Bibeln, Gamla och Nya Testamentet (part 5 of 8)

Bibeln, Gamla och Nya Testamentet (part 5 of 8)

119:073 Dina händer hava gjort och berett mig; giv mig förstånd, så att jag kan lära dina bud. 119:074 De som frukta dig skola se mig och glädjas, ty jag hoppas på ditt ord. 119:075 HERRE, jag vet att dina domar äro rättfärdiga, och att du har tuktat mig i trofasthet. 119:076 Din nåd vare min tröst, såsom du har lovat din tjänare. 119:077 Din barmhärtighet komme över mig, så att jag får leva; ty din lag är min lust. 119:078 På skam komme de fräcka, ty de hava gjort mig orätt utan sak; men jag vill begrunda dina befallningar. 119:079 Till mig må de vända sig, som frukta dig, och de om känna dina vittnesbörd. 119:080 Mitt hjärta vare ostraffligt i dina stadgar, så att jag icke kommer på skam.

119:081 Min själ trängtar efter din frälsning, jag hoppas på ditt ord. 119:082 Mina ögon trängta efter ditt tal, och jag säger: »När vill du trösta mig?» 119:083 Ty jag är såsom en vinlägel i rök, men jag förgäter icke dina stadgar. 119:084 Huru få äro icke din tjänares dagar! När vill du hålla dom över mina förföljare? 119:085 De fräcka gräva gropar för mig, de som icke leva efter din lag. 119:086 Alla dina bud äro sanning; utan sak förföljer man mig; hjälp mig. 119:087 De hava så när fördärvat mig på jorden, fastän jag icke har övergivit dina befallningar. 119:088 Behåll mig vid liv efter din nåd, så vill jag hålla din muns vittnesbörd.

119:089 Evinnerligen, HERRE, står ditt ord fast i himmelen. 119:090 Från släkte till släkte varar din trofasthet; du har grundat jorden, och den består. 119:091 Till att utföra dina rätter består allt än i dag, ty allting måste tjäna dig. 119:092 Om din lag icke hade varit min lust, så hade jag förgåtts i mitt elände. 119:093 Aldrig skall jag förgäta dina befallningar, ty genom dem har du behållit mig vid liv. 119:094 Jag är din, fräls mig; ty jag begrundar dina befallningar. 119:095 På mig vakta de ogudaktiga för att förgöra mig; men jag aktar på dina vittnesbörd. 119:096 På all annan fullkomlighet har jag sett en ände, men ditt bud är omätligt i vidd.

119:097 Huru kär har jag icke din lag! Hela dagen begrundar jag den. 119:098 Visare än mina fiender äro, göra mig dina bud, ty de tillhöra mig för evig tid. 119:099 Jag är klokare än alla mina lärare, ty jag begrundar dina vittnesbörd. 119:100 Jag är förståndigare än de gamle, ty jag tager dina befallningar i akt. 119:101 Jag avhåller mina fötter ifrån alla onda vägar, för att jag må hålla ditt ord. 119:102 Jag viker icke ifrån dina rätter, ty du undervisar mig. 119:103 Huru ljuvt för min tunga är icke ditt tal! Det är ljuvare än honung för min mun. 119:104 Av dina befallningar får jag förstånd; därför hatar jag alla lögnens vägar.

119:105 Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. 119:106 Jag har svurit och hållit det: att taga din rättfärdighets rätter i akt. 119:107 Jag är storligen plågad; HERRE, behåll mig vid liv efter ditt ord. 119:108 Låt min muns frivilliga offer behaga dig, HERRE, och lär mig dina rätter. 119:109 Jag bär min själ alltid i min hand, men jag förgäter icke din lag. 119:110 De ogudaktiga lägga ut snaror för mig, men jag far icke vilse från dina befallningar. 119:111 Jag har dina vittnesbörd till min eviga arvedel, ty de äro mitt hjärtas fröjd. 119:112 Jag har böjt mitt hjärta till att göra efter dina stadgar, alltid och intill änden.

119:113 Jag hatar dem som halta på båda sidor, men din lag har jag kär. 119:114 Du är mitt beskärm och min sköld; jag hoppas på ditt ord. 119:115 Viken bort ifrån mig, I onde; jag vill taga min Guds bud i akt. 119:116 Uppehåll mig efter ditt tal, så att jag får leva, och låt mig icke komma på skam med mitt hopp. 119:117 Stöd mig, så att jag varder frälst, så vill jag alltid se med lust på dina stadgar. 119:118 Du aktar för intet alla som fara vilse från dina stadgar, ty förgäves är deras svek. 119:119 Du förkastar såsom slagg alla ogudaktiga på jorden; därför har jag dina vittnesbörd kära. 119:120 Av fruktan för dig ryser mitt kött, och jag rädes för dina domar.

119:121 Jag övar rätt och rättfärdighet; du skall icke överlämna mig åt mina förtryckare. 119:122 Tag dig an din tjänares sak, och låt det gå honom väl; låt icke de fräcka förtrycka mig. 119:123 Mina ögon trängta efter din frälsning och efter din rättfärdighets tal. 119:124 Gör med din tjänare efter din nåd, och lär mig dina stadgar. 119:125 Jag är din tjänare; giv mig förstånd, så att jag kan känna dina vittnesbörd. 119:126 Det är tid för HERREN att handla, ty de hava gjort din lag om intet. 119:127 Därför har jag dina bud kära mer än guld, jag, mer än fint guld. 119:128 Därför håller jag alla dina befallningar i allo för rätta, men alla lögnens vägar hatar jag.

119:129 Underbara äro dina vittnesbörd, därför tager min själ dem i akt. 119:130 När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga. 119:131 Jag spärrar upp min mun och flämtar, ty jag längtar ivrigt efter dina bud. 119:132 Vänd dig till mig och var mig nådig, såsom rätt är mot dem som hava ditt namn kärt. 119:133 Gör mina steg fasta genom ditt tal, och låt ingen orätt varda mig övermäktig. 119:134 Förlossa mig från människors förtryck, så vill jag hålla dina befallningar. 119:135 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare, och lär mig dina stadgar. 119:136 Vattenbäckar rinna ned från mina ögon, därför att man icke håller din lag.

119:137 HERRE, du är rättfärdig, och dina domar äro rättvisa. 119:138 Du har påbjudit dina vittnesbörd i rättfärdighet och i stor trofasthet. 119:139 Jag förtäres av nitälskan, därför att mina ovänner förgäta dina ord. 119:140 Ditt tal är väl luttrat, och din tjänare har det kärt. 119:141 Jag är ringa och föraktad, men jag förgäter icke dina befallningar. 119:142 Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet, och din lag är sanning. 119:143 Nöd och trångmål hava träffat mig, men dina bud äro min lust. 119:144 Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen; giv mig förstånd, så att jag får leva.

119:145 Jag ropar av allt hjärta, svara mig, HERRE; jag vill taga dina stadgar i akt. 119:146 Jag ropar till dig, fräls mig, så vill jag hålla dina vittnesbörd. 119:147 Jag kommer tidigt i morgongryningen och ropar; jag hoppas på dina ord. 119:148 Mina ögon hasta före nattens väkter till att begrunda ditt tal. 119:149 Hör min röst efter din nåd; HERRE, behåll mig vid liv efter dina rätter. 119:150 Nära äro de som jaga efter skändlighet, de som äro långt ifrån din lag. 119:151 Nära är ock du, HERRE, och alla dina bud äro sanning. 119:152 Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd att du har stadgat dem för evig tid.

119:153 Se till mitt lidande och rädda mig, ty jag förgäter icke din lag. 119:154 Utför min sak och förlossa mig; behåll mig vid liv efter ditt tal. 119:155 Frälsning är långt borta från de ogudaktiga, ty de fråga icke efter dina stadgar. 119:156 HERRE, din barmhärtighet är stor; behåll mig vid liv efter dina rätter. 119:157 Mina förföljare och ovänner äro många, men jag viker icke ifrån dina vittnesbörd. 119:158 När jag ser de trolösa, känner jag leda vid dem, därför att de icke hålla sig vid ditt tal. 119:159 Se därtill att jag har dina befallningar kära; HERRE, behåll mig vid liv efter din nåd. 119:160 Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen.

119:161 Furstar förfölja mig utan sak, men mitt hjärta fruktar för dina ord. 119:162 Jag fröjdar mig över ditt tal såsom den som vinner stort byte. 119:163 Jag hatar lögnen, den skall vara mig en styggelse; men din lag har jag kär. 119:164 Jag lovar dig sju gånger om dagen för din rättfärdighets rätter. 119:165 Stor frid äga de som hava din lag kär, och intet finnes, som bringar dem på fall. 119:166 Jag väntar efter din frälsning, HERRE, och jag gör efter dina bud. 119:167 Min själ håller dina vittnesbörd, och jag har dem storligen kära. 119:168 Jag håller dina befallningar och vittnesbörd, ty du känner alla mina vägar.

119:169 HERRE, mitt rop komme inför ditt ansikte; giv mig förstånd efter ditt ord. 119:170 Min bön komme inför ditt ansikte; rädda mig efter ditt tal. 119:171 Mina läppar må flöda över av lov, ty du lär mig dina stadgar. 119:172 Min tunga sjunge om ditt ord, ty alla dina bud äro rättfärdiga. 119:173 Din hand vare mig till hjälp, ty jag har utvalt dina befallningar. 119:174 Jag längtar efter din frälsning, HERRE, och din lag är min lust. 119:175 Låt min själ leva, så skall hon lova dig; och låt dina rätter hjälpa mig. 119:176 Om jag far vilse, så uppsök din tjänare såsom ett förlorat får, ty jag förgäter icke dina bud.

120:001 En vallfartssång.

Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig. 120:002 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga. 120:003 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga? 120:004 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

120:005 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor! 120:006 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden. 120:007 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

121:001 En vallfartssång.

Jag lyfter mina ögon upp till bergen: varifrån skall min hjälp komma? 121:002 Min hjälp kommer från HERREN, som har gjort himmel och jord.

121:003 Icke skall han låta din fot vackla, icke slumrar han som bevarar dig! 121:004 Nej, han som bevarar Israel, han slumrar icke, han sover icke.

121:005 HERREN är den som bevarar dig, HERREN är ditt skygd på din högra sida. 121:006 Solen skall icke skada dig om dagen, ej heller månen om natten.

121:007 HERREN skall bevara dig för allt ont, han skall bevara din själ. 121:008 HERREN skall bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid.

122:001 En vallfartssång; av David.

Jag gladdes, när man sade till mig: »Vi skola gå till HERRENS hus.»

122:002 Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem, 122:003 Jerusalem, du nyuppbyggda stad, där hus sluter sig väl till hus, 122:004 dit stammarna draga upp, HERRENS stammar, efter lagen för Israel, till att prisa HERRENS namn. 122:005 Ty där äro ställda domarstolar, stolar för Davids hus.

122:006 Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl, som älska dig. 122:007 Frid vare inom dina murar, välgång i dina palats! 122:008 För mina bröders och vänners skull vill jag tillsäga dig frid. 122:009 För HERRENS, vår Guds, hus' skull vill jag söka din välfärd.

123:001 En vallfartssång.

Jag lyfter mina ögon upp till dig, du som bor i himmelen. 123:002 Ja, såsom tjänares ögon skåda på deras herres hand, såsom en tjänarinnas ögon på hennes frus hand, så skåda våra ögon upp till HERREN, vår Gud, till dess han varder oss nådig.

123:003 Var oss nådig, HERRE, var oss nådig, ty vi äro rikligen mättade med förakt. 123:004 Rikligen mättad är vår själ med de säkras bespottelse, med de högmodigas förakt.

124:001 En vallfartssång; av David.

Om HERREN icke hade varit med oss --så säge Israel-- 124:002 om HERREN icke hade varit med oss, när människorna reste sig upp emot oss, 124:003 då hade de uppslukat oss levande, när deras vrede upptändes mot oss; 124:004 då hade vattnen fördränkt oss, strömmen gått över vår själ; 124:005 ja, då hade de gått över vår själ, de svallande vattnen.

124:006 Lovad vare HERREN för att han ej gav oss till rov åt deras tänder! 124:007 Vår själ kom undan såsom en fågel ur fågelfängarnas snara; snaran gick sönder, och vi kommo undan.

124:008 Vår hjälp är i HERRENS namn, hans som har gjort himmel och jord.

125:001 En vallfartssång.

De som förtrösta på HERREN, de likna Sions berg, som icke vacklar, utan förbliver evinnerligen. 125:002 Jerusalem omhägnas av berg, och HERREN omhägnar sitt folk, ifrån nu och till evig tid. 125:003 Ty ogudaktighetens spira skall icke förbliva över de rättfärdigas arvslott, på det att de rättfärdiga ej må uträcka sina händer till orättfärdighet.

125:004 Gör gott, o HERRE, mot de goda och mot dem som hava redliga hjärtan. 125:005 Men dem som vika av på vrånga vägar, dem rycke HERREN bort tillika med ogärningsmännen. Frid vare över Israel!

126:001 En vallfartssång.

När HERREN åter upprättade Sion, då voro vi såsom drömmande. 126:002 Då blev vår mun uppfylld med löje och vår tunga med jubel; då sade man bland hedningarna: »HERREN har gjort stora ting med dem.» 126:003 Ja, HERREN hade gjort stora ting med oss; däröver voro vi glada.

126:004 HERRE, upprätta oss igen, såsom du återför bäckarna i Sydlandet. 126:005 De som så med tårar skola skörda med jubel. 126:006 De gå åstad gråtande och bära sitt utsäde; de komma åter med jubel och bära sina kärvar.

127:001 En vallfartssång; av Salomo.

Om HERREN icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå. Om HERREN icke bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt. 127:002 Det är fåfängt att I bittida stån upp och sent gån till vila, och äten eder bröd med vedermöda; detsamma giver han åt sina vänner, medan de sova.

127:003 Se, barn äro en HERRENS gåva, livsfrukt en lön. 127:004 Likasom pilar i en hjältes hand, så äro söner som man får vid unga år. 127:005 Säll är den man som har sitt koger fyllt av sådana. De komma icke på skam, när de mot fiender föra sin talan i porten.

128:001 En vallfartssång.

Säll är envar som fruktar HERREN och vandrar på hans vägar. 128:002 Ja, av dina händers arbete får du njuta frukten; säll är du, och väl dig! 128:003 Lik ett fruktsamt vinträd varder din hustru, därinne i ditt hus, lika olivtelningar dina barn, omkring ditt bord. 128:004 Ty se, så varder den man välsignad, som fruktar HERREN.

128:005 HERREN välsigne dig från Sion; må du få se Jerusalems välgång i alla dina livsdagar, 128:006 och må du få se barn av dina barn. Frid över Israel!

129:001 En vallfartssång.

Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom --så säge Israel-- 129:002 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga. 129:003 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror. 129:004 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

129:005 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion. 129:006 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp; 129:007 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn, 129:008 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

130:001 En vallfartssång.

Ur djupen ropar jag till dig, HERRE. 130:002 Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.

130:003 Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå? 130:004 Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig.

130:005 Jag väntar efter HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord. 130:006 Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.

130:007 Hoppas på HERREN, Israel; ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom. 130:008 Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar.

131:001 En vallfartssång; av David.

HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting som äro mig för svåra. 131:002 Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

131:003 Hoppas på HERREN, Israel, från nu och till evig tid.

132:001 En vallfartssång.

Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida, 132:002 han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob; 132:003 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger, 132:004 jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer, 132:005 förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.»

132:006 Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden. 132:007 Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

132:008 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark. 132:009 Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble. 132:010 För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.

132:011 HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron. 132:012 Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron. 132:013 Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning. 132:014 Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust. 132:015 Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest. 132:016 Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt. 132:017 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde. 132:018 Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.»

133:001 En vallfartssång; av David.

Se huru gott och ljuvligt det är att bröder bo endräktigt tillsammans. 133:002 Det är likt den dyrbara oljan på huvudet, som flyter ned i skägget, ned i Arons skägg, som flyter ned över linningen på hans kläder. 133:003 Det är likt Hermons dagg, som faller ned på Sions-bergen. Ty där beskär HERREN välsignelse, liv till evig tid.

134:001 En vallfartssång.

Upp, välsignen HERREN, alla I HERRENS tjänare, I som stån om natten i HERRENS hus. 134:002 Lyften edra händer upp mot helgedomen och välsignen HERREN.

134:003 HERREN välsigne dig från Sion, han som har gjort himmel och jord.

135:001 Halleluja! Loven HERRENS namn, loven det, i HERRENS tjänare, 135:002 I som stån i HERRENS hus, i gårdarna till vår Guds hus. 135:003 Loven HERREN, ty HERREN är god, lovsjungen hans namn, ty det är ljuvligt.

135:004 Se, HERREN har utvalt Jakob åt sig, Israel till sin egendom. 135:005 Ty jag vet att HERREN är stor, att vår Herre är förmer än alla gudar.

135:006 HERREN kan göra allt vad han vill, i himmelen och på jorden, i haven och i alla djup; 135:007 han som låter regnskyar stiga upp från jordens ända, han som låter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum; 135:008 han som slog de förstfödda i Egypten, både människor och boskap; 135:009 han som sände tecken och under över dig, Egypten, över Farao och alla hans tjänare; 135:010 han som slog stora folk och dräpte mäktiga konungar: 135:011 Sihon, amoréernas konung, och Og, konungen i Basan, med alla Kanaans riken, 135:012 och gav deras land till arvedel, till arvedel åt sitt folk Israel.

135:013 HERRE, ditt namn varar evinnerligen, HERRE, din åminnelse från släkte till släkte. 135:014 Ty HERREN skaffar rätt åt sitt folk, och över sina tjänare förbarmar han sig.

135:015 Hedningarnas avgudar äro silver och guld, verk av människohänder. 135:016 De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke, 135:017 de hava öron och lyssna icke till, och ingen ande är i deras mun. 135:018 De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem.

135:019 I av Israels hus, loven HERREN; I av Arons hus, loven HERREN; 135:020 I av Levis hus, loven HERREN; I som frukten HERREN, loven HERREN. 135:021 Lovad vare HERREN från Sion, han som bor i Jerusalem!

Halleluja!

136:001 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. 136:002 Tacken gudarnas Gud, ty hans nåd varar evinnerligen. 136:003 Tacken herrarnas HERRE, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:004 honom som allena gör stora under, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:005 honom som har gjort himmelen med förstånd, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:006 honom som har utbrett jorden över vattnen, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:007 honom som har gjort de stora ljusen, ty hans nåd varar evinnerligen: 136:008 solen till att råda över dagen, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:009 månen och stjärnorna till att råda över natten, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:010 honom som slog Egypten i dess förstfödda, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:011 och som förde Israel ut därifrån, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:012 med stark hand och uträckt arm, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:013 honom som delade Röda havet itu, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:014 och lät Israel gå mitt därigenom, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:015 och kringströdde Farao och hans här i Röda havet, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:016 honom som förde sitt folk genom öknen, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:017 honom som slog stora konungar, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:018 och dräpte väldiga konungar, ty hans nåd varar evinnerligen: 136:019 Sihon, amoréernas konung, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:020 och Og, konungen i Basan, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:021 och som gav deras land till arvedel, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:022 till arvedel åt sin tjänare Israel, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:023 honom som tänkte på oss i vår förnedring, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:024 och som ryckte oss ur våra ovänners våld, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:025 honom som giver mat åt allt levande, ty hans nåd varar evinnerligen. 136:026 Tacken himmelens Gud, ty hans nåd varar evinnerligen.

137:001 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion. 137:002 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

137:003 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

137:004 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land? 137:005 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

137:006 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

137:007 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

137:008 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss. 137:009 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

138:001 Av David.

Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta; inför gudarna vill jag lovsjunga dig. 138:002 Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel, och prisa ditt namn för din nåd och sanning, ty du har gjort ditt löftesord stort utöver allt vad ditt namn hade sagt. 138:003 När jag ropade, svarade du mig; du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.

138:004 HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig, när de få höra din muns tal. 138:005 De skola sjunga om HERRENS vägar, ty HERRENS ära är stor. 138:006 Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga, och han känner den högmodige fjärran ifrån.

138:007 Om ock min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv; du räcker ut din hand till värn mot mina fienders vrede, och din högra hand frälsar mig. 138:008 HERREN skall fullborda sitt verk för mig. HERRE, din nåd varar evinnerligen; övergiv icke dina händers verk.

139:001 För sångmästaren; av David; en psalm.

HERRE, du utrannsakar mig och känner mig. 139:002 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån. 139:003 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen. 139:004 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo. 139:005 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. 139:006 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

139:007 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? 139:008 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

139:009 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, 139:010 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. 139:011 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig», 139:012 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

139:013 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv. 139:014 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl. 139:015 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. 139:016 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

139:017 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald! 139:018 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

139:019 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig, 139:020 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv! 139:021 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot? 139:022 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

139:023 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar, 139:024 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

140:001 För sångmästaren; en psalm av David.

140:002 Rädda mig, HERRE, från onda människor, bevara mig från våldets män, 140:003 för dem som uttänka ont i sina hjärtan och dagligen rota sig samman till strid. 140:004 De vässa sina tungor likasom ormar, huggormsgift är inom deras läppar. Sela.

140:005 Bevara mig, HERRE, för de ogudaktigas händer, beskydda mig för våldets män, som uttänka planer för att bringa mig på fall. 140:006 Stolta människor lägga ut för mig snaror och garn; de breda ut nät invid vägens rand, giller sätta de för mig. Sela.

140:007 Jag säger till HERREN: »Du är min Gud.» Lyssna, o HERRE, till mina böners ljud. 140:008 HERRE, Herre, du min starka hjälp, du beskärmar mitt huvud, på stridens dag. 140:009 Tillstäd icke, HERRE; vad de ogudaktiga begära; låt deras anslag ej lyckas, de skulle eljest förhäva sig. Sela.

140:010 Över de mäns huvuden, som omringa mig, må den olycka komma, som deras läppar bereda. 140:011 Eldsglöd må regna över dem; må de kastas i eld, i djup som de ej komma upp ur. 140:012 En förtalets man skall ej bestå i landet; en ond våldsman skall jagas, med slag på slag.

140:013 Jag vet att HERREN skall utföra den betrycktes sak och skaffa de fattiga rätt. 140:014 Ja, de rättfärdiga skola prisa ditt namn och de redliga bo inför ditt ansikte.

141:001 En psalm av David.

HERRE, jag ropar till dig, skynda till mig; lyssna till min röst, då jag nu ropar till dig. 141:002 Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer, mina händers upplyftande såsom ett aftonoffer.

141:003 Sätt, o HERRE, en vakt för min mun, bevaka mina läppars dörr. 141:004 Låt icke mitt hjärta vika av till något ont, till att öva ogudaktighetens gärningar tillsammans med män som göra vad orätt är; av deras läckerheter vill jag icke äta.

141:005 Må den rättfärdige slå mig i kärlek och straffa mig; det är såsom olja på huvudet, och mitt huvud skall icke försmå det.

Ty ännu en tid, så skall min bön uppfyllas, genom att det går dem illa; 141:006 deras ledare skola störtas ned utför klippan, och man skall då höra att mina ord äro ljuvliga.

141:007 Såsom när man har plöjt och ristat upp jorden, så ligga våra ben kringströdda vid dödsrikets rand. 141:008 Ja, till dig, HERRE, Herre, se mina ögon; till dig tager jag min tillflykt, förkasta icke min själ.

141:009 Bevara mig för de snaror som de lägga ut på min väg och för ogärningsmännens giller. 141:010 De ogudaktiga falle i sina egna garn, medan jag går oskadd förbi.

142:001 En sång av David; en bön, när han var i grottan.

142:002 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN. 142:003 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom. 142:004 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig.

På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig. 142:005 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

142:006 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.» 142:007 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. 142:008 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

143:001 En psalm av David.

HERRE, hör min bön, lyssna till min åkallan, svara mig i din rättfärdighet, för din trofasthets skull. 143:002 Och gå icke till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig.

143:003 Se, fienden förföljer min själ, han trampar mitt liv till jorden; han lägger mig i mörker såsom de längesedan döda. 143:004 Och min ande försmäktar i mig, mitt hjärta är stelnat i mitt bröst.

143:005 Jag tänker på forna dagar, jag begrundar alla dina gärningar, dina händers verk eftersinnar jag. 143:006 Jag uträcker mina händer till dig; såsom ett törstigt land längtar min själ efter dig. Sela.

143:007 HERRE, skynda att svara mig, ty min ande förgås; dölj icke ditt ansikte för mig, må jag ej varda lik dem som hava farit ned i graven. 143:008 Låt mig bittida förnimma din nåd, ty jag förtröstar på dig. Kungör mig den väg som jag bör vandra, ty till dig upplyfter jag min själ.

143:009 Rädda mig från mina fiender, HERRE; hos dig söker jag skygd. 143:010 Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud; din gode Ande lede mig på jämn mark.

143:011 HERRE, behåll mig vid liv för ditt namns skull; tag min själ ut ur nöden för din rättfärdighets skull. 143:012 Utrota mina fiender för din nåds skull, och förgör alla dem som tränga min själ; ty jag är din tjänare.

144:001 Av David.

Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida; 144:002 min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig.

144:003 HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom? 144:004 En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga.

144:005 HERRE, sänk din himmel och far ned, rör vid bergen, så att de ryka. 144:006 Låt ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem. 144:007 Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand, 144:008 vilkas mun talar lögn och vilkas högra hand är en falskhetens hand.

144:009 Gud, en ny sång vill jag sjunga till din ära, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig, 144:010 dig som giver seger åt konungarna, dig som frälste din tjänare David från det onda svärdet. 144:011 Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn, och vilkas högra hand är en falskhetens hand.

144:012 När våra söner stå i sin ungdom såsom högväxta plantor, våra döttrar lika hörnstoder, huggna såsom för palatser; 144:013 när våra visthus äro fulla och skänka förråd på förråd; när våra får öka sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker; 144:014 när våra oxar gå rikt lastade; när ingen rämna har brutits i muren och ingen nödgas draga ut såsom fånge, när intet klagorop höres på våra gator-- 144:015 saligt är det folk som det så går; ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.

145:001 En lovsång av David.

Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung, och lova ditt namn alltid och evinnerligen.

145:002 Jag vill dagligen lova dig och prisa ditt namn alltid och evinnerligen.

145:003 Stor är HERREN och högtlovad, ja, hans storhet är outrannsaklig.

145:004 Det ena släktet prisar för det andra dina verk, de förkunna dina väldiga gärningar.

145:005 Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och dina underfulla verk.

145:006 Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt; dina storverk skall jag förtälja.

145:007 Man skall utbreda ryktet om din stora godhet och jubla över din rättfärdighet.

145:008 Nådig och barmhärtig är HERREN, långmodig och stor i mildhet.

145:009 HERREN är god mot alla och förbarmar sig över alla sina verk.

145:010 Alla dina verk, HERRE, skola tacka dig, och dina fromma skola lova dig.

145:011 De skola tala om ditt rikes ära, och din makt skola de förkunna.

145:012 Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar och ditt rikes ära och härlighet.

145:013 Ditt rike är ett rike för alla evigheter, och ditt herradöme varar från släkte till släkte.

145:014 HERREN uppehåller alla dem som äro på väg att falla, och han upprättar alla nedböjda.

145:015 Allas ögon vänta efter dig, och du giver dem deras mat i rätt tid.

145:016 Du upplåter din hand och mättar allt levande med nåd.

145:017 HERREN är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i alla sina verk.

145:018 HERREN är nära alla dem som åkalla honom, alla dem som åkalla honom uppriktigt.

145:019 Han gör vad de gudfruktiga begära och hör deras rop och frälsar dem.

145:020 HERREN bevarar alla dem som älska honom, men alla ogudaktiga skall han förgöra.

145:021 Min mun skall uttala HERREN lov, och allt kött skall prisa hans heliga namn alltid och evinnerligen.

146:001 Halleluja! Lova HERREN, min själ. 146:002 Jag vill lova HERREN, så länge jag lever, jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.

146:003 Förliten eder icke på furstar, icke på en människoson, han kan icke hjälpa. 146:004 Hans ande måste sin väg, han vänder tillbaka till den jord varav han är kommen; då varda hans anslag om intet.

146:005 Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud, den vilkens hopp står till HERREN, hans Gud, 146:006 till honom som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, till honom som håller tro evinnerligen, 146:007 som skaffar rätt åt de förtryckta, som giver bröd åt de hungrande.

HERREN löser de fångna, 146:008 HERREN öppnar de blindas ögon, HERREN upprättar de nedböjda, HERREN älskar de rättfärdiga, 146:009 HERREN bevarar främlingar, faderlösa och änkor uppehåller han; men de ogudaktigas väg vänder han i villa.

146:010 HERREN är konung evinnerligen, din Gud, Sion, från släkte till släkte.

Halleluja!

147:001 Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss. 147:002 HERREN är den som bygger upp Jerusalem, Israels fördrivna samlar han tillhopa. 147:003 Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han. 147:004 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn. 147:005 Vår Herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns. 147:006 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.

147:007 Höjen sång till HERREN med tacksägelse, lovsjungen vår Gud till harpa, 147:008 honom som betäcker himmelen med moln, honom som bereder regn åt jorden, honom som låter gräs skjuta upp på bergen, 147:009 honom som giver föda åt djuren, åt korpens ungar som ropa. 147:010 Han har icke sin lust i hästens styrka, hans behag står ej till mannens snabbhet. 147:011 HERRENS behag står till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd.

147:012 Jerusalem, prisa HERREN; Sion, lova din Gud. 147:013 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta; han har välsignat dina barn i dig. 147:014 Han skaffar dina gränser frid, han mättar dig med bästa vete. 147:015 Han låter sitt tal gå ut till jorden, hans ord löper åstad med hast. 147:016 Han låter snö falla såsom ull, rimfrost strör han ut såsom aska. 147:017 Han kastar sitt hagel såsom smulor; vem kan bestå för hans frost? 147:018 Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna; sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten. 147:019 Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter. 147:020 Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke.

Halleluja!

148:001 Halleluja!

Loven HERREN från himmelen, loven honom i höjden. 148:002 Loven honom, alla hans änglar, loven honom, all hans här. 148:003 Loven honom, sol och måne, loven honom, alla lysande stjärnor. 148:004 Loven honom, I himlars himlar och I vatten ovan himmelen.

148:005 Ja, de må lova HERRENS namn, ty han bjöd, och de blevo skapade. 148:006 Och han gav dem deras plats för alltid och för evigt; han gav dem en lag, och ingen överträder den.

148:007 Loven HERREN från jorden, I havsdjur och alla djup, 148:008 eld och hagel, snö och töcken, du stormande vind, som uträttar hans befallning, 148:009 I berg och alla höjder, I fruktträd och alla cedrar, 148:010 I vilda djur och all boskap, I kräldjur och bevingade fåglar, 148:011 I jordens konungar och alla folk, I furstar och alla domare på jorden, 148:012 I ynglingar, så ock I jungfrur, I gamle med de unga.

148:013 Ja, de må lova HERRENS namn, ty hans namn allena är högt, hans majestät når över jorden och himmelen. 148:014 Och han har upphöjt ett horn åt sitt folk-- ett ämne till lovsång för alla hans fromma, för Israels barn, det folk som står honom nära.

Halleluja!

149:001 Halleluja!

Sjungen till HERRENS ära en ny sång, hans lov i de frommas församling. 149:002 Israel glädje sig över sin skapare, Sions barn fröjde sig över sin konung. 149:003 Må de lova hans namn under dans, till puka och harpa må de lovsjunga honom. 149:004 Ty HERREN har behag till sitt folk, han smyckar de ödmjuka med frälsning. 149:005 De fromma fröjde sig och give honom ära, de juble på sina läger. 149:006 Guds lov skall vara i deras mun och ett tveeggat svärd i deras hand, 149:007 för att utkräva hämnd på hedningarna och hemsöka folken med tuktan, 149:008 för att binda deras konungar med kedjor och deras ädlingar med järnbojor, 149:009 för att utföra på dem den dom som är skriven. En härlighet bliver det för alla hans fromma.

Halleluja!

150:001 Halleluja!

Loven Gud i hans helgedom, loven honom i hans makts fäste. 150:002 Loven honom för hans väldiga gärningar, loven honom efter hans stora härlighet 150:003 Loven honom med basunklang, loven honom med psaltare och harpa. 150:004 Loven honom med puka och dans, loven honom med strängaspel och pipa. 150:005 Loven honom med ljudande cymbaler, loven honom med klingande cymbaler. 150:006 Allt vad anda har love HERREN.

Halleluja!

Ordspråksboken

001:001 Detta är Salomos ordspråk, Davids sons, Israels konungs.

001:002 Av dem kan man lära vishet och tukt, 001:003 så ock att förstå förståndigt tal. Av dem kan man undfå tuktan till insikt och lära rättfärdighet, rätt och redlighet. 001:004 De kunna giva åt de fåkunniga klokhet, åt den unge kunskap och eftertänksamhet. 001:005 Genom att höra på dem förökar den vise sin lärdom och förvärvar den förståndige rådklokhet. 001:006 Av dem lär man förstå ordspråk och djupsinnigt tal, de vises ord och deras gåtor.

001:007 HERRENS fruktan är begynnelsen till kunskap; vishet och tuktan föraktas av oförnuftiga. 001:008 Hör, min son, din faders tuktan, och förkasta icke din moders undervisning. 001:009 Ty sådant är en skön krans för ditt huvud och en kedja till prydnad för din hals.

001:010 Min son, om syndare locka dig, så följ icke. 001:011 Om de säga: »Kom med oss; vi vilja lägga oss på lur efter blod, sätta försåt för de oskyldiga, utan sak; 001:012 såsom dödsriket vilja vi uppsluka dem levande, friska och sunda, såsom fore de ned i graven; 001:013 allt vad dyrbart är skola vi vinna, vi skola fylla våra hus med byte; 001:014 dela du med oss vår lott, alla skola vi hava samma pung»-- 001:015 då, min son, må du ej vandra samma väg som de. Nej, håll din fot ifrån deras stig, 001:016 ty deras fötter hasta till vad ont är, och äro snara, när det gäller att utgjuta blod. 001:017 Ty väl är det fåfängt, då man vill fånga fåglar, att breda ut nätet i hela flockens åsyn. 001:018 Men dessa ligga på lur efter sitt eget blod, de sätta försåt för sina egna liv. 001:019 Så går det envar som söker orätt vinning: sin egen herre berövar den livet.

001:020 Visheten höjer sitt rop på gatan, på torgen låter hon höra sin röst. 001:021 I bullrande gathörn predikar hon; där portarna i staden öppna sig, där talar hon sina ord: 001:022 Huru länge, I fåkunnige, skolen I älska fåkunnighet? Huru länge skola bespottarna hava sin lust i bespottelse och dårarna hata kunskap? 001:023 Vänden om och akten på min tillrättavisning; se, då skall jag låta min ande flöda för eder jag skall låta eder förnimma mina ord.

001:024 Eftersom I icke villen höra, när jag ropade, eftersom ingen aktade på, när jag räckte ut min hand, 001:025 eftersom I läten allt mitt råd fara och icke villen veta av min tillrättavisning 001:026 därför skall ock jag le vid eder ofärd och bespotta, när det kommer, som I frukten, 001:027 ja, när det I frukten kommer såsom ett oväder, när ofärden nalkas eder såsom en storm och över eder kommer nöd och ångest.

001:028 Då skall man ropa till mig, men jag skall icke svara, man skall söka mig, men icke finna mig. 001:029 Därför att de hatade kunskap och icke funno behag i HERRENS fruktan, 001:030 ej heller ville följa mitt råd, utan föraktade all min tillrättavisning, 001:031 därför skola de få äta sina gärningars frukt och varda mättade av sina egna anslag. 001:032 Ty av sin avfällighet skola de fåkunniga dräpas. och genom sin säkerhet skola dårarna förgås. 001:033 Men den som hör mig, han skall bo i trygghet och vara säker mot olyckans skräck.

002:001 Min son, om du tager emot mina ord och gömmer mina bud inom dig, 002:002 så att du låter ditt öra akta på visheten och böjer ditt hjärta till klokheten, 002:003 ja, om du ropar efter förståndet och höjer din röst till att kalla på klokheten, 002:004 Om du söker efter henne såsom efter silver och letar efter henne såsom efter en skatt, 002:005 då skall du förstå HERRENS fruktan, och Guds kunskap skall du då finna. 002:006 Ty HERREN är den som giver vishet; från hans mun kommer kunskap och förstånd. 002:007 Åt de redliga förvarar han sällhet, han är en sköld för dem som vandra i ostrafflighet, 002:008 ty han beskyddar det rättas stigar, och sina frommas väg bevarar han.

002:009 Då skall du förstå rättfärdighet och rätt och redlighet, ja, det godas alla vägar. 002:010 Ty visheten skall draga in i ditt hjärta och kunskapen kännas ljuvlig för din själ, 002:011 eftertänksamheten skall vaka över dig, klokheten skall beskydda dig.

002:012 Så skall hon rädda dig från de ondas väg, från män som tala vad vrångt är, 002:013 från dem som hava övergivit det rättas stigar. för att färdas på mörkrets vägar, 002:014 från dem som glädjas att göra om och fröjda sig åt ondskans vrånga väsen, 002:015 från dem som gå på krokiga stiga och vandra på förvända vägar.

002:016 Så skall hon rädda dig ifrån främmande kvinnor, från din nästas hustru, som talar hala ord, 002:017 från henne som har övergivit sin ungdoms vän och förgätit sin Guds förbund. 002:018 Ty en sådan sjunker med sitt hus ned i döden, och till skuggornas boning leda hennes stigar. 002:019 Ingen som har gått in till henne vänder åter Och hittar tillbaka till livets vägar.

002:020 Ja, så skall du vandra på de godas väg och hålla dig på de rättfärdigas stigar. 002:021 Ty de redliga skola förbliva boende i landet och de ostraffliga få stanna kvar däri. 002:022 Men de ogudaktiga skola utrotas ur landet och de trolösa ryckas bort därur.

003:001 Min son, förgät icke min undervisning, och låt ditt hjärta bevara mina bud. 003:002 Ty långt liv och många levnadsår och frid, mer och mer, skola de bereda dig.

003:003 Låt dhet och sanning ej vika ifrån dig; bind dem omkring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla; 003:004 så skall du finna nåd och få gott förstånd, i Guds och i människors ögon.

003:005 Förtrösta på HERREN av allt ditt hjärta, och förlita dig icke på ditt förstånd. 003:006 På alla dina vägar må du akta på honom, så skall han göra dina stigar jämna.

003:007 Håll dig icke själv för vis; frukta HERREN, och fly det onda. 003:008 Det skall vara ett hälsomedel för din kropp och en vederkvickelse för benen däri.

003:009 Ära HERREN med dina ägodelar! och med förstlingen av all din gröda, 003:010 så skola dina lador fyllas med ymnighet, och av vinmust skola dina pressar flöda över.

003:011 Min son, förkasta icke HERRENS tuktan, och förargas icke, när du agas av honom. 003:012 Ty den HERREN älskar, den agar han, likasom en fader sin son, som han har kär.

003:013 Säll är den människa som har funnit visheten, den människa som undfår förstånd. 003:014 Ty bättre är att förvärva henne än att förvärva silver, och den vinning hon giver är bättre än guld. 003:015 Dyrbarare är hon än pärlor; allt vad härligt du äger går ej upp emot henne. 003:016 Långt liv bär hon i sin högra hand, i sin vänstra rikedom och ära. 003:017 Hennes vägar äro ljuvliga vägar, och alla hennes stigar äro trygga. 003:018 Ett livets träd är hon för dem som få henne fatt, och sälla må de prisa, som hålla henne kvar.

003:019 Genom vishet har HERREN lagt jordens grund, himmelen har han berett med förstånd. 003:020 Genom hans insikt bröto djupens vatten fram, och genom den låta skyarna dagg drypa ned.

003:021 Min son, låt detta icke vika ifrån dina ögon, tag klokhet och eftertänksamhet i akt; 003:022 så skola de lända din själ till liv bliva ett smycke för din hals. 003:023 Då skall du vandra din väg fram i trygghet, och din fot skall du då icke stöta. 003:024 När du lägger dig, skall intet förskräcka dig, och sedan du har lagt dig, skall du sova sött. 003:025 Du behöver då ej frukta för plötslig skräck, ej för ovädret, när det kommer över de ogudaktiga. 003:026 Ty HERREN skall då vara ditt hopp, och han skall bevara din fot för snaran.

003:027 Neka icke den behövande din hjälp, är det står i din makt att giva den. 003:028 Säg icke till din nästa: »Gå din väg och kom igen; i morgon vill jag giva dig», fastän du kunde strax. 003:029 Stämpla intet ont mot din nästa, när han menar sig bo trygg i din närhet. 003:030 Tvista icke med någon utan sak, då han icke har gjort dig något ont. 003:031 Avundas icke den orättrådige, och finn ej behag i någon av hans vägar. 003:032 Ty en styggelse för HERREN är den vrånge, men med de redliga har han sin umgängelse. 003:033 HERRENS förbannelse vilar över den ogudaktiges hus, men de rättfärdigas boning välsignar han. 003:034 Har han att skaffa med bespottare, så bespottar också han; men de ödmjuka giver han nåd. 003:035 De visa få ära till arvedel, men dårarna få uppbära skam.

004:001 Hören, I barn, en faders tuktan, och akten därpå, så att I lären förstånd. 004:002 Ty god lärdom giver jag eder; min undervisning mån I icke låta fara. 004:003 Ty själv har jag varit barn och haft en fader, arit späd och för min moder ende sonen. 004:004 Då undervisade han mig och sade till mig:

Låt ditt hjärta hålla fast vid mina ord; bevara mina bud, så får du leva. 004:005 Sök förvärva vishet, sök förvärva förstånd, förgät icke min muns tal och vik icke därifrån. 004:006 Övergiv henne icke, så skall hon bevara dig; älska henne, så skall hon beskydda dig. 004:007 Vishetens begynnelse är: »Sök förvärva vishet»; ja, för allt ditt förvärv sök förvärva förstånd. 004:008 Akta henne högt, så skall hon upphöja dig; hon skall göra dig ärad, om du sluter henne i din famn. 004:009 Hon skall sätta på ditt huvud en skön krans; en ärekrona skall hon räcka åt dig.

004:010 Hör, min son, och tag emot mina ord, så skola dina levnadsår bliva många. 004:011 Om vishetens väg undervisar jag dig, jag leder dig på det rättas stigar. 004:012 När du går, skall sedan intet vara till hinder för dina steg, och när du löper, skall du icke falla; 004:013 håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan; bevara henne, ty hon är ditt liv.

004:014 Träd icke in på de ogudaktigas stig, och skrid icke fram på de ondas väg. 004:015 Undfly den, gå ej in på den, vik av ifrån den och gå undan. 004:016 Ty de kunna icke sova, om de ej få göra vad ont är, sömnen förtages dem, om de ej få vålla någons fall. 004:017 Ja, ogudaktighet är det bröd som de äta, och våld är det vin som de dricka.

004:018 De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd; 004:019 men de ogudaktigas väg är såsom tjocka mörkret: de märka icke det som skall vålla deras fall.

004:020 Min son, akta på mitt tal, böj ditt öra till mina ord. 004:021 Låt dem icke vika ifrån dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup. 004:022 Ty de äro liv för envar som finner dem, och en läkedom för hela hans kropp. 004:023 Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet. 004:024 Skaffa bort ifrån dig munnens vrånghet, och låt läpparnas falskhet vara fjärran ifrån dig. 004:025 Låt dina ögon skåda rätt framåt och dina blickar vara riktade rakt ut. 004:026 Akta på den stig där din fot går fram, och låt alla dina vägar vara rätta. 004:027 Vik ej av, vare sig till höger eller till vänster, vänd din fot bort ifrån vad ont är.

005:001 Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd, 005:002 så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.

005:003 Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun. 005:004 Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd. 005:005 Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg. 005:006 Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.

005:007 Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal. 005:008 Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus. 005:009 Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt; 005:010 må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus, 005:011 så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt. 005:012 och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning! 005:013 Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig? 005:014 Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.

005:015 Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa. 005:016 Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen? 005:017 Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig. 005:018 Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje; 005:019 hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust. 005:020 Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?

005:021 Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt. 005:022 Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror. 005:023 Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.

006:001 Min son, om du har gått i borgen för din nästa och givit ditt handslag för en främmande, 006:002 om du har blivit bunden genom din muns tal, ja, fångad genom din muns tal, 006:003 då, min son, må du göra detta för att rädda dig, eftersom du har kommit i din nästas våld: gå och kasta dig ned för honom och ansätt honom, 006:004 unna dina ögon ingen sömn och dina ögonlock ingen slummer. 006:005 Sök räddning såsom en gasell ur jägarens våld, och såsom en fågel ur fågelfängarens våld.

006:006 Gå bort till myran, du late; se huru hon gör, och bliv vis. 006:007 Hon har ingen furste över sig, ingen tillsyningsman eller herre; 006:008 dock bereder hon om sommaren sin föda och samlar under skördetiden in sin mat. 006:009 Huru länge vill du ligga, du late? När vill du stå upp ifrån din sömn? 006:010 Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet, lägg ännu litet händerna i kors för att vila, 006:011 så skall fattigdomen komma över dig såsom en rövare och armodet såsom en väpnad man.

006:012 En fördärvlig människa, ja, en ogärningsman är den som går omkring med vrånghet i munnen, 006:013 som blinkar med ögonen, skrapar med fötterna, giver tecken med fingrarna. 006:014 Svek bär en sådan i sitt hjärta, ont bringar han alltid å bane, trätor kommer han åstad. 006:015 Därför skall ofärd plötsligt komma över honom; oförtänkt varder han krossad utan räddning.

006:016 Sex ting är det som HERREN hatar, ja, sju äro styggelser för hans själ 006:017 stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuta oskyldigt blod, 006:018 ett hjärta som hopsmider fördärvliga anslag, fötter som äro snara till att löpa efter vad ont är, 006:019 den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd, och den som vållar trätor mellan bröder.

006:020 Min son, bevara din faders bud, och förkasta icke din moders undervisning. 006:021 Hav dem alltid bundna vid ditt hjärta, fäst dem omkring din hals. 006:022 När du går, må de leda dig, när du ligger, må de vaka över dig, och när du vaknar upp, må de tala till dig. 006:023 Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus, och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg. 006:024 De kunna bevara dig för onda kvinnor, för din nästas hustrus hala tunga. 006:025 Hav icke begärelse i ditt hjärta till hennes skönhet, och låt henne icke fånga dig med sina blickar. 006:026 Ty för skökan måste du lämna din sista brödkaka, och den gifta kvinnan går på jakt efter ditt dyra liv. 006:027 Kan väl någon hämta eld i sitt mantelveck utan att hans kläder bliva förbrända? 006:028 Eller kan någon gå på glödande kol, utan att hans fötter varda svedda? 006:029 Så sker ock med den som går in till sin nästas hustru; ostraffad bliver ingen som kommer vid henne. 006:030 Föraktar man icke tjuven som stjäl för att mätta sitt begär, när han hungrar? 006:031 Och han måste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen och giva allt vad han äger i sitt hus. 006:032 Så är ock den utan förstånd, som förför en annans hustru; ja, en självspilling är den som sådant gör. 006:033 Plåga och skam är vad han vinner, och hans smälek utplånas icke. 006:034 Ty svartsjuk är mannens vrede, och han skonar icke på hämndens dag; 006:035 lösepenning aktar han alls icke på, och bryr sig ej om att du bjuder stora skänker.

007:001 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig. 007:002 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten. 007:003 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla. 007:004 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna, 007:005 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

007:006 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag; 007:007 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd. 007:008 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram, 007:009 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde 007:010 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt. 007:011 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus. 007:012 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

007:013 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn: 007:014 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften. 007:015 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig. 007:016 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten. 007:017 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel. 007:018 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog. 007:019 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort. 007:020 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

007:021 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom. 007:022 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap; 007:023 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

007:024 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal. 007:025 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar. 007:026 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt. 007:027 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.

008:001 Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst. 008:002 Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas. 008:003 Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

008:004 Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn. 008:005 Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd. 008:006 Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är. 008:007 Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet. 008:008 Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt. 008:009 De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

008:010 Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld. 008:011 Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

008:012 Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt. 008:013 Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag. 008:014 Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt. 008:015 Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är. 008:016 Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

008:017 Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig. 008:018 Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet. 008:019 Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver. 008:020 På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar, 008:021 till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

008:022 HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat. 008:023 Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar. 008:024 Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten 008:025 Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född, 008:026 när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft. 008:027 När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet, 008:028 när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt, 008:029 när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar-- 008:030 då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt; 008:031 jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

008:032 Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar. 008:033 Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara. 008:034 Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag och håller vakt vid dörrposterna i mina portar. 008:035 Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN. 008:036 Men den som går miste om mig han skadar sig själv; 008:037 alla de som hata mig, de älska döden.

009:001 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare. 009:002 Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord 009:003 Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder: 009:004 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så: 009:005 »Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat. 009:006 Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg. 009:007 (Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav. 009:008 Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig. 009:009 Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer. 009:010 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.) 009:011 Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått. 009:012 Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»

009:013 En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon. 009:014 Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden, 009:015 för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram: 009:016 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så: 009:017 »Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.» 009:018 han vet icke att det bär till skuggornas boning, hennes gäster hamna i dödsrikets djup.

----

010:001 Detta är Salomos ordspråk.

En vis son gör sin fader glädje, men en dåraktig son är sin moders bedrövelse.

010:002 Ogudaktighetens skatter gagna till intet men rättfärdigheten räddar från döden.

010:003 HERREN lämnar ej den rättfärdiges hunger omättad, men de ogudaktigas lystnad avvisar han.

010:004 Fattig bliver den som arbetar med lat hand, men de idogas hand skaffar rikedom.

010:005 En förståndig son samlar om sommaren, men en vanartig son sover i skördetiden.

010:006 Välsignelser komma över den rättfärdiges huvud, men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.

010:007 Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse, men de ogudaktigas namn multnar bort.

010:008 Den som har ett vist hjärta tager emot tillsägelser, men den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.

010:009 Den som vandrar i ostrafflighet, han vandrar trygg, men den som går vrånga vägar, han bliver röjd.

010:010 Den som blinkar med ögonen, han kommer ont åstad, och den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.

010:011 Den rättfärdiges mun är en livets källa, men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.

010:012 Hat uppväcker trätor, men kärlek skyler allt som är brutet.

010:013 På den förståndiges läppar finner man vishet, men till den oförståndiges rygg hör ris.

010:014 De visa gömma på sin kunskap, men den oförnuftiges mun är en överhängande olycka.

010:015 Den rikes skatter äro honom en fast stad, men de armas fattigdom är deras olycka.

010:016 Den rättfärdiges förvärv bliver honom till liv; den ogudaktiges vinning bliver honom till synd.

010:017 Att taga vara på tuktan är vägen till livet, men den som ej aktar på tillrättavisning, han far vilse.

010:018 Den som gömmer på hat är en lögnare med sina läppar, och den som utsprider förtal, han är en dåre.

010:019 Där många ord äro bliver överträdelse icke borta; men den som styr sina läppar, han är förståndig.

010:020 Den rättfärdiges tunga är utvalt silver, men de ogudaktigas förstånd är föga värt.

010:021 Den rättfärdiges läppar vederkvicka många, men de oförnuftiga dö genom brist på förstånd.

010:022 Det är HERRENS välsignelse som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill

010:023 Dårens fröjd är att öva skändlighet, men den förståndiges är att vara vis.

010:024 Vad den ogudaktige fruktar, det vederfares honom, och vad de rättfärdiga önska, del varder dem givet.

010:025 När stormen kommer, är det ute med den ogudaktige; men den rättfärdige är en grundval som evinnerligen består.

010:026 Såsom syra för tänderna och såsom rök för ögonen, så är den late för den som har sänt honom åstad.

010:027 HERRENS fruktan förlänger livet men de ogudaktigas år varda förkortade.

010:028 De rättfärdigas väntan får en glad fullbordan, men de ogudaktigas hopp varder om intet.

010:029 HERRENS vägar äro den ostraffliges värn, men till olycka för ogärningsmännen.

010:030 Den rättfärdige skall aldrig vackla men de ogudaktiga skola icke förbliva boende i landet.

010:031 Den rättfärdiges mun bär vishet såsom frukt, men en vrång tunga bliver utrotad.

010:032 Den rättfärdiges läppar förstå vad välbehagligt är, men de ogudaktigas mun är idel vrånghet.

011:001 Falsk våg är en styggelse för HERREN, men full vikt behagar honom väl.

011:002 När högfärd kommer, kommer ock smälek, men hos de ödmjuka är vishet.

011:003 De redligas ostrafflighet vägleder dem, men de trolösas vrånghet är dem till fördärv.

011:004 Gods hjälper intet på vredens dag men rättfärdighet räddar från döden.

011:005 Den ostraffliges rättfärdighet gör hans väg jämn, men genom sin ogudaktighet faller den ogudaktige.

011:006 De redligas rättfärdighet räddar dem, men de trolösa fångas genom sin egen lystnad.

011:007 När en ogudaktig dör, varder hans hopp om intet; ja, ondskans väntan bliver om intet.

011:008 Den rättfärdige räddas ur nöden, och den ogudaktige får träda i hans ställe.

011:009 Genom sin mun fördärvar den gudlöse sin nästa, men genom sitt förstånd bliva de rättfärdiga räddade.

011:010 När det går de rättfärdiga väl, fröjdar sig staden, och när de ogudaktiga förgås, råder jubel.

011:011 Genom de redligas välsignelse varder en stad upphöjd, men genom de ogudaktigas mun brytes den ned.

011:012 Den är utan vett, som visar förakt för sin nästa; en man med förstånd tiger stilla.

011:013 Den som går med förtal, han förråder din hemlighet, den som har ett trofast hjärta döljer vad han får veta.

011:014 Där ingen rådklokhet finnes kommer folket på fall, där de rådvisa äro många, där går det väl.

011:015 En som går i borgen för en annan, honom går det illa, den som skyr att giva handslag, han är trygg.

011:016 En skön kvinna vinner ära, och våldsverkare vinna rikedom.

011:017 En barmhärtig man gör väl mot sig själv men den grymme misshandlar sitt eget kött.

011:018 Den ogudaktige gör en bedräglig vinst, men den som utsår rättfärdighet får en säker lön.

011:019 Den som står fast i rättfärdighet, han vinner liv, men den som far efter ont drager över sig död.

011:020 En styggelse för HERREN äro de vrånghjärtade, men de vilkas väg är ostrafflig behaga honom väl.

011:021 De onda bliva förvisso icke ostraffade, men de rättfärdigas avkomma får gå fri.

011:022 Såsom en gyllene ring i svinets tryne, så är skönhet hos en kvinna som saknar vett.

011:023 Vad de rättfärdiga önska får i allo en god fullbordan, men vad de ogudaktiga kunna hoppas är vrede.

011:024 Den ene utströr och får dock mer, den andre spar över hövan, men bliver allenast fattigare.

011:025 Den frikostige varder rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.

011:026 Den som håller inne sin säd, honom förbannar folket, den som lämnar ut sin säd, över hans huvud kommer välsignelse.

011:027 Den som vinnlägger sig om vad gott är, han strävar efter nåd, men den son söker vad ont är, över honom kommer ock ont.

011:028 Den som förtröstar på sin rikedom, han kommer på fall, men de rättfärdiga skola grönska likasom löv.

011:029 Den som drager olycka över sitt hus, han får vind till arvedel, och den oförnuftige bliver träl åt den som har ett vist hjärta.

011:030 Den rättfärdiges frukt är ett livets träd, och den som är vis, han vinner hjärtan.

011:031 Se, den rättfärdige får sin lön på jorden; huru mycket mer då den ogudaktige och syndaren!

012:001 Den som älskar tuktan, han älskar kunskap, men oförnuftig är den som hatar tillrättavisning.

012:002 Den gode undfår nåd av HERREN, men den ränkfulle varder av honom fördömd.

012:003 Ingen människa bliver beståndande genom ogudaktighet, men de rättfärdigas rot kan icke rubbas.

012:004 En idog hustru är sin mans krona, men en vanartig är såsom röta i hans ben.

012:005 De rättfärdigas tankar gå ut på vad rätt är, men de ogudaktigas rådklokhet går ut på svek.

012:006 De ogudaktigas ord ligga på lur efter blod, men de redliga räddas genom sin mun.

012:007 De ogudaktiga varda omstörtade och äro så icke mer, men de rättfärdigas hus består.

012:008 I mån av sitt vett varder en man prisad, men den som har ett förvänt förstånd, han bliver föraktad.

012:009 Bättre är en ringa man, som likväl har en tjänare, än den som vill vara förnäm och saknar bröd.

012:010 Den rättfärdige vet huru hans boskap känner det, men de ogudaktigas hjärtelag är grymt.

012:011 Den som brukar sin åker får bröd till fyllest, men oförståndig är den som far efter fåfängliga ting.

012:012 Den ogudaktige vill in i det nät som fångar de onda, men de rättfärdigas rot skjuter skott.

012:013 Den som är ond bliver snärjd i sina läppars synd, men den rättfärdige undkommer ur nöden

012:014 Sin muns frukt får envar njuta sig fullt till godo, och vad en människas händer hava förövat, det varder henne vedergällt.

012:015 Den oförnuftige tycker sin egen väg vara den rätta, med den som är vis lyssnar till råd.

012:016 Den oförnuftiges förtörnelse bliver kunnig samma dag, men den som är klok, han döljer sin skam

012:017 Den som talar vad rätt är, han främjar sanning, men ett falskt vittne talar svek.

012:018 Mången talar i obetänksamhet ord som stinga likasom svärd, men de visas tunga är en läkedom.

012:019 Sannfärdiga läppar bestå evinnerligen, men en lögnaktig tunga allenast ett ögonblick.

012:020 De som bringa ont å bane hava falskhet i hjärtat, men de som stifta frid, de undfå glädje.

012:021 Intet ont vederfares den rättfärdige, men över de ogudaktiga kommer olycka i fullt mått.

012:022 En styggelse för HERREN äro lögnaktiga låppar, men de som handla redligt behaga honom väl.

012:023 En klok man döljer sin kunskap, men dårars hjärtan ropa ut sitt oförnuft.

012:024 De idogas hand kommer till välde, men en lat hand måste göra trältjänst.

012:025 Sorg i en mans hjärta trycker det ned, men ett vänligt ord skaffar det glädje.

012:026 Den rättfärdige visar sin vän till rätta, men de ogudaktigas väg för dem själva vilse.

012:027 Den late får icke upp något villebråd, men idoghet är för människan en dyrbar skatt.

012:028 På rättfärdighetens väg är liv, och där dess stig går fram är frihet ifrån död.

013:001 En vis son hör på sin faders tuktan, men en bespottare hör icke på någon näpst. 013:002 Sin muns frukt får envar njuta sig till godo, de trolösa hungra efter våld.

013:003 Den som bevakar sin mun, han bevarar sitt liv, men den som är lösmunt kommer i olycka

013:004 Den late är full av lystnad, och han får dock intet, men de idogas hunger varder rikligen mättad.

013:005 Den rättfärdige skyr lögnaktigt tal, men den ogudaktige är förhatlig och skändlig.

013:006 Rättfärdighet bevarar den vilkens väg är ostrafflig, men ogudaktighet kommer syndarna på fall.

013:007 Den ene vill hållas för rik och har dock alls intet, den andre vill hållas för fattig och har dock stora ägodelar.

013:008 Den rike måste giva sin rikedom såsom lösepenning för sitt liv, den fattige hör icke av något

013:009 De rättfärdigas ljus brinner glatt, men de ogudaktigas lampa slocknar ut.

013:010 Genom övermod kommer man allenast split åstad, men hos dem som taga emot råd är vishet.

013:011 Lättfånget gods försvinner, men den som samlar efter hand får mycket.

013:012 Förlängd väntan tär på hjärtat, men en uppfylld önskan är ett livets träd.

013:013 Den som föraktar ordet hemfaller åt dess dom, men den som fruktar budet, han får vedergällning.

013:014 Den vises undervisning är en livets källa; genom den undviker man dödens snaror.

013:015 Ett gott förstånd bereder ynnest, men de trolösas väg är alltid sig lik.

013:016 Var och en som är klok går till väga med förstånd, men dåren breder ut sitt oförnuft.

013:017 En ogudaktig budbärare störtar i olycka, men ett tillförlitligt sändebud är en läkedom.

013:018 Fattigdom och skam får den som ej vill veta av tuktan, men den som tager vara på tillrättavisning, han kommer till ära.

013:019 Uppfylld önskan är ljuvlig för själen, men att fly det onda är en styggelse för dårar.

013:020 Hav din umgängelse med de visa, så varder du vis; den som giver sig i sällskap med dårar, honom går det illa.

013:021 Syndare förföljas av olycka, men de rättfärdiga få till lön vad gott är.

013:022 Den gode lämnar arv åt barnbarn, men syndarens gods förvaras åt den rättfärdige.

013:023 De fattigas nyodling giver riklig föda, men mången förgås genom sin orättrådighet.

013:024 Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid.

013:025 Den rättfärdige får äta, så att hans hunger bliver mättad, men de ogudaktigas buk måste lida brist.

014:001 Genom visa kvinnor varder huset uppbyggt, men oförnuft river ned det med egna händer.

014:002 Den som fruktar HERREN, han vandrar i redlighet, men den som föraktar honom, han går krokiga vägar.

014:003 I den oförnuftiges mun är ett gissel för hans högmod, men de visa bevaras genom sina läppar.

014:004 Där inga dragare finnas, där förbliver krubban tom, men riklig vinning får man genom oxars kraft.

014:005 Ett sannfärdigt vittne ljuger icke, men ett falskt vittne främjar lögn.

014:006 Bespottaren söker vishet och finner ingen, men för den förståndige är kunskap lätt.

014:007 Gå bort ifrån den man som är dåraktig; aldrig fann du på hans läppar något förstånd.

014:008 Det är den klokes vishet, att han aktar på sin väg, men det är dårars oförnuft, att de öva svek.

014:009 De oförnuftiga bespottas av sitt eget skuldoffer, men bland de redliga råder gott behag.

014:010 Hjärtat känner självt bäst sin egen sorg, ej heller kan en främmande intränga i dess glädje.

014:011 De ogudaktigas hus förödes, men de rättsinnigas hydda blomstrar.

014:012 Mången håller sin väg för den i rätta, men på sistone leder den dock till döden.

014:013 Mitt under löjet kan hjärtat sörja, och slutet på glädjen bliver bedrövelse.

014:014 Av sina gärningars frukt varder den avfällige mättad, och den gode bliver upphöjd över honom.

014:015 Den fåkunnige tror vart ord, men den kloke aktar på sina steg.

014:016 Den vise tager sig till vara och flyr det onda, men dåren är övermodig och sorglös.

014:017 Den som är snar till vrede gör vad oförnuftigt är, och en ränkfull man bliver hatad.

014:018 De fåkunniga hava fått oförnuft till sin arvedel, men de kloka bliva krönta med kunskap.

014:019 De onda måste falla ned inför de goda, och de ogudaktiga vid den rättfärdiges portar.

014:020 Jämväl av sina närmaste är den fattige hatad, men den rike har många vänner.

014:021 Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd, men säll är den som förbarmar sig över de betryckta.

014:022 De som bringa ont å bane skola förvisso fara vilse, men barmhärtighet och trofasthet röna de som bringa gott å bane.

014:023 Av all möda kommer någon vinning, men tomt tal är ren förlust.

014:024 De visas rikedom är för dem en krona men dårarnas oförnuft förbliver oförnuft.

014:025 Ett sannfärdigt vittne räddar liv, men den som främjar lögn, han är full av svek.

014:026 Den som fruktar HERREN har ett tryggt fäste, och hans barn få där en tillflykt.

014:027 I HERRENS fruktan är en livets källa genom dem undviker man dödens snaror

014:028 Att hava många undersåtar är en konungs härlighet, men brist på folk är en furstes olycka.

014:029 Den som är tålmodig visar gott förstånd, men den som är snar till vrede går långt i oförnuft.

014:030 Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men bittert sinne är röta i benen.

014:031 Den som förtrycker den arme smädar hans skapare, men den som förbarmar sig över de fattiga, han ärar honom.

014:032 Genom sin ondska kommer de ogudaktige på fall, men den rättfärdige är frimodig in i döden.

014:033 I den förståndiges hjärta bor visheten, och i dårarnas krets gör hon sig kunnig.

014:034 Rättfärdighet upphöjer ett folk men synd är folkens vanära.

014:035 En förståndig tjänare behaga konungen väl, men över en vanartig skall han vrede komma.

015:001 Ett mjukt svar stillar vrede, men ett hårt ord kommer harm åstad.

015:002 De visas tunga meddelar god kunskap, men dårars mun flödar över av oförnuft.

015:003 HERRENS ögon äro överallt; de giva akt på både onda och goda.

015:004 En saktmodig tunga är ett livets träd, men en vrång tunga giver hjärtesår.

015:005 Den oförnuftige föraktar sin faders tuktan, men den som tager vara på tillrättavisning, han varder klok.

015:006 Den rättfärdiges hus gömmer stor rikedom, men i de ogudaktigas vinning är olycka.

015:007 De visas läppar strö ut kunskap, men dårars hjärtan äro icke såsom sig bör.

015:008 De ogudaktigas offer är en styggelse för HERREN, men de redligas bön behagar honom väl.

015:009 En styggelse för HERREN är den ogudaktiges väg, men den som far efter rättfärdighet, honom älskar han.

015:010 Svår tuktan drabbar den som övergiver vägen; den som hatar tillrättavisning, han måste dö.

015:011 Dödsriket och avgrunden ligga uppenbara inför HERREN; huru mycket mer då människornas hjärtan!

015:012 Bespottaren finner ej behag i tillrättavisning; till dem som äro visa går han icke.

015:013 Ett glatt hjärta gör ansiktet ljust, men vid hjärtesorg är modet brutet.

015:014 Den förståndiges hjärta söker kunskap, men dårars mun far med oförnuft.

015:015 Den betryckte har aldrig en glad dag, men ett gott mod är ett ständigt gästabud.

015:016 Bättre är något litet med HERRENS fruktan än en stor skatt med oro.

015:017 Bättre är ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.

015:018 En snarsticken man uppväcker träta, men en tålmodig man stillar kiv.

015:019 Den lates stig är såsom spärrad av törne, men de redliga hava en banad stig.

015:020 En vis son gör sin fader glädje, och en dåraktig människa är den som föraktar sin moder.

015:021 I oförnuft har den vettlöse sin glädje, men en förståndig man går sin väg rätt fram.

015:022 Där rådplägning fattas varda planerna om intet, men beståndande bliva de, där de rådvisa äro många.

015:023 En man gläder sig, när hans mun kan giva svar; ja, ett ord i sinom tid, det är gott.

015:024 Den förståndige vandrar livets väg uppåt, Då att han undviker dödsriket därnere.

015:025 Den högmodiges hus rycker HERREN bort, men änkans råmärke låter han stå fast.

015:026 För HERREN äro ondskans anslag en styggelse, men milda ord rena.

015:027 Den som söker orätt vinning drager olycka över sitt hus, men den som hatar mutor, han får leva.

015:028 Den rättfärdiges hjärta betänker vad svaras bör, men de ogudaktigas mun flödar över av onda ord.

015:029 HERREN är fjärran ifrån de ogudaktiga, men de rättfärdigas bön hör han.

015:030 En mild blick gör hjärtat glatt, ett gott budskap giver märg åt benen.

015:031 Den vilkens öra hör på hälsosam tillrättavisning, han skall få dväljas i de vises krets.

015:032 Den som ej vill veta av tuktan frågar icke efter sitt liv, men den som hör på tillrättavisning, han förvärvar förstånd.

015:033 HERRENS fruktan är en tuktan till vishet, och ödmjukhet går före ära.

016:001 En människa gör upp planer i sitt hjärta, men från HERREN kommer vad tungan svarar.

016:002 Var man tycker sina vägar vara goda, men HERREN är den som prövar andarna.

016:003 Befall dina verk åt HERREN, så hava dina planer framgång.

016:004 HERREN har gjort var sak för dess särskilda mål, så ock den ogudaktige för olyckans dag.

016:005 En styggelse för HERREN är var högmodig man; en sådan bliver förvisso icke ostraffad.

016:006 Genom barmhärtighet och trofasthet försonas missgärning, och genom HERRENS fruktan undflyr man det onda.

016:007 Om en mans vägar behaga HERREN väl så gör han ock hans fiender till hans vänner.

016:008 Bättre är något litet med rättfärdighet än stor vinning med orätt.

016:009 Människans hjärta tänker ut en väg, men HERREN är den som styr hennes steg.

016:010 Gudasvar är på konungens läppar, i domen felar icke hans mun.

016:011 Våg och rätt vägning äro från HERREN, alla vikter i pungen äro hans verk. 016:012 En styggelse för konungar äro ogudaktiga gärningar, ty genom rättfärdighet bliver tronen befäst.

016:013 Rättfärdiga läppar behaga konungar väl, Och den som talar vad rätt är, han bliver älskad.

016:014 Konungens vrede är dödens förebud, men en vis man blidkar den.

016:015 När konungen låter sitt ansikte lysa, är där liv, och hans välbehag är såsom ett moln med vårregn.

016:016 Långt bättre är att förvärva vishet än guld förstånd är mer värt att förvärvas än silver.

016:017 De redligas väg är att fly det onda; den som aktar på sin väg, han bevarar sitt liv.

016:018 Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.

016:019 Bättre är att vara ödmjuk bland de betryckta än att utskifta byte med de högmodiga.

016:020 Den som aktar på ordet, han finner lycka, och säll är den som förtröstar på HERREN.

016:021 Den som har ett vist hjärta, honom kallar man förståndig, och där sötma är på läpparna hämtas mer lärdom.

016:022 En livets källa är förståndet för den som äger det, men oförnuftet är de oförnuftigas tuktan.

016:023 Den vises hjärta gör hans mun förståndig och lägger lärdom på hans läppar, allt mer och mer.

016:024 Milda ord äro honungskakor; de äro ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen.

016:025 Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden.

016:026 Arbetarens hunger hjälper honom att arbeta ty hans egen mun driver på honom.

016:027 Fördärvlig är den människa som gräver gropar för att skada; det är såsom brunne en eld på hennes läppar.

016:028 En vrång människa kommer träta åstad, och en örontasslare gör vänner oense.

016:029 Den orättrådige förför sin nästa och leder honom in på en väg som icke är god.

016:030 Den som ser under lugg, han umgås med vrånga tankar; den som biter ihop läpparna, han är färdig med något ont.

016:031 En ärekrona äro grå hår; den vinnes på rättfärdighetens väg.

016:032 Bättre är en tålmodig man än en stark, och bättre den som styr sitt sinne än den som intager en stad.

016:033 Lotten varder kastad i skötet, men den faller alltid vart HERREN vill.

017:001 Bättre är ett torrt brödstycke med ro än ett hus fullt av högtidsmat med kiv.

017:002 En förståndig tjänare får råda över en vanartig son, och bland bröderna får han skifta arv.

017:003 Degeln prövar silver och smältugnen guld, så prövar HERREN hjärtan.

017:004 En ond människa aktar på ondskefulla läppar, falskheten lyssnar till fördärvliga tungor.

017:005 Den som bespottar den fattige smädar hans skapare; den som gläder sig åt andras ofärd bliver icke ostraffad.

017:006 De gamlas krona äro barnbarn, och barnens ära äro deras fäder.

017:007 Stortaliga läppar hövas icke dåren, mycket mindre lögnaktiga läppar en furste.

017:008 En gåva är en lyckosten i dens ögon, som ger den; vart den än kommer bereder den framgång.

017:009 Den som skyler vad som är brutet, han vill främja kärlek, men den som river upp gammalt, han gör vänner oense.

017:010 En förebråelse verkar mer på den förståndige än hundra slag på dåren.

017:011 Upprorsmakaren vill allenast vad ont är, men en budbärare utan förbarmande skall sändas mot honom.

017:012 Bättre är att möta en björninna från vilken man har tagit ungarna, än att möta en dåre i hans oförnuft.

017:013 Den som vedergäller gott med ont, från hans hus skall olyckan icke vika.

017:014 Att begynna träta är att släppa ett vattenflöde löst; håll därför inne, förrän kivet har brutit ut.

017:015 Den som friar den skyldige och den som fäller den oskyldige, de äro båda en styggelse för HERREN.

017:016 Vartill gagna väl penningar i dårens hand? Han kunde köpa sig vishet, men han saknar förstånd.

017:017 En väns kärlek består alltid. och en broder födes till hjälp i nöden.

017:018 En människa utan förstånd är den som giver handslag, den som går i borgen för sin nästa.

017:019 Den som älskar split, han älskar överträdelse; Men som bygger sin dörr hög, han far efter fall.

017:020 Den som har ett vrångt hjärta vinner ingen framgång, och den som har en förvänd tunga, han faller i olycka.

017:021 Den som har fött en dåraktig son får bedrövelse av honom, en dåres fader har ingen glädje.

017:022 Ett glatt hjärta är en god läkedom, men ett brutet mod tager märgen ur benen.

017:023 Den ogudaktige tager gärna skänker i lönndom, för att han skall vränga rättens vägar.

017:024 Den förståndige har sin blick på visheten, men dårens ögon äro vid jordens ända.

017:025 En dåraktig son är sin faders grämelse och en bitter sorg för henne som har fött honom.

017:026 Att pliktfälla jämväl den rättfärdige är icke tillbörligt; att slå ädla män strider mot rättvisan.

017:027 Den som har vett, han spar sina ord; och lugn till sinnes är en man med förstånd.

017:028 Om den oförnuftige tege, så aktades också han för vis; den som tillsluter sina läppar är förståndig.

018:001 Den egensinnige följer sin egen lystnad, med all makt söker han strid.

018:002 Dåren frågar ej efter förstånd, allenast efter att få lägga fram vad han har i hjärtat.

018:003 Där den ogudaktige kommer, där kommer förakt, och med skamlig vandel följer smälek.

018:004 Orden i en mans mun äro såsom ett djupt vatten, såsom en flödande bäck, en vishetens källa.

018:005 Att vara partisk för den skyldige är icke tillbörligt ej heller att vränga rätten för den oskyldige.

018:006 Dårens läppar komma med kiv, och hans mun ropar efter slag.

018:007 Dårens mun är honom själv till olycka, och hans läppar äro en snara hans liv.

018:008 Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.

018:009 Den som är försumlig i sitt arbete, han är allaredan en broder till rövaren.

018:010 HERRENS namn är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad.

018:011 Den rikes skatter äro honom en fast stad, höga murar likna de, i hans inbillning.

018:012 Före fall går högmod i mannens hjärta, och ödmjukhet går före ära.

018:013 Om någon giver svar, förrän han har hört, så tillräknas det honom såsom oförnuft och skam.

018:014 Mod uppehåller mannen i hans svaghet; men ett brutet mod, vem kan bära det?

018:015 Den förståndiges hjärta förvärvar kunskap, och de visas öron söka kunskap.

018:016 Gåvor öppna väg för en människa och föra henne fram inför de store.

018:017 Den som först lägger fram sin sak har rätt; sedan kommer vederparten och uppdagar huru det är.

018:018 Lottkastning gör en ände på trätor, den skiljer mellan mäktiga män.

018:019 En förorättad broder är svårare att vinna än en fast stad, och trätor äro såsom bommar för ett slott.

018:020 Av sin muns frukt får envar sin buk mättad, han varder mättad av sina läppars gröda.

018:021 Död och liv har tungan i sitt våld, de som gärna bruka henne få äta hennes frukt.

018:022 Den som har funnit en rätt hustru, han har funnit lycka och har undfått nåd av HERREN.

018:023 Bönfallande är den fattiges tal, men den rike svarar med hårda ord.

018:024 Den som ävlas att få vänner, han kommer i olycka; men vänner finnas, mer trogna än en broder.

019:001 Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet än en man som har vrånga läppar och därtill är en dåre.

019:002 Ett obetänksamt sinne, redan det är illa; och den som är snar på foten, han stiger miste.

019:003 En människas eget oförnuft kommer henne på fall, och dock är det på HERREN som hennes hjärta vredgas

019:004 Gods skaffar många vänner, men den arme bliver övergiven av sin vän.

019:005 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som främjar lögn, han kommer icke undan.

019:006 Många söka en furstes ynnest, och alla äro vänner till den givmilde.

019:007 Den fattige är hatad av alla sina fränder, ännu längre draga sig hans vänner bort ifrån honom; han far efter löften som äro ett intet.

019:008 Den som förvärvar förstånd har sitt liv kärt; den som tager vara på insikt, han finner lycka

019:009 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som främjar lögn, han skall förgås.

019:010 Det höves icke dåren att hava goda dagar, mycket mindre en träl att råda över furstar.

019:011 Förstånd gör en människa tålmodig, och det är hennes ära att tillgiva vad någon har brutit.

019:012 En konungs vrede är såsom ett ungt lejons rytande, hans nåd är såsom dagg på gräset.

019:013 En dåraktig son är sin faders fördärv, och en kvinnas trätor äro ett oavlåtligt takdropp.

019:014 Gård och gods får man i arv från sina fäder, men en förståndig hustru är en gåva från HERREN.

019:015 Lättja försänker i dåsighet, och den håglöse får lida hunger.

019:016 Den som håller budet får behålla sitt liv; den som ej aktar på sin vandel han varder dödad.

019:017 Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.

019:018 Tukta din son, medan något hopp är, och åtrå icke att vålla hans död.

019:019 Den som förgår sig i vrede, han må plikta därför, ty om du vill ställa till rätta, så gör du det allenast värre.

019:020 Hör råd och tag emot tuktan, på det att du för framtiden må bliva vis.

019:021 Många planer har en man i sitt hjärta, men HERRENS råd, det bliver beståndande.

019:022 Efter en människas goda vilja räknas hennes barmhärtighet, och en fattig man är bättre än en som ljuger.

019:023 HERRENS fruktan för till liv; så får man vila mätt och hemsökes icke av något ont.

019:024 Den late sticker sin hand i fatet, men gitter icke föra den åter till munnen.

019:025 Slår man bespottaren, så bliver den fåkunnige klok; och tillrättavisar man den förståndige, så vinner han kunskap.

019:026 Den som övar våld mot sin fader eller driver bort sin moder, han är en vanartig och skändlig son.

019:027 Min son, om du icke vill höra tuktan, så far du vilse från de ord som giva kunskap.

019:028 Ett ont vittne bespottar vad rätt är, och de ogudaktigas mun är glupsk efter orätt.

019:029 Straffdomar ligga redo för bespottarna och slag för dårarnas rygg.

020:001 En bespottare är vinet, en larmare är rusdrycken, och ovis är envar som raglar därav.

020:002 Såsom ett ungt lejons rytande är den skräck en konung ingiver; den som ådrager sig hans vrede har förverkat sitt liv.

020:003 Det är en ära för en man att hålla sig ifrån kiv, den oförnuftige söker alltid strid.

020:004 När hösten kommer, vill den late icke plöja; därför söker han vid skördetiden förgäves efter frukt.

020:005 Planerna i en mans hjärta äro såsom ett djupt vatten, men en man med förstånd hämtar ändå upp dem.

020:006 Många finnas, som ropa ut var och en sin barmhärtighet; men vem kan finna en man som är att lita på?

020:007 Den som vandrar i ostrafflighet såsom en rättfärdig man, hans barn går det val efter honom.

020:008 En konung, som sitter på domarstolen, rensar med sina ögons kastskovel bort allt vad ont är.

020:009 Vem kan säga: »Jag har bevarat mitt hjärta rent, jag är fri ifrån synd»?

020:010 Två slags vikt och två slags mått, det ena som det andra är en styggelse för HERREN.

020:011 Redan barnet röjer sig i sina gärningar, om dess vandel är rättskaffens och redlig.

020:012 Örat, som hör, och ögat, som ser, det ena som det andra har HERREN gjort.

020:013 Älska icke sömn, på det att du icke må bliva fattig; håll dina ögon öppna, så får du bröd till fyllest.

020:014 »Uselt, uselt», säger köparen; men när han går sin väg, rosar han sitt köp.

020:015 Man må hava guld, så ock pärlor i myckenhet, den dyrbaraste klenoden äro dock läppar som tala förstånd.

020:016 Tag kläderna av honom, ty han har gått i borgen för en annan, och panta ut vad han har, för de främmandes skull.

020:017 Orättfånget bröd smakar mannen ljuvligt, men efteråt bliver hans mun full av stenar.

020:018 Planer hava framgång, när de äro väl överlagda, och med rådklokhet må man föra krig.

020:019 Den som går med förtal, han förråder hemligheter; med den som är lösmunt må du ej giva dig i lag.

020:020 Den som uttalar förbannelser över fader eller moder, hans lampa skall slockna ut mitt i mörkret.

020:021 Det förvärv man i förstone ävlas efter, det varder på sistone icke välsignat.

020:022 Säg icke: »Jag vill vedergälla ont med ont»; förbida HERREN, han skall hjälpa dig.

020:023 Tvåfaldig vikt är en styggelse för HERREN, och falsk våg är icke något gott.

020:024 Av HERREN bero en mans steg; ja, en människa förstår icke själv sin väg.

020:025 Det är farligt för en människa att obetänksamt helga något och att överväga sina löften, först när de äro gjorda.

020:026 En vis konung rensar bort de ogudaktiga såsom med en kastskovel och låter tröskhjulet gå över dem.

020:027 Anden i människan är en HERRENS lykta; den utrannsakar alla hjärtats innandömen.

020:028 Mildhet och trofasthet äro en konungs vakt; genom mildhet stöder han sin tron.

020:029 De ungas ära är deras kraft, och de gamlas prydnad äro deras grå hår.

020:030 Sår som svida rena från ondska, ja, tuktan renar hjärtats innandömen.

021:001 Konungars hjärtan äro i HERRENS hand såsom vattenbäckar: han leder dem varthelst han vill.

021:002 Var man tycker sin väg vara den rätta, men HERREN är den som prövar hjärtan.

021:003 Att öva rättfärdighet och rätt, det är mer värt för HERREN än offer.

021:004 Stolta ögon och högmodigt hjärta-- de ogudaktigas lykta är dem till synd.

021:005 Den idoges omtanke leder allenast till vinning, men all fikenhet allenast till förlust.

021:006 De skatter som förvärvas genom falsk tunga, de äro en försvinnande dunst och hasta till döden.

021:007 De ogudaktigas övervåld bortrycker dem själva, eftersom de icke vilja göra vad rätt är.

021:008 En oärlig mans väg är idel vrånghet, men en rättskaffens man handla redligt

021:009 Bättre är att bo i en vrå på taket än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.

021:010 Den ogudaktiges själ har lust till det onda; hans nästa finner ingen barmhärtighet hos honom.

021:011 Straffar man bespottaren, så bliver den fåkunnige vis: och undervisar man den vise, så inhämtar han kunskap.

021:012 Den Rättfärdige giver akt på den ogudaktiges hus, han störtar de ogudaktiga i olycka.

021:013 Den som tillsluter sitt öra för den armes rop, han skall själv ropa utan att få svar.

021:014 En hemlig gåva stillar vrede och en skänk i lönndom våldsammaste förbittring.

021:015 Det är den rättfärdiges glädje att rätt skipa, men det är ogärningsmännens skräck.

021:016 Den människa som far vilse ifrån förståndets väg, hon hamnar i skuggornas krets.

021:017 Den som älskar glada dagar varder fattig; den som älskar vin och olja bliver icke rik.

021:018 Den ogudaktige varder given såsom lösepenning för den rättfärdige, och den trolöse sättes i de redligas ställe.

021:019 Bättre är att bo i ett öde land än med en trätgirig och besvärlig kvinna.

021:020 Dyrbara skatter och salvor har den vise i sin boning, men en dåraktig människa förslösar sitt gods.

021:021 Den som far efter rättfärdighet och godhet, han finner liv, rättfärdighet och ära.

021:022 En vis man kan storma en stad full av hjältar och bryta ned det fäste som var dess förtröstan.

021:023 Den som besvarar sin mun och sin tunga han bevarar sitt liv för nöd.

021:024 Bespottare må den kallas, som är fräck och övermodig, den som far fram med fräck förmätenhet.

021:025 Den lates begärelse för honom till döden, i det att hans händer icke vilja arbeta.

021:026 Den snikne är alltid full av snikenhet; men den rättfärdige giver och spar icke.

021:027 De ogudaktigas offer är en styggelse; mycket mer, när det frambäres i skändligt uppsåt.

021:028 Ett lögnaktigt vittne skall förgås; men en man som hör på får allt framgent tala.

021:029 En ogudaktig man uppträder fräckt; men den redlige vandrar sina vägar ståndaktigt.

021:030 Ingen vishet, intet förstånd, intet råd förmår något mot HERREN.

021:031 Hästar rustas ut för stridens dag, men från HERREN är det som segern kommer.

022:001 Ett gott namn är mer värt än stor rikedom, ett gott anseende är bättre än silver och guld.

022:002 Rik och fattig få leva jämte varandra; HERREN har gjort dem båda.

022:003 Den kloke ser faran och söker skydd; men de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.

022:004 Ödmjukhet har sin lön i HERRENS fruktan, i rikedom, ära och liv.

022:005 Törnen och snaror ligga på den vrånges väg; den som vill bevara sitt liv håller sig fjärran ifrån dem.

022:006 Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.

022:007 Den rike råder över de fattiga, och låntagaren bliver långivarens träl.

022:008 Den som sår vad orätt är, han får skörda fördärv, och hans övermods ris får en ände.

022:009 Den som unnar andra gott, han varder välsignad, ty han giver av sitt bröd åt den arme.

022:010 Driv ut bespottaren, så upphör trätan, och tvist och smädelse få en ände.

022:011 Den som älskar hjärtats renhet, den vilkens läppar tala ljuvligt, hans vän är konungen.

022:012 HERRENS ögon bevara den förståndige; därför omstörtar han den trolöses planer.

022:013 Den late säger: »Ett lejon är på gatan; därute på torget kunde jag bliva dräpt.»

022:014 En trolös kvinnas mun är en djup grop; den som har träffats av HERRENS vrede, han faller däri.

022:015 Oförnuft låder vid barnets hjärta, men tuktans ris driver det bort.

022:016 Den som förtrycker den arme bereder honom vinning men den som giver åt den rike vållar honom allenast förlust.

022:017 Böj ditt öra härtill, och hör de vises ord, och lägg mina lärdomar på hjärtat. 022:018 Ty det bliver dig ljuvligt, om du bevarar dem i ditt innersta; må de alla ligga redo på dina läppar. 022:019 För att du skall sätta din förtröstan till HERREN, undervisar jag i dag just dig.

022:020 Ja, redan förut har jag ju skrivit regler för dig och meddelat dig råd och insikt, 022:021 för att lära dig tillförlitliga sanningsord, så att du rätt kan svara den som har sänt dig åstad.

022:022 Plundra icke den arme, därför att han är arm, och förtrampa icke den fattige porten. 022:023 Ty HERREN skall utföra deras sak, och dem som röva från dem skall han beröva livet.

022:024 Giv dig icke i sällskap med den som lätt vredgas eller i lag med en snarsticken man, 022:025 på det att du icke må lära dig hans vägar och bereda en snara för ditt liv.

022:026 Var icke en av dem som giva handslag, en av dem som gå i borgen för lån. 022:027 Icke vill du att man skall taga ifrån dig sängen där du ligger, om du icke har något att betala med?

022:028 Flytta icke ett gammalt råmärke, ett sådant som dina fäder hava satt upp.

022:029 Ser du en man som är väl förfaren i sin syssla, hans plats är att tjäna konungar; icke må han tjäna ringa män.

023:001 När du sitter till bords med en furste, så besinna väl vad du har framför dig, 023:002 och sätt en kniv på din strupe, om du är alltför hungrig. 023:003 Var ej lysten efter hans smakliga rätter, ty de äro en bedräglig kost.

023:004 Möda dig icke för att bliva rik; avstå från att bruka klokskap. 023:005 Låt icke dina blickar flyga efter det som ej har bestånd; ty förvisso gör det sig vingar och flyger sin väg, såsom örnen mot himmelen.

023:006 Ät icke den missunnsammes bröd, och var ej lysten efter hans smakliga rätter;

023:007 ty han förfar efter sina själviska beräkningar. »Ät och drick» kan han val säga till dig, men hans hjärta är icke med dig. 023:008 Den bit du har ätit måste du utspy, och dina vänliga ord har du förspillt.

023:009 Tala icke för en dåres öron, ty han föraktar vad klokt du säger.

023:010 Flytta icke ett gammalt råmärke, och gör icke intrång på de faderlösas åkrar. 023:011 Ty deras bördeman är stark; han skall utföra deras sak mot dig.

023:012 Vänd ditt hjärta till tuktan och dina öron till de ord som giva kunskap.

023:013 Låt icke gossen vara utan aga; ty om du slår honom med riset, så bevaras han från döden; 023:014 ja, om du slår honom med riset, så räddar du hans själ undan dödsriket.

023:015 Min son, om ditt hjärta bliver vist, så gläder sig ock mitt hjärta; 023:016 ja, mitt innersta fröjdar sig, när dina läppar tala vad rätt är.

023:017 Låt icke ditt hjärta avundas syndare, men nitälska för HERRENS fruktan beständigt. 023:018 Förvisso har du då en framtid, och ditt hopp varder icke om intet.

023:019 Hör, du min son, och bliv vis, och låt ditt hjärta gå rätta vägar. 023:020 Var icke bland vindrinkare, icke bland dem som äro överdådiga i mat. 023:021 Ty drinkare och frossare bliva fattiga, och sömnaktighet giver trasiga kläder.

023:022 Hör din fader, som har fött dig, och förakta icke din moder, när hon varder gammal. 023:023 Sök förvärva sanning, och avhänd dig henne icke, sök vishet och tukt och förstånd. 023:024 Stor fröjd har den rättfärdiges fader; den som har fått en vis son har glädje av honom. 023:025 Må då din fader och din moder få glädje, och må hon som har fött dig kunna fröjda sig.

023:026 Giv mig, min son, ditt hjärta, och låt mina vägar behaga dina ögon. 023:027 Ty skökan är en djup grop, och nästans hustru är en trång brunn. 023:028 Ja, såsom en rövare ligger hon på lur och de trolösas antal förökar hon bland människorna.

023:029 Var är ve, var är jämmer? Var äro trätor, var är klagan? Var äro sår utan sak? Var äro ögon höljda i dunkel? 023:030 Jo, där man länge sitter kvar vid vinet, där man samlas för att pröva kryddade drycker. 023:031 Så se då icke på vinet, att det är så rött, att det giver sådan glans i bägaren, och att det så lätt rinner ned. 023:032 På sistone stinger det ju såsom ormen, och likt basilisken sprutar det gift. 023:033 Dina ögon få då skåda sällsamma syner, och ditt hjärta talar förvända ting. 023:034 Det är dig såsom låge du i havets djup, eller såsom svävade du uppe i en mast: 023:035 »De slå mig, men åt vållar mig ingen smärta, de stöta mig, men jag känner det icke. När skall jag då vakna upp, så att jag återigen får skaffa mig sådant?»

024:001 Avundas icke onda människor, och hav ingen lust till att vara med dem. 024:002 Ty på övervåld tänka deras hjärtan, och deras läppar tala olycka.

024:003 Genom vishet varder ett hus uppbyggt, och genom förstånd hålles det vid makt. 024:004 Genom klokhet bliva kamrarna fyllda med allt vad dyrbart och ljuvligt är.

024:005 En vis man är stark, och en man med förstånd är väldig i kraft. 024:006 Ja, med rådklokhet skall man föra krig, och där de rådvisa äro många, där går det väl.

024:007 Sällsynt korall är visheten för den oförnuftige, i porten kan han icke upplåta sin mun.

024:008 Den som tänker ut onda anslag, honom må man kalla en ränksmidare.

024:009 Ett oförnuftigt påfund är synden, och bespottaren är en styggelse för människor.

024:010 Låter du modet falla, när nöd kommer på, så saknar du nödig kraft.

024:011 Rädda dem som släpas till döden, och bistå dem som stappla till avrättsplatsen.

024:012 Om du säger: »Se, vi visste det icke», så betänk om ej han som prövar hjärtan märker det, och om ej han som har akt på din själ vet det. Och han skall vedergälla var och en efter hans gärningar.

024:013 Ät honung, min son, ty det är gott, och självrunnen honung är söt för din mun. 024:014 Lik sådan må du räkna visheten för din själ. Om du finner henne, så har du en framtid, och ditt hopp varder då icke om intet.

024:015 Lura icke, du ogudaktige, på den rättfärdiges boning, öva intet våld mot hans vilostad. 024:016 Ty den rättfärdige faller sju gånger och står åter upp; men de ogudaktiga störta över ända olyckan.

024:017 Gläd dig icke, när din fiende faller, och låt ej ditt hjärta fröjda sig, när han störtar över ända, 024:018 på det att HERREN ej må se det med misshag och flytta sin vrede ifrån honom.

024:019 Harmas icke över de onda, avundas icke de ogudaktiga. 024:020 Ty den som är ond har ingen framtid; de ogudaktigas lampa skall slockna ut.

024:021 Min son, frukta HERREN och konungen; giv dig icke i lag med upprorsmän. 024:022 Ty plötsligt skall ofärd komma över dem, och vem vet när deras år få en olycklig ände?

024:023 Dessa ord äro ock av visa män.

Att hava anseende till personen, när man dömer, är icke tillbörligt. 024:024 Den som säger till den skyldige: »Du är oskyldig», honom skola folk förbanna, honom skola folkslag önska ofärd. 024:025 Men dem som skipa rättvisa skall det gå väl, och över dem skall komma välsignelse av vad gott är.

024:026 En kyss på läpparna är det, när någon giver ett rätt svar.

024:027 Fullborda ditt arbete på marken, gör allting redo åt dig på åkern; sedan må du bygga dig bo.

024:028 Bär icke vittnesbörd mot din nästa utan sak; icke vill du bedraga med dina läppar? 024:029 Säg icke: »Såsom han gjorde mot mig vill jag göra mot honom, jag vill vedergälla mannen efter hans gärningar.»

024:030 Jag gick förbi en lat mans åker, en oförståndig människas vingård. 024:031 Och se, den var alldeles full av ogräs, dess mark var övertäckt av nässlor, och dess stenmur låg nedriven. 024:032 Och jag betraktade det och aktade därpå, jag såg det och tog varning därav. 024:033 Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet, lägg ännu litet händerna i kors för att vila, 024:034 så skall fattigdomen komma farande över dig, och armodet såsom en väpnad man.

025:001 Dessa ordspråk äro ock av Salomo; och Hiskias, Juda konungs, män hava gjort detta utdrag.

025:002 Det är Guds ära att fördölja en sak, men konungars ära att utforska en sak.

025:003 Himmelens höjd och jordens djup och konungars hjärtan kan ingen utrannsaka.

025:004 Skaffa slagget bort ifrån silvret, så får guldsmeden fram en klenod därav.

025:005 Skaffa de ogudaktiga bort ur konungens tjänst, så varder hans tron befäst genom rättfärdighet.

025:006 Förhäv dig icke inför konungen, och träd icke fram på de stores plats. 025:007 Ty det är bättre att man säger till dig: »Stig hitupp», än att man flyttar ned dig för någon förnämligare man, någon som dina ögon redan hava sett.

025:008 Var icke för hastig att begynna en tvist; vad vill du eljest göra längre fram, om din vederpart kommer dig på skam?

025:009 Utför din egen sak mot din vederpart, men uppenbara icke en annans hemlighet, 025:010 på det att icke envar som hör det må lasta dig och ditt rykte bliva ont för beständigt.

025:011 Gyllene äpplen i silverskålar äro ord som talas i rättan tid.

025:012 Såsom en gyllene örring passar till ett bröstspänne av fint guld, så passar en vis bestraffare till ett hörsamt öra.

025:013 Såsom snöns svalka på en skördedag, så är en pålitlig budbärare för avsändaren; sin herres själ vederkvicker han.

025:014 Såsom regnskyar och blåst, och likväl intet regn, så är en man som skryter med givmildhet, men icke håller ord.

025:015 Genom tålamod varder en furste bevekt, och en mjuk tunga krossar ben.

025:016 Om du finner honung, så ät icke mer än du tål, så att du ej bliver övermätt därav och får utspy den. 025:017 Låt din fot icke för ofta komma i din väns hus, Så att han ej bliver mätt på dig och får motvilja mot dig.

025:018 En stridshammare och ett svärd och en skarp pil är den som bär falskt vittnesbörd mot sin nästa.

025:019 Såsom en gnagande tand och såsom ett skadedjurs fot är den trolöses tillförsikt på nödens dag.

025:020 Såsom att taga av dig manteln på en vinterdag, och såsom syra på lutsalt, så är det att sjunga visor för ett sorgset hjärta.

025:021 Om din ovän är hungrig, så giv honom att äta, och om han är törstig, så giv honom att dricka; 025:022 så samlar du glödande kol på hans huvud, och HERREN skall vedergälla dig.

025:023 Nordanvind föder regn och en tasslande tunga mulna ansikten.

025:024 Bättre är att bo i en vrå på taket än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.

025:025 Såsom friskt vatten för den försmäktande, så är ett gott budskap ifrån fjärran land.

025:026 Såsom en grumlad källa och en fördärvad brunn, så är en rättfärdig som vacklar inför den ogudaktige.

025:027 Att äta för mycket honung är icke gott, och den som vinner ära får sin ära nagelfaren.

025:028 Såsom en stad vars murar äro nedbrutna och borta, så är en man som icke kan styra sitt sinne.

026:001 Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden, så höves det ej heller att dåren får ära.

026:002 Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänt förbannelse förbi.

026:003 Piskan för hästen, betslet för åsnan och riset för dårarnas rygg!

026:004 Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik.

026:005 Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis.

026:006 Den som sänder bud med en dåre, han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck.

026:007 Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned, äro ordspråk i dårars mun.

026:008 Såsom att binda slungstenen fast vid slungan, så är det att giva ära åt en dåre.

026:009 Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand, så är det med ordspråk i dårars mun.

026:010 En mästare gör själv allt, men dåren lejer, och lejer vem som kommer.

026:011 Lik en hund som vänder åter till i sina spyor dåre som på nytt begynner sitt oförnuft.

026:012 Ser du en man som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom.

026:013 Den late säger: »Ett vilddjur är på vägen, ja, ett lejon är på gatorna.

026:014 Dörren vänder sig på sitt gångjärn, och den late vänder sig i sin säng.

026:015 Den late sticker sin hand i fatet, men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.

026:016 Den late tycker sig vara vis, mer än sju som giva förståndiga svar.

026:017 Lik en som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.

026:018 Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar, 026:019 är en man som bedrager sin nästa och sedan säger: »Jag gjorde det ju på skämt.»

026:020 När veden tager slut, slocknar elden. och när örontasslaren är borta, stillas trätan.

026:021 Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved, så upptändes kiv av en trätgirig man.

026:022 Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.

026:023 Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.

026:024 En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek. 026:025 Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.

026:026 Hatet brukar list att fördölja sig med, men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen.

026:027 Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka.

026:028 En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat, och en hal mun kommer fall åstad.

027:001 Beröm dig icke av morgondagen, ty du vet icke vad en dag kan bära i sitt sköte.

027:002 Må en annan berömma dig, och icke din egen mun, främmande, och icke dina egna läppar.

027:003 Sten är tung, och sand är svår att bära, men tyngre än båda är förargelse genom en oförnuftig man.

027:004 Vrede är en grym sak och harm en störtflod, men vem kan bestå mot svartsjuka?

027:005 Bättre är öppen tillrättavisning än kärlek som hålles fördold.

027:006 Vännens slag givas i trofasthet, men ovännens kyssar till överflöd.

027:007 Den mätte trampar honung under fötterna, men den hungrige finner allt vad bittert är sött.

027:008 Lik en fågel som har måst fly ifrån sitt bo är en man som har måst fly ifrån sitt hem.

027:009 Salvor och rökelse göra hjärtat glatt, ömhet hos en vän som giver välbetänkta råd.

027:010 Din vän och din faders vän må du icke låta fara, gå icke till din broders hus, när ofärd drabbar dig; bättre är en granne som står dig nära än broder som står dig fjärran.

027:011 Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta; jag kan då giva den svar, som smädar mig.

027:012 Den kloke ser faran och söker skydd; de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.

027:013 Tag kläderna av honom, ty han har gått i borgen för en annan, och panta ut vad han har, för den främmande kvinnans skull.

027:014 Den som välsignar sin nästa med hög röst bittida om morgonen, honom kan det tillräknas såsom en förbannelse.

027:015 Ett oavlåtligt takdropp på en regnig dag och en trätgirig kvinna, det kan aktas lika. 027:016 Den som vill lägga band på en sådan vill lägga band på vinden, och hala oljan möter hans högra hand.

027:017 Järn giver skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.

027:018 Den som vårdar sitt fikonträd, han får äta dess frukt; och den som vårdar sig om sin herre, han kommer till ära.

027:019 Såsom spegelbilden i vattnet liknar ansiktet, så avspeglar den ena människans hjärta den andras.

027:020 Dödsriket och avgrunden kunna icke mättas; så bliva ej heller människans ögon mätta.

027:021 Silvret prövas genom degeln och guldet genom smältugnen, så ock en man genom sitt rykte.

027:022 Om du stötte den oförnuftige mortel med en stöt, bland grynen, så skulle hans oförnuft ändå gå ur honom.

027:023 Se väl till dina får, och hav akt på dina hjordar.

027:024 Ty rikedom varar icke evinnerligen; består ens en krona från släkte till släkte? 027:025 När ny brodd skjuter upp efter gräset som försvann, och när foder samlas in på bergen, 027:026 då äger du lamm till att bereda dig kläder och bockar till att köpa dig åker; 027:027 då giva dig getterna mjölk nog, till föda åt dig själv och ditt hus och till underhåll åt dina tjänarinnor.

028:001 De ogudaktiga fly, om ock ingen förföljer dem; men de rättfärdiga äro oförskräckta såsom unga lejon.

028:002 För sin överträdelses skull får ett land många herrar; men där folket har förstånd och inser vad rätt är, där bliver det beståndande.

028:003 En usel herre, som förtrycker de arma, är ett regn som förhärjar i stället för att giva bröd.

028:004 De som övergiva lagen prisa de ogudaktiga, men de som hålla lagen gå till strids mot dem.

028:005 Onda människor förstå icke vad rätt är, men de som söka HERREN, de förstå allt.

028:006 Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet rik som i vrånghet går dubbla vägar.

028:007 Den yngling är förståndig, som tager lagen i akt; men som giver sig i sällskap med slösare gör sin fader skam.

028:008 De som förökar sitt gods genom ocker och räntor, han samlar åt den som förbarmar sig över de arma.

028:009 Om någon vänder bort sitt öra och icke vill höra lagen, så är till och med hans bön en styggelse.

028:010 Den som leder de redliga vilse in på en ond väg, han faller själv i sin grop; men de ostraffliga få till sin arvedel vad gott är.

028:011 En rik man tycker sig vara vis, men en fattig man med förstånd uppdagar hurudan han är.

028:012 När de rättfärdiga triumfera, står allt härligt till; men när de ogudaktiga komma till makt, får man leta efter människor.

028:013 Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl; men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.

028:014 Säll är den människa som ständigt tager sig till vara; men den som förhärdar sitt hjärta, han faller i olycka.

028:015 Lik ett rytande lejon och en glupande björn är en ogudaktig furste över ett fattigt folk.

028:016 Du furste utan förstånd, du som övar mycket våld, att den som hatar orätt vinning, han skall länge leva.

028:017 En människa som tryckes av blodskuld bliver en flykting ända till sin grav, och ingen må hjälpa en sådan.

028:018 Den som vandrar ostraffligt, han bliver frälst; men den som i vrånghet går dubbla vägar, han faller på en av dem.

028:019 Den som brukar sin åker får bröd till fyllest; men den som far efter fåfängliga ting får fattigdom till fyllest.

028:020 En redlig man får mycken välsignelse; men den som fikar efter att varda rik, kan bliver icke ostraffad.

028:021 Att hava anseende till personen är icke tillbörligt; men för ett stycke bröd gör sig mången till överträdare.

028:022 Den missunnsamme ävlas efter ägodelar och förstår icke att brist skall komma över honom.

028:023 Den som tillrättavisar en avfälling skall vinna ynnest, mer än den som gör sin tunga hal.

028:024 Den som plundrar sin fader eller sin moder och säger: »Det är ingen synd», han är stallbroder till rövaren.

028:025 Den som är lysten efter vinning uppväcker träta; men den som förtröstar på HERREN varder rikligen mättad.

028:026 Den som förlitar sig på sitt förstånd, han är en dåre; men den som vandrar i vishet, han bliver hulpen.

028:027 Den som giver åt den fattige, honom skall intet fattas; men den som tillsluter sina ögon drabbas av mycken förbannelse.

028:028 När de ogudaktiga komma till makt, gömma sig människorna; men när de förgås, växa de rättfärdiga till.

029:001 Den som får mycken tillrättavisning, men förbliver hårdnackad, han varder oförtänkt krossad utan räddning.

029:002 När de rättfärdiga växa till, gläder sig folket, men när den ogudaktige kommer till välde, suckar folket.

029:003 Den som älskar vishet gör sin fader glädje; men den som giver sig i sällskap med skökor förstör vad han äger.

029:004 Genom rättvisa håller en konung sitt land vid makt; men den som utpressar gärder, har fördärvar det.

029:005 Den man som smickrar sin nästa han breder ut ett nät för han fötter.

029:006 En ond människas överträdelse bliver henne en snara, men den rättfärdige får jubla och glädjas.

029:007 Den rättfärdige vårdar sig om de armas sak, men den ogudaktige förstår intet.

029:008 Bespottare uppvigla staden, men visa män stilla vreden.

029:009 När en vis man vill gå till rätta med en oförnuftig man, då vredgas denne eller ler, och har ingen ro.

029:010 De blodgiriga hata den som är ostrafflig, men de redliga söka skydda hans liv.

029:011 Dåren släpper all sin vrede lös, men den vise stillar den till slut.

029:012 Den furste som aktar på lögnaktigt tal, hans tjänare äro alla ogudaktiga.

029:013 Den fattige och förtryckaren få leva jämte varandra; av HERREN få bådas ögon sitt ljus.

029:014 Den konung som dömer de armas rätt. hans tron skall bestå evinnerligen.

029:015 Ris och tillrättavisning giver vishet, men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.

029:016 Där de ogudaktiga växa till, där växer överträdelsen till, men de rättfärdiga skola se deras fall med lust.

029:017 Tukta din son, så skall han bliva dig till hugnad och giva ljuvlig spis åt din själ.

029:018 Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst; men säll är den som håller lagen.

029:019 Med ord kan man icke tukta en tjänare ty om han än förstår, så rättar han sig icke därefter.

029:020 Ser du en man som är snar till att tala, det är mer hopp om en dåre än om honom.

029:021 Om någon är för efterlåten mot sin tjänare i hans ungdom, så visar denne honom på sistone förakt.

029:022 En snarsticken man uppväcker träta, och den som lätt förtörnas begår ofta överträdelse.

029:023 En människas högmod bliver henne till förödmjukelse, men den ödmjuke vinner ära.

029:024 Den som skiftar rov med en tjuv hatar sitt eget liv; när han hör edsförpliktelsen, yppar han intet.

029:025 Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på HERREN, han varder beskyddad.

029:026 Många söka en furstes ynnest, men av HERREN får var och en sin rätt.

029:027 En orättfärdig man är en styggelse för de rättfärdiga, och den som vandrar i redlighet är en styggelse för den ogudaktige.

030:001 Detta är Agurs, Jakes sons, ord och utsaga. Så talade den mannen till Itiel--till Itiel och Ukal:

030:002 Ja, jag är för oförnuftig för att kunna räknas såsom människa, jag har icke mänskligt förstånd; 030:003 vishet har jag icke fått lära, så att jag äger kunskap om den Helige.

030:004 Vem har stigit upp till himmelen och åter farit ned? Vem har samlat vinden i sina händer? Vem har knutit in vattnet i ett kläde? Vem har fastställt jordens alla gränser? Vad heter han, och vad heter hans son--du vet ju det?

030:005 Allt Guds tal är luttrat; han är en sköld för dem som taga sin tillflykt till honom. 030:006 Lägg icke något till hans ord, på det att han icke må beslå dig med lögn.

030:007 Om två ting beder jag dig, vägra mig dem icke, intill min död: 030:008 Låt fåfänglighet och lögn vara fjärran ifrån mig; och giv mig icke fattigdom, ej heller rikedom, men låt mig få det bröd mig tillkommer. 030:009 Jag kunde eljest, om jag bleve alltför matt, förneka dig, att jag sporde: »Vem är HERREN?» eller om jag bleve alltför fattig, kunde jag bliva en tjuv, ja, förgripa mig på min Guds namn.

030:010 Förtala icke en tjänare inför hans herre; han kunde eljest förbanna dig, så att du stode där med skam.

030:011 Ett släkte där man förbannar sin fader, och där man icke välsignar sin moder; 030:012 ett släkte som tycker sig vara rent, fastän det icke har avtvått sin orenlighet; 030:013 ett släkte--huru stolta äro icke dess ögon, och huru fulla av högmod äro icke dess blickar! 030:014 ett släkte vars tänder äro svärd, och vars kindtänder äro knivar, så att de äta ut de betryckta ur landet och de fattiga ur människornas krets!

030:015 Blodigeln har två döttrar: »Giv hit, giv hit.» Tre finnas, som icke kunna mättas, ja, fyra, som aldrig säga: »Det är nog»: 030:016 dödsriket och den ofruktsammas kved, jorden, som icke kan mättas med vatten, och elden, som aldrig säger: »Det är nog.»

030:017 Den som bespottar sin fader och försmår att lyda sin moder hans öga skola korparna vid bäcken hacka ut, och örnens ungar skola äta upp det.

030:018 Tre ting äro mig för underbara, ja, fyra finnas, som jag icke kan spåra: 030:019 örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg mitt i havet och en mans väg hos en ung kvinna.

030:020 Sådant är äktenskapsbryterskans sätt: hon njuter sig mätt och stryker sig så om munnen och säger: »Jag har intet orätt gjort.»

030:021 Tre finnas, under vilka jorden darrar, ja, fyra, under vilka den ej kan uthärda: 030:022 under en träl, när han bliver konung, och en dåre, när han får äta sig mätt, 030:023 under en försmådd kvinna, när hon får man och en tjänstekvinna, när hon tränger undan sin fru.

030:024 Fyra finnas, som äro små på jorden, och likväl är stor vishet dem beskärd: 030:025 myrorna äro ett svagt folk, men de bereda om sommaren sin föda; 030:026 klippdassarna äro ett folk med ringa kraft, men i klippan bygga de sig hus; 030:027 gräshopporna hava ingen konung, men i härordning draga de alla ut; 030:028 gecko-ödlan kan gripas med händerna, dock bor hon i konungapalatser.

030:029 Tre finnas, som skrida ståtligt fram, ja, fyra, som hava en ståtlig gång: 030:030 lejonet, hjälten bland djuren, som ej viker tillbaka för någon, 030:031 en stridsrustad häst och en bock och en konung i spetsen för sin här.

030:032 Om du har förhävt dig, evad det var dårskap eller det var medveten synd, så lägg handen på munnen. 030:033 Ty såsom ost pressas ut ur mjölk, och såsom blod pressas ut ur näsan, så utpressas kiv ur vrede.

031:001 Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:

031:002 Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son. 031:003 Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.

031:004 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker. 031:005 De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn. 031:006 Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ. 031:007 Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.

031:008 Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt. 031:009 Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt.

031:010 En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.

031:011 På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.

031:012 Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.

031:013 Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.

031:014 Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

031:015 Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.

031:016 Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

031:017 Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.

031:018 Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.

031:019 Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.

031:020 För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.

031:021 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

031:022 Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.

031:023 Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.

031:024 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.

031:025 Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.

031:026 Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.

031:027 Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.

031:028 Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

031:029 »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»

031:030 Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.

031:031 Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.

Predikaren

001:001 Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.

001:002 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!

001:003 Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen? 001:004 Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. 001:005 Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp. 001:006 Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp. 001:007 Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter. 001:008 Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra. 001:009 Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen. 001:010 Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss. 001:011 Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.

001:012 Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. 001:013 Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. 001:014 När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

001:015 Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.

001:016 Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.» 001:017 Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.

001:018 Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.

002:001 Jag sade i mitt hjärta: »Välan, jag vill pröva huru glädje kommer dig, gör dig nu goda dagar.» Men se, också detta var fåfänglighet.

002:002 Jag måste säga om löjet: »Det är dårskap», och om glädjen: »Vad gagnar den till?»

002:003 I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle pläga min kropp med vin--allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet--och huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen, de dagar de leva.

002:004 Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. 002:005 Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem alla slags fruktträd. 002:006 Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av träd, som växte upp. 002:007 Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem. 002:008 Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många.

002:009 Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min vishet. 002:010 Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda, och detta var min behållna del av all min möda.

002:011 Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning.

002:012 När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft och dårskap--ty vad kunna de människor göra, som komma efter konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort?-- 002:013 då insåg jag att visheten väl har samma företräde framför dårskapen, som ljuset har framför mörkret:

002:014 Den vise har ögon i sitt huvud, men dåren vandrar i mörker.

Dock märkte jag att det går den ene som den andre. 002:015 Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?» Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet. 002:016 Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara förgätet. Och måste icke den vise dö såväl som dåren?

002:017 Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind. 002:018 Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna vad jag har gjort. 002:019 Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet.

002:020 Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag hade gjort mig under solen. 002:021 Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan som icke har haft någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet och ett stort elände.

002:022 Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör sig under solen? 002:023 Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon ro. Också detta är fåfänglighet.

002:024 Det är icke en lycka som beror av människan själv, att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt: 002:025 »Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?» 002:026 Ty åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt och glädje; men åt syndaren giver han besväret att samla in och lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes Gud. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

003:001 Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. 003:002 Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid. 003:003 Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid. 003:004 Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. 003:005 Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid. 003:006 Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. 003:007 Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid. 003:008 Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.

003:009 Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?

003:010 Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.

003:011 Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.

003:012 Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva. 003:013 Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.

003:014 Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom. 003:015 Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.

003:016 Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet. 003:017 Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom. 003:018 Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad. 003:019 Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet. 003:020 Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft. 003:021 Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?

003:022 Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?

004:001 Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns, som tröstade dem. 004:002 Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför de levande, som ännu leva; 004:003 Men lycklig framför båda prisade jag den som ännu icke hade kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som göres under solen.

004:004 Och jag såg att all möda och all skicklighet i vad som göres icke är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

004:005 Dåren lägger händerna i kors och tär så sitt eget kött.

004:006 Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna fulla med möda och med jagande efter vind.

004:007 Och ytterligare såg jag något som är fåfänglighet under solen: 004:008 mången finnes, som står ensam och icke har någon jämte sig, varken son eller broder; och likväl är det ingen ände på all hans möda, och hans ögon bliva icke mätta på rikedom. Och för vem mödar jag mig då och nekar mig själv vad gott är? Också detta är fåfänglighet och ett uselt besvär.

004:009 Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin möda. 004:010 Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom. 004:011 Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm? 004:012 Och om någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så snart.

004:013 Bättre är en gammal konung som är dåraktig och ej har förstånd nog att låta varna sig är en fattig yngling med vishet. 004:014 Ty ifrån fängelset gick en gång en sådan till konungavälde, fastän han var född i fattigdom inom den andres rike. 004:015 Jag såg huru alla som levde och rörde sig under solen följde ynglingen, denne nye som skulle träda i den förres ställe; 004:016 det var ingen ände på hela skaran av alla dem som han gick i spetsen för. Men ändå hava de efterkommande ingen glädje av honom. Ty också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

004:017 Bevara din fot, när du går till Guds hus; att komma dit för att höra är bättre än något slaktoffer som dårarna frambära; ty de äro oförståndiga och göra så vad ont är.

005:001 Var icke obetänksam med din mun, och låt icke ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Gud är ju i himmelen, och du är på jorden; låt därför dina ord vara få.

005:002 Ty tanklöshet har med sig mångahanda besvär, och en dåres röst har överflöd på ord.

005:003 När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria. 005:004 Det är bättre att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det. 005:005 Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke inför Guds sändebud att det var ett förhastande. Icke vill du att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han fördärvar sina händers verk? 005:006 Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är, där är ock en myckenhet av ord. Ja, Gud må du frukta.

005:007 Om du ser att den fattige förtryckes, och att rätt och rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver; ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på dem båda. 005:008 Och vid allt detta är det en förmån för ett land att hava en konung som så styr, att marken bliver brukad.

005:009 Den som så älskar penningar bliver icke mätt på penningar, och den som älskar rikedom har ingen vinning därav.

Också detta är fåfänglighet.

005:010 När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många; och till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se dem? 005:011 Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet eller mycket att äta; men den rikes överflöd tillstädjer honom icke att sova.

005:012 Ett bedrövligt elände som jag har sett under solen är det att hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada. 005:013 Och om rikedomen har gått förlorad för någon genom en olycka, så får hans son, om han har fött en son, alls intet därav. 005:014 Sådan som han kom ur sin moders liv måste han själv åter gå bort, lika naken som han kom, och för sin möda får han alls intet som han kan taga med sig. 005:015 Också det är ett bedrövligt elände. Om han måste gå bort alldeles sådan som han kom, vad förmån har han då därav att han så mödar sig--för vind? 005:016 Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker; och mycken grämelse har han, och plåga och förtret.

005:017 Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta är den del hon får. 005:018 Och om Gud åt någon har givit rikedom och skatter, och därtill förunnat honom makt att njuta härav och att göra sig till godo sin del och att vara glad under sin möda, så är också detta en Guds gåva. 005:019 Ty man tänker då icke så mycket på sina livsdagars gång, när Gud förlänar glädje i hjärtat.

006:001 Ett elände som jag har sett under solen, och som kommer tungt över människorna är det, 006:002 när Gud åt någon har givit rikedom och skatter och ära, så att denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig, och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav, utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och en usel plåga. 006:003 Om en man än finge hundra barn och finge leva i många år, ja, om hans livsdagar bleve än så många, men hans själ icke finge njuta sig mätt av hans goda, och om han så bleve utan begravning, då säger jag: lyckligare än han är ett ofullgånget foster. 006:004 Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit till världen, och i mörker går det bort, och i mörker höljes dess namn; 006:005 det fick ej ens se solen, och det vet av intet. Ett sådant har bättre ro än han. 006:006 Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan att få njuta något gott--gå icke ändå alla till samma mål?

006:007 All människans möda är för hennes mun, och likväl bliver hennes hunger icke mättad.

006:008 Ty vad förmån har den vise framför dåren? Vad båtar det den fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande?

006:009 Bättre är att se något för ögonen än att fara efter något med begäret.

Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

006:010 Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn; förutbestämt var vad en människa skulle bliva. Och hon kan icke gå till rätta med honom som är mäktigare än hon själv. 006:011 Ty om man ock ordar än så mycket och därmed förökar fåfängligheten, vad förmån har man därav?

007:001 Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under solen?

007:002 Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen. 007:003 Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat. 007:004 Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl. 007:005 De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.

007:006 Bättre är att höra förebråelser av en vis man än att få höra sång av dårar. 007:007 Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas löje.

Också detta är fåfänglighet.

007:008 Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre, och mutor fördärva hjärtat.

007:009 Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse; bättre är en tålmodig man än en högmodig.

007:010 Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst.

007:011 Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra?» Ty icke av vishet kan du fråga så.

007:012 Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom som se solen. 007:013 Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller sin ägare vid liv.

007:014 Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt? 007:015 Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.

007:016 Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.

007:017 Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv? 007:018 Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid? 007:019 Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.

007:020 Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.

007:021 Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.

007:022 Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig. 007:023 Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.

007:024 Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig. 007:025 Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?

007:026 När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft, 007:027 då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge. 007:028 Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman. 007:029 Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.

007:030 Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.

008:001 Vem är lik den vise, och vem förstår att så uttyda en sak? Visheten gör människans ansikte ljust, genom den förvandlas det råa i hennes uppsyn.

008:002 Jag säger er: Akta på konungens bud, ja, gör det för den eds skull som du har svurit vid Gud. 008:003 Förhasta dig icke att övergiva honom, inlåt dig ej på något som är ont; han kan ju göra allt vad han vill. 008:004 Ty en konungs ord är mäktigt, och vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

008:005 Den som håller budet skall icke veta av något ont; och tid och sätt skall den vises hjärta lära känna. 008:006 Ty vart företag har sin tid och sitt sätt, och en människas ondska kommer tungt över henne. 008:007 Hon vet ju icke vad som kommer att ske; vem kan säga henne huru något kommer att ske? 008:008 Ingen människa har makt över vinden, till att hejda den, ej heller har någon makt över dödens dag, ej heller finnes undflykt i krig; så kan ogudaktigheten icke rädda sin man.

008:009 Allt detta såg jag, när jag gav akt på allt vad som händer under solen, i en tid då den ena människan har makt över den andra, henne till olycka. 008:010 Ock likaledes såg jag att de ogudaktiga fingo komma i sin grav och gå till vila, under det att sådana som hade gjort vad rätt var måste draga bort ifrån den Heliges boning och blevo förgätna i staden. Också detta är fåfänglighet.

008:011 Därför att dom icke strax går över vad ont som göres, få människors barn dristighet att göra det ont är, 008:012 eftersom syndaren hundra gånger kan göra vad ont är och likväl får länge leva. Dock vet jag ju att det skall gå de gudfruktiga väl, därför att de frukta Gud, 008:013 men att det icke skall gå den ogudaktige väl, och att hans dagar icke skola förlängas, såsom skuggan förlänges, eftersom han icke fruktar Gud.

008:014 En fåfänglighet som händer här på jorden är det att rättfärdiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de ogudaktigas gärningar, och att ogudaktiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de rättfärdigas gärningar. Jag sade: Också detta är fåfänglighet.

008:015 Så prisade jag då glädjen och fann att intet är bättre för människan under solen, än att hon äter ock dricker och är glad, så att detta får följa henne vid hennes möda, under de livsdagar som Gud giver henne under solen.

008:016 När jag vände mitt hjärta till att förstå vishet, och till att betrakta det besvär som man gör sig på jorden utan att få sömn i sina ögon, varken dag eller natt, 008:017 då insåg jag att det är så med alla Guds verk, att människan icke förmår fatta vad som händer under solen; ty huru mycket en människa än mödar sig för att utforska det, fattar hon det ändå icke. Och om någon vis man tänker att han skall kunna förstå det, så kommer han ändå icke att kunna fatta det.

009:001 Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har sökt pröva allt detta, huru de rättfärdiga och de visa och deras verk äro i Guds våld. Varken om kärlek eller hat kan en människa veta något förut; allt kan förestå henne. 009:002 Ja, allt kan vederfaras alla; det går den rättfärdige såsom den ogudaktige, den gode och rene såsom den orene, den som offrar såsom den vilken icke offrar; den gode räknas lika med syndaren, den som svär bliver lik den som har försyn för att svärja.

009:003 Ett elände vid allt som händer under solen är detta, att det går alla lika. Därför äro ock människornas hjärtan fulla med ondska, och oförnuft är i deras hjärtan, så länge de leva; och sedan måste de ned bland de döda.

009:004 För den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju ännu något att hoppas; ty bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon. 009:005 Och väl veta de som leva att de måste dö, men de döda vet alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten. 009:006 Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som händer under solen.

009:007 Välan, så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till vad du gör. 009:008 Låt dina kläder alltid vara vita, och låt aldrig olja fattas på ditt huvud. 009:009 Njut livet med någon kvinna som du älskar, så länge de fåfängliga livsdagar vara, som förlänas dig under solen, ja, under alla dina fåfängliga dagar; ty detta är den del du får i livet vid den möda som du gör dig under solen. 009:010 Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.

009:011 Ytterligare såg jag under solen att det icke beror av de snabba huru de lyckas i löpandet, icke av hjältarna huru striden utfaller, icke av de visa huru de få sitt bröd, icke av de kloka vad rikedom de förvärva, eller av de förståndiga vad ynnest de vinna, utan att allt för dem beror av tid och lägenhet. 009:012 Ty människan känner icke sin tid, lika litet som fiskarna, vilka fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fastna i snaran. Såsom dessa, så snärjas ock människornas barn på olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem.

009:013 Också detta såg jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes mig stort: 009:014 Det fanns en liten stad med få invånare, och mot den kom en stor konung och belägrade den och byggde stora bålverk mot den. 009:015 Men därinne fanns en fattig man som var vis; och denne räddade staden genom sin vishet. Dock, sedan tänkte ingen människa på denne fattige man. 009:016 Då sade jag: Väl är vishet bättre än styrka, men den fattiges vishet bliver icke föraktad, och hans ord varda icke hörda.

010:017 De vises ord, om de ock höras helt stilla, äro förmer än allt ropande av en dårarnas överste.

010:018 Bättre är vishet än krigsredskap; ty en enda som felar kan fördärva mycket gott.

010:001 Giftflugor vålla stank och jäsning i salvoberedarens salva; så uppväger ett grand av dårskap både vishet och ära.

010:002 Den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har sitt hjärta åt vänster. 010:003 Ja, varhelst dåren går kommer hans förstånd till korta, och till alla säger han ifrån, att han är en dåre.

010:004 Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så håll dig dock stilla, ty saktmod gör stora synder ogjorda.

010:005 Ett elände gives, som jag har sett under solen, ett fel som beror av den som har makten: 010:006 att dårskap sättes på höga platser, medan förnämliga män få sitta i förnedring. 010:007 Jag har sett trälar färdas till häst och hövdingar få gå till fots såsom trälar.

010:008 Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen. 010:009 Den som vältrar bort stenar bliver skadad av dem, den som hugger ved kommer i fara därvid.

010:010 Om man icke slipar eggen, när ett järn har blivit slött, så måste man anstränga krafterna dess mer; och vishet är att göra allt på bästa sätt.

010:011 Om ormen får stinga, innan han har blivit tjusad, så har besvärjaren intet gagn av sin konst.

010:012 Med sin muns ord förvärvar den vise ynnest, men dårens läppar fördärva honom själv. 010:013 Begynnelsen på hans muns ord är dårskap, och änden på hans tal är uselt oförnuft.

010:014 Och dåren är rik på ord; dock vet ingen människa vad som skall ske; vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske?

010:015 Dårens möda bliver honom tung, ty icke ens till staden hittar han fram.

010:016 Ve dig, du land vars konung är ett barn, och vars furstar hålla måltid redan på morgonen! 010:017 Väl dig, du land vars konung är en ädling, och vars furstar hålla måltid i tillbörlig tid, med måttlighet, och icke för att överlasta sig!

010:018 Genom lättja förfalla husets bjälkar, och genom försumlighet dryper det in i huset.

010:019 Till sin förlustelse håller man gästabud, och vinet gör livet glatt; men penningen är det som förlänar alltsammans.

010:020 Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en konung, och ej ens i din sovkammare förbannelser över en rik man; ty himmelens fåglar böra fram ditt tal, och de bevingade förkunna vad du har sagt.

011:001 Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka.

011:002 Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta, ty du vet icke vilken olycka som kan gå över landet.

011:003 Om molnen äro fulla av regn, så tömma de ut det på jorden; och om ett träd faller omkull, det må falla mot söder eller mot norr, så ligger det på den plats där det har fallit.

011:004 En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda.

011:005 Lika litet som du vet vart vinden far, eller huru benen bildas i den havandes liv, lika litet förstår du Guds verk, hans som verkar alltsammans.

011:006 Så ut om morgonen din säd, och underlåt det ej heller om aftonen, ty du vet icke vilketdera som är gagneligast, eller om det ena jämte det andra är bäst.

011:007 Och ljuset är ljuvligt, och det är gott för ögonen att få se solen.

011:008 Ja, om en människa får leva än så många år, så må hon vara glad under dem alla, men betänka, att eftersom mörkrets dagar bliva så många, är ändå allt som händer fåfänglighet.

012:009 Gläd dig, du yngling, din ungdom, och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid; ja, vandra de vägar ditt hjärta lyster och så, som det behagar dina ögon. Men vet att Gud för allt detta skall draga dig till doms. 012:010 Ja, låt grämelse vika ur ditt hjärta, och håll plåga borta från din kropp. Ty ungdom och blomstring är fåfänglighet.

012:001 Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem»; 012:002 Ja, förrän solen bliver förmörkad, och dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder då molnen komma igen efter regnet, 012:003 den tid då väktarna i huset darra och de starka männen kröka sig; då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit, och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster; 012:004 då dörrarna åt gatan stängas till, medan ljudet från kvarnen försvagas; då man står upp, när fågeln begynner kvittra, och alla sångens tärnor sänka rösten; 012:005 då man fruktar för var backe och förskräckelser bo på vägarna; då mandelträdet blommar och gräshoppan släpar sig fram och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu då människan skall fara till sin eviga boning och gråtarna redan gå och vänta på gatan; 012:006 ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder, och förrän ämbaret vid källan krossas och hjulet slås sönder och faller i brunnen 012:007 och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den.

012:008 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet!

----

012:009 För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han. 012:010 Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.

012:011 De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från en och samma Herde.

012:012 Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig!

Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.

012:013 Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till. 012:014 Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.

Höga Visan

001:001 Sångernas sång av Salomo.

001:002 Kyssar give han mig, kyssar av sin mun! Ty din kärlek är mer ljuv än vin. 001:003 Ljuv är doften av dina salvor, ja, en utgjuten salva är ditt namn; fördenskull hava tärnorna dig kär.

001:004 Drag mig med dig! Med hast vilja vi följa dig. Ja, konungen har fört mig in i sina gemak; Vi vilja fröjdas och vara glada över dig, vi vilja prisa din kärlek högre än vin; med rätta har man dig kär. ----

001:005 Svart är jag, dock är jag täck, I Jerusalems döttrar, lik Kedars hyddor, lik Salomos tält. 001:006 Sen icke därpå att jag är så svart, att solen har bränt mig så. Min moders söner blevo vreda på mig och satte mig till vingårdsvakterska; min egen vingård kunde jag icke vakta. 001:007 »Säg mig, du som min själ har kär: Var för du din hjord i bet? Var låter du den vila om middagen? Må jag slippa att gå lik en vilsekommen kvinna vid dina vänners hjordar.»

001:008 »Om du icke vet det, du skönaste bland kvinnor, så gå blott åstad i hjordens spår, och för dina killingar i bet vid herdarnas tält.» ----

001:009 »Vid ett sto i Faraos spann förliknar jag dig, min älskade. 001:010 Dina kinder äro så täcka med sina kedjehängen, din hals med sina pärlerader. 001:011 Kedjehängen av guld vilja vi skaffa åt dig med silverkulor på.»

001:012 »Medan konungen håller sin fest, sprider min nardus sin doft. 001:013 Min vän är för mig ett myrragömme, som jag bär i min barm. 001:014 Min vän är för mig en klase cyperblommor från En-Gedis vingårdar.»

001:015 »Vad du är skön, min älskade! Vad du är skön! Dina ögon äro duvor.»

001:016 »Vad du är skön, min vän! Ja, ljuvlig är du, och grönskande är vårt viloläger. 001:017 Bjälkarna i vår boning äro cedrar, och cypresser vår väggpanel.»

002:001 »Jag är ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen.»

002:002 »Ja, såsom en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur.» 002:003 »Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd, så är min vän bland ynglingar; ljuvligt är mig att sitta i dess skugga, och söt är dess frukt för min mun.

002:004 I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig.

002:005 Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med äpplen; ty jag är sjuk av kärlek.» ----

002:006 Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig.

002:007 Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill. ----

002:008 Hör, där är min vän! Ja, där kommer han, springande över bergen, hoppande fram på höjderna. 002:009 Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort.

Se, nu står han där bakom vår vägg, han blickar in genom fönstret, han skådar genom gallret. 002:010 Min vän begynner tala, han säger till mig:

»Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom hitut. 002:011 Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos. 002:012 Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skäras, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land. 002:013 Fikonträdets frukter begynna att mogna, vinträden stå redan i blom, de sprida sin doft. Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut.

002:014 Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst; ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte är så täckt.» ----

002:015 Fången rävarna åt oss, de små rävarna, vingårdarnas fördärvare, nu då våra vingårdar stå i blom. ----

002:016 Min vän är min, och jag är hans, där han för sin hjord i bet ibland liljor. 002:017 Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, må du ströva omkring, lik en gasell, min vän, eller lik en ung hjort, på de kassiadoftande bergen.

003:001 Där jag låg på mitt läger om natten, sökte jag honom som min själ har kär; jag sökte honom, men fann honom icke.

003:002 »Jag vill stå upp och gå omkring i staden, på gatorna och på torgen; jag vill söka honom som min själ har kär.»

Jag sökte honom, men fann honom icke.

003:003 Väktarna mötte mig, där de gingo omkring i staden. »Haven I sett honom som min själ har kär?»

003:004 Knappt hade jag kommit förbi dem, så fann jag honom som min själ har kär. Jag tog honom fatt, och jag släppte honom icke, förrän jag hade fört honom in i min moders hus, in i min fostrarinnas kammare. ----

003:005 Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill. ----

003:006 Vem är hon som kommer hitupp från öknen såsom i stoder av rök, kringdoftad av myrra och rökelse och alla slags köpmannakryddor?

003:007 Se, det är Salomos bärstol! Sextio hjältar omgiva den, utvalda bland Israels hjältar. 003:008 Alla bära de svärd och äro väl förfarna i strid. Var och en har sitt svärd vid sin länd, till värn mot nattens faror.

003:009 En praktbår är det som konung Salomo har låtit göra åt sig av virke från Libanon. 003:010 Dess sidostöd äro gjorda av silver, ryggstödet av guld, sätet belagt med purpurrött tyg. Innantill är den prydd i kärlek av Jerusalems döttrar. 003:011 I Sions döttrar, gån ut och skåden konung Salomo med lust, skåden kransen som hans moder har krönt honom med på hans bröllopsdag, på hans hjärtefröjds dag.

004:001 Vad du är skön, min älskade, vad du är skön! Dina ögon äro duvor, där de skymta genom din slöja. Ditt hår är likt en hjord av getter som strömma nedför Gileads berg. 004:002 Dina tänder likna en hjord av nyklippta tackor, nyss uppkomna ur badet, allasammans med tvillingar, ofruktsam är ingen ibland dem. 004:003 Ett rosenrött snöre likna dina läppar, och täck är din mun. Lik ett brustet granatäpple är din kind, där den skymtar genom din slöja. 004:004 Din hals är lik Davids torn, det väl befästa; tusen sköldar hänga därpå, hjältarnas alla sköldar. 004:005 Din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell, som gå i bet ibland liljor.

004:006 Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, vill jag gå bort till myrraberget, till den rökelsedoftande höjden.

004:007 Du är skön alltigenom, min älskade, på dig finnes ingen fläck. ----

004:008 Kom med mig från Libanon, min brud, kom med mig från Libanon. Stig ned från Amanas topp, från toppen av Senir och Hermon, från lejonens hemvist, från pantrarnas berg. ----

004:009 Du har tagit mitt hjärta, du min syster, min brud; du har tagit mitt hjärta med en enda blick, med en enda länk av kedjan kring din hals.

004:010 Huru skön är icke din kärlek, du min syster, min brud! Huru ljuv är icke din kärlek! Ja, mer ljuv än vin; och doften av dina salvor övergår all vällukt. 004:011 Av sötma drypa dina läppar, min brud; din tunga gömmer honung och mjölk, och doften av dina kläder är såsom Libanons doft. ----

004:012 »En tillsluten lustgård är min syster, min brud, en tillsluten brunn, en förseglad källa. 004:013 Såsom en park av granatträd skjuter du upp, med de ädlaste frukter, med cyperblommor och nardusplantor, 004:014 med nardus och saffran, kalmus och kanel och rökelseträd av alla slag, med myrra och aloe och de yppersta kryddor av alla slag.

004:015 Ja, en källa i lustgården är du, en brunn med friskt vatten och ett rinnande flöde ifrån Libanon.»

004:016 »Vakna upp, du nordanvind, och kom, du sunnanvind; blås genom min lustgård, låt dess vällukt strömma ut. Må min vän komma till sin lustgård och äta dess ädla frukter.»

004:001 »Ja, jag kommer till min lustgård, du min syster, min brud; jag hämtar min myrra och mina välluktande kryddor, jag äter min honungskaka och min honung, jag dricker mitt vin och min mjölk.» ----

Äten, I kära, och dricken, ja, berusen eder av kärlek.

005:002 Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta. Hör, då klappar min vän på dörren:

»Öppna för mig, du min syster, min älskade, min duva, min fromma; ty mitt huvud är fullt av dagg, mina lockar av nattens droppar.»

005:003 »Jag har lagt av mina kläder; skulle jag nu åter taga dem på mig? Jag har tvagit mina fötter; skulle jag nu orena dem?»

005:004 Min vän räckte in sin hand genom luckan; då rördes mitt hjärta över honom. 005:005 Jag stod upp för att öppna för min vän, och mina händer dröpo av myrra, mina fingrar av flytande myrra, som fuktade rigelns handtag.

005:006 Så öppnade jag för min vän, men min vän var borta och försvunnen. Min själ blev utom sig vid tanken på hans ord.

Jag sökte honom, men fann honom icke; jag ropade på honom, men han svarade mig icke. 005:007 Väktarna mötte mig, där de gingo omkring i staden, de slogo mig, de sårade mig; de ryckte av mig min mantel, väktarna på murarna.

005:008 »Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, om I finnen min vän, så sägen--ja, vad skolen I säga honom? Att jag är sjuk av kärlek!»

005:009 »Vad är då din vän förmer än andra vänner, du skönaste bland kvinnor? Vad är din vän förmer än andra vänner, eftersom du så besvär oss?»

005:010 »Min vän är strålande vit och röd, härlig framför tio tusen. 005:011 Hans huvud är finaste guld, hans lockar palmträdsvippor, och svarta såsom korpen. 005:012 Hans ögon likna duvor invid vattenbäckar, duvor som bada sig i mjölk och sitta invid bräddfull rand. 005:013 Hans kinder liknar välluktrika blomstersängar, skrin med doftande kryddor. Hans läppar äro röda liljor; de drypa av flytande myrra. 005:014 Hans händer äro tenar av guld, besatta med krysoliter. Hans midja är formad av elfenben, övertäckt med safirer. 005:015 Hans ben äro pelare av vitaste marmor, som vila på fotstycken av finaste guld. Att se honom är såsom att se Libanon; ståtlig är han såsom en ceder. 005:016 Hans mun är idel sötma, hela hans väsende är ljuvlighet. Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade, I Jerusalems döttrar.»

005:017 »Vart har han då gått, din vän, du skönaste bland kvinnor? Vart har din vän tagit vägen? Låt oss hjälpa dig att söka honom.»

006:001 »Min vän har gått ned till sin lustgård, till sina välluktrika blomstersängar, för att låta sin hjord beta i lustgårdarna och för att plocka liljor.

006:002 Jag är min väns, och min vän är min, där han för sin hjord i bet ibland liljor.

006:003 Du är skön såsom Tirsa, min älskade, ljuvlig såsom Jerusalem, överväldigande såsom en härskara.

006:004 Vänd bort ifrån mig dina ögon, ty de hava underkuvat mig. Ditt hår är likt en hjord av getter som strömma nedför Gilead. 006:005 Dina tänder likna en hjord av tackor, nyss uppkomna ur badet, allasammans med tvillingar, ofruktsam är ingen ibland dem. 006:006 Lik ett brustet granatäpple är din kind, där den skymtar genom din slöja. ----

006:007 Sextio äro drottningarna, och åttio bihustrurna, och tärnorna en otalig skara. 006:008 Men en enda är hon, min duva, min fromma, hon, sin moders endaste, hon, sin fostrarinnas utkorade. När jungfrur se henne, prisa de henne säll, drottningar och bihustrur höja hennes lov. ----

006:009 Vem är hon som där blickar fram lik en morgonrodnad, skön såsom månen, strålande såsom solen, överväldigande såsom en härskara?

006:010 Till valnötslunden gick jag ned, för att glädja mig åt grönskan i dalen, för att se om vinträden hade slagit ut, om granatträden hade fått blommor. 006:011 Oförtänkt satte mig då min kärlek upp på mitt furstefolks vagnar.

007:012 »Vänd om, vänd om, du brud från Sulem, vänd om, vänd om, så att vi få se på dig.» »Vad finnen I att se hos bruden från Sulem, där hon rör sig såsom i vapendans?»

007:001 »Huru sköna äro icke dina fötter i sina skor, du ädla! Dina höfters rundning är såsom ett bröstspännes kupor, gjorda av en konstnärs händer. 007:002 Ditt sköte är en rundad skål, må vinet aldrig fattas däri. Din midja är en vetehög, omhägnad av liljor. 007:003 Din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell. 007:004 Din hals liknar Elfenbenstornet, dina ögon dammarna i Hesbon, vid Bat-Rabbimsporten. Din näsa är såsom Libanonstornet, som skådar ut mot Damaskus. 007:005 Ditt huvud höjer sig såsom Karmel, och lockarna på ditt huvud hava purpurglans. En konung är fångad i deras snara.» ----

007:006 »Huru skön och huru ljuv är du icke, du kärlek, så följd av lust!

007:007 Ja, din växt är såsom ett palmträds, och din barm liknar fruktklasar. 007:008 Jag tänker: I det palmträdet vill jag stiga upp, jag vill gripa tag i dess kvistar. Må din barm då vara mig såsom vinträdets klasar och doften av din andedräkt såsom äpplens doft 007:009 och din mun såsom ljuvaste vin!»

»Ja, ett vin som lätt glider ned i min vän och fuktar de slumrandes läppar. 007:010 Jag är min väns, och till mig står hans åtrå.» ----

007:011 Kom, min vän; låt oss gå ut på landsbygden och stanna i byarna över natten. 007:012 Bittida må vi gå till vingårdarna, för att se om vinträden hava slagit ut, om knopparna hava öppnat sig, om granatträden hava fått blommor. Där vill jag giva min kärlek åt dig.

007:013 Kärleksäpplena sprida sin doft, och vid våra dörrar finnas alla slags ädla frukter, både nya och gamla; åt dig, min vän, har jag förvarat dem.

008:001 Ack att du vore såsom en min broder, ammad vid min moders bröst! Om jag då mötte dig därute, så finge jag kyssa dig, och ingen skulle tänka illa om mig därför. 008:002 Jag finge då ledsaga dig, föra dig in i min moders hus, och du skulle undervisa mig; kryddat vin skulle jag giva dig att dricka, saft från mitt granatträd. ----

008:003 Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig.

008:004 Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill.

008:005 Vem är hon som kommer hitupp från öknen, stödd på sin vän?

»Där under äppelträdet väckte jag dig; där var det som din moder hade fött dig, där födde dig hon som gav dig livet.

008:006 Hav mig såsom en signetring vid ditt hjärta, såsom en signetring på din arm.

Ty kärleken är stark såsom döden, dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket; dess glöd är såsom eldens glöd, en HERRENS låga är den. 008:007 De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den. Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bliva försmådd.» ----

008:008 »Vi hava en syster, en helt ung, som ännu icke har någon barm. Vad skola vi göra med vår syster, när tiden kommer, att man vill vinna henne?» 008:009 »Är hon en mur, så bygga vi på den ett krön av silver; men är hon en dörr, så bomma vi för den med en cederplanka.»

008:010 »Jag är en mur, och min barm är såsom tornen därpå; så blev jag i hans ögon en kvinna som var ynnest värd.» ----

008:011 En vingård ägde Salomo i Baal-Hamon, den vingården lämnade han åt väktare; tusen siklar silver var kunde de hämta ur dess frukt.

008:012 Men min vingård, den har jag själv i min vård. Du, Salomo, må taga dina tusen, och två hundra må de få, som vakta dess frukt. ----

008:013 »Du lustgårdarnas inbyggerska, vännerna lyssna efter din röst; låt mig höra den.»

008:014 »Skynda åstad, min vän, lik en gasell eller lik en ung hjort, upp på de välluktrika bergen.»

Jesaja

001:001 Detta är Jesajas, Amos' sons, syner, vad han skådade angående Juda och Jerusalem i Ussias, Jotams, Ahas' och Hiskias, Juda konungars, tid. 001:002 Hören, I himlar, och lyssna, du jord; ty HERREN talar. Barn har jag uppfött och fostrat, men de hava avfallit från mig. 001:003 En oxe känner sin ägare och en åsna sin herres krubba, men Israel känner intet, mitt folk förstår intet.

001:004 Ve dig, du syndiga släkte, du skuldbelastade folk, du ogärningsmäns avföda, I vanartiga barn, som haven övergivit HERREN, föraktat Israels Helige och vikit bort ifrån honom! 001:005 Var skall man mer slå eder, då I så fortgån i avfällighet? Hela huvudet är ju krankt, och hela hjärtat är sjukt. 001:006 Ifrån fotbladet ända upp till huvudet finnes intet helt, blott sårmärken och blånader och friska sår, icke utkramade eller förbundna eller lenade med olja. 001:007 Edert land är en ödemark, edra städer äro uppbrända i eld, edra åkrar bliva i eder åsyn förtärda av främlingar; en ödeläggelse är det, såsom där främlingar hava omstörtat allt. 001:008 Allenast dottern Sion står kvar där, såsom en hydda i en vingård, såsom ett vaktskjul på ett gurkfält, såsom en inspärrad stad. 001:009 Om HERREN Sebaot icke hade lämnat en liten återstod kvar åt oss, då vore vi såsom Sodom, vi vore Gomorra lika.

001:010 Hören HERRENS ord, I Sodomsfurstar, lyssna till vår Guds lag, du Gomorra-folk. 001:011 Vad skall jag med edra många slaktoffer? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag intet behag. 001:012 När I kommen för att träda fram inför mitt ansikte, vem begär då av eder det, att mina förgårdar trampas ned? 001:013 Bären ej vidare fram fåfängliga spisoffer; ångan av dem är en styggelse för mig. Nymånader och sabbater och utlysta fester, ondska i förening med högtidsförsamlingar, sådant kan jag icke lida. 001:014 Edra nymånader och högtider hatar min själ; de hava blivit mig en börda, jag orkar ej bära den. 001:015 Ja, huru I än uträcken edra händer, så gömmer jag mina ögon för eder, och om I än mycket bedjen, så hör jag icke därpå. Edra händer äro fulla av blod; 001:016 tvån eder då, och renen eder. Skaffen edert onda väsende bort ifrån mina ögon. Hören upp att göra, vad ont är. 001:017 Lären att göra vad gott är, faren efter det rätt är, visen förtryckaren på bättre vägar, skaffen den faderlöse rätt, utfören änkans sak.

001:018 Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger HERREN. Om edra synder än äro blodröda, så kunna de bliva snövita, och om de äro röda såsom scharlakan, så kunna de bliva såsom vit ull. 001:019 Om I ären villiga att höra, skolen I få äta av landets goda. 001:020 Men ären I ovilliga och gensträviga, skolen I förtäras av svärd; ty så har HERRENS mun talat.

001:021 Huru har hon icke blivit en sköka, den trogna staden! Den var full av rätt, rättfärdighet bodde därinne, men nu bo där mördare. 001:022 Ditt silver har blivit slagg, ditt ädla vin är utspätt med vatten. 001:023 Dina styresmän äro upprorsmän och tjuvars stallbröder. Alla älskar de mutor och fara efter vinning. Den faderlöse skaffa de icke rätt, och änkans sak kommer icke inför dem. 001:024 Därför säger Herren, HERREN Sebaot, den Starke i Israel: Ve! Jag vill släcka min harm på mina ovänner och hämnas på mina fiender. 001:025 Jag vill vända min hand emot dig och bortrensa ditt slagg såsom med lutsalt och skaffa bort all din oädla malm. 001:026 Jag vill åter giva dig sådana domare som tillförne, och sådana rådsherrar som du förut ägde. Därefter skall du kallas »rättfärdighetens stad», »en trogen stad». 001:027 Sion skall genom rätt bliva förlossad och dess omvända genom rättfärdighet. 001:028 Men fördärv skall drabba alla överträdare och syndare, och de som övergiva HERREN, de skola förgås. 001:029 Ja, de skola komma på skam med de terebinter som voro eder fröjd; och I skolen få blygas över de lustgårdar som I haden så kära. 001:030 Ty I skolen bliva såsom en terebint med vissnade löv och varda lika en lustgård utan något vatten. 001:031 Och de väldige skola varda såsom blår, och deras verk såsom en gnista, och de skola tillsammans brinna, och ingen skall kunna släcka.

002:001 Detta är vad Jesaja, Amos' son, skådade angående Juda och Jerusalem.

002:002 Och det skall ske i kommande dagar att det berg där HERRENS hus är skall stå där fast grundat och vara det yppersta ibland bergen och upphöjt över andra höjder; och alla hednafolk skola strömma dit, 002:003 ja, många folk skola gå åstad och skola säga: »Upp, låt oss draga åstad till HERRENS berg, upp till Jakobs Guds hus, för att han må undervisa oss om sina vägar, så att vi kunna vandra på hans stigar.» Ty från Sion skall lag utgå, och HERRENS ord från Jerusalem. 002:004 Och han skall döma mellan hednafolken och skipa rätt åt många folk. Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida.

002:005 I av Jakobs hus, kommen, låtom oss vandra i HERRENS ljus. 002:006 Ty du har förskjutit ditt folk, Jakobs hus, därför att de äro fulla av Österlandets väsende och öva teckentyderi såsom filistéerna; ja, med främlingar förbinda de sig. 002:007 Deras land är fullt av silver och guld, och på deras skatter är ingen ände; deras land är fullt av hästar, och på deras vagnar är ingen ände; 002:008 deras land är ock fullt av avgudar, och sina egna händers verk tillbedja de, det som deras fingrar hava gjort. 002:009 Därför bliva människorna nedböjda och männen ödmjukade; du kan icke förlåta dem.

002:010 Fly in i klippan, och göm dig i jorden, för HERRENS fruktansvärda makt och för hans höga majestät. 002:011 Ty människornas högmodiga ögon skola bliva ödmjukade, och männens övermod skall bliva nedböjt, och HERREN allena skall vara hög på den dagen. 002:012 Ty en dag har HERREN Sebaot bestämt, som skall komma över allt stolt och övermodigt och över allt som är upphöjt, och det skall bliva ödmjukat, 002:013 ja, över alla Libanons cedrar, de höga och stolta, och över alla Basans ekar; 002:014 över alla höga berg och alla stolta höjder, 002:015 över alla höga torn och alla fasta murar, 002:016 över alla Tarsis-skepp, ja, över allt som är skönt att skåda. 002:017 Och människornas högmod skall bliva nedböjt och männens övermod nedbrutet, och HERREN allena skall vara hög på den dagen. 002:018 Men avgudarna skola alldeles förgås.

002:019 Och man skall fly in i klippgrottor och in i jordhålor, för HERRENS fruktansvärda makt och för hans höga majestät, när han står upp för att förskräcka jorden. 002:020 På den dagen skola människorna kasta bort åt mullvadar och flädermöss de avgudar av silver och de avgudar av guld, som de hava gjort åt sig för att tillbedja. 002:021 Ja, de skola fly in i klipprämnor och in i bergsklyftor, för HERRENS fruktansvärda makt och för hans höga majestät, när han står upp för att förskräcka jorden. 002:022 Så förliten eder nu ej mer på människor, i vilkas näsa är allenast en fläkt; ty huru ringa äro icke de att akta!

003:001 Ty se, Herren, HERREN Sebaot skall taga bort ifrån Jerusalem och Juda allt slags stöd och uppehälle--all mat till uppehälle och all dryck till uppehälle-- 003:002 hjältar och krigsmän, domare och profeter, spåmän och äldste, 003:003 underhövitsmän och högtuppsatta män, rådsherrar och slöjdkunnigt folk och män som äro förfarna i besvärjelsekonst. 003:004 Och jag skall giva dem ynglingar till furstar, och barnsligt självsvåld skall få råda över dem. 003:005 Av folket skall den ene förtrycka den andre, var och en sin nästa; den unge skall sätta sig upp mot den gamle, den ringe mot den högt ansedde. 003:006 När då så sker, att någon fattar tag i en annan i hans faders hus och säger: »Du äger en mantel, du skall bliva vår styresman; tag du hand om detta vacklande rike»-- 003:007 då skall denne svara och säga: »Jag kan icke skaffa bot; i mitt hus finnes varken bröd eller mantel. Mig skolen I icke sätta till styresman över folket.»

003:008 Ty Jerusalem vacklar, och Juda faller, då de nu med sitt tal och sina gärningar stå emot HERREN och äro gensträviga mot hans härlighets blickar. 003:009 Deras uppsyn vittnar emot dem; och likasom Sodoms folk bedriva de sina synder uppenbart och dölja dem icke. Ve över deras själar, ty själva hava de berett sig olycka! 003:010 Om den rättfärdige mån I tänka att det skall gå honom väl, ty sådana skola äta sina gärningars frukt. 003:011 Men ve över den ogudaktige! Honom skall det gå illa, ty efter hans gärningar skall hans vedergällning bliva.

003:012 Mitt folks behärskare är ett barn, och kvinnor råda över det. Mitt folk, dina ledare föra dig vilse och fördärva den väg, som du skulle gå.

003:013 Men HERREN står redo att gå till rätta, han träder fram för att döma folken; 003:014 HERREN vill gå till doms med sitt folks äldste och med dess furstar. »I haven skövlat vingården; rov från de fattiga är i edra hus. 003:015 Huru kunnen I så krossa mitt folk och söndermala de fattiga?» Så säger Herren, HERREN Sebaot.

003:016 Och HERREN säger: Eftersom Sions döttrar äro så högmodiga, och gå med rak hals och spela med ögonen, och gå där och trippa och pingla med sina fotringar, 003:017 därför skall Herren låta Sions döttrars hjässor bliva fulla av skorv, och HERREN skall blotta deras blygd. 003:018 På den dagen skall Herren taga bort all deras ståt: fotringar, pannband och halsprydnader, 003:019 örhängen, armband och slöjor, 003:020 huvudprydnader, fotstegskedjor, gördlar, luktflaskor och amuletter, 003:021 fingerringar och näsringar, 003:022 högtidsdräkter, kåpor, mantlar och pungar, 003:023 speglar, fina linneskjortor, huvudbindlar och flor. 003:024 Och där skall vara stank i stället för vällukt, rep i stället för bälte, skalligt huvud i stället för krusat hår, hölje av säcktyg i stället för högtidsmantel, märken av brännjärn i stället för skönhet.

003:025 Dina män skola falla för svärd och dina hjältar i krig: 003:026 hennes portar skola klaga och sörja, och övergiven skall hon sitta på marken.

004:001 Och på den tiden skola sju kvinnor fatta i en och samma man och säga: »Vi vilja själva föda oss och själva kläda oss; låt oss allenast få bära ditt namn, och tag så bort vår smälek.»

004:002 På den tiden skall det som HERREN låter växa bliva till prydnad och härlighet, och vad landet alstrar bliva till berömmelse och ära, för den räddade skaran i Israel. 004:003 Och det skall ske att den som lämnas övrig i Sion och den som bliver kvar i Jerusalem, han skall då kallas helig, var och en som är upptecknad till liv i Jerusalem-- 004:004 när en gång Herren har avtvått Sions döttrars orenlighet och bortsköljt ur Jerusalem dess blodskulder genom rättens och reningens ande. 004:005 Och HERREN skall över hela Sions bergs område och över dess högtidsskaror skapa en molnsky och en rök om dagen, och skenet av en lågande eld om natten; ty ett beskärmande täckelse skall vila över all dess härlighet. 004:006 Och ett skygd skall vara däröver till skugga under dagens hetta, och till en tillflykt och ett värn mot störtskurar och regn.

005:001 Jag vill sjunga om min vän, min väns sång om hans vingård.

Min vän hade en vingård på en bördig bergskulle. 005:002 Och han hackade upp den och rensade den från stenar och planterade där ädla vinträd; han byggde ett vakttorn därinne, han högg ock ut ett presskar däri. Så väntade han att den skulle bära äkta druvor, men den bar vilddruvor. 005:003 Och nu, I Jerusalems invånare och I Juda män, fällen nu eder dom mellan mig och min vingård. 005:004 Vad kunde mer göras för min vingård, än vad jag har gjort för den? Varför bar den då vilddruvor, när jag väntade att den skulle bära äkta druvor? 005:005 Så vill jag nu kungöra för eder vad jag skall göra med min vingård: Jag skall taga bort dess hägnad, och den skall givas till skövling; jag skall bryta ned dess mur, och den skall bliva nedtrampad. 005:006 Jag skall i grund fördärva den, ingen skall skära den eller gräva däri. Den skall fyllas med tistel och törne; och molnen skall jag förbjuda att sända ned regn på den.

005:007 Ty HERREN Sebaots vingård, det är Israels hus; och Juda folk är hans älsklingsplantering. Men när han väntade laglydnad, då fann han lagbrott, och när han väntade rättfärdighet, fann han skriande orättfärdighet.--

005:008 Ve eder som läggen hus till hus och fogen åker till åker, intill dess att rum ej mer finnes och I ären de enda som bo i landet! 005:009 Från HERREN Sebaot ljuder det så i mina öron: Sannerligen, de många husen skola bliva öde; huru stora och sköna de än äro, skola de bliva tomma på invånare. 005:010 Ty en vingård på tio plogland skall giva allenast ett batmått, och en homers utsäde skall giva blott en efa.

005:011 Ve dem som stå bittida upp för att hasta till starka drycker, och som sitta intill sena natten för att upphetta sig med vin! 005:012 Harpor och psaltare, pukor och flöjter och vin hava de vid sina dryckeslag, men på HERRENS gärningar akta de icke, på hans händers verk se de icke. 005:013 Därför skall mitt folk oförtänkt föras bort i fångenskap; dess ädlingar skola lida hunger och dess larmande skaror försmäkta av törst. 005:014 Ja, därför spärrar dödsriket upp sitt gap, det öppnar sina käftar utan allt mått, och stadens yperste måste fara ditned, jämte dess larmande och sorlande skaror, envar som fröjdar sig därinne. 005:015 Så bliva människorna nedböjda och männen ödmjukade, ja, ödmjukade varda de högmodigas ögon. 005:016 Men HERREN Sebaot bliver hög genom sin dom, Gud, den helige, bevisar sig helig genom rättfärdighet. 005:017 Och lamm gå där i bet såsom på sin egen mark, och på de rikas ödetomter söka vandrande herdar sin föda.

005:018 Ve dem som draga fram missgärningsstraff med lögnens tåg och syndastraff såsom med vagnslinor, 005:019 dem som säga: »Må han hasta, må han skynda med sitt verk, så att vi få se det; må det som Israels Helige har beslutit nalkas och komma, så att vi förnimma det!»

005:020 Ve dem som kalla det onda gott, och det goda ont, dem som göra mörker till ljus, och ljus till mörker, dem som göra surt till sött, och sött till surt!

005:021 Ve dem som äro visa i sina egna ögon och hålla sig själva för kloka! 005:022 Ve dem som äro hjältar i att dricka vin och som äro tappra i att blanda starka drycker, 005:023 dem som giva den skyldige rätt för mutors skull, men beröva den oskyldige vad som är hans rätt!

005:024 Därför, såsom eldsflamman förtär strå, och såsom halm sjunker tillsammans i lågan, så skall deras rot förruttna, och deras löv skola flyga bort såsom stoft, eftersom de förkastade HERREN Sebaots lag och föraktade Israels Heliges ord.

005:025 Därför har HERRENS vrede upptänts mot hans folk, och han uträcker sin hand emot det och slår det, så att bergen darra, och så att döda kroppar ligga såsom orenlighet på gatorna. Vid allt detta vänder hans vrede icke åter, hans hand är ännu uträckt.

005:026 Och han reser upp ett baner för hednafolken i fjärran, och lockar på dem att de skola komma från jordens ända; och se, snart och med hast komma de dit. 005:027 Ingen finnes bland dem, som är trött, ingen som är stapplande. Ingen unnar sig slummer och ingen sömn; på ingen lossnar bältet omkring hans länder, och för ingen brister en skorem sönder. 005:028 Deras pilar äro skarpa, och deras bågar äro alla spända; deras hästars hovar äro såsom av flinta, och deras vagnshjul likna stormvinden. 005:029 Deras skriande är såsom en lejoninnas; de skria såsom unga lejon, rytande gripa de sitt rov och bära bort det, och ingen finnes, som räddar. 005:030 Ett rytande över folket höres på den dagen, likt rytandet av ett hav; och skådar man ned på jorden, se, då är där mörker och nöd, och ljuset är förmörkat genom töcken.

006:001 I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. 006:002 Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de. 006:003 Och den ene ropade till den andre och sade:

»Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet.»

006:004 Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök.

006:005 Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.» 006:006 Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. 006:007 Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»

006:008 Och jag hörde Herren tala, och han sade: »Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?» Och jag sade: »Se, här är jag, sänd mig.» 006:009 Då sade han: »Gå åstad och säg till detta folk:

'Hören alltjämt, men förstån intet; sen alltjämt, men förnimmen intet'. 006:010 Förstocka detta folks hjärta, och tillslut dess öron, och förblinda dess ögon, så att det icke kan se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sitt hjärta, och omvända sig och bliva helat.»

006:011 Men jag sade: »För huru lång tid, Herre?» Han svarade: »Till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare, och husen utan folk, och till dess att fälten ligga öde och förhärjade. 006:012 Och när HERREN har fört folket bort i fjärran och ödsligheten bliver stor i landet, 006:013 och allenast en tiondedel ännu är kvar däri, då skall denna ytterligare förödas såsom en terebint eller en ek av vilken en stubbe har lämnats kvar, när den fälldes. Den stubben skall vara en helig säd.»

007:001 Och i Ahas', Jotams sons, Ussias sons, Juda konungs, tid hände sig att Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas son, Israels konung, drogo upp mot Jerusalem för att erövra det (vilket de likväl icke förmådde göra). 007:002 Och när det blev berättat för Davids hus att araméerna hade lägrat sig i Efraim, då skälvde hans och hans folks hjärtan, såsom skogens träd skälva för vinden.

007:003 Men HERREN sade till Jesaja: »Gå åstad med din son Sear-Jasub och möt Ahas vid ändan av Övre dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet, 007:004 och säg till honom: Tag dig till vara och håll dig stilla; frukta icke och var icke försagd i ditt hjärta för dessa två rykande brandstumpar, för Resin med araméerna och för Remaljas son, i deras förgrymmelse. 007:005 Eftersom Aram med Efraim och Remaljas son hava gjort upp onda planer mot dig och sagt: 007:006 'Vi vilja draga upp mot Juda och slå det med skräck och erövra det åt oss och göra Tabals son till konung där', 007:007 därför säger Herren, HERREN: Det skall icke lyckas, det skall icke ske.

007:008 Ty Damaskus är Arams huvud, och Resin är Damaskus' huvud; och om sextiofem år skall Efraim vara krossat, så att det icke mer är ett folk. 007:009 Och Samaria är Efraims huvud, och Remaljas son är Samarias huvud. Om I icke haven tro, skolen I icke hava ro.»

007:010 Och HERREN talade ytterligare till Ahas och sade: 007:011 »Begär ett tecken från HERREN, din Gud; du må begära det vare sig nedifrån djupet eller uppifrån höjden.» 007:012 Men Ahas svarade: »Jag begär intet, jag vill icke fresta HERREN.» 007:013 Då sade han: »Så hören då, I av Davids hus: Är det eder icke nog att I sätten människors tålamod på prov? Viljen I ock pröva min Guds tålamod? 007:014 Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, den unga kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel. 007:015 Gräddmjölk och honung skall bliva hans mat inemot den tid då han förstår att förkasta vad ont är och utvälja vad gott är. 007:016 Ty innan gossen förstår att förkasta vad ont är och utvälja vad gott är, skall det land för vars båda konungar du gruvar dig vara öde. 007:017 Och över dig och över ditt folk och över din faders hus skall HERREN låta dagar komma, sådana som icke hava kommit allt ifrån den tid då Efraim skilde sig från Juda: konungen i Assyrien. 007:018 Ty på den tiden skall HERREN locka på flugorna längst borta vid Egyptens strömmar och på bisvärmarna i Assyriens land; 007:019 och de skola komma och slå ned, alla tillhopa, i bergsdälder och stenklyftor, i alla törnsnår och på alla betesmarker. 007:020 På den tiden skall HERREN med en rakkniv som tingas på andra sidan floden--nämligen med konungen i Assyrien--raka av allt hår både på huvudet och nedtill; ja, också skägget skall den taga bort.

007:021 På den tiden skall en kviga och två tackor vara vad en man föder upp. 007:022 Men han skall få mjölk i sådan myckenhet att han kan leva av gräddmjölk; ja, alla som finnas kvar i landet skola leva av gräddmjölk och honung. 007:023 Och det skall ske på den tiden, att där nu tusen vinträd stå, värda tusen siklar silver, där skall överallt växa tistel och törne. 007:024 Med pilar och båge skall man gå dit, ty hela landet skall vara tistel och törne. 007:025 Och alla de berg där man nu arbetar med hackan, dem skall man ej mer beträda, av fruktan för tistel och törne; de skola bliva platser dit oxar drivas, och marker som trampas ned av får.»

008:001 Och HERREN sade till mig: »Tag dig en stor tavla och skriv på den med tydlig stil Maher-salal Has-bas. 008:002 Och jag vill taga mig pålitliga vittnen: prästen Uria och Sakarja, Jeberekjas son.»

008:003 Och jag gick in till profetissan, och hon blev havande och födde en son. Och HERREN sade till mig: »Giv honom namnet Maher-salal Has-bas. 008:004 Ty förrän gossen kan säga 'fader' och 'moder' skall man bära Damaskus' skatter och byte från Samaria fram för konungen i Assyrien.»

008:005 Och HERREN talade vidare till mig och sade: 008:006 »Eftersom detta folk föraktar Siloas vatten, som flyter så stilla, och har sin fröjd med Resin och Remaljas son, 008:007 se, därför skall HERREN låta komma över dem flodens vatten, de väldiga och stora, nämligen konungen i Assyrien med all hans härlighet. Och den skall stiga över alla sina bräddar och gå över alla sina stränder. 008:008 Den skall tränga fram i Juda, svämma över och utbreda sig och räcka ända upp till halsen; och med sina utbredda vingar, skall den uppfylla ditt land, Immanuel, så vitt det är.» 008:009 Rasen, I folk; I skolen dock krossas. Lyssnen, alla I fjärran länder. Rusten eder; I skolen dock krossas. Ja, rusten eder; I skolen dock krossas. 008:010 Gören upp planer; de varda dock om intet. Avtalen, vad I viljen; det skall dock ej lyckas. Ty Gud är med oss.

008:011 Ty så sade HERREN till mig, när hans hand kom över mig med makt och han varnade mig för att vandra på detta folks väg: 008:012 I skolen icke kalla för sammansvärjning allt vad detta folk kallar sammansvärjning, ej heller skolen I frukta vad det fruktar, I skolen icke förskräckas därför. 008:013 Nej, HERREN Sebaot skolen I hålla helig; honom skolen I frukta, och för honom skolen I förskräckas. 008:014 Så skall han varda för eder något heligt; men för de två Israels hus skall han bliva en stötesten och en klippa till fall och för Jerusalems invånare en snara och ett giller. 008:015 Många av dem skola stupa därpå, de skola falla och krossas, de skola snärjas och varda fångade.

008:016 Lägg vittnesbördet ombundet och lagen förseglad i mina lärjungars hjärtan.

008:017 Så vill jag förbida HERREN, då han nu döljer sitt ansikte för Jakobs hus; jag vill vänta efter honom. 008:018 Se, jag och barnen som HERREN har givit mig, vi äro tecken och förebilder i Israel, från HERREN Sebaot, som bor på Sions berg.

008:019 Och när man säger till eder: »Frågen andebesvärjare och spåmän, dem som viska och mumla», så svaren: »Skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de levande?»

008:020 »Nej, hållen eder till lagen, till vittnesbördet!» Så skola förvisso en gång de nödgas mana, för vilka nu ingen morgonrodnad finnes. 008:021 De skola draga omkring i landet, nedtryckta och hungrande, och i sin hunger skola de förbittras och skola förbanna sin konung och sin Gud. Och de skola vända blicken uppåt, de skola ock skåda ned på jorden; 008:022 men se, där är nöd och mörker och natt av ångest. Ja, tjockt mörker är de fördrivnas liv.

009:001 Dock, natt skall icke förbliva där nu ångest råder. I den förgångna tiden har har han låtit Sebulons och Naftalis land vara ringa aktat, men i framtiden skall han låta det komma till ära, trakten utmed Havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas område.

009:002 Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. 009:003 Du skall göra folket talrikt, du skall göra dess glädje stor; inför dig skola de glädja sig, såsom man glädes under skördetiden, såsom man fröjdar sig, när man utskiftar byte. 009:004 Ty du skall bryta sönder deras bördors ok och deras skuldrors gissel och deras plågares stav, likasom i Midjans tid. 009:005 Och skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld. 009:006 Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste. 009:007 Så skall herradömet varda stort och friden utan ände över Davids tron och över hans rike; så skall det befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet, från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.

009:008 Ett ord sänder Herren mot Jakob, och det slår ned i Israel, 009:009 och allt folket får förnimma det, Efraim och Samarias invånare, de som säga i sitt övermod och i sitt hjärtas stolthet: 009:010 »Tegelmurar hava fallit, men med huggen sten bygga vi upp nya; mullbärsfikonträd har man huggit ned, men cederträd sätta vi i deras ställe.» 009:011 Och HERREN uppreser mot dem Resins ovänner och uppeggar deras fiender, 009:012 araméerna från den ena sidan och filistéerna från den andra, och de äta upp Israel med glupska gap. Vid allt detta vänder hans vrede icke åter, hans hand är ännu uträckt.

009:013 Men folket vänder ej åter till honom som slår dem; Herren Sebaot söka de icke. 009:014 Därför avhugger HERREN på Israel både huvud och svans, han hugger av både palmtopp och sävstrå, allt på en dag-- 009:015 de äldste och högst uppsatte de äro huvudet, och profeterna, de falska vägvisarna, de äro svansen. 009:016 Ty detta folks ledare föra det vilse, och de som låta leda sig gå i fördärvet. 009:017 Därför kan Herren icke glädja sig över dess unga män, ej heller hava förbarmande med dess faderlösa och änkor; ty de äro allasammans gudlösa ogärningsmän, och var mun talar dårskap. Vid allt detta vänder hans vrede icke åter, hans hand är ännu uträckt.

009:018 Ty ogudaktigheten förbränner såsom en eld, den förtär tistel och törne; den tänder på den tjocka skogen, så att den går upp i höga virvlar av rök. 009:019 Genom HERREN Sebaots förgrymmelse har landet råkat i brand, och folket är likasom eldsmat; den ene skonar icke den andre. 009:020 Man river åt sig till höger och förbliver dock hungrig, man tager för sig till vänster och bliver dock ej mätt; envar äter köttet på sin egen arm: 009:021 Manasse äter Efraim, och Efraim Manasse, och båda tillhopa vända sig mot Juda. Vid allt detta vänder hans vrede icke åter, hans hand är ännu uträckt.

010:001 Ve eder som stadgen orättfärdiga stadgar! I skriven, men våldslagar skriven I 010:002 för att vränga de ringas sak och beröva de fattiga i mitt folk deras rätt, för att göra änkor till edert byte och plundra de faderlösa. 010:003 Vad viljen I göra på hemsökelsens dag, när ovädret kommer fjärran ifrån? Till vem viljen I fly för att få hjälp, och var viljen I lämna edra skatter i förvar? 010:004 Om man ej böjer knä såsom fånge, så måste man falla bland de dräpta. Vid allt detta vänder hans vrede icke åter, hans hand är ännu uträckt.

010:005 Ve över Assur, min vredes ris, som bär min ogunst såsom en stav i sin hand! 010:006 Mot ett gudlöst folk sänder jag honom, och mot min förgrymmelses folk bjuder jag honom gå, för att taga rov och göra byte, och för att nedtrampa det såsom orenlighet på gatorna. 010:007 Men så menar icke han, och i sitt hjärta tänker han ej så, utan hans hjärta står efter att förgöra och efter att utrota folk i mängd. 010:008 Han säger: »Äro mina hövdingar ej allasammans konungar? 010:009 Har det icke gått Kalno såsom Karkemis, och Hamat såsom Arpad, och Samaria såsom Damaskus? 010:010 Då min hand har träffat de andra gudarnas riken, vilkas beläten voro förmer än Jerusalems och Samarias, 010:011 skulle jag då ej kunna göra med Jerusalem och dess gudabilder vad jag har gjort med Samaria och dess gudar?»

010:012 Men när Herren har fullbordat allt sitt verk på Sions berg och i Jerusalem, då skall jag hemsöka den assyriske konungens hjärtas högmodsfrukt och hans stolta ögons förhävelse. 010:013 Ty han säger:

»Med min hands kraft har jag utfört detta och genom min vishet, ty jag har förstånd. Jag flyttade folkens gränser, deras förråd utplundrade jag, och i min väldighet stötte jag härskarna från tronen. 010:014 Och min hand grep efter folkens skatter såsom efter fågelnästen, och såsom man samlar övergivna ägg, så samlade jag jordens alla länder; ingen fanns, som rörde vingen eller öppnade näbben till något ljud.»

010:015 Skall då yxan berömma sig mot honom som hugger med den, eller sågen förhäva sig mot honom som sätter den i rörelse? Som om käppen satte i rörelse honom som lyfter den, eller staven lyfte en som dock är förmer än ett stycke trä! 010:016 Så skall då Herren, HERREN Sebaot sända tärande sjukdom i hans feta kropp, och under hans härlighet skall brinna en brand likasom en brinnande eld. 010:017 Och Israels ljus skall bliva en eld och hans Helige en låga, och den skall bränna upp och förtära dess törnen och dess tistlar, allt på en dag. 010:018 Och på hans skogars och parkers härlighet skall han alldeles göra en ände; det skall vara, såsom när en sjuk täres bort. 010:019 De träd som bliva kvar i hans skog skola vara lätt räknade; ett barn skall kunna teckna upp dem.

010:020 På den tiden skall kvarlevan av Israel och den räddade skaran av Jakobs hus ej vidare stödja sig vid honom som slog dem; i trohet skola de stödja sig vid HERREN, Israels Helige. 010:021 En kvarleva skall omvända sig, en kvarleva av Jakob, till Gud, den väldige. 010:022 Ty om än ditt folk, Israel, vore såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva där omvända sig. Förödelsen är oryggligt besluten, den kommer med rättfärdighet såsom en flod. 010:023 Ty förstöring och oryggligt besluten straffdom skall Herren, HERREN Sebaot låta komma över hela jorden.

010:024 Därför säger Herren, HERREN Sebaot så: Frukta icke, mitt folk, du som bor i Sion, för Assur, när han slår dig med riset och upplyfter sin stav mot dig, såsom man gjorde i Egypten. 010:025 Ty ännu allenast en liten tid, och ogunsten skall hava en ände, och min vrede skall vända sig till deras fördärv. 010:026 Och HERREN Sebaot skall svänga sitt gissel över dem, såsom när han slog Midjan vid Orebsklippan; och sin stav, som han räckte ut över havet, skall han åter upplyfta, såsom han gjorde i Egypten. 010:027 På den tiden skall hans börda tagas bort ifrån din skuldra och hans ok ifrån din hals, ty oket skall brista sönder för fetmas skull.

010:028 Han kommer över Ajat, han drager fram genom Migron; i Mikmas lämnar han sin tross. 010:029 De draga fram över passet; i Geba taga de nattkvarter. Rama bävar; Sauls Gibea flyr. 010:030 Ropa högt, du dotter Gallim. Giv akt, du Laisa. Arma Anatot! 010:031 Madmena flyktar; Gebims invånare bärga sitt gods. 010:032 Ännu samma dag står han i Nob; han lyfter sin hand mot dottern Sions berg, mot Jerusalems höjd. 010:033 Men se, då avhugger Herren, HERREN Sebaot den lummiga kronan, med förskräckande makt; de resliga stammarna ligga fällda, de höga träden störta ned. 010:034 Den tjocka skogen nedhugges med järnet; Libanons skogar falla för den väldige.

011:001 Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en telning från dess rötter skall bära frukt. 011:002 Och på honom skall HERRENS Ande vila, vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, HERRENS kunskaps och fruktans Ande. 011:003 Han skall hava sitt välbehag i HERRENS fruktan; och han skall icke döma efter som ögonen se eller skipa lag efter som öronen höra. 011:004 Utan med rättfärdighet skall han döma de arma och med rättvisa skipa lag åt de ödmjuka på jorden. Och han skall slå jorden med sin muns stav, och med sina läppars anda döda de ogudaktiga. 011:005 Rättfärdighet skall vara bältet omkring hans länder och trofasthet bältet omkring hans höfter. 011:006 Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem. 011:007 Kor och björnar skola gå och beta, deras ungar skola ligga tillhopa, och lejon skola äta halm likasom oxar. 011:008 Ett spenabarn skall leka invid en huggorms hål och ett avvant barn sträcka ut sin hand efter basiliskens öga. 011:009 Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra vad ont och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av HERRENS kunskap, likasom havsdjupet är fyllt av vattnet.

011:010 Och det skall ske på den tiden att hednafolken skola söka telningen från Isais rot, där han står såsom ett baner för folken; och hans boning skall vara idel härlighet. 011:011 Och HERREN skall på den tiden ännu en gång räcka ut sin hand, för att förvärva åt sig kvarlevan av sitt folk, vad som har blivit räddat från Assyrien, Egypten, Patros, Etiopien, Elam, Sinear, Hamat och havsländerna.

011:012 Och han skall resa upp ett baner för hednafolken och samla Israels fördrivna män; och Juda förskingrade kvinnor skall han hämta tillhopa från jordens fyra hörn. 011:013 Då skall Efraims avund upphöra och Juda ovänskap bliva utrotad; Efraim skall ej hysa avund mot Juda, och Juda icke ovänskap mot Efraim. 011:014 Men såsom rovfåglar skola de slå ned på filistéernas skuldra västerut, tillsammans skola de taga byte av österlänningarna; Edom och Moab skola gripas av deras hand, och Ammons barn skola bliva dem hörsamma. 011:015 Och HERREN skall giva till spillo Egyptens havsvik och lyfta sin hand mot floden i förgrymmelse; och han skall klyva den i sju bäckar och göra så, att man torrskodd kan gå däröver. 011:016 Så skall där bliva en banad väg för den kvarleva av hans folk, som har blivit räddad från Assur, likasom det var för Israel på den dag då de drogo upp ur Egyptens land.

012:001 På den tiden skall du säga:

»Jag tackar dig, HERRE, ty väl var du vred på mig, men din vrede har upphört, och du tröstar mig. 012:002 Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar icke; ty HERREN, HERREN är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning.»

012:003 Och I skolen ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor 012:004 och skolen säga på den tiden:

»Tacken HERREN, åkallen hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken; förtäljen att hans namn är högt. 012:005 Lovsjungen HERREN, ty han har gjort härliga ting; detta vare kunnigt över hela jorden. 012:006 Ropen av fröjd och jublen, I Sions invånare, ty Israels Helige är stor bland eder.

013:001 Detta är en utsaga om Babel, vad som uppenbarades för Jesaja, Amos' son.

013:002 Resen upp ett baner på ett kalt berg, ropen högt till dem; viften med handen att de må draga in genom de mäktiges portar. 013:003 Jag själv har bådat upp mina invigda, ja, kallat mina hjältar till mitt vredesverk, min stolta skara, som jublar.

013:004 Hör, det larmar på bergen såsom av ett stort folk. Hör, det sorlar av riken med hopade hednafolk. HERREN Sebaot mönstrar sin krigarskara. 013:005 Ifrån fjärran land komma de, ifrån himmelens ända, HERREN och hans vredes redskap, för att fördärva hela jorden. 013:006 Jämren eder, ty nära är HERRENS dag; såsom våld från den Allsvåldige kommer den. 013:007 Därför sjunka alla händer ned, och alla människohjärtan förfäras. 013:008 Man förskräckes, man gripes av ångest och kval, ja, våndas såsom en barnaföderska. Häpen stirrar den ene på den andre; röda såsom eldslågor äro deras ansikten. 013:009 Se, HERRENS dag kommer, gruvlig och med förgrymmelse och med vredesglöd, för att göra jorden till en ödemark och utrota syndarna som där bo. 013:010 Ty himmelens stjärnor och stjärnbilder sända ej mer ut sitt ljus, solen går mörk upp, och månens ljus skiner icke. 013:011 Jag skall hemsöka jordens krets för dess ondska och de ogudaktiga för deras missgärning; jag skall göra slut på de fräckas övermod och slå ned våldsverkarnas högmod. 013:012 Jag skall göra en man mer sällsynt än fint guld, en människa mer sällsynt än guld från Ofir. 013:013 Därför skall jag komma himmelen att darra, och jorden skall bäva och vika från sin plats-- genom HERREN Sebaots förgrymmelse, på hans glödande vredes dag.

013:014 Och likasom jagade gaseller och en hjord som ingen samlar vända de då hem, var och en till sitt folk, och fly, var och en till sitt land. 013:015 Men envar som upphinnes bliver genomborrad, och envar som gripes faller för svärd. 013:016 Deras späda barn krossas inför deras ögon, deras hus plundras, och deras kvinnor skändas.

013:017 Ty se, jag vill uppväcka mot dem mederna, som akta silver för intet och icke fråga efter guld. 013:018 Deras bågar skola fälla de unga männen, med frukten i moderlivet hava de intet förbarmande, och barnen skona de icke. 013:019 Och det skall gå med Babel, rikenas krona, kaldéernas ära och stolthet, likasom när Gud omstörtade Sodom och Gomorra. 013:020 Aldrig mer skall det bliva bebyggt, från släkte till släkte skall det ligga obebott; ingen arab skall där slå upp sitt tält, ingen herde lägra sig där med sin hjord. 013:021 Nej, öknens djur skola lägra sig där, och dess hus skola fyllas av uvar; strutsar skola bo där, och gastar skola hoppa där. 013:022 Schakaler skola tjuta i dess palatser och ökenhundar i praktbyggnaderna. Snart kommer dess tid; dess dagar skola ej fördröjas.

014:001 Ty HERREN skall förbarma sig över Jakob och ännu en gång utvälja Israel och låta dem komma till ro i deras land; och främlingar skola sluta sig till dem och hålla sig till Jakobs hus. 014:002 Och folk skola taga dem och föra dem hem igen; men Israels hus skall lägga dem under sig såsom sin arvedel i HERRENS land, och skall göra dem till trälar och trälinnor. Så skola de få sina fångvaktare till fångar och råda över sina plågare.

014:003 Och på den dag då HERREN låter dig få ro från din vedermöda och ångest, och från den hårda träldom som har varit dig pålagd, 014:004 då skall du stämma upp denna visa över konungen i Babel, du skall säga:

»Vilken ände har icke plågaren fått, vilken ände pinoorten! 014:005 HERREN har brutit sönder de ogudaktigas stav, tyrannernas ris, 014:006 det ris som i grymhet slog folken med slag på slag, och i vrede härskade över folkslagen med skoningslös förföljelse. 014:007 Hela jorden har nu fått vila och ro; man brister ut i jubel. 014:008 Själva cypresserna glädja sig över ditt fall, så ock Libanons cedrar: 'Sedan du nu ligger där, drager ingen hitupp för att hugga ned oss.'

014:009 Dödsriket därnere störes i sin ro för din skull, när det måste taga emot dig. Skuggorna där väckas upp för din skull, jordens alla väldige; folkens alla konungar måste stå upp från sina troner. 014:010 De upphäva alla sin röst och säga till dig: 'Så har då också du blivit maktlös såsom vi, ja, blivit vår like.' 014:011 Ned till dödsriket har din härlighet måst fara, och dina harpors buller; förruttnelse är bädden under dig, och maskar äro ditt täcke.

014:012 Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna! Huru har du icke blivit fälld till jorden, du folkens förgörare! 014:013 Det var du som sade i ditt hjärta: 'Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg längst uppe i norr. 014:014 Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste.'

014:015 Nej, ned till dödsriket måste du fara, längst ned i graven. 014:016 De som se dig stirra på dig, de betrakta dig och säga: 'Är detta den man som kom jorden att darra och riken att bäva, 014:017 den som förvandlade jordkretsen till en öken och förstörde dess städer, den som aldrig frigav sina fångar, så att de fingo återvända hem?'

014:018 Folkens alla konungar ligga allasammans med ära var och en i sitt vilorum; 014:019 men du ligger obegraven och bortkastad, lik en föraktad gren; du ligger där överhöljd av dräpta, av svärdsslagna män, av döda som hava farit ned i gravkammaren, lik ett förtrampat as. 014:020 Du skulle icke såsom de få vila i en grav, ty du fördärvade ditt land och dräpte ditt folk.

Om ogärningsmännens avföda skall man aldrig mer tala. 014:021 Anställen ett blodbad på hans söner för deras fäders missgärning. De få ej stå upp och besitta jorden och fylla jordkretsens yta med städer.»

014:022 Nej, jag skall stå upp emot dem, säger HERREN Sebaot; och jag skall utrota ur Babel både namn och kvarleva, både barn och efterkommande, säger HERREN. 014:023 Och jag skall göra det till ett tillhåll för rördrommar och fylla det med sumpsjöar; ja, jag skall bortsopa det med ödeläggelsens kvast, säger HERREN Sebaot.

014:024 HERREN Sebaot har svurit och sagt: Sannerligen, såsom jag har tänkt, så skall det ske, och vad jag har beslutit, det skall fullbordas. 014:025 Jag skall krossa Assur i mitt land, och på mina berg skall jag förtrampa honom. Så skall hans ok bliva borttaget ifrån dem och hans börda tagas av deras skuldra. 014:026 Detta är det beslut som är fattat mot hela jorden; detta är den hand som är uträckt mot alla folk. 014:027 Ty HERREN Sebaot har beslutit det; vem kan då göra det om intet? Hans hand är det som är uträckt; vem kan avvända den?

014:028 I det år då konung Ahas dog förkunnades följande utsaga:

014:029 Gläd dig icke, du filistéernas hela land, över att det ris som slog dig är sönderbrutet; ty från ormens rot skall en basilisk komma fram, och dennes avkomma bliver en flygande drake. 014:030 De utarmade skola sedan få bete och de fattiga få lägra sig i trygghet; men telningarna från din rot skall jag döda genom hunger, och vad som bliver kvar av dig skall dräpas. 014:031 Jämra dig, du port; ropa, du stad; försmält av ångest, du filistéernas hela land. Ty norrifrån kommer en rök; i fiendeskarornas tåg bliver ingen efter.

014:032 Vad skall man då svara det främmande folkets sändebud?

Jo, att det är HERREN som har grundat Sion, och att de betryckta bland hans folk där hava sin tillflykt.

015:001 Utsaga om Moab.

Ja, med Ar-Moab är det ute den natt då det förstöres. Ja, med Kir-Moab är det ute den natt då det förstöres. 015:002 Habbait och Dibon stiga upp på offerhöjderna för att gråta; uppe i Nebo och Medeba jämrar sig Moab; alla huvuden där äro skalliga, alla skägg avskurna. 015:003 På dess gator bär man sorgdräkt, så ock på dess tak; på dess torg jämra sig alla och flyta i tårar. 015:004 Hesbon och Eleale höja klagorop, så att det höres ända till Jahas. Därför skria ock Moabs krigare; hans själ våndas i honom. 015:005 Mitt hjärta klagar över Moab, ty hans flyktingar fly ända till Soar, till Eglat-Selisia; uppför Halluhits höjd stiger man under gråt, och på vägen till Horonaim höjas klagorop över förstörelsen. 015:006 Nimrims vatten bliva torr ökenmark, gräset förtorkas, brodden vissnar, intet grönt lämnas kvar. 015:007 Återstoden av sitt förvärv, sitt sparda gods, bär man därför nu bort över Pilträdsbäcken. 015:008 Ja, klagoropen ljuda runtom i Moabs land; till Eglaim når dess jämmer och till Beer-Elim dess jämmer. 015:009 Dimons vatten äro fulla av blod. Ja, ännu något mer skall jag låta komma över Dimon; ett lejon över Moabs räddade, över det som bliver kvar av landet.

016:001 »Sänden åstad de lamm som landets herre bör hava från Sela genom öknen till dottern Sions berg.» 016:002 Och såsom flyktande fåglar, lika skrämda fågelungar komma Moabs döttrar till Arnons vadställen. 016:003 De säga: »Giv oss råd, bliv medlare för oss. Låt din skugga vara såsom natten, nu mitt i middagshettan. Skydda de fördrivna; röj icke de flyktande. 016:004 Låt mina fördrivna finna härbärge hos dig, var för Moab ett beskärm mot fördärvaren, till dess att utpressaren ej mer är till och fördärvet får en ände och förtryckarna försvinna bort ur landet. 016:005 Så skall genom eder mildhet eder tron bliva befäst, och på den skall sitta trygg i Davids hydda en furste som far efter vad rätt är och främjar rättfärdighet.»

016:006 Vi hava hört om Moabs högmod, det övermåttan höga, om hans högfärd, högmod och övermod och opålitligheten i hans lösa tal. 016:007 Därför måste nu Moab jämra sig över Moab, hela landet måste jämra sig. Över Kir-Haresets druvkakor måsten I sucka i djup bedrövelse. 016:008 Ty Hesbons fält äro förvissnade, så ock Sibmas vinträd, vilkas ädla druvor slogo folkens herrar till marken, vilkas rankor nådde till Jaeser och förirrade sig i öknen, vilkas skott bredde ut sig och gingo över havet. 016:009 Därför gråter jag över Sibmas vinträd, såsom Jaeser gråter; med mina tårar vattnar jag dig, Hesbon, och dig, Eleale. Ty mitt i din sommar och din bärgningstid har ett skördeskri slagit ned. 016:010 Glädje och fröjd är nu avbärgad från de bördiga fälten, och i vingårdarna höjes intet glädjerop, höres intet jubel; ingen trampar vin i pressarna, på skördeskriet har jag gjort slut. 016:011 Därför klagar mitt hjärta såsom en harpa över Moab, ja, mitt innersta över Kir-Heres. 016:012 Ty huru än Moab ävlas att träda upp på offerhöjden och huru han än går in i sin helgedom och beder, så uträttar han intet därmed.

016:013 Detta är det ord, som HERREN tillförne talade till Moab. 016:014 Men nu har HERREN åter talat och sagt: Inom tre år, såsom dagakarlen räknar åren, skall Moab i sin härlighet, med alla sina stora skaror, varda aktad för intet; och vad som bliver kvar skall vara litet och ringa, icke mycket värt.

017:001 Utsaga om Damaskus.

Se, Damaskus skall upphöra att vara en stad; det skall falla och bliva en stenhop. 017:002 Aroers städer varda övergivna; de bliva tillhåll för hjordar, som lägra sig där ostörda. 017:003 Det är förbi med Efraims värn, med Damaskus' konungadöme och med kvarlevan av Aram. Det skall gå med dem såsom med Israels barns härlighet, säger HERREN Sebaot.

017:004 Och det skall ske på den tiden att Jakobs härlighet vändes i armod, och att hans feta kropp bliver mager. 017:005 Det går, såsom när skördemannen samlar ihop säden och med sin arm skördar axen; det går, såsom när man plockar ax i Refaims-dalen: 017:006 en ringa efterskörd lämnas kvar där, såsom när man slår ned oliver, två eller tre bär lämnas kvar högst uppe i toppen, fyra eller fem på trädets kvistar, säger HERREN, Israels Gud.

017:007 På den tiden skola människorna blicka upp till sin Skapare och deras ögon se upp till Israels Helige. 017:008 Människorna skola ej vända sin blick till de altaren som deras händer hava gjort; på sina fingrars verk skola de icke se, icke på Aserorna eller på solstoderna.

017:009 På den tiden skola deras fasta städer bliva lika de övergivna fästen i skogarna och på bergstopparna, som övergåvos, när Israels barn drogo in; allt skall bliva ödelagt.

017:010 Ty du har förgätit din frälsnings Gud, och du tänker icke på din fasta klippa. Därför planterar du ljuvliga planteringar och sätter i dem främmande vinträd. 017:011 Och väl får du dem att växa högt samma dag du planterar dem, och morgonen därefter får du dina plantor att blomma, men skörden försvinner på hemsökelsens dag, då plågan bliver olidlig.

017:012 Hör, det brusar av många folk, det brusar, såsom havet brusar. Det dånar av folkslag, det dånar, såsom väldiga vatten dåna. 017:013 Ja, det dånar av folkslag, såsom stora vatten dåna. Men han näpser dem, och de fly bort i fjärran; de jagas bort såsom agnar för vinden, uppe på bergen, och såsom virvlande löv för stormen. 017:014 När aftonen är inne, se, då kommer förskräckelsen, och förrän morgonen gryr, äro de sin kos. Detta bliver våra skövlares del, våra plundrares lott.

018:001 Hör, du land där flygfän surra, du land bortom Etiopiens strömmar, 018:002 du som har sänt budbärare över havet, i rörskepp hän över vattnet!

Gån åstad, I snabba sändebud, till det resliga folket med glänsande hy, till folket som är så fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land genomskäres av strömmar.

018:003 I jordkretsens alla inbyggare, I som bon på jorden: sen till, när man reser upp baner på bergen, och när man stöter i basun, så lyssnen därtill. 018:004 Ty så har HERREN sagt till mig: »I stillhet vill jag skåda ned från min boning, såsom solglans glöder från en klar himmel, såsom molnet utgjuter dagg under skördetidens hetta.» 018:005 Ty förrän skördetiden är inne, just när blomningen är slut och blomman förbytes i mognad druva, skall han avskära rankorna med vingårdskniv och hugga av rotskotten och skaffa dem bort. 018:006 Alltsammans skall lämnas till pris åt rovfåglarna på bergen och åt djuren på marken; rovfåglarna skola där hava sina nästen över sommaren och markens alla djur ligga där om vintern.

018:007 På den tiden skola skänker bäras fram till HERREN Sebaot från det resliga folket med glänsande hy, från folket som är så fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land genomskäres av strömmar--till den plats där HERREN Sebaots namn bor, till Sions berg.

019:001 Utsaga om Egypten.

Se, HERREN far fram på ett ilande moln och kommer till Egypten. Egyptens avgudar bäva då för honom, och egyptiernas hjärtan förfäras i deras bröst. 019:002 Och jag skall uppegga egyptier mot egyptier, så att broder skall strida mot broder och vän mot vän, stad mot stad och rike mot rike. 019:003 Och egyptiernas förstånd skall försvinna ur deras hjärtan, och deras råd skall jag göra om intet; de skola då fråga sina avgudar och signare, sina andebesvärjare och spåmän. 019:004 Men jag skall giva egyptierna i en hård herres hand, och en grym konung skall få råda över dem, säger Herren, HERREN Sebaot. 019:005 Och vattnet skall försvinna ur havet, och floden skall sina bort och uttorka. 019:006 Strömmarna skola utbreda stank, Egyptens kanaler skola förminskas och sina bort; rör och vass skall förvissna. 019:007 Ängarna vid Nilfloden, längs flodens strand, och alla sädesfält vid floden, de skola förtorka, fördärvas och varda till intet. 019:008 Dess fiskare skola klaga, alla som kasta ut krok i floden skola sörja; och de som lägga ut nät i vattnet skola stå där modlösa. 019:009 De som arbeta i häcklat lin skola komma på skam, så ock de som väva fina tyger. 019:010 Landets stödjepelare skola bliva krossade och alla de som arbeta för lön gripas av ångest. 019:011 Såsom idel dårar stå då Soans furstar; Faraos visaste rådgivare giva blott oförnuftiga råd. Huru kunnen I då säga till Farao: »Jag är en son av visa män, en son av forntidens konungar»? 019:012 Ja, var är dina vise? Må de förkunna för dig--ty de veta det ju-- vad HERREN Sebaot har beslutit över Egypten. 019:013 Nej, Soans furstar hava blivit dårar, Nofs furstar äro bedragna, Egypten föres vilse av dem som voro hörnstenar i dess stammar. 019:014 HERREN har där utgjutit en förvirringens ande, så att de komma Egypten att ragla, vadhelst det företager sig, såsom en drucken raglar i sina spyor. 019:015 Och Egypten skall icke hava framgång i vad någon där gör, evad han är huvud eller svans, evad han är palmtopp eller sävstrå.

019:016 På den tiden skola egyptierna vara såsom kvinnor: de skola bäva och förskräckas för HERREN Sebaots upplyfta hand, när han lyfter den mot dem. 019:017 Och Juda land skall bliva en skräck för egyptierna; så ofta man nämner det för dem, skola de förskräckas, för det besluts skull som HERREN Sebaot har fattat över dem.

019:018 På den tiden skola i Egyptens land finnas fem städer som tala Kanaans tungomål, och som svärja vid HERREN Sebaot; en av dem skall heta Ir-Haheres.

019:019 På den tiden skall ett altare vara rest åt HERREN mitt i Egyptens land, så ock en stod åt HERREN vid landets gräns. 019:020 Och de skola vara till tecken och vittnesbörd för HERREN Sebaot i egyptiernas land: när de ropa till HERREN om hjälp mot förtryckare, då skall han sända dem en frälsare och försvarare, och han skall rädda dem. 019:021 Och HERREN skall göra sig känd för egyptierna, ja, egyptierna skola lära känna HERREN på den tiden; och de skola tjäna honom med slaktoffer och spisoffer, de skola göra löften åt HERREN och få infria dem.

019:022 Så skall då HERREN slå Egypten--slå, men ock hela; när de omvända sig till HERREN, skall han bönhöra dem och hela dem.

019:023 På den tiden skall en banad väg leda från Egypten till Assyrien, och assyrierna skola komma in i Egypten, och egyptierna in i Assyrien; och egyptierna skola hålla gudstjänst tillsammans med assyrierna. 019:024 På den tiden skall Israel, såsom den tredje i förbundet, stå vid sidan av Egypten och Assyrien, till en välsignelse på jorden. 019:025 Och HERREN Sebaot skall välsigna dem och säga:

Välsignad vare du Egypten, mitt folk, och du Assyrien, mina händer verk, och du Israel, min arvedel!

020:001 I det år då Tartan kom till Asdod, utsänd av Sargon, konungen i Assyrien--varefter han ock belägrade Asdod och intog det-- 020:002 på den tiden talade HERREN genom Jesaja, Amos' son, och sade: »Upp, lös säcktygsklädnaden från dina länder, och drag dina skor av dina fötter.» Och denne gjorde så och gick naken och barfota. 020:003 Sedan sade HERREN: »Likasom min tjänare Jesaja har gått naken och barfota och nu i tre år varit till tecken och förebild angående Egypten och Etiopien, 020:004 så skall konungen i Assyrien låta fångarna ifrån Egypten och de bortförda från Etiopien, både unga och gamla, vandra åstad nakna och barfota, med blottad bak, Egypten till blygd. 020:005 Då skola de häpna och blygas över Etiopien, som var deras hopp, och över Egypten, som var deras stolthet. 020:006 På den dagen skola inbyggarna här i kustlandet säga: 'Se, så gick det med dem som voro vårt hopp, med dem till vilka vi flydde, för att få hjälp och bliva räddade undan konungen i Assyrien; huru skola vi då själva kunna undkomma?'»

021:001 Utsaga om Öknen vid havet.

Likasom en storm som far fram i Sydlandet kommer det från öknen, från det fruktansvärda landet. 021:002 En gruvlig syn har blivit mig kungjord: »Härjare härja, rövare röva. Drag upp, du Elam! Träng på, du Mediens folk! På all suckan vill jag göra slut.» 021:003 Fördenskull darra nu mina länder, ångest griper mig, lik en barnaföderskas ångest; förvirring kommer över mig, så att jag icke kan höra, förskräckelse fattar mig, så att jag icke kan se. 021:004 Mitt hjärta är utom sig, jag kväljes av förfäran; skymningen, som jag längtade efter, vållar mig nu skräck.

021:005 Man dukar bord, man breder ut täcken, man äter och dricker. Nej, stån upp, I furstar; smörjen edra sköldar!

021:006 Ty så har Herren sagt till mig: »Gå och ställ ut en väktare; vad han får se, det må han förkunna. 021:007 Och om han ser ett tåg, ryttare par efter par, ett tåg av åsnor, ett tåg av kameler, då må han giva akt, noga giva akt.»

021:008 Och denne ropade, såsom ett lejon ryter: »Herre, här står jag på vakt beständigt, dagen igenom, och jag förbliver här på min post natt efter natt. 021:009 Och se, nu kommer här ett tåg av män, ryttare par efter par!» Och åter talade han och sade: »Fallet, fallet är Babel! Alla dess gudabeläten äro nedbrutna till jorden.»

021:010 O du mitt krossade, mitt söndertröskade folk, vad jag har hört av HERREN Sebaot, Israels Gud, det har jag förkunnat för eder.

021:011 Utsaga om Duma.

Man ropar till mig från Seir: »Väktare, vad lider natten? Väktare, vad lider natten?» 021:012 Väktaren svarar: »Morgon har kommit, och likväl är det natt. Viljen I fråga mer, så frågen; kommen tillbaka igen.»

021:013 Utsaga över Arabien.

Tagen natthärbärge i Arabiens vildmark, I karavaner från Dedan. 021:014 Må man komma emot de törstande och giva dem vatten. Ja, inbyggarna i Temas land gå de flyktande till mötes med bröd. 021:015 Ty de fly undan svärd, undan draget svärd, och undan spänd båge och undan krigets tunga.

021:016 Ty så har Herren sagt till mig: Om ett år, såsom dagakarlen räknar året, skall all Kedars härlighet vara förgången, 021:017 och föga skall då vara kvar av Kedars hjältars bågar, så många de äro. Ty så har HERREN, Israels Gud, talat.

022:001 Utsaga om Synernas dal.

Vad är då på färde, eftersom allt ditt folk stiger upp på taken? 022:002 Du larmuppfyllda, du bullrande stad, du glada stad! Dina slagna hava icke blivit slagna med svärd, ej dödats i strid. 022:003 Alla dina furstar hava samfällt flytt undan, utan bågskott blevo de fångar. Ja, så många som påträffades hos dig blevo allasammans fångar, huru långt bort de än flydde. 022:004 Därför säger jag: Vänden blicken ifrån mig, jag måste gråta bitterligen; trugen icke på mig tröst för att dottern mitt folk har blivit förstörd. 022:005 Ty en dag med förvirring, nedtrampning och bestörtning kommer från Herren, HERREN Sebaot, i Synernas dal, med nedbrutna murar och med rop upp mot berget.

022:006 Elam hade fattat kogret, vagnskämpar och ryttare följde honom; Kir hade blottat skölden. 022:007 Dina skönaste dalar voro fyllda med vagnar, och ryttarna hade fattat stånd vid porten.

022:008 Juda blev blottat och låg utan skydd. Då skådade du bort efter vapnen i Skogshuset. 022:009 Och I sågen att Davids stad hade många rämnor, och I samladen upp vattnet i Nedre dammen. 022:010 Husen i Jerusalem räknaden I, och I bröten ned husen för att befästa muren. 022:011 Och mellan de båda murarna gjorden I en behållare för vattnet från Gamla dammen. Men I skådaden icke upp till honom som hade verkat detta; till honom som för länge sedan hade bestämt det sågen I icke. 022:012 Herren, HERREN Sebaot kallade eder på den dagen till gråt och klagan, till att raka edra huvuden och hölja eder i sorgdräkt. 022:013 Men i stället hängåven I eder åt fröjd och glädje; I dödaden oxar och slaktaden får, I åten kött och drucken vin, I saden: »Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.» 022:014 Därför ljuder från HERREN Sebaot denna uppenbarelse i mina öron: Sannerligen, denna eder missgärning skall icke bliva försonad, så länge I leven, säger Herren, HERREN Sebaot.

022:015 Så sade Herren, HERREN Sebaot: Gå bort till honom där, förvaltaren, överhovmästaren Sebna, och säg till honom: 022:016 Vad gör du här, och vem tänker du lägga här, eftersom du här hugger ut en grav åt dig? Du som hugger ut din grav så högt uppe, du som i klippan urholkar en boning åt dig, 022:017 du må veta att HERREN skall slunga dig långt bort, en sådan man som du är. Han skall rulla dig tillhopa till en klump, 022:018 han skall hopnysta dig såsom ett nystan, och kasta dig såsom en boll bort till ett land som har utrymme nog för dig; där skall du dö, och dit skola dina härliga vagnar komma, du skamfläck för din herres hus.

022:019 Ja, jag skall stöta dig bort ifrån din plats, och från din tjänst skall du bliva avsatt. 022:020 Och på den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son; 022:021 honom skall jag ikläda din livklädnad, och med ditt bälte skall jag omgjorda honom, och skall lägga ditt välde i hans hand, så att han bliver en fader för Jerusalems invånare och för Juda hus. 022:022 Och jag skall giva honom Davids hus' nyckel att bära; när han upplåter, skall ingen tillsluta, och när han tillsluter, skall ingen upplåta. 022:023 Och jag skall slå in honom till en stadig spik i en fast vägg, och han skall bliva ett äresäte för sin faders hus. 022:024 Men om då hans faders hus, så tungt det är, hänger sig på honom, med ättlingar och avkomlingar--alla slags småkärl av vad slag som helst, skålar eller allahanda krukor-- 022:025 då, på den dagen, säger HERREN Sebaot, skall spiken, som var inslagen i den fasta väggen lossna; den skall gå sönder och falla ned, och bördan som hängde därpå, skall krossas. Ty så har HERREN talat.

023:001 Utsaga om Tyrus.

Jämren eder, I Tarsis-skepp! Ty det är ödelagt, utan hus och utan gäster; från kittéernas land når dem budskapet härom. 023:002 Sitten stumma, I kustlandets invånare!

Köpmän från Sidon, sjöfarande män, uppfyllde dig; 023:003 av Sihors säd och Nilflodens skördar skaffade du dig vinning, i det du for över stora vatten och drev handel därmed bland folken. 023:004 Men stå där nu med skam, du Sidon; ty så säger havet, havets fäste: »Så är jag då utan avkomma och har icke fött några barn, icke uppfött ynglingar, icke fostrat jungfrur.» 023:005 När man får höra detta i Egypten, då bävar man vid ryktet om Tyrus.

023:006 Dragen bort till Tarsis och jämren eder, I kustlandets invånare. 023:007 Är detta eder glada stad, hon den urgamla, som av sina fötter bars till fjärran land, för att gästa där? 023:008 Vem beslöt detta över Tyrus, henne som delade ut kronor, vilkens köpmän voro furstar, vilkens krämare voro stormän på jorden? 023:009 HERREN Sebaot var den som beslöt det, för att slå ned all den stolta härligheten och ödmjuka alla stormän på jorden.

023:010 Bred nu ut dig över ditt land såsom Nilfloden, du dotter Tarsis; du bär ingen boja mer.

023:011 Han räckte ut sin hand över havet, han kom konungariken att darra; HERREN bjöd om Kanaans fästen att de skulle ödeläggas. 023:012 Han sade: »Du skall ej allt framgent få leva i fröjd, du kränkta jungfru, du dotter Sidon. Stå upp och drag bort till kittéernas land; dock, ej heller där får du ro. 023:013 Se, kaldéernas land, folket som förr ej var till, de vilkas land Assyrien gjorde till boning åt öknens djur, de resa där sina belägringstorn och omstörta stadens platser och göra den till en grushög. 023:014 Jämren eder, I Tarsis-skepp, ty edert fäste är förstört.»

023:015 På den tiden skall Tyrus ligga förgätet i sjuttio år, såsom rådde där alltjämt en och samma konung; men efter sjuttio år skall det gå med Tyrus, såsom det heter i visan om skökan:

023:016 »Tag din harpa och gå omkring i staden, du förgätna sköka; spela vackert och sjung flitigt, så att man kommer ihåg dig.»

023:017 Ty efter sjuttio år skall HERREN se till Tyrus, och det skall åter få begynna att taga emot skökolön och bedriva otukt med jordens alla konungariken i den vida världen. 023:018 Men hennes handelsförvärv och vad hon får såsom skökolön skall vara helgat åt HERREN; det skall icke läggas upp och icke gömmas, utan de som bo inför HERRENS ansikte skola av hennes handelsförvärv hava mat till fyllest och präktiga kläder.

024:001 Se, HERREN ödelägger jorden och föröder den; han omvälver, vad därpå är, och förströr dess inbyggare. 024:002 Och det går prästen såsom folket, husbonden såsom tjänaren, husfrun såsom tjänarinnan, säljaren såsom köparen, låntagaren såsom långivaren, gäldenären såsom borgenären. 024:003 Jorden bliver i grund ödelagd och i grund utplundrad; ty HERREN har talat detta ord. 024:004 Jorden sörjer och tvinar bort, jordkretsen försmäktar och tvinar bort, vad högt är bland jordens folk försmäktar. 024:005 Ty jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare; de hava överträtt lagarna, de hava förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet. 024:006 Därför uppfräter förbannelse jorden, och de som bo där måste lida, vad de hava förskyllt; därför förtäras jordens inbyggare av hetta, så att ej många människor finnas kvar. 024:007 Vinmusten sörjer, vinträdet försmäktar; de som voro så hjärteglada sucka nu alla. 024:008 Det är förbi med fröjden vid pukornas ljud, de gladas larm ha tystnat; det är förbi med fröjden vid harpans klang. 024:009 Vin dricker man icke mer under sång, rusdrycken kännes bitter för dem som dricka den. 024:010 Nedbruten ligger den öde staden; vart hus är stängt, så att ingen kommer därin. 024:011 Därute höres klagorop över vinet; all glädje är såsom en nedgången sol, all jordens fröjd har flyktat. 024:012 Ödeläggelse allenast är kvar i staden, och porten är slagen i spillror.

024:013 Ty det måste så gå på jorden bland folken, såsom det går, när man slår ned oliver, såsom när man gör en efterskörd, sedan vinbärgningen är slut. 024:014 Dessa häva då upp sin röst och jubla; fröjderop över HERRENS höghet ljuda borta i väster: 024:015 »Ären därför HERREN i österns bygder, även i havsländerna HERRENS, Israels Guds, namn.» 024:016 Från jordens ända höra vi lovsånger: »En härlig lott får den rättfärdige!» Men jag säger: Jag arme, jag arme, ve mig! Härjare härja, ja härjande fara härjare fram. 024:017 Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I jordens inbyggare. 024:018 Och om någon flyr undan farlighetsropen, så störtar han i fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i fällan. Ty fönstren i höjden äro öppnade, och jordens grundvalar bäva. 024:019 Jorden brister, ja, den brister; jorden rämnar, ja, den rämnar; jorden vacklar, ja, den vacklar; 024:020 jorden raglar, ja, den raglar såsom en drucken; den gungar såsom vaktskjulet i trädets topp. Dess överträdelse vilar tung på den, och den faller och kan icke mer stå upp.

024:021 På den tiden skall HERREN hemsöka höjdens här uppe i höjden och jordens konungar nere på jorden. 024:022 Och de skola samlas tillhopa, såsom fångar hopsamlas i fånggropen, och skola inneslutas i fängelse; sent omsider når dem hemsökelsen. 024:023 Då skall månen blygas och solen skämmas; ty HERREN Sebaot skall då vara konung på Sions berg och i Jerusalem, och hans äldste skola skåda härlighet.

025:001 HERRE, du är min Gud; jag vill upphöja dig, jag vill prisa ditt namn, ty du gör underfulla ting, du utför rådslut ifrån fordom tid, fasta och beståndande. 025:002 Ja, du har gjort staden till en stenhop, den befästa staden till en grushög; främlingarnas palats står ej mer där såsom en stad, aldrig skall det byggas upp igen. 025:003 Därför måste nu det vilda folket ära dig, den grymma hednastaden frukta dig. 025:004 Ty du har varit ett värn för den arme, ett värn för den fattige i hans nöd, en tillflykt mot störtskurar, ett skygd under hettan. Ty våldsverkarnas raseri är likasom en störtskur mot en vägg. 025:005 Och såsom du kuvar hettan, när det är som torrast, så kuvar du främlingarnas larm; ja, såsom hettan dämpas genom molnens skugga, så dämpas de grymmas segersång.

025:006 Och HERREN Sebaot skall på detta berg göra ett gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter, ett gästabud med starkt vin, ja, med feta, märgfulla rätter, med starkt vin, väl klarat. 025:007 Och han skall på detta berg göra om intet det dok som höljer alla folk, och det täckelse som betäcker alla folkslag. 025:008 Han skall för alltid göra döden om intet; och Herren, HERREN skall avtorka tårarna från alla ansikten, och skall taga bort sitt folks smälek överallt på jorden. Ty så har HERREN talat.

025:009 På den tiden skall man säga: Se, där är vår Gud, som vi förbidade och som skulle frälsa oss. Ja, där är HERREN, som vi förbidade; låtom oss fröjdas och vara glada över hans frälsning. 025:010 Ty HERRENS hand skall vila över detta berg, men Moab skall bliva nedtrampad i sitt eget land, likasom strå trampas ned i gödselpölen. 025:011 Och huru han än där breder ut sina händer, lik simmaren, när han simmar, så skall dock hans högmod bliva nedbrutet, trots hans händers alla konster. 025:012 Ja, dina murars höga fäste störtar han omkull och ödmjukar, han slår det till jorden, ned i stoftet.

026:001 På den tiden skall man sjunga denna sång i Juda land:

»Vår stad giver oss styrka; murar och värn bereda oss frälsning. 026:002 Låten upp portarna, så att ett rättfärdigt folk får draga därin, ett som håller tro. 026:003 Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid; ty på dig förtröstar han. 026:004 Förtrösten då på HERREN till evig tid; ty HERREN, HERREN är en evig klippa. 026:005 Ty dem som trona i höjden, dem störtar han ned, ja, den höga staden; han ödmjukar den, ödmjukar den till jorden, han slår den ned i stoftet. 026:006 Den trampas under fötterna, under de förtrycktas fötter, under de armas steg.»

026:007 Men den rättfärdiges väg är jämn; åt den rättfärdige bereder du en jämnad stig. 026:008 Ja, på dina domars väg, HERRE, förbida vi dig; till ditt namn och ditt pris står vår själs trängtan. 026:009 Min själ trängtar efter dig om natten, och anden i mig söker dig bittida; ty när dina domar drabbar jorden, lära sig jordkretsens inbyggare rättfärdighet. 026:010 Om nåd bevisas mot den ogudaktige, så lär han sig icke rättfärdighet; i det land, där rätt skulle övas, gör han då vad orätt är och ser icke HERRENS höghet.

026:011 HERRE, din hand är upplyft, men de se det icke; må de nu med blygsel se din nitälskan för folket; ja, må eld förtära dina ovänner. 026:012 HERRE, du skall skaffa frid åt oss, ty allt vad vi hava uträttat har du utfört åt oss. 026:013 HERREN, vår Gud, andra herrar än du hava härskat över oss, men allenast dig prisa vi, allenast ditt namn. 026:014 De döda få icke liv igen, skuggorna stå ej åter upp; därför hemsökte och förgjorde du dem och utrotade all deras åminnelse.

026:015 Du förökade en gång folket, HERRE; du förökade folket och bevisade dig härlig; du utvidgade landets alla gränser. 026:016 HERRE, i nöden hava de nu sökt dig, de hava utgjutit tysta böner, när din tuktan kom över dem. 026:017 Såsom en havande kvinna, då hon är nära att föda, våndas och ropar i sina kval, så var det med oss inför ditt ansikte, o HERRE. 026:018 Vi voro också havande och våndades; men när vi födde, var det vind. Vi kunde icke bereda frälsning åt landet; inga människor födas mer till att bo på jordens krets. 026:019 Men dina döda må få liv igen; mina dödas kroppar må åter stå upp. Vaknen upp och jublen, I som liggen i graven; ty din dagg är en ljusets dagg, och jorden skall giva igen de avsomnade. 026:020 Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden har gått förbi. 026:021 Ty se, HERREN träder ut ur sin boning, för att hemsöka jordens inbyggare för deras missgärning; och jorden skall låta komma i dagen allt blod som där har blivit utgjutet, och skall icke längre betäcka dem som där hava blivit dräpta.

027:001 På den tiden skall HERREN med sitt svärd, det hårda, det stora och starka, hemsöka Leviatan, den snabba ormen, och Leviatan, den ringlande ormen, och skall dräpa draken, som ligger i havet.

027:002 På den tiden skall finnas en vingård, rik på vin, och man skall sjunga om den:

027:003 Jag, HERREN, är dess vaktar, åter och åter vattnar jag den. För att ingen skall skada den, vaktar jag den natt och dag. 027:004 Jag vredgas icke på den; nej, om tistel och törne ville begynna strid, så skulle jag gå löst därpå och bränna upp alltsammans. 027:005 Eller ock måste man söka skydd hos mig och göra fred med mig; ja, fred måste man göra med mig.

027:006 I tider som komma skall Jakob skjuta rötter och Israel grönska och blomstra; jordkretsen skola de uppfylla med sin frukt. 027:007 Har man väl plågat dem så, som han plågade deras plågare? Eller dräptes de så, som deras dräpta fiender blevo dräpta? 027:008 Nej, väl näpste han folket, när han förkastade och försköt det, väl ryckte han bort det med sin hårda vind, på östanstormens dag; 027:009 men därför kan ock Jakobs missgärning då bliva försonad och deras synds borttagande då giva fullmogen frukt, när alla stenar i deras altaren äro förstörda --såsom då man krossar sönder kalkstycken-- och när Aseror och solstoder ej mer resas upp.

027:010 Se, den fasta staden ligger öde, den har blivit en folktom plats, övergiven såsom en öken, kalvar gå där i bet och lägra sig där och avbita de kvistar där finnas. 027:011 Och när grenarna äro torra, bryter man av dem, och kvinnor komma och göra upp eld med dem. Ty detta är icke ett folk med förstånd; därför visar deras skapare dem intet förbarmande, och deras danare dem ingen misskund.

027:012 Och det skall ske på den tiden att HERREN anställer en inbärgning, från den strida floden intill Egyptens bäck; och I skolen varda insamlade, en och en, I Israels barn. 027:013 Och det skall ske på den tiden att man stöter i en stor basun; och de som hava varit borttappade i Assyriens land och fördrivna till Egyptens land, de skola då komma; och de skola tillbedja HERREN på det heliga berget i Jerusalem.

028:001 Ve dig, du Efraims druckna mäns stolta krona, du hans strålande härlighets vissnande blomster på bergshjässan ovan de vinberusades bördiga dal! 028:002 Se, från Herren kommer en som är stark och väldig, lik en hagelskur, en förödande storm, lik en störtskur med väldiga, översvämmande vatten, som slår allt till jorden med mat. 028:003 Under fötterna bliver den då trampad, Efraims druckna mäns stolta krona. 028:004 Och det går med hans strålande härlighets vissnande blomma på bergshjässan ovan den bördiga dalen, såsom det går med ett fikon därnere, ett som har mognat före sommarskörden: så snart någon får syn därpå, slukar han det, medan han ännu har det i sin hand. 028:005 På den tiden skall HERREN Sebaot bliva en härlig krona och en strålande krans för kvarlevan av sitt folk; 028:006 och han skall bliva en rättens ande för den som skipar rätt, och en starkhetsmakt för dem som driva fienden på porten.

028:007 Men också här raglar man av vin, stapplar man av starka drycker; både präster och profeter ragla av starka drycker, de äro överlastade av vin, de stappla av starka drycker; de ragla, när de profetera, de vackla, när de skipa rätt. 028:008 Ja, alla bord äro fulla av vämjeliga spyor, ingen ren fläck finnes. 028:009 --»Vem är det då han vill lära förstånd, och vem skall han få att giva akt på sin predikan? Äro vi då nyss avvanda från modersmjölken, nyss tagna från modersbröstet? 028:010 Det är ju gnat på gnat, gnat på gnat, prat på prat, prat på prat, litet här, litet där!» 028:011 --Ja väl, genom stammande läppar och på ett främmande tungomål skall han tala till detta folk, 028:012 han som en gång sade till dem: »Här är vilostaden, låten den trötte få vila; här är vederkvickelsens ort.» Men sådant ville de icke höra. 028:013 Så skall då HERRENS ord bliva för dem »gnat på gnat, gnat på gnat, prat på prat, prat på prat, litet här, litet där». Och så skola de, bäst de gå där, falla baklänges och krossas, varda snärjda och fångade.

028:014 Hören därför HERRENS ord, I bespottare, I som råden över folket här i Jerusalem. 028:015 Eftersom I sägen: »Vi hava slutit ett förbund med döden, med dödsriket hava vi ingått ett fördrag; om ock gisslet far fram likt en översvämmande flod, skall det icke nå oss, ty vi hava gjort lögnen till vår tillflykt och falskheten till vårt beskärm», 028:016 därför säger Herren, HERREN så: Se, jag har lagt i Sion en grundsten, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, fast grundad; den som tror på den behöver icke fly. 028:017 Och jag skall låta rätten vara mätsnöret och rättfärdigheten sänklodet. Och hagel skall slå ned eder lögntillflykt, och vatten skall skölja bort edert beskärm. 028:018 Och edert förbund med döden skall bliva utplånat, och edert fördrag med dödsriket skall icke bestå; när gisslet far fram likt en översvämmande flod, då solen I varda nedtrampade. 028:019 Så ofta det far fram, skall det träffa eder; ty morgon efter morgon skall det fara fram, ja, både dag och natt. Idel förskräckelse bliver det, när I måsten akta på den predikan. 028:020 Ty sängen bliver då för kort att sträcka ut sig på och täcket för knappt att svepa in sig i. 028:021 Ty HERREN skall stå upp likasom på Perasims berg, och han skall låta se sin vrede likasom i Gibeons dal. Han skall utföra sitt verk, ett sällsamt verk; han skall förrätta sitt arbete, ett förunderligt arbete. 028:022 Så hören nu upp med eder bespottelse, för att edra band ej må bliva än hårdare; ty om förstöring och oryggligt besluten straffdom över hela jorden har jag hört från Herren, HERREN Sebaot.

028:023 Lyssnen och hören min röst, akten härpå och hören mitt tal. 028:024 När åkermannen vill så, plöjer han då beständigt och hackar upp och harvar sin mark? 028:025 Nej, fastmer: sedan han har jämnat fältet, strör han ju där svartkummin och kastar dit kryddkummin och sår vete i rader och korn på dess särskilda plats och spält i kanten. 028:026 Ty hans Gud har undervisat honom och lärt honom det rätta sättet. 028:027 Man tröskar ju ej heller svartkummin med tröskvagn och låter ej vagnshjul gå över kryddkummin, utan klappar ut svartkummin med stav och kryddkummin med käpp. 028:028 Och brödsäden, tröskar man sönder den? Nej, man plägar icke oavlåtligt tröska den och driva sina vagnshjul och hästar däröver; man vill ju icke tröska sönder den. 028:029 Också detta kommer från HERREN Sebaot; han är underbar i råd och stor i vishet.

029:001 Ve dig, Ariel, Ariel, du stad, där David slog upp sitt läger! Läggen år till år och låten högtiderna fullborda sitt kretslopp, 029:002 så skall jag bringa Ariel i trångmål; jämmer skall följa på jämmer, och då bliver det för mig ett verkligt Ariel. 029:003 Jag skall slå läger runt omkring dig och omsluta dig med vallar och resa upp bålverk emot dig. 029:004 Då skall du tala djupt nedifrån jorden, och dina ord skola dämpade komma fram ur stoftet; din röst skall höras såsom en andes ur jorden, och ur stoftet skall du viska fram dina ord. 029:005 Men främlingshopen skall bliva såsom fint damm och våldsverkarhopen såsom bortflyende agnar; plötsligt och med hast skall detta ske. 029:006 Från HERREN Sebaot skall hemsökelsen komma, med tordön och jordbävning och stort dunder, med storm och oväder och med lågor av förtärande eld. 029:007 Och hela hopen av alla de folk som drogo i strid mot Ariel, de skola vara såsom en drömsyn om natten, alla som drogo i strid mot det och dess borg och bragte det i trångmål. 029:008 Såsom när den hungrige drömmer att han äter, men vaknar och känner sin buk vara tom, och såsom när den törstande drömmer att han dricker, men vaknar och känner sig törstig och försmäktande, så skall det gå med hela hopen av alla de folk som drogo i strid mot Sions berg.

029:009 Stån där med häpnad, ja, varen häpna; stirren eder blinda, ja, varen blinda, I som ären druckna, men icke av vin, I som raglen, men icke av starka drycker. 029:010 Ty HERREN har utgjutit över eder en tung sömns ande och har tillslutit edra ögon; han har höljt mörker över profeterna och över siarna, edra ledare.

029:011 Och så har profetsynen om allt detta blivit för eder lik orden i en förseglad bok: om man räcker en sådan åt någon som kan läsa och säger: »Läs detta», så svarar han: »Jag kan det icke, den är ju förseglad», 029:012 och om man räcker den åt någon som icke kan läsa och säger: »Läs detta», så svarar han: »Jag kan icke läsa.»

029:013 Och HERREN har sagt: Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun och ärar mig med sina läppar, men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig, så att deras fruktan för mig består i inlärda människobud, 029:014 därför skall jag ännu en gång göra underbara ting mot detta folk, ja, underbara och förunderliga; de visas vishet skall förgås, och de förståndigas förstånd skall bliva förmörkat.

029:015 Ve eder, I som söken att dölja edra rådslag för HERREN i djupet, och som bedriven edra verk i mörkret, I som sägen: »Vem ser oss, och vem känner oss?» 029:016 Huru förvända ären I icke! Skall då leret aktas lika med krukmakaren? Skall verket säga om sin mästare: »Han har icke gjort mig»? Eller skall bilden säga om honom som har format den: »Han förstår intet»?

029:017 Se, ännu allenast en liten tid, och Libanon skall förvandlas till ett bördigt fält och det bördiga fältet räknas såsom vildmark. 029:018 De döva skola på den tiden höra vad som läses för de, och de blindas ögon skola se och vara fria ifrån dunkel och mörker; 029:019 och de ödmjuka skola då känna allt större glädje i HERREN; och de fattigaste bland människor skola fröjda sig i Israels Helige. 029:020 Ty våldsverkarna äro då icke mer till, bespottarna hava fått en ände, och de som stodo efter fördärv äro alla utrotade, 029:021 de som genom sitt tal gjorde att oskyldiga blevo fällda och snärjde den som skulle skipa rätt i porten och genom lögn vrängde rätten för den rättfärdige.

029:022 Därför säger HERREN så till Jakobs hus, han som förlossade Abraham: Nu skall Jakob icke mer behöva blygas, nu skall hans ansikte ej vidare blekna; 029:023 ty när han--hans barn--få se mina händer verk ibland sig, då skola de hålla mitt namn heligt, de skola hålla Jakobs Helige helig och förskräckas för Israels Gud. 029:024 De förvillade skola då få förstånd, och de knorrande skola taga emot lärdom.

030:001 Ve eder, I vanartiga barn, säger HERREN, I som gören upp rådslag som icke komma från mig, och sluten förbund, utan att min Ande är med, så att I därigenom hopen synd på synd, 030:002 I som dragen ned till Egypten, utan att hava rådfrågat min mun, för att söka eder ett värn hos Farao och en tillflykt under Egyptens skugga! 030:003 Se, Faraos värn skall bliva eder till skam, och tillflykten under Egyptens skugga skall bliva eder till blygd. 030:004 Ty om ock hans furstar äro i Soan, och om än hans sändebud komma ända till Hanes, 030:005 så skall dock var man få blygas över detta folk, som icke kan hjälpa dem, icke vara till bistånd och hjälp, utan allenast till skam och smälek.

030:006 Utsaga om Söderlandets odjur.

Genom ett farornas och ångestens land, där lejoninnor och lejon hava sitt tillhåll, jämte huggormar och flygande drakar, där föra de på åsnors ryggar sina rikedomar och på kamelers pucklar sina skatter till ett folk som icke kan hjälpa dem. 030:007 Ty Egyptens bistånd är fåfänglighet och tomhet; därför kallar jag det landet »Rahab, som ingenting uträttar».

030:008 Så gå nu in och skriv detta på en tavla, som må förvaras bland dem, och teckna upp det i en bok, så att det bevaras för kommande dagar, alltid och evinnerligen. 030:009 Ty det är ett gensträvigt folk, trolösa barn, barn som icke vilja höra HERRENS lag, 030:010 utan säga till siarna: »Upphören med edra syner», och till profeterna: »Profeteren icke för oss vad sant är; talen till oss sådant som är oss välbehagligt, profeteren bedrägliga ting; 030:011 viken av ifrån vägen, gån åt sidan från stigen, skaffen bort ur vår åsyn Israel Helige.» 030:012 Därför säger Israels Helige så: »Eftersom I förakten detta ord och förtrösten på våld och vrånghet och stödjen eder på sådant, 030:013 därför skall denna missgärning bliva för eder såsom ett fallfärdigt stycke på en hög mur, vilket mer och mer giver sig ut, till dess att muren plötsligt och med hast störtar ned och krossas; 030:014 den krossa, såsom när man våldsamt slår en lerkruka i bitar, så våldsamt att man bland bitarna icke kan finna en skärva stor nog att därmed taga eld från eldstaden eller ösa upp vatten ur dammen.» 030:015 Ty så säger Herren, HERREN, Israels Helige: »Om i vänden om och ären stilla, skolen I bliva frälsta, genom stillhet och förtröstan varden I starka.» Men i viljen icke. 030:016 I sägen: »Nej, på hästar vilja vi jaga fram»--därför skolen I också bliva jagade; »på snabba springare vilja vi rida åstad»-- därför skola ock edra förföljare vara snabba. 030:017 Tusen av eder skola fly för en enda mans hot eller för fem mäns hot, till dess att vad som är kvar av eder bliver såsom en ensam stång på bergets topp, såsom ett baner på höjden. 030:018 Ja, därför väntar HERREN, till dess att han kan vara eder nådig; därför tronar han i höghet, till dess att han kan förbarma sig över eder. Ty en domens Gud är HERREN; saliga äro alla de som vänta efter honom.

030:019 Ja, du folk som bor på Sion, i Jerusalem, ingalunda må du gråta. Han skall förvisso vara dig nådig, när du ropar; så snart han hör din röst, skall han svara dig. 030:020 Ty väl skall Herren giva eder nödens bröd och fångenskapens dryck, men sedan skola dina lärare icke mer sättas å sido, utan dina ögon skola se upp till dina lärare. 030:021 Och om du viker av, vare sig åt höger eller åt vänster, så skola dina öron höra detta ord ljuda bakom dig; »Här är vägen, vandren på en.» 030:022 Då skolen I akta för orent silvret varmed edra skurna beläten äro överdragna, och guldet varmed edra gjutna beläten äro belagda; du skall kasta ut det såsom orenlighet och säga till det: »Bort härifrån!» 030:023 Och han skall giva regn åt säden som du har sått på din mark, och han skall av markens gröda giva dig bröd som är kraftigt och närande; och din boskap skall på den tiden gå i bet på vida ängar. 030:024 Och oxarna och åsnorna med vilka man brukar jorden, de skola äta saltad blandsäd om man har kastat med vanna och kastskovel. 030:025 Och på alla höga berg och alla stora höjder skola bäckar rinna upp med strömmande vatten--när den stora slaktningens dag kommer, då torn skola falla. 030:026 Och månens ljus skall bliva såsom solens ljus, och solens ljus skall varda sju gånger klarare, såsom ett sjufaldigt dagsljus, när den tid kommer, då HERREN förbinder sitt folks skador och helar såren efter slagen som det har fått.

030:027 Se, HERRENS namn kommer fjärran ifrån, med brinnande vrede och med tunga rökmoln; hans läppar äro fulla av förgrymmelse, och hans tunga är såsom förtärande eld; 030:028 hans andedräkt är lik en ström som svämmar över, så att den når ändå upp till halsen. Ty han vill sålla folken i förintelsens såll och lägga i folkslagens mun ett betsel, till att leda dem vilse. 030:029 Då skolen I sjunga såsom i en natt då man firar helig högtid, och edra hjärtan skola glädja sig, såsom när man under flöjters ljud tågar upp på HERRENS berg, upp till Israels klippa. 030:030 Och HERREN skall låta höra sin röst i majestät och visa huru hans arm drabbar, i vredesförgrymmelse och med förtärande eldslåga, med storm och störtskurar och hagelstenar. 030:031 Ty för HERRENS röst skall Assur bliva förfärad, när han slår honom med sitt ris. 030:032 Och så ofta staven far fram och HERREN efter sitt rådslut låter den falla på honom skola pukor och harpor ljuda. Gång på gång skall han lyfta sin arm till att strida mot honom. 030:033 Ty en Tofetplats är längesedan tillredd, ja ock för konungen är den gjord redo, och djup och vid är den; dess rund är fylld av eld och av ved i myckenhet, och lik en svavelström skall HERRENS Ande sätta den i brand.

031:001 Ve dem som draga åstad ned till Egypten för att få hjälp, i det de förlita sig på hästar, dem som sätta sin förtröstan på vagnar, därför att där finnas så många, och på ryttare, därför att mängden är så stor, men som ej vända sin blick till Israels Helige och icke fråga efter HERREN! 031:002 Också han är ju vis; han låter olyckan komma, och han ryggar icke sina ord. Han reser sig upp mot de ondas hus och mot den hjälp som ogärningsmännen sända. 031:003 Ty egyptierna äro människor och äro icke Gud, deras hästar äro kött och icke ande. Och HERREN skall räcka ut sin hand, och då skall hjälparen vackla och den hjälpte falla, och båda skola tillhopa förgås. 031:004 Ty så har HERREN sagt till mig: Såsom ett lejon ryter, ett ungt lejon över sitt rov, och icke skrämmes bort av herdarnas rop eller rädes för deras larm, när de i mängd samlas dit, så skall HERREN Sebaot fara ned för att strida på Sions berg och uppe på dess höjd. 031:005 Såsom fågeln breder ut sina vingar, så skall HERREN Sebaot beskärma Jerusalem; han skall beskärma och hjälpa, han skall skona och rädda.

031:006 Så vänden nu om till honom, från vilken I haven avfallit genom ett så djupt fall, I Israels barn. 031:007 Ty på den tiden skall var och en av eder kasta bort de avgudar av silver och de avgudar av guld, som edra händer hava gjort åt eder till synd. 031:008 Och Assur skall falla, men icke för en mans svärd; ett svärd, som icke är en människas, skall förtära honom. Han skall fly för svärd, och hans unga män skola bliva trälar. 031:009 Och hans klippa skall förgås av skräck, och hans furstar skola i förfäran fly ifrån baneret. Så säger HERREN, han som har sin eld på Sion och sin ugn i Jerusalem.

032:001 En konung skall uppstå, som skall regera med rättfärdighet, och härskare, som skola härska med rättvisa. 032:002 Var och en av dem skall vara såsom en tillflykt i stormen, ett skydd mot störtskuren; de skola vara såsom vattenbäckar i en ödemark, såsom skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land. 032:003 Då skola de seendes ögon icke vara förblindade, och de hörandes öron skola lyssna till. 032:004 Då skola de lättsinnigas hjärtan bliva förståndiga och vinna kunskap, och de stammandes tungor skola tala flytande och tydligt. 032:005 Dåren skall då icke mer heta ädling, ej heller bedragaren kallas herre. 032:006 Ty en dåre talar dårskap, och hans hjärta reder till fördärv; så övar han gudlöshet och talar, vad förvänt är, om HERREN, så låter han den hungrige svälta och nekar den törstige en dryck vatten. 032:007 Och bedragaren brukar onda vapen, han tänker ut skändliga anslag till att fördärva de betryckta genom lögnaktiga ord, fördärva en fattig, som har rätt i sin talan. 032:008 Men en ädling tänker ädla tankar och står fast vid det som ädelt är.

032:009 I kvinnor, som ären så säkra, stån upp och hören min röst; I sorglösa jungfrur, lyssnen till mitt tal. 032:010 När år och dagar hava gått, då skolen I darra, I som ären så sorglösa, ty då är det slut med all vinbärgning, och ingen fruktskörd kommer mer. 032:011 Bäven, I som ären så säkra, darren, I som ären så sorglösa, läggen av edra kläder och blotten eder, kläden edra länder med säcktyg. 032:012 Slån eder för bröstet och klagen över de sköna fälten, över de fruktsamma vinträden, 032:013 över mitt folks åkrar som fyllas av törne och tistel, ja, över alla glädjens boningar i den yra staden. 032:014 Ty palatsen äro övergivna, den folkrika staden ligger öde, Ofelhöjden med vakttornet är förvandlad till grotthålor för evig tid, till en plats, där vildåsnor hava sin fröjd och där hjordar beta-- 032:015 detta intill dess att ande från höjden bliver utgjuten över oss. Då skall öknen bliva ett bördigt fält och det bördiga fältet räknas såsom vildmark; 032:016 då skall rätten taga sin boning i öknen och rättfärdigheten bo på det bördiga fältet. 032:017 Och rättfärdighetens frukt skall vara frid och rättfärdighetens vinning vara ro med trygghet till evig tid. 032:018 Och mitt folk skall bo i fridshyddor, i trygga boningar och på säkra viloplatser. 032:019 Men under hagelskurar skall skogen fällas, och djupt skall staden bliva ödmjukad. 032:020 Sälla ären då I som fån så vid alla vatten, I som kunnen låta edra oxar och åsnor fritt ströva omkring.

033:001 Ve dig, du fördärvare, som själv har gått fri ifrån fördärvet! Ve dig, du härjare, som själv har undgått förhärjning! När du har fyllt ditt mått att fördärva, drabbas du själv av fördärvet; när du har fullbordat till härjande drabbas du själv av förhärjning. 033:002 HERRE, var oss nådig, dig förbida vi. Var dessas arm var morgon; ja, var vår frälsning i nödens tid. 033:003 För ditt väldiga dån fly folken bort; när du reser dig upp, förskingras folkslagen. 033:004 Och man får skövla och taga byte efter eder, såsom gräsmaskar skövla; såsom gräshoppor störta fram, så störtar man över det.

033:005 HERREN är hög, ty han bor i höjden; han uppfyller Sion med rätt och rättfärdighet. 033:006 Ja, trygga tider skola komma för dig! Vishet och kunskap bereda Sion frälsning i rikt mått, och HERRENS fruktan skall vara deras skatt. 033:007 Hör, deras hjältar klaga därute, fredsbudbärarna gråta bitterligen. 033:008 Vägarna äro öde, ingen går mer på stigarna. Han bryter förbund, han aktar städer ringa, människor räknar han för intet. 033:009 Landet ligger sörjande och försmäktar, Libanon blyges och står förvissnat, Saron har blivit likt en hedmark, Basans och Karmels skogar fälla sina löv. 033:010 Men nu vill jag stå upp, säger HERREN, nu vill jag resa mig upp, nu vill jag upphäva mig. 033:011 Med halm gån I havande, och strå föden I; edert raseri är en eld, som skall förtära eder själva. 033:012 Folken skola förbrännas och bliva till aska, ja, likna avhugget törne, som brinner upp i eld. 033:013 Så hören nu, I som fjärran ärer, vad jag har gjort; förnimmen min makt, I som nära ären. 033:014 Syndarna i Sion bliva förskräckta, bävan griper de gudlösa. »Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld, vem av oss kan bo vid en evig glöd?» 033:015 Den som vandrar i rättfärdighet och talar, vad rätt är, den som föraktar, vad som vinnes genom orätt och våld, och den som avhåller sina händer från att taga mutor, den som tillstoppar sina öron för att icke höra om blodsgärningar och tillsluter sina ögon för att icke se, vad ont är, 033:016 han skall bo på höjderna, klippfästen skola vara hans värn, sitt bröd skall han få, och vatten skall han hava beständigt. 033:017 Ja, dina ögon skola skåda en konung i hans härlighet, de skola blicka ut över ett vidsträckt land. 033:018 Då skall ditt hjärta tänka tillbaka på förskräckelsens tid: »Var är nu skatteräknaren, var är nu skattevägaren, var är den som räknade tornen?» 033:019 Du slipper då att se det fräcka folket, folket, vars obegripliga språk man ej kunde förstå, vars stammande tungomål ingen kunde tyda. 033:020 Men skåda på Sion, våra högtiders stad, låt dina ögon betrakta Jerusalem: det är en säker boning, ett tält, som icke flyttas bort, ett vars pluggar aldrig ryckas upp och av vars streck intet enda brister sönder. 033:021 Ja, vi hava där HERREN, den väldige; han är för oss såsom floder och breda strömmar; ingen roddflotta kommer där fram, och det väldigaste skepp kan ej fara däröver. 033:022 Ty HERREN är vår domare, HERREN är vår härskare, HERREN är vår konung, han frälsar oss. 033:023 Dina tåg hänga slappa, de hålla ej masten stadig, ej seglet spänt. Men då skall rövat gods utskiftas i myckenhet, ja, också de lama skola då taga byte. 033:024 Och ingen av invånarna skall säga: »Jag är svag», ty folket, som där bor, har fått sin missgärning förlåten.

034:001 Träden fram, I folk, och hören; I folkslag, akten härpå. Jorden höre och allt vad på den är, jordens krets och vad som alstras därav. 034:002 Ty HERREN är förtörnad på alla folk och vred på all deras här; han giver dem till spillo, han överlämnar dem till att slaktas. 034:003 Deras slagna kämpar ligga bortkastade, och stank stiger upp från deras döda kroppar, och bergen flyta av deras blod. 034:004 Himmelens hela härskara förgås, och himmelen själv hoprullas såsom en bokrulle; hela dess härskara faller förvissnad ned, lik vissnade löv från vinrankan, lik vissnade blad ifrån fikonträdet. 034:005 Ty mitt svärd har druckit sig rusigt i himmelen; se, det far ned på Edom till dom, på det folk jag har givit till spillo. 034:006 Ja, ett svärd har HERREN, det dryper av blod och är dränkt i fett, i lamms och bockars blod, i fett ifrån vädurars njurar; ty HERREN anställer ett offer i Bosra, ett stort slaktande i Edoms land. 034:007 Vildoxar fällas ock därvid, tjurar, både små och stora. Deras land dricker sig rusigt av blod, och deras jord bliver dränkt i fett. 034:008 Ty detta är en HERRENS hämndedag, ett vedergällningens år, då han utför Sions sak. 034:009 Då bliva Edoms bäckar förvandlade till tjära och dess jord till svavel; ja, dess land bliver förbytt i brinnande tjära. 034:010 Varken natt eller dag skall den branden slockna, evinnerligen skall röken därav stiga upp. Från släkte till släkte skall landet ligga öde, aldrig i evighet skall någon gå där fram. 034:011 Pelikaner och rördrommar skola taga det i besittning, uvar och korpar skola bo däri; ty förödelsens mätsnöre och förstörelsens murlod skall han låta komma däröver. 034:012 Av dess ädlingar skola inga finnas kvar där, som kunna utropa någon till konung; och alla dess furstar få en ände. 034:013 Dess palatser fyllas av törne, nässlor och tistlar växa i dess fästen; och det bliver en boning för ökenhundar och ett tillhåll för strutsar. 034:014 Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur, och gastar ropa där till varandra; ja, där kan Lilit få ro, där kan hon finna en vilostad. 034:015 Där reder pilormen sitt bo och lägger sina ägg och kläcker så ut ynglet och samlar det i sitt skygd; ja, där komma gamarna tillhopa, den ene möter där den andre. 034:016 Söken efter i HERRENS bok och läsen däri; icke ett enda av de djuren skall utebliva, det ena skall icke fåfängt söka det andra. Ty det är hans mun, som bjuder det, det är hans Ande, som samlar dem tillhopa. 034:017 Det är han, som kastar lott för dem, hans hand tillskiftar dem deras mark efter mätsnöre; till evig tid skola de hava den till besittning, från släkte till släkte bo därpå.

035:001 Öknen och ödemarken skola glädja sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra såsom en lilja. 035:002 Den skall blomstra skönt och fröjda sig, ja, fröjda sig och jubla; Libanons härlighet skall bliva den given, Karmels och Sarons prakt. Ja, de skola få se HERRENS härlighet, vår Guds prakt. 035:003 Stärken maktlösa händer, given kraft åt vacklande knän. 035:004 Sägen till de försagda: »Varen frimodiga, frukten icke.» Se, eder Gud kommer med hämnd; vedergällning kommer från Gud, ja, själv kommer han och frälsar eder. 035:005 Då skola de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. 035:006 Då skall den lame hoppa såsom en hjort, och den stummes tunga skall jubla. Ty vatten skola bryta fram i öknen och strömmar på hedmarken. 035:007 Av förbränt land skall bliva en sjö och av torr mark vattenkällor; på den plats, där ökenhundar lägrade sig, skall växa gräs jämte vass och rör. 035:008 Och en banad väg, en farväg, skall gå där fram, och den skall kallas »den heliga vägen»; ingen oren skall färdas därpå, den skall vara för dem själva. Den som vandrar den vägen skall icke gå vilse, om han ock hör till de fåkunniga. 035:009 Där skall icke vara något lejon, ej heller skall något annat vilddjur komma dit. Intet sådant skall finnas där, men ett frälsat folk skall vandra på den. 035:010 Ja, HERRENS förlossade skola vända tillbaka och komma till Sion med jubel; evig glädje skall kröna deras huvuden, fröjd och glädje skola de undfå, men sorg och suckan skola fly bort.

036:001 Och i konung Hiskias fjortonde regeringsår hände sig, att Sanherib, konungen i Assyrien, drog upp och angrep alla befästa städer i Juda och intog dem. 036:002 Och konungen i Assyrien sände från Lakis åstad Rab-Sake med en stor här till Jerusalem mot konung Hiskia; och han stannade vid Övre dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet. 036:003 Då gingo överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna och kansleren Joa, Asafs son, ut till honom. 036:004 Och Rab-Sake sade till dem: »Sägen till Hiskia: Så säger den store konungen, konungen i Assyrien: Vad är det för en förtröstan, som du nu har hängivit dig åt? 036:005 Jag säger: Det är allenast munväder, att du vet råd och har makt att föra kriget. På vem förtröstar du då, eftersom du har satt dig upp mot mig? 036:006 Du förtröstar väl på den bräckta rörstaven Egypten, men se, när någon stöder sig på den, går den i i hans hand och genomborrar den. Ty sådan är Farao, konungen i Egypten, för alla som förtrösta på honom. 036:007 Eller säger du kanhända till mig: 'Vi förtrösta på HERREN, vår Gud?' Var det då icke hans offerhöjder och altaren Hiskia avskaffade, när han sade till Juda och Jerusalem: 'Inför detta altare skolen I tillbedja'? 036:008 Men ingå nu ett vad med min herre, konungen i Assyrien: jag vill giva dig två tusen hästar, om du kan skaffa dig ryttare till dem. 036:009 Huru skulle du då kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av min herres ringaste tjänare? Och du sätter din förtröstan till Egypten i hopp om att så få vagnar och ryttare! 036:010 Menar du då att jag utan HERRENS vilja har dragit upp till detta land för att fördärva det? Nej, det är HERREN, som har sagt till mig: Drag upp mot detta land och fördärva det.»

036:011 Då sade Eljakim och Sebna och Joa till Rab-Sake: »Tala till dina tjänare på arameiska, ty vi förstå det språket, och tala icke till oss på judiska inför folket som står på muren.» 036:012 Men Rab-Sake svarade: »Är det då till din herre och till dig, som min herre har sänt mig att tala dessa ord? Är det icke fastmer till de män som sitta på muren och som jämte eder skola nödgas äta sin egen träck och dricka sitt eget vatten?» 036:013 Därefter trädde Rab-Sake närmare och ropade med hög röst på judiska och sade: »Hören den store konungens, den assyriske konungens, ord. 036:014 Så säger konungen: Låten icke Hiskia bedraga eder, ty han förmår icke rädda eder. 036:015 Och låten icke Hiskia förleda eder att förtrösta på HERREN, därmed att han säger: 'HERREN skall förvisso rädda oss; denna stad skall icke bliva given i den assyriske konungens hand.' 036:016 Hören icke på Hiskia. Ty så säger konungen i Assyrien: Gören upp i godo med mig och given eder åt mig, så skolen I få äta var och en av sitt vinträd och av sitt fikonträd och dricka var och en ur sin brunn, 036:017 till dess jag kommer och hämtar eder till ett land som är likt edert eget land, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar. 036:018 Låten icke Hiskia förleda eder, när han säger: 'HERREN skall rädda oss.' Har väl någon av de andra folkens gudar räddat sitt land ur den assyriske konungens hand? 036:019 Var äro Hamats och Arpads gudar? Var äro Sefarvaims gudar? Eller hava de räddat Samaria ur min hand? 036:020 Vilken bland dessa länders alla gudar har väl räddat sitt land ur min hand, eftersom I menen, att HERREN skall rädda Jerusalem ur min hand?»

036:021 Men de tego och svarade honom icke ett ord, ty konungen hade så bjudit och sagt: »Svaren honom icke.» 036:022 Och överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna och kansleren Joa, Asafs son, kommo till Hiskia med sönderrivna kläder och berättade för honom, vad Rab-Sake hade sagt.

037:001 Då nu konung Hiskia hörde detta, rev han sönder sina kläder och höljde sig i sorgdräkt och gick in i HERRENS hus. 037:002 Och överhovmästaren Eljakim och sekreteraren Sebna och de äldste bland prästerna sände han, höljda i sorgdräkt, till profeten Jesaja, Amos' son. 037:003 Och de sade till denne: »Så säger Hiskia: En nödens, tuktans och smälekens dag är denne dag, ty fostren hava väl kommit fram till födseln, men kraft att föda finnes icke. 037:004 Kanhända skall HERREN, din Gud, höra Rab-Sakes ord, med vilka hans herre, konungen i Assyrien, har sänt honom till att smäda den levande Guden, så att han straffar honom för dessa ord som han, HERREN, din Gud, har hört. Så bed nu en bön för den kvarleva som ännu finnes.» 037:005 När nu konung Hiskias tjänare kommo till Jesaja, 037:006 sade Jesaja till dem: »Så skolen I säga till eder herre: Så säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem, med vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig. 037:007 Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han på grund av ett rykte som han skall få höra vänder tillbaka till sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget land.»

037:008 Och Rab-Sake vände tillbaka och fann den assyriske konungen upptagen med att belägra Libna; ty han hade hört, att han hade brutit upp från Lakis.

037:009 Men när Sanherib fick höra sägas om Tirhaka, konungen i Etiopien, att denne hade dragit ut för att strida mot honom, skickade han, så snart han hörde detta, sändebud till Hiskia och sade: 037:010 »Så skolen I säga till Hiskia, Juda konung: Låt icke din Gud, som du förtröstar på, bedraga dig, i det att du tänker: 'Jerusalem skall icke bliva givet i den assyriske konungens hand.' 037:011 Du har ju hört, vad konungarna i Assyrien hava gjort med alla andra länder, huru de hava givit dem till spillo. Och du skulle nu bliva räddad! 037:012 Hava väl de folk, som mina fäder fördärvade, Gosan, Haran, Resef och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar? 037:013 Var är Hamats konung och Arpads konung och konungen över Sefarvaims stad, över Hena och Iva?»

037:014 När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick han upp i HERRENS hus, och där bredde Hiskia ut det inför HERRENS ansikte. 037:015 Och Hiskia bad till HERREN och sade: 037:016 »HERRE Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, du allena är Gud, den som råder över alla riken på jorden; du har gjort himmel och jord. 037:017 HERRE, böj ditt öra härtill och hör; HERRE, öppna dina ögon och se. Ja, hör alla Sanheribs ord, det budskap, varmed han har smädat den levande Guden. 037:018 Det är sant, HERRE, att konungarna i Assyrien hava förött alla länder såsom ock sitt eget land. 037:019 Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga gudar, utan verk av människohänder, trä och sten; därför kunde de förgöra dem. 037:020 Men fräls oss nu, HERRE, vår Gud, ur hans hand, så att alla riken på jorden förnimma, att du, HERRE, är den ende.»

037:021 Då sände Jesaja, Amos' son, bud till Hiskia och lät säga: »Så säger HERREN, Israels Gud, jag, till vilken du har bett angående Sanherib, konungen i Assyrien: 037:022 Detta är det ord, som HERREN har talat om honom:

Hon föraktar dig och bespottar dig, jungfrun dottern Sion; hon skakar huvudet efter dig, dottern Jerusalem. 037:023 Vem har du smädat och hädat, och mot vem har du upphävt din röst? Alltför högt har du upplyft dina ögon-- ja, mot Israels Helige. 037:024 Genom dina tjänare smädade du HERREN, när du sade: 'Med mina många vagnar drog jag upp på bergens höjder, längst upp på Libanon; jag högg ned dess höga cedrar och väldiga cypresser; jag trängde fram till dess översta höjder, dess frodigaste skog; 037:025 jag grävde brunnar och drack ut vatten, och med min fot uttorkade jag alla Egyptens strömmar.' 037:026 Har du icke hört, att jag för länge sedan beredde detta? Av ålder bestämde jag ju så; och nu har jag fört det fram: du fick makt att ödelägga befästa städer till grusade stenhopar. 037:027 Deras invånare blevo maktlösa, de förfärades och stodo med skam. Det gick dem såsom gräset på marken och gröna örter, såsom det som växer på taken, och säd, som förgås, förrän strået har vuxit upp. 037:028 Om du sitter eller går ut eller går in, så vet jag det, och huru du rasar mot mig. 037:029 Men då du nu så rasar mot mig och då ditt övermod har nått till mina öron, skall jag sätta min krok i din näsa och mitt betsel i din mun och föra dig tillbaka samma väg, som du har kommit på.

037:030 Och detta skall för dig vara tecknet: man skall detta år äta, vad som växer upp av spillsäd, och nästa år självvuxen säd, men det tredje året skolen I få så och skörda och plantera vingårdar och äta deras frukt. 037:031 Och den räddade skaran av Juda hus, som bliver kvar, skall åter skjuta rot nedtill och bära frukt upptill. 037:032 Ty från Jerusalem skall utgå en kvarleva, en räddad skara från Sions berg. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta. 037:033 Därför säger HERREN så om konungen i Assyrien:

Han skall icke komma in i denna stad och icke skjuta någon pil ditin; han skall icke mot den föra fram någon sköld eller kasta upp någon vall mot den. 037:034 Samma väg han kom skall han vända tillbaka, och in i denna stad skall han icke komma, säger HERREN. 037:035 Ty jag skall beskärma och frälsa denna stad för min tjänare Davids skull.»

037:036 Och HERRENS ängel gick ut och slog i assyriernas läger ett hundra åttiofem tusen man; och när man bittida följande morgon kom ut, fick man se döda kroppar ligga där överallt. 037:037 Då bröt Sanherib, konungen i Assyrien, upp och tågade tillbaka; och han stannade sedan i Nineve. 037:038 Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han dräpt med svärd av sina söner Adrammelek och Sareser; därefter flydde dessa undan till Ararats land. Och hans son Esarhaddon blev konung efter honom.

038:001 Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk; och profeten Jesaja, Amos' son, kom till honom och sade till honom: »Så säger HERREN: Beställ om ditt hus; ty du måste dö och skall icke tillfriskna.» 038:002 Då vände Hiskia sitt ansikte mot väggen och bad till HERREN. 038:003 Och han sade: »Ack HERRE, tänk dock på huru jag har vandrat inför dig i trohet och med hängivet hjärta och gjort, vad gott är i dina ögon.» Och Hiskia grät bitterligen. 038:004 Då kom HERRENS ord till Jesaja: han sade: 038:005 »Gå och säg till Hiskia: Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall föröka din livstid med femton år; 038:006 jag skall ock rädda dig och denna stad ur den assyriske konungens hand. Ja, jag skall beskärma denna stad. 038:007 Och detta skall för dig vara tecknet från HERREN därpå att HERREN skall göra, vad han nu har lovat: 038:008 se, solvisarskuggan, som nu på Ahas' solvisare har gått nedåt med solen, skall jag låta gå tio steg tillbaka.» Så gick solen tillbaka på solvisaren de tio steg, som den reda hade lagt till rygga.

038:009 En sång, skriven av Hiskia, Juda konung, när han hade varit sjuk och tillfrisknat från sin sjukdom: 038:010 Jag tänkte: Jag går hädan i mina bästa dagar, in genom dödsrikets portar; jag varder berövad återstoden av mina år. 038:011 Jag tänkte: Jag får icke mer se HERREN, HERREN i de levandes land. Hos dem som bo i förgängelsens rike får jag ej mer skåda människor. 038:012 Min hydda ryckes upp och flyttas bort ifrån mig såsom en herdes tält. Jag har vävt mitt liv till slut såsom en vävare sin väv, och jag skäres nu ned från bommen; innan dagen har gått över till natt, är du färdig med mig. 038:013 Jag måste ryta såsom ett lejon intill morgonen; så krossas alla bin i min kropp. Ja, innan dagen har gått över till natt, är du färdig med mig. 038:014 Jag klagade såsom en svala, såsom en trana, jag suckade såsom en duva; matta blickade mina ögon mot höjden: »HERRE, jag lider nöd; tag dig an min sak.» 038:015 Men vad skall jag väl säga, då han nu har talat till mig och själv utfört sitt verk? I ro får jag nu leva alla mina år till slut efter all min själs bedrövelse. 038:016 Herre, sådant länder till liv, min ande har i allo sitt liv därav. Och så helar du mig--ja, giv mig liv! 038:017 Se till mitt bästa kom denna bittra bedrövelse över mig. I din kärlek räddade du min själ ifrån förintelsens grop, i det du kastade alla mina synder bakom din rygg. 038:018 Ty dödsriket tackar dig icke, döden prisar dig icke, och de som hava farit ned i graven hoppas ej mer på din trofasthet. 038:019 De som leva, de som leva, de tacka dig, såsom ock jag nu gör; och fäderna göra din trofasthet kunnig för barnen. 038:020 HERREN skall frälsa mig, och mina sånger skola vi då spela i alla våra livsdagar däruppe i HERRENS hus.

038:021 Och Jesaja tillsade, att man skulle taga en fikonkaka och lägga den såsom plåster på bulnaden, så skulle han tillfriskna. 038:022 Men Hiskia sade: »Vad för ett tecken gives mig därpå att jag skall få gå upp i HERRENS hus?»

039:001 Vid samma tid sände Merodak-Baladan, Baladans son, konungen i Babel, brev och skänker till Hiskia; och han fick höra, att denne hade varit sjuk, men blivit återställd. 039:002 Och Hiskia gladde sig över deras ankomst och visade dem sitt förrådshus, sitt silver och guld, sina välluktande kryddor och sina dyrbara oljor och hela sitt tyghus och allt vad som fanns i hans skattkamrar. Intet fanns i Hiskias hus eller eljest i hans ägo, som han icke visade dem.

039:003 Men profeten Jesaja kom till konung Hiskia och sade till honom: »Vad hava dessa män sagt, och varifrån hava de kommit till dig?» Hiskia svarade: »De hava kommit till mig ifrån fjärran land, ifrån Babel.» 039:004 Han sade vidare: »Vad hava de sett i ditt hus?» Hiskia svarade: »Allt som är i mitt hus hava de sett: intet finnes i mina skattkamrar, som jag icke har visat dem.» 039:005 Då sade Jesaja till Hiskia: »Hör HERREN Sebaots ord: 039:006 Se, dagar skola komma, då allt som finnes i ditt hus och som dina fäder hava samlat ända till denna dag skall föras bort till Babel; intet skall bliva kvar, säger HERREN. 039:007 Och söner till dig, de som skola utgå av dig och som du skall föda, dem skall man taga, och de skola bliva hovtjänare i den babyloniske konungens palats.» 039:008 Hiskia sade till Jesaja: »Gott är det HERRENS ord, som du har talat.» Och han sade ytterligare: »Frid och trygghet skola ju få råda i min tid.»

040:001 Trösten, trösten mitt folk, säger eder Gud. 040:002 Talen ljuvligt till Jerusalem och prediken för det, att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad och att det har fått dubbelt igen av HERRENS hand för all sina synder. 040:003 Hör, man ropar; »Bereden väg för HERREN i öknen, banen på hedmarken en jämn väg för vår Gud. 040:004 Alla dalar skola höjas och alla berg och höjder sänkas; vad ojämnt är skall jämnas, och vad oländigt är skall bliva slät mark. 040:005 HERRENS härlighet skall varda uppenbarad, och allt kött skall tillsammans se den. Ty så har HERRENS mun talat.» 040:006 Hör, någon talar: »Predika!», och en annan svarar: »Vad skall jag predika?» »Allt kött är gräs och all dess härlighet såsom ett blomster på marken. 040:007 Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, när HERRENS andedräkt blåser därpå. 040:008 Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förbliver evinnerligen.» 040:009 Stig upp på ett högt berg, Sion, du glädjens budbärarinna; häv upp din röst med kraft, Jerusalem, du glädjens budbärarinna: häv upp den utan fruktan, säg till Juda stöder: »Se, där är eder Gud!» 040:010 Ja, Herren, HERREN kommer med väldighet, och hans arm visar sin makt. Se, han har med sig sin lön, och hans segerbyte går framför honom. 040:011 Han för sin hjord i bet såsom en herde, han samlar lammen i sin famn och bär dem i sitt sköte och sakta för han moderfåren fram. 040:012 Vem är det, som mäter upp havens vatten i sin hand och märker ut himmelens vidd med sina utspända fingrar? Vem mäter upp stoftet på jorden med ett tredingsmått? Vem väger bergen på en våg och höjderna på en viktskål? 040:013 Vem kan utrannsaka HERRENS Ande, och vem kan giva honom råd och undervisa honom? 040:014 Går han till råds med någon, för att denne skall giva honom förstånd och lära honom den rätta stigen, lära honom kunskap och visa honom förståndets väg? 040:015 Nej, folken äro att akta såsom en droppe ur ämbaret och såsom ett grand på vågskålen; se, havsländerna lyfter han såsom ett stoftkorn. 040:016 Libanons skog vore icke nog till offerved och dess djur icke nog till brännoffer. 040:017 Folken äro allasammans såsom ett intet inför honom; såsom alls intet och idel tomhet aktas de av honom. 040:018 Vid vem viljen I då likna Gud, och vad finnes honom likt att ställa vid hans sida? 040:019 Månne ett avgudabeläte?--det gjutes av någon konstnär, och guldsmeden överdrager det sedan med guld, och med silverkedjor pryder så guldsmeden det. 040:020 Den som icke har råd att offra så mycket, han väljer ut ett stycke trä, som icke ruttnar, och söker sig en förfaren konstnär, som kan förfärdiga ett beläte, som ej faller omkull. 040:021 Haven I då intet förstånd? Hören I då intet? Blev detta icke förkunnat för eder från begynnelsen? Haven I icke förstått, vad jordens grundvalar säga? 040:022 Han är den som tronar över jordens rund, och dess inbyggare äro såsom gräshoppor; han är den som utbreder himmelen såsom ett flor och spänner ut den såsom ett tält att bo inunder. 040:023 Han är den som gör furstarna till intet, förvandlar domarna på jorden till idel tomhet. 040:024 Knappt äro de planterade, knappt äro de sådda, knappt har deras stam slagit rot i jorden, så blåser han på dem, och de förtorka, och en stormvind för dem bort såsom strå. 040:025 Vid vem viljen I då likna mig, så agg jag skulle vara såsom han? säger den Helige. 040:026 Lyften upp edra ögon mot höjden och sen: vem har skapat allt detta? Det har han som för härskaran däruppe fram i räknade hopar; han nämner dem alla vid namn. Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att icke en enda utebliver. 040:027 Huru kan du säga sådant, du Jakob, och tala så, du Israel: »Min väg är fördold för HERREN, och min rätt är försvunnen för min Gud»? 040:028 Vet du då icke, har du ej hört det, att HERREN är en evig Gud, han som har skapat jordens ändar? Han bliver ej trött och uppgives icke, hans förstånd är outrannsakligt. 040:029 Han giver den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka. 040:030 Ynglingar kunna bliva trötta och uppgivas, och unga män kunna falla; 040:031 men de som bida efter HERREN hämta ny kraft, de få nya vingfjädrar såsom örnarna. Så hasta de åstad utan att uppgivas, de färdas framåt utan att bliva trötta.

041:001 Tigen, I havsländer, och lyssnen till mig, och må folken hämta ny kraft; må de så komma fram och tala, ja, låt oss med varandra träda inför rätta. 041:002 Vem har i öster låtit denne uppstå, som mötes av seger, var han går fram? Vem giver folkslag i hans våld och gör honom till härskare över konungar? Vem gör deras svärd till stoft och deras bågar till strå som föres bort av vinden? 041:003 Han förjagar dem, där han går lyckosam fram, vanliga vägar trampar icke hans fot. 041:004 Vem har verkat och utfört detta? Det har han som från begynnelsen kallade människors släkten fram: jag, HERREN, som är den förste och som intill det sista är densamme. 041:005 Havsländerna se det och frukta, och jordens ändar förskräckas. Man närmar sig till varandra och kommer tillhopa. 041:006 Den ene vill hjälpa den andre; han säger till den andre: »Fatta mod!» 041:007 Träsnidaren sätter mod i guldsmeden, bleckslagaren i den som hamrar på städ. Han säger om lödningen: »Den är god» och fäster bilden med spikar, så att den ej faller omkull. 041:008 Men du Israel, min tjänare, du Jakob, som jag har utvalt, du ättling av Abraham, min vän, 041:009 du som jag har hämtat från jordens ändar och kallat hit från dess yttersta hörn och till vilken jag har sagt: »Du är min tjänare, dig har jag utvalt och icke försmått», 041:010 frukta icke, ty jag är med dig; var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig ock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand. 041:011 Se, alla som äro dig hätska skola komma på skam och blygas; dina motståndare skola bliva till intet och skola förgås. 041:012 Du skall söka efter dina vedersakare, men icke finna dem; ja, de som strida mot dig skola bliva till intet och få en ände. 041:013 Ty jag är HERREN, din Gud, som håller dig vid din högra hand och som säger till dig: Frukta icke, jag hjälper dig. 041:014 Så frukta nu icke, du mask Jakob, du Israels lilla hop. Jag hjälper dig, säger HERREN; din förlossare är Israels Helige. 041:015 Se, jag gör dig till en tröskvagn, ny och med skarpa taggar, så att du skall söndertröska berg och krossa dem till stoft och göra höjder lika agnar. 041:016 Du skall kasta dem med kastskovel, och vinden skall föra dem bort och stormen förskingra dem; men du själv skall fröjda dig i HERREN och berömma dig av Israels Helige. 041:017 De betryckta och fattiga söka förgäves efter vatten, deras tunga försmäktar av törst; men jag, HERREN, skall bönhöra dem, jag, Israels Gud, skall icke övergiva dem. 041:018 Jag skall låta strömmar rinna upp på höjderna och källor i dalarna; jag skall göra öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång. 041:019 Och jag skall låta cedrar och akacieträd växa upp i öknen jämte myrten och olivträd och skall på hedmarken plantera cypress tillsammans med alm och buxbom, 041:020 för att man skall både se och veta och akta på och förstå, att HERRENS hand har gjort detta, att Israels Helige har skapat det. 041:021 Så träden nu fram med eder sak, säger HERREN; kommen med edra bevis, säger Jakobs konung. 041:022 Ja, må man komma med dem och förkunna för oss, vad som skall ske. Var äro edra forna utsagor? Läggen fram dem, för att vi må akta på dem och se till, huru de hava gått i fullbordan. Eller låten oss höra, vad som nu skall komma, 041:023 förkunnen, vad framdeles skall hända, för att vi må se, att I ären gudar. Ja, gören någonting, vad det nu vara må, så att vi alla häpna, när vi se det. 041:024 Men se, I ären ett intet, och edert verk är alls intet; den som utväljer eder är en styggelse. 041:025 Jag lät i norr en man uppstå, och han kom, ja, i öster en som skulle åkalla mitt namn; och han skulle gå fram över landsherrarna, såsom vore de lerjord, lik en krukmakare, som trampar lera. 041:026 Vem förkunnade detta förut, så att vi fingo veta det, eller i förväg, så att vi kunde säga: »Du hade rätt»? Ingen fanns, som förkunnade det, ingen, som lät oss höra det, ingen, som hörde eder tala därom. 041:027 Jag är den förste, som säger till Sion: »Se, se där äro de», den förste, som bringar Jerusalem detta glädjens budskap. 041:028 Jag ser mig om, men här finnes ingen, ingen bland dessa, som kan giva besked; ingen som kan giva ett svar på min fråga. 041:029 Se, de äro allasammans fåfänglighet, deras verk äro ett intet, deras beläten vind och tomhet.

042:001 Se, över min tjänare som jag uppehåller, min utkorade, till vilken min själ har behag, över honom har jag låtit min Ande komma; han skall utbreda rätten bland folken. 042:002 Han skall icke skria eller ropa och icke låta höra sin röst på gatorna. 042:003 Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en tynande veke skall han icke utsläcka; han skall i trofasthet utbreda rätten. 042:004 Hans kraft skall icke förtyna eller brytas, intill dess att han har grundat rätten på jorden; havsländerna vänta efter hans lag. 042:005 Så säger Gud, HERREN, han som har skapat himmelen och utspänt den, han som har utbrett jorden med vad som alstras därav, han som har givit liv åt folket som är därpå och ande åt dem som vandra där: 042:006 Jag, HERREN, har kallat dig i rättfärdighet, och jag vill fatta dig vid handen och bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket och sätta dig till ett ljus för folkslagen, 042:007 för att du må öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ja, ur fångenskapen dem som sitta i mörkret. 042:008 Jag, HERREN, det är mitt namn; och jag giver icke min ära åt någon annan eller mitt lov åt belätena. 042:009 Se, vad jag förut förkunnade, det har nu kommit. Nu förkunnar jag nya ting; förrän de visa sig, låter jag eder höra om dem. 042:010 Sjungen till HERRENS ära en ny sång, hans lov från jordens ända, I som faren på havet, så ock allt vad däri är, I havsländer med edra inbyggare; 042:011 stämmen upp, du öken med dina städer och I byar, där Kedar bor; jublen, I klippornas invånare, ropen från bergens toppar. 042:012 Given HERREN ära och förkunnen hans lov i havsländerna. 042:013 HERREN drager ut såsom en hjälte, han eggar upp sig till iver såsom en krigare; han uppgiver härskri, han ropar högt och visar sin makt mot sina fiender. 042:014 I lång tid har jag tegat, jag höll mig stilla och betvang mig; men nu skall jag höja rop såsom en barnaföderska, jag vill skaffa mig luft och andas ut. 042:015 Jag skall föröda berg och höjder och låta allt gräs på dem förtorka; jag skall göra strömmar till land och låta allt gräs på dem förtorka; jag skall göra strömmar till land och låta sjöar torka ut. 042:016 Och de blinda skall jag leda på en väg som de icke känna; på stigar som de icke känna skall jag föra dem. Jag skall göra mörkret framför dem till ljus och det som är ojämnt till jämn mark. Detta är, vad jag skall göra, och jag skall ej rygga mitt ord. 042:017 Men de som förtrösta på skurna beläten och som säga till gjutna beläten: »I ären våra gudar», de skola vika tillbaka och stå där med skam. 042:018 Hören, I döve; I blinde, skåden och sen. 042:019 Vem är blind, om icke min tjänare, och så döv som den budbärare jag sänder åstad? 042:020 Du har fått se mycket, men du aktar icke därpå; fastän öronen hava blivit öppnade, lyssnar ingen till. 042:021 Det är HERRENS behag, för hans rättfärdighets skull, att han vill låta sin lag komma till makt och ära. 042:022 Men detta är ett plundrat och skövlat folk; dess ynglingar äro alla lagda i bojor, och i fängelser hållas de gömda, de hava blivit givna till plundring, och ingen finnes, som räddar, till skövling, och ingen säger: »Giv tillbaka.» 042:023 Ack att någon bland eder ville lyssna härtill, för framtiden giva akt och höra härpå! 042:024 Vem har lämnat Jakob till skövling och Israel i plundrares våld? Har icke HERREN gjort det; han, mot vilken vi hava syndat, han, på vilkens vägar man icke ville vandra och på vilkens lag man icke ville höra? 042:025 Därför utgöt han över dem i sin vrede förtörnelse och krigets raseri. Och de förbrändes därav runt omkring, men besinnade det icke; de förtärdes därav, men aktade icke därpå.

043:001 Men nu säger HERREN så, han som har skapat dig, Jakob, han som har danat dig, Israel: Frukta icke, ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min. 043:002 Om du ock måste gå genom vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så skola de icke fördränka dig; måste du än gå genom eld, så skall du ej bliva svedd, och lågorna skola ej förtära dig. 043:003 Ty jag är HERREN, din Gud, Israels Helige, din frälsare; jag giver Egypten till lösepenning för dig, Etiopien och Seba i ditt ställe. 043:004 Eftersom du är så dyrbar i mina ögon, så högt aktad och så älskad av mig, därför giver jag människor till lösen för dig och folk till lösen för ditt liv. 043:005 Frukta då icke, ty jag är med dig. Jag skall låta dina barn komma från öster, och från väster skall jag samla dig tillhopa. 043:006 Jag skall säga till Norden: »Giv hit» och till södern: »Förhåll mig dem icke; för hit mina söner ifrån fjärran och mina döttrar ifrån jordens ända, 043:007 envar som är uppkallad efter mitt namn och som jag har skapat till min ära, envar som jag har danat och gjort.» 043:008 För hitut det blinda folket, som dock har ögon, och de döva, som dock hava öron. 043:009 Alla folk hava kommit tillsammans, folkslagen samla sig tillhopa. Vem bland dem finnes, som skulle kunna förutsäga sådant? Må de låta oss höra sina forna utsagor. Må de ställa fram sina vittnen och bevisa sin rätt, så att dessa, när de höra det, kunna säga: »Det är sant.» 043:010 Men I ären mina vittnen, säger HERREN, I ären min tjänare, den som jag har utvalt, på det att I mån veta och tro mig och förstå, att det är jag; före mig är ingen Gud danad, och efter mig skall ingen komma. 043:011 Jag, jag är HERREN, och förutom mig finnes ingen frälsare. 043:012 Jag har förkunnat det och skaffat frälsning, jag har kungjort det och ingen främmande gud bland eder. I ären mina vittnen, säger HERREN; och jag är Gud. 043:013 Ja, allt framgent är jag densamme, och ingen kan rädda från min hand. När jag vill göra något, vem kan då avvända det? 043:014 Så säger HERREN, eder förlossare, Israels Helige: För eder skull sänder jag mitt bud mot Babel, och jag skall driva dem allasammans på flykten, jag skall driva kaldéerna ned på skeppen som voro deras fröjd. 043:015 Jag är HERREN, eder Helige, Israels skapare, eder konung. 043:016 Så säger HERREN, han som gör en väg i havet, en stig i väldiga vatten, 043:017 han som för vagnar och hästar ditut, ja, härskara och och stridsmakt, sedan ligga de där tillhopa och kunna icke stå upp, de äro utsläckta, de hava slocknat såsom en veke: 043:018 Tänken icke på vad förr har varit, akten icke på vad fordom har skett. 043:019 Se, jag vill göra något nytt. Redan nu visar det sig; märken I det icke? Ja, jag skall göra en väg i öknen och strömmar i ödemarken, 043:020 så att markens djur skola ära mig, schakaler och strutsar, därför att jag låter vatten flyta i öknen, strömmar i ödemarken, så att mitt folk, min utkorade, kan få dricka. 043:021 Det folk, som jag har danat åt mig, skall förtälja mitt lov. 043:022 Men icke har du, Jakob, kallat mig hit, i det du har gjort dig möda för min skull, du Israel. 043:023 Icke har du framburit åt mig dina brännoffersfår eller ärat mig med dina slaktoffer; icke har jag vållat dig arbete med spisoffer, ej heller möda med rökelse. 043:024 Icke har du köpt kalmus åt mig för dina penningar eller mättat mig med dina slaktoffers fett. Nej, du har vållat mig arbete genom dina synder och möda genom dina missgärningar. 043:025 Jag, jag är den som utplånar dina överträdelser för min egen skull, och dina synder kommer jag icke mer ihåg. 043:026 Låt mig höra, vad du har att säga, och låt oss gå till rätta med varandra; tala du, för att du må finnas rättfärdig. 043:027 Men se, redan din stamfader syndade, och de som förde din talan begingo överträdelser mot mig. 043:028 Därför har jag måst låta helgedomens furstar utstå vanära och har överlämnat Jakob åt tillspillogivning, Israel åt försmädelse.

044:001 Men hör nu, du Jakob, min tjänare, du Israel, som jag har utvalt. 044:002 Så säger HERREN, han som har skapat dig, han som danade dig redan i moderlivet och som hjälper dig: Frukta icke, du min tjänare Jakob, du Jesurun, som jag har utvalt. 044:003 Ty jag skall utgjuta vatten över de törstiga och strömmar över det torra; jag skall utgjuta min Ande över din barn och min välsignelse över dina telningar, 044:004 så att de växa upp mitt ibland gräset såsom pilträd vid vattenbäckar. 044:005 Då skall den ene säga: »HERREN tillhör jag», och den andre skall åberopa Jakobs namn, och en tredje skall skriva på sin hand: »HERRENS egen» och skall bruka Israel såsom ett ärenamn. 044:006 Så säger HERREN, Israels konung, och hans förlossare, HERREN Sebaot: Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud. 044:007 Och vem talar, såsom jag har gjort, alltsedan jag lät urtidsfolket framträda? Må han förkunna det och lägga det fram för mig. Ja, må de förkunna det tillkommande, vad som skall ske. 044:008 Frukten icke och varen icke förskräckta. Har jag icke för länge sedan låtit dig höra om detta och förkunnat det? I ären ju mina vittnen. Finnes väl någon Gud förutom mig? Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.

044:009 Avgudamakarna äro allasammans idel tomhet, och deras kära gudar kunna icke hjälpa. Deras bekännare se själva intet och förstå intet; därför måste de ock komma på skam. 044:010 Om någon formar en gud och gjuter ett beläte, så är det honom till intet gagn. 044:011 Se, hela dess följe skall komma på skam; konstnärerna själva äro ju allenast människor. Må de församlas, så många de äro, och träda fram; de skola då alla tillhopa med förskräckelse komma på skam.

044:012 Smeden tager sitt verktyg och bearbetar sitt smide i glöden, han formar det med hammare, han bearbetar det med kraftig arm; till äventyrs får han därvid svälta, så att han bliver vanmäktig, och försaka att dricka, så att han bliver matt. 044:013 Träsnidaren spänner ut sitt mätsnöre och gör märken på trästycket med sitt ritstift, han arbetar därpå med sina eggjärn och märker ut det med passaren; och han gör så därav en mansbild, en prydlig människogestalt, som får bo i ett hus.

044:014 Man fäller åt sig cedrar; man tager plantor av stenek och vanlig ek och uppdrager dem åt sig bland skogens träd; man planterar åt sig lärkträd, och regnet giver dem växt. 044:015 Detta hava människorna till bränsle; och man tager därav och värmer sig därmed, man tänder på det och bakar bröd därvid. Men därjämte förfärdigar man en gud därav och tillbeder den, man gör därav ett beläte och faller ned för det. 044:016 En del av träet bränner man alltså upp i eld, över en annan del därav tillagar man kött till att äta, steker sin stek och äter sig mätt; när man så har värmt sig, säger man: »Gott, nu är jag varm, nu njuter jag av brasan.» 044:017 Men av det som är kvar gör man en gud, man gör sig ett beläte, och för det faller man ned och tillbeder, man bönfaller inför det och säger: »Rädda mig, ty du är min gud.»-- 044:018 Ja, sådana veta intet och förstå intet, ty igentäppta äro deras ögon, så att de icke se, och deras hjärtan, så att de intet begripa. 044:019 Ingen har så mycken eftertanke, så mycket vett eller förstånd, att han säger: »En del därav har jag bränt upp i eld, och på kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har så ätit; skulle jag då av återstoden göra en styggelse? Skulle jag falla ned för ett stycke trä?» 044:020 Den som så håller sig till vad som blott är aska, han är förledd av ett dårat hjärta, så att han icke förstår att rädda sin själ, icke att tänka: »Blott fåfänglighet är, vad jag håller i min högra hand.» 044:021 Tänk härpå, du Jakob, du Israel, ty du är min tjänare; jag har danat dig, ja, du är min tjänare. Israel, du varder icke förgäten av mig. 044:022 Jag utplånar dina överträdelser såsom ett moln och dina synder såsom en sky. Vänd om till mig, ty jag förlossar dig. 044:023 Jublen, I himlar, ty HERREN utför sitt verk; höjen glädjerop, I jordens djup, bristen ut i jubel, I berg, du skog med alla dina träd; ty HERREN förlossar Jakob, han bevisar sig härlig i Israel. 044:024 Så säger HERREN, din förlossare, han som danade dig redan i moderlivet: »Jag, HERREN, är den som för allt, den som ensam utspänner himmelen och utan någons hjälp breder ut jorden. 044:025 Jag är den som gör lögnprofeternas tecken om intet och gör spåmännen till dårar, den som låter de vise komma till korta och gör deras klokhet till dårskap, 044:026 men som låter sin tjänares ord bliva beståndande och fullbordar sina sändebuds rådslag. Jag är den som säger om Jerusalem: »Det skall bliva bebott» och om Juda städer: »De skola varda uppbyggda; jag skall upprätta ruinerna där.» 044:027 Jag är den som säger till havsdjupet: »Sina ut; dina strömmar vill jag låta uttorka.» 044:028 Jag är den som säger om Kores: »Han är min herde, han skall fullborda all min vilja, och han skall säga om Jerusalem: 'Det skall bliva uppbyggt' och till templet: 'Din grund skall åter varda lagd.'»

045:001 Så säger HERREN till sin smorde, till Kores som jag har fattat vid hans högra hand, då jag nu vill slå ned folken inför honom och lösa svärdet från konungarnas länd, då jag vill öppna dörrarna för honom så att inga portar mer äro stängda: 045:002 Själv skall jag gå framför dig, backarna skall jag jämna ut; kopparportarna skall jag krossa, och järnbommarna skall jag bryta sönder. 045:003 Och jag skall giva dig dolda skatter och bortgömda rikedomar, för att du må förnimma, att jag, HERREN, är den som har kallat dig vid ditt namn, jag, Israels Gud. 045:004 För min tjänare Jakobs skull, för Israels, min utkorades, skull kallade jag dig vid ditt namn och gav dig ärenamn, innan du kände mig. 045:005 Jag är HERREN och eljest ingen, utom mig finnes ingen Gud; innan du kände mig, omgjordade jag dig, 045:006 för att man skulle förnimma både i öster och i väster, att alls ingen finnes förutom mig, att jag är HERREN och eljest ingen, 045:007 jag som danar ljuset och skapar mörkret, jag som giver lyckan och skapar olyckan. Jag, HERREN, är den som gör allt detta. 045:008 Drypen, I himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdighet strömma ned. Må jorden öppna sig, och må dess frukt bliva frälsning; rättfärdighet låte den ock växa upp. Jag, HERREN, skapar detta. 045:009 Ve dig som vill gå till rätta med din Skapare, ja, ve dig, du skärva bland andra skärvor av jord! Skall väl leret säga till krukmakaren: »Vad kan du göra?» Och skall ditt verk säga om dig: »Han har inga händer»? 045:010 Ve dig som säger till din fader: »Icke kan du avla barn» och till hans hustru: »Icke kan du föda barn»! 045:011 Så säger HERREN, Israels Helige, som ock är hans skapare: Frågen mig om det tillkommande; lämnen åt mig omsorgen om mina söner, mina händer verk. 045:012 Det är jag, som har gjort jorden och skapat människorna därpå; det är mina händer, som hava utspänt himmelen, och hela dess härskara har jag bådat upp. 045:013 Det är ock jag, som har låtit denne uppstå i rättfärdighet, och alla hans vägar skall jag göra jämna. Han skall bygga upp min stad och släppa mina fångar lösa, och det icke för betalning eller för gåvor, säger HERREN Sebaot. 045:014 Så säger HERREN: Vad egyptierna hava förvärvat med sitt arbete och etiopiernas och Sebas resliga folk med sin handel, det skall allt övergå i din hand och höra dig till. De skola följa bakom dig, i kedjor skola de gå. Och de skola falla ned inför dig och ställa sin bön till dig: »Allenast i dig är Gud, och eljest finnes ingen, alls ingen annan Gud.» 045:015 Ja, du är sannerligen en outgrundlig Gud, du Israels Gud, du frälsare 045:016 De komma alla på skam och varda till blygd, de måste allasammans gå där med blygd, alla avgudamakarna. 045:017 Men Israel bliver frälst genom HERREN med en evig frälsning; aldrig i evighet skolen I komma på skam och varda till blygd. 045:018 Ty så säger HERREN, han som har skapat himmelen, han som är Gud, han som har danat jorden och gjort den, han som har berett den och som icke har skapat den till att vara öde, utan danat den till att bebos: Jag är HERREN och eljest ingen. 045:019 Jag har icke talat i det fördolda, någonstädes i ett mörkt land; jag har icke sagt till Jakobs släkt: Förgäves skolen I söka mig. Jag är HERREN, som talar sanning, som förkunnar, vad rätt är. 045:020 Så församlen eder nu och kommen hit, träden fram allasammans, I räddade, som ären kvar av folken. Ty de hava intet förstånd, de som föra sina träbeläten omkring i högtidståg och bedja till en gud som icke kan frälsa. 045:021 Förkunnen något och läggen fram det; alla tillhopa må rådslå därom. Vem har långt förut låtit eder höra detta och för länge sedan förkunnat det? Har icke jag, HERREN, gjort det jag, förutom vilken ingen Gud mer finnes, ingen Gud, som är rättfärdig och som frälsar, nej, ingen finnes jämte mig. 045:022 Vänden eder till mig, så varden I frälsta, I jordens alla ändar; ty jag är Gud och eljest ingen. 045:023 Jag har svurit vid mig själv, från min mun har utgått ett sanningsord, ett ord, som icke skall ryggas: För mig skola alla knän böja sig, och mig skola alla tungor giva sin ed. 045:024 Så har man betygat om mig: Allenast hos HERREN finnes rättfärdighet och makt. Till honom skola komma med blygd alla de som hava varit honom hätska. 045:025 Ja, genom HERREN får all Israels släkt sin rätt, och av honom skola de berömma sig.

046:001 Bel sjunker ned, Nebo måste böja sig, deras bilder lämnas åt djur och fänad; de som I förden omkring i högtidståg, de lastas nu på ök som bära sig trötta av bördan. 046:002 Ja, de måste båda böja sig och sjunka ned; de kunna icke rädda någon börda, själva vandra de bort i fångenskap. 046:003 Så hören nu på mig, I av Jakobs hus, I alla som ären kvar av Israels hus, I som haven varit lastade på mig allt ifrån moderlivet och burna av mig allt ifrån modersskötet. 046:004 Ända till eder ålderdom är jag densamme, och intill dess I varden grå, skall jag bära eder; så har jag hittills gjort, och jag skall också framgent hålla eder uppe, jag skall bära och rädda eder. 046:005 Med vem viljen I likna och jämföra mig, och med vem viljen I sammanställa mig, så att jag skulle vara honom lik? 046:006 Man skakar ut guld ur pungen och väger upp silver på vågen, och så lejer man en guldsmed att göra det till en gud, för vilken man kan falla ned och tillbedja. 046:007 Den lyfter man på axeln och bär den bort och sätter ned den på dess plats, för att den skall stå där och ej vika från stället. Men ropar någon till den, så svarar den icke och frälsar honom icke ur hans nöd. 046:008 Tänken härpå och kommen till förnuft; besinnen eder, I överträdare. 046:009 Tänken på vad förr var, redan i forntiden; ty jag är Gud och eljest ingen, en Gud, vilkens like icke finnes; 046:010 jag som i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt förut, vad ännu ej har skett; jag som säger: »Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag»; 046:011 jag som kallar på örnen från öster och ifrån fjärran land på mitt rådsluts man. Vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket. 046:012 Så hören nu på mig, I stormodige, I som menen, att hjälpen är långt borta. 046:013 Se, jag låter min hjälp nalkas, den är ej långt borta, och min frälsning dröjer icke; jag giver frälsning i Sion och min härlighet åt Israel.

047:001 Stig ned och sätt dig i stoftet, du jungfru dotter Babel, sätt dig på jorden utan tron, du kaldéernas dotter; ty man skall icke mer kalla dig »den bortklemade och yppiga». 047:002 Tag till kvarnen och mal mjöl, lägg av din slöja, lyft upp släpet, blotta benet, vada genom strömmarna. 047:003 Din blygd skall varda blottad, och din skam skall ses. Hämnd skall jag utkräva och ej skona någon människa. 047:004 Vår förlossares namn är HERREN Sebaot, Israels Helige! 047:005 Sitt tyst och drag dig undan i mörkret, du kaldéernas dotter; ty du skall icke mer bliva kallad »konungarikenas drottning». 047:006 Jag förtörnades på mitt folk, jag ohelgade min arvedel och gav dem i din hand. Och du visade dem intet förbarmande; på gamla män lät du ditt ok tynga hårt. 047:007 Du tänkte: »Jag skall evinnerligen förbliva en drottning» därför ville du ej akta på och tänkte ej på änden. 047:008 Så hör nu detta, du som lever i vällust, du som tronar så trygg, du som säger i ditt hjärta: »Jag och ingen annan; aldrig skall jag sitta såsom änka, aldrig veta av, vad barnlöshet är.» 047:009 Se, båda dessa olyckor skola komma över dig med hast, på en och samma dag: både barnlöshet och änkestånd skola komma över dig i fullaste mått, trots myckenheten av dina trolldomskonster, trots dina besvärjelsers starka kraft. 047:010 Du kände dig trygg i din ondska, du tänkte: »Ingen ser mig.» Din vishet och din kunskap var det, som förförde dig, så att du så sade i ditt hjärta: »Jag och ingen annan.» 047:011 Därför skall en olycka komma över dig, som du ej förmår besvärja bort, och ett fördärv skall falla över dig, som du icke skall kunna avvända; ja, plötsligt skall ödeläggelse komma över dig, när du minst anar det. 047:012 Träd fram med de besvärjelser och många trolldomskonster som du har mödat dig med från din ungdom; se till, om du så kan skaffa hjälp, om du så kan skrämma bort faran. 047:013 Du har arbetat dig trött med dina många rådslag. Må de nu träda fram, må de frälsa dig, dessa som avmäta himmelen och spana i stjärnorna och var nymånad kungöra, varifrån ditt öde skall komma över dig. 047:014 Men se, de äro att likna vid strå som brännes upp i eld, de kunna icke rädda sitt liv ur lågornas våld. Detta är ju ingen koleld att värma sig framför, ingen brasa att sitta vid. 047:015 Ja, så går det för dig med dem som du mödade dig för. Och dina handelsvänner från ungdomstiden draga bort, var och en åt sitt håll och ingen finnes, som frälsar dig.

048:001 Hören detta, I av Jakobs hus, I som ären uppkallade med Israels namn och flutna ur Juda källa, I som svärjen vid HERRENS namn och prisen Israels Gud-- dock icke i sanning och rättfärdighet, 048:002 allt medan I kallen eder efter den heliga staden och stödjen eder på Israels Gud, på honom vilkens namn är HERREN Sebaot. 048:003 Vad förut skedde, det hade jag för länge sedan förkunnat; av min mun var det förutsagt, och jag hade låtit eder höra därom. Plötsligt satte jag det i verket, och det inträffade. 048:004 Eftersom jag visste, att du var så styvsint, ja, att din nacksena var av järn och din panna av koppar, 048:005 därför förkunnade jag det för länge sedan och lät dig höra därom, innan det skedde, på det att du icke skulle kunna säga: »Min gudastod har gjort det, min gudabild, den skurna eller den gjutna har skickat det så.» 048:006 Du hade hört det, nu kan du se alltsammans; viljen I då icke erkänna det?

Nu låter jag dig åter höra om nya ting, om fördolda ting som du ej har vetat av. 048:007 Först nu hava de blivit skapade, icke tidigare, och förrän i dag fick du icke höra om dem, på det att du ej skulle kunna säga: »Det visste jag ju förut.» 048:008 Du fick icke förr höra något därom eller veta något därav, ej heller kom det tidigare för dina öron, eftersom jag visste, huru trolös du var och att du hette »överträdare» allt ifrån moderlivet. 048:009 Men för mitt namns skull är jag långmodig, och för min äras skull håller jag tillbaka min vrede, så att du icke bliver utrotad. 048:010 Se, jag har smält dig, men silver har jag icke fått; jag har prövat dig i lidandets ugn. 048:011 För min egen skull, ja, för min egen skull gör jag så, ty huru skulle jag kunna låta mitt namn bliva ohelgat? Jag giver icke min ära åt någon annan. 048:012 Hör på mig, du Jakob, du Israel, som jag har kallat. Jag är det; jag är den förste, jag är ock den siste. 048:013 Min hand har lagt jordens grund, och min högra hand har utspänt himmelen; jag kallar på dem, då stå de där båda. 048:014 Församlen eder, I alla, och hören: Vem bland dessa andra har förutsagt detta, att den man, som HERREN älskar, skall utföra hans vilja mot Babel och vara hans arm mot kaldéerna? 048:015 Jag, jag har talat detta, jag har ock kallat honom, jag har fört honom fram, så att hans väg har blivit lyckosam. 048:016 Träden hit till mig och hören detta; Mina förutsägelser har jag icke talat i det fördolda; när tiden kom, att något skulle ske, då var jag där. Och nu har Herren, HERREN sänt mig och sänt sin Ande. 048:017 Så säger HERREN, din förlossare, Israels Helige: Jag är HERREN, din Gud, den som lär dig, vad nyttigt är, den som leder dig på den väg du skall vandra. 048:018 O att du ville akta på mina bud! Då skulle frid tillflyta dig såsom en ström och din rätt såsom havets böljor; 048:019 dina barn skulle då vara såsom sanden och din livsfrukt såsom sandkornen, dess namn skulle aldrig bliva utrotat eller utplånat ur min åsyn. 048:020 Dragen ut från Babel, flyn ifrån kaldéernas land; förkunnen det med fröjderop och låten det bliva känt, utbreden ryktet därom till jordens ända; sägen: »HERREN har förlossat sin tjänare Jakob.» 048:021 De ledo ingen törst, när han förde dem genom ödemarker, ty han lät vatten strömma fram ur klippan åt dem, han klöv sönder klippan, och vattnet flödade. 048:022 Men de ogudaktiga få ingen frid, säger HERREN.

049:001 Hören på mig, I havsländer, och akten härpå, I folk, som bon i fjärran. HERREN kallade mig, när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn, medan jag låg i min moders sköte. 049:002 Och han gjorde min mun lik ett skarpt svärd och gömde mig under sin hands skugga; han gjorde mig till en vass pil och dolde mig i sitt koger. 049:003 Och han sade till mig: »Du är min tjänare, Israel, genom vilken jag vill förhärliga mig.» 049:004 Men jag tänkte: »Förgäves har jag mödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft; dock, min rätt är hos HERREN och min lön hos min Gud.» 049:005 Och nu säger HERREN, han som danade mig till sin tjänare, när jag ännu var i moderlivet, på det att jag måtte föra Jakob tillbaka till honom, så att Israel icke rycktes bort --ty jag är ärad i HERRENS ögon, och min Gud har blivit min starkhet-- 049:006 han säger: Det är för litet för dig, då du är min tjänare, att allenast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel; jag vill sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att min frälsning må nå till jordens ända. 049:007 Så säger HERREN, Israels förlossare, hans Helige, till den djupt föraktade som är en styggelse för människor, en träl under tyranner: Konungar skola se det och stå upp, furstar skola se det och buga sig för HERRENS skull, som har bevisat sig trofast, för Israels Heliges skull, som har utvalt dig. 049:008 Så säger HERREN: Jag bönhör dig i behaglig tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag; jag skall bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket, så att du skall upprätta landet och utskifta de förödda arvslotterna 049:009 och säga till de fångna: »Dragen ut», till dem som sitta i mörkret: »Kommen fram.» De skola finna bete utmed vägarna, ja, betesplatser på alla kala höjder; 049:010 de skola varken hungra eller törsta, ökenhettan och solen skola icke skada dem, ty deras förbarmare skall leda dem och skall föra dem till vattenkällor. 049:011 Och jag skall göra alla mina berg till öppna vägar, och mina farvägar skola byggas höga. 049:012 Se, där komma de fjärran ifrån, ja, somliga från norr och andra från väster, somliga ock från sinéernas land. 049:013 Jublen, I himlar, och fröjda dig, du jord, och bristen ut i jubel, I berg; ty HERREN tröstar sitt folk och förbarmar sig över sina betryckta. 049:014 Men Sion säger: »HERREN har övergivit mig, Herren har förgätit mig.» 049:015 Kan då en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle dock jag icke förgäta dig. 049:016 Se, på mina händer har jag upptecknat dig; dina murar stå alltid inför mina ögon. 049:017 Redan hasta dina söner fram, under det dina förstörare och härjare draga bort ifrån dig. 049:018 Lyft upp dina ögon och se dig omkring: alla komma församlade till dig. Så sant jag lever, säger HERREN, du skall få ikläda dig dem alla såsom en skrud och lik en brud omgjorda dig med dem. 049:019 Ty om du förut låg i ruiner och var ödelagd, ja, om ock ditt land var förhärjat, så skall du nu i stället bliva för trång för dina inbyggare, och dina fördärvare skola vara långt borta. 049:020 Den tid stundar, då du skall få höra sägas av barnen som föddes under din barnlöshet: »Platsen är mig för trång, giv rum, så att jag kan bo här.» 049:021 Då skall du säga i ditt hjärta: »Vem har fött dessa åt mig? Jag var ju barnlös och ofruktsam, landsflyktig och fördriven; vem har då fostrat dessa? Se, jag var lämnad ensam kvar; varifrån komma då dessa?» 049:022 Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall upplyfta min hand till tecken åt folken och resa upp mitt baner till tecken åt folkslagen; då skola de bära dina söner hit i sin famn och föra dina döttrar fram på sina axlar. 049:023 Och konungar skola vara dina barns vårdare och furstinnor deras ammor, de skola falla ned inför dig med ansiktet mot jorden och slicka dina fötters stoft. Och du skall förnimma, att jag är HERREN och att de som förbida mig icke komma på skam. 049:024 Kan man taga ifrån hjälten hans byte eller rycka fångarna ifrån den som har segerns rätt? 049:025 Och om än så vore, säger HERREN, om man än kunde taga ifrån hjälten hans fångar och rycka bytet ur den väldiges hand, så skulle jag dock själv stå emot dina motståndare, och själv skulle jag frälsa dina barn. 049:026 Ja, jag skall tvinga dina förtryckare att äta sitt eget kött, och av sitt eget blod skola de bliva druckna såsom av druvsaft. Och allt kött skall då förnimma, att jag, HERREN, är din frälsare och att den Starke i Jakob är din förlossare.

050:001 Så säger HERREN: Var är eder moders skiljebrev, det, varmed jag skulle hava förskjutit henne? Eller finnes bland mina borgenärer någon som jag har sålt eder åt? Nej, genom edra missgärningar bleven I sålda, och för edra överträdelsers skull blev eder moder förskjuten. 050:002 Varför var ingen tillstädes, när jag kom? Varför svarade ingen, när jag ropade? Har då min arm blivit för kort, så att den ej kan förlossa, eller finnes hos mig ingen kraft till att hjälpa? Med min näpst uttorkar jag ju havet, och strömmarna gör jag till torrt land, så att fiskarna ruttna och dö av törst, eftersom vattnet är borta; 050:003 själva himmelen kläder jag i mörker och giver den sorgdräkt att bära. 050:004 Herren, HERREN har givit mig en tunga med lärdom, så att jag förstår att genom mina ord hugsvala den trötte; han väcker var morgon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungesätt. 050:005 Ja, Herren, HERREN har öppnat mitt öra, och jag har ej varit gensträvig, jag har ej vikit tillbaka. 050:006 Jag höll fram min rygg åt dem som slogo mig och mina kinder åt dem som ryckte mig i skägget; jag skylde icke mitt ansikte mot smädelse och spott. 050:007 Men Herren, HERREN hjälper mig, därför kände jag ej smädelsen, därför gjorde jag min panna hård såsom sten; jag visste ju, att jag ej skulle komma på skam. 050:008 Den som dömer mig fri är nära, vem vill då gå till rätta med mig? Må han träda fram jämte mig. Vem vill vara min anklagare? Må han komma hit till mig. 050:009 Se, Herren, HERREN hjälper mig; vem vill då döma mig skyldig? Se, de skola allasammans falla sönder såsom en klädnad; mal skall förtära dem. 050:010 Vem bland eder, som fruktar HERREN och hör hans tjänares röst? Om han än vandrar i mörkret och icke ser någon ljusning, så förtröste han dock på HERRENS namn och stödje sig vid sin Gud. 050:011 Men se, I alla som tänden upp en brand och väpnen eder med glödande pilar, I hemfallen själva åt lågorna från eder brand och åt pilarna som I haven antänt. Av min hand skall detta vederfaras eder; i kval skolen I komma att ligga.