Samlade arbeten I (part 2 of 2)

Samlade arbeten I (part 2 of 2)

Hur skuggan där är djup och rik Inunder björk och al, Hur guldbestrålad hvarje vik Och hvarje bölja sval.

Hur ljuft, oändligt ljuft, det är Att äga där en vän, Hur troheten är hemfödd där Och längtar dit igen.

Så ljöd från våg till våg hans röst, Hans enkla lofsång då; Och snart han smög mot makans bröst Och tycktes kväda så:

Hvad mer, om än din lefnads dröm Ej sekler tälja får? Du älskat har på nordens ström Och sjungit i dess vår.

TORPFLICKAN.

Sörjen Kandals dotter, gröna lunder! Såsom edra blommors blida stunder Voro hennes glada stunder korta. Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.

Kan ej dödens mulna ängel skona? Skall naturen, att sitt fall försona, Åt en makt, som härjar och föröder, Offra allt det ädlaste, hon föder?

Kan väl grafvens mossbetäckta gömma Glädas åt det sköna, åt det ömma? Älskas Kandals barn af dödens salar Som af Lannas grottor, Vanhais dalar?

O, du var så skön, begråtna flicka! Ingen yngling stannar mer att dricka Vid din blåa källa, ty där inne Ser han blott din saknad och ditt minne.

O, så länge du besökte källan, Glömdes hennes täcka stränder sällan. Ofta, af ett fåfängt hopp bedragen, Kunde herden där fördrömma dagen.

Trånans suckar, glädjens gälla stämma Voro vid dess bölja då som hemma, Och så långt hon flöt, den spegelklara, Hördes sång och muntra flöjter bara.

Lyssnen icke, Lannas gråa hallar! Kandals dotter går ej mer och vallar; Fåfängt sörja edra stumma eko Hennes toner, som för alltid veko.

Tomt är nu på Vanhais betesmarker; Inga hjordar irra i dess parker; Någon fågel blott, som höken jagar, Flyger där från träd till träd och klagar.

Son af Vanhais, du, som främst bland alla Älskades af detta nu så kalla, Detta fordom, ack, så varma hjärta, Säg, hvar dväljs du ensam med din smärta?

Tystnat har din yxa ren i skogen, Ty en flicka gick ej mer förtrogen Och besvarade din röst från hagen, Då du, lockande, höll opp med slagen.

Högt på stranden ser man nu din julle, Liksom om du aldrig mera skulle Kasta ut för fjärdens skaror näten, Af hvartenda älskadt värf förgäten.

O, bland, kyrkogårdens sorgsna pilar Slog du läger, där din flicka hvilar, Och då dagen släcks och tändes åter, Sitter du vid hennes graf och gråter.

Sörjen Kandals dotter, gröna lunder! Såsom edra blommors blida stunder Voro hennes glada stunder korta. Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.

HÖSTAFTONEN.

Hvi suckar du så mången timma, O, tärda bröst? I nattens stund, då blida stjärnor glimma, Hvi bryter genom rymdens lugna dimma Din hemska klagoröst?

Begråter du de snabba dagar På lifvets ö? Är det vid minnet af en vår, du klagar? O, fasar du för stoftets milda lagar, Att blomma och att dö?

Minns, fågeln sjöng i ljusa salen, Han sörjde ej. I skogens toppar tonar näktergalen; Dess harmonier, födas de af kvalen Vid stundens flykt?--O nej!

Och fjäriln flög i blomsterringen En sommardag; Om aftonen hans suckar hörde ingen, Fast domnande han sänkte trötta vingen Och lydde ödets lag.

Då eken föll för tidens ilar, Då bergets häll,-- Du dåre, vill du undfly dödens pilar? Uppå den graf, där världens forntid hvilar, Fördömer du din kväll?

Hvem nedsteg att din lott behjärta? Hvem löser dig Ifrån förgängelsens och dödens smärta? Din bön är blommans bön, bedragna hjärta: Se hennes stoft och tig!

Och njut den nakna öknens manna, Minutens fröjd, Och vandra framåt med en molnfri panna! Du är en främling här, du får ej stanna Förrn på ditt Kanaans höjd.

Där ofvan stjärnorna du äger Din rätta hamn. O gläds, att allt, hvad vanskligheten säger, En dröm blott är, som sväfvar kring ditt läger I evighetens famn!

Ej skrämme då den dunkla glafven I ängelns hand! Han krossar bojan blott, men icke slafven. Förklarad skall du blicka ned på grafven Från ljusets fosterland.

TRÖST.

Där förgäten jag satt I min ensliga dal, Såg jag stjärnornas tal, Hur de saliga gå Öfver dimmor och natt, Hur de strålande bo I det eviga blå, Och då flydde min ro, Och då tänkte jag så:

Hur oändlig, o Gud, Är din kraft, och hur rik! Blott ditt härskarebud, O, en vink af dig blott, Och jag, stjärnorna lik, Genom rymderna gått,-- Och nu suckar jag här!

Och ditt välde består Med sin eviga lag, Och den krona, du bär, Skall ej hvila en dag Öfver grånande hår. Och du själf är så fri Som ditt härliga ljus, Och en värld är ditt hus, Men du ryms ej däri,-- Och ditt barn är en slaf!

Och du rörs ej däraf, Att ej spiror och guld, Att ej seger och ljus Är hans saliga lott, Men bekymmer och sorg, Men blott mörker och grus Är det arf, som han fått Från sin fäderneborg,-- Och den är dock så full!

Och ej mejas den säd, Som ur intet du väckt På omätliga fält. Och ej murknar det träd, Som i kaos du ställt, Fast det byter om dräkt. Och din värld är så vid Och så skön och så säll, Och den mäts ej af tid, Och dess strålande dag Skall ej skåda sin kväll, Men en bubbla är jag!

Och förmåga jag fick Att beundra din prakt, Men ej mer, men ej mer, Men att fatta den ej. Och du lockar med makt Mot din himmel min blick, Och jag trängtar och ser,-- Men jag hinner den ej!

Så jag tänkte. Då stod Vid min sida en ros I den höstliga vind, Och förspilld var dess blod Och dess fägring sin kos Och förbleknad dess kind.

Men en irrande fläkt Kom från kullen och slog Med sin vinge en gång Den förtynande blott, Och dess stängel blef bräckt, Och hon böjdes och dog. Och jag märkte uppå, Hur hon somnade godt, Fast dess slummer blef lång,-- Och då tänkte jag så:

Se, hvi klagar väl jag Öfver våld, öfver väld I den Eviges lag? Som en främling blott, ställd I mitt jordiska frö, Skall jag blomma i tvång, Men det tvång, jag bebor, Är det sällaste tvång, Ty en gång skall det dö,-- Och jag hoppas och tror.

KÄRLEKENS FÖRBLINDANDE.

Späd ännu låg kärleksguden I den ömma modrens armar, Lik en stjärna, som om kvällen Du i källans sköte såg. Eterns silfverglans sig sänkte Dagglik ned uppå hans panna, Och en evig färg af rosen I hans kinder gömde sig, Medan läppen log, omfläktad Af Olympens nektarångor, Och de drömda segrars glädje Lekte oskuldsfull på den.

Paphos drottning, fröjdbetagen, Göt en tår i känslans fullhet Och i gossens spegelöga Såg sitt anlete och log. "O", hon suckar, "må beständigt Till ett minne af min sällhet Samma bild i samma öga Genom världen följa dig."

Nu, hvem undrar väl, att Eros Sväfvar ibland oss förblindad, Fast hans blick ej skyms af bindel, Ej af mörkrets skuggor höljs? Äfven ibland öknens törnen Ser han blott Olympens salar Och i trollets armar äfven Endast huldgudinnans bild.

FLICKANS KLAGAN.

Hjärta, hjärta, hade jag dig framför mig! Låge du, oroliga, i min hand här, O, då skulle hastigt min trogna omsorg Bringa dig lugnet!

Som en mor sitt barn, jag dig skulle gunga, Föra, sakta vyssjande, fram och åter, Tills du upphört klaga och nöjd din plåga Glömde i sömnen;

Men nu bor du slutet i barmens fängsel, Otillgängligt stängdt för hvar vänlig hyllning, Blott för honom blottadt, som oupphörligt Rubbar din hvila.

TILL ORON.

Ja, ljufva oro, längta, o längta än! Af ingen glädje, vore den än så rik, Af ingen bräddad njutning lugnad, Sucka mot sällare fröjder ständigt!

Nyss var din önskan endast en vänlig blick Af tärnans öga;--nu, då hon skänkte den, Stig högre och begär dess först Himmelska kyssar och strid och tråna.

Och när på purpurläppen ej blomstrar mer En enda ros, hvars nektar du icke sög, Så skynda blott att nya skördar Under den svällande slöjan åtrå.

Ja, hulda oro, härska med dubbel kraft I mina ådror; dikta vid hvarje ny Eröfrad segerkrans en annan, Vinkande ädlare än i fjärran.

Dig må den slappa dåren förbyta mot Ett lik af sällhet, som han benämner frid, Och i sitt skal af lugn och dvala Kräla, en mussla, på ödets stränder.

Jag älskar dig!--Hvem är det, om icke du, Som tvungit mig att söka det öppna haf Och med dess böljor, med dess stormar Jublande kämpa om lifvets fröjder?

Du skall mig följa, saliga ängel, du Skall egga mig att njuta min lefnads dag, Och när den sluts, skall du i grafven Jaga mig opp ur min domning åter.

Och ofvan solens bana och stjärnornas Skall du mig följa,--skall i min himmel än Vid salighetens tömda mjödhorn Lära mig skönare världar drömma.

DEN ÄLSKANDE.

Solen bärgas, skymning nalkas, Nejderna af daggen svalkas, Rosenvingad sväfvar kvällen Till förtrogna dalar ner. Sårad af Cupidos pilar, I sitt öppna fönster hvilar Selma och från trånga cellen Utåt fältet ser.

Intet ljud af älskarn höres, Intet vänligt budskap föres Till den ömma flickans öra Om hans lätta ankomst än.-- Ser hon, smäktande och trogen, Bort mot ängen, bort mot skogen, Endast skuggor där sig röra, Flyktande igen.

Tårar skymma hennes blickar, Hjärtat klappar, pulsen pickar, Tysta suckar smyga sakta Från dess läppar då och då. Men förgäfves,--svaret dröjer; Hvad hon döljer, hvad hon röjer, Endast skälmska fläktar akta Flyktigt däruppå.

Håret fladdrar, spridt i vinden, Lätta flammor färga kinden, Hvita skuldror skälfva nakna Under daggens kulna regn. Himlen mörknar,--tärnan fasar, Skurar smattra, stormen rasar. Grymme, skall hon länge sakna Än ditt varma hägn?

Hvar minut ett hopp föröder, Och hon fryser, och hon glöder, Nu ett rof för känslans lågor, Och för nattens vindar nu. Slöjans skygd är öfvergifvet, Ingen gördel fängslar lifvet, Fria svalla barmens vågor; Yngling, hvar är du?

Men han kommer.--Jubla, tärna! Lifligt, som en klarnad stjärna. Bröt han fram ur parkens galler, Och mot dig hans kosa sträcks.-- Redan står han säll vid målet, Sakta rasslar nyckelhålet, Fönstret sluts, gardinen faller, Matta lampan släcks.

TILL MIN SPARF.

Dig sköter jag, min lilla sparf, så gärna Och räknar väl ibland Med tårar i mitt öga hvarje kärna, Du plockar ur min hand.

Jag älskar dig, fastän din fjäderslöja Af ingen fägring ler; Jag känner dig, fast ej din näbb kan röja Den ton, ditt inre ger.

Din skrud är mörk som natten, och din tunga Är stum och tyst som den. Du kan ej glimma, och du kan ej sjunga, Du kan blott vara vän.

Dig kallar mången ful och undrar öfver Att jag dig äga vill; Men du är öm och trogen,--hvad behöfver, Hvad fordrar jag väl till?

Då andra gäcka dina enkla kläder, Ser du på mig så huld, Och jag ej gåfve från din kropp en fjäder För pärlor och för guld.

De prisa siskans driller, de behjärta Kanarierns gälla röst;-- Jag sökte blott en varelse, ett hjärta Att värma vid mitt bröst.

Ej kärleken vid ytans glitter dröjer, Ej mättas han däraf; Hans vällust är den tacksamhet, han höjer, Den sällhet, som han gaf.

När du i menlös glädje pickar stilla Den hand, du sitter på, Belönar du ej då min vård, du lilla, Är du ej vacker då?

Förtroligt skall jag söka att besälla Din lefnads snabba vår, Och när du dör, skall på din graf jag fälla En blomma och en tår.

BEGRAFNINGEN.

Tempeltornets dystra klockor hördes, Mot dess port en svartklädd skara rördes, Och en yngling, skördad ifrån våren, Buro de på båren.

Sakta sänktes slumrarn ned i mullen, Fredligt rundades ånyo kullen, Och ett enkelt kors blef ställdt af sorgen På den trygga borgen.

Nu, när lifvets sista gärd var slutad, Bröt det tysta tåget opp,--men lutad Mot en alm, som sig i nejden höjde, Kvar en flicka dröjde.

Och hon dröjde där, tills allt blef öde; Då till grafven gick hon, till den döde, Och en lilja, som hon bar i handen, Offrade åt sanden.

Och den trogna satt och grät på stället Än, när solen sjunkit bakom fjället Och den bleka, nattomhöljda stjärnan Uppgick öfver tärnan.

Nästa morgon blef hon än där funnen, Men dess tårekälla var förrunnen, Och mot korset, som hon slöt med armen, Slog ej mera barmen.

TILL FRIGGA.

Mig ej lockar din skatt, Afrikas gyllne flod! Ej din pärla jag sökt, strålande ocean! Friggas hjärta mig lockar, Röjdt i tårade ögats dagg.

O, hur ringa för mig vore en gränslös värld, Med dess solar af guld, med dess demanters sken, Mot den värld, jag med henne Hänryckt gömmer i sluten famn!

Hvad af stoftet hon länt, hvad hon af himlen har, Kan jag skilja det mer, än på vår sommarsky Hvad blott aftonen målar Eller morgonens blomsterhand?

Tanke svindlar och syn, när i dess blick jag ser, Liksom såge jag ned i ett omätligt djup, Tills jag spritter ur dvalan Vid en kyss af dess purpurmund.

Säg, hvar fostrades du, leende ängel; säg, Tills du sänkte dig ned och åt ditt rosentjäll Gaf gestalten af Frigga, Att försköna min vandring här?

Mulnar banan ibland, skjuter ett törne fram, Suckar anden en gång, tryckt af sin bojas ok, O, hur saligt att ila I den älskades armar då!

Jorden smeker min fot, ljuf som en vårvind där, Lifvets fjättrande tyngd lätt som en bubbla känns, Och af svallande pulsar Vaggas själen till gudars ro.

UNGDOMEN.

Bland de makter, som på jorden trona, Bär blott vanskligheten säker krona; Döden kan ej störtas, kan ej skona, Och hans lia rostar ej.

Yngling, bäfvar du för härjarns spira, O, så lär att stundens högtid fira! Vet, en evighet af lif kan spira I ett enda ögonblick.

Jord och himmel äges af minuten, Jord och himmel kan i den bli njuten; Hög och rik och gränslös, fast förfluten, Kan den bli hos minnet kvar.

Men ej tanken dock, af lagar bunden, Känslan är den makt, som adlar stunden, Känslan ensam skördar i sekunden Mer än tusen sekler sått.

Jubla, yngling! Gudalånet blommar Än i dina pulsars varma sommar; Än uti ditt hjärtas helgedomar Lefver känslan stark och ung.

Men de flykta, men de domna sakta, Dessa stunder, som din sällhet vakta; Åldern nalkas, yngling, lär att akta Skänkerna af lifvets vår!

Njut, så länge än din majdag varar! Ingen blomma höstens stormil sparar, Ingen blid, förtrolig sol förklarar Vinterns långa, kulna natt.

Hvarför skulle du i fåfäng möda. Glädjens enda, korta dar föröda? Hvarför med ditt friska hjärtblod föda Slumpens och bekymrens nyck?

Kärleken dig manar;--hör du buden Af den späda, segerkrönta guden? Ej blott tärnan famnar du i bruden, Alla världar famnar du.

Rankan svajar, purpurdrufvan blöder, Glädje blott i hennes nejder glöder, Kungasalig vandrar tiggarn, bröder, Under rankans krona böjd.

Älska, yngling!--Hjärtats lågor svalkas; Drick!--En vinter utan drufvor nalkas; Lef och gläds och njut och le och skalkas! Frost och domning följa sen.

DEN VÄNTANDE.

Hur lång ar vägen? Kort för det friska sinnet, Men lång, ack, lång för det sjuka hjärtats väntan. När skall hon komma, när skall den hulda sjunka Säll i min svallande famn?

Hit skall hon nalkas, valde hon än att nöta På skogens sandiga stig den späda foten, Hit, om hon älskat böljan och djärf i jullen Klyfver den spelande våg.

Från uddens häll, i skygd af den krökta tallen, Vill jag en spanande blick i växling sänka På stigen än och än på det spegellugna Sundets bestrålade längd.

Här vill jag lyssna;--tystnen, o sångarinnor I skogens toppar, er sång begär jag icke; Nej, blott ett sakta ljud af ett årslag fjärran Eller den älskades steg.

Förgäfves! Ej ett bud från den hulda stillar Mitt öras längtan; blott finkens driller domna I nejdens lugn, och stundom i ekos sköte Gökens melodiska suck.

Ser jag mot skogen, ser jag en hjord allenast Af rädda får, som i damm tillbaka vända; Ser jag längs böljan;--endast en skara måsar Glimmar i aftonens brand.

Men du, hvars ögas strålar på en gång famna Planetens segrande lopp, atomens dvala, Säg, förrn du sjunker, glödande sol, hvar är hon? Säg, hvar den älskade är!

Förgäfves! Lik en kung, från din höga bana Kringströr du håfvor, men hör ej barnens suckar; Åt mig, som tigger endast ett svar om henne, Skänker du strömmar af guld.

Hvem skall jag fråga? Månne den muntra lärkan, Som nyss med bärgade vingar sjönk ur molnet? Hvad? Eller höken, där han med spända segel Sköter sin luftiga jakt?

Ack, hvarje pulsslag öker mitt kval, min saknad; Förrädiskt nära bedragna sinnen hoppet, Och hoppet åter blåser med falska läppar Låga i kärlekens glöd.

Ej svalkar aftondimman, ur viken stigen, Ej daggens yppiga skur mitt hjärtas trånad, Ej nattens vind, som, susande kringom klippan, Smeker min kyliga lock.

Till hvila går naturen, alltmer förbreder Den tysta skuggan sitt täcke öfver jorden; I hvarje blomma sväller en stilla brudsäng; Ensam försmäktar blott jag.

FÄRD FRÅN ÅBO.

Ren fladdrar seglet, jullen är lossad ren. I styret fattar ynglingens säkra hand, Och skön och rodnande i stäfven Sitter vid åran en landtlig tärna.

Ej tyngs den lilla, vaggande båten mer Af mjölk och frukter; stäfvorna tömda stå, Och kram och högtidsdräkter gömmas Nu i den städade äppelkorgen.

Men aftonvinden lefver ånyo opp, Och Auras vimplar peka mot fjärden hän, Och seglet fylls, och afsked vinkas Glädtigt åt jullarnas mängd vid stranden.

Och nu, o stad, farväl, och ett långt farväl! Snart skall jag mer ej skåda ditt stolta prål, Ej mera höra dina vagnars Dånande larm på de fulla torgen;

Men vandra ostörd kring i en lugn natur Och se dess prakt, ej rubbad af mänskohand, Och lyssna säll till bygdens tungor: Fåglarne, eko och silfverbäcken.

Ren öppnar mot oss fjärden en vidgad famn. På afstånd ser jag stranden af Runsala, Där mellan sekelgamla ekar Nymferna vårda Choraei källa.

Frid med din aska, skald från mitt fosterland! Som jag du ofta vaggat på Auras våg Och ofta, ofta längtat åter Hän till din dal och dess gröna vakter.

Men kosan styrs mot öster;--den långa sjön Står som en ändlös spegel för ögat fram, Och hvita såsom svanor klyfva Segel vid segel dess blanka yta.

Men solen sjunker, vindarne tyna af, I skogen somna ljuden af fåglarne; Blott här och där en bygdens tärna Lyfter sin åre och ler och sjunger.

Men lifvets glada dröm vid naturens barm Och hjärtats längtan och tärnans blyga kval Och hoppets fröjd och minnets vällust Sväfva i tonernas famn kring sunden.

Det mörknar ej, det ljusnar ej,--härligt hvälfs En natt af silfver, bytt mot en dag af guld, Kring jullen, där den sakta nalkas Fjärden, som klyfves af Lemos udde.

Med fröjd och vemod ser jag de nejder nu, Där du, begråtne yngling, din lager bröt, Där, Ramsay, du kring skyddad fana Samlade flyende kämpar åter.

Med vemod, när jag tänker: du togs så ung Från hoppets sköna värld, från ditt kämpalif; Med fröjd dock, när jag tänker: hjälten Blödde för äran och fosterlandet.

Ännu med vördnad tycker sig skärens son I skumma nätter skåda din vålnad där Och, allt som strandens granar susa, Höra din manande härskarstämma.

Så styrs bland lugna minnen vår glada färd, Tills Vapparns vida fjärd är tillryggalagd Och sundet med sitt tempel fjärran Bjuder oss in i sitt trånga sköte.

Där ser jag kullens grönskande björkar ren;-- Min sällhets stumma vittnen, jag hälsar er Och dig, o hydda, byggd på stranden, Ärnad åt mig för den korta sommarn.

Mottag mig nu och låt mig en vingad stund Bland sömn och drömmar bo i din stilla famn! När första morgonstrålen glöder, Väntar mig Frigga på kullen redan.

HVAD JAG ÄR SÄLL!

Hvad jag är säll!--I lifvets morgontimmar Kring hoppets blanka sjöar sväfvar jag, Lik seglaren, som i sin julle stimmar På vikens spegellugn en sommardag; Hvarthelst han ser, en löfprydd kulle skälfver, En blomrik tafla tindrar för hans syn, Och strålfull himlen sig där ofvan hvälfver, Och strålfull ler den under vattnets bryn.

Hvad jag är säll!--Stå icke jordens länder, En gränslös bana, öppen för min gång? Har jag ej skatter nog i mina händer, Min stämda lyra och min glada sång? Har jag ej språk, som talar till en annan, Om än bland söderns nakna barn jag gick: Det friska lugnet på den ljusa pannan Och kärlek i det fria ögats blick?

Hvad jag är säll!--I tusen former dansar Det sköna idealet kring min stig, Och äran står vid vägens slut med kransar Och vinkar leende och kallar mig. Odödlighetens lugna sol förgyller Det mål, jag söker, trånande och varm, Och ingen låg, föraktlig tvekan fyller Min djärfva, stolta, ungdomsfriska barm.

Hvad jag är säll!--En trogen flicka delar Min ömhet, mina minnen och mitt hopp. Finns någon fröjd, som i min lycka felar, Den söker jag i hennes armar opp. För hennes blickars oskuldsfulla värma Uppblomstrar härligt mina känslors vår, Och såsom fjärlar hennes kyssar svärma Omkring det eden, i mitt hjärta rår.

Hvad jag är säll!--När lifvets morgon viker, Står mig dock lyrans milda tröst igen. Hvad jag är säll!--När äfven lyran sviker, Har jag kanske ett namn till tröst för den. Men om af ryktets tunga jag förglömmes, Är mig likväl min hulda flicka kvar; Och om ock hon för mina blickar gömmes, Har jag dock minnet än af hvad jag var.

MÖTET.

Hon stod vid hasselhäckens dörr, Den flicka, som jag älskar mest, Och hennes blick, så yster förr, Var nu med stilla vemod fäst På tufvan, där förleden kväll Hon vid min sida satt så säll.

En tårbegjuten ros hon bar, Ett minne, som jag skänkte där. Hon trodde, att jag fjärran var, Och jag var henne dock så när; I närmsta buske gömd jag låg Och tårades och såg och såg.

Där stod en björk från fordomtid Och grönskade och växte fritt; Den bar min flickas namn,--bredvid Bar den i ljusa barken mitt. Tätt till hvarann jag båda skar En afton, då jag ensam var.

Det var så kärt för hennes håg Att se dem vara dag från dag.-- Nu stod hon suckande och såg Den flydda vännens kända drag Och skref, en sorgsen vers dit ner Ur Ingborgs klagan af Tegnér.

Och jag blef tyst och gömd ändå Och lät min flicka plåga sig. Det var så ljuft att tänka på De kval, den hulda led för mig; Blott därför var jag otacksam Och skyndade ej genast fram.

Men fjäriln flög till blommans knopp, Och blomman gaf sin purpurmund; Och trasten sjöng i björkens topp, Och hennes make kom på stund; Då nämnde jag min flickas namn, Sprang opp och flög i hennes famn.

TILL EN FLICKA.

Flicka, säg hvad magiskt tvång det är, Som mig ständigt till ditt hjärta jagar? Säg mig, hvarför längtar jag att där, Endast där fördrömma mina dagar?

Hvarför är den sköna helgedom, Där naturen som prästinna dröjer, För min blick så stel, så glädjetom, Om ej dig jag bland dess under röjer?

Såsom jag i stoftets bojor snärd, Såsom jag ett rof för ödets bölja, Är för mig du mera än en värld, Fast den minsta buske kan dig dölja.

Hulda, länge, innan dig, jag såg, Var jag älskad, älskande tillbaka; Ofvan molnen, där mitt hemland låg, Ägde jag förut en dyrkad maka.

Rikare var hennes barm än din, Hennes kyss var mera full att njuta; Vid som himlen var dess famn, och min Var dock ej för trång att henne sluta.

O, hur mönstrar jag ej mången gång Dessa minnen ifrån fadershuset! Hvad jag älskat såsom fri en gång, Älskar jag ännu, fast smidd vid gruset.

Flicka, ej din tjusande gestalt, Färgen ej på dina rosenkinder, Nej, en kärlek till det stora allt Är den makt, som vid din famn mig binder.

Jord och himmel äger jag i dig, Kan i dig blott till mitt hjärta pressa; Undra därför ej, att du för mig Är så dyr, så dyr som båda dessa.

DEN TILLFRISKNANDE.

O, låt mig sitta tyst på din bädd och skåda, Hur våren sakta spirar ur vinterns dvala Och purpursmyckad, blomsterbekransad åter Lofvar mig gladare dar.

Jag satt ej längesen vid din sida, flicka; Din hy var härjad då och ditt öga mulnadt, Och dödens blekhet låg som en dyster drifva Öfver ditt anlete bredd.

Nu har han flyktat. Leende strålar åter Mot mig din hulda blick som en klarnad majsol, Och på de blida kindernas värma svälla Rosor och liljor igen.

Och alla löjen, alla de små kariter, Som skrämda flögo unnan den kulnes spira, Församlas åter, än kring din ljusa panna, Än kring din yppiga mun.

De täckas lekar vill jag en stund betrakta, Hur, fjärillikt, de hylla hvar nyfödd skönhet, Tills själf med fjärilns mod jag mig lifligt sänker Ned för att leka bland dem.

För hvarje tår, jag göt på din vinter, flicka, Skall då din vår mig skänka en vacker blomma; För hvarje suck, din bleknade läpp mig kostat, Ger mig den friska en kyss.

VAGGSÅNG FÖR MITT HJÄRTA.

Sof, oroliga hjärta, sof, Glöm, hvad världen har ljuft och ledt! Intet hopp din frid förstöre, Inga drömmar din hvila!

Hvarför ser du mot dagen än? Säg, hvad väntar du mer af den? För de djupa sår kanhända Någon helande blomma?

Arma hjärta, slut ögat till! Dagens rosor du pröfvat nog; Blott i sömnens dunkla lustgård Gror den stängel, dig läker.

Sof, som liljan, hon slumrar bort, Flyktigt bruten af höstens vind. Sof, som hinden, tyngd af pilar, Somnar in och förblöder.

Hvarför sörja förflutna dar? Hvarför minnas, att sällt du var? En gång måste våren vissna, En gång glädjen, o hjärta!

Äfven du har din majdag sett; Hvad, fast icke den evig blef! Sök blott ej dess milda låga Än bland vintriga skuggor!

Minns du sällhetens stunder än? Lunden grönskade, fågeln sjöng, Och ditt kärleksfulla tempel Var den doftande kullen.

Minns du famnen, som slöt dig där? Minns du hjärtat, som sökte dig? Minns du än den kyssbetäckta Läppens domnande eder?

Då, när öga i öga såg, Känsla speglad i känsla låg, Då var tid att vaka, hjärta, Nu att slumra och glömma.

Sof, oroliga hjärta, sof, Glöm, hvad världen har ljuft och ledt! Intet hopp din frid förstöre, Inga drömmar din hvila!

BARNDOMSMINNEN.

Jag minns en tid, jag minns den hvar minut, Då lifvets maj på mina kinder glödde Och i min späda barm en ros slog ut, Hvars fägring inga stormar än förödde.

Hur säll jag lefde i min oskuld då, Lik morgonstundens första fläkt i dalen! Min fröjd var ren som ljuset i det blå, Och lätta såsom daggens pärlor kvalen.

Då tycktes glädjen bo i hvar gestalt Och jorden le, liksom af änglar buren, Och vindens susning, bäckens sång och allt Var barn som jag och lekte med naturen.

Men snart du flydde, sköna barndomsvår, Att aldrig värma detta hjärta mera. Ack, lundens fägring knoppas år från år, Men lifvets blomma en gång och ej flera.

Förgäfves, sen dess, purpur tynat af, Du vattnar hennes rot med tårefloder; De bleka bladen söka blott en graf, Och stängeln sjunker mot sin kalla moder.

O, snart ju ila dessa stunder bort, Som offras här åt sträfvandet och hoppet! Då mänskans bana mättes ut så kort, Hvi skall dess glädje vissna under loppet?

Mot dig jag blickar, tid, som har förgått, Som seglarn på sin sörjda strand tillbaka; Ack, le och njuta, det var barnets lott, Och ynglingens är strida, och försaka.

Hvad är den värld, som ljusnar för mitt hopp, Den palm, hvarom min djärfva aning talar, Emot den hydda, där jag växte opp, Och kransarna uti min barndoms dalar!

Dock klagar icke jag.--Den fröjd, som var, Skall hjärtats dufvobud ej återfinna; Blott, ljufva minne af förflutna dar, Blif du min trogna följeslagarinna.

Kanske ännu vid vägens slut en vän För den af bördor tyngda vandrarn ömmar, Kanske att ålderdomen ger igen Min forna frid och mina barndomsdrömmar.

När, böjd mot stafven i min matta hand, Jag ser det rum, där inga sorger agga, Då skall jag stappla nöjd till grafvens rand Som fordom mången afton till min vagga.

VID EN VÄNS DÖD.

Förgänglig var då den sälla lott, Mig brydde; Lik vårdagsfläkten den smekte blott Och flydde. Ack, ljuft jag drömde, Jag mig förglömde; Men snart kom den, som min glädje gömde I grafven.

Hur kärt, hur ömt jag än nämner dig, Du flydda, Du hör mig ej, du ej öppnar mig Din hydda; Min tår ej räcker, Min suck ej väcker Det bröst, som stoftet och natten täcker I grafven.

Dock, ömma vän, fast för ödets slag Jag dignar, Min sorg är ljuf, och min smärta jag Välsignar; Ty du har vunnit Och friden hunnit: Det lugn, jag mist, du fördubbladt funnit I grafven.

Ja, lycklig du, som din staf har fällt Och somnat; På jorden är blott det hjärta sällt, Som domnat. Mot ödet, tiden, Mot stormen, striden, Hur lugn är hvilan, hur djup är friden I grafven!

Sof, sälla ande, från flärden skild Och kvalen, Sof sött som daggen, om kvällen spilld I dalen; Tills gryningsstunden Bestrålar runden Och väcker slumrarn ur morgonblunden I grafven.

Det frö till lif, som i mänskan göms Af ljuset, I mörkrets fjättrar ej evigt glöms I gruset. Hvad döden fäller, Han återställer, Och knoppen blott, hvarur blomman väller, Är grafven.

ÖFVER ETT SOVANDE BARN.

Hur säll i vaggans famn du hvilar än, Hur obekant med villorna och flärden! Din bädd--af modershand bereddes den, Din ro--af syskon från den högre välden.

Som morgonlugnet kring en källas blå, Så frid din lefnads oskuldsbölja söfver; Ty tidens vinge slog ej än därpå, Och ödet gick ej än med storm däröfver.

Du ler:--o, röjdes dock en gång för mig Den bild, som leker i ditt slutna öga! Det är ej jorden än; som tjusar dig, Det är ett minne från det fjärran höga.

Sof, späda barn! Hur ljuf är ej din lott, Med blommans lif att hjärtats lif förena! I dina blickar härske slummern blott Och drömmens ängel i din barm allena!

PÅ ETT BARNS GRAF.

Hvem mätte ut din strid så kort, Säg, späda barn, som slumrat bort Från jordens fröjd och smärta? Dess vår du endast skåda fick, Dock bodde tårar i din blick Och oro i ditt hjärta. Nu är ditt lugn dig återställdt, Nu sofver du så djupt, så sällt, Som under snö och ilar Den fallna blomman hvilar.

Den lott är ljuf, den seger skön, Att ren till dagens fulla lön För morgonväkten fällas. Ack, mången gick i sorgens dal, Som såg det gry, betryckt af kval, Och fridlös såg det kvällas, Men kom ej såsom du likväl Med ren och obefläckad själ Vid Herrens vink ur kvalmen Till skuggan och till palmen.

LIF OCH DÖD.

Lifvets ängel satt på skaparns högra arm, Nedanför låg jorden i sin barndom än; Och den Högste såg ifrån sin höjd med harm Ren den första synd, som växte opp på den.

Flyg, så sade Gud till lifvets ängel då, Straffande till jordens skuldbehöljda dal! Ingen fröjd skall evigt blomma mer därpå, Intet väsen fly förgänglighetens kval.

Och Guds sändebud flög ned till syndens land, Svingande sin lia, som hans herre bjöd; Och när stoftets son såg spåren af hans hand, Nämnde han förskräckt den ljusa ängeln Död.

Och den höge skördarn skonar ej.--Hans glaf Krossar örtens ringhet, krossar ekens prakt. Hög och låg och rik och fattig, kung och slaf, Alla bäfva för hans allvar, för hans makt.

Men utaf de offer, som han fäller här, Samlar han det ädla, som låg gömdt i dem, Skiljer det från grusets smitta blott och bär Allt försonadt åter till sin Gud, sitt hem.

TILL DEN ÅLDERSTEGNE.

Sörjer du en tid, som är förfluten, Ädle gamle, där du tyst och sluten Skrider fram i ålderns kulna dal? Tänker du med saknad på de stunder, Då du närde känslans rika under Och den ungdomsvarma pulsen svällde Än af salighet och än af kval?

Ingen vällust spirar på din bana Kärlekens och ärans djärfva fåna Svajar fjärran från din öde stig; Nöjets blida, balsamfyllda fläktar, Flickans rosor och pokalens nektar Lifva sjuklingen och lifva slafven, Ack, men lifva icke mera dig.

Löna dig för mödorna och striden Dessa lemmar, stämplade af tiden, Denna längtan, som sitt mål ej hann? Eller gömmer det förödda tjället Någon njutning, någon skatt i stället För den glädje, som kom in med våren Och som gäckande med den försvann?

Ja, i djupet af ditt inre väcktes För hvar trånad, som af tiden släcktes, Högre nöjen, renare begär. Ack, vi skåda blott din yttre slöja, Blott de fåror, som din panna plöja, Icke fridens ängel i ditt hjärta, Ej det eden, som han skapat där.

Se, när dagens purpurlågor glimma, Tjusar än en guldbestrålad dimma, Än en blomma, i sin knoppning röjd. Först när solens milda flamma bärgas, Flyr det bländsken, hvaraf gruset färgas, Och i oförgänglig skönhet tindrar Då det stjärnbeströdda fästets höjd.

Så, när ålderns långa afton skymmer, Flykta själens jordiska bekymmer, Och dess himmel går förklarad opp. Är det svårt att lifvets dag försaka, Kan du önska dig dess glans tillbaka, Då din kväll är ljus som stjärnerymden Och omätligt såsom den ditt hopp?

Allt, hvad fordom du som ljufvast tänkte, Allt, hvad sträfvandet och lyckan skänkte, Står ett bleknadt intet för din syn, Som för vandraren på Alpens höjder Dalens dofter, fjärilar och fröjder, När han fjällets fria hjässa hunnit Och af eter svalkas ofvan skyn.

O, hvad är den sällhet, här vi söke? Blott ett blomstersmyckadt troll, ett spöke, Ur sin natt af fantasin befalldt. Trånfull sträckes famnen till dess möte, Jublande vi sjunka i dess sköte, Men som rök omsluter oss fantomet, Fridlöst, mulnadt, gycklande och kallt.

Lycklig du, som flärden mer ej dårar; Lögnerna af jordens falska vårar Har du lärt att fatta med förakt. Inga skiften nå ditt trygga läger, Hvad du hoppas, hvad du sökt och äger, Fostras ej i dödlighetens parker Och förvissnar ej med deras prakt.

Skygd mot villorna och mot passionen Och ett minne, huldt som harpotonen, Och en graf, som vinkar och som ler, Och en röst, som bakom grafven talar, Kallar, bjuder, tröstar och hugsvalar: Där den sällhet, som du eftertraktar Och som åldrens stilla bana ter.

Hell dig! Undan stormarna och åren, Hög och segrande i silfverhåren, Vandrar du mot evighetens rand, Seglarn lik, som, ren af lugnet vaggad, Ser på afstånd oceanen fradgad Och med glädjens hvita vimpel hälsar Stränderna utaf sitt fosterland.

BARDEN.

I dalens famn förflöt hans barndomstid, Hans lif var lugnt som källan vid hans hydda. Hvar nyfödd dag kom rik af hopp och frid, Och ingen oro tog han från den flydda.

Han själf ej drömde om sin framtid än, Och ingen anade hans kall med åren. Hans värld var trång; dock storhet fanns i den, Och skönhet väcktes äfven där af våren.

Och obekant och sluten i sig själf, Men med en jättelik natur förtrogen, Han lärde kraftens språk af bygdens älf Och saknadens af bäckarna och skogen.

Där såg han klippan trygg bland stormar stå, En bild af mannens mod, en bild af hjälten, Där lyste kvinnans själ ur himlens blå, Och kärlek slog i blommor ut på fälten.

Så ammades han opp, hans håg blef stor, Hans barm bekant med fröjderna och kvalen; Han tog farväl af hydda och af mor Och gick med lyrans skatt ur barndomsdalen.

Och genom världen drog han med sin sång, Till hvarje slott, till hvarje koja bjuden. Han sjöng,--och slafvar glömde bojans tvång, Och kungapannor klarnade vid ljuden.

Och stod han hög i borgens rund ibland, Förmälande en djärf bedrift med tonen, Då lyste drottens blick som stjärnans brand Och riddarsköldar dånade kring tronen.

Och tärnan satt och hörde på hans röst Med ögon, på den stolta skaran vända, Och hennes kind blef röd, och hennes bröst Bestormades af känslor, förr ej kända.

Så sjöng, så lefde han i lifvets vår, Och så i lifvets sköna sommarstunder, Tills tiden kom med vinter till hans hår Och åldern blekte kindens ros därunder.

Då gick han åter till sitt hem och tog Ännu en gång sin lyra där i handen Och grep en djup ackord på den--och dog Och gaf åt andens fosterbygder anden.

Nu grusas vården öfver bardens graf, I sekler ren hans aska bott där inne; Men sången flyger öfver land och haf, Och hjärtan glöda vid den ädles minne.

TILL TRÅNADEN.

För jordens gudar höjer jag ej sången; Jag bringar offret af min lyras röst Åt trånaden, åt den förgråtne fången, Som gömd och okänd ammas i mitt bröst.

Där mellan lifvets sorger bor den höga Med dunkla forntidsminnen i sin barm, Och tårar svälla i hans mulna öga, Och tomhet famnas af hans sträckta arm.

O, hvarför kan jag ej hans dar besälla, Ej finna svalka för hans hjärtas brand! Hvad vinge bär mig opp till ljusets källa Och ger åt främlingen ett fosterland?

Ack! Evighetens håfvor blott försona Den stoltes kvalfullt lågande begär, Och såsom konungen sin stela krona Föraktar ängeln hvarje njutning här.

Och därför ser han, hvar gång östern randas, Med tårar opp mot en förhatad dag, Och därför mäter han hvar stund, jag andas, Och räknar dyster hvarje hjärtats slag.

Haf, tålamod, du gäst från högre trakter! Din pröfvotid är hård, men icke lång; Det blir en natt, som söfver dina vakter Och för dig sakta ur din bojas tvång.

Snart skall du, själf befriad lyfta vingen Och fly från jorden, en förklarad hamn, Och ofvan stjärnorna och ofvan tingen Din himmel nå i fosterlandets famn.

IDYLL OCH EPIGRAM

1.

Flickan kom ifrån sin älsklings möte, Kom med röda händer. Modren sade: "Hvaraf rodna dina händer, flicka?" Flickan sade: "Jag har plockat rosor Och på törnen stungit mina händer." Åter kom hon från sin älsklings möte, Kom med röda läppar.--Modren sade: "Hvaraf rodna dina läppar, flicka?" Flickan sade: "Jag har ätit hallon Och med saften målat mina läppar." Åter kom hon från sin älsklings möte, Kom med bleka kinder.--Modren sade: "Hvaraf blekna dina kinder, flicka?" Flickan sade: "Red en graf, o moder! Göm mig där och ställ ett kors däröfver Och på korset rista, som jag säger: En gång kom hon hem med röda händer, Ty de rodnat mellan älskarns händer. En gång kom hon hem med röda läppar, Ty de rodnat under älskarns läppar. Senast kom hon hem med bleka kinder. Ty de bleknat genom älskarns otro."

2.

Först gå bäckens första bubblor sönder, Först förvissna vårens första blommor; Men din första kärlek, unga hjärta, Öfverlefver länge hvarje annan.

3.

Om sin lycka talade en fästman: "Nästa söndag lyses sista gången, Nästa måndag skall mitt bröllop firas, Nästa torsdag för jag hem min fästmö." Söndag kom,--det lystes sista gången, Måndag kom,--och firadt blef hans bröllop, Torsdag kom,--och hemkom-öl blef bållet, Men ett hemkom-öl med sorg och tårar, Ty till grafvens hem han förde bruden.

4.

Gossen hann till femton år--och trodde Ej ännu, att kärlek fams i världen, Och han lefde fem år till--och trodde Ej ändå, att kärlek fanns i världen. Kom så oförtänkt en bildskön flicka, Som på några timmar honom lärde, Hvad han under tjugu år ej fattat.

5.

Tvenne myrtnar stå i Lauras fönster; Till den ena bär hon vatten ständigt, Men den andra torkar bort i krukan. Hvarför vårdas en och glöms den andra? Ty hon fick dem ej af en och samma, Men den ena af sin unga älskling Och den andra af sin man, den gamle.

6.

När den sköna maj med sippor kommit, Kransa tärnor sina bruna lockar, Skyndande till ringdans kring sin majstång. Under dansen äro alla glada. Glad är den, som bär ett vackert smycke, Glad är den, hvars blomsterkrans är lyckad, Glad är den, som känner kinden rodna. Frågar du, hvem gladast är af alla? Den, som ser sin fästman med i ringen.

7.

Tvenne popplar susa öfver grafven, Där en trogen ynglings aska gömmes, Satta fordom af hans flickas händer. Nu i poppelskuggan springa barnen, Som hon fostrat med en annan make Jaga fjärilar och plocka blommor.

8.

Mellan friska blomster genom lunden Gick den goda flickan helt allena, Och hon bröt en nyfödd ros och sade: "Sköna blomma, om du vingar ägde, Skulle jag dig sända till min älskling, Sen jag fästat tvenne lätta budskap, Ett vid högra vingen, ett vid vänstra, Ena: att han dig dock skulle kyssa, Och det andra: sända dig tillbaka."

9.

I sin fästmans armar grät en flicka Och beklagade sitt hårda öde: "Under sista natten, gode yngling, Brann min hydda, brunno mina hjordar, Allt, ack, allt, hvad jag i världen ägde " Gossen gladdes i sin själ och tänkte: "Har den trogna flickans hydda brunnit, Dubbelt skall hon då min hydda älska; Hafva hennes många hjordar brunnit, Dubbelt skall hon fägnas då af mina; Har hon mistat annat allt i världen, Dubbelt, dubbelt är jag henne dyrbar."

10.

Tvenne finkar byggde bo i parken. Under våren sjöng beständigt hanen, Under sommarn började han tystna, Och om hösten tiger han alldeles. Hvarför?--Ty så länge våren räckte, Tänkte han på maka blott och kärlek; Men med sommarn nalkades bekymmer Om hans bo och om hans späda ungar, Och med hösten kommo kulna dagar Och en längtan blott att flytta hädan.

11.

Fjärlar, I vårens barn, Leende blommor, I, Buskar och gröna trän, Vissnen, o vissnen snart! Bilder af ungdomen, Bilder af kärleken, Vissnen, o vissnen snart! Såld åt den gamles famn, Får jag ej älska er.

12.

"Våren flyktar hastigt, Hastigare sommarn, Hösten dröjer länge, Vintern ännu längre. Snart, i sköna kinder, Skolen I förvissna Och ej knoppas mera." Gossen svarte åter: "An i höstens dagar Gläda vårens minnen, Ån i vinterns dagar Räcka sommarns skördar: Fritt må våren flykta, Fritt må kinden vissna, Låt oss nu blott älska, Låt oss nu blott kyssas!"

13.

Lutad mot gärdet stod Gossen vid flickans arm, Såg öfver slagen äng: "Sommarens tid har flytt, Blommorna vissnat ren; Skön är din kind likväl, Rosor och liljor där Blomstra som förr ännu." Våren kom åter; då Stod han allena där. Flickan var borta,--låg Vissnad i jordens famn; Ängen var grön igen, Leende, blomsterrik.

14.

Minna satt i lunden Och på kransen såg, Som, af rosor bunden, I dess sköte låg, Och en tår föll neder Uppå blomstren då, Men till kransen beder Ömma flickan så: "Sköna, får du stanna På min ynglings hår, Dofta kring hans panna Kärlek blott och vår! Nekar han dig dröja På det ljusa hår, O, då må du röja Minnas gömda tår!"

15.

Ack, natur, hur har jag kunnat Förolämpa dig? Andra har du fägring unnat, Ingen fägring mig. Ofta vid den slutna ringen Jag förskjuten står; På den fula blickar ingen, Ingen vän jag får; Och mitt hjärta slår som andra, Älskar såsom de: Hvarför skall jag ensam vandra Och försmådd mig se?

16.

Trenne råd gaf modren åt sin dotter: Att ej sucka, att ej missnöjd vara Och att icke kyssa någon gosse.-- Moder, om din dotter icke felar, Icke felar mot det sista rådet, Skall hon fela mot de första båda.

17.

Flickan knyter i Johanne-natten Kring den gröna broddens späda stänglar Silkestrådar utaf skilda färger; Men på morgonstunden går hon sedan Dit att leta ut sin framtids öden.

Nu, så hör, hur flickan där beter sig: Har den svarta, sorgens stängel, vuxit, Talar hon och sörjer med de andra. Har den röda, glädjens stängel, vuxit, Talar hon och fröjdas med de andra. Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit, Tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.

18.

Till en källa talte gossen vredgad: "Källa, ängens öga, onda källa! Tusen gånger har min flicka redan peglat i din blåa famn sitt anlet; Men du vårdar ej den hulda bilden, Du förvarar ej min flickas anlet. När hon bortgått, flyktar äfven bilden, Och jag söker den förgäfves sedan. Skall jag straffa dig, du onda källa, Grumla opp din bölja, dika ut dig Och förtrampa dina blomsterbräddar?"

Källan åter bad en bön och sade: "Gosse, hvarför skulle du mig straffa, Grumla opp min bölja, dika ut mig Och förtrampa mina blomsterbräddar? Jag är ju en vattnets dotter endast, Har ej blod och har ej varma pulsar, Älskar ej och älskas ej tillbaka. Värre är att i ditt eget hjärta, I ditt eget hjärtas varma källa Flickans minne sällan varar längre, Än hon står i fägring för ditt öga."

19.

Dottren sade till sin gamla moder: "Får ej nu i höst mitt bröllop firas?" Modren sade: "Låt det bli till våren: Våren, dotter, passar bäst för bröllop, Äfven fågeln bygger bo om våren." Dottren sade: "Hvarför bli till våren? Hvarför passar våren bäst för bröllop, Hvad, om fågeln bygger bo om våren? Hvarje årstid, goda moder, passar Ju för den, som hvarje årstid älskar."

20.

Edvard talade till morgonstjärnan: "Hulda morgonstjärna, himlens dotter, Säg, hvad gör Amanda, när hon uppstått Och kring skuldran kastat lätta slöjan?" Morgonstjärnan svarade och sade: "Goda gosse, när Amanda uppstått Och kring skuldran kastat slöjan, går hon Till sitt fönster, ser på mig och tåras, Och sen vänder hon sin blick mot väster." Edvard åter talade och sade: "Godt är, att hon ser på morgonstjärnan, Det bevisar hennes hjärtas renhet; Godt är, att hon ser på den med tårar, Det bevisar hennes hjärtas vekhet; Men det bästa, att hon ser mot väster, Ty i väster ligger Edvards hydda."

21.

Gossen sade till sin flicka: "Du flyr unnan, goda flicka, Hvarje gång jag vill dig fånga; Men dock säg, säg, fann du nånsin Någon trygg och säker fristad, Förrän i min famn du flydde?"

22.

Till en bondes koja kom en krigsman, Tung af år och vandrande på trädben. Bonden fyllde lugnt ett glas för honom, Bjöd och talte till den gamle knekten: "Fader, säg, hur var det dig till sinnes, När i striden fiender dig omhvärft, Skotten knallade och kulor hveno?" Gamle knekten tog sitt glas och sade: "Såsom dig, när någon gång om hösten Hagel kring dig hvina, blixtar ljunga Och du bärgar tegen för de dina."

23.

Vid en flickas fönster stod en gosse Trenne långa kvällar på hvarandra, Klappade och bad att dock bli insläppt. Första kvällen fick han hot och bannor, Andra kvällen fick han ord och böner, Tredje kvällen fick han fönstret öppnadt.

24.

Under strandens granar lekte gossen Vid en vik af den besjungna Saimen. Honom såg ur böljans salar Näcken, Såg med kärlek på den Sköna gossen, Önskande att honom till sig locka. Då som gubbe steg han först på stranden, Men den muntra gossen flydde honom; Och som yngling steg han sen på stranden, Men den muntra gossen bidde icke; Sist, förvandlad till en yster fåle, Steg han opp och hoppade bland träden. Nu, när gossen såg den muntra fålen, Gick han sakta lockande till honom, Grep i hast hans man och sprang på ryggen, Lysten att en glädtig ridt försöka;

Men i samma ögonblick till djupet Flydde Näcken med sitt sköna byte. Kom så gossens moder ned till stranden, Sökande sitt barn med sorg och tårar. Henne såg ur böljans salar Näcken, Såg med kärlek på den sköna kvinnan, Önskande att henne till sig locka. Då som gubbe steg han först på stranden, Men den sorgsna kvinnan flydde honom; Och som yngling steg han sen på stranden, Men den sorgsna kvinnan bidde icke; Sist, förvandlad till den muntra gossen, Låg han glad och vaggade på vågen. Nu, när modren såg sin son, den sörjde, Sprang hon ut i böljan i hans armar, Lysten att ur vådan honom rädda; Men i samma ögonblick till djupet Flydde Näcken med sitt sköna byte.

25.

Högt bland Saarijärvis moar bodde Bonden Pavo på ett frostigt hemman, Skötande dess jord med trägna armar: Men af Herren väntade han växten. Och han bodde där med barn och maka, Åt i svett sitt knappa bröd med dessa, Gräfde diken, plöjde opp och sådde. Våren kom, och drifvan smalt af tegen, Och med den flöt hälften bort af brodden; Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, Och af den slogs hälften ned af axen; Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt. Pavos maka slet sitt hår och sade: "Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe, Tagom stafven! Gud har oss förskjutit; Svårt är tigga, men att svälta värre." Pavo tog sin hustrus hand och sade: "Herren pröfvar blott, han ej förskjuter. Blanda du till hälften bark i brödet, Jag skall gräfva dubbelt flera diken, Men af Herren vill jag vänta växten." Hustrun lade hälften bark i brödet, Gubben gräfde dubbelt flera diken, Sålde fåren, köpte råg och sådde. Våren kom, och drifvan smalt af tegen, Men med den flöt intet bort af brodden; Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, Men af den slogs hälften ned af axen; Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt. Pavos maka slog sitt bröst och sade: "Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe, Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit! Svår är döden, men att lefva värre." Pavo tog sin hustrus hand och sade: "Herren pröfvar blott, han ej förskjuter. Blanda du till dubbelt bark i brödet, Jag vill gräfva dubbelt större diken, Men af Herren vill jag vänta växten." Hustrun lade dubbelt bark i brödet, Gubben gräfde dubbelt större diken, Sålde korna, köpte råg och sådde. Våren kom, och drifvan smalt af tegen, Men med den flöt intet bort af brodden; Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, Men af den slogs intet ned af axen; Hösten kom, och kölden, långt från åkern, Lät den stå i guld och vänta skördarn. Då föll Pavo på sitt knä och sade: "Herren pröfvar blott, han ej förskjuter." Och hans maka föll på knä och sade: "Herren pröfvar blott, han ej förskjuter." Men med glädje sade hon till gubben: "Pavo, Pavo, tag med fröjd till skäran; Nu är tid att lefva glada dagar, Nu är tid att kasta barken unnan Och att baka bröd af råg allena." Pavo tog sin hustrus hand och sade: "Kvinna, kvinna, den blott tår att pröfvas, Som en nödställd nästa ej förskjuter; Blanda du till hälften bark i brödet, Ty förfrusen står vår grannes åker."

26.

Flickan ägde af sin mor ett minne, Ägde ett med pärlor och demanter Smyckadt spänne af omätligt värde. Kommo tvenne fästmän då till henne. Stolt och rik och mäktig var den ena, Men han friade till flickans spänne. Och den andra, han var blyg och fattig, Men han friade till flickans hjärta. Nu till dottren talte hennes styfmor: "Tag den rike och förskjut den arme! Skönt är guldet dock mot fattigdomen." Flickan grät och vägrade förgäfves. Men den dag, då lysning skulle tagas, Fanns ej flickan mer i modrens salar, Ej på gården, ej bland parkens stammar, Men hon fanns på stranden invid, hafvet. Dit kom hennes mor och hennes fästman, Talande med vänlig röst till flickan: "Följ oss opp till gästabud och glädje, Ty din lysning skall i dag besörjas." Då tog flickan ur sin gördel spännet, Tog det i sin hvita hand och sade: "Se, den litet har, är nöjd med litet; Men den mycket äger, fordrar mera. Tusen år och tusen ren har hafvet Slukat håfvor och förvärfvat skatter, Och det fordrar än mitt gyllne smycke." Så hon sade och långt hän från stranden Kastade sitt spänne ut i hafvet. Men den rike gick förgrymmad dädan, Och förgrymmad ropte flickans styfmor: "Olycksaliga, hur har du handlat? Ingen höghet har du mer att vänta, Intet guld skall skimra i din boning, Och ditt spänne ser du aldrig åter." Men den ädla flickan log och sade: "Hvad är höghet mot min framtids lycka, Hvad är guld emot ett lif med kärlek, Hvad är spännet mot min ynglings hjärta?"

27.

Stor var tavastländarn Ojan Pavo, Stor och väldig ibland Finlands söner, Stadig som en granbevuxen klippa, Djärf och snabb och kraftig som en stormvind. Tallar hade han med rötter uppryckt. Kufvat björnar med sin blotta armkraft, Lyftat hästar öfver höga gärden Och som strån förmätne männer nedböjt.

Och nu stod den starke Ojan Pavo Stolt och väldig uppå lagmanstinget: Midt på gården stod han ibland folket Som den höga furan ibland småskog. Men han hof sin stämma opp och sade: "Finns här en af kvinna född och ammad, Som förmår att hålla mig på stället, Blott ett ögonblick på samma ställe, Den må taga strax mitt rika hemman, Den må vinna mina silfverskatter, Den må äga mina många hjordar, Och med kropp och själ är jag dess egen." Så till folket talte Ojan Pavo. Men förskräckte stodo bygdens drängar, Tigande i nejden af den stolte, Och där trädde ingen fram till honom.

Och med undran och med kärlek sågo Bygdens flickor på den unga kämpen; Ty han stod, den starke Ojan Pavo, Som den höga furan ibland småskog, Och hans öga brann som himlens stjärna, Och hans panna lyste klar som dagen, Och hans gula hår föll på hans skuldror Som ett solglänst strömfall öfver fjället.

Men ur kvinnohopen framsteg Anna, Hon, den skönaste af bygdens flickor, Vacker som en morgon till att påse. Och hon framsteg raskt till Ojan Pavo, Slog omkring hans hals de mjuka armar, Närmade sitt hjärta till hans hjärta, Pressade hans kind mot sina kinder, Och så bjöd hon honom slita lös sig.

Men den starke gossen stod besegrad, Kunde icke röra sig af stället, Utan sade sviktande till flickan: "Anna, Anna, jag har tappat vadet. Du må taga strax mitt rika hemman, Du må vinna mina silfverskatter, Du må äga mina många hjordar, Och med kropp och själ är jag din egen."

SVARTSJUKANS NÄTTER.

FÖRSTA NATTEN.

O du, som sjunker stum och sluten ned Ur molnens rymd på svarta vingar, Förnim den sorgsnes klagan, milda natt, Förnim den olycksaliges förtviflan!-- Hvems är den röst, ur klippans refvor irrar, Lik flodens brusning, lik en suck af hafvet, Ditt tysta, vemodsfria tåg till mötes? Hvems är den stämma, som med ugglans läten Till en förvirrad harmoni sig parar, Beskrattande med återbrutna ljud Din frid, din stillhet, dina vallmodofter? Det är den sorgsnes klagan, milda natt, Det är den olycksaliges förtviflan.

Jag tänkte en gång i en bättre stund: "Förnuftet måste blifva fridens härold Till upprorshopen i min vilda barm." Och se, förnuftet smög sig bäfvande Med palmbeväpnad hand på öde stigar Och kom till kvalens slutna borg, till hjärtat, Och klappade på borgens port och sade: "I, stormande passioner! Hvarför fylla Med ödeläggelse och krig de rum, Där förr I offraden åt mig och lugnet? Bekännen än mitt öfvervälde, hvilen Som oskuldsfulla barn i mitt beskärm, Och lydnaden skall återbringa lugnet, Och lugnet följes blott af goda änglar. Se, hvarför striden, hvarför rasen I? En kvinnas rika blomstergårdar mätta En annan fjärils honingslust;--för er Stå ej de fulla blomstrens kalkar öppna; Men hvarför svärma ständigt kring densamma? Hvad en er nekar, skall en annan skänka, Och lika nektar dricks ur lika blommor. Så talade, vid borgens port, förnuftet.

Då låg bland söfda söner innanför Svartsjukan, kärlekens och hatets dotter. I fridlös dvala låg hon där och sög Ur egen märg en otillräcklig näring Och skärpte sin för dagen skygga blick Och spetsade sitt öra under sömnen. Så hörde hon förnuftets tal vid porten; Försvunnen var i blinken hennes hvila. I hämndfull harm spratt furien opp och tog Ur smärtans koger ett förgiftade svar; Men hvarje pil, som flög från tungans båge, Föll krossad mot förvridna läppar ned, Tills raseriet, dämdt inom dess barm, Bröt fram uti ett hånskratts fulla strömmar.

Ur dvalan väcktes syskonskaran nu: Den bleka plågan och det hemska kvalet Och trånaden, som tärs af evig hunger, Och afunden, som andas pest, och vreden, Som fröjdas af sin blodbestänkta dolk. De väcktes alla, och i modrens spår Framilade den käcka legionen Och bröt med jubelskri till fejd.-- Och nu, du milda gnista, lån af Gud, Du ljusa ängel, som lik solen glädde Min lefnads vår, förnuft, hvad är din lott? Att kufvadt dväljas mellan mörkrets andar I grottorna af mitt förtärda hjärta, Att somna in vid dina bödlars skrål Och vakna opp vid dina kedjors slammer.

Jag sade: "Jag vill anförtro åt dagen Mitt hjärtas ödemark att vederkvickas. Den Gud, som lockar rosen ur sin knopp Och örtens späda frö ur grusets sköte, Den höga, strålbeklädda Gud, som sprider Sitt lif, sin vällust i en död natur Och tvingar stoftets alla myriader Att jubla kring sitt glimmande triumftåg, Den Gud, som hägnade min barndoms blomning, Skall ej förskjuta mig." Så sade jag Och höjde min förgråtna blick mot öster.

Då blef det ljust kring österns rand, och solen Steg opp och stänkte som en mogen drufva Kring himmel, jord och haf sin purpursaft. Och etern drack--och strålade af fröjd, Och böljan drack--och skälfde af förtjusning, Och jorden drack--och kullar, berg och dalar Berusades af drufvans blod och glödde Och väckte sina tusen söfda barn Att tömma morgonens och lifvets fullhet.

Af jubel ljödo nejdens alla eko; Kring fältet sprungo hjordarna, mot skyn Flög fågeln med sin tungas glada offer, Och människan, den sällaste af alla, Gick majestätlig fram med knäppta händer Att digna ned af andakt inför Gud. Då såg jag i mitt bröst och sökte blott En suck att blanda i naturens glädje Och fann mitt hjärta mera tomt än dödens. Med brusten blick, af fasa öfversvämmad, Jag ilade till mina kulor åter, Lik en förirrad natt i dagens famn, Lik molnets skugga, som med oro flyr, Af sjö och land, af höjd och djup förskjuten.

Hvem hör mig, hvem behjärtar mina ord? För hvem skall jag mitt öde uppenbara? Den stela klippan rörs ej af mitt kval, Och natten äger för mitt språk ej öra. En vallfart gör jag till den nejd, där förr Min rika ungdoms gyllne dar fördrömdes. Hvad äger jag på dessa ställen mer? En vålnad lik, jag går bland grafvar här Och vålnader utaf min lefnads lycka. Här står dock hyddan, af sin hängbjörk än Och sina gröna pilar öfverskyggad; Den var ej fordom främmande som nu. På denna bädd af blommor satt jag ofta Vid Minnas sida, målande för henne Vår framtid, full af kärlek och af ljus. Och lutad mot min skuldra såg hon då Med barnslig vällust mot den sköna taflan; Och hvarje oro, om den fanns nå'n gång, Och hvarje tvekan var så lätt förskingrad; Ty brudgum lofte alltid gökens stämma,-- Och lycka väpplingens orakelspråk; Och hon var nöjd igen; hvem denne brudgum, Hvad denna lycka var, förstod hon väl. O Minna, skogsprofetens löfte svek; Men ödets profetior voro sanna. Här ser jag aspen; bär den än mitt namn, I bredd med hennes, i den gröna barken? Här våra popplar; sina rika grenar De slingra kring hvarandra än som förr. Den ena skall beteckna mig, den andra Beteckna Minna;--afgrundslika lögn!

Men jag vill vandra längre, jag vill se Det ställe, där jag tog farväl af Minna, Då hon gick hem att i sin jungfrubur Förgråta tiden af min bortavaro. Och jag flög ut i världen, full af mod, Med hjärta glödande af kärlekens Och af den anade bedriftens sällhet. Här sorlar källan, på hvars strand vi stodo, Och morgonsolen gick förklarad opp; "Se", sade Minna, "gå som den så ljus, Så säll, så stark din bana genom världen Och kom med lugn och värma såsom den Till våra dalar, till din Minna åter." En kyss blott var mitt svar; men mer än löften Och mer än eder sade den.

Och nu, Se, här är häcken, sammanväfd af rönnar Och af syrener; här var möte aftaldt. Här satt jag, återkommen, pulsen slog Af hopp och väntan. Många farors skördar Och många segrars ära, men det bästa, En pröfvad trohets guld, det var den skatt, Jag bar till välkomstgåfva åt min brud. Här satt jag, såg med längtan öfver ängen Och såg och såg igen;--och Minna kom, Men vid en makes arm.--Förgäfves, natt, Förbreder du ditt täcke öfver nejden; Du har ej mörker nog; jag ser ännu Den fasansfulla synen, ser dem komma, Ser honom, med den stela, trygga gången, Och Minna vid hans sida, med förgråten blick Och bleka kinder, härjade af tårar; Ser Minna stappla vid hans sida, lik Den halft förblödda hinden, som vid foten Af altaret mot offerprästens stål Med vemod blickar opp och tigger döden. O, höge Gud! Har icke mänskohjärtat Sin kärlek och sin himmel såsom du? Är det så ringa, att en hand af stoft Kan strafflöst plundra i dess helgedomar? Dock, på min fråga svarar blott det skedda Ett iskallt ja, och mångfördubbladt ljuder Detsamma åter ur min egen barm. Nej, jag vill icke längre dröja här. Till mina klippor, hårda som mitt öde, Vill jag tillbaka vända; intet lif Skräms där af mina suckar, ingen ört Förtvinar där af mina tårefloder, Och minnen af min sorg blott finnas där. I solhvarf ren jag lefvat ibland dem Och längtar åter till min själs förtrogna.

Så långt har det då kommit! O, förut, I vårens, kärlekens och Minnas famn, Hvem hade trott, att ödemarkens klyftor En saknad fristad blefve mig en gång? Ej slår ett hjärta i mitt grannskap roligt. Den trötta vandrarn, bränd af solen, glömmer Sin bördas tyngd, då han mig ser, och flyr Med vingad fot min anblick; själfva glädjen, Så högljudd annars, stämmer ned sin röst Till stilla böner, då min nejd hon nalkas; Och först i fjärran, sen hon gått förbi, Får hon sin sång och sina löjen åter. Förut, hur annorlunda var ej allt! Glad som en efterlängtad majdag kom Jag då till oskuldens och fröjdens lekar, Och hvar som helst jag gick vid Minnas arm, I fältets dager eller parkens skymning, Församlades af bygdens muntra barn En menlös skara, som sin ringdans knöt Omkring vår kärlek, eller vid vår lycka Sin egen, anspråkslösa lycka band. Skall ej en gång ett skuggspel af hvad då Var verkligt unnas mig ännu af lifvet? Är banan mörk, så långt den än må sträckas? Jag frågar hoppet, som i storm och natt Så ofta tröttat sina vingar redan Och återkommit tröstlöst, som det for.

O, höge allmakt, brutit har ditt barn; Låt straffets åskor öfver mänskan ljunga! Hon bröt för jordens skänker; tag, hvad jorden gaf, Tag maktens, rikedomens, ärans skatter, Låt henne sucka under vedermödor, Ur klippan tvingande sitt tårbestänkta bröd, Tag hälsans kraft ur hennes nerver, låt Den svaga kräla som en mask för plågan; Men, Helige, det enda ädla, som Hon bärgade af en förlorad adel, Den känsla, i hvars famn hon står för dig Så hög som mellan paradisets fruktträn, Så ren som i dess gyllne dagars glans, Tag denna ej, tag hennes kärlek ej! Hvad har hon kvar, om den förloras?--Dock, Hvad äro mina böner, hvad min klagan? Står icke djupt och outplånligt ren Min dom i ödets koppartafla skuren? Hvad hoppas jag, hvad söker, hvad begär jag, Hvad kan jag få, hvad kan jag mista mer? Nej, gamen, som förtär min barm, skall jag, Prometheus lik, i evigheter nära. Min varelse, ej helad, ej förstörd, Skall ständigt spinna sina egna marter, Och som en håndikt öfver mänskligheten Skall jag af dagens ljus, af nattens stjärnblick skys.

Men se, här är jag åter vid mitt hem! Här är den kulna grottan; o, som nu Så dyrbar har den aldrig förr mig varit. Där skall jag hvila lemmar, som af trötthet Och strider digna. Sluten i dess famn, På dess granitbädd skall jag, gömd för världen, Hvars skönhet kväljer och förskräcker mig, Kanske en stund af sömnens ro besökas, Ett ögonblick få glömma bort mig själf.

Dock om, ännu på veka svandun vaken, Vid Minnas sida hennes make hvilar, Så lämna mitt förgråtna öga, sömn! Låt mig i väkter på ett fridlöst läger Med öppen blick mot grottans mörker stirra, Men flyg till honom, kväf hans känslors svall Och tvinga honom att sin himmel glömma!

ANDRA NATTEN.

Förskjuten, gäckad, trånande och fridlös Gick vandraren i sekellånga år Sin tunga stig igenom öde länder. Ej bjöd en trofast famn vid dagens slut Ett fredligt läger åt hans trötta lemmar, Ej räckte någon vänlig hand en dryck Af källans svalka åt hans heta läppar, Och ingen pannas hvälfda himmel ägde Två milda stjärnor för hans hjärtas natt. När morgonen, det glada sinnets älskling, Sin purpurhy i österns böljor tvådde, Då steg han med förkrossad håg från bädden Och såg ur tårar mot en tröttsam dag; När kvällen, kvalda hjärtans tröstarinna, Vid västerns guldport log bland sömn och drömmar, Då sjönk han mattad på en sömnlös bädd Och såg emot en ödslig natt ur tårar.

En afton stod han stum vid oceanen Och styrde trånfull sina blickars vingar Mot sitt af kvällens sol belysta hem; Men, like trötta fåglar, föllo alla Förlorade i böljans vida graf, Och deras liksång var den suck, dem gafs Till trogen följeslagare på vägen.

Då växte, likt den unga svanen, opp Ett snöhvitt segel, glimmande i öster; Och inom några korta stunder sam Det vimpelprydda skeppet vid hans udde. Vid stranden låg en planka;--med en bön Till böljans makter slog han sina armar, En glädjedrucken älskling lik, om den Och störtade sig djärf i vågens bädd, Sitt hemland och sitt sälla hopp till mötes.-- En ädel hand från skeppet räckte mildt Den tröttade sin hjälp.--Och nattens döttrar, Den tysta sömnen och den lätta drömmen, Begrofvo snart hans lidande i frid. När nu med rosenläppar morgonrodnan Bebådade naturens vällust, dagen, Slog vandrarn opp sin blick och såg omkring sig-- Och såg sin hembygds länge sörjda kust, Och såg dess gröna, trädbevuxna kullar, Och såg dess blomsterklädda häckars gång. På stranden kände han sin hydda, kände Dess glada fåglars morgonbön;--berusad Ur fröjdens öfverfyllda nektarkalk, Föll han i salig yra på sitt anlet, Välsignande det lif, han nyss förbannat, Den jord, han kallat smärtans afgrund nyss. Och som han slöt sin bön, då sprang bland löfven Hans barndomsvän, hans trogna flicka fram Och föll förlorad i sin älsklings armar, Besköljande hans kinders milda brand Med återseendets och glädjens tårar.--

Men, sorgens son, säg, hvarför dröjer nu, Din själ vid glada bilder?--Hvarför talar Din röst om mänskosällhet nu, förut Blott van att ensam klaga och fördöma?

Ha, äfven jag var säll en stund,--en stund, Ej dyrköpt nog för tusen seklers marter! Ha, jag var säll!--Se, solen hunnit ren Till andra rymder jaga nattens skuggor, Och daggens droppar släcka icke mer Den trånadsmatta blommans törst, och jorden Står skälfvande i ljus och dag och ler Åt villan och fantomerna af mörkret; Men för mitt öga står dock nattens dröm, Så skön, så magiskt klar ännu, och kämpar Mot verklighetens strålar segerrikt, Som månans skimmer emot stjärnornas.

O dröm, o himmelskt ljufva dröm! Om dig Skall jag för nejdens kala fjällar tala, Tills deras missljud-vanda eko glömma De rop af smärta, dem de hört af mig, Och vänja sig att af sig själfva stamma Den häpne vandrarn glädje blott till mötes.-- Så sakta då, o skog, din tysta susning! Och hämma, bäck, ditt muntra språng en stund! Och, klippor, höjen edra gråa hjässor! Och, nejdens alla andar, hören--hören!

Det var en kväll, en nordisk sommarkväll, En kväll, då solen icke går till hvila Vid jordens barm, men kysser henne blott Och skyndar åter opp till dagens fröjder; Det var en kväll,--den vida västern låg Och dvaldes i ett haf af guld och saffran, Och öfver österns gröna kullar summo, Likt rosengårdar i det stilla blå, De skära, purpurstänkta molnens flockar. I dagg och vällust låg naturen stum, Och jag,--jag vandrade bland hennes under, Stum såsom hon. Jag kände ingen sorg, Men medvetslöst uti mitt hjärta bodde Ett stilla kval ändå, som jägarns lod I örnens sönderskjutna sida dröjer. Men när han sitter sen på klippans spets Och mänger dagens strålar där med blod, Då känner han uti sin barm en plåga, Men vet ej, hvarifrån den kom och när Den slutas; så med vemod, som jag ej Begrep, en gåta för mig själf, jag gick På fältets fägring, vacklande och sluten, När hastigt, fjärran från ett sakta ljud, Som af en lutas lätt berörda strängar, I samklang döende, mitt öra hann. Jag lyssnade.--Ännu en ton, ännu En suck af andarne i lutans boja, Och sen ett lugn, en stillhet öfverallt. Likt lugnet på den kvällbelysta fjärden, När sista fläkten gått med stim däröfver Och vattnets dallring byts till spegelglans:-- På en gång skingrades min smärta nu, Och jag var lätt till mods igen som blomman, När fästets källor flödat ut och hvalfvet Ånyo mot den tårbestänkta klarnar; Men medvetslös som blommans var min fröjd.

En sorglös trånad dref mig mot den nejd, Ifrån hvars famn de milda ljuden kommo. Jag skyndade, som lyft af vingar, dit Och lyssnade, och lyssnade ånyo.

Så kom jag till en park, där stam vid stam Mot ljusets pilar höjde gröna sköldar Och ingen fläkt af aftonvinden hann Den friska helgedomens svala skymning. Det syntes icke mänskospår i den, Ej spår af dessa fräcka sköflarhänder, Som sätta konstens stela krona opp Uppå ruiner af naturens fägring. I blomning stod där hvarje ört på marken, I sommarskrud stod hvarje träd;--en flock Af luftens fjäderklädda barn allenast Satt drömmande emellan löfven där, Och sången slumrade på deras tungor. Jag stannade, jag visste icke mer Af någon lidelse, af någon tanke; Mitt väsen var, som skeppet är på hafvet, När ingen svallvåg mot dess sida slår Och ingen vind dess slappa segel fyller.

Men nu--nu klang en himmelsk ton igen, Och plötsligt ljödo lutans alla strängar En rik, högtidlig harmoni, som snart Melodiskt fylldes af en kvinnostämma.

Hvad nyss var sänkt i sömn, spratt opp på nytt: Hvar fågel öppnade sin näbb till sång, Hvart löf i parken skälfde, och ett regn Af dagg föll dallrande af hvarje blomma. Och jag, jag hörde rösten mig så nära Och kände den,--och det var Minnas röst.

Men stod du en gång, svept i dimmans flor, På kullens spets, af vårens morgon famnad, Och drack en rosenånga, fast du ej De röda skålar såg, hvarur den flödde, Och badade i värma dina lemmar, Fast värmans källa doldes för din blick, Och såg du då en flyktig storm förjaga Den lätta dimman, såg du berg och dal Förtroligt träda fram ur formlösheten, Och såg du då med klara ögon glad De vänner, som din vällust nyss beredde; Då vet du, hvad jag var och hvad jag blef Det ögonblick, jag Minnas stämma hörde. Ty hvad jag lidit, hvad i långa år Jag njutit såsom ljuft och tänkt som sällt, Stod i förklarad glans inför min själ, Och kärleken gick som en sol däröfver. Förbannad från mitt hjärtas ljusa eden Var dock en enda tanke,--var dock den: Att Minna, Minna ägdes af en annan. Jag kände blott min sällhet, visste blott, Att hon och jag i världen fanns--ej annat, När jag i jublande förtjusning sprang Den korta väg, som skilde oss ännu, Och föll på böjda knän vid hennes fötter.

Men hon, ej skrämd, ej öfverraskad, såg Så ömt förtroligt leende på mig, Som om jag länge stått hos henne redan; Hon såg, som barnet på sin ängel ser, När modren bäddat vaggan mjuk och drömmen Då genast leder fram den välbekante.

Ej ljöd dock lutan mer. Det byttes ej Ett brutet ord, en vingad suck af oss; Men på den lätta brygga, bägges blickar Emellan våra hjärtans himlar slogo, Gick kärleken, i tusen former klädd, Att växla njutningar och växla boning.

Tills, famn ej mera skild från famn, och mun Ej stängd från mun, jag låg i hennes armar Och kände svallningen af hennes barm Och drack dess tårbestänkta kinders dagg Och domnade af vällust bort--och väcktes.

Men, lögn af sällhet, håll mig evigt dock, Ack, evigt i din hulda boja fången! Jag tigger ej af verklighetens nåd En fröjd, som multnar under ägarns händer. Med fantasiens skuggspel är jag nöjd, Blott den beständigt för mitt öga ter Den stund, då jag var säll, fastän bedragen.

Då skall jag än, när Minnas vår förgått Och hennes kinder inga rosor bära, Se henne ung och salig i min famn. Då skall jag än, när mina dagar flytt Och kullen hvilar grön uppå mitt stoft, Men stjärnorna min fria ande bärgat, Då skall jag än från världens sköna ljus, Från Gud, från himlar och från änglar gå Att drömma mig vid Minnas purpurläppar.

TREDJE NATTEN.

I öster stiga svarta skyar opp, Bebådande en lång och stormig natt. Långt hän i väster, bortom sund och uddar, Sjönk solen tröttad nyss i hafvets famn Och släckte lugnt sin fackla. Hur växlar allt! Den dag, som hvälfde nyss Sin rika blomning öfver tusen länder, Står vissnad ren, och mörka skuggor tära På bladens sista, matta purpur nu. Det lugn, som bredde lätta vingar öfver Den glada nejdens land och vatten, flyr För stormens örtflykt, hotande i fjärran, Och intet är af allt, som varit nyss.-- En bild utaf naturens stora lif Är lifvet i en mänskobarm; för båda Står samma eviga och höga lag: Förvandling är dess bokstaf, lif dess anda. Lycksaligt är det hjärta dock att prisas, Hvars dag ej till en stormig natt förbyts, Men till en natt af frost och is och dvala; Ty domnadt märker det ej då förlusten Och väcks af nästa morgon, men ej mer Till en förgänglig dag.

Det bodde nyss En himmelsk frid i mitt förtärda hjärta, Och glädjen spridde där sitt ljus ännu, Lik höstens sena sol, som någon gång, Minutligt, ödelagda fält förgyller; Men plantor, ack, som vissnat längesedan, Begynna åter blicka opp, bedragna Utaf en härmad vår, tills snart ett moln Förskingrar deras hopp och haglar ner En skur af stela dödar på de späda. Så, milda känslor, I, som skjutit åter En dvärglik grodd i den betrycktes barm, Skall snart kanske ert matta lif förstöras. En dyster aning sveper ren sitt flor Omkring er himmel;--ack, om några stunder Är allt måhända mörkt igen som förr!

Men tyst, en sång!--Hvad mänskligt väsen dväljs Som jag bland klyftorna, i öde skogen? En glädtig sång! Kanske af en förvillad, Som återfunnit stigen till sitt hem Och skyndar jublande till barn och maka. Den sälle! Regnet faller kyligt ren, Och natten andas kallt; men ack, hur lätt Skall icke färdens långa möda glömmas I hvilobädden af en älskad famn! Där syns ju glädjesångerskan!--Men ack, Hvad strid emellan hennes sång och väsen! Lik bäcken, som sin muntra stämma höjer, Fastän den bruten mellan klippor går, Så tycks ock hon, på lifvets fröjd bedragen, Förvirrad, krossad, sjunga sällhet än. Se denna glesa krans af vissna rosor, Som fängslar hennes spridda hår;--hvar fläkt Slår bort ett gulnadt blad af dem, liksom Ett oblidt ödes lätta vindar slita Förhoppningar ur en förkrossad barm. Se hennes anlet, likt en höstlig källa, Af stormar grumlad, öfverhöljd med spillror Af en förhärjad blomstervärld; ännu Är himlen dock ej jagad ur dess spegel. Så hvilar äfven där i hennes anlet Ibland förstörda drag en stämpel än, Som är mig känd, som jag förut har älskat.-- Kom närmre, vilda tärna! Minna blickar Sin kärlek än ur ditt förgråtna öga; På dina kinder syns en skymt ännu Af rosengårdarna på Minnas kinder, Fast sorgen bredt sin vinter öfver dem; Hög hvälfs din panna såsom Minnas panna, Din röst är hennes, och din barm är hennes; Kom, låt mig känna, om ditt hjärta slår Så högt, så brinnande som hennes hjärta. Kom, kom!--

Ha, milda himmel, det är hon! I pulsar, svallen vildare än hafvet, Att fasan ej må isa edra böljor! Ja, det är hon! Förnuft, släck ut din lampa, Den lyser opp en afgrund!--Samla, natt, Från halfva världen hit ditt mörker, fallen, I klyftor, öfver oss och oss begrafven!-- Vansinniga! I denna fasans nejd, I denna stund af skymning och af hvila, Då sorgen sofver och då glädjen drömmer, Hvem söker du?

HON. Ha, ja, hvem söker jag? Jag söker här min älskling, och han svarar Från alla gråa klippor, då jag sjunger. Hör, hör! En stämma där, en där, en där, Den sista är så långt, så långt, att jag Ej hinner honom mer, sen dit han flydde. Hör, hör! Nu är han åter nära,--nu Där längre,--nu så långt, att knappt han höres. O, ve! Hvi flyr han? Hvad har jag väl brutit? Och har jag brutit, vill jag allt försona.

HAN. Du gråter: gråt ej, kvinna! Låt din tår Ej fruktlöst falla vid ditt ödes fötter; Det ser ändå ifrån sin höjd på dig, Som solen på den lilja, han förbränner. Var glad, din älskling kommer då igen; Nu vill han icke komma, då du gråter.

HON. Då skall jag le. Jag log nu nyss också Och sjöng af glädje, ty han var så nära. Han svarade från denna häll. Hvar är han nu? Jag kom och fann blott dig,--men såg du honom? Och ägde han en vänlig hälsning ej Att lämna kvar åt mig, förrän han flydde?

HAN. Han sade, att då nästa morgon gryr, Är han tillbaka hos sin trogna flicka Och skiljs ej mer.

HON. Du arma blomma, som jag plockat För honom, för att gläda honom, ack! Till nästa morgon lefver du ej mer. Du måste vissna, natten är för lång. Men, gode främling, tag den späda blomman, du; Jag kan ej vänta, jag vill söka honom. Om han mig flyr och jag är där i fjärran, Då han är här, så räck åt honom blomman! Säg, att som hon förvissnar under natten, Skall jag väl vissna, innan morgon gryr; Säg honom, att han icke borde fly, Att jag ej minns, hur länge jag har irrat Uti hans spår förgäfves, ja, förgäfves. Min tunga bränner, mina fötter blöda, Jag dignar ofta, då han är som närmast, Och drömmer under dvalan, att min barm Är full af törnen, att mitt hjärta stinges Vid hvarje slag.--Det är en dröm.--

HAN. Håll opp!

HON. Den vederkvicker mig likväl, och snart Är dvalan slut.

HAN. Håll opp! Du talat nog Att jaga lugnet bort från himlens salar. Slit ej mitt hjärta sönder; det är sjukt Som ditt.

HON. Som mitt? O, då behöfves tröst! Men säg, hvar skall jag hämta den ifrån? Den har jag sökt, som molnet i sin irring En fristad söker, såsom vattenfågeln I vassens mörker letar sina ungar, Som blöda ren i jägarns hand. O, tröst Har icke jag, du arme like! Fick den Af mänskor ej, af himlen ej, af jorden ej. Jag har en saga; vill du höra den, Så underlig och dock så sann? Jag såg den själf. Först skall du gråta, sedan skall du skratta, Och om du skrattar, vill jag skratta äfven. Man sade mig, att kärleken ej var För jorden skapad, att ett brott det vore Att klaga, då dess planta vissnar här. Men jag gick ut med hjärta, fullt af hopp, Och tänkte söka opp en lycklig kärlek. Jag ville se, om ej ett ställe fanns, Där tvenne trogna kunde lefva sälla. Och ren i närmsta skog såg jag ett par Af turturdufvor. I den glesa toppen Af ett förtorkadt träd de suto båda Med näbb vid näbb, men rundtomkring var lugn. Jag stannade; för mig var skådespelet Så outsägligt ljuft. En glädjetår Steg i mitt öga, men den hann knappt falla, Förrän en hök kom obemärkt och tog Den ena dufvan;--under klagoljud Försvann den andra bäfvande bland träden. Med smärta såg jag efter höken,--han Flög med sitt byte till ett annat träd. Där satt hans maka, bägge delte dufvan, Och sen de mättats, smekte de hvarandra; Och jag blef tröstad åter, ty jag såg, Att kärlek fanns, och allt var lugnt kring den. Då ljöd ett skott,--den ena höken föll, Den andra flydde bäfvande i skogen. Med vrede slog jag ned min blick och tänkte: "Här mördas kärleken; det finns likväl En ort, där idel goda hjärtan klappa, Där skall jag finna, hvad jag söker, där Förföljs ej kärleken, men ler och skyddas." Så tänkte jag och lättade min fot Att vandra dädan;--under foten, se, Låg en förtrampad fjäril, än i döden Vid blomman fäst, som han i lifvet älskat. Han var förtrampad af min fot, af mig, Hur underligt, af mig, som velat köpa Med eget lif hans lif tillbaka,--skratta!-- Du skrattar ej,--af mig var kärleken Förtrampad,--och du skrattar ej?--

HAN. O, kvinna! Förtviflan skrattar såsom du, förtvifla ej! Din fjärils död var kärlekens triumf; Han dog gemensamt med sin älskarinna, Han dog för dig, som ville honom godt. Ser du, i lifvets öknar går en ängel, Han älskar kärleken som du, han rycker Också en maka ofta från en maka, Men ej med hökens roflust, ej med jägarns, Ej tanklöst, såsom de; med ömhet blickar Han på den ena, då han tar den andra. Han tänker: "Sen du gråtit några stunder, Du efterblefne, skall jag dig ej glömma I tåredalen, där du ensam går."-- Vet du, hvem ängeln är? Han heter Död; Hans gärning liknar din, ty han är god som du.

HON. O, du är själf den milda ängeln, sänd Ej att begära tröst, men skänka tröst. Förtälj din vackra saga än om Döden, Hur ömt han älskar--allt och allt förlossar! Förtälj det än, och jag vill böja ned Mitt matta hufvud på ditt knä och lyssna. Och när jag lyssnat och mitt öga sluts, Så håll dig färdig med din gömda lia Och för den bleka liljan opp till Gud.

HAN. Att evigt blomma och att evigt älska.

HON. Att sitta vid den Högstes fot och gråta, Tills Han, bevekt af mina tårar, sänder Dig ned att hämta den, som nu mig flyr.

HAN. O, då du hamnat, hamnar han också! Han skall väl söka själf den goda ängeln, Som honom för till dig. Till dess förglöm, Hvad jorden brutit, hvad du lidit där! Sof bort din smärta, sorgens trötta dotter, Och dröm, hur lyckan står vid grafvens rand Och tigger för sitt rika fullhorn än Den sköna skatt, hon nödgas sakna: friden.

HON. Och huru Döden fattar lyckans hand Och för den blinda som en trogen vän Tillbaka genom världen, genom tiden, Och fyller bristen, då hon gett, och sår Försoning i de fel, som hon begår. Så vill jag drömma på ditt knä, du gode, Du ende, som ej skymfade den svaga, Ej återstötte utan skydd och tröst Den skyddbegärande, den öfvergifna. Ja, jag vill drömma lugnt uppå ditt knä, Så lugnt som stjärnan i en sommarhimmel, Som hjärtat drömmer i sin barndomsvärld. Din lön är färdig: du är Dödens ängel, Och du behöfver skatter för att älskas Af jordens barn; tag hvarje tår, jag gråtit, Tag alla suckar, dem jag gjutit har, De äro pärlor nu och diamanter, Som möta dig, hvarthelst du styr din färd. Men där en fridlös änka klagar sen Bland bleka barn, som ropa efter bröd, Och där kring bårens rand sig nöden lägrat, Där strö dem ut, och jag vill skåda då Välsignande från himlens sal därpå. Men där du ser en tröstlös kärlek kräfva Af jord och himmel en förlorad sällhet, Där strö ej guld, ej diamanter ut, Men höj din lie, skörda!--

HAN. Sömn, o sömn, Du svala dagg för hjärtats sjuka blomma, Du blida, som på drömmens vingar bär Den kvalda anden ur sin fångaboning Och låter honom några stunder fri I evighetens etersalar andas! Kom, sänk dig ned till oskulden, fastän Dess bädd af klippans kulna mossa reddes Och fast hon lutar hjässan mot en famn, Där alla lifvets vilda sorger storma!

Hon sofver ren--min bön är hörd--, hon sofver. Se, öfverståndna äro dagens mödor, Och plågor, hopade af långa år, Uti ett enda ögonblick förgätna. Hur lugn är ej den godas sömn,--som kvällen, När dagens stormar rasat ut, förklaras Dess sorgebleka anlet mer och mer; Och dessa tecken, hvarmed ödet stämplar Sitt herravälde in på slafvens panna, De jämnas åter, och befrielsen Bor, typiskt röjd, hos slumrarinnan redan. Ja, säll är du, som sofver och som glömmer; Ej tränga världens dystra bilder nu Igenom dina blickars slutna portar, Och lifvets djupa afgrund höljs af natt.

Hårdt har hon kämpat, mycket har hon lidit, Dess barm är sårad och dess pulsar tömda, Och hon förföljs ännu. En flykting är Dess tanke, utan riktning, utan hem; Dock jagas äfven han af sorgens härar, Hvarthelst han irrar, sökande en fristad, Och ej en gång i din förstörda borg, O vanvett, låter du den kvalde dväljas. Blott sömnen är de öfvergifnas vän.

Du dyra varelse! Jag klagar ej, Att sinnlighetens lampa, att förnuftet Blott flämtande, med halfsläckt låga brinner Inom din hydda, rest af jordens stoft; Men att, hvarthelst dess matta stråle faller, En tår skall röjas och en jämmer skådas,-- Se där min plåga! Litet nog ändå Betalar själens gudaeld här nere De offer, som den kräfver af vår frid. Ty hvad är mänskan med sin dubbla lott Af jordiskt mörker och af himmelskt ljus? En dyster natt omkring en enda stjärna. Förgäfves bryter hennes bleka sken Igenom slöjorna af moln och dimmor; Hon dagar ingen rymd, hon tränger ej Med strålfull fackla genom skuggans gårdar, Och stormen bryter segrande likväl Med härskarstämma genom nattens famn, Och böljor sucka mellan öde stränder. Det finnes stunder dock, då ögat, glömskt Af skymningen, af fasorna och striden, Med barnslig vällust ser på stjärnan blott; Och dessa stunder vördar, svagheten Som sina ljusa stunder, älskar dem Som glädjens lätta ögonblick af lifvet; Men kraften, men det starka hjärtat åter Förbannar dem som foster af en afgrund, Förrädiskt lockande ett fridlöst hopp, Blott för att visa, hur dess vingar domna, Försåtligt talande om ljus och frid För tanken, som i villans öknar famlar.

Så hvila ut till morgondagens mödor, Du ödets korsbelastade slafvinna, Och glöm, så länge du kan glömma än! Åt mig har natten ingen sömn att skänka, Min hvila är en vanmakt blott att bära Det lidande, som samlas öfver mig. Men jag vill sitta och ditt lugn likväl Med glädjeblandadt vemod än betrakta, Som sorgen sitter vid en älskad graf Och gläds åt blomman, som gått opp däröfver.

FJÄRDE NATTEN.

Hon är försvunnen,--ja, hon är försvunnen! Det enda minne, jag af henne fick, Är spåret på det daggbestänkta gräset Och kvistarna, som darra än, där hon Gick stilla fram emellan skogens stammar. Ja, hon är borta! Som en aftonrodnad Försvann hon bakom klyftorna och träden, Och ensam står jag kvar--en dyster natt.

O, jag var säll ändå! Jag slöt den hulda Emot mitt hjärta, och jag led allena, Och hon var trygg i sömnen som ett barn. En här af minnen från förflutna tider Slog opp sin skådeplats kring slumrarinnan Och spelte genom mörkrets glesa flor I växlande gestalter för mitt öga. Där såg jag er, o mina barndomsdagar, Med edra klara solar och ert lugn, Då tanken än ej visste af sig själf, Ej flugit ut ännu att fåfängt söka, Lik Noachs dufva, någon grönklädd strand, Men gungade i drömmens trygga ark På lifvets vida, bottenlösa bölja. Dig såg jag äfven, lund, där jag en gång För Minna blottade mitt hjärtas lågor, Där lättbevingad, svalan lik, som sväfvar Mot vårens famn ur sundets purpurvåg, Bekännelsen flög öfver hennes läppar Och hennes blickar gräto pärlor till En krona åt min segrande förhoppning. Dig återsåg jag, djup af sällhet, stund Och evighet tillika, då min kyss För första gången i den svala kvällen, Vid lunders susning och vid fåglars sång, På hennes läppars vällustbädd försof sig. Och er och er, o eder, tusen gånger Besvurna och igen besvurna, såg jag, Ej lätta och förhoppningsfulla nu Som fordom, men allvarliga och dystra, På tidens vingar pekande och på Det mörka ödets järnhand, där den tung Låg vårdslöst hvilande på brutna fjättrar.-- Så såg jag än med vemod, än med glädje, De dunkla hamnarna af forna fröjder, Än bedjande för nattens flykt, och än Att solen evigt ville borta dröja.

Men bergens toppar klarnade i väster, Och snart mot dalen i en långsam ström Flöt ljuset neder från förgyllda fjällar, Och dagen frambröt, och hans strålar föllo På Minnas bleka kinder ren. Då slog hon opp sitt öga, såg mig an Med blickar, ej förslöade som nyss, Men skarpa, genomträngande som pilar: "Du är det, jag har funnit dig; min dröm, Min svåra dröm är slut."--Med dessa ord Uppstod hon hastigt, grät en tår förstulet Och tog min hand och talte himmelskt lugn: "Se, plågans spjut är krossadt, täckelset Är från mitt öga fallet; jag har funnit Det jag har sökt, och hjärtat vill ej mer. Hvad jorden äger, hennes fröjd och smärta, Har jag i bräddadt mått tömt ut, och mer Har hennes trånga förråd ej att skänka. Jag vandrar nu, dit du ej följa får; Men snart jag vandrar längre bort, och då Välkommen efter! Som jag skall du kanhända länge drömma, Att du förgäfves söker här din sällhet, Och såsom jag skall äfven du en gång, Med hjärtat lugnadt och med själen ljus, Förvånad vakna, sluten i dess armar; Till dess farväl!"--Hon kramade min hand Och vände stilla mot den smala stigen Och började med långsam gång sin färd. Min famn stod öppen, och mitt öga bjöd, I täflan med min tunga, henne åter; Hon såg min tår ej, och min bön dog bort, Förgäfves klappande på hennes hjärta. Sin bana gick hon, obeveklig, kall, Den bleka månen lik på vinterns himmel. Jag skyndade i hennes spår, jag ville I mina armar sluta än en gång Den afgud, som mitt hjärta evigt famnar. Jag nalkades,--hon såg tillbaka då Och höjde hotfullt varnande sin hand; Förisad stod jag kvar på hennes bud, En blodlös bild, ur marmorns klyfta huggen, Lik sångaren i Plutos dunkla borg, Då natten tog hans Eurydice åter. Orörlig var min fot vid marken häftad, Mitt bröst var länge utan suck och stämma, Tills jag omsider såg, hur mer och mer Den älskade i skogens djup försvann. Då fick jag klagoröstens gåfva åter Och ropade med hemsk förtviflan: Minna! Men blott ur bergens sorgsna grottor kom I långa suckar återsvaret: Minna.

Hon vandrar!--Hjärta, frågar du hvarthän? Hvarthän, om icke till sitt hem, sin make; Ty hvarje ädelt sinne bär sitt tvång Och smider pliktens kopparkedjor starka. Välan, hon går tillbaka till de sina, Med känslan kufvad af förnuftets bojor. Hon får ej minnas, vill ej minnas mig; Och snart skall vanan, som det tunga lättar Och det förhatliga gör ljuft och älskadt, Med milda händer blomsterhölja törnen Af hennes olycksaliga förbund. När då med fridens gryning i dess själ Dess bleka kinders nya gryning börjar, Hvem är den lycklige, hvars kyssar få Ur deras morgonrodnad purpurn suga? Och när ifrån den friska barmens skatter Hon slöjan kastat och det rum beträder, Där, lyst af lampan eller stjärnan blott, Försåtligt yppig högtidsbädden sväller, Hvem följer glädjerusig hennes steg Och mäter, trånande, sekundens dröjsmål?-- Ha! Icke den, som ensam irrar här Och dricker nattens kulna dagg och söker En mossbevuxen klippas läger,--nöjd, Om han på den kan för en stund förglömma, Hvad han har varit, hvad han är och blir. Hvad hvisken I uti mitt öra åter, Dagskygga spöken, barn af mörkrets värld? Hvad bröt väl Minnas make?--Dock, hur ljuft Att se det blod vid dolkens sidor stelna, Som brunnit nog vid Minnas sida ren! Fly, afgrundstanke! Vill du locka bort Ur själens famn dess enda skatt, den ängel, Som ensam blef den öfvergifne trogen Och stundom talar om ett annat land, Där Minnas kärlek möter mig på stranden? Nej, han skall lefva, om han kunde än Med tusen sinnen frossa af sin lycka, Och ur min sällhets aska skall jag bärga dock En möjlighet af Minnas återkärlek.

Man talar om hur dödens lugn är djupt, Hur bojan faller af den tyngda anden Den stund, då hjärtat slår sitt sista timslag Och mer ej mäter fångenskapens tid. Och det är sant, att ingen stormil skakar Det tjäll, som byggs åt slumrarn under kullen, Att ingen smärta födes af den barm, Som stilla under mossans djup förmultnar; Men anden, anden, är han fri?--O nej! Han är ej fri i eterns ljushaf, där Bevingad mellan stjärnorna han sväfvar; Han är ej fri i evighetens famn, I himlens salar är han slaf ännu; Han bär sin boja i sig själf, så länge Han bär ett minne än af tidens kärlek, Och denna kärlek är ej skakad af Så lätt, som grusets sköra fjättrar bräckas. Se, klippan stiger brant mot molnets rand; En färd till toppen och ett språng från den, Hvad ringa pris för sällheten och friden, Om dessa kunde köpas därmed blott! I tusen skilda dräkter vinkar döden, Så blid, så litet skrämmande i hvarje. Jag kunde störta i dess öppna famn Så glad som svanen i det klara sundet, Och dröjer dock--o, hvarför dröjer jag? Ha! Blefve anden friad genom döden Och ren från hvarje jordiskt minnes smitta, En suck, en enda klagan skulle då Ej mera flyga öfver mina läppar. Nej, blomsterkransa skulle jag min panna, Till fjällets spetsar ett triumftåg göra, Och under glädjesånger ville jag Mig segrande i djupets kaos störta; Men nu, hvad vore dödens frukt? Ett lif Blott mera mäktigt att sitt kval begripa.

O. ingen himmel vore härlig nog Att locka dig från jordens dalar, ande, Så länge Minnas hjärta klappar där! Vid henne skulle du din frihet fängsla, Oemotståndligt till din afgrund dragen, Lik fågeln, som, af ormens blickar snärd, Med öppna ögon i hans eldgap flyger. Du skulle fly till Minnas famn och där Ett vittne bli till sinnlighetens segrar, Då hon, lik fablernas menad, berusad Af vällustbägarns gift, förglömt sig själf Och jublande i nattens stund på ett Förhatadt altar kärleksoffer tänder! Nej, bättre vore, att i klippans barm Ett evigt fängelse för dig bereddes, Dit ingen skymt af jordens bilder hann Och intet ord af hoppets falska löften. Så äger då ej en gång du, den hela Förblödda jordens sista, glada tröst, Du fristad, vid hvars portar slafven lägger Sin börda ned och konungen sin krona, Du fridens tempel för en värld, du hamn, Dit lifvets alla trötta segel sträfva, Så äger då ej en gång du, o graf, Ett läkemedel för mitt arma hjärta! Välan, jag vill fördubbla mina kval, Vill själfmant samla smärtans alla vapen Och trycka dem så flitigt i min barm, Att sår på sår må regna och åt mig Ett ögonblick ej gifvas för att känna Det enas plågor, förrn det andra drabbat. Så skall den dvala jagas bort, som lik Det lugn, som mellan åskans knallar råder, Ibland förbredes i min själ och ger Åt kvalets viggar blott en ökad fasa. Med sorgens öfvermått skall sorgen kväfvas, Och dessa afgrundsdolkar skola dock En gång förslöas, då de ständigt brukas.

Se opp, mitt öga, tanke, spänn din flykt Och hjälp mitt ödes bristande förmåga Att måla bilder på min kärleks duk, Förfärligare än de redan sporda! Fullända teckningen af denna tafla, Där Minna väckts af morgonsolens strålar Och lyftat sakta opp ur vaggans bädd Ett barn, som vid dess sköte ler i sömnen. Med skärad pensel måla hennes ögon, Som tvenne himlar, lugna, klara, blå, Med gränslös ömhet famnande den späda. Och hennes anlet, låt det hälft förklaras Af dagens ljus och hälft af modersglädjens, Och att det sällare må röjas än, Låt några tårar i dess sällhet irra! Men gif den späda ängeln inga drag, Som likna mina. Nej! En annan gaf Åt Minna hennes sköna skatt, en annan Skall hon i honom älska, vid en annan Igenom honom bindas, och åt mig Skall ingen fläkt af hennes ömhet ägnas. Så är den första taflan färdig. Nu, Gå till den andra, måla där en park Med löf och skuggor omkring Minnas boning. I parken bilda henne, vid dess barm Låt barnet dricka ur sin näringskälla, Och där framföre teckna sen en man, Som ser med lutadt hufvud ned på gruppen. Åt Minna gif ett uttryck, som om lunden Med löfvens tusen tungor, som om vinden Ur hvarje fläkt, ur hvarje stråle dagen Till henne skulle hviska: "Du är mor!" Låt kölden smälta på dess makes panna, Gif faderskänslor åt hans marmoranlet Och låt hans blickar röja, att han då Begriper värdet af sin stulna lycka. Mig må din pensel vårdslöst kasta ut Bland klipporna, som trona där i fjärran. Led några forsar dit, som öfverrösta Min klagan, om jag klagar, och ett vindkast, Som sliter tårarna ifrån min kind, Att ingen dödlig anar, hvad jag lider! Så är den andra taflan skön.--Och nu! Tag mera mörka färger, gör en natt, Som dyster hvälfver sig kring moln och stormar. I Minnas sofrum sätt en halfsläckt lampa, Låt sömnen vinka och paulunen svälla, Låt--nej, fullända ej din afgrundstanke, nej! Låt tvenne stjärnor mot hvarandra irra Och krossade från sina banor ramla Och världen lossas från sin fasta grundval Och jord och himmel i en suck förgås!

FEMTE NATTEN.

Frid, milda afton! Jord och himmel, frid! En lifstidsfånge lik, som blef benådad Och kom ur tornets natt; ur järn och boja I dagens vida tempel ut igen, Där solen brann, där luften ljöd och fältet I löf och blommor mot hans anblick trädde Och hvarje bana var förutan gräns Och hvarje sällhet såsom himlen öppen: Lik honom, endast mera säll, står jag Ibland passionens sönderbrutna länkar. På detta spegelklara haf af frid Vill hjärtat bäfva, o, och kan det icke! Och tanken skakar tveksamt sina vingar Och vill ej tro sin frihet, och likväl För hvarje vingslag honom öfver molnen. Hur skönt jag lefver, o, hur lätt jag andas! Hur härlig strålar kvällen för mitt öga, Och hoppet vet dock af en bättre morgon. En kärleksbädd är jordens gröna matta, Och sömnen är dock mera ljuf därunder; Hur saligt allt!--Jag står på Minnas graf. Jag står på Minnas graf!--O, det är ljuft Att tänka, hur hon hvilar lugnt här nere Och hur jag själf skall snart få hvila lugnt. Hur obetydlig var ej denna skatt, Som sköflades af oinvigda händer! Hvad ägde icke Minna kvar för mig? Den själ, som låg odödlig i dess öga, Den skönhet, som i hvarje fiber brann, I tiden tänd, men tänd för evigheten, Den var för mig; för hennes make var Ej annat än det stoft, där masken nu, Som han, sin medvetslösa högtid firar.

Du sofver, Minna? Nej, du sofver ej!-- Ditt hjärta sofver, men din ande vakar, Din skuggbild är det, som så kärligt ser Ur hvarje blommas daggbestänkta öga; Med fågelsången, som ur parken skallar, Melodiskt blandad, når din röst mitt öra: En hviskning sänder du i hvarje fläkt, Ett budskap med hvar sky, där oppe tågar; Och jag förstår din vink och lyder den.

O, hvad är sorgen, på hvars altar vi, Nattvandrande i stoftets dalar, offra? Och denna här af mödor och bekymmer Och kval och fasor, som förtära sinnet, Hvad äro de?--En tropp af skuggor blott, Fantomer, verkliga för tankens öga, Så länge han i mörkrets rike dväljs, Men tomma, utan varelse och kraft, Så snart han mäktar sig mot ljuset svinga. Ej utom grusets räcka ödets gränser; Och människan, som är på jorden jord, Är himmel genast, då hon är där oppe. Hur ser jag icke nu med ömkan neder På er, o nätter, som jag genomvakat, På er, o dagar, som jag gråtit bort! Jag kan knappt mera fatta dessa små Bekymmer, som mig syntes då så stora; Ty i min kärleks rika helgedom

Hur lydde Minnas sista ord till mig? "Som jag skall du kanhända länge drömma, Att du förgäfves söker här din sällhet, Och såsom jag skall äfven du en gång, Med hjärtat lugnadt och med själen ljus, Förvånad vakna, sluten i dess armar." O, nu förstår jag hennes mening klart! Min plåga var en dröm,--det verkliga Är icke födt och skiftar ej med stunden. Ett enda var dock sant; det var min kärlek; Jag sof uti dess famn,--nu är jag vaken. Jag såg i sömnen spöken, natt och fasor; Nu ser jag Minna, himlarna och Gud. O kärlek, huru skön är icke du Emot den Amor med förgiftadt koger, Som dikten målar och passionen tror! Du står förklarad för mitt öga nu; Jag ser din båge riktad, men den är Den öppna famn, du sträcker ut mot världen; Och dina pilar känner jag--de bildas Af oskuld, salighet och ljus. Det var en stund--jag såg dig då i samma Gestalt som nu,--det var den första gången, Jag dig förklarad såg i Minnas blick. Dig slöt jag då med henne mot mitt hjärta; Men blott en stund, sen fann jag dig ej mer. Mitt ljus var slocknadt, i min själ var skymning, Och för sömnvandrarn genom lifvets natt Sjöng sinnligheten en förrädisk vaggsång. O, endast tvenne flyktiga minuter, O, af det långa lifvet endast tvenne Är människan ur stoftets dvala väckt Och kan mot andevärldens vällust skåda; Och dessa gry med hennes första kärlek Och hennes sista stund!--Som barnet hvilar Med slutna ögon vid sin moders barm, Så hvilar människan i evighetens. En gång vid modrens kyss slår barnet opp Sin blick och ler och somnar in ånyo; Och det är bilden af vår första kärlek. Men drömmar smyga till den spädas sinnen, Oroande, försåtliga och grymma, Som störa pulsens gång och hjärtats frid; Och slumrarn kvider då, och tårar tränga Igenom ögonlockens trånga galler, Och modren sluter honom närmare Och närmare emot sitt bröst, till dess Han vaknar, ser förvånad opp och känner Den hulda snart och ler igen och sträcker De späda armarna med fröjd mot henne; Och det är bilden af vår sista stund. Men icke alltid plågas slumrarn dock Af svåra syner; ty minuter gifvas, När leende i någon jordisk form Hans bättre lif för honom uppenbaras, Fast bilden är förgänglig som hans dröm. Hvad var min kyss, som outsläcklig brann På Minnas rosenläppar? Hvad den sällhet, Som brusade igenom mina ådror Hvar gång, jag henne tryckte mot min barm? Hvad var det ljus, som härligare då Från dagens gyllne källa tycktes flöda? Den skönhet hvad, som då uti min själ Så yppigt ur naturens fullhorn tömdes? Hvad voro de? Blott drömmar,--ack, men drömmar, I hvilkas skuggdrag dock en vänlig skymt Af evighet och himmel låg förklarad.

Jag står på Minnas graf och tänker än På forna sälla dar. Och hvarför skulle Jag er förjaga, mina fröjders minnen? Är icke lifvets bästa fröjd ändå I dödens stilla gårdar såsom hemma? Välkomna, bilder från min ungdomsvärld, Förtroliga gestalter, utan omsorg Och utan strid, med hjärtan, fulla blott Af stundens skänker, och med ögon, blinda För hvad en framtid i sitt sköte bar! Välkomna! Här vid grafvens rand är stället, Där oskuldsdrömmar obesvikna drömmas Och sorglösheten för en dag, som gryr, Ej vid dess skiften får med marter gäldas. Här är ert rätta hemvist, här är ljuft Att se er åter, och jag vill besvärja Ur mullens djup den tysta slumrarinnan Och än en gång med er och henne gå Min gröna, rika barndomsdal igenom.

Men tiden flyr, och afskedsstunden nalkas, Ett afsked, där om återkomst ej talas, Men intet hjärta lämnas tröstlöst kvar. Jag flyr nu från ett land, där jag en främling var, Och mot mitt sköna hemland syftar färden. Och mången fröjd blef denna kust mig skyldig; Ack, mången lofvad fröjd, men ingen tår Af pröfningarnas gift, af sorgens galla. Dock dröjer jag med fuktadt öga än Uppå den kulna, törnesådda stranden. Af afskedsstunden adlas allt till dyrbart, Och ömt försonad blickar jag farväl Ät hvad jag nu för alltid öfvergifver. O, det är lätt att oförrätter glömma, Då man är öfver lidandet och sorgen, Och ingen bitter tanke tar man med Till kärlekens och fridens ljusa fester. Farväl, du höga drott, som evigt ung Din eldvagn genom eterns rymder åker, Du milda sol, farväl! För hvarje gång Jag jublande på ditt triumftåg skådat, För hvarje gång jag i ditt varma ljus Tyckt fosterlandets klara dagar skimra, För hvarje fröjd, som i ditt hägn slog ut, För hvarje känsla, som din låga mognat, För ljusets och för lifvets bästa gåfvor, Haf tack, haf hjärtlig tack!--Snart skall jag mer Ej se din morgonrodnad gry, ej höra De hymners ljud, som följa dina spår; Men du, ej trött, ej åldrad, skall ännu Ditt friska spann igenom världen jaga Och mäta sekler åt förgängelsen Och lugnt utur förgätna släkters mull Till blomning åter nya släkter väcka, Till dess du äfven en gång, mätt af år, Ur redet löser dina gyllne fålar Och lägger ner ditt rika lån hos Gud. Till dess farväl!--Och du, o sköna dal, Som i din blomsterfamn mig tog den stund, Jag kom som gäst till obekanta länder, Du, bland hvars lunders sus och källors sorl Jag mig så ofta i mitt hemland drömde, Farväl, farväl! För mig skall icke mer Din majdag gry och dina blommor knoppas. Men tag en annan i mitt ställe då, En annan, irrande som jag i gruset, Tag honom till ditt skötebarn som mig Och skrif för honom med hvar nyfödd vår Din blomsterskrift om bättre regioner. Och er, och er, o millioner hjärtan, Som blifven här att glädjas och att lida, Åt er en afskedssuck, ett ömt farväl! För er är pröfningen ej slutad än, Men många hårda strider obeståndna. O, klagen ej, fastän ej hvarje frö, Som hoppet djärft i ödets drifhus kastar, En grönklädd stängel skjuter opp och bär Lycksalighetens himlaburna frukter! För dem är tidens sol för kall ändå. Men om, af bittra sorgers tårregn ammad, En jordisk sällhet slutligt gror för er Och äfven den af kulna stormar skördas, Så klagen ej ändå, ty med sin vällust Och med sitt kval är lifvet dock en dröm! Och nu, och nu är intet mera kvar! Håll famnen öppen, Minna, där du glad Ur änglars krets mot min förvandling skådar; Håll famnen öppen,--om ett ögonblick År jag hos dig, i dina armar redan!--

ANDRA DELEN.

TJÄNSTEFLICKAN.

Om ren vid helga klockors ljud Jag stode i min högtidsskrud Och såge natt och dimmor fly Och söndans sköna morgon gry!

Förbi är veckans möda då; Till ottesången får jag gå Och träffa nära kyrkan den, Som saknat veckan ut sin vän.

Han står väl då på förhand ren På kyrkobackens brant allen Och blickar öfver träskets längd På slädornas och folkets mängd.

Och jag är den, som eftersöks, Och tåget nalkas, skaran öks, Och plötsligt syns jag däribland Och räcker honom gladt min hand.

Nu, muntra syrsa, sjung din sång, Tills pärtan brunnit ut en gång Och jag får gå till sängs igen Och drömma om mitt hjärtas vän.

Jag sitter här och spinner nu, Och rullan är ej half ännu; Och Gud vet, när jag spunnit ut Och när den långa kvälln tar slut!

BONDGOSSEN.

Jag huggit, tills min kraft förgått, Och hugger om igen, Och yxans stål är hvasst och godt, Men furan står dock än. Min arm var en gång tung och stark; Nu är den mer ej så, Sen vintern om jag ätit bark Och druckit vatten på.

Ifall min tjänst jag bytte om Och bättre för mig såg, Jag kanske till en herre kom, Som hade bröd af råg. Kanske i närmsta stad jag fann En lön för tro och flit.-- Jag tänker ofta så och kan Dock icke längta dit.

Står fjället där med löfprydd topp Och ser i sjön sin bild? Går solen där så härlig opp, Och går den ner så mild?

Finns där en dal, som blomdoft strör, En mo, som tallar bär? Och hon, hvars vallhorn nu jag hör, Skall hon väl finnas där?

Förbi far molnet utan skygd, Till vindens tidsfördrif;-- Och utan vän och fosterbygd Hvad är ett mänskolif?

Kanske att Gud hör folkets röst Och lindrar landets nöd; Kanske en bättre skörd i höst Oss ger ett bättre bröd.

RODDAREN.

Sjung, arma gosse, sjung! Din rodd blir annars tung, Din hand vid åran domnar snart, Och hvem skall sen ge båten fart?

En våg ej rör sig mer, Af sol och dag jag ser En strimma blott vid västerns bryn, Och mörk i fjärdens djup är skyn.

Säg, arma gosse, säg: Hvart skyndar du din väg, Allena, sträfvande och trött, Då natten själf har somnat sött?

Är det en fågeltropp, Du skrämt vid stranden opp, Är det en lom, är det en and, Du jagar nu från strand till strand?

Du, som från skog och fjäll Mig frågat mången kväll, Mig frågat förr, mig frågar än Hör, eko, hör mitt svar igen:

Jag ingen fågeltropp Har skrämt vid stranden opp, Det är ej lom, det är ej and, Jag jagar nu från strand till strand;

Min tanke jagar jag: Hvartenda åretag, Hur lätt det är, hur svagt det är, Mig närmre till min tanke bär.

Där röken stiger opp Mot klippans blåa topp, Där hyddan syns vid träskets slut, Dit har min tanke rymt förut.

Där skall jag finna den, Förrn det blir dag igen, När båten hunnit strand och hamn, Och jag min trogna flickas famn.

TALLTRASTEN.

Det är så lätt man rörs och andas ren; Ej mer en brännhet sol med stupadt sken! Af sommardagen finns ej öfrigt mer Än västerns glans, som genom lunden ser, Och vindens fläkt, som, redan matt och sval, Skall domna snart på blomstren i vår dal.

Blott du, den silfverklara kvällens vän, O talltrast, bryter nejdens tystnad än! Är dagen eldig och är natten ljuf, Af båda diktens färger lånar du Och målar i en oförgänglig sång Din trohets högtid såsom våren lång.

Du har som jag en vän att tolka för Den fröjd, det kval, ditt veka hjärta rör. Har jag som du en stämmas välljud fått, Ett språk så innerligt, så lätt förstådt? O, kan jag säga, hur jag älskar nu, Och kan jag en gång älska ömt som du!

Lycksalig den, som vid naturens bröst Från henne hämtar kärlek, ord och röst, Som, irrande, sitt modersmål ej glömt! Han drömmer blott och säger, hvad han drömt, Men medvetslös och utan reglors tvång Han drömmer vishet och han talar sång.

Jag vill dig höra, skald, vid skogens bryn, Tills sista purpurn flytt från aftonskyn Och nattens fackla tändt sitt bleka sken. Vid hyddan möts jag af min flicka sen, Och skall jag tolka, hur jag dig förstått, Ej ord jag brukar, utan kyssar blott.

JÄGARGOSSEN.

På marken vistas fågeln blott, Och löfven skymma än; Jag har ej gjort ett enda skott, Och det blir kväll igen.

Om vintern komme hit en gång Med drifvor i sitt fjät, Jag såge bättre ripans gång, Och orren hölle trä't.

Om luften ville blifva sval Och löfven falla sen, Jag såg kanske i nästa dal En flock af järpar ren.

Dock snart skall ripans spår sig te, Och järpens skygd förgå; Men den, som helst jag ville se, Skall jag ej se ändå.

Jag blickar här,--hon blickar där, Men ack, vi mötas ej! Jag kunde stå, där blicken är, Och såge henne ej.

Emellan oss är sjö, är fjäll, Är mo med furu på, Emellan oss är dag och kväll Och kanske natt också.

MORGONEN.

Solen några purpurdroppar Ren på österns skyar stänkt, Och på buskar, blad och knoppar Daggens pärleskur sig sänkt.

Skogens alla fåglar svinga Jublande från topp till topp, Tusen glädjeljud förklinga, Tusen stämmas åter opp.

Fjärden krusas, böljan randas, Lunden rörs af fläkt på fläkt, Lif och blomsterdofter blandas I hvarenda andedräkt.

Ängel från det fjärran höga, Hvarje väsens blida vän, Gryning, har ett mulnadt öga Mött din ljusa anblick än?

Skingrad är bekymrens dimma, Tankens dystra moln förgått; Dagen i sin barndomstimma Älskar barndomskänslor blott.

Ingen lider, ingen saknar; Allt är glädje, frid och hopp. Med naturens morgon vaknar Hvarje hjärtas morgon opp.

KYSSEN.

Jag kysser dig och ledsnar ej, Och skall jag nånsin ledsna? Nej! Nu, goda flicka, svara mig, Hvad sällhet kyssen skänker dig!

Du älskar den såväl som jag; Nu säg, hvad utgör dess behag? Jag frågar nu, jag frågte nyss Och får till svar blott kyss på kyss.

Om i min läpp man boning gömt, Du kysste den ej mera ömt; Om galla vore stänkt därpå, Du kysste lika ömt ändå.

Se till, hvad förebär du väl, Om någon frågar efter skäl, Nej! Om någon oblygt kommer nu Och frågar: Hvarför kysses du?

Och folket dömer strängt, min vän, Hvad skall det säga då om den, Som annat ej än kyssa gör Och själf ej en gång vet hvarför?

För min del jag ej hittat på, Hvad godt i kyssen finnas må; Men jag vill dö, om jag en stund Skall stängas från din purpurmund.

DEN ÅNGRANDE.

Göm, poppelskugga, i ditt trogna sköte De ord, han sade vid vårt sista möte! Hans djärfva bön, hans vrede och hans oro För mig, för tystnaden och dig blott voro.

Ty solen sjunkit redan från det höga, Och ingen stjärna öppnat än sitt öga, Och ingen vaken vind fanns mer i nejden, När om min afskedskyss han tände fejden.

För dig blott kan jag yppa, hvad jag kände, Hur hvarje suck, hvar tår, han göt, mig brände, Hur gladt jag honom tusen kyssar unnat, Om flickan vågat ge och blygseln kunnat.

Säg honom du, om någon gång han nalkas Att drömma bort en stund hos dig och svalkas, Säg honom då, ifall ett språk du äger, De tysta ord, jag nu med bäfvan säger:

"Glöm, goda gosse, hvad dig kränkt och smärtat! Den köld, hon hycklar, är dock långt från hjärtat. Förtörnas ej, fast henne hård du tycker, Och tröttna ej vid hennes blyga nycker!"

DET VAR DÅ.

Högre mot sanden Svallar den vreda sjön, Björken på stranden Susar ej mera grön; Marken är stel af snön.

Du, som med våren Flydde från dal och vän, Bragte dig tåren Blott för en stund igen, Ville jag säga än:

"Skåda kring runden, Flicka, en gång ännu! Minns du, hur lunden Fordom var grön och ljuf? Se, hvad den blifvit nu!"

Sen, då hon flydde, Skulle hon säga så: "Skönare grydde Ynglingens kind också; Men det var då,--ja, då!"

SJÖMANSFLICKAN.

Vinden blåser opp i hast, Segel fylla stång och mast, Skeppet styr till fjärran länder, Gud vet, när det återvänder!

Du, som far där, äger du Någon blick för mig ännu? O, jag såg dig än kanhända, Om min gråt blott toge ända.

Vore jag, hvad fågeln är, Vingad, såsom måsen där, Följde jag dig glad på färden Till den obekanta världen!

Kom beständigt, dit du kom, Vände, när du vände om, Spelte med min lätta vinge Och din blick i flykten finge.

Men den arma flickans lott Är att fläkta afsked blott Med en tårfull duk i handen, Vinglös lämnad kvar på stranden

Långt ifrån att följa få, Måste jag tillbaka gå, Innan kvällen komma hunnit, Innan seglet än försvunnit;

Måste jaga ur mitt bröst Saknaden, som är min tröst, Torka väl från kinden tåren, Att min mor ej märker spåren.

HÄLSNINGEN.

Fästet klarnar opp, den dunkla skuren Lämnar rum för aftonsolens sken, Och på fjärden, af en svallsjö buren, Vaggas dagens storm och sofver ren.

Hon, som saknat mig på många dagar, Ser ej än min julle styra dit; Kanske står hon nu vid sjön och klagar Och med tåradt öga blickar hit.

Ej ett vindkast fyller dock mitt segel, Och det vill ej skrida, om jag ror, Och så långt, långt bortom fjärdens spegel, Skymtar udden, där den hulda bor.

Svala, du, som rör så gärna vingen, Med ett tröstens bud till henne flyg! På dess skuldra sitt och, sedd af ingen, Dessa ord i hennes öra smyg:

Goda flicka, om din vän du saknar, Hör hans trogna hälsning genom mig! Nästa morgon, endast vinden vaknar, Lossar han sin båt och söker dig.

Lång är vägen, och han själf behöfver Vindens hjälp att klyfva fjärd och sund; Men, hur lugnt det är, som jag däröfver Sväfvar lätt hans tanke hvarje stund.

Några fågelljud i skogen väckta, Blott en källas sus bland strandens fjäll, Blott en myggsvärms lätta vingslag fläkta Den med blixtens snabbhet till ditt tjäll.

AKTA, DÅ ÄR GUDEN NÄRA!

Sköna flicka, yra flicka, Vänta några vårar bara, Och du skall så fritt ej blicka, Och du skall så yr ej vara.

Fjorton år blott glädje amma; Femton år och sexton stunda, Guden kommer med sin flamma, Och det blir helt annorlunda.

Blott en gnista af hans låga Tusen sorgsna tankar föder, Blott en fläkt ifrån hans båga, Och det friska hjärtat blöder.

Flicka, än mot pilens smärta Ingen sorgfull vakt behöfves; Guden nalkas ej ett hjärta, Medan än dess aning söfves.

Men när friden byts i saknad, Saknan i begär, som tära, Akta, då är slumrarn vaknad, Akta, då är guden nära!

Lugnet störes, glädjen smittas, Inga fröjder lyda valet, Och i ögats spegel hittas, Mellan hopp och löjen, kvalet.

SERENAD.

Ren släckt är lampan i min flickas kammar, Ett blekrödt månsken blott på rutan flammar, Och genom slöjan, fäst för den, jag ser Den skönas bild ej mer.

Snart skall hon bäddens trygga fristad hinna; Sen, blyga Cynthia, blif min spejarinna Och yppa vänligt, hvad du skåda fått, För mig och natten blott!

Om med en blick, där himlen strålar åter, Hon sammanknyter händerna och gråter Och talar ord, som blott en ängel hör, Sin aftonbön hon gör.

Men om den höljda barmen rörs och bäfvar, Ett leende på rosenläppen sväfvar Och kindens låga sakta tänder sig, Då drömmer hon om mig.

FÖRSTÄLLNINGEN.

Alla känna fröjd och smärta, Fast ej alla det förklara; Hvarje flicka har ett hjärta, Fast hon låtsar utan vara.

För de nöjen, gudar skicka, Kan sig ingen dödlig akta; Kyssar älskar hvarje flicka, Fast hon låtsar dem förakta.

Yngling, älska, brinn och låga, Och med köld skall du belönas, Men ett liknöjdt steg blott våga, Och ditt kval skall bli din skönas;

Och dess fåfängt dolda smärta Skall i min, i röst förklara: "Hvarje flicka har ett hjärta, Fast hon låtsar utan vara."

Fordra tusen kyssar,--alla Skall med hyckladt tvång hon unna; Fordra ingen,--och den kalla Skall ej en försaka kunna,

Skall ur tårar ofta blicka, Skall i suckar hviska sakta: "Kyssar älskar hvarje flicka, Fast hon låtsar dem förakta."

FJÄRILN OCH ROSEN.

Rosen lutar, blek om kinden, Hennes tid är all; Fjäriln domnar under vinden, Under skurens svall. När skall fjäriln få tillbaka Sina lekar och sin maka? När förlåter Dvalan åter Rosens matta ögonlock?

Barn af sommarn, lefde båda Lyckliga som den; Inga skiften, ingen våda Störde glädjen än. Af hvarandras kyssar sälla, Utan skuld att vedergälla, Utan oro Båda voro, Och de måste störas dock!

Hur de dröja, hur de bida, Aldrig väckas de; Kärleken vid vårens sida Kan ej lif dem ge; Men på kullen, där de bärgas, Nya, sköna rosor färgas, Och i doftet Öfver stoftet Svärmar nya fjärlars flock.

FÅGELFÄNGARN.

Jag vandrar fram på skogens ban Och blickar opp i tall och gran, Och ofta nog jag fåglar ser, Men ingen flyger ner.

Och hvar och en tycks fly den stråt, Där jag har utsatt mitt försåt, Och lika tomhändt, som jag kom, Jag måste vända om.

Jag borde se med sorg och ångst På min bedragna fågelfångst, Men huru felt det än må slå, Är jag förnöjd ändå.

Jag har en snara kvar till slut Som aldrig lämnats tom förut, Dit fågeln, lika gärna går, Som jag densamma får.

Och när jag kommer hem igen Jag gillrar än i afton den: Och flicka lyder fågelns namn Och snaran är min famn.

TILL AFTONSTJÄRNAN.

Stjärna, kvällens dotter, du, Säg mig, hvad du skådar nu? Ser du från din trygga borg Mer af glädje eller sorg?

Kanske på ett stormigt haf Seglarn nu från böljans graf Än med fruktan, än med hopp Blickar mot din ledning opp.

Kanske i en bortglömd dal, Ensamt lämnadt med sitt kval, Söker nu ett krossadt bröst. I ditt milda öga tröst.

Kanske att på dig som bäst Någon trogen flicka fäst Sina blickar, och begär Att sin älsklings möta där.

Ser du seglarns kosa störd, Låt den bli till rätta förd! Ser du sorgen, kvald och glömd, Håll din ljusa tröst ej gömd!

Men om du min flicka ser, Sänd en vänlig stråle ner, Sen du skrifvit i dess sken, Att jag väntar längesen.

DEN DÖENDE.

Den långa natten gått till ända snart: Blir icke hvalfvet redan ljust och klart, Och får ej träskets snö ett högre sken? Var det ej orrens rop, söm hördes ren?

När morgonsolen glöder innan kort Och snön på taket börjar smälta bort, Och droppa efter droppa ren jag ser Förbi den öppna gluggen falla ner,

Och syrsan tystnat inne, och jag hör Den muntra sparfven kvittra utanför, Då hållen mig en annan säng beredd, En kärfve halm, på stugans trappa bredd.

Ty jag vill ledas dit och hvila där Och se, hur skön och glad naturen är, Och fröjdas än en gång åt land och sjö Och sen i våren, där jag lefvat, dö.

YNGLINGEN.

Vind, som mig smeker och lämnar, Säg, hvart din kosa du ämnar, Skyndande, flyktig och snar, Säg mig, hvar hamnar du,--hvar?

Bölja, som gungar min julle, Skulle jag följa dig,--skulle Årorna lyda ditt drag, Svara, hvar hamnade jag?

Tankar, otaliga tankar, Sägen, hvar kasten I ankar? Barn af en ädlare värld, Ges det ett mål för er färd?

TILL EN ROS.

Slumrarinna i den slutna knoppen, Vakna snart och gläd din fosterdal, Mött af fjärilns kyss och smekt af droppen, Som från himlen faller mild och sval.

Skynda, skynda! Allt, af stunden gifvet, Varar blott så länge stunden rår. Skynda, skynda!--Glädjen är som lifvet, Lifvet åter som en flyktig vår.

Älska, njut och låga, sköna blomma, Vecklad ut i fägring mer och mer! Innan hösten må en ängel komma; Som dig bryter och åt himlen ger.

DEN SKÖNA.

Allt är godt, hvad jag vill göra, Allt är lätt, hvad jag begär, Alla hviska i mitt öra, Huru skön jag är.

En berömmer ögats låga,-- Växten en, en annan hyn;-- Får jag ej min spegel fråga Eller tro min syn?

Tittar jag i spegeln bara, Ser jag själf dock mycket mer, Än min hela friarskara På en afton ser.

Ljuft det vore att berömmas, Fast berömmet är en vind, Skulle ej mitt hjärta glömmas För min vackra kind.

Men för den blott ord man äger, Blott för den är känslan gjord; Ingen till mitthjärta säger Ett förtroligt ord.

VID EN KÄLLA.

Jag sitter, källa, vid din rand Och ser på molnens tåg, Hur, ledda af en osedd hand, De växla i din våg.

Där kom en sky, den log så röd, Som rosenknoppen ler. Farväl! Hur snart farväl den bjöd, För att ej komma mer.

Dock, där en annan mera klar Och strålande igen! Ack, lika flyktig, lika snar, Försvinner äfven den.

Nu åter en!--Den vill ej fly, Den vandrar tungt sin stig; Men, källa, mörk är denna sky, Och den förmörkar dig.

Jag tänker, när jag ser dig så, Uppå min egen själ: Hur mången gyllne sky också Har bjudit den farväl,

Hur mången, tung och dyster, spred Sin djupa natt i den Och kom så hastigt, ack, men skred Så långsamt bort igen!

Men hur de kommit, hur de gått, Jag känt dem ganska väl: De varit tomma skyar blott I spegeln af min själ.

Och spegelns ljus och mörker skall Likväl af dem bero!-- O källa, när blir leken all, När får din bölja ro?

DEN SJUTTONÅRIGA.

Jag vet ej, hvad jag hoppas, Och hoppas likafullt; Mitt hjärta känns så ödsligt, Och är ändå så fullt. Hvart syftar denna oro, Som ej ett mål kan nå? Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?

Vid sömmen hela dagen Jag sitter som en träl; Jag tycks arbeta flitigt, Det lider ej likväl. Mot handen sjunker pannan, Och nålen glömmes då. Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?

Jag mente: våren kommer, Naturens dräkt blir ny; Då skall min håg förändras Och mitt bekymmer fly. Och våren kom och sommarn, Jag blef mig lik ändå. Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?

Jag älskar ej som fordom Min sköna nejds behag; Ju mera dagen klarnar, Dess mera mulnar jag. Hur skall min oro skingras, Och när min sorg förgå? Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?

O, den som finge hvila I dödens lugna bo! Kanske att blott i grafven Ett hjärta finner ro. Men dock, hur tungt att redan Från sol och vänner gå! Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?

HÄMNDEN.

Skönt i loppet strålar bäcken, Än af silfver, än af guld, Och i sommarhettan häcken Står med matta rosor full.

Bäckens svala bölja lockat Alla nejdens flickor dit, Och där häckens löf sig skockat, Ler en gosse, gömd med flit.

Intet öga märker faran, Ingen tunga binds af den, Och åt löjet skattar skaran Tusen yra offer än.

"Tänk, om någon skulle höra Våra lekar och vårt glam!" "Tänk, om häcken hade öra", Svarar gossen och står fram.

"Han skall fångas, han skall jagas!" Och han jagas, förrn han rymt. "Han skall bindas, han skall agas." Och han binds och agas, grymt.

Gissa, hvaraf bojan gjordes! Bojan gjord af blommor var. Gissa, hvari straffet spordes! I en kyss af en och hvar.

BLOMMANS LOTT.

Bland sommardagens barn en ros jag såg I första stunden af dess blomningstid. Med purprad kind i knoppens famn hon låg Och drömde blott sin oskuld och sin frid.

"Du sköna blomma, vakna, blicka opp Och lär att lifvets bästa lott förstå!" Så sade, fladdrande kring blad och knopp, Den yra, guldbestänkta fjäriln då.

"Se, mörkt och fattigt är ditt trånga hus, Och utan njutning slår ditt hjärta där; Här lefver glädjen, glöder dagens ljus, Och kärleken och kyssen väntar här."

Af talet rördes lilla blommans själ; Sin mund hon bjöd åt smickrarn innan kort, Och fjäriln kysste, hviskade farväl Och flög till nya rosenknoppar bort.

HVEM STYRDE HIT DIN VÄG?

Långt bortom fjärdens våg, Långt bortom fjällets topp Du ensam dagen såg Och växte ensam opp.

Jag saknade ej dig, Jag sökte ej din stråt, Jag visste ej en stig, Som skulle ledt ditåt.

Jag kände ej din far, Jag kände ej din mor, Jag såg ej, hvar du var, Jag såg ej, hvart du for.

Liksom den bäck, där rann, För den, som rinner här, Vi voro för hvarann, Så länge du var där;

Två plantor, mellan dem En äng i blomning står, Två fåglar, som fått hem I skilda lunders snår.

O, andra nejders son! Hvi flög du dädan, säg? O, fågel långt ifrån! Hvem styrde hit din väg?

Till hjärtat, som var kallt, Säg, hur du lågor bar?-- Hur kunde du bli allt För den, du intet var?

BRUDEN.

Om jag såg dig, om jag såg dig redan Styra framom uddens björkar där, Såg ett segel först och kände sedan Purpurduken, som din flagga är!

Och du kom med några glada rader, Af din syster skrifna, när du for, Och du kom med "ja" ifrån din fader Och en moderskyss ifrån din mor!

Hvarför skjuta opp vår lycka? Åren Hinna väl med guld och håfvor än. Kärleken har blommans art, och våren, Endast våren är en tid för den.

Skyndom! Ljus är kullen, grön är dalen, Där, som fågelns sällhet, vår kan gro. Fast i toppen af den brända alen Skulle jag med dig lycksalig bo.

SAKNADEN.

I skogen finns ej mer en gren, Som löf och fägring bär. Förbi är sommarn längesen Och endast vinter här.

Ja, ute ser jag vinter blott Och inne likaså; Och om till världens slut jag gått, Jag såge den ändå.

Blef lunden grön; blef nejden varm, Blef dagen ljus och klar, Låg kölden i min egen barm Dock lika ödslig kvar.

O, du mitt ögas fröjd och vår, Jag dig ej återser, O, du mitt hjärtas sol, du går Ej opp ur grafven mer.

Min själ var din, min känsla din, Ditt lif var lif för mig. Jag har blott saknan kvar som min, Det andra for med dig.

Mitt bästa är att tyst vid hälln Få minnas flydda dar, Då brasan brinner ned och kvälln Ej flere slöjder har.

VÅRVISA.

De komma, de komma, De vingade skaror, som flytt, Till lunder, som blomma, Till sjöar, som ljummas på nytt.

Där stormarna ilat, Hörs sången melodisk och ljuf, Där drifvan har hvilat, Bor glädjen och skönheten nu.

Blott kärleken fäster En flykting från skyarnas rand, Och himmelens gäster Besöka blott leende land.

Mitt hjärta skall blomma, Min känsla skall ljummas på nytt; Kanhända de komma, De vingade änglar, som flytt.

IDYLL OCH EPIGRAM.

DE FÅNGNA.

På den röda älfvens botten Fiskade en gosse pärlor, Fann en pärla, blå som himlen, Och som himlens stjärna rundad. Men en flicka låg i pärlan, Och hon bad en bön och sade: "Offra upp din pärla, gosse, Bryt mitt fängsel, låt mig fara, Och en tacksam blick i stället Vill jag för min frihet skänka."

"Nej, vid Gud, min goda flicka, Pärlan är för mycket dyrbar; Bär blott stilla du din boja, Mången bar en vida värre." Flickan bräckte sakta skalet; Morgonrodnan lik i fägring, Sköt hon upp vid gossens sida; Gyllne lockar skylde pannan, Rosens hy på kinden glödde.-- Stum, i hennes skönhet fången, Stod i trenne timmar gossen. När den tredje timman slagit, Bad han tyst en bön och sade: "Offra upp din skönhet, flicka, Bryt mitt fängsel, låt mig fara, Och en tacksam tår i stället Vill jag för min frihet skänka."

"Nej, vid Gud, du goda gosse, Pärlan är för mycket dyrbar. Bär blott stilla du din boja, Mången bar en vida värre."

DEN TIDIGA SORGEN.

Rosen bröt du för din glada syster, Vallmon höll du själf. Rosen, flicka, tyder lif och kärlek, Vallmon köld och död. Anar du ej hjärtats fröjder,--eller, Bleka ängel, säg, Äger du vid femton år ett öde Att beteckna ren?

FLICKANS ÅRSTIDER.

Flickan gick en vintermorgon I den rimbeströdda lunden, Såg en vissnad ros och talte: "Sörj ej, sörj ej, arma blomma, Att din sköna tid förflutit! Du har lefvat, du har njutit, Du har ägt din vår och glädje, Innan vinterns köld dig nådde. Värre öde har mitt hjärta, Har på en gång vår och vinter: Gossens öga är dess vårdag, Och min moders är dess vinter."

LIKHET.

Hur många vågor bo på fjärden, Hur många tankar i mitt hjärta? De tyckas fly--och dröja kvar dock, De tyckas dö--och födas åter, Så skilda, och ändå så lika, Så många, och ändå desamma!-- Ur samma sjö, af samma vindar De höjas alla, Ur samma bröst de höjas alla Af samma kärlek.

FÅGELN.

Öppet är min flickas fönster; Vore jag en okänd fågel, In till henne strax jag flöge. Mig i bur hon skulle sätta, Fylla glaset där med vatten, Fylla lådan där med hampfrö. Men jag ville säga henne: "Flicka, bort med frö och vatten! Vet, din lilla muntra fågel Dricker endast ömma tårar, Lefver blott af smek och kyssar."

DEN FÖRSTA KYSSEN.

På silfvermolnets kant satt aftonstjärnan, Från lundens skymning frågte henne tärnan: "Säg, aftonstjärna, hvad i himlen tänkes, När första kyssen åt en älskling skänkes?" Och himlens blyga dotter hördes svara: "På jorden blickar ljusets änglaskara Och ser sin egen sällhet speglad åter; Blott döden vänder ögat bort--och gråter."

FLYG EJ UNNAN.

Vill du veta, skälmska flicka, Hur om hösten vakor fångas? Jag skall vara fågelfängarn, Du skall låtsa vara vaka.

Märk; hur fågelfängarn talar: "Flyg ej unnan, sköna vaka, Sitt på klasen trygg och stilla, Snaran gör dig ingen skada,

Snaran vill din hals blott smeka." Ha, din skalk, du lät dig fånga; Kyss mig nu, så skall du slippa!

KYSSENS HOPP.

Där jag satt i drömmar vid en källa, Hörde jag en kyss, på mina läppar Sakta tala till en annan detta: "Se, hon kommer, se, den blyga flickan Kommer redan; inom några stunder Sitter jag på hennes rosenläppar, Och hon bär mig troget hela dagen, Nänns ej smaka på ett enda smultron, Att ej blanda mig med smultronsaften, Nänns ej dricka ur den klara källan, Att ej krossa mig mot glasets bräddar, Nänns ej hviska ens ett ord om kärlek, Att ej fläkta mig från rosenläppen."

KÄRLEKEN.

Bannande sin dotter, talte modren: "Flicka, jag för kärleken dig varnat, Och jag finner, att jag varnat fåfängt" Dottren sade: "Var ej oblid, moder! Stängde jag mig in, att undfly honom, Flög han med hvart solgrand in i rummet; Gick jag åter ut och rymde unnan, Hörde jag hans suck i hvarje vindfläkt; Slöt jag både ögon till och öron, Sprang han skälmsk uti mitt eget hjärta."

SKILLNADEN.

Hur jag satt, med pannan sänkt mot armen, Såg en munter sparf från fönsterkarmen, Pickade på rutan lätt och sad': "Gosse, hvarför sörja där, var glad! Med ett frö, som våren röjt på vallen, Med en droppe regn, ur drifvan fallen, Och en ton af kärlek från min brud Är jag rik och nöjd och säll som Gud!" "Arma sparf, men har jag vingar, svara, Att som du från jord till himmel fara? Har som du jag för min kärlek ljud, Och, af allt det värsta,--har jag brud?"

DRÖMMEN.

Tröttad lade jag mig ned på bädden, Att i sömnen glömma sorg och saknad; Men en dröm sig smög till hufvudgärden, Hviskande uti mitt öra detta: "Vakna, hon är här, den sköna flickan; Blicka opp, att hennes kyss emotta!"

Och jag slår med glädje opp mitt öga; Hvar är drömmen? Som en rök försvunnen. Hvar är flickan? Bortom land och sjöar. Hvar är kyssen? Ack, blott i min längtan!

DEN FÖRSMÅDDA.

Ax vid ax på åkern vagga, Korn vid korn i axen gömmas; Så hvart flyktigt ord, du fällde, Växer i mitt trogna hjärta. Grymma, otacksamma gosse, Odlarn går att bärga tegen, Men du sår blott, du, och skörden Lämnar du åt himlens fåglar, Lämnar du åt snö och vindar.

BLOMSTERHANDLAREN.

Fyraårig satt vid stranden Med sin äldsta syster gossen, Skar af flarn ett skepp med segel, Lastade med blommor skeppet, Värfde myror till besättning Och till myrkaptenen sade: "Segla nu, du käcka sjöman, Segla nu och kom tillbaka! Sälj min last på andra stranden Än för guld och än för pärlor, Än för andra granna lekverk!"

Systern strök hans ljusa lockar, Drog en suck och talte detta: "Fyraårig nu, du säljer Strandens menlöst täcka blommor. En gång tjugufyraårig, Tör du sälja trogna hjärtan Än för guld och än för pärlor, Än för andra granna lekverk."

SORG OCH GLÄDJE.

Sorg och glädje båda Bodde i mitt hjärta, Sorg i ena kammarn, Glädje i den andra. Oförsonligt skilda, Rådde än den ena,

Än den andra ensam. Sen den enda kom dit, Lär hon öppnat dörren Och förenat båda, Ty min sorg är sällhet Och min glädje vemod.

FJÄRILPOSTEN.

I det öppna lusthusfönstret Satt en sommarmorgon flickan; Men från blommorna i nejden Kom en guldbevingad fjäril Och på flickans lock sig satte. Genast slöt hon fönstret, fasttog Och försökte tämja fjäriln: "Flyg ej bort, du sköna fånge, Gläds åt kyssen; njut af smeket Och blif stilla kvar på handen!" Fåfängt! Hvarje gång han släptes Flög han fladdrande på rutan. Ändtligt, rörd af fjärilns oro, Öppnade den sköna fönstret: "Flyg då, otacksamma, flyg Med ett bud till dina likar: Bjud dem ej så gärna komma, Då de aldrig dröja gärna."

GRUMLA ICKE FLICKANS SJÄL!

Flickan satt vid bäckens strand, Tvådde sina fötter där; Sjöng en fågel ofvanför: "Flicka, grumla bäcken ej, Himlen syns ej mer i den!" Flickan slog sitt öga opp, Talade med tårad blick: "Sörj ej öfver bäcken, du, Bäcken klarnar snart igen. När du såg mig stå en gång Vid en ynglings sida här, Du till honom tala bort: Grumla icke flickans själ, Aldrig skall den klarna sen, Aldrig spegla himlen mer!"

SOMMARNATTEN.

På den lugna skogssjöns vatten Satt jag hela sommarnatten Och för böljans tropp ur båten Slängde tanklös ut försåten. Men en talltrast sjöng på stranden, Att han kunnat mista anden, Tills jag halft förtörnad sade: "Bättre, om din näbb du lade Under vingen och till dagen Sparde tonerna och slagen." Men den djärfve hördes svara: "Gosse, låt ditt metspö vara. Såg du opp kring land och vatten, Kanske sjöng du själf om natten." Och jag lyfte opp mitt öga, Ljus var jorden, ljust det höga, Och från himlen, stranden, vågen Kom min flicka mig i hågen, Och som fågeln spått i lunden, Sjöng jag denna sång på stunden.

FRIDEN.

Ofta säger mig min moder: "Barn, du äger två klenoder, Göm dem för den onda tiden, Vårda oskulden och friden!" Moder, friden är försvunnen; Skall den blifva återfunnen, Bjud ej, att jag honom glömmer, Som den tagit, som den gömmer; Blott med honom, som hans maka, Kan jag få min frid tillbaka.

DEN FÖRÄNDRADE.

Fordom fick jag bannor hela dagen; Än satt spensen vårdslöst, än satt kragen, Än var håret fästadt opp mot regeln, Aldrig hölls jag länge nog vid spegeln. Nu har allt förbytt sig! "Säg, hur är dig, Flicka, då du aldrig vill bli färdig? Hur du städar dig! Det är förskräckligt! Har du än ej speglat dig tillräckligt?" Är mitt arma sinne då förtrolladt? Hvem kan väl en sådan växling vållat? "Ingen", svarar tyst mitt hjärta, "ingen, Om ej ynglingen, kanske, och ringen."

DEN LÅNGA DAGEN.

Förr, när min vän var här, Var mig en vårdag kort; Nu, då han borta är, Är mig en höstdag lång. "Ack, hvad den dagen flyr!"

Säga de andra nu. Jag: "Hvad den långsamma är! O, att den ville fly! Kommer ej kvällen snart, Kommer ej nattens ro?"

BEHAGEN.

Jag blickar på tärnornas skara, Jag spanar och spanar beständigt; Den skönaste ville jag välja Och sviktar dock ständigt i valet. Den ena har klarare ögon, Den andra har friskare kinder,

Den tredje har fullare läppar, Den fjärde har varmare hjärta.-- Så finns ej en enda, som saknar Ett något, som fängslar mitt sinne. Jag kan ej en enda förskjuta; O, finge jag kyssa dem alla!

AMOR.

Ej han sårade mitt hjärta, Ej, som döda böcker lära, Smög han fram med pil och båge. All hans list var blott hans oskuld, Skönhet var hans enda vapen. "Söta gosse, vill du komma, Är mitt hjärta varmt och öppet." Och han lydde strax,--och sedan Lika mån, som han att dröja, Är jag själf att äga honom.

DEN LÄTTBÖJDE.

Där jag band på åkern gyllne kärfvar, Stod den unge Adolf vid min sida, Skäran höll han i sin hand, på renen Låg, emot en stubbe stödd, hans bössa. Men i träsket, nedanför beläget, Skrek i vassen nära stranden artan.

Stram till bössan sprang den käcke gossen; Men jag fattade hans arm och sade: "Låt den stackars artan vara, Adolf, Låt för min skull den få vara ostörd!" Genast ställde han sin bössa unnan Och tog gladt som nyss till skäran åter.

Men jag tänker ofta i mitt sinne: "Underlig är dock den vackra Adolf; För ett vänligt ord från mina läppar Lämnar han, hvad mest hans hjärta fröjdat; För en hjärtlig blick af mina ögon Gör han gärna, hvad hän skytt tillförne; För en vänlig kyss, ett hjärtligt famntag Tror jag att han kunde gå i elden."

DEN ENA STUNDEN.

Allena var jag, Han kom allena; Förbi min bana Hans bana ledde, Pan dröjde icke, Men tänkte dröja, Han talte icke, Men ögat talte.-- Du obekante, Du välbekante! En dag försvinner, Ett år förflyter, Det ena minnet Det andra jagar; Den korta stunden Blef hos mig evigt, Den bittra stunden, Den ljufva stunden.

TÖRNET.

Törne, du min syskonplanta, Svept i vinterns is, försmås du, Höljd af taggar, hatas du. Men jag tänker: "Kommer våren, Slår du ut i blad och rosor, Och en växt finns ej på jorden, Ljuf och älskad såsom du.

O, hur mången törnestängel Står ej naken i naturen, Som behöfde kärlek blott, Blott en solblick af ett hjärta, För att kläda sig i rosor Och hvart väsens glädje bli."

TRE OCH TRE.

Från det höga tornet sågo Trenne flickor ut mot hafvet; Trenne segel syntes nalkas, Och den äldsta systern talar: "Systrar, sen vår faders fartyg Kommande från fjärran länder! Trenne systrar här vi äro, Tre kaptener styra skeppen; Den, som först i hamnen hinner, Han skall få min krans af rosor, Om han är med den belåten." Och den andra systern talar: "Den, som styr därnäst i hamnen, Vill min blombukett jag skänka, Om han är med den belåten." Och den tredje systern talar: "Den, som kommer sist i hamnen, Han skall få mitt glada famntag, Om han är den vackre August."

MORDEN.

Löfven de falla, Sjöarna frysa.-- Flyttande svanor, Seglen, o seglen Sorgsna till södern, Söken dess nödspis, Längtande åter, Plöjen dess sjöar, Saknande våra!

Då skall ett öga Se er från palmens Skugga och tala: "Tynande svanor, Hvilken förtrollning Hvilar på norden? Den, som från södern Längtar, hans längtan Söker en himmel."

DEN SÄLLSYNTA FÅGELN.

När om kvällen han i stugan inkom, Bannade sin son den gamla modren: "Son, du går hvar dag till dina snaror, Och hvar dag du kommer tomhändt åter: Vårdslös är du eller oförståndig, Efter andra få och du blir utan."

Henne svarade den yra gossen: "Hvad, om än ej lyckan är densamma, Då vi ej för samma fåglar gillra. Bortom mon där, vid det lilla torpet, Vistas, gamla mor, en sällsynt fågel; Under hösten har på den jag lurat,

Under vintern har jag nu den fångat, Men till våren vill jag föra hem den. Underlig är fågeln där; den äger Icke vingar, men en famn i stället, Icke dun, men silkeslena lockar, Icke näbb, men tvenne runda läppar."

VILL DU BYTA ÖDE?

Vuxen upp på stranden Af en bäck, som svallar, Sköljd af hvarje hvirfvel, Hvilket lif af oro Lefver du, o blomma!

Blomman hördes svara: "Om mig strömmen skonar, Om mig strömmen härjar, Är dock all min oro Blott en flyktig sommars. Vill du byta öde, Flicka, sköljd af strömmen I en ynglings hjärta?"

HENNES BUDSKAP.

Kom, du sorgsna nordan! Hvarje gång, du kommer, Bär du bud från henne. Kommer du i fläkten, Bär du hennes suckar; Kommer du i ilen, Bär du hennes klagan; Kommer du i stormen, Bär du hennes verop: "Ve mig, edsförgätna, Ve mig, ensam blefna! Ur den gamles armar, Från hans kalla kyssar, O, hvem för mig åter Till min varma yngling, Till min första kärlek!"

SIPPAN.

Sippa, vårens första blomma, Om jag bröt dig, om jag gaf dig Åt den älskade, den kalla! Bröt jag dig, jag skulle ge dig, Gaf jag dig, jag skulle säga: "Nära drifvans kant, o flicka, Växte vårens första blomma, Som vid isen af ditt hjärta Blommar opp min trogna kärlek, Bäfvande för vinterkylan, Men ej kväfd af den, ej skördad."

MÖTET.

Flickan satt en sommarafton, Speglande sig själf i källan: "Gode Gud, hvad jag är vacker! Men hvad båtar mig min färing, Då den yngling, som jag älskar, Icke ser mig, icke hör mig? Ros, som blommar vid min sida, Tag du mina läppars rodnad! Purpurstänkta moln i luften, Tag du mina kinders purpur! Bleka stjärna ofvan molnet, Tag du mina ögons klarhet! Sist, o graf, tag hvad som lämnas!"

Detta har den skälmska gossen Lyssnat till i närmsta buske, Och han springer fram till henne, Just den sökte, just den funne. Men han kysste hennes läppar: "Nu tog rosen läppens rodnad!" Och han smög sin kind till hennes: "Nu tog molnet kindens purpur!" Och han såg i hennes öga: "Nu tog stjärnan ögats klarhet!" Och han slog sin famn kring henne: "Nu tog grafven, hvad som lämnats; Ty, o flicka, det är grafven, Hvarur ingen mera slipper."

LÖJET.

Löjet var utan hem, Irrade modfälldt kring, Kom till den höges mund: "Får jag min boning här?" "Stoltheten bor här ren!"

Löjet var utan hem, Irrade modfälldt kring, Kom till den lärdes mund: "Får jag min boning här?" "Allvaret bor här ren!"

Löjet var utan hem, Irrade modfälldt kring, Kom till min flickas mund: "Får jag min boning här?" "Kärleken bor här ren, Kyssen är kommen nyss, Dig har man saknat blott."

TÅRARNA.

Ren öfver skogens toppar solen stigit Och spridt sin glöd i dalens dagg, där flickan Med glädjetårad blick sin älskling mottog. Han såg i hennes öga, log och talte: "Du grät i aftse, när jag gick; jag kommer Och ser dig gråta åter, goda flicka, Nämn mig en skillnad mellan dessa tårar!" "En lika skillnad", sade sakta flickan, "Som mellan kvällens dagg och morgondaggen, Den ena lyser solen opp och skingrar, Den andra kvarblir mulen hela natten."

EROS' FÖRVANDLING.

"Eros, stygga gosse", sade Pallas, "För din lust att alla hjärtan såra Borde du förvandlas till ett rofdjur, Till en gam med krökta klor och vingar, Att förgäfves jaga fågelskaran." Eros log och sade blott: "Försök det! Sen till gam du Amor har förvandlat, Vilja alla fåglar sönderrifvas."

TREDJE DELEN.

LYCKAN.

Lycka, leende gudinna, Född att göra stunden ljuf, Ej som jordens härskarinna Af min lyra hälsas du. Utan makt och utan krona, Utan segrar, utan brott Vill du endast mildt försona Mänskan här med grusets lott.

Hell dig! Intet hjärta blöder Under vården af din hand. Bröder leder du till bröder Öfver öknar, fjällar, land, Fläktar vind i längtans segel, Lönar varma hjärtans tro Och, fast skugglikt, i din spegel Visar högre världars ro.

Hvarför skall du trolös kallas, Om nå'n gång du svek också? Kunde blott du vara allas, Säkert glömdes ingen då. Nu, hur ville du förena Allt, som brustit i sitt fall? Öfvergifvas skall den ena, Om den andra gynnas skall.

Ljusets lott och fridens gåfva, Glädjen, hoppet, kärleken, Allt, hvad lifvet bäst kan lofva, Ägde jag och äger än; Dig blott har jag sett försvinna, Hvarje gång jag sökt dig nå; Milda, svaga stoftgudinna, Le en gång mot mig också!

HJÄRTATS MORGON.

Mörker rådde i mitt sinne, Kallt mitt arma hjärta kändes, Innan kärleken där inne Af en vänlig ängel tändes.

Ser du solen efter natten Strålande på fästet tåga, Dimmor skingras, land och vatten I ett helgonskimmer låga,

Ser du bilden af mitt hjärta; Så dess första morgon grydde, Så med fruktan, tomhet, smärta Skuggan från dess världar flydde.

Sol, som lifvets natt förjagar, Kärlek, om ett bröst du glömmer, Hvartill dessa mulna dagar, Som man utan dig fördrömmer,

Dessa dagar evigt like, Dessa hopplöst långa stunder, Detta lif i dödens rike Utan ljus och utan under!

DEN TVIFLANDE.

O, hade jag ett ögonpar Långt skarpare, än falken har, En blick, som såg, ej stängd, ej skymd, Igenom höjd och djup och rymd,

Ej pärlan, störst i hafvets skatt, Juvelen, gömd i jordens natt, Ej guldets spår i klyftans vrå Mitt öga skulle söka då;

Min blick på hennes hjärta låg, Den falska flickan genomsåg, Den falska, som mig gäckar nu, Än stel och hård, än vek och ljuf.

Är köld kanske i hennes barm, Då hennes blick är blid och varm? Är kärlek gömd i djupet där, Då hennes blick mest kulen är?

För bönens suck går himlen opp, För sorgen själf har jorden hopp; För mig det blef min kärleks lott Att tvifla och att tråna blott.

BRUDEN.

Kom, gode främling, sätt dig ned Och hylla vid mitt tjäll, Stör ej den tysta nejdens fred I denna lugna kväll! För sorgen ljuf dess stillhet är, Ett brustet hjärta vakar här.

Se, där vid fjärdens nakna strand En flicka skådar du; Med pannan lutad mot sin hand Hon sitter ensam nu; Hon blickar stum mot land och sjö, Och hvit är hennes kind som snö.

O, mången dag, o, mången natt Hon synts, där nu hon är. I går vid samma våg hon satt, I morgon finns hon där. Hon grät nå'n gång en tår förut, Men längesen hon gråtit ut.

När kvällen kommer mild och klar, När fläkten gjort sitt tåg Och fjärden, lik en spegel, har En himmel i sin våg, Då sänker hon mot djupet ner Sin stela blick och ser och ser.

Ibland, då vinden åter väcks Och böljans yta rörs Och glansen rubbas, spegeln bräcks Och djupets himmel störs, Hon lyfter tyst sitt öga opp Och ser mot skyn, fast utan hopp.

Hon satt en gång på samma strand Och såg mot samma fjärd. Hon såg sin älskling lämna land Och styra hit sin färd. Vid klippan där blef sjön hans graf, Ej ens hans lik den återgaf.

Och därför hennes hemska ro, O främling, ej förströ! Låt hennes sorgsna blick få bo I djupet af sin sjö. Det är det enda, hon har kvar Af all den glädje, fordom var!

SÖNDASSKÖRDEN.

Högt strålar morgonsolen ren, Naturen kläds i ljusets sken, Af fågelsånger ljuder skyn, Och ingen rörs dock än i byn.

Hur kan väl odlarn hvila än? Är icke dagen ljus igen Och åkern gul och tegen full? Hvad gör, att han försmår dess gull?

Dock se, han öppnar ren sitt tjäll. Hur lugn är ej hans blick, hur säll! Hvar jordisk omsorg, tung och kvaf, Han, som en klädnad kastat af.

Och obeväpnad är hans arm Och fri hans skuldra, lätt hans barm, Och ingen lie röras får, Fast skördens högtid förestår.

Men festens timma slår till slut; Då kallas barn och maka ut, Och med de sina, from och rörd, Han vandrar nu till dagens skörd.

Och glad han blickar opp och ser, Hur skaror samlas mer och mer, Hur känd och okänd styr sitt steg Till samma mål, till samma teg,

Dit, där de ljusa murar stå Med fridens helga kors uppå, Dit, där den gyllne tegen är, Som evighetens skördar bär.

DEN GAMLE.

En konung syns den gamle mig Vid slutet af sin lefnads stig, Vid målet för sin långa färd, Så segerrik, så afundsvärd.

Hvar storm af tiden ren sig lagt, Hvar granne vördar glad hans makt, Och villan djärf, passionen yr Långt från hans tysta rike flyr.

Hans folk en fridsam skara är Af milda, slumrande begär, Af minnen, som förblifvit kvar Från forna, ljuft förflutna dar.

Hans spira är hans vandringsstaf. Hans borg, hans fasta borg en graf, Hans kungaglans af lugn består, Och krona är hans silfverhår.

BLOMMAN.

När sig våren åter föder, Klar och ljuf, Dagen ler och solen glöder,-- Vaknar du, Fäster vid din veka stängel Blad och knopp, Och från gruset som en ängel Lyftes opp.

Med din doft kring rymden ilar Fläkten glad, Fjärilns gyllne vinge hvilar På ditt blad. Ingen oren vågar kinden Kyssar ge, Daggen, ljuset, fjäriln, vinden. De, blott de.

När, likt plantan i sin sommar, Skön och blid, Allt det ljufva föds och blommar Utan strid, Hvarför går här sorg och fara Hand i hand, Hvarför får ej jorden vara Fridens land?

HÖSTSÅNG.

Löfven gulna, Träden klädas af, Och novemberdagar mulna Öfver blomstrens graf; Drifvan deras kronor grusat, Blott i hjärtan, som de tjusat, Medan sommarns sol dem värmde än, Lefva de som minnen opp igen.

Rosen blommar Några korta dar; Dröjer mer än rosens sommar Mänsko-blommans kvar? Skön hon skjuter opp och prålar, Kinden glöder, ögat strålar, Men en fläkt vid hennes stängel rör, Och hon bleknar, lutar, vissnar, dör.

Du, som väckte Mig ur jordens grus, Låt mig bland ditt blomstersläkte Spira ren och ljus, Att, då sommarns sol mig glömmer, Någon ängel vänligt gömmer Bland de minnen, han från jorden bär, Minnet af min tysta blomning här!

DEN HEMKOMMANDE.

Ensliga sken, Flamma, som stjärnornas ren, Ljus från min fädernehärd, Tindrar i natten du än? Glada, förtroliga värld, Väntar du vandrarn igen?

Dagen är all, Mörk är min bana och kall, Dyster i skogarna här Vintern, den isiga, rår; Ljus, där du tindrar, o där Finner jag kärlek och vår.

Skynda din gång, Lycklige! Kanske en gång Kommer du åter och ser Stum mot ditt fädernetjäll; Ljus är din hydda ej mer, Kulen och ödslig din kväll.

MITT LIF.

Strid på brädden af en graf, Segling på ett vredgadt haf, Sträfvan på en stiglös stig, O mitt lif, jag nämner dig.

Längtan fyllde seglarns håg, Hafvet för hans öga låg: "O, där bortom purpurskyn Vill jag se en högre syn,

Vill jag nå en bättre strand, Ljusets, fridens, glädjens land." Seglet svällde, hoppet log, Mot det vida skeppet drog.

Strid på brädden af en graf, Segling på ett vredgadt haf, Sträfvan på en stiglös stig, O mitt lif, jag nämner dig.

Hvar är hamnen, lugn och klar, Hjärtats frid från forna dar? Hvar är hoppets guldkust gömd, Aldrig nådd och aldrig glömd?

Vågen seglarns kosa stör, Stormar hvina ofvanför; Ack, ännu står purpurskyn Lika fjärran för hans syn.

TANKEN.

Tanke, se, hur fågeln svingar Under molnet lätt och fri; Äfven du har dina vingar Och din rymd att flyga i.

Klaga ej, att du vid gruset Som en fånge binds ännu; Lätt som fågeln, snabb som ljuset, Mer än båda fri är du.

Är det gladt på jorden, hvila Bland dess fröjder glad också; Är det sorgligt, ila, ila Bort till högre världar då.

DEN ÖFVERGIFNA.

Löf och örter och blommor små, Ljusa liljor med dagg uppå, Purpurros, som så vänligt ler, Jag vill välja till brudkrans er. Minnesblomma vid böljan klar, Inga törnen din stängel har. O, hur liknar dig icke den, Som gror upp i min barm igen, Som har taggar på hvarje skott Och som sårar mitt hjärta blott.

Sjungen, bäckar, min bröllopssång! Ljufva källor och vattensprång, Sjungen gladt om en framtids dar, Att jag glömmer den tid, som var, Glömmer lifvet med kval och lek, Glömmer den, som min trohet svek! Sjungen, bäckar, min bröllopssång! Ljufva källor och vattensprång, Sjungen ömt ur min egen själ Åt den falske ett långt farväl!

Jag vill välja till vän en ann', Som ej sviker så lätt som han, Som ej kysser mig våren ut Och försvinner, då den är slut. Kom, o död, och mitt hjärta tag, Låt det hvila vid ditt i dag! Fast din brud är af tårar blind, Fast din flicka har mulen kind, Fast din ros icke mer är röd, Kom, o död, kom, o ljufva död!

HÖSTKVÄLLEN.

Hur blekt är allt, hur härjadt, vissnadt, dödt! Hvar är den blomning nu, som sommarn födt? I dalen domnar allt, i skogen tiges, Och till en graf den skumma jorden viges.

Dock, ögat lyftes sällt från grafven opp, En högre värld har grytt för hjärtats hopp, I jordens skymning klarna stjärnelanden, Och oförgängligt ler ett hem mot anden.

Så drömmer jag i höstens kväll och ser, Hur löfvet faller stelt från björken ner, En naken strand i vikens djup sig speglar Och öfver månen silfvermolnet seglar.

DEN VÄNTADE.

I sitt hushåll är min mor, Vid sin söm min syster är, Och min bror far ut på jakt; Själf med handen under kind Sitter jag och drömmer här. O, min älskling, hvar är du, Icke spord och icke känd, Saknad blott och väntad blott?

FÅFÄNG ÖNSKAN.

Otaliga vågor vandra På hafvets glänsande ban. O, vore jag bland de andra En bölja isocean, Så liknöjd djupt i mitt sinne, Så sorglöst kylig och klar, Så utan ett enda minne Från flydda, sällare dar!

Dock, skulle en våg jag vara, Densamme jag vore väl då. Här går jag ju bland en skara Af svala vågor också. De skämta med fröjd och smärta, På lek de tåras och le, Blott jag har mitt brinnande hjärta; O, vore jag utan som de!

MINNET.

Åter ett besök i ensligheten Af försvunna, dyra, sörjda vänner, Af gestalter från min lyckas dagar, Sjön vid hyddan, hyddan, skogen, bergen, Mina lekar, mina fröjder, drömmar Och min första kärleks blomstersuckar!

O, jag tänker på naturens godhet Att i saknaden oss unna minnet, Som ett fordoms ljufva, svala lycka Lik en morgondagg på hjärtat häller Än, när solen bränner middagstiden.

MÅLAREN.

Du önskat dig ett rum i mina sånger, Du bedt mig, goda flicka, tusen gånger, Med diktens färger någon ledig dag Försöka teckna dina anletsdrag.

Välan! Min pensel skall jag mer ej spara; Välj du en stund blott och försök att vara Till min, till skick, till lynne och gestalt, Som jag som konstnär nu förordnar allt.

Skön skall du vara: skönheten allena Är värd att sig med konstens själ förena; Men skön är flickan, då hon gläds och ler;-- Blif därför glad, då du mig komma ser!

Öm skall du vara: skönheten är mycket, Men hjärtat ensamt ger det goda tycket;-- Fäst därför ständigt, blott för tyckets skull, På mig en blick, af eld och kärlek full!

Och godhet, godhet måste taflan röja, En lust att skänka, trösta och förnöja;-- Glöm därför ej att hvarje ledig stund Till kyssar räcka fram din purpurmund!

Öm, skön och god, hur skall din bild ej stråla! Dock litet partiskt bör ock målarn måla,-- Och därför säg, hvar gång jag penseln för, Att du för evigt, evigt mig tillhör!

DE TVÅ.

I palatsets salar glimma Tusen lampor, sollikt klara, Och i ljusets strömmar simma Dofter, fina, underbara.

Allt är ordnadt. Gäster komma, Svindlande på lyckans branter; Höstar vissna, vårar blomma Mellan guld och diamanter.

Nu blir tyst, helt tyst för stunden, Som till andakt allt sig skickar. Festens hjälte står i runden, Ren ett mål för allas blickar.

Han är brudgum. Ordnar smycka, Stjärnor tynga högtidsskruden. Med en himmel full af lycka Väntar han den sköna bruden.

Och hon kommer. Af sin fader Ömt ledsagad, ses hon skrida Mellan höga gästers rader Till sin höge brudgums sida.

Är hon lycklig, kan hon sakna Någon sällhet än på jorden? Kan väl mer en önskan vakna, Som ej ren är uppfylld vorden?

Ack, hon står där blek i glansen, Den hon tyckes varsna föga; Locken darrar under kransen, Tårar skymma hennes öga.

Vigselns fråga, föreläsen, Hörs blott läppens ja besvara; Med sin tanke, med sitt väsen Tycks hon fjärran, fjärran vara.

Utanför palatset svallar Mot en ödslig klippstrand hafvet; Fjället med sin krans af tallar Är i mörker ren begrafvet.

På den skumomstänkta hällen Kan du dock en vålnad röja. Ensam i den kulna kvällen Ses en yngling än där dröja.

Hösten sina stormmoln skockar, Men han syns dock icke vika. Daggen stelnar i hans lockar, Men för honom är det lika.

Hafvets hvita bränning strömmar Mot hans skuldra öfver fjället. O, han gått med sina drömmar, Blott hans skugga är på stället.

O, när hjärta är som hjärta, Hvilken enhet mellan tvenne! Honom se i nattens svärta, I palatsets strålglans henne.

Nattens mörker, dagens flamma, Allt det bittra, allt det glada, Blir det icke allt detsamma, O, när lifvets rot fått skada!

I EN UNG FLICKAS MINNESBOK.

Varm på fästet lyste vårens sol, Öfver fälten dagg och fjärlar blänkte, Och på ängen stod en ung viol. Vet du, hvad den täcka blomman tänkte?

Jo, hon tänkte: O, hur ljuft att här Lefva, tjusa, hoppas, le och njuta! Du, som mig i ljus och färger klär, Låt min blomning aldrig, aldrig sluta!

Så hon bad. Var det en fåfäng bön? Var det fröjd, hon sökte, eller smärta? Bad hon om att vara ung och skön Till sin kind blott eller till sitt hjärta?

Bed som blomman, blomma du jämväl! Lif och tjusning älskar lifvets ängel. Bed som hon, men för din blomstersjäl, Ty förgänglig är din blomsterstängel.

(Vid teologie doktorspromotionen 1857).

När ynglingen sin hälsning bringar er, I själen eldad, kransad gladt om pannan, Åt edra kinders färg han priset ger, Han hyllar blomningen; vår hyllning är en annan. Vi älska lifvets vårglans, äfven vi, Men den, som varar än, sen vårar gått förbi.

Vi hunnit pröfva åren mer än han; Ack, hvad de skänka, växlar om likt vinden. På ängen bleknar blomman, bäst hon brann; En annan lott än hon har blomman ej på kinden. . Hvem älskar henne ej, den dag hon ler? Men det blir än en dag, då syns hon icke mer.

En blomma finns, den vi vår hyllning ge, En hälsoört för glädjen som för smärtan. Den heter kärlek. Blyg, ej skimrande, Den fostras tålig, gömd i edra varma hjärtan. Först där den hela kan, den blickar fram, I svaghet full af kraft och ljuf, fast allvarsam.

För fröjd och tröst från vaggan till vår graf, Från dar, som farit hän, till dar, som komma, För alla tårar, dem hon torkat af, Vår hyllning ägna vi åt denna gömda blomma. Hon runnit upp ur evighetens frö, O, låten henne här ej blekna, vissna, dö!

LEGENDER.

KYRKAN.

Hårda skiften, bittra pröfningstider Bragt från eget hemman, gods och välstånd Djupt i nöd och armod bonden Onni. Åren härjat sist, hvad ödet skonat. Fem och sjutti vintrar täckt hans hufvud Med en snö, som ingen sommar smälter. Ett blott ägde han af allt, hvad fordom Gjort hans glädje, ett blott, sin förtröstan På den Gud, som medgång sändt och motgång; Och han bodde nu, till dörrn förvisad, Gömd, förbisedd, på en annans hemman, Af sin sockens mildhet underhållen.

Men midsommardagen grydde, folket Vaknade i stugan; äldre, yngre Klädde sig i högtidsdräkter, alla Ville skynda nu till Herrans tempel. Hos den gamle väcktes samma längtan, Och han gick till värden fram och talte: "Låt mig följa dig i dag till kyrkan, Käre broder! Våren ut jag sutit, Full af krämpor, i mitt hörn vid muren Och ej hört Guds ord på halfva året."

Värden viste ut mot träsket. Tjocknad Låg en hvitgrå dimma än däröfver, Och ej strand, ej våg, ej holmar syntes. "Vill du själf försöka hitta vägen", Sade han, "med båt far ingen annan; Men till fots är färden lång kring viken, Och för dig finns nu ej häst i gården."

När den gamle hört det hårda ordet, Gick han tyst till stranden, löste båten Och begynte ro i gråa dimman. "Den, som leder fiskens stråt i hafvet, Fågelns stråt i luften, att de komma Dit Hans lag dem kallar, Han skall foga, Att ock jag i dag Hans kyrka finner."

Stunder flöto bort, blott sjö och töcken Såg den gamle, från sin kosa vilsnad, Och hans kraft begynte svika; tyngre Kändes rodden ren och handen domnad. När i morgonlugnet öfver fjärden Första gångens ringning ljöd och klangen Hann hans öra, var den dof och mattad, Och han fann sig långt från kyrkan, längre, Än när först han lade ut från hemmet. Och det ringdes andra, tredje gången, Och från fjärran än blott kommo ljuden. Och mot höjden hof den gamle ögat, Såg mot gråa skyn som med en fråga, Utan kraft och råd och hopp och bana.

Men i samma stund i sakta skridning Stötte båten mot en häll, och dunkelt Ofvan hällen skymtade ur töcknet Fram en strand och bjöd den gamle hvila. Opp han steg på stranden, såg omkring sig, Kände stället, kände ön i träsket, Där som ung han landat tusen gånger, Och han satte sig på kala berget Tankfull ned, och mörker rådde, mulen Var hans själ, och mulen jord och himmel.

Men det ringdes samman.--Var i högre Makters vård den gamle?--När han hopplös Nu mot fästet höjde ögat, syntes Klar en högblå rand emellan molnen, Ljusets förebud. I kyrkan skulle Sången börjas; på den öde holmen Drog ock nu den första vindfläkt andan Mellan löfven, och den första lärkan Flög, af dagern väckt, mot skyn. Försvunnen Var naturens dvala snart. På toner Följde toner nu, och nya stämmor Vaknade i dal, i höjd. Ett jubel Ljöd bland luftens dimmor, ljöd bland träden Kring den gamle, och han själf, af sångens Glädje gripen, glömde nöd och sorger Och föll in med ord. Den sköna psalmen, Sommarns psalm, "Den blomstertid nu kommer", Ljöd i stilla darrning från hans läppar.

Och den blomstertid var kommen. Sommarn, Som han sjöng om, var af inga murar Utom honom stängd. Dess örtesängar Växte för hans fot, dess fågelsånger Hörde han; och Kristus, som han nämnde Sarons blomster, gröna dalens lilja, Kom som blomster och som lilja, värmde, Som han bad, i hvarje fläkt hans sinne.

När han slutat psalmen, hade höjden Klarnat redan, blott kring lägre rymder Låg ett töcken än. Då steg ur österns Molnbädd solen opp och göt en strålflod Öfver landets, öfver vattnets dimma. Tystare blef rymden, luftens skaror Sökte hvila, hvarje väsen tycktes. Vilja endast skåda nu, ej sjunga; Och den gamle följde med sitt öga, Stum af andakt, ljusets väg.--Hvad dunkelt Syntes nyss, var nästa stund förklaradt. Udde efter udde dök ur dimman, Ö vid ö stod fram; en värld af fägring Växte sakta opp ur skuggans tomhet, Tog begränsning, färger, glans.

Förliden Längesen var morgonstunden redan, När, med klarnad blick, med molnfri panna, Rörd och tacksam, från sin plats den gamle Reste sig och gick till jullen åter.

Men han såg till afsked än tillbaka Upp mot stranden. "Nu, Guds frid med eder", Så han hördes säga, "fåglar alla, Unga bröder, systrar, Guds församling, Som med mig i dag i samma kyrka Honom prisat och Hans ära sjungit. Och haf tack, du tolk af himlens läror, Klara sol, som nu för oss predikat, Böjt vårt hjärta att Hans godhet känna Och lagt ut Hans verk för våra ögon."

DOPET.

I en grotta vid Arabiens öken Bodde eremiten Eukaristos. Mild mot alla, vis och mångerfaren, Söktes han af nejdens folk ej sällan, När bekymmer tryckte någons sinne. En gång kom en kvinna till hans boning, Bärande ett nyss födt barn på armen;

Blek var hon, och blekare var barnet. "Fader", sade hon, "hvar skall jag finna Tröst? Se, detta barn har dött, och dopets Helga vatten har ej rört dess hufvud. Ve, förtappadt är det, skall väl aldrig Äga arfvedel i Kristi rike."

Straffande tog eremiten ordet: "Hvarför, kvinna, har du låtit barnet Dö förutan dop, om ock blott nöddop?"

Men den arma modren brast i jämmer: "Fader", sade hon, "i öknen födde Jag mitt barn, där fanns ej vatten; solen Brände ofvan mig och sanden under; Tårar blott och suckar där jag ägde."

Då blef gubben rörd och föll i tankar, Eftersinnade en stund och höjde Handen öfver gråa ögonbrynen. Slutligt var hans mening fast och mogen, Och han talte, full af frid och saktmod: "Vattnet gör det visserligen icke, Utan anden, som är med i vattnet. Kvinna, trösta dig, ditt barn är frälsadt! Herrans ande har i brända öknen Döpt det med din suck och dina tårar."

BÖNEN.

En gång, när i fromma, glada samtal Vid sitt middagsbord den gamle Luther Satt som vanligt bland förtrogna vänner, Talte en af dessa så med klagan: "Svår och ond att lefva i är världen, Full af vansklig id och jordisk omsorg; Intet under därför, att så mången Sökt i klostrens lugn en saknad stillhet. Äfven mig de plåga, dessa oljud Af en outtröttlig världslig sträfvan. I mitt grannskap bultas, smids och hamras Oupphörligt hela dagen genom, Och hur tidigt än jag vaknar, störa Dån och hammarslag min morgonandakt."

Luther log och sade: "Hvarför störas? Tänk långt hellre: 'Jag har sofvit länge; Hör min fromma granne, hur han redan Hunnit stiga upp och börja bönen'; Ty en bön, min vän, är flit och arbet. Sannerligen, när den svarte smeden Vaknar upp och tänker: 'Gud har gett mig Åter dag och krafter att arbeta', Och med hurtigt mod begynner smidet, Är hans trötta flämtning för vår Herre Icke mindre kär än dina suckar, Och på himlens portar slår hans slägga Kanske starkare än dina böner."

KRYSANTOS.

I den kristna kyrkans första tider, När i ljuset från den nya världen Jorden bleknade och mången trogen Vände bort från den med rysning ögat, Bodde i Aten en man, Krysantos. Tidigt, innan än den bruna locken Vissnat på hans hjässa, kinden mistat Vårens blomning, höga pannan fårats, Hade ordet hunnit till hans öra Och hans hjärta öppnats gladt för Kristus. Men hos honom föddes med hans nya Födelse ej fasa för hvad fordom Han i lifvet aktat kärt och heligt. Aldrig kunde han förmås att hata Denna jord, där Hellas fanns, hans sköna, Varma fosterland; hans tjusning ständigt Var Aten, den ljusa tempelstaden, Och hans sinne smälte än i vällust För hvartenda ljud af modersmålet, Den hellenska tungans harpotoner. När hans trosförvanter, dystra, slutna, Sökte skogars tystnad och i bergens Kulna, mörka, skymda grottor fjärran Gömde sig för frestelsen och världen, Gick han ljus, en afbild af den första Dag han skådat, upprätt, silfverhårig, Fridsam, tålig midt i lifvets vimmel, Hörde mannens språk och barnets joller, Stod på torgen lyssnande, när talarn Lät sin stämmas åska skaka folket, Deltog i beslut och bar till urnan Sin voteringsskärf som hvarje annan. Stundom åter, när, på dagens mödor Och bekymmer mätt, han sökte lugnet Och i bönens djup hans ande svanlik Ville skölja jordens stoft från vingen, Sökte han ej mörka öknars kulor; Nej, där klarast salaminska sundet Log mot lummig strand, bland pinier, lagrar, Sågs han vandra, njuta skuggans svalhet, Andas vällukt, blicka hän mot hafvet, Medan solen sjönk och böljan lugnad Speglade en rosig aftonhimmel.

Så han lefvat, så han lefde, sådan Satt en kväll på Sunions topp den gamle. På hans knä låg sluten nu en rulle Af Sofokles, hedningen, den store, Ädle sångarn, och på rullen ytterst Lästes tecknadt: "Oidipus Kolonus".

Nyss han slutat dramen, för hans minne Dröjde än dess bilder, och hans blickar Sväfvade kring den besjungna nejden. "O Kolonos", sjöng han efter skalden, "Bygd, bland jordens alla bygder skönast, Ljusa, glada, skimrande Kolonos, Där, med lundars gröna skygd förtrogen, Näktergalen gäll i toner prisar Murgrönsrankans dunkla rodnad, gudens Helga träd, det bäruppfyllda, svala, Stormförskonta, där bland gudaburna Fostrarinnor Dionysos svärmar, I gudinnors lockar sedd, narcissen Gror med himmelsk dagg på bladens fägring, Krokos gulnar, källor sömnlöst skänka Klara bäckar näring och i sångmörs Krets med guldtöm åker Afrodite!"

Så med hednisk färg, men kristlig värma Målande sin sälla hembygds fägring, Sjöng, af hednasångarn väckt, atenarn, När en yngling, tidigt som Krysantos Genomträngd af korsets helga lära, Nalkades med långsam gång den gamle. Stannande framför hans fötter, stod han Stum med öfver bröstet knutna armar; I hans anlet syntes skuggor skifta Mellan sorg och vrede, harm och ömkan, Och hans blick låg sänkt på pergamentet.

Länge stod han tankfull, dock omsider Bröt han tystnan. "Gubbe", så han sade, "Blef ej äfven du en gång till ljusets Helga rike kallad, trängde icke Nådens varma strålar till ditt hjärta-- Så jag sport--; och dock, hur är din vandel? Där, hvar dagens barn i fåfäng sträfvan Träla, fika, storma och försvinna, Där med praktsymboler, än af purpur På en vårfrisk kind och än af löjen Kring en läpp, som mognar, afgrundsfursten Tecknat an de sina, där, o gamle, Trängs du, lefver du och har din glädje. Sällan ses du ensam, och om sådant Nå'n gång händer, är det ej Försonarn Som du ropar an, all världens Herre; Nej, berusad af en giftfylld saga, En förförisk sång, med läppar, blekta Ren af dödens hälsningskyss, du stammar Afrodites namn och Dionysos'. Hvad blir slutet? Rysligt, rysligt, gamle, Skall du plikta för din brutna trohet, Du i nådförbundet en gång slutne. Ryslig, ryslig blir i svafvellågor Än din lott, när, utan hopp förtappad, Gråtande, du ej en tår kan gråta Åt din törst och svagt med vissnad tunga Evigt fåfängt till ditt bistånd kallar Dina väsenlösa fabelgudar."

Så han sade. Lugnt som kvällens anlet Var den gamles, och den höjda blicken Såg bestraffarn an: "Frid, stränga yngling!" Talte han, "din tro är stark, jag älskar Den, som tror. Dock svara: kan ditt unga, Bruna öga genomskåda hjärtan Och rannsaka njurar, när du dömer? Döm ej, och du döms ej, säger Herren. From, fördragsam, fridsam, glad och trogen Går sin gång i mästarns spår en kristen; Full af kärlek är hans tro, och, yngling, Kärleken är hofsam, mild och tålig, Yfves icke, stormar icke, tänker Icke argt och vet ej af att vredgas. Kärleken fördrager allt, han tror allt, Hoppas allt och lider allt och vänder Aldrig åter. Yngling, om du hade Tro att flytta berg och lyfta dalar, Utan kärlek vore du en skugga."

Sagdt. Och vänligt räckande den unge Handen, drog han honom till sin sida, Och på samma häll nu suto båda.

Dagen framled, mattare i väster Glödde solen, vinden sökte hvila, Kvällens frid sjönk ned från Greklands himmel.

Men för dessa taflor hade gubben Nu ej öga; ynglingen allenast Fängslade hans syn och tanke. Länge Satt han tyst, omsider så han talte: "Vackra yngling, om den gamles varning Icke kränkt ditt sinne, låt mig göra Dig en fråga än, kanhända tvenne. När jag ser ovalen af ditt anlet, Pannans, näsans stolta, raka tycke Och ditt språk förnimmer, halft i attisk, Halft i jonisk brytning, ljuft i båda, Ljuft ännu i ton, då du fördömer, Vet jag, att hellen du är. Men säg mig, Hvilken trakt dig fostrat? Kanske någon Af Arkipelagens sköna öar Såg dig födas, Paros, Samos, Naxos, Mitylene? Kanske såg du dagen På det rika Asiens kust? En lycklig Fader lyfte dig, hvarhelst du föddes, På sin arm och drömde sälla drömmar."

"Delos", svarte ynglingen med mildrad Stämma nu, "det hafomflutna Delos Var mitt hemland, Kallinikos hette Den, som en gång jordiskt var min fader, Nu en annan jag i himlen funnit."

"Kallinikos", talte gubben åter, "Ej ett okändt namn du nämnt; min gästvän Var i forna dagar han på Delos. O, jag minns ännu den mångbesjungna, Gröna ön, af sagans alla gudar Sökt och älskad, Artemis', Apollons Fosterhem, jag minns dess höga kullar, Skuggade af cedrar och cypresser, Och dess dalar,--skall jag nämna dalen, Nyktos dal, åt citterguden helgad? Många länder har jag sett, från Pelops' Halfö vandrat till Tessalien, vistats På hellenerhafvens alla öar; Ingen nejd dock tjust mig så, som dalen Där på Delos med sin lund, sitt tempel, Och vid denna låg din faders boning. Yngling, när så mycket skönt du skådat Frän din lefnads första morgon, svara, Äger jorden endast svarta bilder För din själ, säg, bor ej i ditt hjärtas Djup ett enda minne, tåldt och sparadt, Från den tid, då drömlik än i oskuld Du bland Nyktosdalens blommor lekte?"

Så han sade. På den unges skära, Marmorhvita kinder sågs en flamma Svagt och flyktigt tindra opp och blekna. Men den gamle fortfor: "Jag har lyssnat Till en sägn en gång, Arkipelagens Öar tro den redan, snart kanhända Skall den spridas öfver fasta landet. Så förtäljer den: På Delos föddes Marmaryne. Tvenne lustrers somrar Knappt hon skådat; när hos nejdens alla Ynglingar begärens eld hon tände. Men åt ingen sinnlig trånad ville Hon sitt rena väsen öfverlåta, Blott Apollon valde hon till älskling, Och i Nyktosdalen, ren och trogen, Blef hon gudens blomstervårdarinna. Kväll och morgon, stundom hela dagen Sågs hon där bland blommorna,--en äldre Syster lik, så blid och så förtrolig, Vattna, stöda, ordna och plantera. Men ej handens ensamt var den skötsel, Hon dem skänkte; ofta lutad länge Med sitt öga öfver blommans öga, Lät hon så sin andes låga drickas Af den spädas blick och plantans dunkla, Tysta stoft af hennes själ besjälas. Själf tillbaka tog hon åt sin ande Kropp af blomstren, klädde minsta tanke I en skrud af dagg och doft och färger, Bytte så med markens döttrar gåfvor, Gaf och tog i outtömlig kärlek. Där, i denna fristad, stängd för mängden, Fick ibland en yngling ljuft fördrömma Dagens stunder, lefva med det vackra Blomsterfolket och dess vårdarinna. Men om honom talar sagan åter: När med hjärtat fullt af aldrig yppad, Namnlös kärlek han bland Marmarynes Blommor gick och hon i templet dröjde, Såg han henne, fast hon själf var borta, Sällt i hvar gestalt, i hvarje väsen Af den skapelse, hon väckt och vårdat. Rosen rodnade med hennes rodnad, Liljan såg med hennes blick, i trädets Susning hördes endast hennes stämma, Och i tusen skilda former lefde För hans fromma kärlek hon allena. Åter, när från blommorna till henne Någon gång han fick sitt öga höja Och i samtal, såsom strängars rena, Fånga hennes ord, då var det honom, Som om allt, hvad fint i parkens rosor Glödt och rodnat, hennes kinder eldat, Alla liljors strålar sammangjutit Hennes blick, och hela blomstergården Mer förklarad blott, stått fram med henne.-- Så förtäljs det. Jag har sport och frågat, Hvem han varit, ynglingen från Delos;-- Kallinikos' son, så har man svarat."

På den unges kinder syntes stora Tårar nu. "O fader", så han sade, "Nämn ej namn, som längst af jordens toner Susat i mitt öra, jag har glömt dem; Låt mig glömma, låt mig hata minnet Af mitt tomma nattlifs skugg-gestalter."

Men den gamle talte, full af allvar: "Yngling, hata ej din ungdoms skola, Nyktosdalen och dess minnen icke! Höga läror skrefvos för ditt hjärta Där i bilder, dunkla, späda, svaga. Se dig kring i världen! O, hvad ser du? Öfverallt Försonarns blomsterrike. Mörkt för den, som blindt till honom stormar, Är det klart och öppet för det öga, Som i kärlek stilla höjts mot honom. Yngling, värd att skåda är hans blomgård. Solar sår han där, och stjärnor strör han Kring som liljor, vårdar stora länder, Stöder folkslag, hör också den minsta Mänskoblommas suck och, mildt till alla Lutad, låter dem sin kärlek dricka. Gå, som förr till Marmarynes blommor, Ut i världen gladt och utan bäfvan, Det är Herrans blomgård, du besöker. Bor blott i ditt hjärta Kristi kärlek, Blyg, ej rusig, skall du finna saligt, Hur i allt Han skymtar fram, hur solen Lyser med Hans ljus, hur stjärnan tindrar Med Hans klarhet, lifvets sorl och vimmel Af Hans milda stämma genomljudes. När du sett det, gå till Honom åter I Hans ord, och se, Hans ord skall vara, Som om allt det ljus, som från Hans himmel Strålat ned, Hans varma sol, Hans stjärnors Milda här, Hans mänskoätter, hela Detta underbara blomsterrike, Mer förklaradt blott, där inne bodde."

ETT LITET ÖDE.

1.

ÄR SÅ ARM DU, SOM MAN SÄGER?

Fattig kallar man din moder, Fattigt, späda barn, du kallas. Är du fattig, lilla älskling, Ar så arm du, som man säger?

Utanför din moders stuga Blomstra ängar, grönska lundar; Hvarje äng har silfverbäckar, Hvarje lund i sjöar speglas, Öfver alla skiner solen, Gjuter gifmildt gyllne dagen.

Är du fattig, lilla älskling, Är så arm du, som man säger?

När du hör din moder sjunga, Slutas sakta ögonlocken, Gömma skalen själens pärlor; När de gömmas, kommer sömnen, Sömnen följs af drömmens ängel, Drömmens ängel tar dig stilla, Lyfter dig på mjuka vingen, För dig ut på blomsterängar Att i frid bland blommor blomma, För bland fåglar dig i lunden Att ditt bröst med sånger fylla, Tvår din själ i sjöars renhet, Låter dig i solljus bada.

Är du fattig, lilla älskling, Är så arm du, som man säger?

När du öppnar ögat åter, Är du i din moders armar, Känner i ditt späda sinne, Tänker som en dunkel tanke: "Ljuft det var på blomsterängen, Gladt bland fåglarne i lunden, Godt det var bland klara vågor, Varmt i solens ljus att bada, Bäst dock är i denna famnen."

2.

EGEN MODER GÖMS I MULLEN.

I mitt hem en styfmor råder, Egen moder göms i mullen. Och jag hastar öfver hagen, Skyndar stilla till den sörjda, Ginar öfver gärdet stundom. Men den främmande förtörnas, Hviskar, hväsande af vrede: "Denna flicka går på gräset, Krossar klöfvern där på ängen."

Fader, hör ej hårda orden! Lätt är flickans fot i loppet, Stör ej många strån i farten. Jungfrun har ej hårda sulor, Trampar ej med tunga klackar. Oskodd löper hon på lindan, Flyr med blottad fot på fältet, Far, som fläkten far på ängen, Skyndar såsom skuggan öfver.

Skulle ock ett blad bli brutet, Något grässtrå nedertryckas, Hjärtats sorg förtynga stegen, Grönskar snart en grodd ånyo, Fostras flere blad i stället Af den dagg, mitt öga gjuter, Dessa blåa stjärnors tårar.

3. SÅ JAG FÄRDAS SJÄLF MOT FJÄRRAN.

Hvarför suckar bäckens bölja, Klagar sakta under färden, Far i krokar öfver fältet, Böjer bukter öfver ängen, Viker af från vägen ofta, Färdas blott ett stycke framåt, Slingrar nästa stund tillbaka?

Så jag färdas själf mot fjärran, Går mot obekanta öden, Tar ett steg och ser tillbaka, Vandrar fram och vänder åter, Vill ännu se hemmets höjder, Röken från min faders boning.

4.

SÅDAN VÅRD BLOTT FINNER FLICKAN.

Icke äger jag som andra Fader, som vid namn mig nämner, Moder, som sitt guld mig kallar, Broder, att min börda bära, Syster, att mig stundom smeka.

Där jag andras hjordar vallar, Högt på berget, djupt i skogen, Dagen ut på fria fältet, Där är skäggig gran min fader, Björken, böjd af år, min moder, Broder är mig bruna trasten, Markens bleka lilja syster.

När den kalla skuren strömmar, Får jag stundom skygd af granen, När mig solens stråle bränner, Bjuder björken stundom skugga; När jag sorgsen står på fältet, Tröstar med en ton mig trasten, Med en blick ibland en blomma. Sådan vård blott finner flickan, Annan glädje ej den arma.

5.

FLICKA, KÄRLEKEN ÄR VÄLDIG.

Ofta i min barndoms dagar Hörde jag min moder säga: "Flicka, kärleken är väldig, Mäktar mer än allt på jorden." Så hon talte till min varning, Att sitt gyllne äpple skydda. Moder, o att sant du talat!

Ofta står jag nu på stranden, Där min älskling från mig skildes. Dän han far dit bortom molnen, Som vid hafvets rand sig höja.

När jag ser, hur fjärden fradgas, Ser, hur böljan slår mot stranden, Lägger jag min hand på vågen, Doppar fingrets spets i djupet: Sakta, sakta, vilda bölja, Somna, låt de andra sofva!

Månne vågen väl, som svallar Hotande mot skeppets sida, Där han fjärran far, den dyre, Månne hafvets vilda dotter, Fast så långt från mig hon rasar, Ej mitt söfningsord förnimmer, Af min lätta hand ej lugnas, Efter kärleken är väldig, Mäktar mer än allt på jorden?

Ofta, när i furans krona Fläktar fara, vindar hvina, Sänder jag från denna klippa Tyst min tysta suck att flyga: O min ende, kom tillbaka!

Kanske, fast så svagt den ljuder Har likväl den starka vingar, Kan som svalan klyfva vinden, Genom rymder nå min älskling Efter kärleken är väldig, Mäktar mer än allt på jorden.

6.

HUNDRA VÄGAR HAR MIN TANKE.

Store skapare, förlåt det, Se ej, gode Gud, med vrede, Att så ofta i ditt tempel Jag på honom äfven tänker! Hundra vägar har min tanke, Tusen att till honom hinna. Blott det sämsta leder bortåt, Allt det bättre för till honom. Kort från dagens ljus är' vägen; Gen från nattens stjärnskara, Hvarje blomma stakar stigen, Hvarje träd är vägamärke. Men när dig min tanke hunnit, Är den nästan ren hos honom.

7.

HVILKEN SÄLLHET SKÖN ATT SYNAS!

Hvilken fröjd att vara vacker, Hvilken sällhet skön att synas! Vore jag så mörk som mången, Ful som flere andra flickor, Fick jag ej i källor skåda, Ej i bäckar se mitt anlet; Källans skönhet kunde störas, Bäckens silfver sotbesmittas; Tordes knappt på ängen träda, Att ej blomstren skulle skrämmas, Blomma hviska tyst till blomma: "Är det nässlan, är det tisteln, Kanske kardborrn själf, som kommer?"

8.

TALA, TALA TYCKTES ALLA.

Hvem har nu gett vett åt vinden, Gett åt luften ledig tunga, Röst och språk åt gårdens rönnar Och åt späda fågelskaran?

Förr, när från min bädd hvar morgon Jag på loftets trappa trädde, Visste vinden blott att smeka, Rönnen blott att susa stilla, Kvittra blott förstod hvar fågel.

Nu, när sist jag kom på gården Från mitt olyckssälla läger, Tala, tala tycktes alla, Vinden hviska: "Arma flicka!" Fläkten susa: "Fallna flicka!" Rönnen sucka: "Svikna flicka!" Svalan sjöng: "Hvar är din stolthet?" Sparfven: "Hvar är nu din glädje?"

9.

MEN MIN FÅGEL MÄRKS DOCK ICKE.

Svanen speglas ren i sundet, Knipans hvita vingar hvina, Lärkan höres högt i höjden, Spofvens rop kring kärret rullar, Våren samlar sina skaror, Får sin fågelflock tillbaka, Väntar dem med sol och värma, Lockar dem med långa dagar.

Och jag, arma flicka, fiker, Söker skingra saknans mörker, Vårda värmen i mitt sinne, Vill som våren vänlig vara, Synas ljus som sommardagen. Och jag gläds, fast sorgen gnager, Ler, fast tåren trängs i ögat, Men min fågel märks dock icke.

10.

SEN HAR JAG EJ FRÅGAT MERA.

Hvarför är så flyktig våren, Hvarför dröjer sommarn icke? Så jag tänkte fordom ofta, Frågte, utan svar, af mången.

Sen den älskade mig svikit, Sen till köld hans värma blifvit, All hans sommar blifvit vinter, Sen har jag ej frågat mera, Känt blott djupt uti mitt sinne, Att det sköna är förgängligt, Att det ljufva icke dröjer.

ÖFVERSÄTTNINGAR OCH BEARBETNINGAR.

SERVISKA FOLKSÅNGER.

FÖRORD.

Den försvenskning af serviska folksånger, som här lämnas i allmänhetens händer, är gjord efter hr P. von Goetzes i S:t Petersburg år 1827 utkomna tyska öfversättning af desamma. Det företal, hvarmed han beledsagat sitt arbete, lyder i utdrag så:

"Serviska nationen intog i forna tider en icke obetydlig plats bland de slaviska stammarna. Ganska ofta kämpade den segerrikt mot Byzanz, och blott en förtidig död hindrade tsaren Stephan Duschan (1358) att eröfra den grekiska kejsarekronan. I femtonde århundradet gick Serviens politiska själfständighet under, och landet erkänner från denna tid turkarnas öfverherrskap. Begripligtvis kunde därföre de lyckliga anlag, hvarmed detta folk af naturen är begåfvadt, icke hinna utveckla sig till en fulländad bildning. Men undan olyckorna och förtrycket har denna nation likväl lyckats rädda sina sånger och deras outtömliga källa. Och just den omständighet, att Servien icke äger någon annan litteratur än sina sånger, ger desamma ett särdeles intresse i historikerns och människoforskarens ögon.

Åren 1814 och 1815 öppnade hr D. Wuk Stephanovitch Karadschitch genom sina i Wien i 2:ne delar utgifna Narodne Srpske piesme för folkpoesiens vänner en rik skatt af serviska sånger. Af detta verk utkom den andra betydligt förökade upplagan i Leipzig 1823 och 1824 i tre delar.

Hr W. St. Karadschitch indelar de serviska folksångerna i fruntimmerssånger (kärleksvisor, romanser, små poetiska berättelser och skildringar, bröllopskväden, lekar m.m.), till största delen författade af fruntimmer, och hjältesånger. Till de senare höra i denna samling blott fyra stycken: Blodhämnden, Jakschitcherne, Skadars grundläggning och Slaget på Fågelfältet. De pläga afsjungas af männer, ofta af blinda gubbar, vid gusle, ett entonigt instrument, med en enda af tagel tvinnad sträng bespändt.

Originalets versmått är öfverallt bibehållet, ehuru med en och annan obetydlig förändring."

Hvad min åtgärd vid dessa sångers försvenskning angår, har jag, såsom obekant med serviska språket, sökt gå den tyska öfversättaren i spåren, så nära jag kunnat; och då hr von Goetze, som han själf försäkrar, äfven varit mån om att troget följa originalet, kan jag hoppas, att min bearbetning ej heller skall särdeles afvika ifrån detsamma.

Några få mindre stycken har jag uteslutit, troligen till ingen betydligare skada för samlingen. De här upptagna behöfva intet förespråk. Jag är säker om att ganska få skola läsa dem utan att träffas af den naiva täckhet, som spelar i de små sångerna, som börja samlingen, och hänföras af den rena episka skönhet, som härskar i de fyra större, hvilka sluta densamma.

Helsingfors den 6 december 1830.

TREFALDIG SORG.

Näktergalen lilla Sjunger fröjd åt alla; Blott åt mig, den arme, Trefaldt sorg han sjungit. Och den första sorgen Sjöng han för mitt hjärta: Att min moder hittills Mig min brud förvägrat. Och den andra sorgen Sjöng han för mitt hjärta: Att min flinka skymmel Under mig ej dansar. Och den tredje sorgen Sjöng han för mitt hjärta: Att min trogna flicka Har på mig förtörnats.

Nu en graf mig reden På det flacka fältet, Tvenne spjut till bredden Och till längden fyra. Må en rosenbuske Vid mitt hufvud sättas, Och till mina fötter Må en källa ledas. Yngling eller flicka Sig en blomma plocke, Och den gamle svalke Törstens brand i källan.

ÖFVER KLIPPOR, ÖFVER FLODER FINNER KÄRLEK VÄG.

Månen lyser silfverklar om kvällen, Blickande uppå den gröna ängen, Där två käcka herre-hästar beta: Dem bevaka tvenne ädla herrar, Ban Stefano, kapetan[3] Johannes.

Till Johannes talar Ban Stefano: "Broder, se hur härlig månen lyser! Säll, o broder, säll är den att prisas, Hvilkens flicka ej så fjärran dväljes; Men min älskarinna dväljes fjärran. Bär jag henne drufvor i min bröstduk, Mögla skola de på långa vägen, Eller på min hemfärd saknans tårar Fräta opp min näsduk intill bitar."

Honom svarar kapetan Johannes: "Fjärran dväljs också min älskarinna; Men så snart jag saknar henne, frågar Icke jag: är klar, är mulen natten? Ej min hingst: om vada finns i strömmen; Öfver fält--och ej ett spår oss röjer, Öfver ström--och ej en bölja plaskar."

VINTER I HJÄRTAT.

Snö föll neder på Sankt Görans-dagen; Fågeln genomflöge ej dess flingor. Flickan trampar drifvan, bar om foten, Efter henne bär dess broder skorna. "Kännes ej i dina fötter vintern?" "Ej i mina fötter kännes vintern, Vintern känner jag uti mitt hjärta; Dock från snön är vintern ej där inne, Vintern där är kommen från min moder, Som mig ger åt den, som jag ej älskar."

TILL EN ROS.

O, du min källa sval, O, du min ros så röd, Ros, som så snart slog ut! Hvem skall jag ge dig åt? Månne åt moder min? Har ju ej moder mer. Månne åt syster då? Fjärran hos maken hon. Månne åt broder då? Drog ju i härnad han. Månn' åt min älskling då? O, han är långt från mig, Bakom tre skogars löf, Bakom tre strömmars våg!

ÄLSKARENS HÄST.

Där vi voro öfver natten inne, Höllo vi en kostlig aftonmåltid, Sågo där en flicka skön till undran; Pärltulpaner krönte hennes tinning.

Henne gaf jag då min häst att ledas, Och hon talte sakta så till hästen: "Röda fåle med den gyllne manen, Säg mig, har din herre gift sig redan?" Gnäggande besvarar henne hästen: "Nej, vid Gud, du undersköna flicka! O Ännu har min herre icke gift sig, Utan tänker ta dig, hem mot hösten."

Och till hästen säger flickan detta: "Om jag visste, att du sanning talat, Ville jag slå sönder mina spännen Och dem gärna vid ditt betsel smida, Ville det beslå med idel silfver Och det med min halsked sen förgylla."

HJORTEN OCH VILAN.[4]

Hjorten betar uppå bergets åsar, Betar en dag, sjuknar in den andra Och begynner klaga högt den tredje.

Vila ifrån berget frågar hjorten: "O, du hjort, du djur från bergets skogar, Säg mig, hvilket bittert kval dig plågar, Då du, betande på bergets åsar, Betar en dag, sjuknar in den andra Och begynner klaga högt den tredje?"

Sakta[5] talar hjorten då till Vila: "Goda syster, Vila ifrån berget, Stort i sanning är det kval, mig plågar. Se, till sällskap här en hind jag ägde, Och hon gick att dricka ner för berget, Gick dit ner och har ej återkommit. Om hon sen har irrat sig om vägen? Eller af en jägare är fångad? Eller helt och hållet mig förgätit Och en annan hjort sig valt till älskling?-- Om, så sant, hon irrat sig om vägen, Gifve Gud, att hon mig återfunne! Om en jägare har fångat henne, Må han själf en lott lik min få pröfva! Men om mig hon helt och hållet lämnat Och en annan hjort sig valt till älskling, Gifve henne Gud i jägarns händer!"

BROR OCH SYSTER.

Skogen har nyss fått löf, Syster och bror är där. Systern till brodern så: "Hvi ej besöka mig?" "Syster, jag komme väl, Släppte den främmande, Släppte den hulda mig. Sadlar jag fålen, då Sadlar min flicka af; Gjordar jag svärdet om, Löser hon svärdet opp: 'Gode, hvart nu, hvart nu? Vidt är dock fältet sträckt, Djupt är det dystra kärr, Gode, bli här, bli här'!"

DEN OMTÄNKSAMMA.

Täta skurar föllo ned om kvällen, Och mot natten höljde rimfrost fälten. Jag gick ut att söka den, jag älskar, Och så kom jag till den gröna ängen. Men på ängen fann jag då hans mantel, På hans mantel låg hans siden-bröstlapp, På hans bröstlapp silfvertamburinen, Och därunder sen ett gulgrönt äppel.

Allehanda vid mig själf jag tänkte: Om jag dock hans mantel med mig toge? Nej, den gode kunde sig förkyla. Om jag dock hans siden-bröstlapp toge? Nej, jag gaf den själf ju till ett minne. Om jag kanske toge tamburinen? Nej, den skänkte honom mina bröder.

Så i valet föll mig in en tanke: Att uti det gröna äpplet bita, Att blott bita i--ej äta opp det, Att han märka skulle, att hans flicka, Just hans egen flicka honom sökte.

SKILSMÄSSAN.

Kring det hvita fästet Buda[6] Slingrat sig en mjällhvit ranka. Ingen mjällhvit ranka var det, Fästman var det och hans fästmö, Som hvarandra tidigt funnit Och i otid skiljas skulle.

Flickan så vid afskedsstunden: "Gode älskling, när du färdas, Kommer du till stängda gårdar, Där de röda rosor blomma: Bryt dig några rosenstänglar, Lägg dem vid din barm på hjärtat: Såsom dessa rosor vissna, Vissnar ock för dig mitt hjärta."

Gossen så vid afskedsstunden: "Goda, när du återvänder, Kommer du till skogen gröna, Där den svala brunnen väller; Marmorsten vid brunnen ligger, Silfverbägare på stenen Och i bägaren en snöboll; Lägg den vid din barm på hjärtat: Såsom denna snöboll smälter, Smälter ock för dig mitt hjärta."

DEN SERVISKA JUNGFRUN.

Långa hår uppå Militzas ögon Öfverskuggade dess röda kinder, Röda kinder och dess hvita anlet. Ren tre runda år jag sett på henne, Men dock aldrig lyckats se dess öga, Svarta öga och dess hvita anlet.

Och jag samlade en jungfruskara, Och bland skaran Militza, den unga, Att måhända lyckas se dess öga.

Nu, när ringen dansade på fältet, Var det klart, men hastigt blef det mulet, Och från molnen flögo blixtens viggar; Alla flickor sågo upp mot himlen, Militza den unga såg dock icke; Men blott för sig på den gröna marken.

Sakta hviska flickorna till henne: "Militza, du underliga flicka, Är du oklok eller öfverklok här? Ständigt ser du på den gröna marken, Och du blickar ej med oss mot molnen, Där de gyllne blixtrar återstråla." Dem besvarar Militza den unga: "Oklok ej och öfverklok ej heller, Ingen Vila, att jag moln må samla, Flicka är jag,--att jag må se för mig."

VIOLEN.

Väl jag dig bröt, viol, Men åt hvem ger jag dig? Månne åt Ali bej? Ali, den stolte man, Älskar violer ej, Rosor blott, nejlikor.

DU ÄR MIN EGEN.

Du, min flicka, du, mitt hjärta, Ville du min maka blifva?

"O hur dårligt, djärfva gosse! Sådant skall väl aldrig hända; Hellre står jag i ett värdshus, Till en blank pokal förvandlad, Än jag dig till make tager."

Och jag blir den unga värden, Och så är du likafullt min.

"O hur dårligt, djärfva gosse! Sådant skall väl aldrig hända; Hellre vill i åkerstubben Jag förbytt till vaktel smyga, Än jag dig till make tager."

Och jag blir den käcka jägarn, Och så är du likafullt min.

"O hur dårligt, djärfva gosse! Sådant skall väl aldrig hända; Hellre vill som silfverfisk jag Ned till hafvets botten dyka, Än jag dig till make tager."

Och som nät jag dykar efter, Och så är du likafullt min. Ila hitåt, ila ditåt, Du är här min, du är där min. Hvart som helst du må ta vägen Hur som helst--du är min egen.

DEN ÄLSKADE OCH DEN FÖRSMÅDDA.

l det friska gräset bette skymmeln, Betar där en stund och därpå hör han, Huru flickan beder till sin moder: "Gif mig ej åt den, jag ej kan älska! Bättre, med sin älskling stiglös irra, Slån förtära och ur löf blott dricka, Kulen sten till hvilokudde äga, Än med denne i palatser vandra, Socker äta och på siden slumra."

FÖRBANNELSEN.

Rosor samlade en flicka Och i slummer föll. Kom en pilt och väckte henne Skakande ur sömn: "Vakna opp, du hulda sköna, Sof ej roligt mer! Se, de friska rosor vissna Vid ditt hjärta ren; Den, för hvilken du den plockar, Har en annan kär."--

"Älskar han en annan,--tillgift Må hans kärlek få. Dock en åskvigg, klara himmel, Mot förrädarn sänd!"

DEN BEKYMRADE.

Hvar, du vida himmel, Är väl nu min älskling? Är han på en resa? Sitter han vid bägarn? Är han på en resa, Må han resa lyckligt; Sitter han vid bägarn, Smake honom vinet; Älskar han en annan, Må det honom tillges; Må af mig det tillges; Gud dock hinne honom.

HVAD VILL JAG?

Säg dock, hvad vill jag? Sömnlös är natten, Oro och smärta, Kval i mitt hjärta,-- Dö blott, ja, dö blott Vill jag för dig.

HERTIG STEFANS FÄSTMÖ.

Stjärnan hälsar mön med brodernamnet: "Vandringsstjärna, inför Gud min broder! När, från öster tågande mot väster, Du förbi Herzegovina färdas, Ser du väl som oftast hertig Stefan? Säg mig, stå hans hvita borgar öppna Och på gården sadlade hans hästar, Reder han sig till att hämta fästmön?

Sakta svarar vandringsstjärnan detta: "Väl, från öster tågande mot väster, Färdas jag förbi Herzegovina Och har skådat äfven hertigsborgen. Öppna äro väl hans hvita borgar, Sadlade på gården stå hans hästar, Hämta ärnar han sin älskarinna, Icke dig dock, utan någon annan. Dig förtala tre försmådda fästmän. Ena säger, att din stam är ringa; Huggormsvresig kallar dig den andra, Och den tredje drömsker och försufven."

Då fördömer dem den vreda jungfrun: "Den, som säger, att min stam är ringa, Skåde aldrig frukter af sin egen! Den, mig åter kallar huggormsvresig, Kring hans hjärta må sig ormar linda, Vistas i hans lockar öfver sommarn Och uti hans sköte öfver vintern! Den, mig drömsker kallar och försufven, Skall i nio år, vid sjukbädd bunden, Tynande af ingen sömn förfriskas."

DONAU GRUMLIG.

Donau, Donau, lugna vatten, Hvi så grumlig är din bölja? Skulle någon hjort kanhända Med sitt horn din botten rubbat? Har kanske voivod Mirtschéta Med sitt spjut rört opp din botten?

"Ingen hjort min botten grumlat, Ej voivod Mirtschéta heller, Nej, de ystra flickor bara, Hvilka hvarje morgon komma För att plocka vattenliljor Och att tvätta sina kinder."

ÖRNEN OCH UGGLAN.

Ugglan satt uppå en gren af boken, Men i granen bredevid satt örnen. Sakta talte ugglan då till örnen: "Bort dock, örn! Hvad sneglar du hit öfver? Underligt är nu för tiden folket, Kunde säga: Ugglan älskar örnen." Örnen åter svarar henne detta: "Packa dig, du gråa, plumpa uggla! Ej åt dig bestås en sådan herre."

DEN SKÖNASTE.

Invid hafvet stod en guldcitron och skröt: "Nu är ingen här så skön, så skön som jag." Detta har ett gulgrönt äpple lyssnat till: "Ringa är ditt pris, du strandens guldcitron, Nu är ingen här så skön, så skön som jag." Detta har oslagna ängen lyssnat till: "Gröna äpple, ringa endast är ditt pris, Nu är ingen här så skön, så skön som jag." Detta har oskurna kornet lyssnat till: "Ringa är ditt pris dock, du oslagna äng, Nu är ingen här så skön, så skön som jag." Detta har okyssta flickan lyssnat till: "Ringa är ditt pris dock, du oskurna korn, Nu är ingen här så skön så skön som jag." Detta har den muntra gossen lyssnat till: "Ringa är, I alla, dock ert pris mot mitt, Nu är ingen här så skön, så skön som jag. Plocka vill jag dig, du strandens guldcitron, Skaka ned från trädet, gröna äpple, dig, Slå och bärga vill jag dig, oslagna äng, Skörda åter vill jag dig, oskurna korn, Sen, okyssta flicka, vill jag kyssa dig."

STUM KÄRLEK.

Flacka fält, hur djupt du mig bedröfvar! O, min älskling skildes här ifrån mig, Och han sade ej: "Gud med dig, dyra!" Tryckte blott sin mössa ned på pannan, Slog till jorden sina svarta ögon Och mot barmen förde högra handen.

Att han tryckte mössan ned på pannan, Därmed sade han: "Gud med dig, dyra!" Att han slog till jorden sina ögon, Därmed mentes: "Mer än ögat dyra!" Att han förde handen mot sitt hjärta, Sade: "Aldrig skall jag dig förgäta."

PRÖFNINGEN.

Säg dock, hvad dån kringskallar i nejden? Ljuda då klockor? Gala då hanar? Klockor ej ljuda, hanar ej gala, Bud till sin broder sänder en syster: "Broder, jag är af turkarna tagen, Köp mig då fri ur turkarnas händer! Summan är ringa, den de begära: Guld blott tre litrar,[7] pärlor två säckar." Henne till svar dock skickade brodren: "Tarfvar mitt guld till tygel åt hästen, Att han må pråla, när jag på ridt far; Pärlor behöfver jag för min flicka, Att hon är skön, när henne jag kysser."

Därpå ett budskap skickade systern: "Är dock alls icke turkisk slafvinna, Nej, jag är sultaninna, min broder."

FÄSTMÖNS DRÖM.

Nära trappan skodde Johan fålen, Och ur fönstret såg därpå hans fästmö, Såg och strödde rosor ned på honom, Strödde rosor ned och talte sakta: "Dyre älskling, gjorda tätt omkring dig, Att en ros ej tappas mellan gördeln, Att en annan ej din fästmö röfvar. Ty jag såg i drömmen stora under: Ensam gick din häst att söka svalka, Och din mössa rullade på marken, Och på vägen ströddes dina pilar."

Sakta talar Johan till sin fästmö: "Älska, älska mig blott du, mitt hjärta, Sen du mig begynte älska,--själfmant Har all lycka kommit mig till mötes, Så på resor som vid köp och byte."

DEN NYGIFTA.

Vatten öser gårdagsbruden, Och, utöfver källan lutad, Talar vid sig själf hon detta: "Ve mig, arma, ve mig, sköna! Bure än jag gröna kransen, Vore jag långt mera vacker; Skulle då en herde älska, Konstantin, den unga herden, Som där tågar framför lammen Såsom månen framför stjärnor."

FLICKAN OCH VILA.

Regn föll neder såsom honingsdagg, Och i hyddan stod bekymrad mön: "Ute blir väl nu min älskling våt; Stolt uti sin körsbärsbruna rock, Under rocken klädd i sammetsdräkt, Med en sidenskjorta under den Och ett ur af guld uti sin barm Sitter han uppå sin sköna häst."

Vila svarar ifrån skogen så: "Unga flicka, obekymrad var! Själf jag slagit opp ett sidentält, Och i tältet slumrar älskarn nu, Öfverskyggad af en sobelpels, Och med hufvu't svept i gyllne tyg."

DEN FÖRSIKTIGA.

Du, min flicka, du, min röda blomma, Aldrig satt ännu och aldrig omsatt, Ej med svala flöden än begjuten, Än ej plockad, än för ingen doftfull, Aldrig kysst ännu och aldrig famnad, Sköna, finge jag en gång dig kyssa!

"Finge det, du gode, efter önskan, Stötte endast till din äng min trädgård: Komma skulle jag att blommor vattna, Du att föra hästarna på bete: Kunde då mig kyssa efter önskan, Borde blott ej bita mig i kinden, Att min mor ej finge skåda märken."

DEN UNGA MAKAN.

Då jag än var hemma hos min moder, Gaf hon mig rätt vackra råd att följa: Första rådet: att rödt vin ej dricka, Andra: att ej bära gröna kransar, Sista: att ej älska någon yngling.

Men jag arma tänker vid mig själf här: "Ges dock utan vin en fyllig kind ej, Utan gröna kransar ingen glädje, Ges dock utan yngling ingen kärlek."

TILL SANKT GÖRAN.

Flickan beder på Sankt Görans-dagen: "O Sankt Göran, när härnäst du kommer, Finn mig mer ej hos min mor, men finn mig Hos en make eller ock i grafven! Förr dock hos en make än i grafven!"

DOMEN.

Blommor sådde trenne täcka flickor, Kyndel uppå berg, i dalen mynta. Och en yster gosse kommer dristigt Och af blommorna en knippa plockar. Hemligt gillra flickorna dock snaror, Och den yra, käcka gossen fångas.

Ena så: "I lågorna med honom!" Andra så: "Ur landet skall han jagas!" Tredje så: "Nej, nej, han måste hängas!"

Och den ystra gossen talar åter: "Är ej guld, att man mig smälta skulle, Är ej skälm, att ut ur landet jagas, Gosse är jag, och jag måste hängas Vid det olycksträdet--kvinnohalsen."

DEN VALACKISKA FLICKAN.

På den vilda hästen red jag, Och den bar mig till valackskan. Trenne döttrar har valackskan; Men den ena bannar modren:

"Stygga Nera, säg, hvar var du?" "Banna icke, goda moder! Nära Donau har jag varit, Och har sett där unga tyskar.

Åt den ena, som jag såg där, Ville han min svåger blifva, Gåfve jag den finsta skjorta, Att han till sin död den bure.

Åt den andra, som jag såg där, Ville han min brudsven blifva, Gåfve jag ett virkadt gulltyg, Att han till sin död det bure.

Åt den tredje, som jag såg där, Ville han min fästman blifva, Gåfve jag två svarta ögon, Att han till sin död dem kysste."

DEN BÖNHÖRDE.

Ber till Gud den unga gossen: "Gif, o Gud, åt mig ett gullhorn, Gyllne horn med silfverändar, Att jag granens bark må borra För att se, hvad finns i granen."

Gaf åt honom Gud ett gullhorn, Gyllne horn med silfverändar; Och han borrar nu i granen, Finner där en vacker flicka, Hvilken lyser skön som solen. Talar då till henne gossen: "Hör mig du, min unga flicka! Friar jag, man ger dig icke; Lockar jag, du följer icke; Ville röfva dig--och kan ej."

Och den unga flickan talar: "Fria ej,--man ger mig icke; Röfva ej,--du är förlorad; Ty jag äger nio bröder, Syskonbarn till lika antal. Svänga de sig opp på hästar, Gjorda om sig skarpa sablar, Sneda sina vargskinnsmössor, Är det fasligt att dem åse, Ännu mera att dem bida. Synd det vore att förloras, Skam det vore att fly undan. Nej, men locka,--månn' jag följer."

FLICKAN I DÖRREN.

På sitt sträckta vingepar Sväfvar högt i skyn en falk, Och hans blick, mot jorden vänd, Hvilar nu uppå en dörr. Men i dörrn en flicka står, Tvår sitt hvita anlete, Slätar sina ögonbryn. Bländande är hennes hals, Såsom snön på bergen är. Nära till en gosse står, Talar så med sakta röst: "O, min sköna flicka, du! Knyt din halsduk bättre till; Jag förblindas af din glans, Och mitt hjärta svider ren."

MANNATROHET.

Minns du, när vi började att älska, Satt du en gång i min famn, du goda, Grät så bittert, snyftade och sade: "Straffe Gud af mina syskontärnor Hvar och en, som tror en ynglings lofven! Ty som himlen först är klar och härlig, Men dock snart af skyar öfverdrages, Så omväxlar gossens trohet äfven. Kysser han,--då skall man bli hans maka; Har han kysst,--då skall till hösten väntas. Kommer hösten en gång,--kommer vintern, Och han friar ren till andra flickor."

FLICKANS ANLETE.

Flickan stod på bergets kulle, Öfver hvilken mildt ett skimmer Spreds från hennes sköna anlet.

Vid sig själf då talte flickan: "Anlet du, som gör min oro! Om jag visste, ljusa anlet, Att åt vissna gubbens kyssar Dig ett oblidt öde ärnat, Ville jag i gröna skogar Strax all bitter malört plocka, I dess bittra saft dig bada, Att den gamles kyss förbittra. Visste jag dock, ljusa anlet, Att åt unga makens kyssar Dig ett härligt öde ärnat, Ville jag i gröna gårdar Alla röda rosor plocka Och i deras ljufva vatten Dig, du ljusa anlet, bada, Att du ljufligt skulle mot den Unga makens kyssar dofta."

FISKEN.

Flickan hon satt på hafvets strand, Talade i sitt sinne så: "O, du min gode Gud, ändå! Finns väl, hvad bredare är än haf? Eller hvad vidare är än fält? Eller hvad snabbare är än häst? Hvad är väl mera än boning sött, Eller hvad öfvergår broderkyss?

Tittar ur vågen en liten fisk: "Fjolliga flicka, hvad tänker du? Himmel långt bredare är än haf, Haf ju långt vidare är än fält, Öga ju snabbare är än häst, Socker öfvergår honing--och Älskarekyssen en broderkyss."

BÄTTRE GAMMALT GULD ÄN NYSMIDT SILFVER.

Skugga sökande, för att sig svalka, Flög en falk utöfver Sarajevo,[8] Såg en fura midt i Sarajevo Och inunder den en kylig källa; Nära källan såg han änkan Nypon Och med henne jungfrun, hvita Rosa.

Falken började att eftersinna, Om han skulle kyssa änkan Nypon, Eller hellre jungfrun, hvita Rosa.

Så i valet kom han till beslutet, Och han talte sakta i sitt sinne: "Bättre guld, om äfven nött det vore, Än som silfver är, ehuru nysmidt;" Och han kysser muntert änkan Nypon.

Men förtörnad ropar jungfru Rosa: "Sarajevo, blomstra utan frukter![9] Är det sed, som nu i dig fått insteg, Det, att unga gossar älska änkor, Gamla gubbar åter unga flickor?"

HÄSTEN VILL EJ DRICKA.

O du flicka, gyllne peruns-blomma! Har du vattnat ren min skymmel?-- "Vattnat Har jag väl; men han vill ej från vattnet, Utan skådar mot den strand af Sava, Hvarest flickor binda blomsterkransar Och de gula viner hjältar dricka."

ALI-AGAS MAKA.

Underskön är visst Al-Agas maka. Sådan skönhet finns ej mer i Bosna, Hela Bosna och Herzegovina; Dock, hvad båtar henne denna skönhet, Då på henne Agas blick ej hvilar? Aga älskar Omars hulda flicka, Som i jungfruburen vuxit ensam, Skådat icke sol och icke stjärnor, Aldrig än fått se, hur kornet växer, Kornet växer, och den röda drufvan.

DÄR BASILIKA JAG SÅDDE, SKJUTER MALÖRT OPP.

Flickan återger sin älskling Hans förlofningsring. "Tag den åter! Fader, moder, Som ej hylla dig,-- Fader, moder, bror och syster, Alla neka mig. Skona du din arma flickas Oangripna namn! Den förlåtnas öde äger Nog sin tyngd ändå. Där basilika jag sådde, Skjuter malört opp, Malört, denna bittra blomma, Denna kärfva ört. Binden mina bröllopsgästers Smycken därutaf, När de snart mig död ledsaga Till den kulna graf."

SMILJANA.

Blommor plockar utmed ån Smiljana, Samlar flitigt dem i famn och förkläd', Binder sen af dem tre blomsterkransar. Ena kransen för sig själf hon sparar, Åt sin lekvän skänker hon den andra; Men den tredje lägger hon på böljan Och med tysta ord ledsagar denna: "Simma, simma, gröna krans, med vågen, Simma hän till Georgs port och bringa Detta budskap till hans goda moder: 'Vill du, moder, gifta bort din Georg, Gif ej honom åt den unga änkan, Åt den sköna flickan unna honom!'"

ÖNSKNINGARNA.

Ranko sof i poppelskuggan, Kommo dit tre flickor, talte Under färden med hvarandra Om hvad hvarje helst begärde.

Och den första flickan talar: "Helst jag önskar mig en gullring." Och den andra flickan talar: "Helst jag önskar mig en gördel." Och den yngsta flickan talar: "Helst jag ville äga Ranko. Lätt kan dock en ring bli bruten, Lätt en gördel sönderrifvas, Men min Ranko,--han förblir min."

ÖNSKAN.

Om en källa sval jag vore, Väl jag visste, hvar jag vällde; Nere vid min älsklings fönster, Där han af och på sig kläder, Att sin törst han måtte släcka Och sig svalka med min bölja.

FLICKORNAS FÖRBANNELSER.

Konda dog, hans moders enda sällhet, Lämnande sin mor det kval att honom Fjärran från sin boning ge åt jorden. Hon begrof den käre i sin trädgård Under gyllne pomeransträns skugga.

Hvarje morgon går hon sen till grafven: "Konda, Konda! Svara, trycker jorden, Eller trycka dig din kistas bräder?"

Och ur djupet ljuder svaret åter: "Icke jorden trycker mig, o moder! Icke trycka kistans bräder heller, Nej, förbannelser af flickor endast. När de sucka, ges i himlen gensvar, När de banna, skälfver jordens grundval, När de gråta, måste Gud bevekas."

DEN SKÖNA ILIJA.

Sakta på Donau vaggar en julle, Bär på dess våg den sköna Ilija. Falken på högra handen han håller; Sorgsen i hågen, ger han den näring, Gjutande tårar, ger han den dricka.

Lutad till falken, hviskar han detta: "Fågel, min falk! Ej vill jag dig nära, Nära med lika kost som min egen, Vattna med samma dryck, som jag själf har. Sorgsen i hågen, ger jag dig näring, Gjutande tårar, ger jag dig dricka, Men till en jakt ej vill jag dig styrka,-- Styrka jag vill dig, att du må flyga, Flyga som budskap hem till min maka, Se, om den hulda lycklig och frisk är, Se, om hon redan födt mig en gosse."

Under hans vinge bindes ett bref sen: "Ila och sänk dig neder vid fönstret, Neder på rosenbusken den röda, Nära till fönstret sitter den hulda, Sitter och stickar där vid sin båge. Hälsa den goda vänligt ifrån mig, Säg: 'Med Ilija var jag i går än, Tömde i går än vin med min herre'."

Snart vid Ilijas boning var falken. Brefvet då löste älskade makan, Och såsom svar hon talte till falken: "Hälsa från mig den sköna Ilija, Bed, att han ej uppskjuter sin hemfärd. Doftande rosor blomma i trädgåln; Ack, men med hvem, med hvem dem plocka? Muntert på gården ropar där falken, Ack, men hvem lockas med mig att jaga?"

DE ÄLSKANDES GRAF.

Tvenne unga älskade hvarandra, Tvådde båda sig i samma vatten, Torkade med samma duk sig båda. Ingen visste därom första året, Men på andra blef det kändt för alla, Kändt också för fader och för moder. Modren hindrar dock de trognas kärlek Och den älskande från älskarn skiljer.

Genom stjärnan sände gossen budskap: "Dö, min älskade, om lördagskvällen, Jag vill dö med söndags-morgonrodnan." Så beslöts det, så det skedde äfven. Lördagskvällen dog den trogna flickan, Hennes älskling dog med morgonrodnan. Man begrof dem båda med hvarandra, Hand i hand i jordens sköte sänkta, Och i händren lades gröna äpplen.[10]

Några månar,--och från gossens läger Reste sig en lummig gran i höjden, Och från flickans sköt en rosenbuske. Men kring granen slingrade sig rosen Som ett sidenband kring eterneller.

FLICKAN VID ZETINJA.

Vid Zetinjas djupa, svala bölja Satt i dryckeslag en skara hjältar, Och en vacker flicka bjöd dem vin där. Men när bägarn hon åt någon räcker, Fattar han, i stället för pokalen, Hennes hvita hand att henne famna. Flickan åter sträfvar mot och talar: "Nå, i sanning, mina tappra hjältar, Allas eder tjänarinna är jag; Men åt en blott kan jag fästmö vara, Blott åt den, som i sin vapenrustning, Med sin divansmantel därutöfver, Från den ena stranden till den andra Genomsimma kan Zetinjas vågor.-- Dennes trogna fästmö vill jag blifva."

Dock med nedsänkt hufvud ser hvar hjälte Tigande emot den svarta marken, Utom en, den käcka Radoitza. Hurtigt opp ifrån sin plats han springer, Gjordar om sig sina blanka vapen, Sveper sig i mångahanda dräkter, Kastar öfver dem sin divansmantel, Och så störtar han sig ned i böljan. Snart från ena stranden till den andra Har den djärfve simmarn redan hunnit; Dock när dädan han sin hemfärd börjar, Dykar han i böljan oförmodadt, Icke så, att krafter honom felats, Men att pröfva älskarinnan endast, Om han skulle få en trogen maka. Hur han sjunker, märker då den kära, Ser det, ilar, kastar sig i strömmen. Hastigt stiger ynglingen ur djupet Och med kraft den dunkla vågen klyfver, Tills han hunnit till sin älskarinna. Och han fattar hennes hvita händer Och den hulda till sin boning leder.

DEN SKRÄMDA.

Maras hår uppflätar modren, Fem- och niodelt i växling, Och hon talar, ömt bekymrad: "Om du färdas ner till fältet, Till en ringdans där på fältet, Må du ej med Tomas dansa; Tomas är en yster sälle, Se, och du en ogift flicka."

Mara lyder ej sin moder, Utan vandrar ner till fältet, Till en ringdans där på fältet, Och hon svänger om med Tomas.

Tomas, dansande med ringen, Ger en vink åt sina svenner, Att de skulle hämta hästar, Hämta dit hans fux och skymmel. Svennerna förstodo genast, Förde fålarna till ringen, Förde dit hans fux och skymmel.

Tomas hoppar opp på fuxen, Lyfter Mara opp på skymmeln, Och de flyga genom lunden, Såsom stjärnor fly på himlen.

Ren var fältet lagdt till rygga, Och till Mara talar Tomas: "Ser du där den murkna lönnen? Märk, i den vill jag dig hänga; Kråkan skall ditt öga hacka, Örnen slå dig med sin vinge."

Mara började att snyfta: "Ve mig, ve mig! Gud förskone! Så det hände hvarje flicka, Som sin moders råd ej följer!" Tomas ler och tröstar henne: "Frukta icke, hulda Mara! Ingen murken lönn där synes, Nej, min hvita gård allenast. Min du är, min boning städar Du från denna stund som maka."

DE SVARTA ÖGONEN.

Modren bannade sin Jovo: "Son, hvar höll du hus i aftse?"

"Bana icke, gamla moder! Hos tre sköna flickor var jag. En var hög och smärt till växten, En var röd och hvit om kinden, En bar ögon, lika natten. Af den höga, af den smärta, Plågas, moder, nu mitt hufvud; Och af den med röda kindren Plågas nu mitt bröst, o moder; Men af den med svarta ögon, Gamla moder, tar jag döden. Lägg mig på en bår och för mig Till den huldas tjäll, att hennes Svarta ögon må mig skåda."

Sagdt; och honom lämnar lifvet. På en bår han läggs af modren Och till flickans boning bringas. Hon med svarta ögon ser det.

Och hon talar till sin moder: "Låt mig dö, min gamla moder! Lägg mig sen på båren, lägg mig Nära till den sörjda döda! Sen en graf oss red och sänk oss Hand i hand i den till hvila.

VÅRA MÖDRAR BÄRA SKULDEN.

Bakom Savas våg på stranden Leder ynglingen sin fåle. Mössan i sin hand han håller Och befuktar den med tårar. Och han bannar hvirfvelvågen: "Måtte Gud dig straffa, Sava! Hvarken kan jag genomvada, Eller kan jag simma öfver För att där min flicka kyssa."

Och den sköna flickan svarar: "Nej, vid Gud, du gode yngling! Vredgas ej på Savaströmmen, Sava är dig ej fientlig; Nej, fientlig är din moder, Din mot dig, som min mot mig är. Din vill, att du ren med våren Hem skall föra den, du älskar, Min står fast däri, att dottren Skall till hösten vara ogift."

SUCK.

Dunkla skogspark, hvad din skugga svalkar! Hjärta, hjärta, hur du är bedröfvadt! Dig så nära ser du den, du älskar, Dig så när--och får ej kyssa honom!

MOR, SYSTER OCH MAKA.

Högt uppå ett vårdtorn vandrar Jovo; Under honom bräcks det murkna timret, Och i fallet bryter Jovo benet. Genast blir en läkarinna kallad, Ifrån bergets täta skog, en Vila.

Mycket fordrar Vila för sin läkdom: Af hans mor den hvita högra handen, Af hans syster hennes lockars fläta, Och ett pärlehalsband af hans maka.

Modren gaf sin högra hand för honom, Systern skänkte sina lockars fläta, Men hans maka ej sitt pärlehalsband. "Nej, jag ger, vid Gud, ej bort mitt pärlband, Som jag själf ifrån min fader medfört."

Då förgrymmas Vila ifrån berget Och förgiftar dödligt Jovos skada. Jovo dör,--ve, ve dig, arma moder!

Trenne sorgefåglar[12] klaga sedan: Ena klagar utan uppehållan, Sent och tidigt klagar blott den andra, Och den tredje, när det så sig faller.

Den, som klagar utan uppehållan, Är den dödes olycksburna moder; Åter den, som klagar sent och tidigt, Är den dödes sorgebundna syster; Den, som klagar, när det så sig faller, Är den dödes ungdomsfriska maka.

HÄXERIET.

Härligt var att se, hur inpå kvällen Hjälteskaran drack det gula vinet. Med befann sig ock den veka Stojan, Drack ej vin och brännvin icke heller, Utan kaffe blott ur gyllne skålar. Några flickor vandrade långs stranden, Och bland dessa Ivans sköna syster. När den veka Stojan henne märker, Tänds hans bröst af kärlek,--och åt tärnan Kastar han ett äpple och ett kvitten.[13] Men förtrytsam slängde Ivans syster Genast bort från sig hans gula kvitten, Och med foten stötte äpplet unnan. På den gröna marken föll hans kvitten, Äpplet åter i den svala böljan. När den veka Stojan märkte detta, Blef han strax så mörk, så vild till sinnes. Dädan skyndar han med snabba fötter Och sitt hem, sin hvita boning uppnår. Papper tar han genast fram och skriftyg, Att förtrolla Ivans sköna syster. Och han sammansätter fyra trollbref; Skrifver ett och kastar det i elden: "Eld, förbränn, förbränn ej brefvets trollkraft, Tänd blott, tänd blott Angelijas hjärta!" Skrifver än ett,--kastar det i böljan: "Bölja, ryck ej med dig brefvets trollkraft, Bortryck, bortryck Angelijas hjärta!" Skrifver än ett--kastar det i luften: "Vindar, fören ej bort brefvets trollkraft, Fören, fören Angelijas hjärta!" Ett han gömmer under hufvudkudden: "Hvila icke kraftlöst där, o trollbref; Tills att Angelija med dig hvilar!"

Märk! Och inom några korta stunder Ljuder där ett klappande på porten: "Öppna porten, om du Gud bekänner, Öppna porten, mig förtära lågor!" Stojan tiger och vill än ej svara, Högre klappar åter Ivans syster: "Opp, mig rycka floder med sig hädan, Opp med porten, om du Gud bekänner! Snart till molnen höjes jag af vindar."

Hastigt springer då den veka Stojan, Låter upp den vida buxbomsporten Och ledsagar henne in med glädje.

PRINS MUSTAFAS SJUKDOM.

För att bada går en skara turkar, Och turkinnor komma från att bada, Männerna med Mustapha i spetsen, Kvinnorna med Mehmed paschas maka. Skön är Mustapha, sultanens ättling, Mera skön dock Mehmed paschas maka. Och förtrollerskan är icke skön blott, Men tillika så försåtligt smyckad. Genast sjuknar prinsen in af kärlek, Tänd af Mehmed passhas sköna maka, Går ren plågad till det hvita slottet Och på veka dynor där sig lägger. Alla fruar efter, rang och ordning Komma att prins Mustapha besöka, Borta blir blott Mehmed paschas maka.

Sultaninnan sänder bud till henne: "Ädla fru, gemål till Mehmed pascha, Aktar du dig mer än sultaninnan? Mustapha, min son, på sjukbädd ligger; Alla fruar gjort besök hos honom, Du allena, du försmår att komma." Mehmeds maka mottar denna hälsning, Vecklar sina ärmar opp i blinken Och bereder lätta sjukbädds-rätter: Grädda rosenröd på gyllne tallrik, Ljusgult serde uti silfverskålar, Vårens körsbär, syltade med honing, Persikor med morgondagg bestänkta, Hafsstrandsfikon och mostarska drufvor; Klär sig sen i kosteliga kläder Och beger sig så på färd till slottet. Snart palatsets gångar hon beträder. Oanmäld och hälsande på ingen, Sakta till den sjukes rum hon skrider; Och hon sätter sig vid hufvudgärden, Tar ett virkadt guldtyg fram och fläktar Svalka åt hans feberheta panna. Men, till sultaninnan vänd, hon talar: "Sådan sjukdom som den tappre prinsens Önskar jag att må min broder träffa, Ja, mig själf som Mehmed paschas maka; Ty en kärleksyrsel är ej sjukdom." När prins Mustapha förnummit detta, Står han opp på snabba fötter genast, Riglar alla dörrar och behåller Mehmeds maka kvar tre runda dagar.-- Men på morgonstunden af den fjärde Med ett artigt bref uppvaktar paschan: "O sultan, min store, dyre herre! Från min boning har en dufva bortrymt, Till ditt slott hon flugit,--lösgif henne, Lösgif henne, om du Gud bekänner!" Därpå får han från sultan det svaret: "Mehmed, trogna slaf, jag har en falk här, En otämjelig och vildsint fågel, Som ej släpper, hvad han en gång fångat."

SKÖRDEFLICKAN.

Kärfvar, skördade med silfverskära, Samlar hop med gullprydd hand Lepota. Dock, när middagssolen börjat glöda, Sjunger för sig själf hon sakta detta: "Den, som sammanbinder mina kärfvar, Vill jag strax mitt hvita anlet skänka. Den, mig vatten ifrån källan hämtar, Vill jag skänka mina svarta ögon. Den, som bygger mig en skuggrik löfsal, Honom vill jag bli en trogen maka." Sjunger så och tror sig hörd af ingen.

Lyssnat har likväl den unga herden, Och han binder kärfvarna tillsamman, Bygger opp af hassel strax en löfsal, Hämtar vatten från den svala källan, Bjuder det och talar till den sköna: "Nu, Lepota, uppfyll, hvad du lofvat!"

Skalk var skördeflickan dock och löste Sig med några skälmska ord från löftet: "Låt mig bli i frid, du unga herde! Medan du band samman mina kärfvar, Bette dina lamm i åkerstubben. Då du bragte mig från källan vatten, Har du med en dryck dig själf förfriskat; Och i skuggan, som du mig beredde, Har du äfven själf ju funnit svalka."

BRÖLLOPSSÅNGEN.[14]

I.

Skön att skåda under aftonsolen, Satt vid sidan af sin ledsven bruden, Under kransen tittande på älskarn.

Och till flickan talte hennes brudgum: "Hvarför ser du på mig, hulda flicka?" "Jag betraktar dig i väntan endast, Att du ville ge mig några läror, Hur jag vore bäst din mor till nöjes."

"Lätt det blir dig att min mor behaga: Sent till sängs och tidigt opp från bädden, Sopa rummen, skaffa köket vatten, Sedan kamma dina blonda lockar."

II.

Malmkanoner gifva dån från skansen, Gästerna församlas ren hos bruden, Och man ärnar börja bröllopståget. Bruden har i går ren utsått blommor, Blommor på sin hulda makes lycka. Ville lyckan gynna hennes make, Borde blomstren gro om kvällen redan, Sammanböja stänglarna om natten Och om morgonen buketter bilda. Lyckan var den hulda maken gynnsam; Blomstren grodde opp om kvällen redan, Sammanböjde stänglarna om natten, Bildade med morgonen buketter. På sin lott fick hvarje gäst en blomkvast, Brudgummen fick själf den hulda bruden, Hennes ledare fick ensam ingen. Dock, till honom lutad, hviskar bruden: "Vredgas ej, min ledare; en blomkvist Mera skön och rik för dig jag sparar. Gissa hvilken?--Jo, min unga lekvän."

BLODHÄMNDEN.

Hvems är klagoskrit där i Banjani? Månne Vilans? Månn' den onda ormens? Ropte Vila, komme det från berget, Ropte ormen, komme det från klyftan. Vilan ej och ej den onda ormen, Batritch Perovitsch är den, som klagar Under Osmans, Tchorovitschens, händer. Honom han besvär vid brodernamnet: "Släpp mig, Osman Tchorovitsch, min broder, Skona lifvet, du i Gud min broder! Tag i lösen hundrade dukater; Mina bröder sju; sju Perovitscher, Gifva gärna dig sju damaskener; Deras makar skänka dig sju kransar Och min broder Raduls maka, Zvjeta, Sina kransar och sitt öras smycke. Men min moder ger en ung slafvinna, Ger dig många kosteliga kläder, Och min fader, Pero Vutschitschevitsch, Skall förära dig sin egen lifhäst Och däröfver hundrade dukater." Ren vill denna unna honom lifvet, När, af onda makter förd till stället, Panto från Tupan där syns och talar: "Muselman, du Tchoros ättling, Osman! Släpp ej Perovitschen Batritch undan. Bjuder han dig än omätlig lösgäld, Se, af turkarna skall han den pressa. Vill han gifva dig sju damaskener, Skall han äfven dem af turkar röfva. Vill han kransar gifva dig och smycken, Skall han fånga våra bröders makar Och af dessa smycken ta och kransar. Lofvar han åt dig en ung slafvinna, Torde han min egen dotter röfva Och dig henne såsom lösen bjuda. Och den lifhäst, han dig vill förära, Är ju af Banjanis ras till skit dock."

Panto så och svänger sig ur sadeln. Låga blixtrar ur hans studsarmynning, Och han träffas, Perovitschen Batritch, Genom gördeln, och hans mund förstummas. Död han sjunker mot den gröna marken, Och från kroppen skär hans hufvud Osman.

Och det kommer budskap till Saljuto, Till den slagnes ålderstegne fader.

Göken gråa klagar i Saljuto, Ropar midt i vintern ut sin klagan, Som om ingen årstid ägnats honom. Göken grå är icke den, som klagar; Nej, där klagar Pero Vutschitschevitsch, Perovitschen Batritchs gamla fader: "Ve mig, ve mig, ve till domedagen, Ty af söner, som mig efterlefva, Hämnas ingen väl hans mord, den dyres!"

Honom tröstar Perovitschen Radul: "Slikt må ej ditt gråa hufvud ängsla. Vänta endast till Sankt Görans-dagen, Tills med löf sig berg och kullar kläda Och det flacka fält med gräs och blommor; Då vill jag kamraterne församla Och med dessa till Banjani draga För att hämnas Batritchs mord, min broders." Men ren nalkades Sankt Görans-dagen, Ren med löf bekläddes berg och kullar, Gräs och blommor täckte redan fälten, Och kamraterne tillsamman kommit.

Till Banjani drar med dessa Radul Och tar af till bergets skog vid Utes.

Trenne runda dagar där de bida, Ändlöst spanande mot Gatzkos slätter, Tills på håll en turk till häst sig visar, Just den sökte, Tchorovitschen Osman. Radul så till sina kämpar genast: "Bröder, sen I där den bofven Osman? Huken eder ner mot gröna marken; Men jag själf vill ställa mig i vägen För att vänta Tchorovitschen Osman. Ej för edra damaskenerklingor Skall han falla, den fördömda turken, Om mig Gud den lycka värdes unna Att med mina händer gripa honom! Men om jag ej lyckas honom gripa, Då--lägg an, hvem som af kvinna född är!" Kämparne sig huka ner i gräset; Radul åter ställer sig i vägen. Och när turken nu till stället hunnit, Springer Radul fram att gripa honom, Fattar hästens tygel med sin ena, Turken med sin andra hand i brickan Och till marken rycker honom neder. Käckt till bistånd hans kamrater ila, Och de fånga lefvande Osmanen.

Honom ber vid brodernamnet Osman: "Släpp mig, Radul Perovitsch, min broder, Skona lifvet, du i Gud min broder! Tag i lösen tusende dukater! Tjugu bröder, tjugu Tchorovitscher, Gifva gärna tjugu damaskener, Och de Tchorovitschers ädla makar Sina lockars kosteliga smycken. Deras gyllne keder jag dig bjuder, Af dukater och af pärlor tunga. Men jag själf vill ge dig min araber, Högrest, att en slik ej finns i Bosna, Hela Bosna och Herzegovina, Med hans töm och silfvertunga sadel, Allt till svansen öfvertäckt med sammet; Hvarje buckla är med loskinn kantad Och med guld och silfver smyckad rikligt." Döf för detta, svarar Perovitschen: "Turk, du Osman Tchorovitsch! En dyrbar Lösegäld bjöd dig min broder äfven, Men förgäfves!--Utan skoning skilde Du hans blonda hufvud ifrån kroppen." Och han drager fram. sin knif ur gördeln Och från kroppen skiljer Osmans hufvud. Tar hans hufvud, tar sin öväns' vapen Och arabern, turkens höga stridshäst, Och beger sig hem med sina vänner.

Men i Montenegro-bergens grannskap, Från den lilla byn där, från Saljuto, Till hans möte går den gamla fadren, Sträcker famnen och hans anlet kysser. Radul kysser gubbens hand och klädfåll Och för honom turkens hufvud kastar. Och då ropar Pero Vutschitschevitsch: "Hell mig nu och intill domedagen, Då mig unnats denna stund att skåda, När min dyre son är hämnad vorden!" Gubben så,--och honom lämnar lifvet. Död han ligger; frid med honom!--Herren Tage honom upp till paradiset Och välsigne hägnande oss alla!

DE BÄGGE JAKSCHITCHERNE.

Månen förebrådde morgonstjärnan: "Morgonstjärna, säg, hvar har du varit, Hvarest jollrat bort den sköna tiden, Då man dig ej sett på trenne dagar?" Honom svarar åter morgonstjärnan: Hvarest varit? Hvar förjollrat tiden? Ofvan Belgrads hvita fäste stod jag Och betraktade ett sällsamt under: Hur två bröder delte fadersarfvet, Jakschitch Dmitar och Jakschitch Bogdane. Ren i godo öfverens de kommit, Ren de hade delat fadersarfvet: Dmitar ärfde Valakit och Moldau Och Banatet odelt intill Donau. Bogdan fick det flacka landet Sirmien, Långs åt Savaströmmen alla ängar Och till staden Ushitz hela Servien. Dmitar tog den nedre deln af staden Med ett torn, Neboischa, nära Donau. Bogdan tog den öfre deln af staden Jämte kyrkan Rushitza i midten.

Om en ringa sak blott blef man osams, Om ett intet, knappast värdt att nämnas, Om en falk och om en svartbrun fåle. Dmitar, stödd uppå sin rätt som förstfödd, Fordrar falken utom lott och rappen; Bogdan skänker honom ingendera.

Nästa morgon, när det än knappt dagats, Svingar Dmitar sig på rappen höga Och tar med också den gråa falken För att jaga uti bergets skogar.

Angelija, sin gemål, han ropar: "Angelija, du min trogna maka, Mottag detta gift och ge åt Bogdan! Dock, ifall du ej min önskan fullgör, Vänta mig ej mer i hvita borgen."

När den trogna makan slikt förnummit, Går hon med sig själf till råds bekymrad, Pröfvar, tänker och sig själf tilltalar: "Gråa gök, hvad skall väl blifva af dig? Om min makes broder jag förgifver, Är det mig en synd inför vår Herre, Är det inför mänskor skam och nesa. Stor och liten skulle om mig säga: 'Skåden, skåden där den olycksburna, Som sin egen svåger har förgifvit!' Ger jag åter icke gift åt honom, Får jag mer ej vänta hem min make."

Tänkte så och fattade beslutet: Neder steg hon i den dunkla källarn, Framtog bröllopsbägaren, den vigda, Smidd af idel guld i drifvet arbet Och ett minne af den dyre fadren. Bägaren med gullgult vin till randen Fyller hon och frambär till sin svåger, Kysser honom sen på hand och klädfåll Och, mot jorden böjd för honom, talar: "Dig, min gode svåger, vill jag skänka Denna guldpokal med vin till randen; Skänk mig falken du, och skänk mig rappen!" Och Bogdan, bevekt af hennes böner, Skänkte henne falken strax och rappen.

Dmitar jagar dagen om i skogen, Lyckas dock ej jaga opp ett villbråd, Tills att ödet sent på kvällen honom Till den säfbekrönta skogssjön leder, Där en guldbevingad and byggt näste. Dmitar låter gråa falken stiga, Att på anden skjuta ned i säfven; Se, men knappt berörd utaf hans vinge, Har hon redan öfvervunnit falken Och hans högra vinge sönderkrossat.

Nu, när Jakschitch Dmitar detta märkte, Klädde han sin furstedräkt utaf sig, Sam till ort och ställe hän i säfven Och tog opp därur den gråa falken; Och han frågte så den gråa falken: "Säg, min falk, hur är du nu till sinnes, Hur till sinnes nu förutan vinge?" Falken hämtar andan djupt och säger: "Så till mods är jag förutan vinge, Som en broder är förutan broder."

Då betänkte plötsligt Jakschitch Dmitar, Att hans maka redde gift för brodren, Och han svingar sig på rappen höga Och mot Belgrad spränger fram som ilen, Att sin bror vid lif kanhända hinna. Som han nu var bryggan Tschekmek nära, Sporrar han sin häst att fly däröfver; Men med brak ger bryggans hvälfning efter, Och i fallet bryter hästen benet.

När sig Dmitar ser i denna våda, Löser han af hästen genast sadeln, Fäster den vid fjäderprydda klubban Och beger sig raskt till fots till slottet. Och han kallar strax den trogna makan: "Angelija, du min trogna maka! Kanske har du ej min bror förgiftat?" Och hon svarar gladt sin make detta: "Nej, förgiftat har jag ej din broder; Med din broder har jag dig försonat."

SKADARS GRUNDLÄGGNING.

Trenne bröder grundade ett fäste, Trenne bröder, tre Merljavtschevitscher. Vukaschin var konung och den äldste, Och den andra var voivod Ugljescha, Gojko Merljavtschevitsch var den yngste. Desse bygga vid Bojana Skadar,[15] Bygga ren tre runda år med ifver, Ren tre år, med mästare tre hundra, Och förmå dock ej att lägga grunden, Mycket mindre att uppresa fästet. Hvad om dagen mästaren uppfört, Rycker åter Vila ned om natten.

När det fjärde året ren begynner, Ropar Vila ned från bergets skogar: "Allt förgäfves! Vukaschin, o konung, Fåfängt, fåfängt du ditt gods förspiller; Grunden är du ej i stånd att lägga, Mycket mindre att uppresa fästet, Om du ej två namn af lika tonljud, Icke Stojan och Stojana finner, Men de båda dock förtrogna syskon, Att dem mura in i tornets grundval. Så, blott så, skall fundamentet tryggas, Så, blott så, förmår du resa borgen."

När kung Vukaschin förnummit detta, Dessimir, sin trogna sven, han kallar: "Dessimir, min son, af hjärtat käre! Du, till denna dag min trogna sven blott, Men från denna som min son värderad! Spänn i blinken hästarne för vagnen, Tag där in sex bördor guld, och såleds Genomtågande den ljusa världen, Sök mig tvenne namn af lika tonljud, Sök, o son, en Stojan och Stojana, Men de båda dock förtrogna syskon. Röfva eller köp dig dem för guldet, Bringa dem till Skadar till Bojana, För att muras in i tornets grundval. Så, blott så, skall fundamentet tryggas, Så, blott så, förmå vi resa borgen."

Dessimir förnam sin kungs befallning, Spände genast hästarne för vagnen, Tog där in sex bördor guld, och såleds Genomtågande den ljusa världen, Sökte han två namn af lika tonljud, Öfverallt en Stojan och Stojana. Och han sökte dem tre runda år ren; Fann dock ej de namn af lika tonljud, Ingenstädes Stojan och Stojana. Så tillbaka han till Skadar vänder, Ger åt kungen vagn och hästar åter, Ger åt honom guld, sex bördor, åter: "Konung, här jag hämtar vagn och hästar, Här jag hämtar guld, sex bördor, åter, Ty jag fann ej Stojan och Stojana, Ej de båda namn af lika tonljud."

När kung Vukaschin förnummit detta, Lät han kalla dit byggmästarn Rado, Rado åter murare tre hundra, För att bygga Skadar vid Bojana. Men hvad kungen byggt, föröder Vila; Ej tillstädjer hon att lägga grunden, Mycket mindre att uppresa fästet. Åter ropar Vila ifrån berget: "Håll, kung Vukaschin, förnim min varning! Fåfängt, fåfängt du ditt gods förspiller; Grunden är du ej i stånd att lägga, Mycket mindre att uppresa fästet. Dock, förnim mig! Bröder tre I ären, Hvar af er en trogen maka äger; Den, som går i morgon till Bojana Och åt arbetsfolket bringar maten, Henne muren in i tornets grundval. Så, blott så, skall fundamentet tryggas, Så, blott så, förmån I resa borgen."

När kung Vukaschin förnummit detta, Lät han kalla sina bägge bröder: "Hören mig, I älskelige bröder! Ifrån bergets skog förkunnar Vila, Att vi fåfängt här vårt gods förspilla, Att oss ej beskärs att lägga grundvaln, Mycket mindre att uppresa fästet. Men från berget talar Vila åter, Att vi tre Merljavtschevitscher äro, Att enhvar sin trogna maka äger; Den, som går i morgon till Bojana Och åt arbetsfolket bringar maten, Henne må vi mura in i grundvaln. Så, blott så, skall fundamentet tryggas, Så, blott så, förmå vi resa borgen. Men, o bröder, svärjen mig vid Gud, att Ingen yppar detta för sin maka, Utan att vi låta ödet foga, Hvem i morgon gå skall till Bojana." Och vid Gud besvuro brödren löftet Att för makarna ej yppa detta.

Men när dagen nu till nedgång lutar, Vandra de till sina hvita borgar, Där en härlig aftonmåltid hålles; Vandra sedan in i sina sofrum. Se dock! Under är det att berätta; Konung Vukaschin förgäter eden. Han, den förste, säger åt sin maka: "Akta dig, o du, min trogna maka! Gå i morgon icke till Bojana, För ej maten du åt arbetsfolket, Ty beställdt det vore med ditt lif då, In i grundvaln skulle man dig mura."

Eden öfverträdde ock Ugljescha, Och han talte till sin trogna maka: "Låt mig varna dig, min trogna maka! Gå i morgon icke till Bojana, För ej maten du åt arbetsfolket, Ty ditt unga lif, det vore spilldt då, In i grundvaln skulle man dig mura."

Blott den unga Gojko vördar eden Och förtror sin maka ingen varning. Nästa dag vid morgonrodnans bräckning Tåga dessa tre Merljavtschevitscher Till det fasta verket vid Bojana.

Ren var tid att dit förskaffa maten, Och på drottningen föll turn för dagen. Men hon dröjer, går till svågerns maka, Till sin svägerska, Ugljeschas maka: "Hör, du goda svägerska, min önskan! Litet ondt har jag i dag i hufvut; Hell dig, du, som frisk är!--Men jag kan ej; Bringa maten du åt arbetsfolket!" Henne svarar så Ugljeschas maka: "O min svägerska, min ädla drottning! Litet ondt har jag i dag i handen; Blifve du vid hälsa, men jag kan ej. Tala dock med svägerskan den unga!"

Och hon gick till svägerskan den unga: "Svägerska, du Gojkos unga maka! Litet ondt har jag i dag i hufvut; Hell dig, dit, som frisk är!--Men jag kap ej; Bringa maten du åt arbetsfolket!" Henne svarar Gojkos unga maka: "Ädla drottning, du min goda moder! Gladt och gärna ville jag dig lyda; Men mitt barn är ännu icke badadt Och dess hvita linne icke tvättadt." Drottningen till svar åt henne åter: "Goda svägerska, begif dig bara, Bringa maten du åt arbetsfolket! Jag vill själf det hvita linnet tvätta, Själf ditt späda barn, du goda, bada."--

Och hon tiger, Gojkos unga maka, Och åt arbetsfolket bringar maten.

När hon nu var kommen till Bojana, Ser sin maka Gojko Merljavtschevitsch. Djupt af smärta grips den unge hjälten, Djupt af smärta lär hans trogna makas Och hans späda barns skull, i sin vagga Moderlöst och blott en månad gammalt. Tåreströmmar flöda på hans kinder. Och den smärta makan vid hans anblick Nalkas blygsamt sin gemål och herre, Nalkas blyg och frågar honom sakta: "Gode herre, säg, hvad har dig drabbat Nu, då tårar strömma dig på kinden?"

Henne svarar Gojko Merljavtschevitsch: "Ondt, för mycket ondt, min trogna maka! Ack, ett gyllne äpple,[11] som jag ägde, Föll i dag uti Bojanas bölja; Detta sörjer jag och kan ej tröstas." Och den smärta makan, som ej anar Något värre, svarar så gemålen: "Bed till Gud om hälsa blott,--ett äpple, Mera skönt ännu, kan du dig gjuta." Häftigare blott blef hjältens smärta; Och åt sidan vände han sitt anlet För att icke se sin hulda maka.

Närmre träder svågerparet redan Fram till Gojkos ungdomssköna maka, Fatta henne vid de hvita händren Och till borgens grundval föra henne. Och de vinka dit byggmästarn Rado; Murarena kallar åter Rada Men den unga, smärta kvinnan småler, Aktande det allt som skämt och lek blott.

Och att lägga borgens grundval ila De tre hundra murare till verket Och kring henne ställa sten och bjälkar. Upp till knät ren är hon innesluten; Och den unga, smärta kvinnan småler, Aktande ännu det allt som skämt blott.

Oförtrutet murar framgent skaran Och kring henne hopar sten och bjälkar. Upp till gördeln innesluts hon redan Och betryckes tungt af sten och bjälkar.

Ändtligt märkande, hvad henne ärnas, Kvidande, som ormen krossad hväser,[16] Ber hon sina svågrar om förbarmning: "Tålen ej, om I en Gud bekännen, Att så ung jag muras in i grundvaln!" Detta ropar hon till sina svågrar; Men sitt anlet vända de från henne.

Då med kufvad skam och tadelfruktan Ber hon slutligt till sin egen make:[17] "Tål det ej, min dyre man och herre, Att så ung jag muras in i grundvaln! Låt mig fara till min gamla moder! Guld i öfverflöd min moder äger, Köper nog en slaf och en slafvinna, Att dem mura in i tornets grundval." Så hon beder; men hon ber förgäfves. Och när nu den smärta sköna märker, Att hon slöser fåfängt sina böner, Vänder hon sig till byggmästarn Rado: "Mästar Rado, inför Gud min broder! Lämna vid min barm ett litet fönster, Låt min hvita barm stå fri och öppen, Att, ifall mitt spenbarn Jovo kommer, Om han kommer, jag må nära honom!" Bifall ger, för brodernamnet, Rado, Lämnar vid dess barm ett litet fönster, Till den hvita barmen öppen tillgång, Att, ifall dess spenbarn Jovo komme, Om han komme, hon må nära honom. Och hon ber ännu, den öfvergifna: "Mästar Rado, inför Gud min broder! Lämna ock ett fönster vid mitt öga, Att jag måtte se mot hvita borgen, När de föra hit mitt spenbarn Jovo Och när hem de föra honom åter!"

Äfven detta unnar mästarn henne, Lämnar vid dess öga ock ett fönster, Att hon måtte se mot hvita borgen, När de hämta hennes spenbarn Jovo Och när bort de föra honom åter. Och så blir hon murad in i grundvaln. I sin vagga hämtas henne barnet, Och hon ger det näring hela veckan; Då omsider sviker henne målet. Men åt barnet flöder föda ständigt, Och det närs vid barmen hela året.

Än i denna stund sker samma under. Ännu flöder mjölk där och för svaga Mödrars näringstomma spenar läkdom.

SLAGET PÅ FÅGELFÄLTET.[18]

Tsar Lasar satt vid sin aftonmåltid, Vid hans sida Militza, tsarinnan. Till gemålen talar hon, den höge: "Tsar Lasar, du Serviens gyllne-krona! Gryr det, drar du ut till Fågelfältet Och tar med dig svenner och voivoder. Mig blir ingen man i slottet öfrig, Ingen, som till dig till Fågelfältet Bär mitt bref och hämtar svar tillbaka. Också mina dyra bröder alla, Nio Jugovitscher, tar du med dig. Lämna hemma dock en enda broder, En blott, vid hvars lif jag kunde svärja." Henne svarar åter Serviens furste: "Militza, min goda, dyra maka! Nämn mig, hvem det är af dina bröder, Som du allra helst hos dig behölle." "Låt mig Boschko Jugovitsch behålla!" Åter talar Serviens furste detta: "Militza, min goda, dyra maka! När i morgon dagen börjar klarna, Solen träda fram vid horisonten Och när då vårt fästes portar öppnas, Så begif dig fram till fästningsporten, Hvarur härens slutna leder tåga, Alla ryttare med tunga pikar Och i spetsen Jugovitschen Boschko, Bärande för hären korsets fana. Honom min välsignelse och hälsning! Fanan må han ge åt hvem han lyster Och hos dig förblifva kvar i slottet." När den ljusa dagen nu var kommen Och till fästet portarna man öppnat, Ut beger sig Militza, tsarinnan, Och hon stannar väntande vid porten.

Hären bryter opp i slutna leder, Alla ryttare med tunga pikar Och i spetsen Jugovitschen Boschko, Bärande för hären korsets fana. Guldbetäckt är öfverallt hans fåle, Fanan svajar fladdrande kring honom Och betäcker honom ner till sadeln. Men på fanan syns ett gyllne äppel, Utur äpplet gyllne kors sig tränga, Och från korsen sväfva sen i vaggning Gyllne tofsar ned på Boschkos skuldror. Fram hon träder, Militza, tsarinnan, Nalkas honom, fattar hästens tygel Och, med armen slingrad kringom brodren, Talar sen till honom sakta detta: "Boschko Jugovitsch, min gode broder! Mig förunnad är du nu af tsaren, Att du ej må dra till Fågelfältet. Sin välsignelse till dig han sänder. Gif din fana hvem du vill att bäras Och hos mig i Kruschevatz bli hemma, Att en bror att svärja vid jag äge." Henne Boschko Jugovitsch till svar dock: "Vandra du till hvita borgen åter! Jag, min syster, må ej dväljas hemma. Fanan ger jag ej ur mina händer, Bjöds mig Kruschevatz till lön af tsaren. Aldrig skola våra kämpar säga: 'Sen den fega Jugovitschen Boschko, Som ej ville dra till Fågelfältet, Icke blöda för det helga korset, Som ej ville dö för kristendomen'." Talar så och spränger ut ur porten. Se, då nalkas gamla Jug Bogdane, Och sju Jugovitscher följa honom. Alla sju hon ropar på i ordning, Men af broderskaran svarar ingen. Framgent står hon väntande vid vägen;-- Se, då nalkas Jugovitschen Voino, Leder tsarens praktbeklädda hästar, Öfverallt med idel guld betäckta. Och hon fattar skymmeln vid hans tygel Och, med armen slingrad kringom brodren, Hviskar sen till Voino sakta detta: "Voino Jugovitsch, min gode broder! Mig förunnad är du nu af tsaren; Sin välsignelse till dig han sänder. Gif hans hästar hvem du vill att föras Och hos mig i Kruschevatz bli hemma, Att en bror att svärja vid jag äge." Henne svarar Jugovitschen Voino: "Vandra du till hvita borgen åter! Krigarn anstår ej att gå tillbaka Och att öfvergifva tsarens hästar, Visste han sig än bestämd åt döden. Låt mig draga hän till striden, syster! Blöda vill jag för det helga korset, Vill för läran dö med mina bröder." Talar så och spränger ut ur porten.

När tsarinnan nu allt detta utstått, Sjönk hon neder på den kulna hällen, Sjönk,--och lifvet tycktes lämnat henne. Se, då nalkas tsar Lasar, den höge, Och när blek hon ligger för hans öga, Strömma tårar ned uppå hans kinder. Emot höger ser han och mot vänster Och sin tjänare Goluban kallar: "O, min trogne tjänare Goluban! Sväng dig af den svanlikt hvita hästen, Tag furstinnan vid den mjälla handen Och till hvita borgen hemför henne; Men med Gud vill jag dig hafva unnat Att ej draga ut till Fågelfältet, Utan hemma bli i hvita borgen." När den trogne tjänarn afhört detta, Rinna tårar på hans hvita anlet. Men han lyder, hoppar ned af hästen, Tar tsarinnan vid den hvita handen Och den smärta återför till borgen. Men sitt hjärtas tvång kan han ej motstå, Och det drifver honom hän till striden. Hästen når han åter, sitter opp, och Så i sporrstreck hän till Fågelfältet.

När den nästa dagens morgon grydde, Kommo flygande två svarta korpar. Komne från det vida Fågelfältet, Sänkande sig ned på hvita tornet, På den höge tsarens hvita borgtorn, Kraxar ena, och den andra talar: "Är, må tro, det här nu furst Lasars torn, Och är ingen inne där i tornet?" Men där innanföre svarar ingen, Innan Militza, tsarinnan, hör dem. Ur det hvita tornet fram hon träder, Hälsande det svarta paret såleds: "Signe Gud er båda, svarta korpar! Hvarifrån så dags på morgonstunden? Kommen I kanske från Fågelfältet? Sågen I hvar där två starka härar? Kommo kämparna i handgemäng ren? Och af härarna fick seger hvilken?" Henne svarar så det svarta paret: "För din hälsning haf vår tack, tsarinna! Så dags komma vi från Fågelfältet, Och vi sågo där två starka härar, Som i går ren mätt sig med hvarandra. Bägges furstar hafva fallit döde; Få af turkar hafva räddat lifvet, Och af servier hvad än är öfrigt Ligger där med dödssår och förblöder." Medan korparna än tala detta, Kommer tjänarn Milutin till häst dit; I sin vänstra hand den högra bär han, Sjutton sår betäcka kämpens lemmar, Och hans häst är öfversköljd af bloden. Emot honom ropar skrämd tsarinnan: "Ve, hvad har dig drabbat, arme kämpe! Tsaren, säg, blef han förrådd i striden?" Tjänaren till svar åt henne detta: "Härskarinna, hjälp mig ned af hästen, Svalka sen mitt hufvud med friskt vatten Och med vin befukta mina lemmar; Jag är mattad af de djupa såren." Och tsarinnan hjälper honom neder, Svalkar sen hans hufvud med friskt vatten, Och med vin befuktar hon hans lemmar; Och omsider frågar härskarinnan: "Säg, hur aflopp det på Fågelfältet? Huru stupade den höge tsaren? Säg, hur föll den gamle Jug, min fader? Mina bröder, nio Jugovitscher, Och min måg, voivoden Milosch, huru? Än Vuk Brankovitsch, min andra måg, hur? Och hur föll han, Banes son, Strainja?" Då begynner tjänaren berätta: "Alla föllo de i striden döde. Där han stupade, den höge tsaren,-- Många kastspjut ligga där i spillror, Turkiska och serviska i blandning; Serviska de flesta där dock äro, Slängda alla, alla att beskydda Vår behärskare, den höge tsaren. Jug den gamle ren i främsta ledet Föll den första, innan striden börjat. Åtta Jugovitscher äro fallna. Broder ville icke lämna broder, Ej så länge lif i någon rördes. Sist var öfrig än din broder Boschko. Öfver fältet fladdrade hans fana, Framför sig han dref af turkar skaror, Såsom falken jagar dufvosvärmar. Vadande till knät i ovänsblodet, Sjönk i döden Banes son, Strainja. Milosch, o furstinna, Milosch stupat: Vid Zetinjas kulna bölja föll han, Där en skara turkar funno döden. Milosch dödade sultanen Murat, Slog med egen hand tolf tusen turkar; Honom hell, och hell den, honom burit! Lefva skall hans namn bland Serviens söner, Evigt lefva uti sång och saga, Tills att värld och Fågelfält gått under. Frågar du också om Vuk den vilde? Honom ve, och ve den, honom burit! Honom ve, och ve hans stam och släkte! Han förrådde tsaren under striden, Han förrådde,--med tolf tusen hästar Öfverlopp till fienderna bofven."

KLAGOSÅNG.

ÖFVER HASSAN AGAS ÄDLA MAKA.

(En servisk folksång.)

Säg, hvad hvitt syns där i djupa skogen? Ser man snö där, eller ser man svanor? Vore snö där, hade den väl smultit; Vore svanor, hade ren de flugit. Icke snö och icke heller svanor; Nej, blott Hassan Agas tält där glänsa; Själf i ett af dem han ligger sårad.

Han besökes af sin mor och syster; Blygsamt dröjer hans gemål att komma.

När hans sår omsider börjat läkas, Lät han säga till sin trogna maka: "Vänta mig ej mera i palatset, I palatset och ibland de mina!"

När hans maka hört de hårda orden, Stod den trogna krossad under smärtan, Hörde hästar stampa invid porten, Trodde Hassan, hennes make, komma Och till tornet sprang, att ned sig störta. Henne följa tvenne hulda döttrar, Ropa ängsligt, badande i tårar: "Ej det är vår fader Hassans hästar, Blott din broder Pintorovitsch kommit."

Hassans maka vänder då tillbaka, Slår med klagan kring sin broder famnen: "Se, o broder, här din systers nesa! Jag, en mor till dessa fem, förskjutas."

Brodren svarar intet, ur sin ficka Drar han skiljobrefvet, redan färdigt, I en duk af högrödt siden veckladt: "Hon må fara till sin moders boning, Ledig att sig skänka åt en annan." Modren, då hon såg det bittra brefvet, Kysste sina båda söners pannor, Kysste sina båda döttrars kinder; Ack, men från sitt späda barn i vaggan Kan hon sig i smärtans stund ej slita. Brodren rycker henne bort, den hårde, Sätter henne på den käcka hästen Och far bort med den försagda kvinnan, Rakt till deras faders höga boning.