 Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och lät svara: »Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern på Libanon och lät säga: 'Giv din dotter åt min son till hustru.' Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över törnbusken och trampade ned den. 025:019 Du tänker på huru du har slagit Edom, och däröver förhäver du dig ditt hjärta och vill vinna ännu mer ära. Men stanna nu hemma. Varför utmanar du olyckan, dig själv och Juda med dig till fall?» 025:020 Men Amasja ville icke höra härpå, ty Gud skickade det så, för att de skulle bliva givna i fiendehand, eftersom de hade sökt Edoms gudar. 025:021 Så drog då Joas, Israels konung, upp, och de drabbade samman med varandra, han och Amasja, Juda konung, vid det Bet-Semes som hör till Juda. 025:022 Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en till sin hydda. 025:023 Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Joahas, blev tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung. Och när denne hade fört honom till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av Jerusalems mur, från Efraimsporten ända till Poneporten, fyra hundra alnar. 025:024 Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i Guds hus, hos Obed-Edom, och konungshusets skatter, därtill ock gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.

025:025 Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton år efter Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död. 025:026 Vad nu mer är att säga om Amasja, om hans första tid såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och Israels konungar. 025:027 Och från den tid då Amasja vek av ifrån HERREN begynte man anstifta en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, så att han måste fly till Lakis. Då sändes män efter honom till Lakis, och dessa dödade honom där. 025:028 Sedan förde man honom därifrån på hästar och begrov honom hos hans fäder i Juda huvudstad.

026:001 Och allt folket i Juda tog Ussia, som då var sexton år gammal, och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas ställe. 026:002 Det var han som befäste Elot, och han lade det åter under Juda, sedan konungen hade gått till vila hos sina fäder. 026:003 Ussia var sexton år gammal, när han blev konung, och han regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans moder hette Jekilja, från Jerusalem. 026:004 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader Amasja hade gjort. 026:005 Och han sökte Gud, så länge Sakarja levde, han som aktade på Guds syner. Och så länge han sökte HERREN, lät Gud det gå honom väl. 026:006 Han drog ut och stridde mot filistéerna och bröt ned Gats, Jabnes och Asdods murar; och han byggde städer på Asdods område och annorstädes i filistéernas land. 026:007 Och Gud hjälpte honom mot filistéerna och mot de araber som bodde i Gur-Baal och mot maoniterna. 026:008 Och ammoniterna måste giva skänker åt Ussia, och ryktet om honom sträckte sig ända till Egypten, ty han blev övermåttan mäktig.

026:009 Och Ussia byggde torn i Jerusalem över Hörnporten och över Dalporten och över Vinkeln och befäste dem. 026:010 Han byggde ock torn i öknen och högg ut många brunnar, ty han hade mycken boskap, både i låglandet och på slätten. Jordbruks- och vingårdsarbetare hade han i bergsbygden och på de bördiga fälten, ty han var en vän av åkerbruk. 026:011 Och Ussia hade en krigshär som drog ut till strid i avdelade skaror, med en mansstyrka som hade blivit fastställd vid mönstring genom sekreteraren Jeguel och tillsyningsmannen Maaseja, under överinseende av Hananja, en av konungens hövitsmän. 026:012 Hela antalet av de tappra stridsmän som voro huvudmän för familjerna var två tusen sex hundra. 026:013 Under deras befäl stod en krigshär av tre hundra sju tusen fem hundra män, som stridde med kraft och mod och voro konungens hjälp mot fienden. 026:014 Och Ussia försåg hela denna här med sköldar, spjut, hjälmar, pansar och bågar, så ock med slungstenar. 026:015 Och han lät i Jerusalem göra krigsredskap, konstmässigt uttänkta, till att sätta upp på tornen och på murarnas hörn, för att med dem avskjuta pilar och stora stenar. Och ryktet om honom gick ut vida omkring, ty underbart hjälptes han fram till makt. 026:016 Men när han nu var så mäktig, blev hans hjärta högmodigt, så att han gjorde vad fördärvligt var; han förbröt sig trolöst mot HERREN, sin Gud, i det att han gick in i HERRENS tempel för att antända rökelse på rökelsealtaret. 026:017 Då gick prästen Asarja ditin efter honom, åtföljd av åttio HERRENS präster, oförskräckta män. 026:018 Dessa trädde fram mot konung Ussia och sade till honom: »Det hör icke dig till, Ussia, att antända rökelse åt HERREN, utan det tillhör prästerna, Arons söner, som är helgade till att antända rökelse. Gå ut ur helgedomen, ty du har begått en förbrytelse, och HERREN Gud skall icke låta detta lända dig till ära.» 026:019 Då for Ussia ut i vrede, där han stod med ett rökelsekar i sin hand för att antända rökelse. Men just som han for ut mot prästerna, slog spetälska ut på hans panna, i prästernas närvaro, inne i HERRENS hus, bredvid rökelsealtaret. 026:020 Och när översteprästen Asarja och alla prästerna vände sig till honom och fingo se att han var spetälsk i pannan, drevo de honom strax ut därifrån. Själv skyndade han också ut, eftersom HERREN så hemsökte honom. 026:021 Sedan var konung Ussia spetälsk för hela sitt liv och bodde i ett särskilt hus såsom spetälsk, ty han var utesluten från HERRENS hus. Hans son Jotam förestod då konungens hus och dömde folket i landet.

026:022 Vad nu mer är att säga om Ussia, om hans första tid såväl som om hans sista, det har profeten Jesaja, Amos' son, tecknat upp. 026:023 Och Ussia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom hos hans fäder, ute på konungagravens mark, detta med tanke därpå att han hade varit spetälsk. Och hans son Jotam blev konung efter honom.

027:001 Jotam var tjugufem år gammal när han blev konung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Hans moder hette Jerusa, Sadoks dotter. 027:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader Ussia hade gjort, vartill kom att han icke trängde in i HERRENS tempel; men folket gjorde ännu vad fördärvligt var. 027:003 Han byggde Övre porten till HERRENS hus, och på Ofelmuren utförde han stora byggnadsarbeten. 027:004 Därtill byggde han städer i Juda bergsbygd, och i skogarna byggde han borgar och torn. 027:005 Och när han så kom i strid med Ammons barns konung, blev han dem övermäktig, så att Ammons barn det året måste giva honom ett hundra talenter silver, tio tusen korer vete och tio tusen korer korn. Lika mycket måste Ammons barn erlägga åt honom också nästa år och året därpå. 027:006 Så mäktig blev Jotam, därför att han vandrade ståndaktigt inför HERREN, sin Gud.

027:007 Vad nu mer är att säga om Jotam och om alla hans krig och andra företag, det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda konungar. 027:008 Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han regerade sexton år i Jerusalem. 027:009 Och Jotam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i Davids stad. Och hans son Ahas blev konung efter honom.

028:001 Ahas var tjugu år gammal när han blev konung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS ögon, såsom hans fader David, 028:002 utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock göra gjutna beläten åt Baalerna. 028:003 Och själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände upp sina barn i eld, efter den styggeliga seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn. 028:004 Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och kullarna och under alla gröna träd.

028:005 Därför gav HERREN, hans Gud, honom i den arameiske konungens hand; de slogo honom och togo av hans folk en stor hop fångar och förde dem till Damaskus. Han blev ock given i Israels konungs hand, så att denne tillfogade honom ett stort nederlag. 028:006 Ty Peka, Remaljas son, dräpte av Juda ett hundra tjugu tusen man på en enda dag, allasammans stridbara män. Detta skedde därför att de hade övergivit HERREN, sina fäders Gud. 028:007 Och Sikri, en tapper man från Efraim, dräpte Maaseja, konungasonen, och Asrikam, slottshövdingen, och Elkana, konungens närmaste man. 028:008 Och Israels barn bortförde från sina bröder två hundra tusen fångar, nämligen deras hustrur, söner och döttrar, och togo därjämte mycket byte från dem och förde bytet till Samaria.

028:009 Men där var en HERRENS profet som hette Oded; denne gick ut mot hären, när den kom till Samaria, och sade till dem: »Se, i sin vrede över Juda har HERREN, edra fäders Gud, givit dem i eder hand, men I haven dräpt dem med en hätskhet som har nått upp till himmelen. 028:010 Och nu tänken I göra Judas och Jerusalems barn till trälar och trälinnor åt eder. Därmed dragen I ju allenast skuld över eder själva inför HERREN, eder Gud. 028:011 Så hören mig nu: Sänden tillbaka fångarna som I haven tagit från edra bröder; ty HERRENS vrede är upptänd mot eder.»

028:012 Några av huvudmännen bland Efraims barn, nämligen Asarja, Johanans son, Berekja, Mesillemots son, Hiskia, Sallums son, och Amasa, Hadlais son, stodo då upp och gingo emot dem som kommo från kriget 028:013 och sade till dem: »I skolen icke föra dessa fångar hitin; ty I förehaven något som drager skuld över oss inför HERREN, och varigenom I ytterligare föröken våra synder och vår skuld. Vår skuld är ju redan stor nog, och vrede är upptänd mot Israel.» 028:014 Då lämnade krigsfolket ifrån sig fångarna och bytet inför de överste och hela församlingen. 028:015 Och de nämnda männen stodo upp och togo sig an fångarna. Alla som voro nakna bland dem klädde de upp med vad de hade tagit såsom byte; de gåvo dem kläder och skor, mat och dryck, och smorde dem med olja, och alla som icke orkade gå läto de sätta sig upp på åsnor, och förde dem så till Jeriko, Palmstaden, till deras bröder där. Sedan vände de tillbaka till Samaria.

028:016 Vid samma tid sände konung Ahas bud till konungarna i Assyrien, med begäran att de skulle hjälpa honom. 028:017 Ty förutom allt annat hade edoméerna kommit och slagit Juda och tagit fångar. 028:018 Och filistéerna hade fallit in i städerna i Juda lågland och sydland och hade intagit Bet-Semes, Ajalon och Gederot, så ock Soko med underlydande orter, Timna med underlydande orter och Gimso med underlydande orter, och hade bosatt sig i dem. 028:019 Ty HERREN ville förödmjuka Juda, för Ahas', den israelitiske konungens, skull, därför att denne hade vållat oordning i Juda och varit otrogen mot HERREN. 028:020 Men Tillegat-Pilneeser, konungen i Assyrien, drog emot honom och angrep honom, i stället för att understödja honom. 028:021 Ty fastän Ahas plundrade HERRENS hus och konungshuset och de överstes hus och gav allt åt konungen i Assyrien, så hjälpte det honom dock icke. 028:022 Och i sin nöd försyndade sig samme konung Ahas ännu mer genom otrohet mot HERREN. 028:023 Han offrade nämligen åt gudarna i Damaskus, som hade slagit honom; ty han tänkte: »Eftersom de arameiska konungarnas gudar hava förmått hjälpa dem, vill jag offra åt dessa gudar, för att de ock må hjälpa mig.» Men i stället var det dessa som kommo honom och hela Israel på fall. 028:024 Ahas samlade ihop de kärl som funnos i Guds hus och bröt sönder kärlen i Guds hus och stängde igen dörrarna till HERRENS hus, och gjorde sig altaren i vart hörn i Jerusalem. 028:025 Och i var och en av Juda städer uppförde han offerhöjder för att där tända offereld åt andra gudar, och han förtörnade så HERREN, sina fäders Gud.

028:026 Vad nu mer är att säga om honom och om alla hans företag, under hans första tid såväl som under hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och Israels konungar. 028:027 Och Ahas gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i Jerusalem, inne i själva staden; de lade honom nämligen icke i Israels konungars gravar. Och hans son Hiskia blev konung efter honom.

029:001 Hiskia var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Abia, Sakarjas dotter. 029:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader David hade gjort.

029:003 I sitt första regeringsår, i första månaden, öppnade han dörrarna till HERRENS hus och satte dem i stånd 029:004 Och han lät hämta prästerna och leviterna och församlade dem på den öppna platsen mot öster. 029:005 Och han sade till dem: »Hören mig, I leviter. Helgen nu eder själva, och helgen HERRENS, edra fäders Guds, hus, och skaffen orenheten ut ur helgedomen. 029:006 Ty våra fäder voro otrogna och gjorde vad ont var i HERRENS, vår Guds, ögon och övergåvo honom; de vände sitt ansikte bort ifrån HERRENS boning och vände honom ryggen. 029:007 De stängde ock igen dörrarna till förhuset, släckte ut lamporna, tände ingen rökelse och offrade inga brännoffer i helgedomen åt Israels Gud. 029:008 Därför har HERRENS förtörnelse kommit över Juda och Jerusalem, och han har gjort dem till en varnagel, till ett föremål för häpnad och begabberi, såsom I sen med egna ögon. 029:009 Ja, därför hava ock våra fäder fallit för svärd, och våra söner och döttrar och hustrur hava fördenskull kommit i fångenskap. 029:010 Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med HERREN, Israels Gud, för att hans vredes glöd må vända sig ifrån oss. 029:011 Så varen nu icke försumliga, mina barn, ty eder har HERREN utvalt till att stå inför hans ansikte och göra tjänst inför honom, till att vara hans tjänare och antända rökelse åt honom.»

029:012 Då stodo leviterna upp: Mahat, Amasais son, och Joel, Asarjas son, av kehatiternas barn; av Meraris barn Kis, Abdis son, och Asarja, Jehallelels son; av gersoniterna Joa, Simmas son, och Eden, Joas son; 029:013 av Elisafans barn Simri och Jeguel; av Asafs barn Sakarja och Mattanja; 029:014 av Hemans barn Jehuel och Simei; av Jedutuns barn Semaja och Ussiel. 029:015 Dessa församlade nu sina bröder och helgade sig och gingo, såsom konungen hade bjudit i kraft av HERRENS ord, sedan in för att rena HERRENS hus. 029:016 Men prästerna gingo in i det inre av HERRENS hus för att rena det, och all orenhet som de funno i HERRENS tempel buro de ut på förgården till HERRENS hus; där togo leviterna emot den och buro ut den i Kidrons dal. 029:017 De begynte att helga templet på första dagen i första månaden, och på åttonde dagen i månaden hade de hunnit till HERRENS förhus och helgade sedan HERRENS hus under åtta dagar; och på sextonde dagen i första månaden hade de fullgjort sitt arbete. 029:018 Då gingo de in till konung Hiskia och sade: »Vi hava renat hela HERRENS hus och brännoffersaltaret med alla dess tillbehör och skådebrödsbordet med alla dess tillbehör. 029:019 Och alla de kärl som konung Ahas under sin regering i sin otrohet förkastade, dem hava vi återställt och helgat, och de stå nu framför HERRENS altare.»

029:020 Då lät konung Hiskia bittida om morgonen församla de överste i staden och gick upp i HERRENS hus. 029:021 Och man förde fram sju tjurar, sju vädurar och sju lamm, så ock sju bockar till syndoffer för riket och för helgedomen och för Juda; och han befallde Arons söner, prästerna, att offra detta på HERRENS altare. 029:022 Då slaktade de fäkreaturen, och prästerna togo upp blodet och stänkte det på altaret; därefter slaktade de vädurarna och stänkte blodet på altaret; sedan slaktade de lammen och stänkte blodet på altaret. 029:023 Därefter förde de syndoffersbockarna fram inför konungen och församlingen, och de lade sina händer på dem. 029:024 Och prästerna slaktade dem och läto deras blod såsom syndoffer komma på altaret, till försoning för hela Israel; ty konungen hade befallt att offra dessa brännoffer och syndoffer för hela Israel.

029:025 Och han lät leviterna ställa upp sig till tjänstgöring i HERRENS hus med cymbaler, psaltare och harpor, såsom David och Gad, konungens siare, och profeten Natan hade bjudit; ty budet härom var givet av HERREN genom hans profeter. 029:026 Och leviterna ställde upp sig med Davids instrumenter, och prästerna med trumpeterna. 029:027 Och Hiskia befallde att man skulle offra brännoffret på altaret; och på samma gång som offret begynte, begynte ock HERRENS sång ljuda jämte trumpeterna, och detta under ledning av Davids, Israels konungs, instrumenter. 029:028 Och hela församlingen föll ned, under det att sången sjöngs och trumpeterna skallade--allt detta ända till dess brännoffret var fullbordat. 029:029 Och när de hade offrat brännoffret, knäböjde konungen och alla som voro där tillstädes med honom, och tillbådo. 029:030 Och konung Hiskia och de överste befallde leviterna att lova HERREN med Davids och siaren Asafs ord; och de sjöngo hans lov med glädje och böjde sig ned och tillbådo.

029:031 Och Hiskia tog till orda och sade: »I haven nu tagit handfyllning till HERRENS tjänst. Så träden nu hit och fören fram slaktoffer och lovoffer till HERRENS hus.» Då förde församlingen fram slaktoffer och lovoffer, och var och en som av sitt hjärta manades därtill offrade brännoffer. 029:032 Antalet av de brännoffersdjur som församlingen förde fram var sjuttio tjurar, ett hundra vädurar och två hundra lamm, alla dessa till brännoffer åt HERREN. 029:033 Och tackoffren utgjordes av sex hundra tjurar och tre tusen djur av småboskapen. 029:034 Men prästerna voro för få, så att de icke kunde draga av huden på alla brännoffersdjuren; därför understöddes de av sina bröder leviterna, till dess detta göromål var fullgjort, och till dess prästerna hade helgat sig. Ty i fråga om att helga sig hade leviterna visat sig mer rättsinniga än prästerna. 029:035 Också var antalet stort av brännoffer, vartill kommo fettstyckena från tackoffren, så ock de drickoffer som hörde till brännoffren.

Så blev det ordnat med tjänstgöringen i HERRENS hus. 029:036 Och Hiskia och allt folket gladde sig över vad Gud hade berett åt folket; ty helt oväntat hade detta kommit till stånd.

030:001 Därefter sände Hiskia ut bud till hela Israel och Juda och skrev också brev till Efraim och Manasse, att de skulle komma till HERRENS hus i Jerusalem för att hålla HERRENS, Israels Guds, påskhögtid. 030:002 Och konungen och hans förnämsta män och hela församlingen i Jerusalem enade sig om att hålla påskhögtiden i andra månaden; 030:003 ty de kunde icke hålla den nu genast, eftersom prästerna ännu icke hade helgat sig i tillräckligt antal och folket icke hade hunnit församla sig till Jerusalem. 030:004 Därför syntes det konungen och hela församlingen rätt att göra så. 030:005 Och de beslöto att låta utropa i hela Israel, från Beer-Seba ända till Dan, att man skulle komma och hålla HERRENS, Israels Guds, påskhögtid i Jerusalem; ty man hade icke eljest hållit den samfällt, såsom föreskrivet var.

030:006 Så begåvo sig då ilbuden åstad med breven från konungen och hans förnämsta män och drogo genom hela Israel och Juda, enligt konungens befallning, och sade: »I Israels barn, vänden om till HERREN, Abrahams, Isaks och Israels Gud, på det att han må vända om till den kvarleva av eder, som har räddats undan de assyriska konungarnas hand. 030:007 Och varen icke såsom edra fäder och bröder, som voro otrogna mot HERREN, sina fäders Gud, så att han prisgav dem åt förödelse, såsom I själva haven sett. 030:008 Varen alltså nu icke hårdnackade såsom edra fäder, utan underkasten eder HERREN och kommen till hans helgedom, den som han har helgat för evig tid, och tjänen HERREN, eder Gud, på det att hans vredes glöd må vända sig ifrån eder. 030:009 Ty om I vänden om till HERREN, skola edra bröder och edra barn finna barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att de få vända tillbaka till detta land; ty HERREN, eder Gud, är nådig och barmhärtig, och han skall icke vända sitt ansikte ifrån eder, om I vänden om till honom.» 030:010 Och ilbuden foro ifrån stad till stad i Efraims och Manasse land och ända till Sebulon; men man gjorde spe av dem och bespottade dem. 030:011 Dock funnos några i Aser, Manasse och Sebulon, som ödmjukade sig och kommo till Jerusalem. 030:012 Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem ett endräktigt hjärta till att göra efter vad konungen och de överste hade bjudit i kraft av HERRENS ord.

030:013 Och mycket folk kom tillhopa i Jerusalem för att hålla det osyrade brödets högtid i andra månaden, en mycket stor församling. 030:014 Och de stodo upp och skaffade bort de altaren som funnos i Jerusalem; också alla offereldsaltarna skaffade de bort och kastade dem i Kidrons dal. 030:015 Och de slaktade påskalammet på fjortonde dagen i andra månaden; prästerna och leviterna, som nu kände blygsel och därför hade helgat sig, förde därvid fram brännoffer till HERRENS hus. 030:016 Och de inställde sig till tjänstgöring på sina platser, såsom det var föreskrivet för dem, efter gudsmannen Moses lag; och prästerna stänkte med blodet, sedan de hade tagit emot det av leviterna. 030:017 Ty många funnos i församlingen, som icke hade helgat sig; därför måste leviterna slakta påskalammen för alla som icke voro rena, och så helga dem åt HERREN. 030:018 Det var nämligen en myckenhet av folket, många från Efraim och Manasse, Isaskar och Sebulon, som icke hade renat sig, utan åto påskalammet på annat sätt än föreskrivet var. Men Hiskia hade bett för dem och sagt: »HERREN, den gode, förlåte var och en 030:019 som har vänt sitt hjärta till att söka Gud, HERREN, sina fäders Gud, om han än icke är ren efter helgedomens ordning.» 030:020 Och HERREN hörde Hiskia och skonade folket.

030:021 Så höllo Israels barn, de som då voro tillstädes i Jerusalem, det osyrade brödets högtid i sju dagar med stor glädje; och leviterna och prästerna lovade HERREN var dag med kraftiga instrumenter, HERREN till ära. 030:022 Och Hiskia talade vänligt till alla de leviter som voro väl förfarna i HERRENS tjänst. Och de åto av högtidsoffren under de sju dagarna, i det att de offrade tackoffer och prisade HERREN, sina faders Gud. 030:023 Och hela församlingen enade sig om att hålla högtid under ännu sju dagar; och så höll man högtid med glädje också under de sju dagarna. 030:024 Ty Hiskia, Juda konung, hade såsom offergärd givit åt församlingen ett tusen tjurar och av småboskapen sju tusen djur, och de överste hade såsom offergärd givit åt församlingen ett tusen tjurar och av småboskapen tio tusen djur. Och ett stort antal präster helgade sig. 030:025 Och hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna, så ock hela församlingen av dem som hade kommit från Israel, ävensom de främlingar som hade kommit från Israels land, eller som bodde i Juda. 030:026 Och i Jerusalem var stor glädje; ty alltsedan Salomos, Davids sons, Israels konungs, tid hade icke något sådant som detta skett i Jerusalem. 030:027 Och de levitiska prästerna stodo upp och välsignade folket, och deras röst blev hörd, och deras bön kom till himmelen, hans heliga boning.

031:001 När nu allt detta var till ända, drogo alla israeliter som hade varit där tillstädes ut till Juda städer och slogo sönder stoderna, höggo ned Aserorna och bröto ned offerhöjderna och altarna i hela Juda och Benjamin och i Efraim och Manasse, till dess att de hade gjort ände på dem; sedan vände alla Israels barn tillbaka till sina städer, var och en till sin egendom.

031:002 Och Hiskia förordnade om prästernas och leviternas avdelningar, alltefter som de tillhörde den ena eller den andra avdelningen, så att var och en av såväl prästerna som leviterna fick sitt bestämda göromål, när brännoffer och tackoffer skulle offras, till att därvid göra tjänst och tacka och lovsjunga i portarna till HERRENS läger. 031:003 Och konungen anslog en del av sin egendom till brännoffren, nämligen till att offra brännoffer morgon och afton, och till att offra brännoffer på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna, såsom det var föreskrivet i HERRENS lag. 031:004 Och han befallde folket som bodde i Jerusalem att giva prästerna och leviterna deras del, för att de skulle kunna hålla fast vid HERRENS lag. 031:005 Och när denna befallning blev känd, gåvo Israels barn rikligen en förstling av säd, vin, olja och honung och av all markens avkastning; och tionde av allt förde de fram i myckenhet. 031:006 Och de av Israels och Juda barn, som bodde i Juda städer, förde ock fram tionde av fäkreatur och små boskap, så ock tionde av de heliga gåvor som helgades åt HERRENS, deras Gud, och lade upp dem i särskilda högar. 031:007 I tredje månaden begynte de att lägga upp högarna, och i sjunde månaden hade de slutat därmed. 031:008 När då Hiskia och de överste kommo och sågo högarna, prisade de HERREN och hans folk Israel. 031:009 Och Hiskia frågade prästerna och leviterna om högarna. 031:010 Då svarade honom översteprästen Asarja, av Sadoks hus, och sade; »Alltsedan man begynte föra fram offergärden till HERRENS hus, hava vi ätit och blivit mätta och dock fått mycket kvar; ty HERREN har välsignat sitt folk, och vad som är kvar är denna stora rikedom.»

031:011 Och Hiskia befallde att man skulle inreda förrådskamrar i HERRENS hus, och man inredde sådana. 031:012 Och i dem förde man in offergärden och tionden och de heliga gåvorna, allt på heder och tro. Och överuppsyningsman däröver var leviten Konanja, och hans närmaste man var hans broder Simei. 031:013 Men Jehiel, Asasja, Nahat, Asael, Jerimot, Josabad, Eliel, Jismakja, Mahat och Benaja voro tillsyningsmän under Konanja och hans broder Simei, efter förordnande av konung Hiskia och Asarja, fursten i Guds hus. 031:014 Och leviten Kore, Jimnas son, som var dörrvaktare på östra sidan, hade uppsikten över de frivilliga gåvorna åt Gud och skulle fördela HERRENS offergärd och det högheliga av offren. 031:015 Och under honom sattes Eden, Minjamin, Jesua, Semaja, Amarja och Sekanja till förtroendemän i präststäderna för att ombesörja utdelningen åt sina bröder, efter deras avdelningar, åt den minste såväl som åt den störste. 031:016 Härifrån voro undantagna alla sådana i sina släktregister upptecknade personer av mankön, från tre års ålder och därutöver, som skulle infinna sig i HERRENS hus, där var dag de för den dagen bestämda sysslorna skulle utföras genom dem som hade tjänstgöringen, med de särskilda åligganden de hade efter sina avdelningar. 031:017 Och vad angick prästernas släktregister, så var det uppgjort efter deras familjer; och av leviterna voro de upptagna, som voro tjugu år gamla eller därutöver, efter sina särskilda åligganden, alltefter sina avdelningar. 031:018 Och i släktregistret skulle de vara upptecknade jämte alla sina späda barn, hustrur, söner och döttrar, så många de voro. Ty på heder och tro skulle de förvalta det heliga såsom heligt. 031:019 Och för dem av Arons söner, prästerna, som bodde på sina städers utmarker, voro i var särskild stad namngivna män tillsatta, som åt allt mankön bland prästerna och åt alla de leviter som voro upptecknade i släktregistret skulle utdela vad dem tillkom.

031:020 Så förfor Hiskia i hela Juda, och han gjorde inför HERREN, sin Gud, vad gott och rätt och sant var. 031:021 Och allt som han företog sig, när han nu sökte sin Gud, allt, vare sig det angick tjänstgöringen i Guds hus eller det angick lagen och budorden, det gjorde han av allt sitt hjärta, och det lyckades honom väl.

032:001 Sedan han hade utfört detta och bevisat sådan trohet, kom Sanherib, konungen i Assyrien, och drog in i Juda och belägrade dess befästa städer och tänkte erövra dem åt sig. 032:002 Då nu Hiskia såg att Sanherib kom, i avsikt att belägra Jerusalem, 032:003 rådförde han sig med sina förnämsta män och sina hjältar om att täppa för vattnet i de källor som lågo utom staden; och de hjälpte honom härmed. 032:004 Mycket folk församlades och täppte till alla källorna och dämde för bäcken som flöt mitt igenom trakten, ty de sade: »När de assyriska konungarna komma, böra de icke finna vatten i sådan myckenhet.» 032:005 Och han tog mod till sig och byggde upp muren överallt där den var nedbruten, och byggde tornen högre, och förde upp en annan mur därutanför, och befäste Millo i Davids stad, och lät göra skjutvapen i myckenhet, så ock sköldar. 032:006 Och han tillsatte krigshövitsmän över folket och församlade dem till sig på den öppna platsen vid stadsporten, och talade uppmuntrande till dem och sade: 032:007 »Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke förskräckta för konungen i Assyrien och för hela den hop han har med sig; ty med oss är en som är större än den som är med honom. 032:008 Med honom är en arm av kött, men med oss är HERREN, vår Gud, och han skall hjälpa oss och föra våra krig. Och folket tryggade sig vid Hiskias, Juda konungs, ord.

032:009 Därefter sände Sanherib, konungen i Assyrien--som nu med hela sin härsmakt låg framför Lakis--sina tjänare till Jerusalem, till Hiskia, Juda konung, och till alla dem av Juda, som voro i Jerusalem, och lät säga: 032:010 »Så säger Sanherib, konungen i Assyrien: Varpå förtrösten I, eftersom I stannen kvar i det belägrade Jerusalem? 032:011 Se, Hiskia uppeggar eder, så att I kommen att dö genom hunger och törst; han säger: 'HERREN, vår Gud, skall rädda oss ur den assyriske konungens hand.' 032:012 Har icke denne samme Hiskia avskaffat hans offerhöjder och altaren och sagt till Juda och Jerusalem: 'Inför ett enda altare skolen I tillbedja, och på detta skolen I tända offereld'? 032:013 Veten I icke vad jag och mina fäder hava gjort med andra länders alla folk? Hava väl de gudar som dyrkas av folken i dessa andra länder någonsin förmått rädda sina länder ur min hand? 032:014 Ja, vilket bland alla dessa folk som mina fäder hava givit till spillo har väl haft någon gud som har förmått rädda sitt folk ur min hand eftersom I menen att eder Gud förmår rädda eder ur min hand!» 032:015 Nej, låten nu icke Hiskia så bedraga och uppegga eder, och tron honom icke; ty ingen gud hos något folk eller i något rike har förmått rädda sitt folk ur min hand eller ur mina fäders hand. Huru mycket mindre skall då eder Gud kunna rädda eder ur min hand!» 032:016 Och hans tjänare talade ännu mer mot HERREN Gud och mot hans tjänare Hiskia. 032:017 Han hade ock skrivit ett brev vari han smädade HERREN, Israels Gud, och talade mot honom så: »Lika litet som de gudar som dyrkas av folken i de andra länderna hava kunnat rädda sina folk ur min hand, lika litet skall Hiskias Gud kunna rädda sitt folk ur min hand.» 032:018 Och till Jerusalems folk, dem som stodo på muren, ropade de med hög röst på judiska för att göra dem modlösa och förskräckta, så att man sedan skulle kunna intaga staden. 032:019 Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de främmande folkens gudar, vilka äro verk av människohänder.

032:020 Men vid allt detta bådo konung Hiskia och profeten Jesaja, Amos' son, och ropade till himmelen. 032:021 Då sände HERREN en ängel, som förgjorde alla de tappra stridsmännen och furstarna och hövitsmännen i den assyriske konungens läger, så att han med skam måste draga tillbaka till sitt land. Och när han en gång gick in i sin guds hus, blev han där nedhuggen med svärd av sina egna söner. 032:022 Så frälste HERREN Hiskia och Jerusalems invånare ur Sanheribs, den assyriske konungens, hand och ur alla andras hand; och han beskyddade dem på alla sidor. 032:023 Och många förde skänker till HERREN i Jerusalem och dyrbara gåvor till Hiskia, Juda konung; och han blev härefter högt aktad av alla folk.

032:024 Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Då bad han till HERREN, och han svarade honom och gav honom ett undertecken. 032:025 Dock återgäldade Hiskia icke det goda som hade blivit honom bevisat, utan hans hjärta blev högmodigt; därför kom förtörnelse över honom och över Juda och Jerusalem. 032:026 Men då Hiskia ödmjukade sig, mitt i sitt hjärtas högmod, och Jerusalems invånare med honom, drabbade HERRENS förtörnelse dem icke, så länge Hiskia levde.

032:027 Och Hiskias rikedom och härlighet var mycket stor; han hade byggt sig skattkamrar för silver och guld och ädla stenar, och för välluktande kryddor, och för sköldar och för allahanda dyrbara håvor av andra slag, 032:028 så ock förrådshus för vad som kom in av säd, vin och olja, ävensom stall för allt slags boskap; och hjordar hade han skaffat för sina fållor. 032:029 Och han hade byggt sig städer och förvärvat sig stor rikedom på får och fäkreatur; ty Gud hade givit honom mycket stora ägodelar. 032:030 Det var ock Hiskia som täppte till Gihonsvattnets övre källa och ledde vattnet nedåt, väster om Davids stad. Och Hiskia var lyckosam i allt vad han företog sig. 032:031 Jämväl när från Babels furstar de sändebud kommo, som voro skickade till honom för att fråga efter det under som hade skett i landet, övergav Gud honom allenast för att pröva honom, på det att han skulle förnimma allt vad som var i hans hjärta.

032:032 Vad nu mer är att säga om Hiskia och om hans fromma gärningar, det finnes upptecknat i »Profeten Jesajas, Amos' sons, syner», i boken om Judas och Israels konungar. 032:033 Och Hiskia gick till vila hos sina fäder, och han begrov honom på den plats där man går upp till Davids hus' gravar; och hela Juda och Jerusalems invånare bevisade honom ära vid hans död. Och hans son Manasse blev konung efter honom.

033:001 Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han regerade femtiofem år i Jerusalem. 033:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn. 033:003 Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade brutit ned, och reste altaren åt Baalerna och gjorde Aseror, och tillbad och tjänade himmelens hela härskara. 033:004 Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade sagt: »I Jerusalem skall mitt namn vara till evig tid.» 033:005 Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda förgårdarna till HERRENS hus. 033:006 Han lät ock sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och övade teckentyderi, svartkonst och trolldom och skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i HERRENS ögon, så att han förtörnade honom. 033:007 Och avgudabelätet som han hade låtit göra satte han i Guds hus, om vilket Gud hade sagt till David och till hans son Salomo: »Vid detta hus och vid Jerusalem, som jag har utvalt bland alla Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid. 033:008 Och jag skall icke mer låta Israel vandra bort ifrån det land som jag har bestämt åt edra fäder, om de allenast hålla och göra allt vad jag har bjudit dem, alldeles efter den lag, de stadgar och rätter som de hava fått genom Mose.» 033:009 Men Manasse förförde Juda och Jerusalems invånare, så att de gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för Israels barn.

033:010 Och HERREN talade till Manasse och hans folk, men de aktade icke därpå. 033:011 Då lät HERREN den assyriske konungens härhövitsmän komma över dem; de slogo Manasse i bojor och fängslade honom med kopparfjättrar och förde honom till Babel. 033:012 Men när han nu var i nöd, bön föll han inför HERREN, sin Gud, och ödmjukade sig storligen för sina fäders Gud. 033:013 Och när han så bad till honom, lät han beveka sig och hörde hans bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem såsom konung. Och då besinnade Manasse att HERREN är Gud. 033:014 Därefter byggde han en yttre mur till Davids stad västerut mot Gihon i dalen, intill Fiskporten, och runt omkring Ofel, och gjorde den mycket hög. Och han insatte krigshövitsmän i alla befästa städer i Juda. 033:015 Och han skaffade bort de främmande gudarna och avgudabelätet ur HERRENS hus, så ock alla de altaren som han hade byggt på det berg där HERRENS hus stod och i Jerusalem, och kastade dem utanför staden. 033:016 Och han upprättade HERRENS altare och offrade tackoffer och lovoffer därpå, och uppmanade Juda att tjäna HERREN, Israels Gud. 033:017 Men folket offrade ännu på höjderna, dock allenast åt HERREN, sin Gud.

033:018 Vad nu mer är att säga om Manasse och om hans bön till sin Gud och om de ord som siarna talade till honom i HERRENS, Israels Guds, namn, det står i Israels konungars krönika. 033:019 Och om hans bön och huru han blev bönhörd, och om all hans synd och otrohet, och om de platser på vilka han byggde offerhöjder och ställde upp sina Aseror och beläten, innan han ödmjukade sig, härom är skrivet i Hosais krönika. 033:020 Och Manasse gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom där han bodde. Och hans son Amon blev konung efter honom.

033:021 Amon var tjugutvå år gammal, när han blev konung, och han regerade två år i Jerusalem. 033:022 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse hade gjort; åt alla de beläten som hans fader Manasse hade låtit göra offrade Amon, och han tjänade dem. 033:023 Men han ödmjukade sig icke för HERREN, såsom hans fader Manasse hade gjort, utan denne Amon hopade skuld på skuld. 033:024 Och hans tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade honom hemma i hans hus. 033:025 Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot konung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till konung efter honom.

034:001 Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade trettioett år i Jerusalem. 034:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade på sin fader Davids vägar och vek icke av vare sig till höger eller till vänster.

034:003 I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var en yngling, begynte han att söka sin fader Davids Gud; och i det tolfte året begynte han att rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och Aserorna och från de skurna och gjutna belätena. 034:004 Men Baalsaltarna brötos ned i hans åsyn, och solstoderna som voro uppställda på dem högg han ned, och Aserorna och de skurna och gjutna belätena slog han sönder och krossade dem till stoft och strödde ut stoftet på de mäns gravar, som hade offrat åt dem. 034:005 Och prästernas ben brände han upp på deras altaren. Så renade han Juda och Jerusalem. 034:006 Och i Manasses, Efraims och Simeons städer ända till Naftali genomsökte han överallt husen. 034:007 Och sedan han hade brutit ned altarna och krossat Aserorna och belätena sönder till stoft och huggit ned alla solstoder i hela Israels land, vände han tillbaka till Jerusalem.

034:008 Och i sitt adertonde regeringsår, medan han höll på med att rena landet och templet, sände han Safan, Asaljas son, och Maaseja, hövitsmannen i staden, och kansleren Joa, Joahas' son, för att sätta HERRENS, sin Guds, hus i stånd. 034:009 Och de gingo till översteprästen Hilkia och avlämnade de penningar som hade influtit till Guds hus, sedan de av de leviter som höllo vakt vid tröskeln hade blivit insamlade från Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, så ock från hela Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare; 034:010 de överlämnade dem åt de män som förrättade arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus. Sedan gåvos penningarna av dessa män, som förrättade arbete och hade befattning vid HERRENS hus med att laga huset och sätta det i stånd, 034:011 de gåvos åt timmermännen och byggningsmännen, till att inköpa huggen sten och trävirke till stockar, för att man därmed skulle timra upp de hus som Juda konungar hade förstört. 034:012 Och männen fingo vid sitt arbete handla på heder och tro; och tillsyningsmän över dem och föreståndare för arbetet voro Jahat och Obadja, leviter av Meraris barn, och Sakarja och Mesullam, av kehatiternas barn, så ock alla de leviter som voro kunniga på musikinstrumenter. 034:013 De hade ock tillsynen över bärarna, så att föreståndare funnos för alla arbetarna vid de särskilda göromålen. Av leviterna togos ock skrivare, uppsyningsmän och dörrvaktare.

034:014 När de nu togo ut penningarna som hade influtit till HERRENS hus, fann prästen Hilkia HERRENS lagbok, den som hade blivit given genom Mose 034:015 Då tog Hilkia till orda och sade till sekreteraren Safan: »Jag har funnit lagboken i HERRENS hus.» Och Hilkia gav boken åt Safan. 034:016 Och Safan bar boken till konungen och avgav därjämte sin berättelse inför konungen och sade: »Allt vad dina tjänare hava fått i uppdrag att göra, det göra de. 034:017 Och de hava tömt ut de penningar som funnos i HERRENS hus, och hava överlämnat dem åt tillsyningsmännen och åt arbetarna.» 034:018 Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade: »Prästen Hilkia har givit mig en bok.» Och Safan föreläste därur för konungen 034:019 När konungen nu hörde lagens ord, rev han sönder sina kläder. 034:020 Och konungen bjöd Hilkia och Ahikam, Safans son, och Abdon, Mikas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens tjänare, och sade: 034:021 »Gån och frågen HERREN för mig och för dem som äro kvar av Israel och Juda, angående det som står i den bok som nu har blivit funnen. Ty stor är HERRENS vrede, den som är utgjuten över oss, därför att våra fäder icke hava hållit HERRENS ord och icke hava gjort allt som är föreskrivet i denna bok.»

034:022 Då gick Hilkia, tillika med andra som konungen sände åstad, till profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tokehat, Hasras son; hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. Och de talade med henne såsom dem bjudet var. 034:023 Då svarade hon dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till den man som har sänt eder till mig: 034:024 Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare skall jag låta olycka komma, alla de förbannelser som äro skrivna i den bok som man har föreläst för Juda konung-- 034:025 detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers verk. Min vrede skall utgjutas över denna plats och skall icke bliva utsläckt. 034:026 Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN, till honom skolen I säga så: Så säger HERREN, Israels Gud, angående de ord som du har hört: 034:027 Eftersom ditt hjärta blev bevekt och du ödmjukade dig inför Gud, när du hörde hans ord mot denna plats och mot dess invånare, ja, ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät inför mig, fördenskull har jag ock hört dig, säger HERREN. 034:028 Se, jag vill samla dig till dina fäder, så att du får samlas till dem i din grav med frid, och dina ögon skola slippa att se all den olycka som jag skall låta komma över denna plats och dess invånare.» Och de vände tillbaka till konungen med detta svar.

034:029 Då sände konungen åstad och lät församla alla de äldste i Juda och Jerusalem. 034:030 Och konungen gick upp i HERRENS hus med alla Juda män och Jerusalems invånare, också prästerna och leviterna, ja, allt folket, ifrån den störste till den minste. Och han läste upp för dem allt vad som stod i förbundsboken, som hade blivit funnen i HERRENS hus. 034:031 Och konungen trädde fram på sin plats och slöt inför HERRENS ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt sitt hjärta och av all sin själ, och göra efter förbundets ord, dem som voro skrivna i denna bok. 034:032 Och han lät alla som funnos i Jerusalem och Benjamin träda in i förbundet Och Jerusalems invånare gjorde efter Guds, sina fäders Guds, förbund. 034:033 Och Josia skaffade bort alla styggelser ur Israels barns alla landområden, och tillhöll alla dem som funnos i Israel att tjäna HERREN, sin Gud. Så länge han levde, veko de icke av ifrån HERREN, sina fäders Gud.

035:001 Därefter höll Josia HERRENS påskhögtid i Jerusalem; man slaktade påskalammet på fjortonde dagen i första månaden. 035:002 Och han fastställde prästernas åligganden och styrkte dem till tjänstgöringen i HERRENS hus. 035:003 Och han sade till leviterna som undervisade hela Israel, och som voro helgade åt HERREN: »Sätten den heliga arken i det hus som Salomo, Davids son, Israels konung, har byggt. Den skall icke mer vara en börda på edra axlar. Tjänen nu HERREN, eder Gud, och hans folk Israel. 035:004 Gören eder redo efter edra familjer, i edra avdelningar, enligt vad David, Israels konung, har föreskrivit, och enligt hans son Salomos föreskrifter, 035:005 och inställen eder i helgedomen, ordnade efter edra bröders, det meniga folkets, familjeskiften, så att en avdelning av en levitisk familj kommer på vart skifte. 035:006 Och slakten påskalammet och helgen eder och reden till det för edra bröder, så att I gören efter HERRENS ord genom Mose.»

035:007 Och Josia gav åt det meniga folket såsom offergärd småboskap, dels lamm och dels killingar, till ett antal av trettio tusen, alltsammans till påskoffer, åt alla som voro där tillstädes, så ock tre tusen fäkreatur, detta allt av konungens enskilda egendom. 035:008 Och hans förnämsta män gåvo efter sin fria vilja offergåvor åt folket, åt prästerna och leviterna. Hilkia, Sakarja och Jehiel, furstarna i Guds hus, gåvo åt prästerna två tusen sex hundra lamm och killingar till påskoffer, så ock tre hundra fäkreatur. 035:009 Men Konanja och hans bröder, Semaja och Netanel, jämte Hasabja, Jegiel och Josabad, de översta bland leviterna, gåvo åt leviterna såsom offergärd fem tusen lamm och killingar till påskoffer, så ock fem hundra fäkreatur.

035:010 Så blev det då ordnat för gudstjänsten; och prästerna inställde sig till tjänstgöring på sina platser och likaledes leviterna, efter sina avdelningar, såsom konungen hade bjudit. 035:011 Därefter slaktade de påskalammet, och prästerna stänkte med blodet som de togo emot av leviterna; och dessa drogo av huden. 035:012 Och de avskilde brännoffersstyckena och delade ut dem åt det meniga folket, efter deras familjeskiften, för att de skulle offra dem åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses bok. På samma sätt gjorde de ock med fäkreaturen. 035:013 Och de stekte påskalammet på eld, på föreskrivet sätt; men tackoffersköttet kokade de i grytor, pannor och kittlar och delade ut det med hast åt allt det meniga folket. 035:014 Sedan redde de till åt sig själva och åt prästerna; ty prästerna, Arons söner, voro upptagna ända till natten med att offra brännoffret och fettstyckena; därför måste leviterna reda till både åt sig och åt prästerna, Arons söner. 035:015 Och sångarna, Asafs barn, stodo på sin plats, såsom David och Asaf och Heman och konungens siare Jedutun hade bjudit, och dörrvaktarna stodo var och en vid sin port; de behövde icke gå ifrån sin tjänstgöring, ty deras bröder, de andra leviterna, redde till åt dem.

035:016 Så blev allt ordnat för HERRENS tjänst på den dagen, i det att man höll påskhögtid och offrade brännoffer på HERRENS altare, såsom konung Josia hade bjudit. 035:017 De israeliter som voro där tillstädes höllo nu påskhögtid och firade det osyrade brödets högtid i sju dagar. 035:018 En påskhögtid lik denna hade icke blivit hållen i Israel sedan profeten Samuels tid; ty ingen av Israels konungar hade hållit en sådan påskhögtid som den vilken nu hölls av Josia jämte prästerna och leviterna och hela Juda och dem av Israel, som voro där tillstädes, jämväl Jerusalems invånare. 035:019 I Josias adertonde regeringsår hölls denna påskhögtid.

035:020 Efter allt detta, sedan Josia hade försatt templet i gott stånd, drog Neko, konungen i Egypten, upp för att strida vid Karkemis, som ligger vid Frat; och Josia drog ut mot honom. 035:021 Då skickade denne sändebud till honom och lät säga: »Vad har du med mig att göra, du Juda konung? Det är icke mot dig jag nu kommer, utan mot min arvfiende, och Gud har befallt mig att skynda. Hör upp att trotsa Gud, som är med mig, och tag dig till vara, så att han icke fördärvar dig.» 035:022 Men i stället för att vända om och lämna honom i fred förklädde Josia sig och gick att strida mot honom, utan att höra på Nekos ord, som dock kommo från Guds mun. Och det kom till strid på Megiddos slätt. 035:023 Men skyttarnas skott träffade konung Josia; och konungen sade till sina tjänare: »Bären mig undan, ty jag är svårt sårad.» 035:024 Då buro hans tjänare honom från stridsvagnen och satte honom i hans andra vagn och förde honom till Jerusalem; och han gav upp andan och blev begraven där hans fäder voro begravna. Och hela Juda och Jerusalem sörjde Josia. 035:025 Och Jeremia sjöng en klagosång över Josia. Och alla sångare och sångerskor talade sedan i sina klagosånger om Josia, såsom man gör ännu i dag; och dessa sånger blevo allmänt gängse i Israel. De finnas upptecknade bland »Klagosångerna».

035:026 Vad nu mer är att säga om Josia och om de fromma gärningar han gjorde, efter vad föreskrivet var i HERRENS lag, 035:027 och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som under sin sista, det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda konungar

036:001 Och folket i landet tog Josias son Joahas och gjorde honom till konung i Jerusalem efter hans fader. 036:002 Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han regerade tre månader i Jerusalem. 036:003 Konungen i Egypten avsatte honom i Jerusalem och pålade landet en skatt av ett hundra talenter silver och en talent guld. 036:004 Och konungen i Egypten gjorde hans broder Eljakim till konung över Juda och Jerusalem och förändrade hans namn till Jojakim men hans broder Joahas, honom tog Neko med sig, och han förde honom till Egypten.

036:005 Jojakim var tjugufem år gammal när han blev konung, och han regerade elva år i Jerusalem. Han gjorde vad ont var i HERRENS, sin Guds, ögon. 036:006 Och Nebukadnessar, konungen i Babel, drog upp mot honom och fängslade honom med kopparfjättrar och förde honom bort till Babel. 036:007 Och en del av kärlen i HERRENS hus förde Nebukadnessar till Babel, och han satte in dem i sitt tempel i Babel.

036:008 Vad nu mer är att säga om Jojakim och om de styggelser som han gjorde, och om vad han eljest har befunnits vara skyldig till, det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda konungar. Och hans son Jojakin blev konung efter honom.

036:009 Jojakin var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade tre månader och tio dagar i Jerusalem. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon. 036:010 Och vid följande års början sände konung Nebukadnessar och lät hämta honom till Babel, tillika med de dyrbara kärlen i HERRENS hus; och han gjorde hans broder Sidkia till konung över Juda och Jerusalem.

036:011 Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han regerade elva år i Jerusalem. 036:012 Han gjorde vad ont var i HERRENS, sin Guds, ögon; han ödmjukade sig icke för profeten Jeremia, som talade HERRENS ord. 036:013 Han avföll från konung Nebukadnessar, som hade tagit ed av honom vid Gud. Och han var hårdnackad och förstockade sitt hjärta, så att han icke omvände sig till HERREN, Israels Gud. 036:014 Alla de översta bland prästerna och folket försyndade sig ock storligen i otrohet mot Gud med hedningarnas alla styggelser och orenade HERRENS hus, som han hade helgat i Jerusalem. 036:015 Och HERREN, deras faders Gud, skickade sina budskap till dem titt och ofta genom sina sändebud, ty han ömkade sig över sitt folk och sin boning. 036:016 Men de begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och bespottade hans profeter, till dess HERRENS vrede över hans folk växte så, att ingen bot mer fanns. 036:017 Då sände han emot dem kaldéernas konung, och denne dräpte deras unga män med svärd i deras helgedomshus och skonade varken ynglingar eller jungfrur, ej heller gamla och gråhårsmän; allt blev givet i hans hand. 036:018 Och alla kärl i Guds hus, både stora och små, och skatterna i HERRENS hus, så ock konungens och hans förnämsta mäns skatter, allt förde han till Babel. 036:019 Och man brände upp Guds hus och bröt ned Jerusalems mur, och alla dess palats brände man upp i eld och förstörde alla de dyrbara föremål som funnos där. 036:020 Och dem som hade undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap till Babel, och de blevo tjänare åt honom och åt hans söner, till dess att perserna kommo till väldet-- 036:021 för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas-- alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina sabbater. Ty medan det låg öde, hade det sabbat--till dess att sjuttio år hade gått till ända.

036:022 Men i den persiske konungens Kores' första regeringsår uppväckte HERREN--för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle fullbordas--den persiske konungen Kores' ande, så att denne lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra följande: 036:023 »Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. Vemhelst nu bland eder, som tillhör hans folk, med honom vare HERREN, hans Gud, och han drage ditupp.»

Esra

001:001 Men i den persiske konungen Kores' första regeringsår uppväckte HERREN--för att HERRENS ord från Jeremias mun skulle fullbordas--den persiske konungen Kores' ande, så att denne lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra följande: 001:002 »Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. 001:003 Vemhelst nu bland eder, som tillhör hans folk, med honom vare hans Gud, och han drage upp till Jerusalem i Juda för att bygga på HERRENS, Israels Guds, hus; han är den Gud som bor i Jerusalem. 001:004 Och varhelst någon ännu finnes kvar, må han av folket på den ort där han bor såsom främling få hjälp med silver och guld, med gods och boskap, detta jämte vad som frivilligt gives till Guds hus i Jerusalem.»

001:005 Då stodo huvudmännen för Judas och Benjamins familjer upp, ävensom prästerna och leviterna, alla de vilkas ande Gud uppväckte till att draga upp och bygga på HERRENS hus i Jerusalem. 001:006 Och alla de som bodde i deras grannskap understödde dem med silverkärl, med guld, med gods och boskap och med dyrbara skänker, detta förutom allt vad man eljest frivilligt gav.

001:007 Och konung Kores utlämnade de kärl till HERRENS hus, som Nebukadnessar hade fört bort ifrån Jerusalem och låtit sätta in i sin guds hus. 001:008 Dem utlämnade nu Kores, konungen i Persien, åt skattmästaren Mitredat, och denne räknade upp den åt Sesbassar, hövdingen för Juda. 001:009 Och detta var antalet av dem: trettio bäcken av guld, ett tusen bäcken av silver, tjugunio andra offerkärl, 001:010 trettio bägare av guld, fyra hundra tio silverbägare av ringare slag, därtill ett tusen andra kärl. 001:011 Kärlen av guld och silver utgjorde tillsammans fem tusen fyra hundra. Allt detta förde Sesbassar med sig, när de som hade varit i fångenskapen drogo upp från Babel till Jerusalem.

002:001 Och dessa voro de män från hövdingdömet, som drogo upp ur den landsflykt och fångenskap i Babel, till vilken de hade blivit bortförda av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som vände tillbaka till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad, 002:002 i det att de följde med Serubbabel, Jesua, Nehemja, Seraja, Reelaja, Mordokai, Bilsan, Mispar, Bigvai, Rehum och Baana.

Detta var antalet män av Israels meniga folk: 002:003 Pareos' barn: två tusen ett hundra sjuttiotvå; 002:004 Sefatjas barn: tre hundra sjuttiotvå; 002:005 Aras barn: sju hundra sjuttiofem; 002:006 Pahat-Moabs barn, av Jesuas och Joabs barn: två tusen åtta hundra tolv; 002:007 Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra; 002:008 Sattus barn: nio hundra fyrtiofem; 002:009 Sackais barn: sju hundra sextio; 002:010 Banis barn: sex hundra fyrtiotvå; 002:011 Bebais barn: sex hundra tjugutre; 002:012 Asgads barn: ett tusen två hundra tjugutvå; 002:013 Adonikams barn: sex hundra sextiosex; 002:014 Bigvais barn: två tusen femtiosex; 002:015 Adins barn: fyra hundra femtiofyra; 002:016 Aters barn av Hiskia: nittioåtta; 002:017 Besais barn: tre hundra tjugutre; 002:018 Joras barn: ett hundra tolv; 002:019 Hasums barn: två hundra tjugutre; 002:020 Gibbars barn: nittiofem; 002:021 Bet-Lehems barn: ett hundra tjugutre; 002:022 männen från Netofa: femtiosex; 002:023 männen från Anatot: ett hundra tjuguåtta; 002:024 Asmavets barn: fyrtiotvå; 002:025 Kirjat-Arims, Kefiras och Beerots barn: sju hundra fyrtiotre; 002:026 Ramas och Gebas barn: sex hundra tjuguen; 002:027 männen från Mikmas: ett hundra tjugutvå; 002:028 männen från Betel och Ai: två hundra tjugutre; 002:029 Nebos barn: femtiotvå; 002:030 Magbis' barn: ett hundra femtiosex; 002:031 den andre Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra; 002:032 Harims barn: tre hundra tjugu; 002:033 Lods, Hadids och Onos barn: sju hundra tjugufem; 002:034 Jerikos barn: tre hundra fyrtiofem; 002:035 Senaas barn: tre tusen sex hundra trettio.

002:036 Av prästerna: Jedajas barn av Jesuas hus: nio hundra sjuttiotre; 002:037 Immers barn: ett tusen femtiotvå; 002:038 Pashurs barn: ett tusen två hundra fyrtiosju; 002:039 Harims barn: ett tusen sjutton.

002:040 Av leviterna: Jesuas och Kadmiels barn, av Hodaujas barn: sjuttiofyra; 002:041 av sångarna: Asafs barn: ett hundra tjuguåtta; 002:042 av dörrvaktarnas barn: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn, Ackubs barn, Hatitas barn, Sobais barn: alla tillsammans ett hundra trettionio.

002:043 Av tempelträlarna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn, 002:044 Keros' barn, Siahas barn, Padons barn, 002:045 Lebanas barn, Hagabas barn, Ackubs barn, 002:046 Hagabs barn, Samlais barn, Hanans barn, 002:047 Giddels barn, Gahars barn, Reajas barn, 002:048 Resins barn, Nekodas barn, Gassams barn, 002:049 Ussas barn, Paseas barn, Besais barn, 002:050 Asnas barn, Meunims barn, Nefisims barn, 002:051 Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn, 002:052 Basluts barn, Mehidas barn, Harsas barn, 002:053 Barkos' barn, Siseras barn, Temas barn, 002:054 Nesias barn, Hatifas barn.

002:055 Av Salomos tjänares barn: Sotais barn, Hassoferets barn, Perudas barn, 002:056 Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn, 002:057 Sefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebaims barn, Amis barn.

002:058 Tempelträlarna och Salomos tjänares barn utgjorde tillsammans tre hundra nittiotvå.

002:059 Och dessa voro de som drogo åstad från Tel-Mela, Tel-Harsa, Kerub, Addan och Immer, men som icke kunde uppgiva sina familjer och sin släkt och huruvida de voro av Israel: 002:060 Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, sex hundra femtiotvå. 002:061 Och av prästernas barn: Habajas barn, Hackos' barn, Barsillais barn, hans som tog en av gileaditen Barsillais döttrar till hustru och blev uppkallad efter deras namn. 002:062 Dessa sökte efter sina släktregister, men kunde icke finna dem; därför blevo de såsom ovärdiga uteslutna från prästadömet. 002:063 Och ståthållaren tillsade dem att de icke skulle få äta av det högheliga, förrän en präst uppstode med urim och tummim.

002:064 Hela församlingen utgjorde sammanräknad fyrtiotvå tusen tre hundra sextio, 002:065 förutom deras tjänare och tjänarinnor, som voro sju tusen tre hundra trettiosju. Och till dem hörde två hundra sångare och sångerskor. 002:066 De hade sju hundra trettiosex hästar, två hundra fyrtiofem mulåsnor, 002:067 fyra hundra trettiofem kameler och sex tusen sju hundra tjugu åsnor.

002:068 Och somliga av huvudmännen för familjerna gåvo, när de kommo till HERRENS hus i Jerusalem, frivilliga gåvor till Guds hus, för att det åter skulle byggas upp på samma plats. 002:069 De gåvo, efter som var och en förmådde, till arbetskassan i guld sextioett tusen dariker och i silver fem tusen minor, så ock ett hundra prästerliga livklädnader. 002:070 Och prästerna, leviterna, en del av meniga folket, sångarna, dörrvaktarna och tempelträlarna bosatte sig i sina städer: hela Israel i sina städer.

003:001 När sjunde månaden nalkades och Israels barn nu voro bosatta i sina städer, församlade sig folket såsom en man till Jerusalem. 003:002 Och Jesua, Josadaks son, och hans bröder, prästerna, och Serubbabel, Sealtiels son, och hans bröder stodo upp och byggde Israels Guds altare för att offra brännoffer därpå, såsom det var föreskrivet i gudsmannen Moses lag. 003:003 De uppförde altaret på dess plats, ty en förskräckelse hade kommit över dem för de främmande folken; och de offrade åt HERREN brännoffer därpå, morgonens och aftonens brännoffer.

003:004 Och de höllo lövhyddohögtiden, såsom det var föreskrivet, och offrade brännoffer för var dag till bestämt antal, på stadgat sätt, var dag det för den dagen bestämda antalet, 003:005 och därefter det dagliga brännoffret och de offer som hörde till nymånaderna och till alla HERRENS övriga helgade högtider, så ock alla de offer som man frivilligt frambar åt HERREN.

003:006 På första dagen i sjunde månaden begynte de att offra brännoffer åt HERREN, innan grunden till HERRENS tempel ännu var lagd. 003:007 Och de gåvo penningar åt stenhuggare och timmermän, så ock matvaror, dryckesvaror och olja åt sidonierna och tyrierna, för att dessa sjöledes skulle föra cederträ från Libanon till Jafo, i enlighet med den tillåtelse som Kores, konungen i Persien, hade givit dem.

003:008 Och året näst efter det då de hade kommit till Guds hus i Jerusalem, i andra månaden, begyntes verket av Serubbabel, Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, och deras övriga bröder, prästerna och leviterna, och av alla dem som ur fångenskapen hade kommit till Jerusalem; det begyntes därmed att de anställde leviterna, dem som voro tjugu år gamla eller därutöver, till att förestå arbetet på HERRENS hus. 003:009 Och Jesua med sina söner och bröder och Kadmiel med sina söner, Judas söner, allasammans, blevo anställda till att hava uppsikt över dem som utförde arbetet på Guds hus, sammaledes ock Henadads söner med sina söner och bröder, leviterna.

003:010 Och när byggningsmännen lade grunden till HERRENS tempel, ställdes prästerna upp i ämbetsskrud med trumpeter, så ock leviterna, Asafs barn, med cymbaler, till att lova HERREN, efter Davids, Israels konungs, anordning. 003:011 Och de sjöngo, under lov och tack till HERREN, därför att han är god, och därför att hans nåd varar evinnerligen över Israel. Och allt folket jublade högt till HERRENS lov, därför att grunden till HERRENS hus var lagd. 003:012 Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamle som hade sett det förra huset, gräto högljutt, när de sågo grunden läggas till detta hus, många åter jublade och voro så glada att de ropade med hög röst. 003:013 Och man kunde icke skilja mellan det högljudda, glada jubelropet och folkets högljudda gråt; ty folket ropade så högt att ljudet därav hördes vida omkring.

004:001 Men när ovännerna till Juda och Benjamin fingo höra att de som hade återkommit ifrån fångenskapen höllo på att bygga ett tempel åt HERREN, Israels Gud, 004:002 gingo de till Serubbabel och till huvudmännen för familjerna och sade till dem: »Vi vilja bygga tillsammans med eder, ty vi söka eder Gud, likasom I, och åt honom offra vi alltsedan den tid då den assyriske konungen Esarhaddon lät föra oss hit.» 004:003 Men Serubbabel och Jesua och de övriga huvudmännen för Israels familjer sade till dem: »Det är icke tillbörligt att I tillsammans med oss byggen ett hus åt vår Gud, utan vi vilja för oss själva med varandra bygga huset åt HERREN, Israels Gud, såsom konung Kores, konungen i Persien, har bjudit oss.» 004:004 Men folket i landet bedrev det så, att judafolkets mod föll och de avskräcktes från att bygga vidare. 004:005 Och de lejde mot dem män som genom sina råd gjorde deras rådslag om intet, så länge Kores, konungen i Persien, levde, och sedan ända till dess att Darejaves, konungen i Persien, kom till regeringen.

004:006 (Sedermera, under Ahasveros' regering, redan i begynnelsen av hans regering, skrev man en anklagelseskrift mot dem som bodde i Juda och Jerusalem. 004:007 Och i Artasastas tid skrevo Bislam, Mitredat och Tabeel samt dennes övriga medbröder till Artasasta, konungen i Persien. Och det som stod i skrivelsen var skrivet med arameiska bokstäver och avfattat på arameiska. 004:008 Likaledes skrevo rådsherren Rehum och sekreteraren Simsai ett brev om Jerusalem till konung Artasasta av följande innehåll. 004:009 De skrevo då, rådsherren Rehum och sekreteraren Simsai och de andra, deras medbröder: diniterna och afaresatkiterna, tarpeliterna, afaresiterna, arkeviterna, babylonierna, susaniterna, dehaviterna, elamiterna 004:010 och de andra folk som den store och mäktige Asenappar hade fört bort och låtit bosätta sig i staden Samaria och annorstädes i landet på andra sidan floden o. s. v. 004:011 Och detta är vad som stod skrivet i det brev som de sände till konung Artasasta: »Dina tjänare, männen på andra sidan floden o. s. v. 004:012 Det vare veterligt för konungen att de judar som drogo upp från dig hava kommit hit till oss i Jerusalem, och de hålla nu på att bygga upp den upproriska och onda staden, att sätta murarna i stånd och att förbättra grundvalarna. 004:013 Så må nu konungen veta, att om denna stad bliver uppbyggd och murarna bliva satta i stånd, skola de varken giva skatt eller tull eller vägpenningar, och sådant skall bliva till men för konungarnas inkomster. 004:014 Alldenstund vi nu äta palatsets salt, och det icke är tillbörligt att vi åse huru skada tillskyndas konungen, därför sända vi nu och låta konungen veta detta, 004:015 för att man må göra efterforskningar i dina fäders krönikor; ty av dessa krönikor skall du finna och erfara att denna stad har varit en upprorisk stad, till förfång för konungar och länder, och att man i den har anstiftat oroligheter ända ifrån äldsta tider, varför ock denna stad har blivit förstörd. 004:016 Så låta vi nu konungen veta, att om denna stad bliver uppbyggd och dess murar bliva satta i stånd, så skall du i följd härav icke mer hava någon del i landet på andra sidan floden.» 004:017 Då sände konungen följande svar till rådsherren Rehum och sekreteraren Simsai och de andra, deras medbröder, som bodde i Samaria och i det övriga landet på andra sidan floden: »Frid o. s. v. 004:018 Den skrivelse som I haven sänt till oss har noggrant blivit uppläst för mig. 004:019 Och sedan jag hade givit befallning att man skulle göra efterforskningar, fann man att denna stad ända ifrån äldsta tider har plägat sätta sig upp mot konungar, och att uppror och oroligheter där hava anstiftats. 004:020 I Jerusalem hava ock funnits mäktiga konungar, som hava varit herrar över allt land som ligger på andra sidan floden, och skatt, tull och vägpenningar hava blivit dem givna. 004:021 Så utfärden nu en befallning att man förhindrar dessa män att bygga upp denna stad, till dess jag giver befallning därom. 004:022 Och sen till, att I icke handlen försumligt i denna sak, så att skadan icke växer, konungarna till förfång.» 004:023 Så snart nu vad som stod i konung Artasastas skrivelse hade blivit läst för Rehum och sekreteraren Simsai och deras medbröder, gingo de med hast till judarna i Jerusalem och hindrade dem med våld och makt.)

004:024 Så förhindrades nu arbetet på Guds hus i Jerusalem. Och det blev förhindrat ända till den persiske konungen Darejaves' andra regeringsår.

005:001 Men profeten Haggai och Sakarja, Iddos son, profeterna, profeterade för judarna i Juda och Jerusalem, i Israels Guds namn, efter vilket de voro uppkallade. 005:002 Och Serubbabel, Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, stodo då upp och begynte bygga på Guds hus i Jerusalem, och med dem Guds profeter, som understödde dem. 005:003 Vid samma tid kommo till dem Tattenai, ståthållaren i landet på andra sidan floden, och Setar-Bosenai och dessas medbröder, och sade så till dem: »Vem har givit eder tillåtelse att bygga detta hus och att sätta denna mur i stånd?» 005:004 Då sade vi dem vad de män hette, som uppförde byggnaden. 005:005 Och över judarnas äldste vakade deras Guds öga, så att man lovade att icke lägga något hinder i vägen för dem, till dess saken hade kommit inför Darejaves; sedan skulle man sända dem en skrivelse härom.

005:006 Detta är nu vad som stod skrivet i det brev som Tattenai, ståthållaren i landet på andra sidan floden, och Setar-Bosenai och hans medbröder, afarsekiterna, som bodde på andra sidan floden, sände till konung Darejaves; 005:007 de sände nämligen till honom en berättelse, och däri var så skrivet:

»Frid vare i allo med konung Darejaves. 005:008 Det vare veterligt för konungen att vi kommo till det judiska hövdingdömet, till den store Gudens hus. Detta håller man nu på att bygga upp med stora stenar, och i väggarna lägger man in trävirke; och arbetet bedrives med omsorg och har god framgång under deras händer. 005:009 Då frågade vi de äldste där och sade till dem så: 'Vem har givit eder tillåtelse att bygga detta hus och att sätta denna mur i stånd?' 005:010 Vi frågade dem ock huru de hette, för att kunna underrätta dig därom, och för att teckna upp namnen på de män som stodo i spetsen för dem. 005:011 Och detta var det svar som de gåvo oss: 'Vi äro himmelens och jordens Guds tjänare, och vi bygga nu upp det hus som fordom, för många år sedan, var uppbyggt här, och som en stor konung i Israel hade byggt och fulländat. 005:012 Men eftersom våra fäder förtörnade himmelens Gud, gav han dem i kaldéen Nebukadnessars, den babyloniske konungens, hand; och han förstörde detta hus och förde folket bort till Babel. 005:013 Men i den babyloniske konungen Kores' första regeringsår gav konung Kores befallning att man åter skulle bygga upp detta Guds hus. 005:014 Och tillika tog konung Kores ur templet i Babel de kärl av guld och silver, som hade tillhört Guds hus, men som Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem och fört till templet i Babel; och de överlämnades åt en man vid namn Sesbassar, som han hade satt till ståthållare. 005:015 Och till honom sade han: Tag dessa kärl och far åstad och sätt in dem i templet i Jerusalem; ty Guds hus skall åter byggas upp på sin plats. 005:016 Så kom då denne Sesbassar hit och lade grunden till Guds hus i Jerusalem. Och från den tiden och intill nu har man byggt därpå, och det är ännu icke färdigt.' 005:017 Om det nu täckes konungen, må man göra efterforskningar i konungens skattkammare därborta i Babel om det är så, att konung Kores har givit tillåtelse att bygga detta Guds hus i Jerusalem; därefter må konungen meddela oss sin vilja härom.»

006:001 Då gav konung Darejaves befallning att man skulle göra efterforskningar i kansliet i Babel, där skatterna nedlades. 006:002 Och i Ametas borg, i hövdingdömet Medien, fann man en bokrulle i vilken följande var upptecknat till hågkomst: 006:003 »I konung Kores' första regeringsår gav konung Kores denna befallning: 'Guds hus i Jerusalem, det huset skall byggas upp till att vara en plats där man frambär offer; och dess grundvalar skola göras fasta. Det skall byggas sextio alnar högt och sextio alnar brett, 006:004 med tre varv stora stenar och med ett varv nytt trävirke; och vad som fordras för omkostnaderna skall utgivas från konungens hus. 006:005 De kärl av guld och silver i Guds hus, som Nebukadnessar tog ur templet i Jerusalem och förde till Babel, skall man ock giva tillbaka, så att de komma åter till sin plats i templet i Jerusalem, och man skall sätta in dem i Guds hus.'-- 006:006 Alltså, du Tattenai, som är ståthållare i landet på andra sidan floden, och du Setar-Bosenai, och I afarsekiter, de nämndas medbröder på andra sidan floden: hållen eder fjärran därifrån. 006:007 Lämnen arbetet på detta Guds hus ostört. Judarnas ståthållare och judarnas äldste må bygga detta Guds hus på dess plats. 006:008 Och härmed giver jag befallning om huru I skolen förfara med dessa judarnas äldste, när de bygga på detta Guds hus. Av de penningar som givas åt konungen i skatt från landet på andra sidan floden skall vad som fordras för omkostnaderna redligt utgivas åt dessa män, så att hinder icke uppstår i arbetet. 006:009 Och vad de behöva, ungtjurar, vädurar och lamm till brännoffer åt himmelens Gud, så och vete, salt, vin och olja, det skall, efter uppgift av prästerna i Jerusalem, utgivas åt dem dag för dag utan någon försummelse, 006:010 för att de må kunna frambära offer, till en välbehaglig lukt åt himmelens Gud, och för att de må bedja för konungens och hans söners liv. 006:011 Och härmed giver jag befallning, att om någon överträder denna förordning, så skall en bjälke brytas ut ur hans hus, och på den skall man upphänga och fästa honom, och hans hus skall göras till en plats för orenlighet, därför att han har så gjort. 006:012 Och må den Gud som har låtit sitt namn bo där slå ned alla konungar och folk som uträcka sin hand till att överträda denna förordning, och till att förstöra detta Guds hus i Jerusalem. Jag, Darejaves, giver denna befallning. Blive den redligt fullgjord!»

006:013 Alldenstund nu konung Darejaves hade sänt ett sådant bud, blev detta redligt fullgjort av Tattenai, ståthållaren i landet på andra sidan floden, och av Setar-Bosenai, så ock av deras medbröder. 006:014 Och judarnas äldste byggde vidare och hade god framgång i arbetet genom profeten Haggais och Sakarjas, Iddos sons, profetiska tal; man byggde och fullbordade det såsom Israels Gud hade befallt, och såsom Kores och Darejaves och Artasasta, den persiske konungen, hade befallt.

006:015 Och huset blev färdigt till den tredje dagen i månaden Adar, i konung Darejaves' sjätte regeringsår. 006:016 Och Israels barn, prästerna och leviterna och de övriga som hade återkommit ifrån fångenskapen, firade invigningen av detta Guds hus med glädje. 006:017 Och till invigningen av detta Guds hus offrade de ett hundra tjurar, två hundra vädurar och fyra hundra lamm, så ock till syndoffer för hela Israel tolv bockar, efter antalet av Israels stammar. 006:018 Och man anställde prästerna, efter deras skiften, och leviterna, efter deras avdelningar, till att förrätta Guds tjänst i Jerusalem, såsom det var föreskrivet i Moses bok.

006:019 Och de som hade återkommit ifrån fångenskapen höllo påskhögtid på fjortonde dagen i första månaden. 006:020 Ty prästerna och leviterna hade då allasammans renat sig, så att de alla voro rena; och de slaktade påskalammet för alla dem som hade återkommit ifrån fångenskapen, också för sina bröder, prästerna, likasåväl som för sig själva. 006:021 Och de israeliter som hade återvänt ifrån fångenskapen åto därav, jämte alla sådana som hade avskilt sig från den hedniska landsbefolkningens orenhet och slutit sig till dem för att söka HERREN, Israels Gud. 006:022 Och de höllo det osyrade brödets högtid i sju dagar med glädje; ty HERREN hade berett dem glädje, i det att han hade vänt den assyriske konungens hjärta till dem, så att han understödde dem i arbetet på Guds, Israels Guds, hus.

007:001 Efter en tids förlopp, under den persiske konungen Artasastas regering, hände sig att Esra, son till Seraja, son till Asarja, son till Hilkia, 007:002 son till Sallum, son till Sadok, son till Ahitub, 007:003 son till Amarja, son till Asarja, son till Merajot, 007:004 son till Seraja, son till Ussi, son till Bucki, 007:005 son till Abisua, son till Pinehas, son till Eleasar, son till Aron, översteprästen-- 007:006 det hände sig att denne Esra drog upp från Babel; han var en skriftlärd, väl förfaren i Moses lag, den som HERREN, Israels Gud, hade utgivit. Och konungen gav honom allt vad han begärde, eftersom HERRENS, hans Guds, hand var över honom. 007:007 Också en del av Israels barn och av prästerna, leviterna, sångarna, dörrvaktarna och tempelträlarna drog upp till Jerusalem i Artasastas sjunde regeringsår. 007:008 Och han kom till Jerusalem i femte månaden, i konungens sjunde regeringsår. 007:009 Ty på första dagen i första månaden blev det bestämt att man skulle draga upp från Babel; och på första dagen i femte månaden kom han till Jerusalem, eftersom Guds goda hand var över honom. 007:010 Ty Esra hade vänt sitt hjärta till att begrunda HERRENS lag och göra efter den, och till att i Israel undervisa i lag och rätt.

007:011 Så stod nu skrivet i den skrivelse som konung Artasasta gav åt prästen Esra, den skriftlärde, som var lärd i det som HERREN hade bjudit och stadgat för Israel: 007:012 »Artasasta, konungarnas konung, till prästen Esra, den i himmelens Guds lag lärde, o. s. v. med övlig fortsättning. 007:013 Jag giver härmed befallning att var och en i mitt rike av Israels folk och av dess präster och leviter, som är villig att fara till Jerusalem, må fara med dig, 007:014 alldenstund du är sänd av konungen och hans sju rådgivare till att hålla undersökning om Juda och Jerusalem efter din Guds lag, som är i din hand, 007:015 och till att föra dit det silver och guld som konungen och hans rådgivare av fritt beslut hava givit åt Israels Gud, vilken har sin boning i Jerusalem, 007:016 så ock allt det silver och guld som du kan få i hela Babels hövdingdöme, tillika med de frivilliga gåvor som folket och prästerna giva till sin Guds hus i Jerusalem. 007:017 Alltså skall du nu för dessa penningar såsom en redlig man köpa tjurar, vädurar och lamm, jämte sådant som behöves till dithörande spisoffer och drickoffer; och detta skall du offra på altaret i eder Guds hus i Jerusalem. 007:018 Och vad du och dina bröder finnen för gott att göra med det silver och guld som bliver över, det mån I göra efter eder Guds vilja. 007:019 Och alla de kärl som givas dig till tempeltjänsten i din Guds hus skall du avlämna inför Jerusalems Gud. 007:020 Och vad du måste utbetala för det som härutöver behöves till din Guds hus, det må du låta utbetala ur konungens skattkammare. 007:021 Och jag, konung Artasasta, giver härmed befallning till alla skattmästare i landet på andra sidan floden att allt vad prästen Esra, den i himmelens Guds lag lärde, begär av eder, det skall redligt göras och givas, 007:022 ända till hundra talenter silver, hundra korer vete, hundra bat vin och hundra bat olja, så ock salt utan särskild föreskrift. 007:023 Allt vad himmelens Gud befaller skall noggrant göras och givas till himmelens Guds hus, för att icke vrede må komma över konungens och hans söners rike. 007:024 Och vi göra eder veterligt att ingen skall hava makt att lägga skatt, tull eller vägpenningar på någon präst eller levit, sångare, dörrvaktare, tempelträl eller annan tjänare i detta Guds hus. 007:025 Och du, Esra, må, efter din Guds vishet, den som har blivit dig betrodd, förordna domare och lagkloke till att döma allt folket i landet på andra sidan floden, alla dem som känna din Guds lagar; och om någon icke känner dessa, skolen I lära honom dem. 007:026 Och var och en som icke gör efter din Guds lag och konungens lag, över honom skall dom fällas med rättvisa, vare sig till död eller till landsförvisning eller till penningböter eller till fängelse.»

007:027 Lovad vare HERREN, våra fäders Gud, som ingav konungen sådant i hjärtat, nämligen att han skulle förhärliga HERRENS hus i Jerusalem, 007:028 och som lät mig finna nåd inför konungen och hans rådgivare och inför alla konungens mäktiga hövdingar!

007:029 Och jag kände mig frimodig, eftersom HERRENS, min Guds, hand var över mig, och jag församlade en del av huvudmännen i Israel till att draga upp med mig.

008:001 Och dessa voro de huvudmän för familjerna, som under konung Artasastas regering med mig drogo upp från Babel, och så förhöll det sig med deras släkter: 008:002 Av Pinehas' barn Gersom; av Itamars barn Daniel; av Davids barn Hattus; 008:003 av Sekanjas barn, av Pareos' barn, Sakarja och med honom i släktregistret upptagna män, ett hundra femtio; 008:004 av Pahat-Moabs barn Eljoenai, Serajas son, och med honom två hundra män; 008:005 av Sekanjas barn Jahasiels son och med honom tre hundra män; 008:006 av Adins barn Ebed, Jonatans son, och med honom femtio män; 008:007 av Elams barn Jesaja, Ataljas son, och med honom sjuttio män; 008:008 av Sefatjas barn Sebadja, Mikaels son, och med honom åttio män; 008:009 av Joabs barn Obadja, Jehiels son och med honom två hundra aderton män; 008:010 av Selomits barn Josifjas son och med honom ett hundra sextio män; 008:011 av Bebais barn Sakarja, Bebais son, och med honom tjuguåtta män; 008:012 av Asgads barn Johanan, Hackatans son, och med honom ett hundra tio män; 008:013 av Adonikams barn de sistkomna, vilka hette Elifelet, Jegiel och Semaja, och med dem sextio män; 008:014 av Bigvais barn Utai och Sabbud och med dem sjuttio män.

008:015 Och jag församlade dessa till den ström som flyter till Ahava, och vi voro lägrade där i tre dagar. Men när jag närmare gav akt på folket och prästerna, fann jag där ingen av Levi barn. 008:016 Då sände jag åstad huvudmännen Elieser, Ariel, Semaja, Elnatan, Jarib, Elnatan, Natan, Sakarja och Mesullam och lärarna Jojarib och Elnatan; 008:017 jag bjöd dem gå till Iddo, huvudmannen i Kasifja, och jag lade dem i munnen de ord som de skulle tala till Iddo och hans broder och till tempelträlarna i Kasifja, på det att man skulle sända till oss tjänare för vår Guds hus. 008:018 Och eftersom vår Guds goda hand var över oss, sände de till oss en förståndig man av Mahelis, Levis sons, Israels sons, barn, ävensom Serebja med hans söner och bröder, aderton män, 008:019 vidare Hasabja och med honom Jesaja, av Meraris barn, med dennes bröder och deras söner, tjugu män, 008:020 så ock två hundra tjugu tempelträlar, alla namngivna, av de tempelträlar som David och hans förnämsta män hade givit till leviternas tjänst.

008:021 Och jag lät där, vid Ahavaströmmen, lysa ut en fasta, för att vi skulle ödmjuka oss inför vår Gud, till att av honom utbedja oss en lyckosam resa för oss och våra kvinnor och barn och all vår egendom. 008:022 Ty jag blygdes för att av konungen begära krigsfolk och ryttare till att hjälpa oss mot fiender på vägen, eftersom vi hade sagt till konungen: »Vår Guds hand är över alla dem som söka honom, och så går det dem väl, men hans makt och hans vrede äro emot alla dem som övergiva honom.» 008:023 Därför fastade vi och sökte hjälp av vår Gud, och han bönhörde oss.

008:024 Och jag avskilde tolv av de översta bland prästerna, så ock Serebja och Hasabja och med dem tio av deras bröder. 008:025 Och jag vägde upp åt dem silvret och guldet och kärlen, den gärd till vår Guds hus, som hade blivit given av konungen och hans rådgivare och hövdingar och av alla de israeliter som voro där. 008:026 Jag vägde upp åt dem sex hundra femtio talenter silver jämte silverkärl till ett värde av ett hundra talenter, så ock ett hundra talenter guld, 008:027 därtill tjugu bägare av guld, till ett värde av tusen dariker, samt två kärl av fin, glänsande koppar, dyrbara såsom guld. 008:028 Och jag sade till dem: »I ären helgade åt HERREN, och kärlen äro helgade, och silvret och guldet är en frivillig gåva åt HERREN, edra fäders Gud. 008:029 Så vaken däröver och bevaren det, till dess I fån väga upp det i Jerusalem inför de översta bland prästerna och leviterna och de översta inom Israels familjer, i kamrarna i HERRENS hus.» 008:030 Då togo prästerna och leviterna emot det uppvägda, silvret och guldet och kärlen, för att de skulle föra det till Jerusalem, till vår Guds hus.

008:031 Och vi bröto upp från Ahavaströmmen på tolfte dagen i första månaden för att draga till Jerusalem; och vår Guds hand var över oss och räddade oss undan fiender och försåt på vägen. 008:032 Och vi kommo till Jerusalem och blevo stilla där i tre dagar. 008:033 Men på fjärde dagen uppvägdes silvret och guldet och kärlen i vår Guds hus, och överlämnades åt prästen Meremot, Urias son, och jämte honom åt Eleasar, Pinehas' son, och jämte dessa åt leviterna Josabad, Jesuas son, och Noadja, Binnuis som-- 008:034 alltsammans efter antal och vikt, och hela vikten blev då upptecknad.

008:035 De landsflyktiga som hade återkommit ifrån fångenskapen offrade nu till brännoffer åt Israels Gud tolv tjurar för hela Israel, nittiosex vädurar, sjuttiosju lamm och tolv syndoffersbockar, alltsammans till brännoffer åt HERREN. 008:036 Och de överlämnade konungens påbud åt konungens satraper och åt ståthållarna i landet på andra sidan floden, och dessa gåvo understöd åt folket och åt Guds hus.

009:001 Sedan allt detta hade skett, trädde några av furstarna fram till mig och sade: »Varken folket i Israel eller prästerna och leviterna hava hållit sig avskilda från de främmande folken, såsom tillbörligt hade varit för de styggelsers skull som hava bedrivits av dem, av kananéerna, hetiterna, perisséerna, jebuséerna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoréerna. 009:002 Ty av deras döttrar hava de tagit hustrur åt sig och åt sina söner, och så har det heliga släktet blandat sig med de främmande folken; och furstarna och föreståndarna hava varit de första att begå sådan otrohet.» 009:003 När jag nu hörde detta, rev jag sönder min livrock och min kåpa och ryckte av mig huvudhår och skägg och blev sittande i djup sorg. 009:004 Och alla de som fruktade för vad Israels Gud hade talat mot sådan otrohet som den de återkomna fångarna hade begått, de församlade sig till mig, under det att jag förblev sittande i min djupa sorg ända till tiden för aftonoffret.

009:005 Men vid tiden för aftonoffret stod jag upp från min bedrövelse och rev sönder min livrock och min kåpa; därefter föll jag ned på mina knän och uträckte mina händer till HERREN, min Gud, 009:006 och sade: »Min Gud, jag skämmes och blyges för att upplyfta mitt ansikte till dig, min Gud, ty våra missgärningar hava växt oss över huvudet, och vår skuld är stor allt upp till himmelen. 009:007 Från våra fäders dagar ända till denna dag hava vi varit i stor skuld, och genom våra missgärningar hava vi, med våra konungar och präster, blivit givna i främmande konungars hand, och hava drabbats av svärd, fångenskap, plundring och skam, såsom det går oss ännu i dag. 009:008 Men nu har ett litet ögonblick nåd vederfarits oss från HERREN, vår Gud, så att han har låtit en räddad skara bliva kvar av oss, och givit oss fotfäste på sin heliga plats, för att han, vår Gud, så skulle låta ljus gå upp för våra ögon och giva oss något litet andrum i vår träldom. 009:009 Ty trälar äro vi, men i vår träldom har vår Gud icke övergivit oss, utan han har låtit oss finna nåd inför Persiens konungar, så att de hava givit oss andrum till att upprätta vår Guds hus och bygga upp dess ruiner och bereda oss en hägnad plats i Juda och Jerusalem. 009:010 Och vad skola vi nu säga, o vår Gud, efter allt detta? Vi hava ju övergivit dina bud, 009:011 dem som du gav genom dina tjänare profeterna, i det du sade: 'Det land dit I nu kommen, för att taga det i besittning, är ett besmittat land, genom de främmande folkens besmittelse, och genom de styggelser med vilka de i sin orenhet hava uppfyllt det från den ena ändan till den andra. 009:012 Så given nu icke edra döttrar åt deras söner, och tagen icke deras döttrar till hustrur åt edra söner. Ja, I skolen aldrig fråga efter deras välfärd och lycka--detta på det att I mån bliva starka, så att I fån äta av landets goda och lämna det till besittning åt edra barn för evärdlig tid.' 009:013 Skulle vi väl nu, efter allt vad som har kommit över oss genom våra onda gärningar och genom den stora skuld vi hava ådragit oss, och sedan du, vår Gud, har skonat oss mer än våra missgärningar förtjänade, och låtit en skara av oss, sådan som denna, bliva räddad-- 009:014 skulle vi väl nu på nytt bryta mot dina bud och befrynda oss med folk som bedriva sådana styggelser? Skulle du då icke vredgas på oss, ända därhän att du förgjorde oss, så att intet mer vore kvar och ingen räddning funnes? 009:015 HERRE, Israels Gud, du är rättfärdig, ty av oss har allenast blivit kvar en räddad skara, såsom i dag nogsamt synes. Och se, nu ligga vi här i vår skuld inför dig, ty vid sådant kan ingen bestå inför dig.»

010:001 Då nu Esra så bad och bekände, där han låg gråtande framför Guds hus, församlade sig till honom av Israel en mycket stor skara, män, kvinnor och barn; ty också folket grät bitterligen. 010:002 Och Sekanja, Jehiels son, av Ulams barn, tog till orda och sade till Esra: »Ja, vi hava varit otrogna mot vår Gud, i det att vi hava tagit till oss främmande kvinnor från de andra folken här i landet. Dock finnes ännu hopp för Israel. 010:003 Så låt oss nu sluta ett förbund med vår Gud, att vi, i kraft av Herrens rådslut och de mäns som frukta för vår Guds bud, vilja avlägsna ifrån oss alla sådana kvinnor jämte deras barn; så bör ju ske efter lagen. 010:004 Stå upp, ty dig åligger denna sak, och vi vilja vara med dig. Var frimodig och grip verket an.»

010:005 Då stod Esra upp och tog en ed av de översta bland prästerna, leviterna och hela Israel, att de skulle göra såsom det var sagt; och de gingo eden. 010:006 Och Esra stod upp från platsen framför Guds hus och gick in i Johanans, Eljasibs sons, tempelkammare. Och när han hade kommit dit, kunde han varken äta eller dricka; så sörjde han över den otrohet som de återkomna fångarna hade begått.

010:007 Och man lät utropa i Juda och Jerusalem, bland alla dem som hade återkommit ifrån fångenskapen, att de skulle församla sig i Jerusalem; 010:008 och vilken som icke komme till den tredje dagen därefter, i enlighet med furstarnas och de äldstes beslut, hans hela egendom skulle givas till spillo, och han själv skulle avskiljas från de återkomna fångarnas församling. 010:009 Så församlade sig då alla Judas och Benjamins män i Jerusalem till den tredje dagen, det är på tjugonde dagen i nionde månaden; och allt folket stannade på den öppna platsen vid Guds hus, skälvande både på grund av den sak som förelåg och på grund av det starka regnet. 010:010 Och prästen Esra stod upp och sade till dem: »I haven varit otrogna, i det att I haven tagit till eder främmande kvinnor och därigenom ökat Israels skuld. 010:011 Men bekännen det nu, HERREN, edra fäders Gud, till pris, och gören hans vilja: skiljen eder från de andra folken här i landet och från de främmande kvinnorna.» 010:012 Då svarade hela församlingen och sade med hög röst: »Såsom du har sagt, så tillkommer det oss att göra. 010:013 Men folket är talrikt, och regntiden är nu inne, och man kan icke stå härute; detta ärende kan ej heller avslutas på en dag eller två, ty vi hava mycket förbrutit oss härutinnan. 010:014 Må därför våra furstar stå redo för hela församlingen, och må alla i våra städer, som hava tagit till sig främmande kvinnor, infinna sig på bestämda tider, och med dem de äldste i var stad och domarna där, till dess att vi hava avvänt ifrån oss vår Guds vredes glöd i denna sak.» 010:015 Allenast Jonatan, Asaels son, och Jaseja, Tikvas son, trädde upp häremot, och Mesullam jämte leviten Sabbetai understödde dem. 010:016 Men de som hade återkommit ifrån fångenskapen gjorde såsom det var sagt. Och man utsåg prästen Esra och några av huvudmännen för familjerna, efter de särskilda familjerna, alla namngivna; och på första dagen i tionde månaden satte de sig att rannsaka härom. 010:017 Och till första dagen i första månaden hade de avslutat rannsakningen om allt som angick de män vilka hade tagit till sig främmande kvinnor.

010:018 Bland prästernas söner befunnos följande hava tagit till sig främmande kvinnor: Av Jesuas, Josadaks sons, barn och hans bröder: Maaseja, Elieser, Jarib och Gedalja, 010:019 vilka nu gåvo sin hand därpå att de skulle avlägsna ifrån sig sina kvinnor; och de skulle frambära en vädur såsom skuldoffer för den skuld de hade ådragit sig; 010:020 av Immers barn: Hanani och Sebadja; 010:021 av Harims barn: Maaseja, Elia, Semaja, Jehiel och Ussia; 010:022 av Pashurs barn: Eljoenai, Maaseja, Ismael, Netanel, Josabad och Eleasa. 010:023 Av leviterna: Josabad, Simei och Kelaja, som ock hette Kelita, Petaja, Juda och Elieser; 010:024 av sångarna: Eljasib; av dörrvaktarna: Sallum, Telem och Uri. 010:025 Av det övriga Israel: av Pareos' barn: Ramja, Issia, Malkia Mijamin, Eleasar, Malkia och Benaja; 010:026 av Elams barn: Mattanja, Sakarja, Jehiel, Abdi, Jeremot och Elia; 010:027 av Sattus barn: Eljoenai, Eljasib, Mattanja, Jeremot, Sabad och Asisa; 010:028 av Bebais barn: Johanan, Hananja, Sabbai, Atlai; 010:029 av Banis barn: Mesullam, Malluk, Adaja, Jasub, Seal och Jeremot; 010:030 av Pahat-Moabs barn: Adna och Kelal, Benaja, Maaseja, Mattanja, Besalel, Binnui och Manasse; 010:031 vidare Harims barn: Elieser, Issia, Malkia, Semaja, Simeon, 010:032 Benjamin, Malluk, Semarja; 010:033 av Hasums barn: Mattenai, Mattatta, Sabad, Elifelet, Jeremai, Manasse, Simei; 010:034 av Banis barn: Maadai, Amram och Uel, 010:035 Benaja, Bedeja, Keluhi, 010:036 Vanja, Meremot, Eljasib, 010:037 Mattanja, Mattenai och Jaasu, 010:038 vidare Bani, Binnui, Simei, 010:039 vidare Selemja, Natan och Adaja, 010:040 Maknaddebai, Sasai, Sarai, 010:041 Asarel, Selemja, Semarja, 010:042 Sallum, Amarja, Josef; 010:043 av Nebos barn: Jegiel, Mattitja, Sabad, Sebina, Jaddu, Joel och Benaja. 010:044 Alla dessa hade tagit främmande kvinnor till hustrur; och bland dessa funnos kvinnor som hade fött barn.

Nehemja

001:001 Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse.

I månaden Kisleu, i det tjugonde året, när jag var i Susans borg, 001:002 hände sig att Hanani, en av mina bröder, och några andra män kommo från Juda. Och jag frågade dem om judarna, den räddade skara som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem. 001:003 De sade till mig: »De kvarblivna, de som efter fångenskapen finnas kvar i hövdingdömet, lida stor nöd och smälek, och Jerusalems mur är nedbruten, och dess portar äro uppbrända i eld.» 001:004 När jag hade hört detta, satt jag gråtande och sörjande i flera dagar och fastade och bad inför himmelens Gud. 001:005 Och jag sade: »Ack HERRE, himmelens Gud, du store och fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd mot dem som älska dig och hålla dina bud, 001:006 låt ditt öra akta härpå, och låt dina ögon vara öppna, och hör din tjänares bön, den som jag nu beder inför dig både dag och natt, för Israels barn, dina tjänare, i det att jag bekänner Israels barns synder, dem som vi hava begått mot dig; ty också jag och min faders hus hava syndat. 001:007 Vi hava svårt förbrutit oss mot dig; vi hava icke hållit de bud och stadgar och rätter som du gav din tjänare Mose. 001:008 Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose, när du sade: 'Om I ären otrogna, så skall jag förströ eder bland folken; 001:009 men om I vänden om till mig och hållen mina bud och gören efter dem, då vill jag, om än edra fördrivna vore vid himmelens ända, likväl församla dem därifrån och låta dem komma till den plats som jag har utvalt till boning åt mitt namn.' 001:010 De äro ju dina tjänare och ditt folk, som du har förlossat genom din stora kraft och din starka hand. 001:011 Ack Herre, låt ditt öra akta på din tjänares bön, ja, på vad dina tjänare bedja, de som vilja frukta ditt namn; låt nu din tjänare vara lyckosam och låt honom finna barmhärtighet inför denne man.»

Jag var då munskänk hos konungen.

002:001 I månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, vid ett tillfälle då vin stod framsatt för konungen, tog jag vinet och gav det åt honom. Och jag hade icke förr visat mig sorgsen inför honom; 002:002 men nu sade konungen till mig: »Varför ser du så sorgsen ut? Du är ju icke sjuk; du måste hava någon hjärtesorg.» Då blev jag övermåttan häpen. 002:003 Och jag sade till konungen: »Må konungen leva evinnerligen! Skulle jag icke se sorgsen ut, då den stad där mina fäders gravar äro ligger öde och dess portar äro förtärda av eld?» 002:004 Konungen sade till mig: »Vad är det då du begär?» Då bad jag en bön till himmelens Gud 002:005 och sade till konungen: »Om det så täckes konungen, och om du finner behag i din tjänare, så beder jag att du ville låta mig fara till Juda, till den stad där mina fäders gravar äro, på det att jag åter må bygga upp den.» 002:006 Då frågade konungen mig, allt under det att drottningen satt vid hans sida: »Huru länge kan din resa räcka, och när kan du komma tillbaka?» Då det nu alltså täcktes konungen att låta mig fara, uppgav jag för honom en bestämd tid. 002:007 Och jag sade till konungen: »Om det så täckes konungen, så må brev givas mig till ståthållarna i landet på andra sidan floden, att de låta mig fara därigenom, till dess jag kommer till Juda, 002:008 så ock ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, att han låter mig få virke för att därmed timra upp portarna till borgen som hör till templet, ävensom virke till stadsmuren, så ock till det hus där jag själv skall hava min bostad.» Och konungen beviljade mig detta, eftersom min Guds goda hand var över mig.

002:009 När jag så kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden, gav jag dem konungens brev. Och konungen hade sänt med mig härhövitsmän och ryttare. 002:010 Men då horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske tjänstemannen, hörde detta, förtröt det dem högeligen att någon hade kommit för att se Israels barn till godo.

002:011 När jag sedan hade kommit till Jerusalem och varit där i tre dagar, 002:012 stod jag upp om natten jämte några få män, utan att hava omtalat för någon människa vad min Gud ingav mig i hjärtat att göra för Jerusalem; och det djur som jag red på var det enda jag hade med mig. 002:013 Och jag drog om natten ut genom Dalporten fram emot Drakkällan och Dyngporten och besåg Jerusalems murar, huru de voro nedbrutna, och huru dess portar voro förtärda av eld. 002:014 Och jag drog vidare till Källporten och till Konungsdammen, men där var det icke möjligt för djuret att komma fram med mig. 002:015 Då begav jag mig uppför dalen om natten och besåg muren och vände sedan åter in genom Dalporten och kom så tillbaka.

002:016 Och föreståndarna hade icke fått veta vart jag hade gått, och vad jag ville göra, ty jag hade ännu icke omtalat något för judarna, prästerna, ädlingarna, föreståndarna och de övriga, som skulle få med arbetet att göra. 002:017 Men nu sade jag till dem: »I sen själva i vilken nöd vi äro, huru Jerusalem ligger öde, och huru dess portar äro uppbrända i eld. Välan då, låt oss bygga upp Jerusalems mur, för att vi icke längre må vara till smälek.» 002:018 Och jag omtalade för dem huru min Guds hand hade varit mig nådig, så ock vad konungen hade lovat mig. Då sade de: »Vi vilja stå upp och bygga.» Och de togo mod till sig för det goda verket.

002:019 Men när horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske tjänstemannen, och araben Gesem hörde detta, bespottade de oss och visade förakt för oss; och de sade: »Vad är det I gören? Viljen I sätta eder upp mot konungen?» 002:020 Då gav jag dem detta svar: »Himmelens Gud skall låta det gå oss väl, och vi, hans tjänare, vilja stå upp och bygga; men I haven ingen del eller rätt eller åminnelse i Jerusalem.»

003:001 Och översteprästen Eljasib och hans bröder, prästerna, stodo upp och byggde Fårporten, vilken de helgade, och i vilken de sedan satte in dörrarna. Vidare byggde de ända fram till Hammeatornet, som de helgade, och vidare fram till Hananeltornet. 003:002 Därbredvid byggde Jerikos män; och därbredvid byggde Sackur, Imris son. 003:003 Fiskporten byggdes av Hassenaas barn; de timrade upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. 003:004 Därbredvid arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, på att sätta muren i stånd; därbredvid arbetade Mesullam, son till Berekja, son till Mesesabel; och därbredvid arbetade Sadok, Baanas son. 003:005 Därbredvid arbetade tekoaiterna, men de förnämsta bland dem ville icke böja sin hals till att tjäna sin Herre. 003:006 Gamla porten sattes i stånd av Jojada, Paseas son, och Mesullam, Besodjas son; de timrade upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. 003:007 Därbredvid arbetade gibeoniten Melatja och meronotiten Jadon jämte männen från Gibeon och Mispa, som lydde under ståthållaren i landet på andra sidan floden. 003:008 Därbredvid arbetade Ussiel, Harhajas son, jämte guldsmederna; och därbredvid arbetade Hananja, en av salvoberedarna. Det nästföljande stycket av Jerusalem lät man vara, ända till Breda muren. 003:009 Därbredvid arbetade Refaja, Hurs son, hövdingen över ena hälften av Jerusalems område. 003:010 Därbredvid arbetade Jedaja, Harumafs son, mitt emot sitt eget hus; och därbredvid arbetade Hattus, Hasabnejas son. 003:011 En annan sträcka sattes i stånd av Malkia, Harims son, och av Hassub, Pahat-Moabs son, och därjämte Ugnstornet. 003:012 Därbredvid arbetade Sallum, Hallohes' son, hövdingen över andra hälften av Jerusalems område, han själv med sina döttrar. 003:013 Dalporten sattes i stånd av Hanun och Sanoas invånare; de byggde upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. De byggde ock ett tusen alnar på muren, ända fram till Dyngporten. 003:014 Och Dyngporten sattes i stånd av Malkia, Rekabs son, hövdingen över Bet-Hackerems område; han byggde upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. 003:015 Och Källporten sattes i stånd av Sallun, Kol-Hoses son, hövdingen över Mispas område; han byggde upp den och lade tak därpå och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. Han byggde ock muren vid Vattenledningsdammen, invid den kungliga trädgården, ända fram till trapporna som föra ned från Davids stad. 003:016 Därnäst sattes ett stycke i stånd av Nehemja, Asbuks son, hövdingen över ena hälften av Bet-Surs område, nämligen stycket ända fram till platsen mitt emot Davidsgravarna och vidare fram till den grävda dammen och till Hjältehuset. 003:017 Därnäst arbetade leviterna under Rehum, Banis son; därbredvid arbetade Hasabja, hövdingen över ena hälften av Kegilas område, för sitt område. 003:018 Därnäst arbetade deras bröder under Bavai, Henadads son, hövdingen över andra hälften av Kegilas område. 003:019 Därbredvid sattes en annan sträcka i stånd av Eser, Jesuas son, hövdingen över Mispa, nämligen från platsen mitt emot uppgången till tyghuset i Vinkeln. 003:020 Därnäst sattes, under ivrigt arbete, en annan sträcka i stånd av Baruk, Sabbais son, från Vinkeln ända fram till ingången till översteprästen Eljasibs hus. 003:021 Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Meremot, son till Uria, son till Hackos, från ingången till Eljasibs hus ända dit där Eljasibs hus slutar. 003:022 Därnäst arbetade prästerna, männen från Jordanslätten. 003:023 Därnäst arbetade Benjamin och Hassub, mitt emot sitt eget hus; därnäst arbetade Asarja, son till Maaseja, son till Ananja, utmed sitt eget hus. 003:024 Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Binnui, Henadads son, från Asarjas hus ända fram till Vinkeln och vidare fram till Hörnet. 003:025 Palal, Usais son, satte i stånd stycket från platsen mitt emot Vinkeln och det torn som skjuter ut från det övre konungshuset, vid fängelsegården; därnäst kom Pedaja, Pareos' son. 003:026 (Men tempelträlarna bodde på Ofel ända fram till platsen mitt emot Vattenporten mot öster och det utskjutande tornet.) 003:027 Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av tekoaiterna, från platsen mitt emot det stora utskjutande tornet ända fram till Ofelmuren. 003:028 Ovanför Hästporten arbetade prästerna, var och en mitt emot sitt eget hus. 003:029 Därnäst arbetade Sadok, Immers son, mitt emot sitt eget hus; och därnäst arbetade Semaja, Sekanjas son, som hade vakten vid Östra porten. 003:030 Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Hananja, Selemjas son, och Hanun, Salafs sjätte son; därnäst arbetade Mesullam, Berekjas son, mitt emot sin tempelkammare. 003:031 Därnäst sattes ett stycke i stånd av Malkia, en av guldsmederna, ända fram till tempelträlarnas och köpmännens hus, mitt emot Mönstringsporten och vidare fram till Hörnsalen. 003:032 Och mellan Hörnsalen och Fårporten arbetade guldsmederna och köpmännen på att sätta muren i stånd.

004:001 När nu Sanballat hörde att vi höllo på att bygga upp muren, vredgades han och blev högeligen förtörnad. Och han bespottade judarna 004:002 och talade så inför sina bröder och inför Samariens krigsfolk: »Vad är det dessa vanmäktiga judar göra? Skall man låta dem hållas? Skola de få offra? Skola de kanhända i sinom tid fullborda sitt verk? Skola de kunna giva liv åt stenarna i grushögarna, där de ligga förbrända?» 004:003 Och ammoniten Tobia, som stod bredvid honom sade: »Huru de än bygga, skall dock en räv komma deras stenmur att rämna, blott han hoppar upp på den.»

004:004 Hör, vår Gud, huru föraktade vi äro. Låt deras smädelser falla tillbaka på deras egna huvuden. Ja, låt dem bliva utplundrade i ett land dit de föras såsom fångar. 004:005 Överskyl icke deras missgärningar, och låt deras synd icke varda utplånad ur din åsyn, eftersom de hava varit de byggande till förargelse.

004:006 Och vi byggde på muren, och hela muren blev hopfogad till sin halva höjd; och folket arbetade med gott mod.

004:007 Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att man alltjämt höll på med att laga upp Jerusalems murar, och att rämnorna begynte igentäppas, då blevo de mycket vreda. 004:008 Och de sammansvuro sig allasammans att gå åstad och angripa Jerusalem och störa folket i deras arbete. 004:009 Då bådo vi till vår Gud; och vi läto hålla vakt mot dem både dag och natt för att skydda oss mot dem. 004:010 Men judarna sade: »Bärarnas kraft sviker, och gruset är alltför mycket; vi förmå icke mer att bygga på muren.» 004:011 Våra ovänner åter sade: »Innan de få veta eller se något, skola vi stå mitt ibland dem och dräpa dem; så skola vi göra slut på arbetet.» 004:012 När nu de judar som bodde i deras grannskap kommo och från alla håll uppmanade oss, väl tio gånger, att vi skulle draga oss tillbaka till dem, 004:013 då ställde jag upp folket i de lägsta och mest öppna delarna av staden bakom muren; jag ställde upp dem efter släkter, med sina svärd, spjut och bågar. 004:014 Och sedan jag hade besett allt, stod jag upp och sade till ädlingarna och föreståndarna och det övriga folket: »Frukten icke för dem; tänken på Herren, den store och fruktansvärde, och striden för edra bröder, edra söner och döttrar, edra hustrur och edra hus.»

004:015 Sedan våra fiender sålunda hade fått förnimma att saken var oss bekant, och att Gud hade gjort deras råd om intet, kunde vi alla vända tillbaka till muren, var och en till sitt arbete. 004:016 Från den dagen var ena hälften av mina tjänare sysselsatt med arbetet, under det att andra hälften stod väpnad med sina spjut, sköldar, bågar och pansar, medan furstarna stodo bakom hela Juda hus. 004:017 De som byggde på muren och de som lassade på och buro bördor gjorde sitt arbete med den ena handen, och med den andra höllo de vapnet. 004:018 Och de som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid sin länd, under det att de byggde; och bredvid mig stod en basunblåsare. 004:019 Jag hade nämligen sagt till ädlingarna och föreståndarna och det övriga folket: »Arbetet är stort och vidsträckt, och vi äro spridda över muren, långt ifrån varandra. 004:020 Där I nu hören basunen ljuda, dit skolen I församla eder till oss; vår Gud skall strida för oss.» 004:021 Så gjorde ock vi vårt arbete, under det att hälften av folket stod väpnad med sina spjut från morgonrodnadens uppgång, till dess att stjärnorna kommo fram. 004:022 Vid samma tid sade jag ock till folket att var och en med sin tjänare skulle stanna över natten inne i Jerusalem, så att vi om natten kunna hava dem till vakt och om dagen till arbete. 004:023 Och varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller de som gjorde vakt hos mig lade av kläderna; vapnen höllos av var och en för lika nödvändiga som vatten.

005:001 Och männen av folket med sina hustrur hovo upp ett stort rop mot sina judiska bröder. 005:002 Några sade: »Vi med våra söner och döttrar äro många; låt oss få säd, så att vi hava att äta och kunna bliva vid liv.» 005:003 Och några sade: »Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi pantsätta; låt oss få säd till att stilla vår hunger.» 005:004 Och andra sade: »Vi hava måst låna penningar på våra åkrar och vingårdar till skatten åt konungen. 005:005 Nu äro ju våra kroppar lika goda som våra bröders kroppar, och våra barn lika goda som deras barn; men ändå måste vi giva våra söner och döttrar i träldom, ja, några av våra döttrar hava redan blivit givna i träldom, utan att vi förmå göra något därvid, eftersom våra åkrar och vingårdar äro i andras händer.»

005:006 När jag nu hörde deras rop och hörde dessa ord, blev jag mycket vred. 005:007 Och sedan jag hade gått till råds med mig själv, förebrådde jag ädlingarna och föreståndarna och sade till dem: »Det är ocker I bedriven mot varandra.» Därefter sammankallade jag en stor folkförsamling emot dem. 005:008 Och jag sade till dem: »Vi hava efter förmåga friköpt våra judiska bröder som voro sålda åt hedningarna. Skolen nu I sälja edra bröder? Skola de behöva sälja sig åt oss?» Då tego de och hade intet att svara. 005:009 Och jag sade: »Vad I gören är icke rätt. I borden ju vandra i vår Guds fruktan, så att våra fiender, hedningarna, ej finge orsak att smäda oss. 005:010 Också jag och mina bröder och mina tjänare hava penningar och säd att fordra av dem; låt oss nu avstå från vår fordran. 005:011 Given dem redan i dag tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och skänken efter den ränta på penningarna, på säden, på vinet och oljan, som I haven att fordra av dem.» 005:012 De svarade: »Vi vilja giva det tillbaka och icke utkräva något av dem; vi vilja göra såsom du har sagt.» Och jag tog en ed av dem, sedan jag hade tillkallat prästerna, att de skulle göra så. 005:013 Därjämte skakade jag fånget på min mantel och sade: »Var och en som icke håller detta sitt ord, honom må Gud så skaka bort ifrån hans hus och hans gods; ja, varde han så utskakad och tom på allt.» Och hela församlingen sade: »Amen», och lovade HERREN. Därefter gjorde folket såsom det var sagt.

005:014 Ytterligare är att nämna att från den dag då jag förordnades att vara ståthållare över dem i Juda land, alltså från Artasastas tjugonde regeringsår ända till hans trettioandra, tolv hela år, varken jag eller mina bröder åto av ståthållarkosten. 005:015 De förra ståthållarna, de som hade varit före mig, hade betungat folket och tagit av dem mat och vin till ett värde av mer än fyrtio siklar silver, och jämväl deras tjänare hade förfarit hårt mot folket. Men så gjorde icke jag, ty jag fruktade Gud. 005:016 Dessutom höll jag i att arbeta på muren, och ingen åker köpte vi oss; och alla mina tjänare voro församlade vid arbetet där. 005:017 Och av judarna och deras föreståndare åto ett hundra femtio man vid mitt bord, förutom dem som kommo till oss ifrån folken runt omkring oss. 005:018 Och vad som tillreddes för var dag, nämligen en oxe och sex utsökta får, förutom fåglar, det tillreddes på min bekostnad; och var tionde dag anskaffades mycket vin av alla slag. Men likväl krävde jag icke ut ståthållarkosten, eftersom arbetet tyngde så svårt på folket.

005:019 Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk, och räkna mig det till godo!

006:001 När nu Sanballat och Tobia och araben Gesem och våra övriga fiender hörde att jag hade byggt upp muren, och att det icke mer fanns någon rämna i den--om jag ock vid den tiden ännu icke hade satt in dörrar i portarna-- 006:002 då sände Sanballat och Gesem bud till mig och läto säga: »Kom, låt oss träda tillsammans i Kefirim i Onos dal.» De tänkte nämligen göra mig något ont. 006:003 Men jag skickade bud till dem och lät säga: »Jag har ett stort arbete för händer och kan icke komma ned. Arbetet kan ju icke vila, såsom dock måste ske, om jag lämnade det och komme ned till eder.» 006:004 Och de sände samma bud till mig fyra gånger; men var gång gav jag dem samma svar som förut. 006:005 Då sände Sanballat för femte gången till mig sin tjänare med samma bud, och denne hade nu med sig ett öppet brev. 006:006 Däri var skrivet: »Det förljudes bland folken, och påstås jämväl av Gasmu, att du och judarna haven i sinnet att avfalla, och att det är därför du bygger upp muren, ja, att du vill bliva deras konung--sådant säger man. 006:007 Du lär ock hava beställt profeter som i Jerusalem skola utropa och förkunna att du är konung i Juda. Eftersom nu konungen nog får höra talas härom, därför må du nu komma, så att vi få rådslå med varandra.» 006:008 Då sände jag bud till honom och lät svara: »Intet av det du säger har någon grund, utan det är dina egna påfund.» 006:009 De ville nämligen alla skrämma oss, i tanke att vi då skulle förlora allt mod till arbetet, och att detta så skulle bliva ogjort.

Styrk du nu i stället mitt mod!

006:010 Men jag gick hem till Semaja, son till Delaja, son till Mehetabel; han höll sig då inne. Och han sade: »Låt oss tillsammans gå till Guds hus, in i templet, och sedan stänga igen templets dörrar. Ty de skola komma för att dräpa dig; om natten skola de komma för att dräpa dig.» 006:011 Men jag svarade: »Skulle en man sådan som jag vilja fly? Eller kan väl en man av mitt slag gå in i templet och dock bliva vid liv? Nej, jag vill icke gå dit.» 006:012 Jag förstod nämligen att Gud icke hade sänt honom, utan att han förebådade mig sådant, blott därför att Tobia och Sanballat hade lejt honom. 006:013 Han var lejd, för att jag skulle låta skrämma mig till att göra såsom han sade och därmed försynda mig; på detta sätt ville de framkalla ont rykte om mig, för att sedan kunna smäda mig.

006:014 Tänk, min Gud på Tobia, ävensom Sanballat, efter dessa hans gärningar, så ock på profetissan Noadja och de andra profeterna som ville skrämma mig!

006:015 Och muren blev färdig på tjugufemte dagen i månaden Elul, efter femtiotvå dagar. 006:016 När nu alla våra fiender hörde detta, betogos de, alla de kringboende folken, av fruktan, och sågo att de hade kommit illa till korta; ty de förstodo nu att detta arbete var vår Guds verk.

006:017 Vid denna tid sände ock Juda ädlingar många brev till Tobia, och brev från Tobia ankommo ock till dem. 006:018 Ty många i Juda voro genom ed förbundna med honom; han var nämligen måg till Sekanja, Aras son, och hans son Johanan hade tagit till hustru en dotter till Mesullam, Berekjas son. 006:019 Dessa plägade också inför mig tala gott om honom, och vad jag sade buro de fram till honom. Tobia sände ock brev för att skrämma mig.

007:001 När nu muren var uppbyggd, satte jag in dörrarna; och dörrvaktare, sångare och leviter blevo anställda. 007:002 Och till befälhavare över Jerusalem satte jag min broder Hanani jämte Hananja, hövitsman i borgen, ty denne hölls för en pålitlig man och var gudfruktig mer än många andra. 007:003 Och jag sade till dem: »Jerusalems portar må icke öppnas, förrän solen är högt uppe; och medan vakten ännu står kvar, skall man stänga dörrarna och sätta bommarna för. Och I skolen ställa ut vakter av Jerusalems invånare, var och en på hans post, så att envar får stå framför sitt eget hus.»

007:004 Och staden var vidsträckt och stor, men där fanns icke mycket folk, och husen voro icke uppbyggda.

007:005 Och min Gud ingav mig i hjärtat att jag skulle församla ädlingarna, föreståndarna och folket för att upptecknas i släktregister. Då fann jag släktförteckningen över dem som först hade dragit upp, och jag fann däri så skrivet:

007:006 »Dessa voro de män från hövdingdömet, som drogo upp ur den landsflykt och fångenskap till vilken de hade blivit bortförda av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som vände tillbaka till Jerusalem och till Juda, var och en till sin stad, 007:007 i det att de följde med Serubbabel, Jesua, Nehemja, Asarja, Raamja, Nahamani, Mordokai, Bilsan, Misperet, Bigvai, Nehum och Baana.

Detta var antalet män av Israels meniga folk: 007:008 Pareos' barn: två tusen ett hundra sjuttiotvå; 007:009 Sefatjas barn: tre hundra sjuttiotvå; 007:010 Aras barn: sex hundra femtiotvå; 007:011 Pahat-Moabs barn, av Jesuas och Joabs barn: två tusen åtta hundra aderton; 007:012 Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra; 007:013 Sattus barn: åtta hundra fyrtiofem; 007:014 Sackais barn: sju hundra sextio; 007:015 Binnuis barn: sex hundra fyrtioåtta; 007:016 Bebais barn: sex hundra tjuguåtta; 007:017 Asgads barn: två tusen tre hundra tjugutvå; 007:018 Adonikams barn: sex hundra sextiosju; 007:019 Bigvais barn: två tusen sextiosju; 007:020 Adins barn: sex hundra femtiofem; 007:021 Aters barn av Hiskia: nittioåtta; 007:022 Hasums barn: tre hundra tjuguåtta; 007:023 Besais barn: tre hundra tjugufyra; 007:024 Harifs barn: ett hundra tolv; 007:025 Gibeons barn: nittiofem; 007:026 männen från Bet-Lehem och Netofa: ett hundra åttioåtta; 007:027 männen från Anatot: ett hundra tjuguåtta; 007:028 männen från Bet-Asmavet: fyrtiotvå; 007:029 männen från Kirjat-Jearim, Kefira och Beerot: sju hundra fyrtiotre; 007:030 männen från Rama och Geba: sex hundra tjuguen; 007:031 männen från Mikmas: ett hundra tjugutvå; 007:032 männen från Betel och Ai: ett hundra tjugutre; 007:033 männen från det andra Nebo: femtiotvå; 007:034 den andre Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra; 007:035 Harims barn: tre hundra tjugu; 007:036 Jerikos barn: tre hundra fyrtiofem; 007:037 Lods, Hadids och Onos barn: sju hundra tjuguen; 007:038 Senaas barn: tre tusen nio hundra trettio.

007:039 Av prästerna: Jedajas barn av Jesuas hus: nio hundra sjuttiotre; 007:040 Immers barn: ett tusen femtiotvå; 007:041 Pashurs barn: ett tusen två hundra fyrtiosju; 007:042 Harims barn: ett tusen sjutton.

007:043 Av leviterna: Jesuas barn av Kadmiel, av Hodevas barn: sjuttiofyra; 007:044 av sångarna: Asafs barn: ett hundra fyrtioåtta; 007:045 av dörrvaktarna: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn, Ackubs barn, Hatitas barn, Sobais barn: ett hundra trettioåtta.

007:046 Av tempelträlarna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn, 007:047 Keros' barn, Sias barn, Padons barn, 007:048 Lebanas barn, Hagabas barn, Salmais barn, 007:049 Hanans barn, Giddels barn, Gahars barn, 007:050 Reajas barn, Resins barn, Nekodas barn, 007:051 Gassams barn, Ussas barn, Paseas barn, 007:052 Besais barn, Meunims barn, Nefusesims barn, 007:053 Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn, 007:054 Basluts barn, Mehidas barn, Harsas barn, 007:055 Barkos' barn, Siseras barn, Temas barn, 007:056 Nesias barn, Hatifas barn.

007:057 Av Salomos tjänares barn: Sotais barn, Soferets barn, Peridas barn, 007:058 Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn, 007:059 Sefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebaims barn, Amons barn.

007:060 Tempelträlarna och Salomos tjänares barn utgjorde tillsammans tre hundra nittiotvå.

007:061 Och dessa voro de som drogo åstad från Tel-Mela, Tel-Harsa, Kerub, Addon och Immer, men som icke kunde uppgiva sina familjer och sin släkt, och huruvida de voro av Israel: 007:062 Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, sex hundra fyrtiotvå. 007:063 Och av prästerna: Habajas barn, Hackos' barn, Barsillais barn, hans som tog en av gileaditen Barsillais döttrar till hustru och blev uppkallad efter deras namn. 007:064 Dessa sökte efter sina släktregister, men man kunde icke finna dem; därför blevo de såsom ovärdiga uteslutna från prästadömet. 007:065 Och ståthållaren tillsade dem att de icke skulle få äta av det högheliga, förrän en präst uppstode med urim och tummim.

007:066 Hela församlingen utgjorde sammanräknad fyrtiotvå tusen tre hundra sextio, 007:067 förutom deras tjänare och tjänarinnor, som voro sju tusen tre hundra trettiosju. Och till dem hörde två hundra fyrtiofem sångare och sångerskor. 007:068 007:069 Och de hade fyra hundra trettiofem kameler och sex tusen sju hundra tjugu åsnor.

007:070 Och somliga bland huvudmännen för familjerna gåvo skänker till arbetet. Ståthållaren gav till kassan i guld ett tusen dariker, därtill femtio skålar och fem hundra trettio prästerliga livklädnader. 007:071 Och somliga bland huvudmännen för familjerna gåvo till arbetskassan i guld tjugu tusen dariker och i silver två tusen två hundra minor. 007:072 Och det övriga folkets gåvor utgjorde i guld tjugu tusen dariker och i silver två tusen minor, så ock sextiosju prästerliga livklädnader. 007:073 Och prästerna, leviterna, dörrvaktarna, sångarna, en del av meniga folket samt tempelträlarna, korteligen hela Israel, bosatte sig i sina städer.»

008:001 När sjunde månaden nalkades och Israels barn voro bosatta i sina städer, församlade sig folket, alla såsom en man, på den öppna platsen framför Vattenporten; och de bådo Esra, den skriftlärde, att hämta fram Moses lagbok, den som HERREN hade givit åt Israel. 008:002 Då framlade prästen Esra lagen för församlingen, för både män och kvinnor, alla som kunde förstå vad de hörde; detta var på första dagen i sjunde månaden. 008:003 Och han föreläste därur vid den öppna platsen framför Vattenporten, från dagningen till middagen, för män och kvinnor, dem som kunde förstå det; och allt folket lyssnade till lagboken. 008:004 Och Esra, den skriftlärde, stod på en hög träställning som man hade gjort för det ändamålet; och bredvid honom stodo Mattitja, Sema, Anaja, Uria, Hilkia och Maaseja på hans högra sida, och till vänster om honom Pedaja, Misael, Malkia, Hasum, Hasbaddana, Sakarja och Mesullam. 008:005 Och Esra öppnade boken, så att allt folket såg det, ty han stod högre än allt folket; och när han öppnade den, stod allt folket upp. 008:006 Och Esra lovade den store HERREN Gud, och allt folket svarade: »Amen, Amen», med uppräckta händer; och de böjde sig ned och tillbådo HERREN med ansiktet mot jorden. 008:007 Och Jesua, Bani, Serebja, Jamin, Ackub, Sabbetai, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josabad, Hanan, Pelaja och de andra leviterna undervisade folket i lagen, medan folket stod där, var och en på sin plats. 008:008 Och de föreläste tydligt ur boken, ur Guds lag; och de utlade meningen, så att man förstod det som lästes.

008:009 Och Nehemja, han som var ståthållare, och prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till allt folket: »Denna dag är helgad åt HERREN, eder Gud; sörjen icke och gråten icke.» Ty allt folket grät, när de hörde lagens ord. 008:010 Och han sade ytterligare till dem: »Gån bort och äten eder bästa mat och dricken edert sötaste vin, och sänden omkring gåvor därav till dem som icke hava något tillrett åt sig, ty denna dag är helgad åt vår Herre. Och varen icke bedrövade, ty fröjd i HERREN är eder starkhet.» 008:011 Också leviterna lugnade allt folket och sade: »Varen stilla, ty dagen är helig; varen icke bedrövade.» 008:012 Och allt folket gick bort och åt och drack; de sände ock omkring gåvor av den mat de hade tillagat och gjorde sig mycket glada; ty de hade aktat på det som man hade kungjort för dem.

008:013 Dagen därefter församlade sig huvudmännen för hela folkets familjer, så ock prästerna och leviterna, till Esra, den skriftlärde, för att giva närmare akt på lagens ord. 008:014 Och de funno skrivet i lagen att HERREN genom Mose hade bjudit att Israels barn skulle bo i lövhyddor under högtiden i sjunde månaden, 008:015 och att man skulle kungöra och låta utropa i alla deras städer och i Jerusalem och säga: »Gån ut på bergen och hämten löv av olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmträd och andra lummiga träd, och gören lövhyddor, såsom det är föreskrivet.» 008:016 Då gick folket ut och hämtade sådant och gjorde sig hyddor på tak och på gårdar, var och en åt sig, så ock på gårdarna till Guds hus och på den öppna platsen vid Vattenporten och på den öppna platsen vid Efraimsporten. 008:017 Och hela församlingen, så många som hade kommit tillbaka ifrån fångenskapen, gjorde sig lövhyddor och bodde i dessa hyddor. Ty från Jesuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels barn icke gjort så. Och där rådde mycket stor glädje. 008:018 Och man föreläste ur Guds lagbok var dag, från den första dagen till den sista. Och de höllo högtid i sju dagar, och på åttonde dagen hölls en högtidsförsamling på föreskrivet sätt.

009:001 Men på tjugufjärde dagen i samma månad församlade sig Israels barn och höllo fasta och klädde sig i sorgdräkt och strödde jord på sina huvuden. 009:002 Och de som voro av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar och trädde så fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar. 009:003 Och de stodo upp, var och en på sin plats, och man föreläste ur HERRENS, deras Guds, lagbok under en fjärdedel av dagen; och under en annan fjärdedel bekände de sina synder och tillbådo HERREN, sin Gud. 009:004 Och Jesua och Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani och Kenani trädde upp på leviternas upphöjning och ropade med hög röst till HERREN, sin Gud. 009:005 Och leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, Hodia, Sebanja och Petaja sade:

»Stån upp och loven HERREN, eder Gud, från evighet till evighet. Ja, lovat vare ditt härliga namn, som är upphöjt över allt lov och pris. 009:006 Du allena är HERREN. Du har gjort himlarna och himlarnas himmel och hela deras härskara, jorden och allt vad därpå är, haven och allt vad som är i dem, och det är du som behåller det allt vid liv; och himmelens härskara tillbeder dig. 009:007 Du är HERREN Gud, som utvalde Abram och förde honom ut från det kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham. 009:008 Och du fann hans hjärta fast i tron inför dig, och du slöt med honom det förbundet att du skulle giva åt hans säd kananéernas, hetiternas, amoréernas, perisséernas, jebuséernas och girgaséernas land, ja, giva det åt dem; och du uppfyllde dina ord, ty du är rättfärdig.

009:009 Och du såg till våra fäders betryck i Egypten och hörde deras rop vid Röda havet. 009:010 Du gjorde tecken och under på Farao och på alla hans tjänare och på allt folket i hans land; ty du förnam att dessa handlade övermodigt mot dem, och du gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag. 009:011 Havet klöv du itu för dem, så att de gingo mitt igenom havet på torr mark; men deras förföljare lät du sjunka i djupet såsom stenar, i väldiga vatten. 009:012 Du ledde dem om dagen med en molnstod, och om natten med en eldstod, för att lysa dem på den väg de skulle gå. 009:013 Och du steg ned på berget Sinai och talade till dem från himmelen och gav dem rättfärdiga rätter och riktiga lagar, goda stadgar och bud. 009:014 Du gav dem kunskap om din heliga sabbat och gav dem bud och stadgar och lag genom din tjänare Mose. 009:015 Och du gav dem bröd från himmelen, när de hungrade, och lät vatten komma ut ur klippan, när de törstade; och du tillsade dem att gå och taga i besittning det land som du med upplyft hand hade lovat giva åt dem.

009:016 Men våra fäder, de voro övermodiga; de voro hårdnackade, så att de icke hörde på dina bud. 009:017 De ville icke höra och tänkte icke på de under som du hade gjort med dem, utan voro hårdnackade och valde i sin gensträvighet en anförare, för att vända tillbaka till sin träldom. Men du är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, långmodig och stor i mildhet; och du övergav dem icke. 009:018 Nej, fastän de gjorde åt sig en gjuten kalv och sade: 'Detta är din Gud, han som har fört dig upp ur Egypten', och fastän de gjorde sig skyldiga till stora hädelser, 009:019 så övergav du dem likväl icke i öknen, efter din stora barmhärtighet. Molnstoden vek om dagen icke ifrån dem, utan ledde dem på vägen, ej heller eldstoden om natten, utan lyste dem på den väg de skulle gå. 009:020 Din gode Ande sände du att undervisa dem, och ditt manna förvägrade du icke deras mun, och vatten gav du dem, när de törstade. 009:021 I fyrtio år försörjde du dem i öknen, så att intet fattades dem; deras kläder blevo icke utslitna, och deras fötter svullnade icke. 009:022 Och du gav dem riken och folk och utskiftade lotter åt dem på skilda håll; och de intogo Sihons land, det land som tillhörde konungen i Hesbon, och det land som tillhörde Og, konungen i Basan 009:023 Och du lät deras barn bliva talrika såsom stjärnorna på himmelen, och förde dem in i det land varom du hade sagt till deras fäder att de skulle komma dit och taga det i besittning. 009:024 Så kommo då barnen och togo landet i besittning, och du kuvade för dem landets inbyggare, kananéerna, och gav dessa i deras hand, både konungarna och folken där i landet, så att de gjorde med dem vad de ville. 009:025 Och de intogo befästa städer och ett bördigt land och kommo i besittning av hus, fulla med allt gott, och av uthuggna brunnar, vingårdar, olivplanteringar och fruktträd i myckenhet; och de åto och blevo mätta och feta och gjorde sig glada dagar av ditt myckna goda.

009:026 Men de blevo gensträviga och satte sig upp mot dig och kastade din lag bakom sin rygg och dräpte dina profeter, som varnade dem och ville omvända dem till dig; och de gjorde sig skyldiga till stora hädelser. 009:027 Då gav du dem i deras ovänners hand, så att dessa förtryckte dem; men när de i sin nöds tid ropade till dig, hörde du det från himmelen, och efter din stora barmhärtighet gav du dem frälsare, som frälste dem ur deras ovänners hand. 009:028 När de så kommo till ro, gjorde de åter vad ont var inför dig. Då överlämnade du dem i deras fienders hand, så att dessa fingo råda över dem; men när de åter ropade till dig, då hörde du det från himmelen och räddade dem efter din barmhärtighet, många gånger. 009:029 Och du varnade dem och ville omvända dem till din lag; men de voro övermodiga och hörde icke på dina bud, utan syndade mot dina rätter, om vilka det gäller att den människa som gör efter dem får leva genom dem; de spjärnade emot i gensträvighet och voro hårdnackade och ville icke höra. 009:030 Du hade fördrag med dem i många år och varnade dem med din Ande genom dina profeter, men de lyssnade icke därtill; då gav du dem i de främmande folkens hand. 009:031 Men i din stora barmhärtighet gjorde du icke alldeles ände på dem och övergav dem icke; ty du är en nådig och barmhärtig Gud.

009:032 Och nu, vår Gud, du store, väldige och fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd, nu må du icke akta för ringa all den vedermöda som har träffat oss, våra konungar, våra furstar, våra präster, våra fäder och hela ditt folk, ifrån de assyriska konungarnas dagar ända till denna dag. 009:033 Nej, du är rättfärdig vid allt det som har kommit över oss; ty du har visat dig trofast, men vi hava varit ogudaktiga. 009:034 Och våra konungar, våra furstar, våra präster och våra fäder hava icke gjort efter din lag och icke aktat på dina bud och på de varningar som du har låtit komma till dem. 009:035 Och fastän de sutto i sitt eget rike i det myckna goda som du hade givit dem, och i det rymliga och bördiga land som du hade upplåtit för dem, hava de ändå icke tjänat dig och icke omvänt sig från sina onda gärningar. 009:036 Se, vi äro nu andras tjänare; i det land som du gav åt våra fäder, för att de skulle äta dess frukt och dess goda, just där äro vi andras tjänare, 009:037 och sin rika avkastning giver det åt de konungar som du för våra synders skull har satt över oss. Och de råda över våra kroppar och vår boskap såsom de vilja, och vi äro i stor nöd.»

009:038 På grund av allt detta slöto vi ett fast förbund och uppsatte det skriftligen; och på skrivelsen, som försågs med sigill, stodo våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.

010:001 Följande namn stodo på skrivelserna som buro sigillen: Nehemja, ståthållaren, Hakaljas son, och Sidkia, 010:002 Seraja, Asarja, Jeremia, 010:003 Pashur, Amarja, Malkia, 010:004 Hattus, Sebanja, Malluk, 010:005 Harim, Meremot, Obadja, 010:006 Daniel, Ginneton, Baruk, 010:007 Mesullam, Abia, Mijamin, 010:008 Maasja, Bilgai, Semaja; dessa voro prästerna. 010:009 Och leviterna voro: Jesua, Asanjas son, Binnui, av Henadads barn, Kadmiel, 010:010 så ock deras bröder: Sebanja, Hodia, Kelita, Pelaja, Hanan, 010:011 Mika, Rehob, Hasabja, 010:012 Sackur, Serebja, Sebanja, 010:013 Hodia, Bani och Beninu. 010:014 Folkets huvudmän voro: Pareos, Pahat-Moab, Elam, Sattu, Bani, 010:015 Bunni, Asgad, Bebai, 010:016 Adonia, Bigvai, Adin, 010:017 Ater, Hiskia, Assur, 010:018 Hodia, Hasum, Besai, 010:019 Harif, Anatot, Nobai, 010:020 Magpias, Mesullam, Hesir, 010:021 Mesesabel, Sadok, Jaddua, 010:022 Pelatja, Hanan, Anaja, 010:023 Hosea, Hananja, Hassub, 010:024 Hallohes, Pilha, Sobek, 010:025 Rehum, Hasabna, Maaseja, 010:026 Ahia, Hanan, Anan, 010:027 Malluk, Harim och Baana.

010:028 Och det övriga folket, prästerna, leviterna, dörrvaktarna, sångarna, tempelträlarna och alla de som hade avskilt sig från de främmande folken och vänt sig till Guds lag, så ock deras hustrur, söner och döttrar, alla som hade kommit till moget förstånd, 010:029 dessa slöto sig till sina förnämligare bröder och gingo ed och svuro att de skulle vandra efter Guds lag, den som hade blivit given genom Guds tjänare Mose, och att de skulle hålla och göra efter alla HERRENS, vår HERRES, bud och rätter och stadgar, 010:030 att vi icke skulle giva våra döttrar åt de främmande folken, ej heller taga deras döttrar till hustrur åt våra söner. 010:031 Och när de främmande folken förde in handelsvaror eller något slags säd till salu på sabbatsdagen, skulle vi icke köpa det av dem på sabbat eller helgdag; och vi skulle låta vart sjunde år vara friår och då avstå från alla slags krav. 010:032 Och vi fastställde för oss den förpliktelsen att såsom vår gärd årligen erlägga en tredjedels sikel till tjänsten i vår Guds hus, 010:033 nämligen till skådebröden, och till det dagliga brännoffret, och till offren på sabbaterna, vid nymånaderna och högtiderna, och till tackoffren, och till syndoffren för Israels försoning, och till allt arbete i vår Guds hus. 010:034 Och vi, prästerna, leviterna och folket, kastade lott angående vedoffret, huru man årligen skulle föra det till vår Guds hus på bestämda tider, efter våra familjer, för att antändas på HERRENS, vår Guds, altare, såsom det är föreskrivet i lagen. 010:035 Och vi skulle årligen föra till HERRENS hus förstlingen av vår mark, och förstlingen av all frukt på alla slags träd, 010:036 och de förstfödda av våra söner och av vår boskap, såsom det är föreskrivet i lagen; vi skulle föra till vår Guds hus de förstfödda både av våra fäkreatur och av vår småboskap, till prästerna som gjorde tjänst i vår Guds hus. 010:037 Och förstlingen av vårt mjöl och våra offergärder, så ock av allt slags trädfrukt, av vin och olja skulle vi föra till prästerna, in i kamrarna i vår Guds hus, och tionden av vår jord till leviterna; ty det var leviterna som skulle uppbära tionden i alla de städer vid vilka vi brukade jorden. 010:038 Och en präst, en av Arons söner, skulle vara med leviterna, när leviterna uppburo tionden; och själva skulle leviterna föra tionden av sin tionde upp till vår Guds hus, in i förrådshusets kamrar. 010:039 Ty såväl de övriga israeliterna som Levi barn skulle föra sin offergärd av säd, vin och olja in i dessa kamrar, där helgedomens kärl och de tjänstgörande prästerna, ävensom dörrvaktarna och sångarna voro. Alltså skulle vi icke försumma vår Guds hus.

011:001 Och folkets furstar bodde i Jerusalem; men det övriga folket kastade lott, för att så var tionde man skulle utses att bo i Jerusalem, den heliga staden, medan nio tiondedelar skulle bo i de andra städerna. 011:002 Och folket välsignade alla de män som frivilligt bosatte sig i Jerusalem.

011:003 Och de huvudmän i hövdingdömet, som bodde i Jerusalem, bodde var och en där han hade sin arvsbesittning, i sin stad; vanliga israeliter, präster, leviter och tempelträlar, så ock Salomos tjänares barn. 011:004 I Jerusalem bodde en del av Juda barn och en del av Benjamins barn, nämligen:

Av Juda barn: Ataja, son till Ussia, son till Sakarja, son till Amarja, son till Sefatja, son till Mahalalel, av Peres' barn, 011:005 så ock Maaseja, son till Baruk, son till Kol-Hose, son till Hasaja, son till Adaja, son till Jojarib, son till Sakarja, silonitens son. 011:006 Peres' barn som bodde i Jerusalem utgjorde tillsammans fyra hundra sextioåtta stridbara män. 011:007 Och Benjamins barn voro dessa: Sallu, son till Mesullam, son till Joed, son till Pedaja, son till Kolaja, son till Maaseja, son till Itiel, son till Jesaja, 011:008 och näst honom Gabbai och Sallai, nio hundra tjuguåtta. 011:009 Joel, Sikris son, var tillsyningsman över dem, och Juda, Hassenuas son, var den andre i befälet över staden.

011:010 Av prästerna: Jedaja, Jojaribs son, Jakin 011:011 samt Seraja, son till Hilkia, son till Mesullam, son till Sadok, son till Merajot, son till Ahitub, fursten i Guds hus, 011:012 så ock deras bröder, som förrättade sysslorna i huset, åtta hundra tjugutvå; vidare Adaja, son till Jeroham, son till Pelalja, son till Amsi, son till Sakarja, son till Pashur, son till Malkia, 011:013 så ock hans bröder, huvudmän för familjer, två hundra fyrtiotvå; vidare Amassai, son till Asarel, son till Asai, son till Mesillemot, son till Immer, 011:014 så ock deras bröder, dugande män, ett hundra tjuguåtta; och tillsyningsman över dem var Sabdiel, Haggedolims son.

011:015 Och av leviterna: Semaja, son till Hassub, son till Asrikam, son till Hasabja, son till Bunni, 011:016 så ock Sabbetai och Josabad, som hade uppsikten över de yttre sysslorna vid Guds hus och hörde till leviternas huvudmän, 011:017 vidare Mattanja, son till Mika, son till Sabdi, son till Asaf, sånganföraren, som vid bönen tog upp lovsången, och Bakbukja, den av hans bröder, som var närmast efter honom, och Abda, son till Sammua, son till Galal, son till Jeditun. 011:018 Leviterna i den heliga staden utgjorde tillsammans två hundra åttiofyra. 011:019 Och dörrvaktarna, Ackub, Talmon och deras bröder, som höllo vakt vid portarna, voro ett hundra sjuttiotvå.

011:020 Och de övriga israeliterna, prästerna och leviterna bodde i alla de andra städerna i Juda, var och en i sin arvedel. 011:021 Men tempelträlarna bodde på Ofel, och Siha och Gispa hade uppsikten över tempelträlarna. 011:022 Och tillsyningsman bland leviterna i Jerusalem vid sysslorna i Guds hus var Ussi, son till Bani, son till Hasabja, son till Mattanja, son till Mika, av Asafs barn, sångarna. 011:023 Ty ett kungligt påbud var utfärdat angående dem, och en bestämd utanordning var för var dag fastställd för sångarna. 011:024 Och Petaja, Mesesabels son, av Seras, Judas sons, barn, gick konungen till handa i var sak som rörde folket.

011:025 Och i byarna med tillhörande utmarker bodde ock en del av Juda barn: i Kirjat-Arba och underlydande orter, I Dibon och underlydande orter, i Jekabseel och dess byar, 011:026 vidare i Jesua, Molada, Bet-Pelet 011:027 och Hasar-Sual, så ock i Beer-Seba och underlydande orter, 011:028 i Siklag, ävensom i Mekona och underlydande orter, 011:029 i En-Rimmon, Sorga, Jarmut, 011:030 Sanoa, Adullam och deras byar, i Lakis med dess utmarker, i Aseka och underlydande orter; och de hade sina boningsorter från Beer-Seba ända till Hinnoms dal. 011:031 Och Benjamins barn hade sina boningsorter från Geba: i Mikmas och Aja, så ock i Betel och underlydande orter, 011:032 i Anatot, Nob, Ananja, 011:033 Hasor, Rama, Gittaim, 011:034 Hadid, Seboim, Neballat, 011:035 Lod, Ono, och Timmermansdalen. 011:036 Och av leviterna blevo några avdelningar från Juda räknade till Benjamin.

012:001 Och dessa voro de präster och leviter som drogo upp med Serubbabel, Sealtiels son, och Jesua: Seraja, Jeremia, Esra, 012:002 Amarja, Malluk, Hattus, 012:003 Sekanja, Rehum, Meremot, 012:004 Iddo, Ginnetoi, Abia, 012:005 Mijamin, Maadja, Bilga, 012:006 Semaja, Jojarib, Jedaja, 012:007 Sallu, Amok, Hilkia och Jedaja. Dessa voro huvudmän för prästerna och för sina bröder i Jesuas tid. 012:008 Och leviterna voro: Jesua, Binnui, Kadmiel, Serebja, Juda och Mattanja, som jämte sina bröder förestod lovsången; 012:009 vidare Bakbukja och Unno, deras bröder, som hade sina platser mitt emot dem, så att var avdelning hade sin tjänstgöring.

012:010 Och Jesua födde Jojakim, och Jojakim födde Eljasib, och Eljasib Jojada, 012:011 och Jojada födde Jonatan, och Jonatan födde Jaddua.

012:012 Och i Jojakims tid voro huvudmännen för prästernas familjer följande: för Seraja Meraja, för Jeremia Hananja, 012:013 för Esra Mesullam, för Amarja Johanan, 012:014 för Malluki Jonatan, för Sebanja Josef, 012:015 för Harim Adna, för Merajot Helkai, 012:016 för Iddo Sakarja, för Ginneton Mesullam, 012:017 för Abia Sikri, för Minjamin, för Moadja Piltai, 012:018 för Bilga Sammua, för Semaja Jonatan, 012:019 för Jojarib Mattenai, för Jedaja Ussi, 012:020 för Sallai Kallai, för Amok Eber, 012:021 för Hilkia Hasabja, för Jedaja Netanel.

012:022 I Eljasibs, Jojadas, Johanans och Jadduas tid blevo huvudmännen för leviternas familjer upptecknade, ävenså prästerna under persern Darejaves' regering. 012:023 Huvudmännen för Levi barns familjer äro upptecknade i krönikeboken, ända till Johanans, Eljasibs sons, tid. 012:024 Och leviternas huvudmän voro Hasabja, Serebja och Jesua, Kadmiels son, samt deras bröder, som stodo mitt emot dem för att lova och tacka, såsom gudsmannen David hade bjudit, den ena tjänstgörande avdelningen jämte den andra. 012:025 Mattanja, Bakbukja, Obadja, Mesullam, Talmon och Ackub höllo såsom dörrvaktare vakt över förrådshusen vid portarna.

012:026 Dessa levde i Jojakims, Jesuas sons, Josadaks sons, tid, och i Nehemjas, ståthållarens, och i prästen Esras, den skriftlärdes, tid.

012:027 Och när Jerusalems mur skulle invigas, uppsökte man leviterna på alla deras orter och förde dem till Jerusalem för att hålla invignings- och glädjehögtid under tacksägelse och sång, med cymbaler, psaltare och harpor. 012:028 Då församlade sig sångarnas barn såväl från nejden runt omkring Jerusalem som från netofatiternas byar, 012:029 ävensom från Bet-Haggilgal och från Gebas och Asmavets utmarker; ty sångarna hade byggt sig byar runt omkring Jerusalem. 012:030 Och prästerna och leviterna renade sig och renade sedan folket, portarna och muren.

012:031 Och jag lät Juda furstar stiga upp på muren. Därefter anordnade jag två stora lovsångskörer och högtidståg; den ena kören gick till höger ovanpå muren, fram till Dyngporten. 012:032 Och dem följde Hosaja och ena hälften av Juda furstar 012:033 samt Asarja, Esra och Mesullam, 012:034 Juda, Benjamin, Semaja och Jeremia, 012:035 ävensom några av prästerna söner med trumpeter, vidare Sakarja, son till Jonatan, son till Semaja, son till Mattanja, son till Mikaja, son till Sackur, son till Asaf, 012:036 så ock hans bröder Semaja, Asarel, Milalai, Gilalai, Maai, Netanel och Juda samt Hanani, med gudsmannen Davids musikinstrumenter; och Esra, den skriftlärde, gick i spetsen för dem. 012:037 Och de gingo över Källporten och rakt fram uppför trapporna till Davids stad, på trappan i muren ovanför Davids hus, ända fram till Vattenporten mot öster. 012:038 Och efter den andra lovsångskören, som gick åt motsatt håll, följde jag med andra hälften av folket, ovanpå muren, upp genom Ugnstornet ända till Breda muren, 012:039 vidare över Efraimsporten, Gamla porten och Fiskporten och genom Hananeltornet, ända fram till Fårporten; och de stannade vid Fängelseporten. 012:040 Sedan trädde de båda lovsångskörerna upp i Guds hus, och likaså jag och ena hälften av föreståndarna jämte mig, 012:041 så ock prästerna Eljakim, Maaseja, Minjamin, Mikaja, Eljoenai, Sakarja och Hananja, med trumpeterna, 012:042 och Maaseja, Semaja, Eleasar, Ussi, Johanan, Malkia, Elam och Eser. Och sångarna läto sången ljuda under Jisrajas anförarskap. 012:043 Och de offrade på den dagen stora offer och voro glada, ty Gud hade berett dem stor glädje; också kvinnor och barn voro glada. Och glädjen från Jerusalem hördes vida omkring.

012:044 Vid samma tid tillsattes män som skulle förestå förrådskamrarna där offergärder, förstling och tionde nedlades; de skulle i dem hopsamla från stadsåkrarna det som efter lagen tillkom prästerna och leviterna. Ty glädje rådde i Juda över att prästerna och leviterna nu gjorde sin tjänst. 012:045 Dessa iakttogo nu vad som var att iakttaga vid gudstjänsten och vid reningarna, och likaså gjorde sångarna och dörrvaktarna sin tjänst, såsom David och hans son Salomo hade bjudit. 012:046 Ty redan i fordom tid, på Davids och Asafs tid, hans som var anförare för sångarna, sjöngos lov- och tacksägelsesånger till Gud. 012:047 Och nu under Serubbabels och Nehemjas tid gav hela Israel åt sångarna och dörrvaktarna vad som tillkom dem för var dag; och man gav åt leviterna deras helgade andel, och leviterna gåvo åt Arons söner deras helgade andel.

013:001 Vid samma tid föreläste man ur Moses bok för folket, och man fann däri skrivet att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få komma in i Guds församling, 013:002 därför att de icke hade kommit Israels barn till mötes med mat och dryck, utan hade lejt Bileam emot dem till att förbanna dem; fastän vår Gud förvandlade förbannelsen till välsignelse. 013:003 Och när de hade hört lagen, avskilde de allt slags främmande folk från Israel. 013:004 Men en tid förut hade prästen Eljasib, som var satt att förestå kammaren i vår Guds hus, och som var en frände till Tobia, 013:005 åt denne inrett en stor kammare, där man förut plägade lägga in spisoffret, rökelsen och kärlen och den tionde av säd, vin och olja, som var bestämd åt leviterna, sångarna och dörrvaktarna, så ock offergärden åt prästerna. 013:006 Men under allt detta var jag icke i Jerusalem; ty i den babyloniske konungen Artasastas trettioandra regeringsår hade jag återkommit till konungen. Men sedan jag efter någon tid hade utbett mig tillstånd av konungen, 013:007 begav jag mig till Jerusalem. Och när jag där förnam det onda som Eljasib hade gjort till förmån för Tobia, då han hade inrett åt honom en kammare i förgårdarna till Guds hus, 013:008 misshagade detta mig högeligen; och jag lät kasta allt Tobias bohag ut ur kammaren. 013:009 Därefter tillsade jag att man skulle rena kamrarna, och jag lät åter ställa in i dem Guds hus' kärl, så ock spisoffret och rökelsen.

013:010 Och när jag vidare fick veta att man icke hade givit åt leviterna vad dem tillkom, varför ock leviterna och sångarna, i stället för att förrätta sina sysslor, hade avvikit var och en till sitt jordagods, 013:011 då förebrådde jag föreståndarna detta och sade: »Varför har Guds hus blivit så försummat?» Och jag hämtade dem tillhopa och lät dem inställa sig på sina platser. 013:012 Och hela Juda förde fram till förrådshusen sin tionde av säd, vin och olja; 013:013 och jag satte prästen Selemja och Sadok, den skriftlärde, och Pedaja, en av leviterna, till förvaltare över förrådshusen och gav dem till biträde Hanan, son till Sackur, son till Mattanja; ty dessa voro ansedda såsom pålitliga män, och de skulle nu ombesörja utdelningen åt sina bröder.

013:014 Tänk fördenskull på mig, min Gud, och låt icke de fromma gärningar bliva utplånade, som jag har gjort för min Guds hus och för tjänstgöringen där!

013:015 Vid samma tid såg jag i Juda huru man trampade vinpressarna på sabbaten och förde hem säd, som man lastade på åsnor, så ock vin, druvor och fikon och annat lastgods av olika slag, och huru man förde sådant till Jerusalem på sabbatsdagen; och jag varnade dem, när de sålde dessa livsförnödenheter. 013:016 Och tyrierna, som vistades där, förde in fisk och alla slags varor och sålde dem på sabbaten till judarna, och detta i Jerusalem. 013:017 Då förebrådde jag Juda ädlingar detta och sade till dem: »Huru kunnen I handla så illa och därmed ohelga sabbatsdagen? 013:018 Var det icke därför att edra fäder gjorde sådant som vår Gud lät all denna olycka komma över oss och över denna stad? Och nu dragen I ännu större vrede över Israel genom att så ohelga sabbaten.» 013:019 Och så snart det begynte bliva mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, tillsade jag att man skulle stänga dörrarna; jag tillsade ock att man icke skulle öppna dem förrän efter sabbaten. Och jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna, för att intet lastgods skulle kunna föras in på sabbatsdagen. 013:020 Då stannade köpmän och försäljare av alla slags varor utanför Jerusalem över natten, och det både en och två gånger. 013:021 Men jag varnade dem och sade till dem: »Varför stannen I över natten framför muren? Om I ännu en gång gören så, skall jag låta min hand drabba eder.» 013:022 Och jag tillsade leviterna att de skulle rena sig och komma och hålla vakt vid portarna, för att sabbatsdagen måtte hållas helig.

Tänk ock därför på mig, min Gud, och hav misskund med mig efter din stora nåd!

013:023 På den tiden såg jag också judiska män som hade tagit till sig asdoditiska, ammonitiska och moabitiska kvinnor. 013:024 Och deras barn talade till hälften asdoditiska--ty judiska kunde de icke tala riktigt--eller ock något av de andra folkens tungomål. 013:025 Då förebrådde jag dem detta och uttalade förbannelser över dem, ja, några av dem slog jag och ryckte jag i skägget. Och jag besvor dem vid Gud och sade: »I skolen icke giva edra döttrar åt deras söner, ej heller skolen I av deras döttrar taga hustrur åt edra söner eller åt eder själva. 013:026 Var det icke med sådant som Salomo, Israels konung, försyndade sig? Det fanns bland de många folken ingen konung som var hans like, ty han var älskad av sin Gud, och Gud satte honom till konung över hela Israel. Likväl kommo de främmande kvinnorna också honom att synda. 013:027 Och nu skulle vi om eder få höra att I haven gjort allt detta stora onda och varit otrogna mot vår Gud, i det att I haven tagit till eder främmande kvinnor!» 013:028 Och en son till Jojada, översteprästen Eljasibs son, var måg till horoniten Sanballat; honom drev jag bort ifrån mig.

013:029 Tänk på dem, min Gud, därför att de hava befläckat prästadömet och prästadömets och leviternas förbund!

013:030 Så renade jag folket ifrån allt främmande väsen; och jag fastställde vad prästerna och leviterna skulle iakttaga, var och en i sin syssla, 013:031 och huru vedoffret på bestämda tider skulle avlämnas, och huru med förstlingsgåvorna skulle förfaras.

Tänk härpå, min Gud, och räkna mig det till godo!

Ester

001:001 I Ahasveros' tid--den Ahasveros' som regerade från Indien ända till Etiopien, över ett hundra tjugusju hövdingdömen-- 001:002 under den tiden, medan konung Ahasveros satt på konungatronen i Susans borg, tilldrog sig följande. 001:003 I sitt tredje regeringsår gjorde han ett gästabud för alla sina furstar och tjänare, varvid Persiens och Mediens härförare och hans förnämsta män och furstarna i hövdingdömena voro samlade inför honom. 001:004 Och han lät dem under många dagar se sin konungsliga härlighet och rikedom och sin storhets glans och prakt--under ett hundra åttio dagar. 001:005 Och när dessa dagar hade gått till ända, gjorde konungen ett sju dagars gästabud för allt det folk som fanns i Susans borg, både stora och små, i den inhägnade trädgård som hörde till konungapalatset. 001:006 Där hängde tapeter av linne, bomull och mörkblått tyg, uppsatta med vita och purpurröda snören i ringar av silver och på pelare av vit marmor. Soffor av guld och silver stodo på ett golv som var inlagt med grön och vit marmor och med pärlglänsande och svart sten. 001:007 Och dryckerna sattes fram i gyllene kärl, det ena icke likt det andra, och konungsligt vin fanns i myckenhet, såsom det hövdes hos en konung. 001:008 Och när man drack, gällde den lagen att intet tvång skulle råda; ty konungen hade befallt alla sina hovmästare att de skulle rätta sig efter vars och ens önskan. 001:009 Samtidigt gjorde ock Vasti, drottningen, ett gästabud för kvinnorna i konung Ahasveros' kungliga palats. 001:010 När då på sjunde dagen konungens hjärta var glatt av vinet, befallde han Mehuman, Bisseta, Harebona, Bigeta, Abageta, Setar och Karkas, de sju hovmän som gjorde tjänst hos konung Ahasveros, 001:011 att de skulle föra drottning Vasti, prydd med kunglig krona, inför konungen, för att han skulle låta folken och furstarna se hennes skönhet, ty hon var fager att skåda. 001:012 Men drottning Vasti ville icke komma, fastän konungen befallde henne det genom hovmännen. Då blev konungen mycket förtörnad. och hans vrede upptändes. 001:013 Och konungen frågade de vise som voro kunniga i tidstecknens tydning (ty konungens ärenden plägade så läggas fram för alla i lag och rätt kunniga; 001:014 och han hade vid sin sida Karsena, Setar, Admata, Tarsis, Meres, Marsena och Memukan, de sju furstar i Persien och Medien, som voro konungens närmaste män och innehade främsta platsen i riket); han frågade: 001:015 »Vad skall man efter lag göra med drottning Vasti, då hon nu icke har gjort vad konung Ahasveros befallde genom hovmännen?» 001:016 Memukan svarade inför konungen och furstarna: »Icke mot konungen allena har drottning Vasti gjort illa, utan mot alla furstar och alla folk i alla konung Ahasveros' hövdingdömen. 001:017 Ty vad drottningen har gjort skall komma ut bland alla kvinnor, och skall leda till att de förakta sina män, då de ju kunna säga: 'Konung Ahasveros befallde att man skulle föra drottning Vasti inför honom, men hon kom icke.' 001:018 Ja, redan i dag skola furstinnorna i Persien och Medien, när de få höra vad drottningen har gjort, åberopa detta inför alla konungens furstar, och därav skall komma förakt och förtret mer än nog. 001:019 Om det så täckes konungen, må han därför låta en kunglig befallning utgå--och må denna upptecknas i Persiens och Mediens lagar, så att den bliver orygglig--att Vasti icke mer skall få komma inför konung Ahasveros' ansikte; och hennes konungsliga värdighet give konungen åt en annan, som är bättre än hon. 001:020 När så den förordning som konungen utfärdar bliver kunnig i hela hans rike, så stort det är, då skola alla kvinnor giva sina män tillbörlig ära, både stora och små.» 001:021 Detta tal behagade konungen och furstarna, och konungen gjorde såsom Memukan hade sagt. 001:022 Skrivelser blevo sända till alla konungens hövdingdömen, till vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess tungomål, att envar man skulle vara herre i sitt hus och tala sitt folks tungomål.

002:001 Efter en tids förlopp, sedan konung Ahasveros' vrede hade lagt sig, tänkte han åter på Vasti och vad hon hade gjort, och vad som var beslutet om henne. 002:002 Då sade konungens män som betjänade honom: »Må man för konungens räkning söka upp unga och fagra jungfrur, 002:003 och må konungen i sitt rikes alla hövdingdömen förordna vissa män som samla tillhopa alla dessa unga och fagra jungfrur till fruhuset i Susans borg och överlämna dem åt konungens hovman Hege, kvinnovaktaren, och man give dem vad nödigt är till deras beredelse. 002:004 Och den kvinna som konungen finner behag i blive drottning i Vastis ställe.» Detta tal behagade konungen, och han gjorde så. 002:005 I Susans borg fanns då en judisk man som hette Mordokai, son till Jair, son till Simei, son till Kis, en benjaminit; 002:006 denne hade blivit bortförd från Jerusalem med de fångar som fördes bort tillsammans med Jekonja, Juda konung, när denne fördes bort av Nebukadnessar, konungen i Babel. 002:007 Han var fosterfader åt Hadassa, som ock kallades Ester, hans farbroders dotter; ty hon hade varken fader eller moder. Hon var en flicka med skön gestalt, fager att skåda; och efter hennes faders och moders död hade Mordokai upptagit henne såsom sin egen dotter. 002:008 Då nu konungens befallning och påbud blev kunnigt, och många unga kvinnor samlades tillhopa till Susans borg och överlämnades åt Hegai, blev ock Ester hämtad till konungshuset och överlämnad åt kvinnovaktaren Hegai. 002:009 Och flickan behagade honom och fann nåd inför honom; därför skyndade han att giva henne vad nödigt var till hennes beredelse, så ock den kost hon skulle hava, ävensom att giva henne från konungshuset de sju tärnor som utsågos åt henne. Och han lät henne med sina tärnor flytta in i den bästa delen av fruhuset. 002:010 Men om sitt folk och sin släkt hade Ester icke yppat något, ty Mordokai hade förbjudit henne att yppa något därom. 002:011 Och Mordokai gick var dag fram och åter utanför gården till fruhuset, för att få veta huru det stod till med Ester, och vad som vederfors henne. 002:012 Nu var det så, att när ordningen kom till den ena eller andra av de unga kvinnorna att gå in till konung Ahasveros, sedan med henne hade förfarits i tolv månader såsom det var påbjudet om kvinnorna (så lång tid åtgick nämligen till att bereda dem: sex månader med myrraolja och sex månader med välluktande kryddor och annat som var nödigt till kvinnornas beredelse), 002:013 när alltså en kvinna gick in till konungen, då fick hon taga med sig ifrån fruhuset till konungshuset allt vad hon begärde. 002:014 Och sedan hon om aftonen hade gått ditin, skulle hon om morgonen, när hon gick tillbaka, gå in i det andra fruhuset och överlämnas åt konungens hovman Saasgas, som hade vakten över bihustrurna. Hon fick sedan icke mer komma in till konungen, om icke konungen hade funnit sådant behag i henne, att hon uttryckligen blev kallad till honom. 002:015 Då nu ordningen att gå in till konungen kom till Ester, dotter till Abihail, farbroder till Mordokai, som hade upptagit henne till sin dotter, begärde hon intet annat än det som konungens hovman Hegai, kvinnovaktaren, rådde henne till. Och Ester fann nåd för allas ögon, som sågo henne. 002:016 Ester blev hämtad till konung Ahasveros i hans kungliga palats i tionde månaden, det är månaden Tebet, i hans sjunde regeringsår. 002:017 Och Ester blev konungen kärare än alla de andra kvinnorna, och hon fann nåd och ynnest inför honom mer än alla de andra jungfrurna, så att han satte en kunglig krona på hennes huvud och gjorde henne till drottning i Vastis ställe. 002:018 Och konungen gjorde ett stort gästabud för alla sina furstar och tjänare, ett gästabud till Esters ära; och han beviljade skattelindring åt sina hövdingdömen och delade ut skänker, såsom det hövdes en konung. 002:019 När sedermera jungfrur för andra gången samlades tillhopa och Mordokai satt i konungens port 002:020 (men Ester hade, såsom Mordokai bjöd henne, icke yppat något om sin släkt och sitt folk, ty Ester gjorde efter Mordokais befallning, likasom när hon var under hans vård), 002:021 vid den tiden, under det att Mordokai satt i konungens port, blevo Bigetan och Teres, två av de hovmän hos konungen, som höllo vakt vid tröskeln, förbittrade på konung Ahasveros och sökte tillfälle att bära hand på honom. 002:022 Härom fick Mordokai kunskap, och han berättade det för drottning Ester; därefter omtalade Ester det för konungen på Mordokais vägnar. 002:023 Saken blev nu undersökt och så befunnen; och de blevo båda upphängda på trä. Och detta upptecknades i krönikan, för konungen.

003:001 En tid härefter upphöjde konung Ahasveros agagiten Haman, Hammedatas son, till hög värdighet och gav honom främsta platsen bland alla de furstar som voro hos honom. 003:002 Och alla konungens tjänare som voro i konungens port böjde knä och föllo ned för Haman, ty så hade konungen bjudit om honom. Men Mordokai böjde icke knä och föll icke ned för honom. 003:003 Då sade konungens tjänare som voro i konungens port till Mordokai: »Varför överträder du konungens bud?» 003:004 Och när de dag efter dag hade sagt så till honom, utan att han lyssnade till dem, berättade de det för Haman, för att se om Mordokais förklaring skulle få gälla: ty han hade berättat för dem att han var en jude. 003:005 När nu Haman såg att Mordokai icke böjde knä eller föll ned för honom, uppfylldes han med vrede. 003:006 Men det syntes honom för ringa att bära hand allenast på Mordokai, sedan man berättat för honom av vilket folk Mordokai var, utan Haman sökte tillfälle att utrota alla judar som funnos i Ahasveros' hela rike, därför att de voro Mordokais landsmän. 003:007 I första månaden, det är månaden Nisan, i Ahasveros' tolfte regeringsår, kastades pur, det är lott, inför Haman om var särskild dag och var särskild månad intill tolfte månaden, det är månaden Adar. 003:008 Och Haman sade till konung Ahasveros: »Här finnes ett folk som bor kringspritt och förstrött bland de andra folken i ditt rikes alla hövdingdömen. Deras lagar äro olika alla andra folks, och de göra icke efter konungens lagar; därför är det icke konungen värdigt att låta dem vara. 003:009 Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas, att man skall förgöra dem. Tio tusen talenter silver skall jag då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i konungens skattkamrar.» 003:010 Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas ovän. 003:011 Därefter sade konungen till Haman: »Silvret vare dig skänkt, och med folket må du göra såsom du finner för gott.» 003:012 Så blevo då konungens sekreterare tillkallade på trettonde dagen i första månaden, och en skrivelse, alldeles sådan som Haman ville, utfärdades till konungens satraper och till ståthållarna över de särskilda hövdingdömena och till furstarna över de särskilda folken, till vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess tungomål. I konung Ahasveros' namn utfärdades skrivelsen, och den beseglades med konungens ring. 003:013 Sedan kringsändes med ilbud brev till alla konungens hövdingdömen, att man skulle utrota, dräpa och förgöra judarna, både unga och gamla, både barn och kvinnor, alla på en och samma dag, nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, varvid ock deras ägodelar såsom byte skulle givas till plundring. 003:014 I skrivelsen stod att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud, öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll att de skulle vara redo den dagen. 003:015 Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden med hast åstad, så snart påbudet hade blivit utfärdat i Susans borg. Men konungen och Haman satte sig ned till att dricka, under det att bestörtning rådde i staden Susan.

004:001 När Mordokai fick veta allt vad som hade skett, rev han sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska, och gick så ut i staden och uppgav högljudda och bittra klagorop. 004:002 Och han begav sig till konungens port och stannade framför den, ty in i konungens port fick ingen komma, som var klädd i sorgdräkt. 004:003 Och i vart hövdingdöme dit konungens befallning och påbud kom blev stor sorg bland judarna, och de fastade, gräto och klagade, ja, de flesta satte sig i säck och aska. 004:004 När nu Esters tjänarinnor och hovmän kommo och berättade detta för henne, blev drottningen högeligen förskräckt; och hon skickade ut kläder till Mordokai, för att man skulle kläda honom i dem och taga av honom sorgdräkten; men han tog icke emot dem. 004:005 Då kallade Ester till sig Hatak, en av de hovmän som konungen hade anställt i hennes tjänst, och bjöd honom att gå till Mordokai, för att få veta vad som var på färde, och varför han gjorde så. 004:006 När då Hatak kom ut till Mordokai på den öppna platsen i staden framför konungens port, 004:007 berättade Mordokai för honom allt vad som hade hänt honom, och uppgav beloppet av den penningsumma som Haman hade lovat väga upp till konungens skattkamrar, för att han skulle få förgöra judarna. 004:008 Och en avskrift av det skrivna påbud som hade blivit utfärdat i Susan om att de skulle utrotas lämnade han honom ock, för att han skulle visa Ester den och berätta allt för henne, och ålägga henne att gå in till konungen och bedja honom om misskund och söka nåd hos honom för sitt folk. 004:009 Och Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokai hade sagt. 004:010 Då bjöd Ester Hatak att gå till Mordokai och säga: 004:011 »Alla konungens tjänare och folket i konungens hövdingdömen veta, att om någon, vare sig man eller kvinna, går in till konungen på den inre gården utan att vara kallad, så gäller för var och en samma lag: att han skall dödas, såframt icke konungen räcker ut mot honom den gyllene spiran, till tecken på att han får leva. Men jag har icke på trettio dagar varit kallad att komma till konungen.» 004:012 När man nu berättade för Mordokai vad Ester hade sagt, 004:013 sade Mordokai att man skulle giva Ester detta svar: »Tänk icke att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du är i konungens hus. 004:014 Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och din faders hus, I skolen förgöras. Vem vet om du icke just för en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?» 004:015 Då lät Ester giva Mordokai detta svar: 004:016 »Gå åstad och församla alla judar som finnas i Susan, och hållen fasta för mig; I skolen icke äta eller dricka något under tre dygn, vare sig dag eller natt. Jag med mina tärnor vill ock sammalunda fasta; därefter vill jag gå in till konungen, fastän det är emot lagen. Och skall jag gå förlorad, så må det då ske.» 004:017 Och Mordokai gick bort och gjorde alldeles såsom Ester hade bjudit honom.

005:001 På tredje dagen klädde Ester sig i konungslig skrud och trädde in på den inre gården till konungshuset, mitt emot själva konungshuset; konungen satt då på sin konungatron i det kungliga palatset, mitt emot palatsets dörr. 005:002 När nu konungen såg drottning Ester stå på gården, fann hon nåd för hans ögon, så att konungen räckte ut mot Ester den gyllene spira, som han hade i sin hand; då gick Ester fram och rörde vid ändan av spiran. 005:003 Och konungen sade till henne: »Vad önskar du, drottning Ester, och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av riket, så skall den beviljas dig.» 005:004 Ester svarade: »Om det så täckes konungen, må konungen jämte Haman i dag komma till ett gästabud, som jag har tillrett för honom.» 005:005 Då sade konungen: »Skynden att hämta hit Haman, för att så må ske, som Ester har begärt.» Så kommo då konungen och Haman till gästabudet, som Ester hade tillrett. 005:006 Och när vinet dracks, sade konungen till Ester: »Vad är din bön? Den vare dig beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av riket, så skall den uppfyllas.» 005:007 Ester svarade och sade: »Min bön och min begäran är: 005:008 om jag har funnit nåd för konungens ögon, och det täckes konungen att bevilja min bön och uppfylla min begäran, så må konungen och Haman komma till ännu ett gästabud, som jag vill tillreda för dem; då skall jag i morgon göra såsom konungen har befallt.» 005:009 Och Haman gick därifrån den dagen, glad och väl till mods. Men när han fick se Mordokai i konungens port och denne varken stod upp eller ens rörde sig för honom, då uppfylldes Haman med vrede mot Mordokai. 005:010 Men Haman betvang sig och gick hem; därefter sände han och lät hämta sina vänner och sin hustru Seres. 005:011 Och Haman talade för dem om sin rikedom och härlighet och om sina många barn och om all den storhet, som konungen hade givit honom, och om huru konungen i allt hade upphöjt honom över de andra furstarna och konungens övriga tjänare. 005:012 Och Haman sade ytterligare: »Icke heller har drottning Ester låtit någon annan än mig komma med konungen till det gästabud, som hon hade tillrett; och jämväl i morgon är jag bjuden till henne, jämte konungen. 005:013 Men vid allt detta kan jag dock icke vara till freds, så länge jag ser juden Mordokai sitta i konungens port.» 005:014 Då sade hans hustru Seres och alla hans vänner till honom: »Låt resa upp en påle, femtio alnar hög, och bed i morgon konungen, att Mordokai må bliva upphängd därpå; då kan du glad komma med konungen till gästabudet.» Detta behagade Haman, och han lät resa upp pålen.

006:001 Den natten kunde konungen icke sova; därför lät han hämta krönikan, där minnesvärda händelser voro upptecknade, och man föreläste ur den för konungen. 006:002 Då fann man där skrivet, att Mordokai hade berättat, hurusom Bigetana och Teres, två av de hovmän, som höllo vakt vid tröskeln, hade sökt tillfälle att bära hand på konung Ahasveros. 006:003 Konungen frågade: »Vilken ära och upphöjelse har vederfarits Mordokai för detta?» Konungens män, som betjänade honom, svarade: »Intet sådant har vederfarits honom.» 006:004 Då sade konungen: »Är någon nu tillstädes på gården?» Och Haman hade just kommit in på den yttre gården till konungshuset för att bedja konungen, att Mordokai måtte bliva upphängd på den påle, som han hade låtit sätta upp för hans räkning. 006:005 Så svarade honom då konungens tjänare: »Ja, Haman står därute på gården.» Konungen sade: »Låt honom komma in.» 006:006 När då Haman kom in, sade konungen till honom: »Huru skall man göra med den man, som konungen vill ära?» Men Haman tänkte i sitt hjärta: »Vem skulle konungen vilja bevisa ära mer än mig?» 006:007 Därför sade Haman till konungen: »Om konungen vill ära någon, 006:008 så skall man hämta en konungslig klädnad, som konungen själv har burit, och en häst, som konungen själv har ridit på, och på vilkens huvud en kunglig krona är fäst; 006:009 och man skall överlämna klädnaden och hästen åt en av konungens förnämsta furstar, och klädnaden skall sättas på den man, som konungen vill ära, och man skall föra honom ridande på hästen fram på den öppna platsen i staden och utropa framför honom: 'Så gör man med den man, som konungen vill ära.'» 006:010 Då sade konungen till Haman: »Skynda dig att taga klädnaden och hästen, såsom du har sagt, och gör så med juden Mordokai, som sitter i konungens port. Underlåt intet av allt vad du har sagt.» 006:011 Så tog då Haman klädnaden och hästen och satte klädnaden på Mordokai och förde honom ridande fram på den öppna platsen i staden och utropade framför honom: »Så gör man med den man, som konungen vill ära.» 006:012 Och Mordokai vände tillbaka till konungens port; men Haman skyndade hem, sörjande och med överhöljt huvud. 006:013 Och när Haman förtäljde för sin hustru Seres och alla sina vänner vad som hade hänt honom, sade hans vise män och hans hustru Seres till honom: »Om Mordokai, som du har begynt att stå tillbaka för, är av judisk börd, så förmår du intet mot honom, utan skall komma alldeles till korta för honom.» 006:014 Medan de ännu så talade med honom, kommo konungens hovmän för att skyndsamt hämta Haman till gästabudet, som Ester hade tillrett.

007:001 Så kommo då konungen och Haman till gästabudet hos drottning Ester. 007:002 Och när vinet dracks, sade konungen till Ester, också nu på andra dagen: »Vad är din bön, drottning Ester? Den vare dig beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av riket, så skall den uppfyllas.» 007:003 Drottning Ester svarade och sade: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, o konung, och det så täckes konungen, så blive mitt liv mig skänkt på min bön, och mitt folks på min begäran. 007:004 Ty vi äro sålda, jag och mitt folk, till att utrotas, dräpas och förgöras. Om vi allenast hade blivit sålda till trälar och trälinnor, så skulle jag hava tegat; ty den olyckan vore icke sådan, att vi borde besvära konungen därmed.» 007:005 Då svarade konung Ahasveros och sade till drottning Ester: »Vem är den, och var är den, som har fördristat sig att så göra?» 007:006 Ester sade: »En hätsk och illvillig man är det: den onde Haman där.» Då blev Haman förskräckt för konungen och drottningen. 007:007 Och konungen stod upp i vrede och lämnade gästabudet och gick ut i palatsets trädgård; men Haman trädde fram för att bedja drottning Ester om sitt liv, ty han såg, att konungen hade beslutit hans ofärd. 007:008 När konungen därefter kom tillbaka till gästabudssalen från palatsets trädgård, hade Haman sjunkit ned mot den soffa, där Ester satt; då sade konungen: »Vill han ock öva våld mot drottningen, härinne i min närvaro?» Knappt hade detta ord gått över konungens läppar, förrän man höljde över Hamans ansikte. 007:009 Och Harebona, en av hovmännen hos konungen, sade: »Vid Hamans hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman låtit resa upp för Mordokai, vilkens ord en gång var konungen till sådant gagn.» Då sade konungen: »Hängen upp honom på den.» 007:010 Så hängde de upp Haman på den påle, som han hade låtit sätta upp för Mordokai. Sedan lade sig konungens vrede.

008:001 Samma dag gav konung Ahasveros åt drottning Ester Hamans, judarnas oväns, hus. Och Mordokai fick tillträde till konungen, ty Ester hade nu omtalat, vad han var för henne. 008:002 Och konungen tog av sig ringen, som han hade låtit taga ifrån Haman, och gav den åt Mordokai. Och Ester satte Mordokai över Hamans hus. 008:003 Och Ester talade ytterligare inför konungen, i det att hon föll ned för hans fötter; hon bönföll honom gråtande, att han skulle avvända agagiten Hamans onda råd och det anslag, som denne hade förehaft mot judarna. 008:004 Då räckte konungen ut den gyllene spiran mot Ester; och Ester stod upp och trädde fram inför konungen 008:005 och sade: »Om det så täckes konungen, och om jag har funnit nåd inför honom, och det synes konungen vara riktigt och jag är honom till behag, så må en skrivelse utfärdas för att återkalla de brev, som innehöllo agagiten Hamans, Hammedatas sons, anslag, och som han skrev för att förgöra judarna i alla konungens hövdingdömen. 008:006 Ty huru skulle jag kunna uthärda att se den olycka, som eljest träffade mitt folk? Ja, huru skulle jag kunna uthärda att se mina landsmän förgöras?» 008:007 Då sade konung Ahasveros till drottning Ester och till juden Mordokai: »Se, Hamans hus har jag givit åt Ester, och han själv har blivit upphängd på en påle, därför att han ville bära hand på judarna. 008:008 Men utfärden nu ock I en skrivelse angående judarna i konungen namn, såsom I finnen för gott, och beseglen den med konungens ring. Ty en skrivelse, som är utfärdad i konungens namn och beseglad med konungens ring, kan icke återkallas.» 008:009 Så blevo nu strax konungens sekreterare tillkallade, på tjugutredje dagen i tredje månaden, det är månaden Sivan, och en skrivelse, alldeles sådan som Mordokai ville, utfärdades till judarna och till satraperna, ståthållarna och furstarna i hövdingdömena, från Indien ända till Etiopien, ett hundra tjugusju hövdingdömen, till vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess tungomål, jämväl till judarna med deras skrift och på deras tungomål. 008:010 Han utfärdade skrivelsen i konung Ahasveros' namn och beseglade den med konungens ring. Därefter kringsände han brev med ilbud till häst, som redo på kungliga travare från stuterierna, 008:011 att konungen tillstadde judarna i var särskild stad att församla sig till försvar för sitt liv och att i vart folk och hövdingdöme utrota, dräpa och förgöra alla väpnade skaror, som angrepe dem, ävensom barn och kvinnor, varvid deras ägodelar såsom byte skulle givas till plundring, 008:012 detta på en och samma dag i alla konung Ahasveros' hövdingdömen, nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar. 008:013 I skrivelsen stod, att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud, öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll, att judarna skulle vara redo till den dagen att hämnas på sina fiender. 008:014 Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden på de kungliga travarna skyndsamt och med hast åstad, så snart påbudet hade blivit utfärdat i Susans borg. 008:015 Men Mordokai gick ut från konungen i konungslig klädnad av mörkblått och vitt tyg och med en stor gyllene krona och en mantel av vitt och purpurrött tyg, under det att staden Susan jublade och var glad. 008:016 För judarna hade nu uppgått ljus och glädje, fröjd och ära. 008:017 Och i vart hövdingdöme och i var stad, dit konungens befallning och påbud kom, blev glädje och fröjd bland judarna, och de höllo gästabud och högtid. Och många ur de främmande folken blevo judar, ty förskräckelse för judarna hade fallit över dem.

009:001 På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, den dag då konungens befallning och påbud skulle verkställas, och då judarnas fiender hade hoppats att bliva dem övermäktiga-- fastän det vände sig så, att judarna i stället skulle bliva sina motståndare övermäktiga-- 009:002 på den dagen församlade sig judarna i sina städer, i alla konung Ahasveros' hövdingdömen, för att kasta sig över dem, som sökte deras ofärd; och ingen kunde stå dem emot, ty förskräckelse för dem hade fallit över alla folk. 009:003 Och alla furstarna i hövdingdömena och satraperna och ståthållarna och konungens tjänstemän understödde judarna, ty förskräckelse för Mordokai hade fallit över dem. 009:004 Ty Mordokai var nu stor i konungens hus, och hans rykte gick ut i alla hövdingdömen, eftersom denne Mordokai lev allt större och större. 009:005 Och judarna anställde med sina svärd ett nederlag överallt bland sina fiender och dräpte och förgjorde dem och förforo såsom de ville med sina motståndare. 009:006 I Susans borg dräpte och förgjorde judarna fem hundra män. 009:007 Och Parsandata, Dalefon, Aspata, 009:008 Porata, Adalja, Aridata, 009:009 Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata, 009:010 judarnas ovän Hamans, Hammedatas sons, tio söner dräpte de; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:011 Samma dag fick konungen veta huru många som hade blivit dräpta i Susans borg. 009:012 Då sade konungen till drottning Ester: »I Susans borg hava judarna dräpt och förgjort fem hundra män utom Hamans tio söner; vad skola de då icke hava gjort i konungens övriga hövdingdömen? Vad är nu din bön? Den vare dig beviljad. Och vad är ytterligare din begäran? Den skall uppfyllas.» 009:013 Ester svarade: »Om det så täckes konungen, så må det också i morgon tillstädjas de judar, som äro i Susan, att göra efter påbudet för i dag; och må Hamans tio söner bliva upphängda på pålen.» 009:014 Då befallde konungen, att så skulle ske, och påbudet blev utfärdat i Susan; därefter blevo Hamans tio söner upphängda. 009:015 och de judar, som voro i Susan, församlade sig också på fjortonde dagen i månaden Adar och dräpte i Susan tre hundra män; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:016 Och de övriga judarna, de som voro i konungen hövdingdömen, församlade sig till försvar för sitt liv och skaffade sig ro för sina fiender, i det att dräpte sjuttiofem tusen av dessa sina motståndare; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:017 Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar; men på fjortonde dagen vilade de och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag. 009:018 De judar åter, som voro i Susan, hade församlat sig både den trettonde dagen och på den fjortonde; men de vilade på den femtonde dagen och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag. 009:019 Därför fira judarna på landsbygden, de som bo i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar såsom en glädje-, gästabuds- och högtidsdag, på vilken de sända gåvor till varandra av den mat de hava tillagat. 009:020 Och Mordokai tecknade upp dessa händelser och sände skrivelser till alla judar i konung Ahasveros' hövdingdömen, både nära och fjärran, 009:021 och stadgade såsom lag för dem, att de alltid, år efter år, skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar, 009:022 eftersom det var på dessa dagar som judarna hade fått ro för sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid. Därför skulle de fira dessa dagar såsom gästabuds- och glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga. 009:023 Och judarna antogo såsom sed, vad de nu hade begynt att göra, det varom Mordokai hade skrivit till dem-- 009:024 detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ovän, hade förehaft sitt anslag mot judarna till att förgöra dem och hade kastat pur, det är lott, till att plötsligt överfalla och förgöra dem; 009:025 varemot konungen, när han hade fått veta detta, hade givit befallning och utfärdat en skrivelse om att det onda anslag, som denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit upphängda på pålen. 009:026 Fördenskull blevo dessa dagar kallade purim efter ordet pur; och fördenskull, i anledning av allt som stod i detta brev, och vad de själva härav hade sett, och vad som hade vederfarits dem, 009:027 stadgade judarna och antogo såsom orygglig sed för sig och sina efterkommande och för alla, som slöto sig till dem, att alltid, år efter år, fira dessa båda dagar, efter föreskriften om dem och på den för dem bestämda tiden, 009:028 och att dessa dagar skulle ihågkommas och firas i alla tider, i var släkt, i vart hövdingdöme och i var stad, så att dessa purimsdagar oryggligt skulle hållas bland judarna och deras åminnelse icke upphöra bland deras efterkommande. 009:029 Men drottning Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai uppsatte ånyo en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, för att stadga såsom en lag, vad som föreskrevs i detta nya brev om purim. 009:030 Och skrivelser, vänligt och välvilligt avfattade, utsändes till alla judar i de ett hundra tjugusju hövdingdömena i Ahasveros' rike, 009:031 för att stadga såsom lag, att de skulle fira dessa purimsdagar på deras bestämda tider så, som juden Mordokai och drottning Ester stadgade för dem, och så, som de stadgade för sig själva och sina efterkommande, nämligen med föreskrivna fastor och övliga klagorop.

009:032 Alltså blevo genom Esters befallning dessa föreskrifter om purim stadgade såsom lag; och den tecknades upp i en bok.

010:001 Och konung Ahasveros tog skatt både av fastlandet och av öarna i havet. 010:002 Och allt vad han i sin makt och sin väldighet gjorde, ävensom berättelsen om den storhet, till vilken konungen upphöjde Mordokai, det finnes upptecknat i de mediska och persiska konungarnas krönika. 010:003 Ty juden Mordokai var konung Ahasveros' närmaste man, och han var stor bland judarna och älskad av alla sina bröder, eftersom han sökte sitt folks bästa och lade sig ut för alla sina landsmän till deras välfärd.

Job

001:001 I Us' land levde en man som hette Job; han var en ostrafflig och redlig man, som fruktade Gud och flydde det onda. 001:002 Åt honom föddes sju söner och tre döttrar; 001:003 och han ägde sju tusen får, tre tusen kameler, fem hundra par oxar och fem hundra åsninnor, därtill tjänare i stor mängd. Så var denne man mäktigare än någon annan i Österlandet.

001:004 Och hans söner hade för sed att gå åstad och hålla gästabud, den ena dagen i den enes hus, den andra dagen i den andres; de sände då och inbjödo sina tre systrar att äta och dricka tillsammans med dem. 001:005 När så en omgång av gästabudsdagar var till ända, sände Job efter dem för att helga dem; bittida om morgonen offrade han då ett brännoffer för var och en av dem. Ty Job tänkte »Kanhända hava mina barn syndat och i sina hjärtan talat förgripligt om Gud». Så gjorde Job för var gång.

001:006 Men nu hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram inför HERREN, och Åklagaren kom också med bland dem. 001:007 Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och från en färd omkring på den.» 001:008 Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda.» 001:009 Åklagaren svarade HERREN och sade: »Är det då för intet som Job fruktar Gud? 001:010 Du har ju på allt sätt beskärmat honom och hans hus och allt vad han äger; du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar hava utbrett sig i landet. 001:011 Man räck ut din hand och kom vid detta allt som han äger; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.» 001:012 HERREN sade till Åklagaren: »Välan, allt vad han äger vare givet i din hand; allenast mot honom själv må du icke räcka ut din hand.» Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte.

001:013 När nu en dag hans söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldste broderns hus, 001:014 Kom en budbärare till Job och sade: »Oxarna gingo för plogen, och åsninnorna betade därbredvid; 001:015 då föllo sabéerna in och rövade bort dem, och folket slogo de med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.» 001:016 Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: »Guds eld föll ifrån himmelen och slog ned bland småboskapen och folket och förtärde dem. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

001:017 Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: Kaldéerna ställde upp sitt manskap i tre hopar och föllo så över kamelerna och rövade bort dem, och folket slogo de med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

001:018 Under det att denne ännu talade, kom åter en annan och sade: Dina söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldste broderns hus; 001:019 då kom en stark storm fram över öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det föll omkull över folket, så att de förgingos. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

001:020 Då stod Job upp och rev sönder sin mantel och skar av håret på sitt huvud. Och han föll ned till jorden och tillbad 001:021 och sade: »Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit; HERREN gav, och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!»

001:022 Vid allt detta syndade Job icke och talade intet lasteligt mot Gud.

002:001 Åter hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram inför HERREN; och Åklagaren kom också med bland dem och trädde fram inför HERREN. 002:002 Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och från en färd omkring på den.» 002:003 Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda; och ännu håller han fast vid sin ostrafflighet. Så har du då uppeggat mig mot honom till att utan sak fördärva honom.» 002:004 Åklagaren svarade HERREN och sade: »Hud för hud; allt vad man äger giver man ju för att själv slippa undan. 002:005 Men räck ut din hand och kom vid hans kött och ben; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.» 002:006 HERREN sade till Åklagaren: »Välan, han vare given i din hand; allenast hans liv må du skona.» 002:007 Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte och slog Job med svåra bulnader, ifrån fotbladet ända till hjässan.

002:008 Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan. 002:009 Då sade hans hustru till honom: »Håller du ännu fast vid din ostrafflighet? Tala fritt ut om Gud, och dö.» 002:010 Man han svarade henne: »Du talar såsom en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi då icke också taga emot det onda?»

Vid allt detta syndade Job icke med sina läppar.

002:011 Men tre vänner till Job fingo höra om alla de olyckor som hade träffat honom, och de kommo så, var och en från sin ort; Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. Och de avtalade med varandra att de skulle begiva sig åstad för att ömka honom och trösta honom.

002:012 Men när de, ännu på avstånd, lyfte upp sina ögon och sågo att de icke mer kunde känna igen honom, brusto de ut i gråt och revo sönder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, ned över sina huvuden. 002:013 Sedan sutto de med honom på jorden i sju dagar och sju nätter, utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de sågo att hans plåga var mycket stor.

003:001 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag; 003:002 Job tog till orda och sade:

003:003 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

003:004 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver. 003:005 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

003:006 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets. 003:007 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den. 003:008 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan. 003:009 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se; 003:010 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

003:011 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv? 003:012 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

003:013 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila, 003:014 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar, 003:015 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver; 003:016 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

003:017 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila; 003:018 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst. 003:019 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

003:020 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert, 003:021 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt, 003:022 åt dem som skulle glädjas--ja, intill jubel-- och fröjda sig, allenast de funne sin grav; 003:023 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

003:024 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop. 003:025 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig. 003:026 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.

004:001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

004:002 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

004:003 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt; 004:004 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

004:005 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du. 004:006 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

004:007 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under? 004:008 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant; 004:009 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

004:010 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut; 004:011 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

004:012 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning, 004:013 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna, 004:014 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

004:015 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp. 004:016 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

004:017 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare? 004:018 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel; 004:019 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet!

De krossas sönder så lätt som mal; 004:020 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid. 004:021 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

005:001 Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig, och till vilken av de heliga kan du vända dig? 005:002 Se, dåren dräpes av sin grämelse, och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.

005:003 Jag såg en dåre, fast var han rotad, men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning. 005:004 Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning, de förtrampas i porten utan räddning. 005:005 Av hans skörd äter vem som är hungrig, den rövas bort, om och hägnad med törnen; efter hans rikedom gapar ett giller.

005:006 Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet, ej ur marken skjuter olyckan upp; 005:007 nej, människan varder född till olycka, såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.

005:008 Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud, åt Gud hemställde jag min sak, 005:009 åt honom som gör stora och outrannsakliga ting, under, flera än någon kan räkna, 005:010 åt honom som låter regnet falla på jorden och sänder vatten ned över markerna, 005:011 när han vill upphöja de ringa och förhjälpa de sörjande till frälsning.

005:012 Han är den som gör de klokas anslag om intet, så att deras händer intet uträtta med förnuft; 005:013 han fångar de visa i deras klokskap och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag: 005:014 mitt på dagen råka de ut för mörker och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.

005:015 Så frälsar han från deras tungors svärd, han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand. 005:016 Den arme kan så åter hava ett hopp, och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.

005:017 Ja, säll är den människa som Gud agar; den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta. 005:018 Ty om han och sargar, så förbinder han ock, om han slår, så hela ock hans händer. 005:019 Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.

005:020 I hungerstid förlossar han dig från döden och i krig undan svärdets våld. 005:021 När tungor svänga gisslet, gömmes du undan; du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.

005:022 Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le, för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan; 005:023 ty med markens stenar står du i förbund, och med djuren på marken har du ingått fred. 005:024 Och du får se huru din hydda står trygg; när du synar din boning, saknas intet däri.

005:025 Du får ock se huru din ätt förökas, huru din avkomma bliver såsom markens örter. 005:026 I graven kommer du, när du har hunnit din mognad, såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.

005:027 Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.

006:001 Då tog Job till orda och sade:

006:002 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen! 006:003 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord. 006:004 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

006:005 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder? 006:006 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft? 006:007 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

006:008 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp! 006:009 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv! 006:010 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

006:011 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig? 006:012 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar? 006:013 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

006:014 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan, 006:015 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut, 006:016 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem, 006:017 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

006:018 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås. 006:019 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem; 006:020 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

006:021 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse. 006:022 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut, 006:023 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

006:024 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse. 006:025 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

006:026 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden? 006:027 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

006:028 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet. 006:029 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig! 006:030 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

007:001 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar. 007:002 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

007:003 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott. 007:004 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

007:005 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

007:006 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp. 007:007 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka. 007:008 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

007:009 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. 007:010 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

007:011 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse. 007:012 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

007:013 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer, 007:014 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

007:015 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor! 007:016 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

007:017 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga, 007:018 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

007:019 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag? 007:020 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare?

Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv? 007:021 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

008:001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

008:002 Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm? 008:003 Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?

008:004 Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld, 008:005 så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund, 008:006 då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet; 008:007 och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor.

008:008 Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt 008:009 --vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden; 008:010 men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:

008:011 »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes? 008:012 Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs.

008:013 Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet. 008:014 Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv. 008:015 Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.

008:016 Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott; 008:017 kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram.

008:018 Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.' 008:019 Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp.»

008:020 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen. 008:021 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel. 008:022 De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.

009:001 Därefter tog Job till orda och sade:

009:002 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud? 009:003 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen. 009:004 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan; 009:005 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede; 009:006 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid; 009:007 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling; 009:008 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar; 009:009 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak; 009:010 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

009:011 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse. 009:012 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

009:013 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig; 009:014 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

009:015 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund. 009:016 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

009:017 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak. 009:018 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

009:019 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?» 009:020 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

009:021 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva. 009:022 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

009:023 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan. 009:024 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

009:025 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka; 009:026 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

009:027 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad, 009:028 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

009:029 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda? 009:030 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt, 009:031 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

009:032 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra; 009:033 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

009:034 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig; 009:035 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.

010:001 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

010:002 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig. 010:003 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

010:004 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se? 010:005 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider, 010:006 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd, 010:007 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

010:008 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig! 010:009 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

010:010 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna. 010:011 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. 010:012 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

010:013 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 010:014 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

010:015 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

010:016 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 010:017 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

010:018 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 010:019 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

010:020 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 010:021 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 010:022 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

011:001 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

011:002 Skall sådant ordflöde bliva utan svar och en så stortalig man få rätt? 011:003 Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad, så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas? 011:004 Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt, och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?

011:005 Nej, om allenast Gud ville tala och upplåta sina läppar till att svara dig, 011:006 om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter, huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått, då insåge du att Gud, dig till förmån, har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.

011:007 Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet? 011:008 Hög såsom himmelen är den--vad kan du göra? djupare än dödsriket--vad kan du förstå? 011:009 Dess längd sträcker sig vidare än jorden, och i bredd överträffar den havet.

011:010 När han vill fara fram och spärra någon inne eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom? 011:011 Han är ju den som känner lögnens män, fördärv upptäcker han, utan att leta därefter. 011:012 Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd, som en vildåsnefåle kan födas till människa.

011:013 Om du nu rätt bereder ditt hjärta och uträcker dina händer till honom, 011:014 om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor, 011:015 ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam, du står fast och har intet att frukta.

011:016 Ja, då skall du förgäta din olycka, blott minnas den såsom vatten som har förrunnit. 011:017 Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken; och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon. 011:018 Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp; du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.

011:019 Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig, och många skola söka din ynnest. 011:020 Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta; ingen tillflykt skall mer finnas för dem, och deras hopp skall vara att få giva upp andan.

012:001 Därefter tog Job till orda och sade:

012:002 Ja, visst ären I det rätta folket, och med eder kommer visheten att dö ut! 012:003 Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I, icke står jag tillbaka för eder; ty vem är den som ej begriper slikt?

012:004 Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän, jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud; man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!

012:005 Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla. 012:006 Men förhärjares hyddor åtnjuta frid, och trygghet få sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand.

012:007 Men fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig; 012:008 eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked.

012:009 Vem kan icke lära genom allt detta att det är HERRENS hand som har gjort det? 012:010 I hans han är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.

012:011 Skall icke öra pröva orden, likasom munnen prövar matens smak? 012:012 Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat.

012:013 Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd. 012:014 Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta. 012:015 Han håller vattnen tillbaka--se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.

012:016 Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand. 012:017 Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar. 012:018 Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.

012:019 Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall. 012:020 Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt. 012:021 Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.

012:022 Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset. 012:023 Han låter folkslag växa till--och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort. 012:024 Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker. 012:025 De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.

013:001 Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt. 013:002 Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder. 013:003 Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.

013:004 Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal. 013:005 Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet. 013:006 Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.

013:007 Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal? 013:008 Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud? 013:009 Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?

013:010 Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet. 013:011 Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder. 013:012 Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.

013:013 Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må. 013:014 Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand. 013:015 Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom. 013:016 Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.

013:017 Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron. 013:018 Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt. 013:019 Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga--och dö.

013:020 Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte: 013:021 din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig. 013:022 Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.

013:023 Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd. 013:024 Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende? 013:025 Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?

013:026 Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar; 013:027 du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen. 013:028 Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!

014:001 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro; 014:002 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

014:003 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig. 014:004 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

014:005 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida, 014:006 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

014:007 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå. 014:008 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen, 014:009 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

014:010 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer? 014:011 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat, 014:012 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

014:013 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig-- 014:014 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

014:015 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta; 014:016 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd. 014:017 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

014:018 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats, 014:019 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

014:020 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort. 014:021 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem. 014:022 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

015:001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

015:002 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind? 015:003 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

015:004 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud. 015:005 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal. 015:006 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

015:007 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos? 015:008 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld? 015:009 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt? 015:010 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

015:011 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig? 015:012 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så, 015:013 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

015:014 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig? 015:015 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon; 015:016 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

015:017 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja, 015:018 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder, 015:019 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

015:020 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare. 015:021 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom. 015:022 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

015:023 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen. 015:024 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

015:025 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig; 015:026 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop; 015:027 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd; 015:028 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

015:029 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden. 015:030 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

015:031 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön. 015:032 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer. 015:033 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

015:034 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas. 015:035 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

016:001 Därefter tog Job till orda och sade:

016:002 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla. 016:003 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

016:004 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån. 016:005 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

016:006 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå. 016:007 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus. 016:008 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

016:009 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar. 016:010 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

016:011 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer. 016:012 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor.

Han satte mig upp till ett mål för sina skott; 016:013 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden. 016:014 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

016:015 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn, 016:016 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad. 016:017 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

016:018 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas. 016:019 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

016:020 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud, 016:021 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa. 016:022 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

017:001 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott. 017:002 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

017:003 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag? 017:004 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera. 017:005 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

017:006 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag. 017:007 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

017:008 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse. 017:009 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer. 017:010 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

017:011 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär. 017:012 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

017:013 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; 017:014 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster». 017:015 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det? 017:016 Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.

018:001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

018:002 Huru länge skolen I gå på jakt efter ord? Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid. 018:003 Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur, räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk? 018:004 Du som i din vrede sliter sönder dig själv, menar du att dör din skull jorden skall bliva öde och klippan flyttas bort från sin plats?

018:005 Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut, och lågan av hans eld icke giva något sken. 018:006 Ljuset skall förmörkas i hans hydda, och lampan slockna ut för honom. 018:007 Hans väldiga steg skola stäckas, hans egna rådslag bringa honom på fall.

018:008 Ty han rusar med sina fötter in i nätet, försåten lura, där han vandrar fram; 018:009 snaran griper honom om hälen, och gillret tager honom fatt; 018:010 garn till att fånga honom äro lagda på marken och snärjande band på hans stig.

018:011 Från alla sidor ängsla honom förskräckelser, de jaga honom, varhelst han går fram. 018:012 Olyckan vill uppsluka honom, och ofärd står redo, honom till fall. 018:013 Under hans hud frätas hans lemmar bort, ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.

018:014 Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort, och till förskräckelsernas konung vandrar han hän. 018:015 I hans hydda får främlingar bo, och svavel utströs över hans boning.

018:016 Nedantill förtorkas hans rötter, och ovantill vissnar hans krona bort. 018:017 Hans åminnelse förgås ifrån jorden, hans namn lever icke kvar i världen. 018:018 Från ljus stötes han ned i mörker och förjagas ifrån jordens krets. 018:019 Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk, och ingen i hans boningar skall slippa undan.

018:020 Över hans ofärdsdag häpna västerns folk, och österns män gripas av rysning. 018:021 Ja, så sker det med den orättfärdiges hem, så går det dens hus, som ej vill veta av Gud.

019:001 Därefter tog Job till orda och sade:

019:002 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord? 019:003 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

019:004 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak. 019:005 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl, 019:006 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

019:007 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt. 019:008 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker. 019:009 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

019:010 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd. 019:011 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like. 019:012 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

019:013 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig. 019:014 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

019:015 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon. 019:016 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

019:017 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn. 019:018 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig. 019:019 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

019:020 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

019:021 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig. 019:022 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

019:023 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok, 019:024 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

019:025 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet. 019:026 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud. 019:027 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

019:028 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» --såsom vore skulden att finna hos mig-- 019:029 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

020:001 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

020:002 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre. 020:003 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

020:004 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden: 020:005 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?

020:006 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen, 020:007 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?» 020:008 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten. 020:009 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer. 020:010 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning. 020:011 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.

020:012 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga, 020:013 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom, 020:014 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv. 020:015 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk. 020:016 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt. 020:017 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

020:018 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit. 020:019 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt. 020:020 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter. 020:021 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd. 020:022 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

020:023 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

020:024 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott. 020:025 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.

020:026 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda. 020:027 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom. 020:028 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.

020:029 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.

021:001 Därefter tog Job till orda och sade:

021:002 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig. 021:003 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.

021:004 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig? 021:005 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen. 021:006 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.

021:007 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom? 021:008 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon. 021:009 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

021:010 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid. 021:011 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring. 021:012 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud. 021:013 De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.

021:014 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av. 021:015 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

021:016 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

021:017 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede? 021:018 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.

021:019 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det. 021:020 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka. 021:021 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?

021:022 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»

021:023 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro; 021:024 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft. 021:025 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka. 021:026 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

021:027 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig. 021:028 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

021:029 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd: 021:030 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag? 021:031 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

021:032 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen. 021:033 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.

021:034 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.

022:001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

022:002 Kan en man bereda Gud något gagn, så att det länder honom till gagn, om någon är förståndig? 022:003 Har den Allsmäktige någon båtnad av att du är rättfärdig, eller någon vinning av att du vandrar ostraffligt?

022:004 Är det för din gudsfruktans skull som han straffar dig, och som han går med dig till doms? 022:005 Har då icke din ondska varit stor, och voro ej dina missgärningar utan ände? 022:006 Jo, du tog pant av din broder utan sak, du plundrade de utblottade på deras kläder. 022:007 Åt den försmäktande gav du intet vatten att dricka, och den hungrige nekade du bröd.

022:008 För den väldige ville du upplåta landet, och den myndige skulle få bo däri, 022:009 men änkor lät du gå med tomma händer, och de faderlösas armar blevo krossade.

022:010 Därför omgives du nu av snaror och förfäras av plötslig skräck. 022:011 ja, av ett mörker där du intet ser, och av vattenflöden som övertäcka dig.

022:012 I himmelens höjde är det ju Gud som har sin boning, och du ser stjärnorna däruppe, huru högt de sitta; 022:013 därför tänker du: »Vad kan Gud veta? Skulle han kunna döma, han som bor bortom töcknet? 022:014 Molnen äro ju ett täckelse, så att han intet ser; och på himlarunden är det han har sin gång.»

022:015 Vill du då hålla dig på forntidens väg, där fördärvets män gingo fram, 022:016 de män som bortrycktes, innan deras tid var ute, och såsom en ström flöt deras grundval bort, 022:017 de män som sade till Gud: »Vik ifrån oss», ty vad skulle den Allsmäktige kunna göra dem? 022:018 Det var ju dock han som uppfyllde deras hus med sitt goda. De ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

022:019 De rättfärdiga skola se det och glädja sig, och den oskyldige skall få bespotta dem: 022:020 »Ja, nu äro förvisso våra motståndare utrotade, och deras överflöd har elden förtärt.»

022:021 Men sök nu förlikning och frid med honom; därigenom skall lycka falla dig till. 022:022 Tag emot undervisning av hans mun, och förvara hans ord i ditt hjärta.

022:023 Om du omvänder dig till den Allsmäktige, så bliver du upprättad; men orättfärdighet må du skaffa bort ur din hydda. 022:024 Ja kasta din gyllene skatt i stoftet och Ofirs-guldet ibland bäckens stenar, 022:025 så bliver den Allsmäktige din gyllene skatt, det ädlaste silver varder han för dig.

022:026 Ja, då skall du hava din lust i den Allsmäktige och kunna upplyfta ditt ansikte till Gud. 022:027 När du då beder till honom, skall han höra dig, och de löften du gör skall du få infria. 022:028 Allt vad du besluter skall då lyckas för dig, och ljus skall skina på dina vägar. 022:029 Om de leda mot djupet och du då beder: »Uppåt!», så frälsar han mannen som har ödmjukat sig. 022:030 Ja han räddar och den som ej är fri ifrån skuld; genom dina händers renhet räddas en sådan.

023:001 Därefter tog Job till orda och sade:

023:002 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull. 023:003 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

023:004 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis. 023:005 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

023:006 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig. 023:007 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

023:008 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej; 023:009 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

023:010 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld. 023:011 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av. 023:012 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

023:013 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock. 023:014 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

023:015 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom. 023:016 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse, 023:017 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

024:001 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

024:002 Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet; 024:003 de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant. 024:004 Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

024:005 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn. 024:006 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård. 024:007 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden. 024:008 Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

024:009 Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning. 024:010 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar. 024:011 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst. 024:012 Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

024:013 Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar. 024:014 Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like. 024:015 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

024:016 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av. 024:017 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

024:018 »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg. 024:019 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat. 024:020 Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av. 024:021 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»

024:022 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet; 024:023 han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar. 024:024 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort. 024:025 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?

025:001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

025:002 Hos honom är väldighet och förskräckande makt, hos honom, som skapar frid i sina himlars höjd. 025:003 Vem finnes, som förmår räkna hans skaror? Och vem överstrålas ej av hans ljus?

025:004 Huru skulle då en människa kunna hava rätt mot Gud eller en av kvinna född kunna befinnas ren? 025:005 Se, ej ens månen skiner nog klart, ej ens stjärnorna äro rena i hans ögon; 025:006 huru mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken!

026:001 Därefter tog Job till orda och sade:

026:002 Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm! 026:003 Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen! 026:004 Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?

026:005 Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri. 026:006 Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse.

026:007 Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet. 026:008 Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan. 026:009 Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar. 026:010 En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.

026:011 Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst. 026:012 Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab. 026:013 Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.

026:014 Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?

027:001 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

027:002 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse: 027:003 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa, 027:004 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.

027:005 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig. 027:006 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

027:007 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig. 027:008 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud? 027:009 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom? 027:010 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?

027:011 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja. 027:012 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

027:013 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

027:014 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med. 027:015 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

027:016 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera, 027:017 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

027:018 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig. 027:019 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

027:020 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen. 027:021 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.

027:022 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast. 027:023 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.

028:001 Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar; 028:002 järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.

028:003 Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet, 028:004 Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.

028:005 Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld. 028:006 Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.

028:007 Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den; 028:008 den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.

028:009 Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna. 028:010 In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är. 028:011 Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.

028:012 Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning? 028:013 Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land. 028:014 Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»

028:015 Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde. 028:016 Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.

028:017 Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder. 028:018 Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor. 028:019 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.

028:020 Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning? 028:021 Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold; 028:022 avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»

028:023 Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning. 028:024 Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.

028:025 När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått, 028:026 när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle, 028:027 då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.

028:028 Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»

029:001 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

029:002 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd, 029:003 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

029:004 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda, 029:005 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig, 029:006 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

029:007 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget, 029:008 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående. 029:009 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen; 029:010 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

029:011 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig; 029:012 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

029:013 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel. 029:014 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel. 029:015 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

029:016 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut. 029:017 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

029:018 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden. 029:019 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg. 029:020 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

029:021 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd. 029:022 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

029:023 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn. 029:024 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka. 029:025 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

030:001 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

030:002 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft? 030:003 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig. 030:004 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

030:005 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar. 030:006 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor. 030:007 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade, 030:008 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

030:009 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal; 030:010 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig. 030:011 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

030:012 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd. 030:013 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa. 030:014 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak. 030:015 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

030:016 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast. 030:017 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila. 030:018 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig. 030:019 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

030:020 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast. 030:021 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig. 030:022 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest. 030:023 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

030:024 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit? 030:025 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

030:026 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom. 030:027 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

030:028 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar. 030:029 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna. 030:030 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta. 030:031 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

031:001 Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru. 031:002 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan? 031:003 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän. 031:004 Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?

031:005 Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek? 031:006 Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

031:007 Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck? 031:008 Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

031:009 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr? 031:010 Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne. 031:011 Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit, 031:012 en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.

031:013 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig? 031:014 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom? 031:015 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.

031:016 Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta? 031:017 Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav? 031:018 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.

031:019 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med? 031:020 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

031:021 Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten? 031:022 Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led. 031:023 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.

031:024 Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan? 031:025 Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?

031:026 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram, 031:027 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning? 031:028 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

031:029 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom? 031:030 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.

031:031 Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord? 031:032 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

031:033 Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm, 031:034 av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?

031:035 Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift! 031:036 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig. 031:037 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.

031:038 Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra? 031:039 Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv? 031:040 Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn.

Slut på Jobs tal.

032:001 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig. 032:002 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud; 032:003 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job. 032:004 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han. 032:005 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

032:006 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;

Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening. 032:007 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»

032:008 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd. 032:009 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är. 032:010 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

032:011 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram. 032:012 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

032:013 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.» 032:014 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

032:015 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist. 032:016 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar! 032:017 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag. 032:018 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder. 032:019 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

032:020 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara. 032:021 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord. 032:022 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

033:001 Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga. 033:002 Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun. 033:003 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.

033:004 Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv. 033:005 Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram. 033:006 Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag. 033:007 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

033:008 Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde: 033:009 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning; 033:010 men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende. 033:011 Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»

033:012 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa. 033:013 Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak? 033:014 Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.

033:015 I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger, 033:016 då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem, 033:017 när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa. 033:018 Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.

033:019 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen. 033:020 Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade. 033:021 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet. 033:022 Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.

033:023 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt, 033:024 då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»

033:025 Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar. 033:026 När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.

033:027 Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt; 033:028 ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»

033:029 Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen, 033:030 till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.

033:031 Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala. 033:032 Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt. 033:033 Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.

034:001 Och Elihu tog till orda och sade:

034:002 Hören, I vise, mina ord; I förståndige, lyssnen till mig. 034:003 Örat skall ju pröva orden, och munnen smaken hos det man vill äta. 034:004 Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är, samfällt söka förstå vad gott är.

034:005 Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig. Gud har förhållit mig min rätt. 034:006 Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare; dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.»

034:007 Var finnes en man som är såsom Job? Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten, 034:008 han gör sig till ogärningsmäns stallbroder och sällar sig till ogudaktiga människor. 034:009 Ty han säger: »Det gagnar en man till intet, om han håller sig väl med Gud.»

034:010 Hören mig därför, I förståndige män: Bort det, att Gud skulle begå någon orätt, att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är! 034:011 Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningar och lönar envar såsom hans vandel har förtjänat. 034:012 Ty Gud gör i sanning intet som är orätt, den Allsmäktige kan icke kränka rätten.

034:013 Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden, och vem lade på honom bördan av hela jordens krets? 034:014 Om han ville tänka allenast på sig själv och åter draga till sig sin anda och livsfläkt, 034:015 då skulle på en gång allt kött förgås, och människorna skulle vända åter till stoft.

034:016 Men märk nu väl och hör härpå, lyssna till vad mina ord förkunna. 034:017 Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är? Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet? 034:018 Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman», eller till en furste: »Du ogudaktige»?

034:019 Gud har ju ej anseende till någon hövdings person, han aktar den rike ej för mer än den fattige, ty alla äro de hans händers verk.

034:020 I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten: folkhopar gripas av bävan och förgås, de väldige ryckas bort, utan människohand.

034:021 Ty hans ögon vakta på var mans vägar, och alla deras steg, dem ser han. 034:022 Intet mörker finnes och ingen skugga så djup, att ogärningsmän kunna fördölja sig däri. 034:023 Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa, innan hon måste stå till doms inför honom. 034:024 Han krossar de väldige utan rannsakning och låter så andra träda fram i deras ställe.

034:025 Ja, han märker väl vad de göra, han omstörtar dem om natten och låter dem förgås. 034:026 Såsom ogudaktiga tuktar han dem öppet, inför människors åsyn, 034:027 eftersom de veko av ifrån honom och ej aktade på alla hans vägar. 034:028 De bragte så den armes rop inför honom, och rop av betryckta fick han höra.

034:029 Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet? Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte, för ett folk eller för en enskild man, 034:030 när han vill rycka makten ifrån gudlösa människor och hindra dem att bliva snaror för folket?

034:031 Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida, jag som ändå intet har förbrutit. 034:032 Visa mig du vad som går över mitt förstånd; om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.»

034:033 Skall då han, för ditt klanders skull, giva vedergällning såsom du vill? Du själv, och icke jag, må döma därom; ja, tala du ut vad du menar.

034:034 Men kloka män skola säga så till mig, visa män, när de få höra mig: 034:035 »Job talar utan någon insikt, hans ord äro utan förstånd.»

034:036 Så må nu Job utstå prövningar allt framgent, då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt. 034:037 Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska, oss till hån slår han ihop sina händer och talar stora ord mot Gud.

035:001 Och Elihu tog till orda och sade:

035:002 Menar du att sådant är riktigt? Kan du påstå att du har rätt mot Gud, 035:003 du som frågar vad rättfärdighet gagnar dig, vad den båtar dig mer än synd? 035:004 Svar härpå vill jag giva dig, jag ock dina vänner med dig.

035:005 Skåda upp mot himmelen och se, betrakta skyarna, som gå där högt över dig. 035:006 Om du syndar, vad gör du väl honom därmed? Och om dina överträdelser äro många, vad skadar du honom därmed? 035:007 Eller om du är rättfärdig, vad giver du honom, och vad undfår han av din hand? 035:008 Nej, för din like kunde din ogudaktighet något betyda och för en människoson din rättfärdighet.

035:009 Väl klagar man, när våldsgärningarna äro många, man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm; 035:010 men ingen frågar: »Var är min Gud, min skapare, han som låter lovsånger ljuda mitt i natten, 035:011 han som giver oss insikt framför markens djur och vishet framför himmelens fåglar?» 035:012 Därför är det man får ropa utan svar om skydd mot de ondas övermod.

035:013 Se, på fåfängliga böner hör icke Gud, den Allsmäktige aktar icke på slikt; 035:014 allra minst, när du påstår att du icke får skåda honom, att du måste vänta på honom, fastän saken är uppenbar.

035:015 Och nu menar du att hans vrede ej håller någon räfst, och att han föga bekymrar sig om människors övermod? 035:016 Ja, till fåfängligt tal spärrar Job upp sin mun, utan insikt talar han stora ord.

036:001 Vidare sade Elihu:

036:002 Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar. 036:003 Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt. 036:004 Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.

036:005 Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft. 036:006 Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt. 036:007 Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.

036:008 Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror, 036:009 så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod; 036:010 han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

036:011 Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro. 036:012 Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det. 036:013 Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band, 036:014 deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.

036:015 Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra. 036:016 Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

036:017 Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast. 036:018 Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse. 036:019 Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?

036:020 Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats. 036:021 Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.

036:022 Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik? 036:023 Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

036:024 Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga 036:025 och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

036:026 Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka. 036:027 Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram; 036:028 skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.

036:029 Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda? 036:030 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri. 036:031 Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått. 036:032 I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid. 036:033 Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.

037:001 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp. 037:002 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun. 037:003 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar. 037:004 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig. 037:005 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

037:006 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur. 037:007 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav. 037:008 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro. 037:009 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor; 037:010 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

037:011 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln. 037:012 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets. 037:013 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

037:014 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under. 037:015 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln? 037:016 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk? 037:017 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden? 037:018 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

037:019 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram. 037:020 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

037:021 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan. 037:022 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät; 037:023 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet. 037:024 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka--dem alla aktar han ej på.

038:001 Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:

038:002 Vem är du som stämplar vishet såsom mörker, i det att du talar så utan insikt? 038:003 Omgjorda nu såsom ej man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

038:004 Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd. 038:005 Vem har fastställt hennes mått--du vet ju det? Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne? 038:006 Var fingo hennes pelare sina fästen, och vem var det som lade hennes hörnsten, 038:007 medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop?

038:008 Och vem satte dörrar för havet, när det föddes och kom ut ur moderlivet, 038:009 när jag gav det moln till beklädnad och lät töcken bliva dess linda, 038:010 när jag åt det utstakade min gräns och satte bom och dörrar därför, 038:011 och sade: »Härintill skall du komma, men ej vidare, här skola dina stolta böljor lägga sig»?

038:012 Har du i din tid bjudit dagen att gry eller anvisat åt morgonrodnaden dess plats, 038:013 där den skulle fatta jorden i dess flikar, så att de ogudaktiga skakades bort därifrån? 038:014 Då ändrar den form såsom leran under signetet, och tingen stå fram såsom klädda i skrud; 038:015 då berövas de ogudaktiga sitt ljus, och den arm som lyftes för högt brytes sönder.

038:016 Har du stigit ned till havets källor och vandrat omkring på djupets botten? 038:017 Hava dödens portar avslöjat sig för dig, ja, såg du dödsskuggans portar? 038:018 Har du överskådat jordens vidder? Om du känner allt detta, så låt höra.

038:019 Vet du vägen dit varest ljuset bor, eller platsen där mörkret har sin boning, 038:020 så att du kan hämta dem ut till deras gräns och finna stigarna som leda till deras hus? 038:021 Visst kan du det, ty så tidigt blev du ju född, så stort är ju dina dagars antal!

038:022 Har du varit framme vid snöns förrådshus? Och haglets förrådshus, du såg väl dem 038:023 --de förråd som jag har sparat till hemsökelsens tid, till stridens och drabbningens dag? 038:024 Vet du vägen dit varest ljuset delar sig, dit där stormen sprider sig ut över jorden?

038:025 Vem har åt regnflödet öppnat en ränna och banat en väg för tordönets stråle, 038:026 till att sända regn över länder där ingen bor, över öknar, där ingen människa finnes, 038:027 till att mätta ödsliga ödemarker och giva växt åt gräsets brodd?

038:028 Säg om regnet har någon fader, och vem han är, som födde daggens droppar? 038:029 Ur vilken moders liv är det isen gick fram, och vem är hon som födde himmelens rimfrost? 038:030 Se, vattnet tätnar och bliver likt sten, så ytan sluter sig samman över djupet.

038:031 Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe? Och förmår du att lossa Orions band? 038:032 Är det du som, när tid är, för himmelstecknen fram, och som leder Björninnan med hennes ungar? 038:033 Ja, förstår du himmelens lagar, och ordnar du dess välde över jorden?

038:034 Kan du upphöja din röst till molnen och förmå vattenflöden att övertäcka dig? 038:035 Kan du sända ljungeldar åstad, så att de gå, så att de svara dig: »Ja vi äro redo»?

038:036 Vem har lagt vishet i de mörka molnen, och vem gav förstånd åt järtecknen i luften? 038:037 Vem håller med sin vishet räkning på skyarna? Och himmelens läglar, vem häller ut dem, 038:038 medan mullen smälter såsom malm och jordkokorna klibbas tillhopa?

039:001 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger, 039:002 när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret? 039:003 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

039:004 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva? 039:005 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

039:006 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan. 039:007 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

039:008 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band? 039:009 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning. 039:010 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop. 039:011 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

039:012 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba? 039:013 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna? 039:014 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt? 039:015 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

039:016 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar? 039:017 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden. 039:018 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder. 039:019 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej. 039:020 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd. 039:021 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

039:022 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man? 039:023 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den! 039:024 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror. 039:025 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd. 039:026 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans. 039:027 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit. 039:028 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

039:029 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder? 039:030 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden? 039:031 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget. 039:032 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon. 039:033 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

040:034 Så svarade nu HERREN Job och sade:

040:035 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

040:036 Job svarade HERREN och sade:

040:037 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen. 040:038 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.

040:001 Och HERREN talade till Job ur stormvinden och sade:

040:002 Omgjorda såsom en man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked. 040:003 Vill du göra min rätt om intet och döma mig skyldig, för att själv stå såsom rättfärdig? 040:004 Har du en sådan arm som Gud, och förmår du dundra med din röst såsom han? 040:005 Pryd dig då med ära och höghet, kläd dig i majestät och härlighet. 040:006 Gjut ut din vredes förgrymmelse, ödmjuka med en blick allt vad högt är. 040:007 Ja, kuva med en blick allt vad högt är, slå ned de ogudaktiga på stället. 040:008 Göm dem i stoftet allasammans, ja, fjättra deras ansikten i mörkret. 040:009 Då vill jag prisa dig, också jag, för segern som din högra hand har berett dig.

040:010 Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du. Han lever av gräs såsom en oxe. 040:011 Och se vilken kraft han äger i sina länder, vilken styrka han har i sin buks muskler. 040:012 Han bär sin svans så styv som en ceder, ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår. 040:013 Hans benpipor äro såsom rör av koppar, benen i hans kropp likna stänger av järn. 040:014 Förstlingen är han av vad Gud har gjort; hans skapare själv har givit honom hans skära. 040:015 Ty foder åt honom frambära bergen, där de vilda djuren alla hava sin lek. 040:016 Under lotusträd lägger han sig ned, i skygdet av rör och vass. 040:017 Lotusträd giva honom tak och skugga, pilträd hägna honom runt omkring. 040:018 Är floden än så våldsam, så ängslas han dock icke; han är trygg, om ock en Jordan bryter fram mot hans gap. 040:019 Vem kan fånga honom, när han är på sin vakt, vem borrar en snara genom hans nos?

040:020 Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga? 040:021 Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft? 040:022 Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord? 040:023 Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid? 040:024 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor? 040:025 Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare? 040:026 Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner? 040:027 Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer. 040:028 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.

041:001 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv? 041:002 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

041:003 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

041:004 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par? 041:005 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

041:006 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling. 041:007 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem. 041:008 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

041:009 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn. 041:010 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur. 041:011 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet. 041:012 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

041:013 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet. 041:014 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

041:015 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen. 041:016 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans. 041:017 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar. 041:018 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä. 041:019 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå; 041:020 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

041:021 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn. 041:022 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet. 041:023 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

041:024 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han. 041:025 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.

042:001 Job svarade HERREN och sade:

042:002 Ja, jag vet att du förmår allt, och att intet som du besluter är dig för svårt. 042:003 Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker? Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå. 042:004 Men hör nu, så vill jag tala; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked. 042:005 Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon. 042:006 Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska.

042:007 Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort. 042:008 Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.»

042:009 Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och HERREN tog nådigt emot Jobs bön.

042:010 Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft. 042:011 Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma över honom. Och de gåvo honom vardera en kesita och en guldring. 042:012 Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor. 042:013 Och han fick sju söner och tre döttrar. 042:014 Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk. 042:015 Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder. 042:016 Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina barn och barnbarn i fyra led. 042:017 Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.

Psaltaren

001:001 Säll är den man som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta, 001:002 utan har sin lust i HERRENS lag och tänker på hans lag både dag och natt. 001:003 Han är såsom ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i sin tid, och vars löv icke vissna; och allt vad han gör, det lyckas väl.

001:004 Icke så de ogudaktiga, utan de äro såsom agnar som vinden bortför. 001:005 Därför skola de ogudaktiga icke bestå i domen, ej heller syndarna i de rättfärdigas församling. 001:006 Ty HERREN känner de rättfärdigas väg, men de ogudaktigas väg förgås.

002:001 Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet? 002:002 Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde: 002:003 »Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.»

002:004 Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem. 002:005 Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem: 002:006 »Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.»

002:007 Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig. 002:008 Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. 002:009 Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.»

002:010 Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden. 002:011 Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan. 002:012 Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

003:001 En psalm av David, när han flydde för sin son Absalom.

003:002 HERRE, huru många äro icke mina ovänner! Ja, många resa sig upp mot mig. 003:003 Många säga om mig: »Det finnes ingen frälsning för honom hos Gud.»

003:004 Men du, HERRE, är en sköld för mig; du är min ära och den som upplyfter mitt huvud. 003:005 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, och han svarar mig från sitt heliga berg. Sela.

003:006 Jag lade mig och somnade in; jag har åter vaknat upp, ty HERREN uppehåller mig. 003:007 Jag fruktar icke för skaror av många tusen, som lägra sig mot mig runt omkring.

003:008 Stå upp, HERRE, fräls mig, min Gud; ty du slår alla mina fiender på kinden, du krossar de ogudaktigas tänder. 003:009 Hos HERREN är frälsningen; över ditt folk komme din välsignelse. Sela.

004:001 För sångmästaren, med strängaspel; en psalm av David.

004:002 När jag ropar, så svara mig, du min rättfärdighets Gud, du som i trångmål skaffar mig rum; var mig nådig och hör min bön.

004:003 I herrar, huru länge skall min ära vara vänd i smälek, huru länge skolen I älska fåfänglighet och fara efter lögn? Sela. 004:004 Besinnen dock att HERREN har utvalt åt sig den fromme; HERREN hör, när jag ropar till honom.

004:005 Vredgens, men synden icke; eftersinnen i edra hjärtan, på edra läger, och varen stilla. Sela. 004:006 Offren rätta offer, och förtrösten på HERREN.

004:007 Många säga: »Vem skall låta oss se det gott är?» Upplyft du över oss ditt ansiktes ljus, o HERRE. 004:008 Du giver mig glädje i hjärtat, större än andras, när de få säd och vin i myckenhet.

004:009 I frid vill jag lägga mig ned, och i frid skall jag somna in, ty du, HERRE, låter mig bo avskild och i trygghet.

005:001 För sångmästaren, till Nehilót; en psalm av David.

005:002 Lyssna till mina ord, HERRE; förnim min suckan. 005:003 Akta på mitt klagorop, du min konung och min Gud; ty till dig vill jag ställa min bön. 005:004 HERRE, bittida hör du nu min röst, bittida frambär jag mitt offer till dig och skådar efter dig.

005:005 Ty du är icke en Gud som har behag till ogudaktighet; den som är ond får icke bo hos dig. 005:006 De övermodiga bestå icke inför dina ögon; du hatar alla ogärningsmän. 005:007 Du förgör dem som tala lögn; de blodgiriga och falska äro en styggelse för HERREN.

005:008 Men jag får gå in i ditt hus, genom din stora nåd; jag får tillbedja i din fruktan, vänd mot ditt heliga tempel. 005:009 HERRE, led mig genom din rättfärdighet, för mina förföljares skull; gör din väg jämn för mig.

005:010 Ty i deras mun är intet visst, deras innersta är fördärv, en öppen grav är deras strupe, sin tunga göra de hal. 005:011 Döm dem, o Gud; må de komma på fall med sina anslag. Driv bort dem för deras många överträdelsers skull, eftersom de äro gensträviga mot dig.

005:012 Men låt alla dem glädjas, som taga sin tillflykt till dig; evinnerligen må de jubla, ty du beskärmar dem; i dig må de fröjda sig, som hava ditt namn kärt. 005:013 Ty du, HERRE, välsignar den rättfärdige; du betäcker honom med nåd såsom med en sköld.

006:001 För sångmästaren, med strängaspel, till Seminit; en psalm av David.

006:002 HERRE, straffa mig icke i din vrede, och tukta mig icke i din förtörnelse. 006:003 Var mig nådig, HERRE, ty jag försmäktar; hela mig, HERRE, ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt. 006:004 Ja, min själ är storligen förskräckt; ack HERRE, huru länge?

006:005 Vänd åter, HERRE, rädda min själ, fräls mig för din nåds skull. 006:006 Ty i döden tänker man icke på dig; vem tackar dig i dödsriket?

006:007 Jag är så trött av suckande; var natt fuktar jag min säng och väter mitt läger med mina tårar. 006:008 Av sorg är mitt öga förmörkat; det har åldrats för alla mina ovänners skull.

006:009 Viken bort ifrån mig, alla I ogärningsmän; ty HERREN har hört min högljudda gråt. 006:010 HERREN har hört min åkallan, min bön upptager HERREN. 006:011 Alla mina fiender skola komma på skam och storligen förskräckas; de skola vika tillbaka och komma på skam med hast.

007:001 En sång av David, som han sjöng till HERREN för benjaminiten Kus' ords skull.

007:002 HERRE, min Gud, till dig tager jag min tillflykt; fräls mig från alla mina förföljare och rädda mig, 007:003 så att de icke, såsom lejon, sönderslita min själ och rycka bort henne utan räddning.

007:004 HERRE, min Gud, har jag gjort sådant, och är orätt i mina händer, 007:005 har jag med ont vedergällt ned som höll frid med mig eller plundrat den som var min ovän utan sak, 007:006 så förfölje fienden min själ och tage henne fatt och trampe mitt liv till jorden och lägge min ära i stoftet. Sela.

007:007 Stå upp, HERRE, i din vrede, res dig mot mina ovänners raseri och vakna upp till min hjälp, du som har påbjudit dom. 007:008 Må folkens församling omgiva dig, och må du över den vända åter till höjden.

007:009 HERREN håller dom över folken; skaffa mig rätt, HERRE, efter min rättfärdighet och ostrafflighet. 007:010 Låt de ogudaktigas ondska få en ände, men håll den rättfärdige vid makt; ty du, som prövar hjärtan och njurar, är en rättfärdig Gud.

007:011 Min sköld är i Guds hand; han frälsar de rättsinniga. 007:012 Gud är en rättfärdig domare och en Gud som dagligen vredgas. 007:013 Om någon icke vill omvända sig, så vässer han sitt svärd, sin båge spänner han och gör den redo; 007:014 och han riktar mot honom dödande skott, sina pilar gör han brinnande.

007:015 Se, denne är i födsloarbete med fördärv, han går havande med olycka, men han föder ett intet. 007:016 Han gräver en grop och gör den djup, men han faller själv i den grav som han gräver. 007:017 Den olycka han tänkte vålla vänder tillbaka på hans huvud, och över hans hjässa kommer hans ondska.

007:018 Jag vill tacka HERREN efter hans rättfärdighet och lovsjunga HERRENS, den Högstes, namn.

008:001 För sångmästaren, till Gittít; en psalm av David.

008:002 HERRE, vår Herre, huru härligt är icke ditt namn över hela jorden, du som har satt ditt majestät på himmelen! 008:003 Av barns och spenabarns mun har du upprättat en makt, för dina ovänners skull, till att nedslå fienden och den hämndgirige.

008:004 När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett, 008:005 vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom.

008:006 Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen; med ära och härlighet krönte du honom. 008:007 Du satte honom till herre över dina händers verk; allt lade du under hans fötter: 008:008 får och oxar, allasammans, så ock vildmarkens djur, 008:009 fåglarna under himmelen och fiskarna i havet, vad som vandrar havens vägar.

008:010 HERRE, vår Herre, huru härligt är icke ditt namn över hela jorden!

009:001 För sångmästaren, till Mutlabbén; en psalm av David.

009:002 Jag vill tacka HERREN av allt mitt hjärta; jag vill förtälja alla dina under. 009:003 Jag vill vara glad och fröjdas i dig, jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.

009:004 Ty mina fiender vika tillbaka, de falla och förgås för ditt ansikte. 009:005 Ja, du har utfört min rätt och min sak; du sitter på din tron såsom en rättfärdig domare.

009:006 Du har näpst hedningarna och förgjort de ogudaktiga; deras namn har du utplånat för alltid och evinnerligen. 009:007 Fienderna äro nedgjorda, utrotade för alltid; deras städer har du omstörtat, deras åminnelse har förgåtts.

009:008 Men HERREN tronar evinnerligen, sin stol har han berett till doms; 009:009 och han skall döma jordens krets med rättfärdighet, han skall skipa lag bland folken med rättvisa.

009:010 Så vare då HERREN en borg för den förtryckte, en borg i nödens tider. 009:011 Och må de som känna ditt namn förtrösta på dig; ty du övergiver icke dem som söka dig, HERRE.

009:012 Lovsjungen HERREN, som bor i Sion, förkunnen bland folken hans gärningar. 009:013 Ty han som utkräver blodskulder har kommit ihåg dem; han har icke förgätit de betrycktas klagorop.

009:014 Var mig nådig, HERRE; se huru jag plågas av dem som hata mig, du som lyfter mig upp från dödens portar; 009:015 på det att jag må förtälja allt ditt lov och i dottern Sions portar fröjda mig över din frälsning.

009:016 Hedningarna hava sjunkit ned i den grav som de grävde; i det nät som de lade ut har deras fot blivit fångad. 009:017 HERREN har gjort sig känd, han har hållit dom; han snärjer den ogudaktige i hans händers verk. Higgajón. Sela.

009:018 DE ogudaktiga vika tillbaka, ned i dödsriket, alla hedningar, de som förgäta Gud.

009:019 Ty icke för alltid skall den fattige vara förgäten, de betrycktas hopp skall ej varda om intet evinnerligen.

009:020 Stå upp, HERRE; låt icke människor få överhanden, låt hedningarna bliva dömda inför ditt ansikte.

009:021 Låt, o HERRE, förskräckelse komma över dem; må hedningarna förnimma att de äro människor. Sela.

010:001 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider? 010:002 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!

010:003 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN. 010:004 Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar. 010:005 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet. 010:006 Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.» 010:007 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.

010:008 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige. 010:009 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät. 010:010 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor. 010:011 Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»

010:012 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma. 010:013 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?

010:014 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.

010:015 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den. 010:016 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.

010:017 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt 010:018 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.

011:001 För sångmästaren; av David.

Till HERREN Har jag tagit min tillflykt. Huru kunnen I då säga till mig: »Flyn såsom fåglar till edert berg; 011:002 ty se, de ogudaktiga spänna bågen, de hava lagt sin pil på strängen, för att i mörkret skjuta på de rättsinniga. 011:003 När grundvalarna upprivas, vad kan då den rättfärdige uträtta?»

011:004 HERREN är i sitt heliga tempel, HERRENS tron är i himmelen; hans ögon skåda, hans blickar pröva människors barn. 011:005 HERREN prövar den rättfärdige; men den ogudaktige och den som älskar våld, dem hatar hans själ.

011:006 Han skall låta ljungeldssnaror regna över de ogudaktiga; eld och svavel och glödande vind, det är den kalk som bliver dem beskärd. 011:007 Ty HERREN är rättfärdig, han älskar rättfärdigheten; de redliga skola skåda hans ansikte.

012:001 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.

012:002 Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn. 012:003 De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.

012:004 HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord, 012:005 dem som säga: »Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?»

012:006 »Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp», säger HERREN; »jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter.»

012:007 HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.

012:008 Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen. 012:009 Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.

013:001 För sångmästaren; en psalm av David.

013:002 Huru länge, HERRE; skall du så alldeles förgäta mig? Huru länge skall du fördölja ditt ansikte för mig? 013:003 Huru länge skall jag bekymras i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen? Huru länge skall min fiende förhäva sig över mig?

013:004 Skåda ned, svara mig, HERRE, min Gud; upplys mina ögon, så att jag icke somnar in i döden; 013:005 på det att min fiende icke må säga: »Jag blev honom övermäktig», och på att mina ovänner ej må fröjda sig, när jag vacklar.

013:006 Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta fröjde sig över din frälsning. Jag vill sjunga till HERRENS ära, ty han har gjort väl mot mig.

014:001 För sångmästaren; av David.

Dårarna säga i sina hjärtan: »Det finnes ingen Gud.» Fördärv och styggelse är deras verk; ingen finnes, som gör vad gott är.

014:002 HERREN skådar ned från himmelen på människors barn, för att se om det finnes någon förståndig, någon som söker Gud.

014:003 Nej, alla äro de avfälliga, allasammans äro de fördärvade; ingen finnes, som gör vad gott är, det finnes icke en enda.

014:004 Hava de då intet fått förnimma, alla dessa ogärningsmän, dessa som uppäta mitt folk, likasom åte de bröd, och som icke åkalla HERREN?

014:005 Jo, där överföll dem förskräckelse-- ty Gud är hos de rättfärdigas släkte. 014:006 Den betrycktes rådslag mån I söka bringa på skam, HERREN är ju ändå hans tillflykt.

014:007 Ack att från Sion komme frälsning för Israel! När HERREN vill åter upprätta sitt folk, då skall Jakob fröjda sig, då skall Israel vara glad.

015:001 En psalm av David.

HERRE, vem får bo i din hydda? Vem får dväljas på ditt heliga berg? 015:002 Den som vandrar ostraffligt och gör vad rätt är och talar sanning av hjärtat; 015:003 den som icke bär förtal på sin tunga, den som icke gör sin broder något ont och icke drager smälek över sin nästa; 015:004 den som aktar den förkastlige för intet, men ärar dem som frukta HERREN; den som svär sig till skada, men ej bryter sin ed; 015:005 den som icke driver ocker med sina penningar och icke tager mutor för att fälla den oskyldige. Den som så handlar, han skall icke vackla till evig tid.

016:001 En sång av David.

Bevara mig, Gud, ty jag tager min tillflykt till dig. 016:002 Jag säger till HERREN: »Du är ju Herren; för mig finnes intet gott utom dig; 016:003 de heliga som finnas i landet, de äro de härliga till vilka jag har allt mitt behag.»

016:004 Men de som taga sig en annan gud, de hava stora vedermödor; jag vill icke offra deras drickoffer av blod eller taga deras namn på mina läppar. 016:005 HERREN är min beskärda del och bägare; du är den som uppehåller min arvedel.

016:006 En lott har tillfallit mig i det ljuvliga, ja, ett arv som behagar mig väl. 016:007 Jag vill lova HERREN, ty han giver mig råd; ännu om natten manar mig mitt innersta.

016:008 Jag har haft HERREN för mina ögon alltid; ja, han är på min högra sida, jag skall icke vackla. 016:009 Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min ära fröjdar sig; jämväl min kropp får bo i trygghet.

016:010 Ty du skall icke lämna min själ åt dödsriket, du skall icke låta din fromme få se graven. 016:011 Du skall kungöra mig livets väg; inför ditt ansikte är glädje till fyllest, ljuvlighet i din högra hand evinnerligen.

017:001 En bön av David.

Hör, o HERRE, en rättfärdig sak, akta på mitt rop, lyssna till min bön; den kommer icke ifrån falska läppar. 017:002 Av dig må jag få min rätt; dina ögon må skåda vad rättvist är.

017:003 Du prövar mitt hjärta, du utrannsakar mig, men du finner intet; ingen ond tanke går ut ur min mun. 017:004 Efter dina läppars ord, och vad människor än må göra, tager jag mig till vara för våldsverkares stigar. 017:005 Mina steg hålla sig stadigt på dina vägar, mina fötter vackla icke.

017:006 Så åkallar jag nu dig, ty du, Gud, skall svara mig; böj ditt öra till mig, hör mitt tal. 017:007 Bevisa din underbara nåd, du som frälsar undan motståndarna dem som taga sin tillflykt till din högra hand.

017:008 Bevara mig såsom en ögonsten, beskärma mig under dina vingars skugga 017:009 för de ogudaktiga, som vilja fördärva mig, för mina dödsfiender, som omringa mig.

017:010 Sitt hjärta förstocka de; med sin mun tala de stora ord. 017:011 Nu äro de omkring mig, var vi gå, deras ögon speja efter huru de skola böja mig till jorden.

017:012 Ja, denne är lik ett lejon som längtar efter rov, lik ett ungt lejon som ligger i försåt.

017:013 Stå upp, HERRE; träd emot honom, slå honom ned, rädda med ditt svärd min själ från den ogudaktige, 017:014 ja, med din hand, från människorna, HERRE, från denna världens människor, som hava sin del i detta livet, och vilkas buk du fyller med dina håvor, som hava söner i mängd och lämna sitt överflöd åt sina barn.

017:015 Men jag skall skåda ditt ansikte i rättfärdighet; när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av din åsyn.

018:001 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld. 018:002 Han sade:

Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet, 018:003 HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn. 018:004 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.

018:005 Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig. 018:006 Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig. 018:007 Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.

018:008 Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd. 018:009 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom. 018:010 Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.

018:011 Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar. 018:012 Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln. 018:013 Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.

018:014 Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned. 018:015 Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem. 018:016 Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.

018:017 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. 018:018 Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga. 018:019 De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. 018:020 Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.

018:021 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig. 018:022 Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet; 018:023 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig. 018:024 Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.

018:025 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon. 018:026 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig. 018:027 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog. 018:028 Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.

018:029 Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset. 018:030 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar. 018:031 Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.

018:032 Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud? 018:033 Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam, 018:034 du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder, 018:035 du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!

018:036 Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor; 018:037 du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke. 018:038 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem. 018:039 Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.

018:040 Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig. 018:041 Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag. 018:042 De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke. 018:043 Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.

018:044 Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare. 018:045 Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet. 018:046 Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.

018:047 HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud! 018:048 Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig; 018:049 du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man! 018:050 Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn. 018:051 Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.

019:001 För sångmästaren; en psalm av David.

019:002 Himlarna förtälja Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk; 019:003 den ena dagen talar därom till den andra, och den ena natten kungör det för den andra; 019:004 det är ej ett tal eller språk vars ljud icke höres.

019:005 De sträcka sig ut över hela jorden, och deras ord gå till världens ändar. Åt solen har han gjort en hydda i dem; 019:006 och den är såsom en brudgum som går ut ur sin kammare, den fröjdar sig, såsom en hjälte, att löpa sin bana. 019:007 Vid himmelens ända är det den går upp, och dess omlopp når intill himmelens gränser, och intet är skylt för dess hetta.

019:008 HERRENS lag är utan brist och vederkvicker själen; HERRENS vittnesbörd är fast och gör den enfaldige vis. 019:009 HERRENS befallningar äro rätta och giva glädje åt hjärtat; HERRENS bud är klart och upplyser ögonen. 019:010 HERRENS fruktan är ren och består evinnerligen; HERRENS rätter äro sanning, allasammans rättfärdiga. 019:011 De äro dyrbarare än guld, ja, än fint guld i mängd; de äro sötare än honung, ja, än renaste honung.

019:012 Av dem hämtar ock din tjänare varning; den som håller dem har stor lön. 019:013 Vem märker själv huru ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister.

019:014 Bevara ock din tjänare för fräcka människor; låt dem icke få makt med mig, så bliver jag ostrafflig och varder fri ifrån svår överträdelse.

019:015 Låt min muns tal täckas dig och mitt hjärtas tankar, HERRE, min klippa och min förlossare.

020:001 För sångmästaren; en psalm av David.

020:002 HERREN bönhöre dig på nödens dag, Jakobs Guds namn beskydde dig. 020:003 Han sände dig hjälp från helgedomen, och stödje dig från Sion. 020:004 Han tänke på alla dina spisoffer och upptage med välbehag ditt brännoffer. Sela.

020:005 Han give dig vad ditt hjärta begär och fullborde alla dina rådslag. 020:006 Må vi få jubla över din seger och i vår Guds namn resa upp baneret; HERREN uppfylle alla dina böner.

020:007 Nu vet jag att HERREN giver seger åt sin smorde; han svarar honom från sin heliga himmel, genom väldiga gärningar giver hans högra hand seger. 020:008 De andra prisa vagnar, de prisa hästar, men vi prisa HERRENS, vår Guds, namn. 020:009 De sjunka ned och falla, men vi resa oss upp och bliva beståndande.

020:010 HERRE, giv seger; ja, konungen svare oss på den tid då vi ropa.

021:001 För sångmästaren; en psalm av David.

021:002 HERRE, över din makt gläder sig konungen; huru fröjdas han icke högeligen över din seger! 021:003 Vad hans hjärta önskar har du givit honom, och hans läppars begäran har du icke vägrat honom. Sela.

021:004 Ty du kommer honom till mötes med välsignelser av vad gott är; du sätter på hans huvud en gyllene krona. 021:005 Han bad dig om liv, och du gav honom det, ett långt liv alltid och evinnerligen.

021:006 Stor är hans ära genom din seger; majestät och härlighet beskär du honom. 021:007 Ja, du låter honom bliva till välsignelse evinnerligen; du fröjdar honom med glädje inför ditt ansikte.

021:008 Ty konungen förtröstar på HERREN, och genom den Högstes nåd skall han icke vackla. 021:009 Din hand skall nå alla dina fiender; din högra hand skall träffa dem som hata dig.

021:010 Du skall låta dem känna det såsom i en glödande ugn, när du låter se ditt ansikte. HERREN skall fördärva dem i sin vrede; eld skall förtära dem. 021:011 Deras livsfrukt skall du utrota från jorden och deras avkomma från människors barn.

021:012 Ty de ville draga ont över dig; de tänkte ut ränker, men de förmå intet. 021:013 Nej, du skall driva dem tillbaka; med din båge skall du sikta mot deras anleten.

021:014 Upphöjd vare du, HERREN, i din makt; vi vilja besjunga och lovsäga din hjältekraft.

022:001 För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David.

022:002 Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. 022:003 Men Gud, jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro.

022:004 Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger. 022:005 På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem. 022:006 Till dig ropade de och blevo hulpna; på dig förtröstade de och kommo icke på skam.

022:007 Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket. 022:008 Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet: 022:009 »Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom.»

022:010 Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. 022:011 På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv. 022:012 Var icke långt ifrån mig, ty nöd är nära, och det finnes ingen hjälpare.

022:013 Tjurar i mängd omgiva mig, Basans oxar omringa mig. 022:014 Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig. 022:015 Jag är lik vatten som utgjutes, alla mina leder hava skilts åt; mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv. 022:016 Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, min tunga låder vid min gom, och du lägger mig i dödens stoft. 022:017 Ty hundar omgiva mig; de ondas hop har kringränt mig, mina händer och fötter hava de genomborrat. 022:018 Jag kan räkna alla mina ben; de skåda därpå, de se med lust på mig. 022:019 De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad.

022:020 Men du, HERRE, var icke fjärran; du min starkhet, skynda till min hjälp. 022:021 Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld. 022:022 Fräls mig från lejonets gap. Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn.

022:023 Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig:

022:024 I som frukten HERREN, loven honom; ären honom, alla Jakobs barn, och bäven för honom, alla Israels barn. 022:025 Ty han föraktade icke den betrycktes elände och höll det icke för en styggelse; han fördolde icke sitt ansikte för honom, och när han ropade, lyssnade han till honom.

022:026 Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; mina löften får jag infria inför dem som frukta honom. 022:027 De ödmjuka skola äta och bliva mätta, de som söka HERREN skola få lova honom; ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen. 022:028 Alla jordens ändar skola betänka det och omvända sig till HERREN. Hedningarnas alla släkter skola tillbedja inför dig. 022:029 Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna. 022:030 Ja, alla mäktiga på jorden skola äta och tillbedja; inför honom skola knäböja alla de som måste fara ned i graven, de som icke kunna behålla sin själv vid liv. 022:031 Kommande ättled skola tjäna honom; man skall förtälja om Herren för ett annat släkte. 022:032 Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, ja, bland folk som skola födas att han har gjort det.

023:001 En psalm av David.

HERREN är min herde, mig skall intet fattas, 023:002 han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro, 023:003 han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull. 023:004 Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig.

023:005 Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn; du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. 023:006 Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen.

024:001 Av David; en psalm.

Jorden är HERRENS och allt vad därpå är, jordens krets och de som bo därpå. 024:002 Ty han är den som har lagt hennes grund på haven, den som på strömmarna har berett henne fäste.

024:003 Vem får gå upp på HERRENS berg, och vem får träda in i hans helgedom? 024:004 Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, den som icke vänder sin själ till lögn och den som icke svär falskt. 024:005 Han skall undfå välsignelse av HERREN och rättfärdighet av sin frälsnings Gud. 024:006 Sådant är det släkte som frågar efter honom; de som söka ditt ansikte, de äro Jakobs barn. Sela.

024:007 Höjen, I portar, edra huvuden, höjen eder, I eviga dörrar, för att ärans konung må draga därin. 024:008 Vem är då ärans konung? Det är HERREN, stark och väldig, HERREN, väldig i strid.

024:009 Höjen, I portar, edra huvuden, höjen dem, I eviga dörrar, för att ärans konung må draga därin. 024:010 Vem är då denne ärans konung? Det är HERREN Sebaot; han är ärans konung. Sela.

025:001 Av David.

Till dig, HERRE, upplyfter jag min själ.

025:002 Min Gud, på dig förtröstar jag; låt mig icke komma på skam, låt icke mina fiender fröjda sig över mig.

025:003 Nej, ingen kommer på skam, som förbidar dig; på skam kommer de som, utan sak, handla trolöst.

025:004 HERRE, kungör mig dina vägar, lär mig dina stigar.

025:005 Led mig i din sanning, och lär mig, ty du är min frälsnings Gud; dig förbidar jag alltid.

025:006 Tänk, HERRE, på din barmhärtighet och din nåd, ty de äro av evighet.

025:007 Tänk icke på min ungdoms synder och på mina överträdelser, utan tänk på mig efter din nåd, för din godhets skull, HERRE.

025:008 HERREN är god och rättfärdig, därför undervisar han syndare om vägen.

025:009 Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg.

025:010 Alla HERRENS vägar äro nåd och trofasthet för dem som hålla hans förbund och vittnesbörd.

025:011 För ditt namns skull, HERRE, förlåt min missgärning, ty den är stor.

025:012 Finnes det en man som fruktar HERREN, då undervisar han honom om den väg han bör välja.

025:013 Han själv skall leva i lycka, och hans efterkommande skola besitta landet.

025:014 HERREN har sin umgängelse med dem som frukta honom, och sitt förbund vill han kungöra för dem.

025:015 Mina ögon se alltid till HERREN, ty han drager mina fötter ur nätet.

025:016 Vänd dig till mig och var mig nådig; ty jag är ensam och betryckt.

025:017 Mitt hjärtas ångest är stor; för mig ut ur mitt trångmål.

025:018 Se till mitt lidande och min vedermöda, och förlåt mig alla mina synder.

025:019 Se därtill att mina fiender äro så många och hata mig med orätt.

025:020 Bevara min själ och rädda mig; låt mig icke komma på skam, ty jag tager min tillflykt till dig.

025:021 Ostrafflighet och redlighet bevare mig, ty jag förbidar dig.

025:022 Förlossa Israel, o Gud, ur all dess nöd.

026:001 Av David.

Skaffa mig rätt, HERRE, ty jag vandrar i ostrafflighet, och jag förtröstar på HERREN utan att vackla. 026:002 Pröva mig, HERRE, och försök mig; rannsaka mina njurar och mitt hjärta. 026:003 Ty din nåd är inför mina ögon, och jag vandrar i din sanning. 026:004 Jag sitter icke hos lögnens män, och med hycklare har jag icke min umgängelse. 026:005 Jag hatar de ondas församling, och hos de ogudaktiga sitter jag icke. 026:006 Jag tvår mina händer i oskuld, och kring ditt altare, HERRE, vill jag vandra, 026:007 för att höja min röst till tacksägelse och förtälja alla dina under. 026:008 HERRE, jag har din boning kär och den plats där din härlighet bor. 026:009 Ryck icke min själ bort med syndare, icke mitt liv med de blodgiriga, 026:010 i vilkas händer är skändlighet, och vilkas högra hand är full av mutor. 026:011 Jag vandrar ju i ostrafflighet; förlossa mig och var mig nådig.

026:012 Ja, min fot står på jämn mark; i församlingarna skall jag lova HERREN.

027:001 Av David.

HERREN är mitt ljus och min frälsning; för vem skulle jag frukta? HERREN är mitt livs värn; för vem skulle jag rädas? 027:002 När de onda draga emot mig och vilja uppsluka mig, då stappla de själva och falla, mina motståndare och fiender. 027:003 Om ock en här lägrar sig mot mig, så fruktar ändå icke mitt hjärta; om krig uppstår mot mig, så är jag dock trygg.

027:004 Ett har jag begärt av HERREN, därefter traktar jag: att jag må få bo i HERRENS hus i alla mina livsdagar, för att skåda HERRENS ljuvlighet och betrakta hans tempel. 027:005 Ty han döljer mig i sin hydda på olyckans dag, han beskärmar mig i sitt tjäll, han för mig upp på en klippa.

027:006 Och nu skall mitt huvud resa sig över mina fiender runt omkring mig, och jag vill offra i hans hydda jublets offer, jag vill sjunga till HERRENS ära och lovsäga honom.

027:007 Hör, o HERRE! Jag höjer min röst och ropar, var mig nådig och svara mig. 027:008 Mitt hjärta förehåller dig ditt ord: »Söken mitt ansikte.» Ja, ditt ansikte, HERRE, söker jag; 027:009 fördölj icke ditt ansikte för mig. Driv icke bort din tjänare i vrede, du som har varit min hjälp; förskjut mig icke, övergiv mig icke, du min frälsnings Gud. 027:010 Nej, om än min fader och min moder övergiva mig, skall HERREN upptaga mig.

027:011 Visa mig, HERRE, din väg, och led mig på en jämn stig, för mina förföljares skull. 027:012 Överlämna mig icke åt mina ovänners vilja; ty mot mig uppstå falska vittnen och män som andas våld.

027:013 Ja, jag tror förvisso att jag skall få se HERRENS goda i de levandes land. 027:014 Förbida HERREN, var frimodig och oförfärad i ditt hjärta; ja, förbida HERREN.

028:001 Av David.

Till dig, HERRE, ropar jag; min klippa, var icke stum mot mig. Ja, var icke tyst mot mig, så att jag bliver lik dem som fara ned i graven. 028:002 Hör mina böners ljud, när jag ropar till dig, när jag upplyfter mina händer mot det allraheligaste i din helgedom. 028:003 Tag mig icke bort med de ogudaktiga och med ogärningsmännen, som tala vänligt med sin nästa men hava ondska i sina hjärtan. 028:004 Giv dem efter deras gärningar och efter deras onda väsende, giv dem efter deras händers verk, vedergäll dem vad de hava gjort. 028:005 Ty de akta icke på HERRENS gärningar, icke på hans händer verk; därför skall han slå dem ned och ej mer bygga upp dem.

028:006 Lovad vare HERREN, ty han har hört mina böners ljud! 028:007 HERREN är min starkhet och min sköld; på honom förtröstade mitt hjärta. Och jag vart hulpen, därför fröjdar sig mitt hjärta, och med min sång vill jag tacka honom. 028:008 HERREN är sitt folks starkhet, och ett frälsningens värn är han för sin smorde. 028:009 Fräls ditt folk och välsigna din arvedel, och var deras herde och bär dem till evig tid.

029:001 En psalm av David.

Given åt HERREN, I Guds sönder, given åt HERREN ära och makt; 029:002 given åt HERREN hans namns ära, tillbedjen HERREN i helig skrud.

029:003 HERRENS röst går ovan vattnen; Gud, den härlige, dundrar, ja, HERREN, ovan de stora vattnen. 029:004 HERRENS röst ljuder med makt, HERRENS röst ljuder härligt.

029:005 HERRENS röst bräcker cedrar, HERREN bräcker Libanons cedrar. 029:006 Han kommer dem att hoppa likasom kalvar, Libanon och Sirjon såsom unga vildoxar. 029:007 HERRENS röst sprider ljungeldslågor. 029:008 HERRENS röst kommer öknen att bäva, HERREN kommer Kades' öken att bäva. 029:009 HERRENS röst bringar hindarna att föda; skogarnas klädnad rycker den bort. I hans himmelska boning förkunnar allting hans ära.

029:010 HERREN på sin tron bjöd floden komma, och HERREN tronar såsom konung evinnerligen. 029:011 HERREN skall giva makt åt sitt folk, HERREN skall välsigna sitt folk med frid.

030:001 En psalm, en sång av David, vid templets invigning.

030:002 Jag vill upphöja dig, HERRE, ty du har dragit mig ur djupet, du har icke låtit mina fiender glädja sig över mig. 030:003 HERRE, min Gud, jag ropade till dig, och du helade mig. 030:004 HERRE, du förde min själ upp ur dödsriket, du tog mig levande ut från dem som foro ned i graven.

030:005 Lovsjungen HERREN, I hans fromme, och prisen hans heliga namn. 030:006 Ty ett ögonblick varar hans vrede, men hela livet hans nåd; om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel.

030:007 Jag sade, när det gick mig väl: »Jag skall aldrig vackla.» 030:008 HERRE, i din nåd hade du gjort mitt berg starkt; men du fördolde ditt ansikte, då förskräcktes jag.

030:009 Till dig, HERRE, ropade jag, och till Herren bad jag: 030:010 »Vad vinning har du av mitt blod, eller därav att jag far ned i graven? Kan stoftet tacka dig, kan det förkunna din trofasthet? 030:011 Hör, o HERRE, och var mig nådig; HERRE, var min hjälpare.»

030:012 Då förvandlade du min klagan i fröjdesprång; du klädde av mig sorgens dräkt och omgjordade mig med glädje. 030:013 Därför skall min ära lovsjunga dig, utan att tystna; HERRE, min Gud, jag vill tacka dig evinnerligen.

031:001 För sångmästaren; en psalm av David.

031:002 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet. 031:003 Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning.

031:004 Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig. 031:005 Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.

031:006 I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud. 031:007 Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN.

031:008 Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden 031:009 och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats.

031:010 Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp. 031:011 Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa.

031:012 För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig. 031:013 Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl. 031:014 Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv.

031:015 Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: »Du är min Gud.» 031:016 Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare. 031:017 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd.

031:018 HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket. 031:019 Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt.

031:020 Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig! 031:021 Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.

031:022 Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad! 031:023 Ty väl sade jag i min ångest: »Jag är bortdriven från dina ögon.» Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig.

031:024 Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod. 031:025 Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.

032:001 Av David; en sång.

Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld. 032:002 Säll är den människa som HERREN icke tillräknar missgärning, och i vilkens ande icke är något svek.

032:003 Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan. 032:004 Ty dag och natt var din hand tung över mig; min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta. Sela.

032:005 Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: »Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser»; då förlät du mig min synds missgärning. Sela.

032:006 Därför skola alla fromma bedja till dig på den tid då du är att finna; sannerligen, om ock stora vattenfloder komma, skola de icke nå till dem. 032:007 Du är mitt beskärm, för nöd bevarar du mig; med räddningens jubel omgiver du mig. Sela.

032:008 Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra; jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig. 032:009 Varen icke såsom hästar och mulåsnor utan förstånd, på vilka man lägger töm och betsel för att tämja dem, eljest får man dem ej fram.

032:010 Den ogudaktige har många plågor; men den som förtröstar på HERREN, honom omgiver han med nåd. 032:011 Varen glada i HERREN och fröjden eder, I rättfärdige, och jublen, alla I rättsinnige.

033:001 Jublen i HERREN, I rättfärdige; lovsång höves de redliga. 033:002 Tacken HERREN på harpa, lovsjungen honom till tiosträngad psaltare. 033:003 Sjungen honom en ny sång, spelen skönt med jubelklang.

033:004 Ty HERRENS ord är rätt, och allt vad han gör är gjort i trofasthet. 033:005 Han älskar rättfärdighet och rätt; jorden är full av HERRENS nåd.

033:006 Himmelen är gjord genom HERRENS ord och all dess här genom hans muns anda. 033:007 Han samlar havets vatten såsom i en hög; han lägger djupen i deras förvaringsrum.

033:008 Hela jorden frukte HERREN; för honom bäve alla som bo på jordens krets. 033:009 Ty han sade, och det vart; han bjöd, och det stod där.

033:010 HERREN gjorde hedningarnas råd om intet, han lät folkens tankar komma på skam. 033:011 Men HERRENS råd består evinnerligen, hans hjärtas tankar från släkte till släkte. 033:012 Saligt är det folk vars Gud HERREN är, det folk som han har utvalt till arvedel åt sig.

033:013 Ja, från himmelen skådade HERREN ned, han såg alla människors barn. 033:014 Från sin boning blickade han ned till alla dem som bo på jorden, 033:015 han som har danat allas deras hjärtan, han som aktar på alla deras verk.

033:016 En konung segrar icke genom sin stora styrka, en hjälte räddas icke genom sin stora kraft. 033:017 Förgäves väntar man sig seger genom hästar, med all sin styrka rädda de icke.

033:018 Se, HERRENS öga är vänt till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd; 033:019 han vill rädda deras själ från döden och behålla dem vid liv i hungerns tid.

033:020 Vår själ väntar efter HERREN; han är vår hjälp och sköld. 033:021 Ty i honom gläder sig vårt hjärta, vi förtrösta på hans heliga namn. 033:022 Din nåd, HERRE, vare över oss, såsom vi hoppas på dig.

034:001 Av David, här han ställde sig vansinnig inför Abimelek, och denne drev honom ifrån sig, och han gick sin väg.

034:002 Jag vill lova HERREN alltid; hans pris skall ständigt vara i min mun.

034:003 Min själ skall berömma sig av HERREN; de ödmjuka skola höra det och glädja sig.

034:004 Loven med mig HERREN, låtom oss med varandra upphöja hans namn.

034:005 Jag sökte HERREN, och han svarade mig, och ur all min förskräckelse räddade han mig.

034:006 De som skåda upp till honom stråla av fröjd, och deras ansikten behöva icke rodna av blygsel.

034:007 Här är en betryckt som ropade, och HERREN hörde honom och frälste honom ur all hans nöd.

034:008 HERRENS ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom, och han befriar dem.

034:009 Smaken och sen att HERREN är god; säll är den som tager sin tillflykt till honom.

034:010 Frukten HERREN, I hans helige; ty de som frukta honom lida ingen brist.

034:011 Unga lejon lida nöd och hungra, men de som söka HERREN hava icke brist på något gott.

034:012 Kommen, barn, hören mig; jag skall lära eder HERRENS fruktan.

034:013 Är du en man som älskar livet och önskar att se goda dagar?

034:014 Avhåll då din tunga från det som är ont och dina läppar från att tala svek.

034:015 Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är, sök friden och trakta därefter.

034:016 HERRENS ögon äro vända till de rättfärdiga och hans öron till deras rop.

034:017 Men HERRENS ansikte är emot dem som göra det onda, han vill utrota deras åminnelse från jorden.

034:018 När de rättfärdiga ropa, då hör HERREN och räddar dem ur all deras nöd.

034:019 HERREN är nära dem som hava ett förkrossat hjärta och frälsar dem som hava en bedrövad ande.

034:020 Den rättfärdige måste lida mycket, men HERREN räddar honom ur allt.

034:021 Han bevarar alla hans ben; icke ett enda av dem skall sönderslås.

034:022 Den ogudaktige skall dödas av olyckan, och de som hata den rättfärdige skola stå med skuld.

034:023 Men sina tjänares själar förlossar HERREN, och ingen skall stå med skuld, som tager sin tillflykt till honom.

035:001 Av David.

Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig. 035:002 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp; 035:003 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: »Jag är din frälsning.»

035:004 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig. 035:005 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort. 035:006 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.

035:007 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv. 035:008 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.

035:009 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning. 035:010 Alla ben i min kropp skola säga: »HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?»

035:011 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet. 035:012 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.

035:013 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud; 035:014 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.

035:015 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll. 035:016 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.

035:017 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen. 035:018 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.

035:019 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen. 035:020 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet. 035:021 De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!»

035:022 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig. 035:023 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre. 035:024 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig. 035:025 Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»

035:026 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig. 035:027 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!» 035:028 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.

036:001 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David.

036:002 I mitt hjärta betänker jag vad synden säger till den ogudaktige, till den för vilkens ögon Guds fruktan ej finnes. 036:003 Den intalar ju honom vad som är behagligt i hans ögon: att man icke skall finna hans missgärning och hata den.

036:004 Hans muns ord äro fördärv och svek; han vill icke göra vad förståndigt och gott är. 036:005 Fördärv tänker han ut på sitt läger, han träder på den väg som icke är god; han skyr icke för något ont.

036:006 HERRE, upp i himmelen räcker din nåd, och din trofasthet allt upp till skyarna. 036:007 Din rättfärdighet är såsom väldiga berg, dina rätter såsom det stora havsdjupet; både människor och djur hjälper du, HERRE.

036:008 Huru dyrbar är icke din nåd, o Gud! Människors barn hava sin tillflykt under dina vingars skugga. 036:009 De varda mättade av ditt hus' rika håvor, och av din ljuvlighets ström giver du dem att dricka. 036:010 Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus se vi ljus.

036:011 Låt din nåd förbliva över dem som känna dig och din rättfärdighet över de rättsinniga. 036:012 Låt icke de högmodigas fot komma över mig eller de ogudaktigas hand driva mig bort. 036:013 Ja, där ligga ogärningsmännen fallna; de äro nedstötta och kunna icke mer resa sig.

037:001 Av David.

Harmas icke över de onda, avundas icke dem som göra orätt. 037:002 Ty såsom gräs varda de snart avhuggna, och såsom gröna örter vissna de.

037:003 Förtrösta på HERREN, och gör vad gott är, förbliv i landet och beflita dig om redbarhet, 037:004 och hav din lust i HERREN: då skall han giva dig vad ditt hjärta begär.

037:005 Befall din väg åt HERREN och förtrösta på honom; han skall göra det. 037:006 Han skall låta din rättfärdighet gå fram såsom ljuset och din rätt såsom middagens sken.

037:007 Var stilla för HERREN och förbida honom, harmas icke över den vilkens väg är lyckosam, över den man som umgås med ränker.

037:008 Avhåll dig från vrede och låt förbittringen fara; harmas icke; därmed gör du blott illa. 037:009 Ty de onda skola varda utrotade, men de som vänta efter HERREN, de skola besitta landet.

037:010 Ännu en liten tid, så är den ogudaktige icke mer; och när du ser efter hans plats, då är han borta. 037:011 Men de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid.

037:012 Den ogudaktige stämplar mot den rättfärdige och biter sina tänder samman mot honom; 037:013 men Herren ler åt honom, ty han ser att hans dag kommer.

037:014 De ogudaktiga draga ut svärdet och spänna sin båge, för att fälla den som är betryckt och fattig, för att slakta dem som vandra i redlighet. 037:015 Men deras svärd skall gå in i deras eget hjärta, och deras bågar skola brista sönder.

037:016 Det lilla som en rättfärdig har är bättre än många ogudaktigas stora håvor. 037:017 Ty de ogudaktigas armar skola sönderbrytas; men HERREN uppehåller de rättfärdiga.

037:018 HERREN känner de frommas dagar, och deras arvedel skall bestå evinnerligen. 037:019 De skola icke komma på skam i den onda tiden, och i hungerns dagar skola de varda mättade.

037:020 Ty de ogudaktiga skola förgås; HERRENS fiender äro såsom ängarnas prakt: de försvinna såsom rök, ja, de försvinna.

037:021 Den ogudaktige lånar och kan icke betala, men den rättfärdige är barmhärtig och givmild. 037:022 Ty HERRENS välsignade skola besitta landet, men de som han förbannar skola varda utrotade.

037:023 Genom HERREN bliva en mans steg fasta, när han har behag till hans väg. 037:024 Om han faller, störtar han dock icke till marken, ty HERREN håller honom vid handen.

037:025 Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd. 037:026 Han är alltid barmhärtig och villig att låna och hans barn äro till välsignelse.

037:027 Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är, så skall du få bo kvar evinnerligen. 037:028 Ty HERREN älskar vad rätt är och övergiver icke sina fromma, evinnerligen bliva de bevarade; men de ogudaktigas avkomma varder utrotad. 037:029 De rättfärdiga skola besitta landet och bo däri evinnerligen.

037:030 Den rättfärdiges mun talar visdom, och hans tunga säger vad rätt är. 037:031 Hans Guds lag är i hans hjärta; hans steg vackla icke.

037:032 Den ogudaktige vaktar på den rättfärdige och står efter att döda honom, 037:033 men HERREN överlämnar honom icke i hans hand och fördömer honom icke, när han dömes.

037:034 Förbida HERREN, och håll dig på hans väg, så skall han upphöja dig till att besitta landet; du skall se med lust huru de ogudaktiga varda utrotade.

037:035 Jag såg en ogudaktig som trotsade på sin makt; han utbredde sig såsom ett grönskande träd, väl rotat. 037:036 Men när man sedan gick där fram, se, då var han borta; jag sökte efter honom, men han fanns icke mer.

037:037 Giv akt på den ostrafflige, och se på den redlige, huru fridens man har en framtid. 037:038 Men överträdarna skola allasammans förgås, de ogudaktigas framtid varder avskuren.

037:039 Till de rättfärdiga kommer frälsning ifrån HERREN; han är deras värn i nödens tid. 037:040 HERREN hjälper dem och befriar dem; han befriar dem från de ogudaktiga och frälsar dem, ty de taga sin tillflykt till honom.

038:001 En psalm av David; till åminnelse.

038:002 HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede. 038:003 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.

038:004 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull. 038:005 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.

038:006 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull. 038:007 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.

038:008 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp. 038:009 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.

038:010 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold. 038:011 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.

038:012 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån. 038:013 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.

038:014 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun; 038:015 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.

038:016 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud. 038:017 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.

038:018 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig; 038:019 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.

038:020 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak, 038:021 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.

038:022 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig. 038:023 Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.

039:001 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

039:002 Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.» 039:003 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta. 039:004 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.

039:005 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är. 039:006 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. Sela. 039:007 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

039:008 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp. 039:009 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren. 039:010 Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det. 039:011 Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag. 039:012 Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. Sela.

039:013 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder. 039:014 Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.

040:001 För sångmästaren; av David; en psalm.

040:002 Stadigt förbidade jag HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. 040:003 Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn; han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta; 040:004 han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud. Det skola många se och varda häpna, och skola förtrösta på HERREN.

040:005 Säll är den man som sätter sin förtröstan till HERREN; och icke vänder sig till dem som äro stolta och vika av i lögn. 040:006 Stora äro de under du har gjort, HERRE, min Gud, och de tankar du har tänkt för oss; dig är intet likt. Jag ville förkunna dem och tala om dem, men de stå icke till att räkna.

040:007 Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag --öppna öron har du givit mig-- brännoffer och syndoffer begär du icke. 040:008 Därför säger jag: »Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet vad jag skall göra. 040:009 Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.»

040:010 Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet i den stora församlingen; se, jag tillsluter icke mina läppar; du, HERRE, vet det. 040:011 Din rättfärdighet fördöljer jag icke i mitt hjärta, om din trohet och din frälsning talar jag; jag förtiger icke din nåd och din trofasthet för den stora församlingen.

040:012 Du, HERRE, skall icke tillsluta din barmhärtighet för mig; din nåd och din trofasthet må alltid bevara mig. 040:013 Ty lidanden omvärva mig, flera än jag kan räkna; mina missgärningar hava tagit mig fatt, så att jag icke kan se; de äro flera än håren på mitt huvud, och mitt mod har övergivit mig.

040:014 Värdes, o HERRE, rädda mig; HERRE, skynda till min hjälp. 040:015 Må alla de komma på skam och varda utskämda, som stå efter mitt liv för att förgöra det; må de vika tillbaka och blygas, som önska min ofärd. 040:016 Må de häpna i sin skam, som säga till mig: »Rätt så, rätt så!»

040:017 Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare HERREN!» 040:018 Är jag ock betryckt och fattig, Herren sörjer dock för mig. Min hjälp och min befriare är du; min Gud, dröj icke.

041:001 För sångmästaren; en psalm av David.

041:002 Säll är den som låter sig vårda om den arme; honom skall HERREN hjälpa på olyckans dag. 041:003 HERREN skall bevara honom och behålla honom vid liv, han skall prisas säll i landet. Icke skall du överlämna honom åt hans fienders vilja! 041:004 HERREN skall på sjukbädden stå honom bi; vid hans krankhet förvandlar du alldeles hans läger.

041:005 Så säger jag då: HERRE; var du mig nådig; hela du min själ, ty jag har syndat mot dig. 041:006 Mina fiender tala vad ont är mot mig: »När skall han dö och hans namn förgås?» 041:007 Kommer någon och besöker mig, så talar han falskhet; hans hjärta samlar åt honom vad ondskefullt är; sedan går han ut och talar därom.

041:008 De som hata mig tassla alla med varandra mot mig; de tänka ut mot mig det som är mig till skada. 041:009 »Ohjälplig ofärd har drabbat honom, han som ligger där skall icke mer stå upp.» 041:010 Ja, också min vän, som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter nu mot mig sin häl.

041:011 Men du, HERRE, var mig nådig och upprätta mig, så vill jag vedergälla dem. 041:012 Att du har behag till mig, det vet jag därav att min fiende icke får jubla över mig. 041:013 Ty mig uppehåller du, för min ostrafflighets skull, och låter mig stå inför ditt ansikte evinnerligen. ----

041:014 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Amen, Amen. Andra boken

042:001 För sångmästaren; en sång av Koras söner.

042:002 Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. 042:003 Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte? 042:004 Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?» 042:005 Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.

042:006 Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.

042:007 Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg. 042:008 Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig. 042:009 Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud. 042:010 Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?» 042:011 Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?»

042:012 Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.

043:001 Skaffa mig rätt, o Gud, och utför min sak mot ett folk utan fromhet; rädda mig ifrån falska och orättfärdiga människor. 043:002 Ty du är den Gud som är mitt värn; varför har du förkastat mig? Varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender? 043:003 Sänd ditt ljus och din sanning; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar, 043:004 så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd, och tacka dig på harpa, Gud, min Gud. 043:005 Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.

044:001 För sångmästaren; av Koras söner; en sång.

044:002 Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar. 044:003 Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig. 044:004 Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

044:005 Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger. 044:006 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare. 044:007 Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger; 044:008 nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam. 044:009 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. Sela.

044:010 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar. 044:011 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte. 044:012 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss. 044:013 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå. 044:014 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss. 044:015 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss. 044:016 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte, 044:017 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.

044:018 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund. 044:019 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg, 044:020 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.

044:021 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud, 044:022 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter? 044:023 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.

044:024 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid. 044:025 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål? 044:026 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden. 044:027 Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.

045:001 För sångmästaren, efter »Liljor»; av Koras söner; en sång, ett kväde om kärlek.

045:002 Mitt hjärta flödar över av sköna ord; jag säger: min dikt gäller en konung; en snabb skrivares penna är min tunga.

045:003 Du är den skönaste bland människors barn, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar; så se vi att Gud har välsignat dig evinnerligen. 045:004 Omgjorda din länd med ditt svärd, du hjälte, i ditt majestät och din härlighet. 045:005 Och drag så åstad, lyckosam i din härlighet, till försvar för sanning, för ödmjukhet och rättfärdighet, så skall din högra hand lära dig underbara gärningar. 045:006 Skarpa äro dina pilar; folk skola falla för dig; konungens fiender skola träffas i hjärtat. 045:007 Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen; ditt rikes spira är rättvisans spira. 045:008 Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet; därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.

045:009 Av myrra, aloe och kassia dofta alla dina kläder; från elfenbenspalatser gläder dig strängaspel. 045:010 Konungadöttrar har du såsom tärnor i ditt hov, en drottning står vid din högra sida, i guld från Ofir.

045:011 Hör, dotter, och giv akt, och böj ditt öra härtill: Förgät nu ditt folk och din faders hus, 045:012 och må konungen få hava sin lust i din skönhet; ty han är din herre, och för honom skall du falla ned.

045:013 Se, dottern Tyrus, ja, de rikaste folk söka nu att vinna din ynnest med skänker. 045:014 Idel härlighet är hon, konungadottern i gemaket: av guldvirkat tyg består hennes dräkt, 045:015 i brokigt vävda kläder föres hon till konungen; jungfrur, hennes väninnor, följa henne åt; de ledas in till dig. 045:016 Under glädje och fröjd föras de fram, de tåga in i konungens palats.

045:017 I dina fäders ställe skola dina söner träda; dem skall du sätta till furstar överallt i landet. 045:018 Ditt namn vill jag göra prisat bland alla kommande släkten; så skola ock folken lova dig, alltid och evinnerligen.

046:001 För sångmästaren; av Koras söner; till Alamót; en sång.

046:002 Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. 046:003 Därför skulle vi icke frukta, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet; 046:004 om än dess vågor brusade och svallade, så att bergen bävade vid dess uppror. Sela.

046:005 En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning. 046:006 Gud bor därinne, den vacklar icke; Gud hjälper den, när morgonen gryr. 046:007 Hedningarna larma, riken vackla; han låter höra sin röst, då försmälter jorden.

046:008 HERREN Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.

046:009 Kommen och skåden HERRENS verk: gärningar som väcka häpnad gör han på jorden. 046:010 Han stillar strider intill jordens ända, bågen bryter han sönder och bräcker spjutet, i eld bränner han upp stridsvagnarna. 046:011 »Bliven stilla och besinnen att jag är Gud; hög varder jag bland hedningarna, hög på jorden.»

046:012 HERREN Sebaot är men oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.

047:001 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

047:002 Klappen i händerna, alla folk, höjen jubel till Gud med fröjderop. 047:003 Ty HERREN är den Högste, fruktansvärd är han, en stor konung över hela jorden.

047:004 Han tvingar folk under oss och folkslag under våra fötter. 047:005 Han utväljer åt oss vår arvedel, Jakobs, hans älskades, stolthet. Sela.

047:006 Gud har farit upp under jubel, HERREN, under basuners ljud. 047:007 Lovsjungen Gud, lovsjungen; lovsjungen vår konung, lovsjungen.

047:008 Ty Gud är konung över hela jorden; lovsjungen honom med en sång. 047:009 Gud är nu konung över hedningarna, Gud har satt sig på sin heliga tron.

047:010 Folkens ypperste hava församlat sig till att bliva ett Abrahams Guds folk. Ty Gud tillhöra de som äro jordens sköldar; högt är han upphöjd.

048:001 En sång, en psalm av Koras söner.

048:002 Stor är HERREN och högt lovad, i vår Guds stad, på sitt heliga berg. 048:003 Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion längst uppe i norr, den store konungens stad. 048:004 Gud har i dess palatser gjort sig känd såsom ett värn.

048:005 Ty se, konungarna församlade sig, tillhopa drogo de fram. 048:006 De sågo det, då häpnade de; de förskräcktes, de flydde. 048:007 Bävan grep dem där, ångest lik en barnaföderskas. 048:008 Så krossar du Tarsis-skepp med östanvinden. 048:009 Såsom vi hade hört, så fingo vi se det, i HERREN Sebaots stad, i vår Guds stad; Gud håller den vid makt till evig tid. Sela.

048:010 Vi tänka, o Gud, på din nåd, när vi stå i ditt tempel. 048:011 Såsom ditt namn, o Gud, så når ock ditt lov intill jordens ändar; din högra hand är full av rättfärdighet. 048:012 Sions berg glädje sig, Juda döttrar fröjde sig, för dina domars skull.

048:013 Gån omkring Sion och vandren runt därom, räknen dess torn; 048:014 given akt på dess murar, skriden genom dess palatser, så att I kunnen förtälja därom för ett kommande släkte. 048:015 Ty sådan är Gud, vår Gud, alltid och evinnerligen; intill döden skall han ledsaga oss.

049:001 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

049:002 Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen, 049:003 både låga och höga, rika såväl som fattiga. 049:004 Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd. 049:005 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

049:006 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig? 049:007 De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom. 049:008 Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom. 049:009 För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid, 049:010 så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven. 049:011 Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.

049:012 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn. 049:013 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

049:014 Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela. 049:015 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning. 049:016 Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. Sela.

049:017 Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet. 049:018 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned. 049:019 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar, så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.

049:020 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

050:001 En psalm av Asaf.

Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster. 050:002 Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans. 050:003 Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt. 050:004 Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk: 050:005 »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.» 050:006 Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela.

050:007 Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag. 050:008 Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig. 050:009 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor; 050:010 ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen; 050:011 jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant. 050:012 Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är. 050:013 Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod? 050:014 Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste. 050:015 Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»

050:016 Men till den ogudaktige säger Gud: »Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan, 050:017 du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig? 050:018 Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag. 050:019 Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek. 050:020 Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du! 050:021 Så gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.

050:022 I som förgäten Gud, märken detta, för att jag icke må sönderriva eder utan räddning: 050:023 den som offrar lovets offer, han ärar mig; och den som aktar på sin väg, honom skall jag låta se Guds frälsning.»

051:001 För sångmästaren; en psalm av David, 051:002 när profeten Natan kom till honom, då han hade gått in till Bat-Seba.

051:003 Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet. 051:004 Två mig väl från min missgärning, och rena mig från synd. 051:005 Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig.

051:006 Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon; på det att du må finnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar.

051:007 Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig. 051:008 Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden; så lär mig då vishet i mitt innersta.

051:009 Skära mig med isop, så att jag varder ren; två mig, så att jag bliver vitare än snö. 051:010 Låt mig förnimma fröjd och glädje, låt de ben som du har krossat få fröjda sig. 051:011 Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar.

051:012 Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande. 051:013 Förkasta mig icke från ditt ansikte, och tag icke din helige Ande ifrån mig.

051:014 Låt mig åter få fröjdas över din frälsning, och uppehåll mig med villighetens ande. 051:015 Då skall jag lära överträdarna dina vägar, och syndarna skola omvända sig till dig.

051:016 Rädda mig undan blodstider, Gud, du min frälsnings Gud, så skall min tunga jubla över din rättfärdighet. 051:017 Herre, upplåt mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov.

051:018 Ty du har icke behag till offer, eljest skulle jag giva dig sådana; till brännoffer har du icke lust. 051:019 Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta.

051:020 Gör väl mot Sion i din nåd, bygg upp Jerusalems murar. 051:021 Då skall du undfå rätta offer, som behaga dig, brännoffer och heloffer; då skall man offra tjurar på ditt altare.

052:001 För sångmästaren; en sång av David, 052:002 när edoméen Doeg kom och berättade för Saul och sade till honom: »David har gått in i Ahimeleks hus.»

052:003 Varför berömmer du dig av vad ont är, du våldsverkare? Guds nåd varar ju beständigt. 052:004 Din tunga far efter fördärv, den är lik en skarp rakkniv, du arglistige. 052:005 Du älskar ont mer än gott, lögn mer än att tala vad rätt är. Sela.

052:006 Ja, du älskar allt fördärvligt tal, du falska tunga. 052:007 Därför skall ock Gud störta dig ned för alltid, han skall gripa dig och rycka dig ut ur din hydda och utrota dig ur de levandes land. Sela.

052:008 Och de rättfärdiga skola se det och frukta, de skola le åt honom: 052:009 »Se där är den man som icke gjorde Gud till sitt värn, utan förlitade sig på sin stora rikedom, trotsig i sin lystnad!»

052:010 Men jag skall vara såsom ett grönskande olivträd i Guds hus; jag förtröstar på Guds nåd alltid och evinnerligen. 052:011 Jag skall evinnerligen tacka dig för att du har gjort det; och inför dina fromma skall jag förbida ditt namn, ty det är gott.

053:001 För sångmästaren, till Mahalát; en sång av David.

053:002 Dårarna säga i sina hjärtan: »Det finnes ingen Gud.» Fördärv och styggelse är deras onda verk; ingen finnes, som gör vad gott är.

053:003 Gud skådar ned från himmelen på människors barn, för att se om det finnes någon förståndig, någon som söker Gud.

053:004 Nej, alla hava de avfallit, allasammans äro de fördärvade; ingen finnes, som gör vad gott är, det finnes icke en enda.

053:005 Hava de då intet fått förnimma, dessa ogärningsmän, dessa som uppäta mitt folk, likasom åte de bröd, och som icke åkalla Gud?

053:006 Jo, där överföll dem förskräckelse, varest intet förskräckligt var; ty Gud förströdde deras ben, när de lägrade sig mot dig. Så lät du dem komma på skam, ja, Gud förkastade dem.

053:007 Ack att från Sion komme frälsning för Israel! När Gud vill åter upprätta sitt folk, då skall Jakob fröjda sig, då skall Israel vara glad.

054:001 För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David, 054:002 när sifiterna kommo och sade till Saul: »David håller sig nu gömd hos oss.»

054:003 Gud, fräls mig genom ditt namn, och skaffa mig rätt genom din makt. 054:004 Gud, hör min bön, lyssna till min muns tal. 054:005 Ty främlingar resa sig upp mot mig, och våldsverkare stå efter mitt liv; de hava icke Gud för ögonen. Sela.

054:006 Se, Gud är min hjälpare, Herren uppehåller min själ. 054:007 Må det onda falla tillbaka på mina förföljare, förgör dem, du som är trofast. 054:008 Då skall jag offra åt dig med villigt hjärta; jag skall prisa ditt namn, o HERRE, ty det är gott. 054:009 Ja, ur all nöd räddar det mig, och mitt öga får se med lust på mina fiender.

055:001 För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David.

055:002 Lyssna, Gud, till min bön, och fördölj dig icke för min åkallan. 055:003 Akta på mig och svara mig. I mitt bekymmer är jag utan ro och måste klaga, 055:004 vid fiendens rop, vid den ogudaktiges skri.

Ty de vilja draga fördärv över mig, och i vrede ansätta de mig. 055:005 Mitt hjärta ängslas i mitt bröst, och dödens fasor hava fallit över mig. 055:006 Fruktan och bävan kommer över mig, och förfäran övertäcker mig.

055:007 Därför säger jag: Ack att jag hade vingar såsom duvan! Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo. 055:008 Ja, långt bort skulle jag fly, jag skulle taga härbärge i öknen. Sela. 055:009 Jag skulle skynda att söka mig en tillflykt undan stormvind och oväder.

055:010 Fördärva dem, Herre; gör deras tungor oense. Ty våld och genstridighet ser jag i staden. 055:011 Dag och natt gå de omkring den, ovanpå dess murar, ondska och olycka råda därinne; 055:012 ja, fördärv råder därinne, och från dess torg vika icke förtryck och svek.

055:013 Se, det är icke en fiende som smädar mig, det kunde jag fördraga; det är icke min ovän som förhäver sig mot mig, för honom kunde jag gömma mig undan. 055:014 Nej, du gör det, du som var min jämlike, min vän och förtrogne, 055:015 du som levde med mig i ljuvlig förtrolighet, du som i Guds hus gick med mig i högtidsskaran.

055:016 Döden komme över dem oförtänkt, levande fare de ned i dödsriket; ty ondska råder i deras boning, i deras hjärtan.

055:017 Men jag ropar till Gud; HERREN skall frälsa mig. 055:018 Afton och morgon och middag vill jag utgjuta mitt bekymmer och klaga, och han skall höra min röst. 055:019 Han förlossar min själ och skaffar henne ro, så att de icke komma vid mig; ty de äro många, som stå mig emot.

055:020 Gud skall höra det och giva dem svar, han som sitter på sin tron av ålder. Sela. Ty de vilja icke ändra sig, och de frukta ej Gud.

055:021 Den mannen bär händer på sin vän; han bryter sitt förbund. 055:022 Orden i hans mun äro hala såsom smör, men stridslust fyller hans hjärta; hans ord äro lenare än olja, dock äro de dragna svärd.

055:023 Kasta din börda på HERREN, han skall uppehålla dig; han skall i evighet icke tillstädja att den rättfärdige vacklar. 055:024 Gud, du skall störta dem ned i gravens djup; de blodgiriga och falska skola ej nå sin halva ålder. Men jag förtröstar på dig.

056:001 För sångmästaren, efter »Den stumma duvan i fjärran»; en sång av David, når filistéerna grepo honom i Gat.

056:002 Var mig nådig, o Gud, ty människor stå mig efter livet; beständigt tränga mig stridsmän. 056:003 Mina förföljare stå mig beständigt efter livet; ja, de äro många, som i högmod strida mot mig. 056:004 Men när fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig.

056:005 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord, på Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kan det som är kött göra mig?

056:006 Beständigt förbittra de livet för mig, alla deras tankar gå ut på att skada mig. 056:007 De rota sig samman, de lägga försåt, de vakta på mina steg, ty de stå efter mitt liv. 056:008 Skulle de räddas med all sin ondska? Nej, slå ned folken, Gud, i din vrede.

056:009 Du har räknat min flykts dagar. Samla mina tårar i din lägel; de stå ju i din bok. 056:010 Så måste då mina fiender vika tillbaka på den dag då jag ropar; det vet jag, att Gud står mig bi.

056:011 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord; med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord. 056:012 På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?

056:013 Jag har löften att infria till dig, o Gud; jag vill betala dig lovoffer. 056:014 Ty du har räddat min själ från döden, ja, mina fötter ifrån fall, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.

057:001 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.

057:002 Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.

057:003 Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig. 057:004 Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela. Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.

057:005 Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.

057:006 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.

057:007 De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. Sela.

057:008 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova. 057:009 Vakna upp, min ära; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.

057:010 Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen. 057:011 Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna.

057:012 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.

058:001 För sångmästaren; »Fördärva icke»; av David; en sång.

058:002 Talen I väl i eder stumhet vad rättfärdigt är? Dömen I såsom rätt är, I människors barn? 058:003 Nej, i hjärtat uppgören I onda anslag; I vägen ut i landet edra händers våld.

058:004 De ogudaktiga äro avfälliga allt ifrån modersskötet; de lögnaktiga fara vilse ända från sin moders liv. 058:005 Gift är i dem, likt ormens gift; en döv huggorm likna de, en som tillstoppar sitt öra, 058:006 så att han icke hör tjusarnas röst, icke den förfarne besvärjarens.

058:007 Gud, krossa tänderna i deras mun; bryt ut, o HERRE, de unga lejonens kindtänder. 058:008 Låt dem bliva till intet, likasom vatten som förrinner. När någon skjuter sina pilar, blive de såsom utan udd. 058:009 Må han vara lik snigeln, som upplöses och förgås, lik en kvinnas foster, som ej fick skåda solen.

058:010 Förrän edra grytor hava hunnit märka bränslet, och medan köttet ännu är rått, skall en glödvind rycka bort det. 058:011 Den rättfärdige skall glädja sig, när han skådar hämnden, han skall två sina fötter i den ogudaktiges blod. 058:012 Och människorna skola säga: »Ja, den rättfärdige får sin lön; ja, det finnes en Gud som dömer på jorden.»

059:001 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när Saul sände och lät bevaka hans hus för att döda honom.

059:002 Rädda mig, min Gud, från mina fiender, beskydda mig för mina motståndare. 059:003 Rädda mig från ogärningsmännen, och fräls mig från de blodgiriga. 059:004 Ty se, de ligga i försåt för mig; grymma människor rota sig samman mot mig, utan någon min överträdelse eller synd, o HERRE. 059:005 Utan någon min missgärning löpa de fram och göra sig redo; vakna upp, kom mig till mötes, och se härtill. 059:006 Ja, du HERRE Gud Sebaot, Israels Gud, vakna och hemsök alla hedningar, hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän. Sela.

059:007 Var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden. 059:008 Se, deras mun flödar över, svärd äro på deras läppar, ty »vem skulle höra det?» 059:009 Men du, HERRE, ler åt dem; du bespottar alla hedningar.

059:010 Mot deras makt vill jag hålla mig till dig, ty Gud är min borg. 059:011 Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd, Gud låter mig se med lust på mina förföljare.

059:012 Dräp dem icke, på det att mitt folk ej må förgäta det; låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring, och slå dem ned, du vår sköld, o Herre.

059:013 Vart ord på deras läppar är en synd i deras mun. Må de fångas i sitt högmod, genom den förbannelse och lögn som de tala. 059:014 Förgör dem i vrede, förgör dem, så att de ej mer äro till; och må de förnimma att det är Gud som råder i Jakob, allt intill jordens ändar. Sela.

059:015 Ja, var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden. 059:016 De driva omkring efter rov; om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.

059:017 Men jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nåd; ty du var för mig en borg och en tillflykt, när jag var i nöd. 059:018 Min starkhet, dig vill jag lovsjunga, ty Gud är min borg, min nåderike Gud.

060:001 För sångmästaren, efter »Vittnesbördets lilja»; en sång, till att inläras; av David, 060:002 när han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolv tusen man.

060:003 Gud, du har förkastat och förskingrat oss, du har varit vred; upprätta oss igen. 060:004 Du har kommit jorden att bäva och rämna; hela nu dess revor, ty den vacklar. 060:005 Du har låtit ditt folk se hårda ting, du har iskänkt åt oss rusande vin.

060:006 Men åt dem som frukta dig gav du ett baner, dit de kunde samla sig för att undfly bågen. Sela. 060:007 På det att dina vänner må varda räddade, må du giva seger med din högra hand och bönhöra oss.

060:008 Gud har talat i sin helgedom: »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avmäta Suckots dal. 060:009 Mitt är Gilead, och mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn, Juda min härskarstav; 060:010 Moab är mitt tvagningskärl, på Edom kastar jag min sko; höj jubelrop till min ära, du filistéernas land.»

060:011 Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom? 060:012 Har icke du, o Gud, förkastat oss, så att du ej drager ut med våra härar, o Gud? 060:013 Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet. 060:014 Med Gud kunna vi göra mäktiga ting; han skall förtrampa våra ovänner.

061:001 För sångmästaren, till strängaspel; av David.

061:002 Hör, o Gud, mitt rop, akta på min bön. 061:003 Från jordens ända ropar jag till dig, ty mitt hjärta försmäktar; för mig upp på en klippa, som är mig alltför hög. 061:004 Ty du är min tillflykt, ett starkt torn mot fienden. 061:005 Låt mig bo i din hydda evinnerligen; under dina vingars beskärm tager jag min tillflykt. Sela.

061:006 Ty du, o Gud, hör mina löften, åt dem som frukta ditt namn giver du en arvedel. 061:007 Du förökar konungens dagar; hans år skola vara från släkte till släkte. 061:008 Må han sitta på sin tron inför Gud evinnerligen; låt nåd och trofasthet bevara honom. 061:009 Då skall jag lovsjunga ditt namn till evig tid, i det jag får infria mina löften dag efter dag.

062:001 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

062:002 Allenast hos Gud söker min själ sin ro; från honom kommer min frälsning. 062:003 Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla.

062:004 Huru länge viljen I rasa mot denne man, samfällt slå honom ned, såsom vore han en lutande vägg, en sönderbräckt mur? 062:005 De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd, de hava behag till lögn; med munnen välsigna de, men i sitt innersta förbanna de. Sela.

062:006 Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp. 062:007 Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla. 062:008 Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud. 062:009 Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. Sela.

062:010 Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet; i vågskålen äro de för lätta, mindre än intet äro de allasammans. 062:011 Förliten eder icke på orätt vinning, sätten icke ett fåfängligt hopp till rov: om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå.

062:012 En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten; 062:013 och hos dig, Herre, är nåd. Ty du vedergäller var och en efter hans gärningar.

063:001 En psalm av David, när han var i Juda öken.

063:002 Gud, du är min Gud, bittida söker jag dig; min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, i ett torrt land, som försmäktar utan vatten.

063:003 Så skådar jag nu efter dig i helgedomen, för att få se din makt och ära. 063:004 Ty din nåd är bättre än liv; mina läppar skola prisa dig.

063:005 Så skall jag då lova dig, så länge jag lever; i ditt namn skall jag upplyfta mina händer.

063:006 Min själ varder mättad såsom av märg och fett; och med jublande läppar lovsjunger min mun, 063:007 när jag kommer ihåg dig på mitt läger och under nattens väkter tänker på dig.

063:008 Ty du är min hjälp, och under dina vingars skugga jublar jag. 063:009 Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.

063:010 Men dessa som stå efter mitt liv och vilja fördärva det, de skola fara ned i jordens djup. 063:011 De skola givas till pris åt svärdet, rovdjurs byte skola de varda.

063:012 Men konungen skall glädja sig i Gud; berömma sig skall var och en som svär vid honom, ty de lögnaktigas mun skall varda tillstoppad.

064:001 För sångmästaren; en psalm av David.

064:002 Hör, o Gud, min röst, när jag klagar, bevara mitt liv, ty fienden förskräcker mig. 064:003 Fördölj mig för de ondas hemliga råd, för ogärningsmännens larmande hop; 064:004 ty de vässa sina tungor likasom svärd, med bittra ord lägga de an såsom med pilar, 064:005 för att i lönndom skjuta den ostrafflige; plötsligt skjuta de på honom, utan försyn.

064:006 De befästa sig i sitt onda uppsåt, de orda om huru de skola lägga ut snaror; de säga: »Vem skulle se oss?» 064:007 De tänka ut onda anslag: »Nu äro vi redo med det råd vi hava uttänkt!» Ja, djupa äro männens tankar och hjärtan.

064:008 Då skjuter Gud dem; plötsligt sårar dem hans pil. 064:009 De bringas på fall och få straff för sina tungors skull; var och en som ser dem rister huvudet.

064:010 Och alla människor varda förskräckta; de förkunna vad Gud har gjort och förstå hans verk. 064:011 Den rättfärdige skall glädja sig i HERREN och taga sin tillflykt till honom, och alla rättsinniga skola berömma sig.

065:001 För sångmästaren; en psalm; en sång av David.

065:002 Gud, dig lovar man i stillhet i Sion, och till dig får man infria löfte. 065:003 Du som hör bön, till dig kommer allt kött. 065:004 Mina missgärningar voro mig övermäktiga; men du förlåter våra överträdelser. 065:005 Säll är den som du utväljer och låter komma till dig, så att han får bo i dina gårdar. Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus, det heliga i ditt tempel.

065:006 Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet, du vår frälsnings Gud, du som är en tillflykt för alla jordens ändar och för havet i fjärran; 065:007 du som gör bergen fasta genom din kraft, ty du är omgjordad med makt; 065:008 du som stillar havens brus, deras böljors brus och folkens larm. 065:009 De som bo vid jordens ändar häpna för dina tecken; österland och västerland uppfyller du med jubel.

065:010 Du låter dig vårda om landet och giver det överflöd, rikedom i ymnigt mått; Guds källa har vatten till fyllest. Du bereder säd åt människorna, när du så bereder jorden. 065:011 Dess fåror vattnar du, du jämnar det som är upplöjt; med regnskurar uppmjukar du den, det som växer därpå välsignar du. 065:012 Du kröner året med ditt goda, och dina spår drypa av fetma. 065:013 Betesmarkerna i öknen drypa, och höjderna omgjorda sig med fröjd. 065:014 Ängarna hölja sig i hjordar, och dalarna betäckas med säd; man höjer jubelrop och sjunger.

066:001 För sångmästaren; en sång, en psalm.

Höjen jubel till Gud, alla länder; 066:002 lovsjungen hans namns ära, given honom ära och pris. 066:003 Sägen till Gud: Huru underbara äro icke dina gärningar! För din stora makts skull visa dina fiender dig underdånighet. 066:004 Alla länder skola tillbedja och lovsjunga dig; de skola lovsjunga ditt namn. Sela.

066:005 Kommen och sen vad Gud har gjort; underbara äro hans gärningar mot människors barn. 066:006 Han förvandlade havet till torrt land; till fots gingo de genom floden; då gladdes vi över honom. 066:007 Genom sin makt råder han evinnerligen, hans ögon giva akt på hedningarna; de gensträviga må icke förhäva sig. Sela.

066:008 Prisen, I folk, vår Gud, och låten hans lov ljuda högt; 066:009 ty han har beskärt liv åt vår själ och har icke låtit vår fot vackla. 066:010 Ty väl prövade de oss, o Gud, du luttrade oss, såsom silver luttras; 066:011 du förde oss in i fängelse, du lade en tung börda på vår rygg; 066:012 du lät människor fara fram över vårt huvud, vi måste gå genom eld och vatten. Men du har fört oss ut och vederkvickt oss.

066:013 Så kommer jag då till ditt hus med brännoffer, jag vill infria mina löften till dig, 066:014 dem till vilka mina låppar öppnade sig, och som min mun uttalade i min nöd. 066:015 Brännoffer av feta får vill jag frambära åt dig, med offerånga av vädurar; jag vill offra både tjurar och bockar. Sela.

066:016 Kommen och hören, så vill jag förtälja för eder, I alla som frukten Gud, vad han har gjort mot min själ. 066:017 Till honom ropade jag med min mun, och lovsång var redan på min tunga. 066:018 Om jag hade förehaft något orätt i mitt hjärta, så skulle Herren icke höra mig. 066:019 Men Gud har hört mig, han har aktat på mitt bönerop. 066:020 Lovad vare Gud, som icke har förkastat min bön eller vänt ifrån mig sin nåd!

067:001 För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång.

067:002 Gud vare oss nådig och välsigne oss, han låte sitt ansikte lysa och ledsaga oss, Sela, 067:003 för att man på jorden må känna din väg, bland alla hedningar din frälsning.

067:004 Folken tacke dig, o Gud, alla folk tacke dig.

067:005 Folkslagen glädje sig och juble, ty du dömer folken rätt, och du leder folkslagen på jorden. Sela.

067:006 Folken tacke dig, o Gud, alla folk tacke dig.

067:007 Jorden har givit sin gröda. Gud, vår Gud, välsigne oss. 067:008 Gud välsigne oss, och alla jordens ändar frukte honom.

068:001 För sångmästaren; av David; en psalm, en sång.

068:002 Gud står upp; hans fiender varda förskingrade, och de som hata honom fly för hans ansikte. 068:003 Såsom rök fördrives, så fördrivas de av dig; likasom vaxet smälter för eld, så förgås de ogudaktiga för Guds ansikte. 068:004 Men de rättfärdiga äro glada, de fröjda sig inför Gud och jubla i glädje.

068:005 Sjungen till Guds ära, lovsägen hans namn. Gören väg för honom som drager fram genom öknarna. Hans namn är HERREN, fröjdens inför honom; 068:006 de faderlösas fader och änkors försvarare, Gud i sin heliga boning, 068:007 en Gud som förhjälper de ensamma till ett hem, och som för de fångna ut till lycka; allenast de gensträviga måste bo i en öken.

068:008 Gud, när du drog ut i spetsen för ditt folk, när du gick fram i ödemarken, Sela, 068:009 då bävade jorden, då utgöt himmelen sina flöden inför Guds ansikte; ja, Sinai bävade för Guds ansikte; Israels Guds. 068:010 Ett nåderikt regn lät du falla, o Gud; ditt arvland, som försmäktade, vederkvickte du. 068:011 Din skara fick bo däri; genom din godhet beredde du det åt de betryckta, o Gud.

068:012 Herren låter höra sitt ord, stor är skaran av kvinnor som båda glädje: 068:013 »Härskarornas konungar fly, de fly, och husmodern därhemma får utskifta byte. 068:014 Viljen I då ligga stilla inom edra hägnader? Duvans vingar äro höljda i silver, och hennes fjädrar skimra av guld. 068:015 När den Allsmäktige förströr konungarna i landet, faller snö på Salmon.»

068:016 Ett Guds berg är Basans berg, ett högtoppigt berg är Basans berg. 068:017 Men varför sen I så avogt, I höga berg, på det berg som Gud har utkorat till sitt säte, det där ock HERREN skall bo för alltid? 068:018 Guds vagnar äro tiotusenden, tusen och åter tusen; Herren drog fram med dem, Sinai är nu i helgedomen. 068:019 Du for upp i höjden, du tog fångar, du undfick gåvor bland människorna, ja, också de gensträviga skola bo hos HERREN Gud.

068:020 Lovad vare Herren! Dag efter dag bär han oss; Gud är vår frälsning. Sela. 068:021 Gud är för oss en Gud som frälsar, och hos HERREN, Herren finnes räddning från döden. 068:022 Men Gud sönderkrossar sina fienders huvuden, krossar hjässan på den som går där med skuld. 068:023 Herren säger: »Från Basan skall jag hämta dem, från havets djup skall jag hämta dem upp, 068:024 så att du kan stampa med din fot i blod och låta dina hundars tunga få sin del av fienderna.»

068:025 Man ser, o Gud, ditt högtidståg, min Guds, min konungs, tåg inne i helgedomen. 068:026 Främst gå sångare, harpospelare följa efter, mitt ibland unga kvinnor som slå på pukor. 068:027 Lova Gud i församlingarna, loven Herren, I av Israels brunn. 068:028 Där går Benjamin, den yngste, han för dem an; där går skaran av Juda furstar, Sebulons furstar, Naftalis furstar.

068:029 Din Gud har beskärt dig makt; så håll nu vid makt, o Gud, vad du har gjort för oss. 068:030 I ditt tempel i Jerusalem bäre konungar fram sina skänker åt dig. 068:031 Näps odjuret i vassen, tjurarnas hop med deras kalvar, folken, må de ödmjukt hylla dig med sina silverstycken. Ja, han förströr de folk som finna behag i krig. 068:032 De mäktige skola komma hit från Egypten, Etiopien skall skynda hit till Gud, med gåvor i händerna.

068:033 I riken på jorden, sjungen till Guds ära; lovsägen Herren, Sela, 068:034 honom som far fram på urtidshimlarnas himmel. Ja, där låter han höra sin röst, en mäktig röst. 068:035 Given Gud makten; över Israel är hans härlighet, och hans makt är i skyarna. 068:036 Fruktansvärd är du, Gud, i din helgedom; Israels Gud, han giver makt och styrka åt sitt folk. Lovad vare Gud!

069:001 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

069:002 Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet. 069:003 Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig. 069:004 Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud. 069:005 Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda. 069:006 Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig. 069:007 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

069:008 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte; 069:009 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn. 069:010 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig. 069:011 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek. 069:012 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk. 069:013 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

069:014 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet. 069:015 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen. 069:016 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig. 069:017 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet. 069:018 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig. 069:019 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull. 069:020 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner. 069:021 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen. 069:022 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

069:023 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra; 069:024 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid. 069:025 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem. 069:026 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor, 069:027 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit. 069:028 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet. 069:029 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

069:030 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda. 069:031 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse. 069:032 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar. 069:033 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva. 069:034 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna. 069:035 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri. 069:036 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet. 069:037 Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.

070:001 För sångmästaren; av David, till åminnelse.

070:002 Gud, kom till min räddning; HERRE, skynda till min hjälp. 070:003 Må de komma på skam och varda utskämda, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och blygas, som önska min ofärd. 070:004 Må de vända tillbaka i sin skam, som säga: »Rätt så, rätt så!»

070:005 Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; och de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare Gud!» 070:006 Jag är betryckt och fattig; Gud, skynda till mig. Min hjälp och min befriare är du; HERRE, dröj icke.

071:001 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam. 071:002 Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet; böj ditt öra till mig och fräls mig. 071:003 Var mig en klippa där jag får bo, och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg. 071:004 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld, ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

071:005 Ty du är mitt hopp, o Herre, HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom. 071:006 Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov.

071:007 Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt. 071:008 Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära. 071:009 Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

071:010 Ty mina fiender säga så om mig, och de som vakta på min själ rådslå så med varandra: 071:011 »Gud har övergivit honom; förföljen och gripen honom, ty det finnes ingen som räddar.»

071:012 Gud, var icke långt ifrån mig; min Gud, skynda till min hjälp. 071:013 Må de komma på skam och förgås, som stå emot min själ; må de höljas med smälek och blygd, som söka min ofärd.

071:014 Men jag skall alltid hoppas och än mer föröka allt ditt lov. 071:015 Min mun skall förtälja din rättfärdighet, hela dagen din frälsning, ty jag känner intet mått därpå. 071:016 Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar; jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.

071:017 Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under. 071:018 Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.

071:019 Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik? 071:020 Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande och föra oss upp igen du jordens djup. 071:021 Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen.

071:022 Så vill ock jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud; jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige. 071:023 Mina läppar skola jubla, ty jag vill lovsjunga dig; ja, jubla skall min själ, som du har förlossat. 071:024 Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet; ty de som sökte min ofärd hava kommit på skam och måst blygas.

072:001 Av Salomo.

Gud, giv åt konungen dina rätter och din rättfärdighet åt konungasonen. 072:002 Han döme ditt folk med rättfärdighet och dina betryckta med rätt. 072:003 Bergen bäre frid åt folket, så ock höjderna, genom rättfärdighet. 072:004 Han skaffe rätt åt de betryckta i folket, han frälse de fattiga och krosse förtryckaren. 072:005 Dig frukte man, så länge solen varar, och så länge månen skiner, från släkte till släkte. 072:006 Han vare lik regnet som faller på ängen, lik en regnskur som vattnar jorden. 072:007 I hans dagar blomstre den rättfärdige, och stor frid råde, till dess ingen måne mer finnes.

072:008 Må han härska från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar. 072:009 För honom buge sig öknens inbyggare, och hans fiender slicke stoftet. 072:010 Konungarna från Tarsis och havsländerna hembäre skänker, konungarna av Saba och Seba bäre fram gåvor. 072:011 Ja, alla konungar falle ned för honom, alla hedningar tjäne honom.

072:012 Ty han skall rädda den fattige som ropar och den betryckte och den som ingen hjälpare har. 072:013 Han skall vara mild mot den arme och fattige; de fattigas själar skall han frälsa. 072:014 Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.

072:015 Må han leva; må man föra till honom guld från Saba. Ständigt bedje man för honom, alltid välsigne man honom. 072:016 Ymnigt växe säden i landet, ända till bergens topp; dess frukt må susa likasom Libanons skog; och folk blomstre upp i städerna såsom örter på marken. 072:017 Hans namn förblive evinnerligen; så länge solen skiner, fortplante sig hans namn. Och i honom välsigne man sig; alla hedningar prise honom säll.

072:018 Lovad vare HERREN Gud, Israels Gud, som allena gör under! 072:019 Och lovat vare hans härliga namn evinnerligen, och hela jorden vare full av hans ära! Amen, Amen.

072:020 Slut på Davids, Isais sons, böner.

Tredje boken

073:001 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan. 073:002 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta; 073:003 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

073:004 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt. 073:005 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor. 073:006 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem. 073:007 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått. 073:008 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de. 073:009 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden; 073:010 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag. 073:011 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?» 073:012 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.

073:013 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld; 073:014 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig. 073:015 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.

073:016 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt, 073:017 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände. 073:018 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv. 073:019 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse. 073:020 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar. 073:021 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre, 073:022 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

073:023 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand. 073:024 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära. 073:025 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden. 073:026 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen. 073:027 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig. 073:028 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.

074:001 En sång av Asaf.

Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord? 074:002 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.

074:003 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen. 074:004 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken. 074:005 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.

074:006 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila. 074:007 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning. 074:008 De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.

074:009 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge. 074:010 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn? 074:011 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.

074:012 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden. 074:013 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet. 074:014 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.

074:015 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka. 074:016 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen. 074:017 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.

074:018 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn. 074:019 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv. 074:020 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen. 074:021 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.

074:022 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren. 074:023 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.

075:001 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en psalm, en sång av Asaf.

075:002 Vi tacka dig, o Gud, vi tacka dig. Ditt namn är oss nära; man förtäljer dina under.

075:003 »Om jag än bidar min tid, så dömer jag dock rätt. 075:004 Om än jorden är i upplösning med alla som bo därpå, så håller dock jag dess pelare stadiga.» Sela.

075:005 Jag säger till de övermodiga: »Varen icke övermodiga», och till de ogudaktiga: »Upphöjen ej hornet.» 075:006 Ja, upphöjen icke så högt edert horn, talen ej så hårdnackat vad fräckt är.

075:007 Ty icke från öster eller väster, ej heller från bergsöknen kommer hjälpen; 075:008 nej, Gud är den som dömer; den ene ödmjukar han, den andre upphöjer han.

075:009 Ty en kalk är i HERRENS hand, den skummar av vin och är full av tillblandad dryck, och han skänker i därav; sannerligen, alla ogudaktiga på jorden måste dricka dess drägg i botten.

075:010 Men jag skall förkunna det evinnerligen, jag skall lovsjunga Jakobs Gud. 075:011 Och de ogudaktigas alla horn skall jag få hugga av; men den rättfärdiges horn skola varda upphöjda.

076:001 För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång av Asaf.

076:002 Gud är känd i Juda, i Israel är hans namn stort; 076:003 i Salem vart hans hydda rest och hans boning på Sion. 076:004 Där bröt han sönder bågens ljungeldar, sköld och svärd och vad till kriget hör. Sela.

076:005 Full av ljus och härlighet går du fram ifrån segerbytenas berg. 076:006 De stormodiga äro avväpnade, de hava slumrat in och sova; alla stridsmännen hava måst låta händerna falla. 076:007 För din näpst, du Jakobs Gud, ligga domnade både man och häst.

076:008 Du, du är fruktansvärd; vem kan bestå inför dig, när du vredgas? 076:009 Från himmelen lät du höra din dom; då förskräcktes jorden och vart stilla, 076:010 då när Gud stod upp till dom, till att frälsa alla ödmjuka på jorden. Sela.

076:011 Ty människors vrede varder dig till pris; du har vrede till övers att omgjorda dit med. 076:012 Gören löften och infrien dem åt HERREN, eder Gud; alla de som äro omkring honom bäre fram skänker åt den Fruktansvärde. 076:013 Ty han stäcker furstarnas övermod; fruktansvärd är han för konungarna på jorden.

077:001 För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.

077:002 Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig. 077:003 På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig. 077:004 Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela.

077:005 Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala. 077:006 Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått. 077:007 Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.

077:008 Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa? 077:009 Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider? 077:010 Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela.

077:011 Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr. 077:012 Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under; 077:013 jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.

077:014 Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud? 077:015 Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken. 077:016 Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. Sela.

077:017 Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade. 077:018 Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring. 077:019 Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade. 077:020 Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke. 077:021 Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.

078:001 En sång av Asaf.

Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord. 078:002 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom. 078:003 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss, 078:004 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.

078:005 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn. 078:006 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.

078:007 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt. 078:008 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.

078:009 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag. 078:010 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra. 078:011 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.

078:012 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark. 078:013 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög. 078:014 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken. 078:015 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav. 078:016 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.

078:017 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen. 078:018 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad. 078:019 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen? 078:020 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»

078:021 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel, 078:022 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.

078:023 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar; 078:024 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem. 078:025 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.

078:026 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram. 078:027 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand; 078:028 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.

078:029 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter. 078:030 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun, 078:031 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.

078:032 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under. 078:033 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.

078:034 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud. 078:035 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare; 078:036 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga. 078:037 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.

078:038 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram. 078:039 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.

078:040 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken! 078:041 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige. 078:042 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen, 078:043 då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.

078:044 Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten; 078:045 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.

078:046 Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor; 078:047 han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar; 078:048 han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.

078:049 Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar. 078:050 Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten. 078:051 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.

078:052 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen. 078:053 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet. 078:054 Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat. 078:055 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.

078:056 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd; 078:057 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker. 078:058 De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.

078:059 Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm. 078:060 Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna; 078:061 han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.

078:062 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han. 078:063 Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång. 078:064 Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.

078:065 Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin. 078:066 Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem. 078:067 Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.

078:068 Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade. 078:069 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt. 078:070 Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.

078:071 Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel. 078:072 Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.

079:001 En psalm av Asaf.

Gud, hedningarna hava fallit in i din arvedel, de hava orenat ditt heliga tempel, de hava gjort Jerusalem till en stenhop. 079:002 De hava givit dina tjänares kroppar till mat åt himmelens fåglar, dina frommas kött åt markens djur. 079:003 De hava utgjutit deras blod såsom vatten, runt omkring Jerusalem, och ingen fanns, som begrov dem. 079:004 Vi hava blivit till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

079:005 Huru länge, o HERRE, skall du så oavlåtligen vredgas, huru länge skall din nitälskan brinna såsom eld? 079:006 Utgjut din förtörnelse över hedningarna, som ej känna dig, och över de riken som icke åkalla ditt namn. 079:007 Ty de hava uppätit Jakob, och hans boning hava de förött.

079:008 Tänk ej, oss till men, på förfädernas missgärningar, låt din barmhärtighet snarligen komma oss till mötes, ty vi äro i stort elände. 079:009 Hjälp oss, du vår frälsnings Gud, för ditt namns äras skull; rädda oss och förlåt oss våra synder för ditt namns skull.

079:010 Varför skulle hedningarna få säga: »Var är nu deras Gud?» Låt det inför våra ögon bliva kunnigt på hedningarna huru du hämnas dina tjänares utgjutna blod. 079:011 Låt de fångnas klagan komma inför ditt ansikte, låt efter din arms väldighet dödens barn bliva vid liv. 079:012 Och giv våra grannar sjufalt tillbaka i deras sköte den smädelse varmed de hava smädat dig, Herre.

079:013 Men vi som äro ditt folk och får i din hjord, vi vilja tacka dig evinnerligen, vi vilja förtälja ditt lov från släkte till släkte.

080:001 För sångmästaren, efter »Liljor»; ett vittnesbörd; av Asaf; en psalm.

080:002 Lyssna, du Israels herde, du som leder Josef såsom din hjord; du som tronar på keruberna, träd fram i glans. 080:003 Låt din makt vakna upp till att gå framför Efraim och Benjamin och Manasse, och kom till vår frälsning.

080:004 Gud, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

080:005 HERRE Gud Sebaot, huru länge skall du vredgas vid ditt folks bön? 080:006 Du har låtit dem äta tårebröd och givit dem tårar att dricka i fullt mått. 080:007 Du gör oss till ett trätoämne för våra grannar, och våra fiender bespotta oss.

080:008 Gud Sebaot, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

080:009 Ett vinträd flyttade du från Egypten, du förjagade hedningarna och planterade det. 080:010 Du röjde rum för det, och det slog rötter och uppfyllde landet. 080:011 Bergen blevo betäckta av dess skugga och Guds cedrar av dess rankor; 080:012 det utbredde sina revor ända till havet och sina telningar intill floden.

080:013 Varför har du då brutit ned dess hägnad, så att alla vägfarande riva till sig därav? 080:014 Vildsvinet från skogen frossar därpå, och djuren på marken äta därav.

080:015 Gud Sebaot, vänd åter, skåda ned från himmelen och se härtill, och låt dig vårda om detta vinträd. 080:016 Skydda trädet som din högra hand har planterat, och den son som du har fostrat åt dig. 080:017 Det är förbränt av eld och kringhugget; för ditt ansiktes näpst förgås de. 080:018 Håll din hand över din högra hands man, över den människoson som du har fostrat åt dig. 080:019 Då skola vi icke vika ifrån dig; behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn.

080:020 HERRE Gud Sebaot, upprätta oss; låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

081:001 För sångmästaren, till Gittít; av Asaf.

081:002 Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet, höjen jubel till Jakobs Gud. 081:003 Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda, ljuvliga harpor tillsammans med psaltare. 081:004 Stöten i basun vid nymånaden, vid fullmånen, på vår högtidsdag.

081:005 Ty detta är en stadga för Israel, en Jakobs Guds rätt. 081:006 Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef, när han drog ut mot Egyptens land.

Jag hör ett tal som är mig nytt: 081:007 »Jag lyfte bördan från hans skuldra, hans händer blevo fria ifrån lastkorgen. 081:008 I nöden ropade du, och jag räddade dig; jag svarade dig, höljd i tordön, jag prövade dig vid Meribas vatten. Sela.

081:009 Hör, mitt folk, och låt mig varna dig; Israel, o att du ville höra mig! 081:010 Hos dig skall icke finnas någon annan gud, och du skall ej tillbedja någon främmande gud. 081:011 Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig upp ur Egyptens land; låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.

081:012 Men mitt folk ville ej höra min röst, och Israel var mig icke till viljes. 081:013 Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet, det fingo vandra efter sina egna rådslag.

081:014 O att mitt folk ville höra mig, och att Israel ville vandra på mina vägar! 081:015 Då skulle jag snart kuva deras fiender och vända min hand mot deras ovänner.

081:016 De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet, och hans folks tid skulle vara evinnerligen. 081:017 Och han skulle bespisa det med bästa vete; ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.»

082:001 En psalm av Asaf.

Gud står i gudaförsamlingen, mitt ibland gudarna håller han dom:

082:002 »Huru länge skolen I döma orätt och vara partiska för de ogudaktiga? Sela. 082:003 Skaffen den arme och faderlöse rätt, given den betryckte och torftige rättvisa. 082:004 Befrien den arme och fattige, rädden honom från de ogudaktigas hand.

082:005 Men de veta intet och hava intet förstånd, de vandra i mörker; jordens alla grundvalar vackla. 082:006 Jag har väl sagt att I ären gudar och allasammans den Högstes söner; 082:007 men I måsten dock dö, såsom människor dö, och falla, likaväl som var furste faller.»

082:008 Ja, stå upp, o Gud; håll dom över jorden, ty med arvsrätt råder du över alla folk.

083:001 En sång, en psalm av Asaf.

083:002 Gud, var icke så tyst, tig icke och var icke så stilla, o Gud. 083:003 Ty se, dina fiender larma, och de som hata dig resa upp huvudet. 083:004 Mot ditt folk förehava de listiga anslag och rådslå mot dem som du beskyddar. 083:005 De säga: »Kom, låt oss utrota dem, så att de ej mer äro ett folk, och så att ingen mer tänker på Israels namn.»

083:006 Ty endräktigt rådslå dem med varandra, de sluta mot dig ett förbund: 083:007 Edoms tält och ismaeliterna, Moab och hagariterna, 083:008 Gebal och Ammon och Amalek, filistéerna tillika med dem som bo i Tyrus; 083:009 Assur har ock slutit sig till dem, han har lånat sin arm åt Lots barn. Sela.

083:010 Gör med dem såsom du gjorde med Midjan, såsom med Sisera och Jabin vid Kisons bäck, 083:011 dem som förgjordes vid En-Dor och blevo till gödning åt marken. 083:012 Låt det gå deras ädlingar såsom det gick Oreb och Seeb, och alla deras furstar såsom det gick Seba och Salmunna, 083:013 eftersom de säga: »Guds ängder vilja vi intaga åt oss.»

083:014 Min Gud, låt dem bliva såsom virvlande löv, såsom strå för vinden. 083:015 Lik en eld som förbränner skog och lik en låga som avsvedjar berg 083:016 förfölje du dem med ditt oväder, och förskräcke du dem med din storm. 083:017 Gör deras ansikten fulla med skam, så att de söka ditt namn, o HERRE.

083:018 Ja, må de komma på skam och förskräckas till evig tid, må de få blygas och förgås. 083:019 Och må de förnimma att du allena bär namnet »HERREN», den Högste över hela jorden.

084:001 För sångmästaren, till Gittít; av Koras söner; en psalm.

084:002 Huru ljuvliga äro icke dina boningar, HERRE Sebaot! 084:003 Min själ längtar och trängtar efter HERRENS gårdar, min själ och min kropp jubla mot levande Gud. 084:004 Ty sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon kan lägga sina ungar: dina altaren, HERRE Sebaot, min konung och min Gud.

084:005 Saliga äro de som bo i ditt hus; de lova dig beständigt. Sela.

084:006 Saliga äro de människor som i dig hava sin starkhet, de vilkas håg står till dina vägar. 084:007 När de vandra genom Tåredalen, göra de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser. 084:008 De gå från kraft till kraft; så träda de fram inför Gud på Sion.

084:009 HERRE Gud Sebaot, hör min bön, lyssna, du Jakobs Gud. Sela. 084:010 Gud, vår sköld, ser härtill, och akta på din smordes ansikte.

084:011 Ty en dag i dina gårdar är bättre än eljest tusen. Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus än dväljas i de ogudaktigas hyddor. 084:012 Ty HERREN Gud är sol och sköld; HERREN giver nåd och ära; han vägrar icke dem något gott, som vandra i ostrafflighet. 084:013 HERRE Sebaot, salig är den människa som förtröstar på dig.

085:001 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

085:002 HERRE, du var förr ditt land nådig, du upprättade åter Jakobs hus. 085:003 Du förlät ditt folks missgärning, du överskylde all dess synd. Sela. 085:004 Du lät all din förgrymmelse fara och vände dig ifrån din vredes glöd.

085:005 Så vänd dig nu åter till oss, du vår frälsnings Gud, och upphör med din förtörnelse mot oss. 085:006 Vill du då vredgas på oss evinnerligen och låta din vrede vara från släkte till släkte? 085:007 Vill du icke åter giva oss liv, så att ditt folk får glädjas i dig? 085:008 HERRE, låt oss se din nåd, och giv oss din frälsning.

085:009 Jag vill höra vad Gud, HERREN, talar: se, han talar frid till sitt folk och till sina fromma; må de blott icke vända åter till dårskap. 085:010 Ja, hans frälsning är nära dem som frukta honom, och så skall ära bo i vårt land. 085:011 Godhet och trofasthet skola där mötas, rättfärdighet och frid kyssas; 085:012 trofasthet skall växa upp ur jorden och rättfärdighet blicka ned från himmelen. 085:013 HERREN skall giva oss vad gott är, och vårt land skall giva sin gröda. 085:014 Rättfärdighet skall gå framför honom, den skall ock stadigt följa i hans spår.

086:001 En bön av David.

HERRE, böj till mig ditt öra och svara mig, ty jag är betryckt och fattig. 086:002 Bevara min själ, ty jag är from; du min Gud, fräls din tjänare, som förtröstar på dig. 086:003 Var mig nådig, o Herre, ty hela dagen ropar jag till dig. 086:004 Gläd din tjänares själ, ty till dig, Herre, upplyfter jag min själ. 086:005 Ty du, o Herre, är god och förlåtande och stor i nåd mot alla som åkalla dig. 086:006 Lyssna, HERRE, till mitt bedjande, och akta på mina böners ljud. 086:007 På min nöds dag åkallar jag dig, ty du skall svara mig.

086:008 Ingen är dig lik bland gudarna, Herre, och intet är såsom dina verk. 086:009 Hedningarna, som du har gjort, skola alla komma och tillbedja inför dig, Herre, och skola ära ditt namn. 086:010 Ty du är stor, och du gör stora under; du allena är Gud.

086:011 Visa mig, HERRE, din väg; jag vill vandra i din sanning. Behåll mitt hjärta vid det ena att jag fruktar ditt namn. 086:012 Då vill jag tacka dig, Herre, min Gud, av allt mitt hjärta och ära ditt namn evinnerligen; 086:013 ty din nåd är stor över mig, och du räddar min själ ur dödsrikets djup.

086:014 Gud, fräcka människor hava rest sig upp mot mig, och våldsverkarnas hop står efter mitt liv; de hava icke dig för ögonen. 086:015 Men du, Herre, är en barmhärtig och nådig Gud, långmodig och stor i mildhet och trofasthet.

086:016 Vänd dig till mig och var mig nådig, giv åt din tjänare din makt, och fräls din tjänarinnas son. 086:017 Gör ett tecken med mig, så att det går mig väl; och må de som hata mig se med blygd att du, o HERRE, hjälper mig och tröstar mig.

087:001 Av Koras söner; en psalm, en sång.

Den stad han har grundat står på de heliga bergen; 087:002 HERREN älskar Sions portar mest bland alla Jakobs boningar. 087:003 Härliga ting äro talade om dig, du Guds stad. Sela.

087:004 »Rahab och Babel skall jag nämna bland mina bekännare; så ock Filisteen och Tyrus och Kus, dessa äro födda där.»

087:005 Ja, om Sion skall det sägas: »Den ene som den andre är född därinne.» Och han, den Högste, skall hålla det vid makt.

087:006 Ja, när HERREN tecknar upp folken, då skall han räkna så: »Dessa äro födda där.» Sela. 087:007 Och under sång och dans skall man säga: »Alla mina källor äro i dig.»

088:001 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman.

088:002 HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig. 088:003 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.

088:004 Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt liv har kommit nära dödsriket. 088:005 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft. 088:006 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand. 088:007 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet. 088:008 Din vrede vilar tungt på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.

088:009 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut. 088:010 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.

088:011 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? Sela. 088:012 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet? 088:013 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?

088:014 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes. 088:015 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?

088:016 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla. 088:017 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig. 088:018 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans. 088:019 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.

089:001 En sång av esraiten Etan.

089:002 Jag vill sjunga om HERRENS nådegärningar evinnerligen; jag vill låta min mun förkunna din trofasthet, från släkte till släkte. 089:003 Ja, jag säger: För evig tid skall nåd byggas upp; i himmelen, där befäster du din trofasthet.

089:004 »Jag har slutit ett förbund med min utvalde, med ed har jag lovat min tjänare David: 089:005 'Jag skall befästa din säd för evig tid och bygga din tron från släkte till släkte.'» Sela.

089:006 Av himlarna prisas dina under, o HERRE, och i de heligas församling din trofasthet. 089:007 Ty vilken i skyn kan liknas vid HERREN, vilken bland Guds söner kan aktas lik HERREN?

089:008 Ja, Gud är mycket förskräcklig i de heligas råd och fruktansvärd utöver alla som äro omkring honom. 089:009 HERRE, härskarornas Gud, vem är dig lik? Stark är HERREN; och din trofasthet är runt omkring dig.

089:010 Du är den som råder över havets uppror; när dess böljor resa sig, stillar du dem. 089:011 Du krossade Rahab, så att han låg lik en slagen; med din mäktiga arm förströdde du dina fiender.

089:012 Din är himmelen, din är ock jorden; du har grundat jordens krets med allt vad därpå är. 089:013 Norr och söder, dem har du skapat; Tabor och Hermon jubla i ditt namn.

089:014 Du har en arm med hjältekraft, mäktig är din hand, hög är din högra hand. 089:015 Rättfärdighet och rätt äro din trons fäste, nåd och sanning stå inför ditt ansikte.

089:016 Saligt är det folk som vet vad jubel är, de som vandra, o HERRE, i ditt ansiktes ljus.

089:017 I ditt namn fröjda de sig alltid, och genom din rättfärdighet upphöjas de.

089:018 Ty du är deras starkhet och prydnad, och genom din nåd upphöjer du vårt horn. 089:019 Ty han som är vår sköld tillhör HERREN, vår konung tillhör Israels Helige.

089:020 På den tiden talade du i en syn till dina fromma och sade: »Jag har lagt hjälp i en hjältes hans, jag har upphöjt en yngling ur folket.

089:021 Jag har funnit min tjänare David och smort honom med min helig olja. 089:022 Min hand skall stadigt vara med honom, och min arm skall styrka honom.

089:023 Ingen fiende skall oförtänkt komma över honom, och ingen orättfärdig skall förtrycka honom; 089:024 nej, jag skall krossa hans ovänner framför honom, och jag skall hemsöka dem som hata honom.

089:025 Min trofasthet och min nåd skola vara med honom, och i mitt namn skall hans horn varda upphöjt. 089:026 Jag skall lägga havet under hans hand och strömmarna under hans högra hand.

089:027 Han skall kalla mig så: 'Du min fader, min Gud och min frälsnings klippa.' 089:028 Ja, jag skall göra honom till den förstfödde, till den högste bland konungarna på jorden.

089:029 Jag skall bevara min nåd åt honom evinnerligen, och mitt förbund med honom skall förbliva fast. 089:030 Jag skall låta hans säd bestå till evig tid, och hans tron, så länge himmelen varar.

089:031 Om hans barn övergiva min lag och icke vandra efter mina rätter, 089:032 om de bryta mot mina stadgar och icke hålla mina bud, 089:033 då skall jag väl hemsöka deras överträdelse med ris och deras missgärning med plågor, 089:034 men min nåd skall jag ej taga ifrån honom, och jag skall icke svika i trofasthet.

089:035 Jag skall icke bryta mitt förbund, och vad mina läppar hava talat skall jag ej förändra. 089:036 En gång har jag svurit det vid min helighet, och mitt löfte till David skall jag icke bryta.

089:037 Hans säd skall förbliva evinnerligen och hans tron inför mig så länge som solen; 089:038 såsom månen skall den bestå evinnerligen. Och trofast är vittnet i skyn.» Sela.

089:039 Men nu har du förkastat och förskjutit din smorde och handlat i vrede mot honom. 089:040 Du har upplöst förbundet med din tjänare, du har oskärat hans krona och kastat den ned till jorden.

089:041 Du har brutit ned alla hans murar, du har gjort hans fästen till spillror. 089:042 Alla som gå vägen fram plundra honom, han har blivit till smälek för sina grannar.

089:043 Du har upphöjt hans ovänners högra hand och berett alla hans fiender glädje. 089:044 Ja, du har låtit hans svärdsegg vika tillbaka och icke hållit honom uppe i striden.

089:045 Du har gjort slut på hans glans och slagit hans tron till jorden. 089:046 Du har förkortat hans ungdoms dagar, du har höljt honom med skam. Sela.

089:047 Huru länge, o HERRE, skall du så alldeles fördölja dig? Huru länge skall din vrede brinna såsom eld? 089:048 Tänk på huru kort mitt liv varar, och huru förgängliga du har skapat alla människors barn.

089:049 Ty vilken är den man som får leva och undgår att se döden? Vem räddar din själ från dödsrikets våld? Sela. 089:050 Herre, var äro din forna nådegärningar, vad du lovade David med ed i din trofasthet.

089:051 Tänk, Herre, på dina tjänares smälek, på vad jag måste fördraga av alla de många folken; 089:052 tänk på huru dina fiender smäda, o HERRE, huru de smäda din smordes fotspår. ----

089:053 Lovad vare HERREN evinnerligen! Amen, Amen. Fjärde boken

090:001 En bön av gudsmannen Mose.

Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte. 090:002 Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.

090:003 Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: »Vänden åter, I människors barn.» 090:004 Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt.

090:005 Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn. Om morgonen likna de gräset som frodas; 090:006 det blomstrar upp och frodas om morgonen, men om aftonen torkar det bort och förvissnar.

090:007 Ty vi förgås genom din vrede, och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort. 090:008 Du ställer våra missgärningar inför dig, våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.

090:009 Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse, vi lykta våra år såsom en suck. 090:010 Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.

090:011 Vem besinnar din vredes makt och din förgrymmelse, så att han fruktar dig? 090:012 Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan.

090:013 HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare. 090:014 Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr, så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.

090:015 Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss, så många år som vi hava lidit olycka. 090:016 Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn.

090:017 Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet komme över oss. Må du främja för oss våra händers verk; ja, våra händers verk främje du.

091:001 Den som sitter under den Högstes beskärm och vilar under den Allsmäktiges skugga, 091:002 han säger: »I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar.»

091:003 Ja, han skall rädda dig ifrån fågelfängarens snara och ifrån pesten, som fördärvar. 091:004 Med sina fjädrar skall han betäcka dig, och under hans vingar skall du finna tillflykt; hans trofasthet är sköld och skärm.

091:005 Du skall icke behöva frukta nattens fasor, icke pilen, som flyger om dagen, 091:006 icke pesten, som går fram i mörkret, eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus.

091:007 Om ock tusen falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, så skall det dock icke drabba dig. 091:008 Dina ögon skola blott skåda därpå med lust, och du skall se de ogudaktigas lön. 091:009 Ty du har sagt: »Du, HERRE, är mitt skygd», och du har gjort den Högste till din tillflykt.

091:010 Ingen olycka skall vederfaras dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda. 091:011 Ty han skall giva sina änglar befallning om dig, att de skola bevara dig på alla dina vägar. 091:012 De skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten. 091:013 Över lejon och huggormar skall du gå fram, du skall trampa ned unga lejon och drakar.

091:014 »Han håller sig intill mig, därför skall jag befria honom; jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn. 091:015 Han åkallar mig, och jag skall svara honom; jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och låta honom komma till ära. 091:016 Jag skall mätta honom med långt liv och låta honom se min frälsning.»

092:001 En psalm, en sång för sabbatsdagen.

092:002 Det är gott att tacka HERREN och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, 092:003 att om morgonen förkunna din nåd, och när natten har kommit din trofasthet, 092:004 med tiosträngat instrument och psaltare, med spel på harpa.

092:005 Ty du gläder mig, HERRE, med dina gärningar; jag vill jubla över dina händers verk. 092:006 Huru stora äro icke dina verk, o HERRE! Ja, övermåttan djupa äro dina tankar. 092:007 En oförnuftig man besinnar det ej, och en dåre förstår icke sådant.

092:008 Om ock de ogudaktiga grönska såsom gräs och ogärningsmännen blomstra allasammans, så sker det till fördärv för evig tid. 092:009 Men du, HERRE, är hög evinnerligen. 092:010 Ty se, dina fiender, HERRE, se, dina fiender förgås, alla ogärningsmännen bliva förströdda.

092:011 Men mitt horn gör du högt såsom vildoxens; jag varder övergjuten med frisk olja. 092:012 Och med lust får mitt öga skåda på mina förföljare och mina öron höra om de onda som resa sig upp mot mig. 092:013 Den rättfärdige grönskar såsom ett palmträd, såsom en ceder på Libanon växer han till.